JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 10 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 oktober - 15 november 2002. - Se bl.a. domar mot Sverige den 12 november 2002.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER
Läs om bl.a. Ayse Öztürk mot Turkiet
Begränsning av journalists yttrandefrihet till allmänt accepterade uppfattningar inte rimligt och i strid med artikel 10.

DOMAR MOT SVERIGE
Läs om bl.a. Döry mot Sverige, Lundevall mot Sverige, Salomonsson mot Sverige
Tre domar mot Sverige rörande muntlig förhandling i socialförsäkringsmål.

SVENSKA DOMAR
Uppsala tingsrätts beslut den 15 juni 2001 i mål T 259-00 rörande skadestånd.

DOMAR I GRAND CHAMBER
Mastromatteo mot Italien
Att fångar fått permission som de utnyttjade till rån och mord kränkte inte artikel 2.

ALLMÄNT


Domstolen meddelade inte några domar under augusti månad. Däremot förklarades 5 ansökningar admissible, 262 ansökningar inadmissible och 275 ansökningar avskrevs. Vidare kommunicerades under augusti 29 ansökningar. Under september månad meddelades 11 domar, 6 beslut varigenom ansökningar förklarades admissible, 2 080 beslut om inadmissibility och 32 avskrivningsbeslut. 158 ansökningar kommunicerades under september. Totalt under året t.o.m. september månad har domstolen meddelat 638 domar, 413 beslut varigenom ansökningar förklarats admissible, 10 733 beslut varigenom ansökningar förklarats inadmissible samt 11 480 avskrivningsbeslut. Sammanlagt 987 ansökningar har kommunicerats.

Domstolen i plenum utsåg den 18 oktober svensken Erik Fribergh till Deputy Registrar i domstolen, dvs. ung. biträdande kanslichef. Erik Fribergh, som bl.a. har ett förflutet i Kammarrätten i Göteborg, började 1981 sin bana inom Europarådet i den dåvarande kommissionens sekretariat och har sedan den nya domstolens tillkomst varit kanslichef på en av avdelningarna.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Ayse Öztürk mot Turkiet
(Ansökan nr. 24914/94, dom den 15 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Begränsning av journalists yttrandefrihet till allmänt accepterade uppfattningar inte rimligt och i strid med artikel 10.

Ayse Öztürk, AÖ, är journalist. Hon ägde och var chefredaktör för tidskriften "Röda fanan" som gavs ut var fjortonde dag i Istanbul men som också spreds i Ankara, Izmir och Adana. Hon klagade över att tre nummer av tidskriften tagits i beslag i juni och juli 1994.

Det första beslaget grundades på en artikel i numret den 1-15 juni 1994 med titeln ung. "Kurder tvingas flytta p.g.a. kolonialistförtryck". I artikeln kritiserades regeringens politik och det påstods att bybor utsatts för påtryckningar och tvingats emigrera samt att deras byar förstörts. Artikeln uppmanade arbetarklassen att reagera. Beslutet om beslag fattades av en ensamdomare den 4 juni 1994 och motiverades av att den aktuella artikeln bedömdes väcka en fientlig inställning och hat som grundade sig på en skillnad i ras och etniskt ursprung. Polisen kunde emellertid inte verkställa beslutet eftersom de 1000 ex. som tryckts redan hade distribuerats. AÖ dömdes den 24 juli 1995 till två års fängelse och böter. Domen verkställdes inte utan kom enligt lagen nr. 4307 att gälla villkorligt under tre år. - Det andra beslaget grundades på tre artiklar i utgåvan den 15 juni - 1 juli 1994, vilken bedömdes som separatistisk propaganda. Artiklarna tog bl.a. ställning för det kurdiska folket och för fångars bojkott av säkerhetsdomstolarna. I artiklarna togs avstånd från regeringens politik och från tortyr. Ungdomar uppmanades att vägra gå in i armén. Beslut om beslag fattades den 28 juni 1994 men den nationella säkerhetsdomstolen beslöt att enligt lagen nr. 4307 skjuta upp domslutet. - Det tredje beslaget avsåg numret den 1 - 15 juli 1994 och grundades på artiklar vari "det smutsiga kriget", vars kostnader fick bäras av arbetarklassen, kritiserades. Vidare kritiserades upplösningen av det prokurdiska Demokratiska partiet, DEP. AÖ dömdes till fem månaders fängelse och böter men även i detta fallet blev straffet villkorligt. - I Europadomstolen klagade AÖ på att hennes rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 hade kränkts genom beslagen och att den förhindrade distributionen och försäljningen betagit tidskrifterna deras nyhetsvärde.

Domstolen fann att de ifrågasatta åtgärderna innebar ett ingrepp i yttrandefriheten. Med hänsyn till att kampen mot terrorismen är av känslig natur och till myndigheternas behov av att vara uppmärksamma när handlingar kan leda till ökat våld, fann domstolen att syftet med ingreppet varit att skydda nationell enighet och säkerhet. I fråga om det första beslaget konstaterade domstolen - utan att undervärdera de svårigheter som är förenade med bekämpandet av terrorism - att de uttalanden som gjorts i den aktuella artikeln hade formen av ett politiskt inlägg såväl till innehåll som form och att de inte innebar någon uppmaning till våld, väpnat motstånd eller uppror. Vidare var de skäl som myndigheterna anfört för beslaget otillräckliga. Domstolen fann därför att beslaget inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. - När det gällde det andra beslaget framhöll domstolen att den var medveten om myndigheternas oro över ord och handlingar som kan försvåra säkerhetsförhållandena i sydöstra Turkiet. Domstolen fann emellertid att det förhållandet att tidskriften distribuerats i ett område långt ifrån konfliktzonen begränsade dess inverkan på den "nationella säkerheten". Domstolen fann vidare att vissa avsnitt i artiklarna snarare uttryckte djup oro inför en svår politisk situation än manade till uppror. Artiklarna innebar inte en uppmaning till våld. Domstolen fann därför att beslaget i fråga inte var berättigat enligt artikel 10.2. - Domstolen fann beträffande det tredje beslaget att artiklarna inte förespråkade våld eller syftade till att uppväcka hat eller rättfärdiga terroristaktioner.

Beträffande det förhållandet att domarna mot AÖ gjorts villkorliga noterade domstolen att villkorligheten fick effekt endast om AÖ inte begick fler brott i sin egenskap av chefredaktör under de följande tre åren. I annat fall riskerade hon att straffas. Beslagen gällde hela denna period och en eventuell försäljning av ett nummer av tidskriften medförde risk för straff. Regeringen hade inte visat hur AÖ kunde ansöka om att beslagen skulle hävas. Domstolen fann att åtgärderna var att jämställa med ett förbud för AÖ att utöva sitt yrke, eftersom de innebar att hon måste avhålla sig från att publicera allt sådant som kunde uppfattas stå i motsats till statens intressen. De begränsade hennes möjligheter att ge uttryck för uppfattningar som var en del av den politiska debatten, särskilt rörande det kurdiska problemet. Att begränsa en journalists yttrandefrihet till att avse uppfattningar som var allmänt accepterade var inte rimligt. Domstolen fann mot denna bakgrund sammanfattningsvis med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar

Den turkiske domaren Gölcüklü, med vilken den georgiske domaren Ugrekhelidze instämde, hade en delvis annan mening. Domare Gölcüklü ansåg inledningsvis att det var fråga om ett gränsfall för artikel 10. Beträffande en av artiklarna ansåg han bl.a. att den klart förordade en väpnad kamp och uppmanade till våld. Han ansåg att den ifrågasatta åtgärden i detta fall var proportionerlig i förhållande till syftet att förhindra brott och att bevara allmän ordning samt att den kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Beträffande denna tidskriftsartikel hade det enligt hans mening inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR.
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Vereniging Weekblad Bluf ! ./. Nederländerna, dom 1995-02-09
Sunday Times ./. UK (nr 2), dom 1992-11-26
Société X ./.UK, kommissionens beslut 1983-03-05
U.W. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1995-01-11
Otto-Preminger-Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 2000-01-21
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Seher Karatas ./. Turkiet, dom 2002-07-09 (jfr nr 7/02)
Wingrove ./. UK, dom 1996-11-25
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Sürek ./. Turkiet (nr 3), dom 1999-07-08
Erdogdu ./. Turkiet, dom 2000-06-15
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25

Karakoç m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar nr. 27692/95, 28138/95 och 28498/95, dom den 15 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Domar för politiska uttalanden kränkte artikel 10 och militär domare gjorde rätten partisk.

De sökande i målet är Karakoç, K. Alpaslan, Al, och Akyol, Ak, och de bor alla i Diarbakir. K och Al var fackföreningsledare och Ak var representant för en tidning. I maj 1993 kritiserade de tillsammans med ett 20-tal andra personer de turkiska myndigheterna i sydöstra Turkiet i pressen och fördömde myndigheterna för att de genom overksamhet varit delaktiga i massakrer och avrättningar utanför rättsordningen. - På åklagarens begäran häktades de i avvaktan på rättegång av nationella säkerhetsdomstolen, vari ingick bl.a. en militär ledamot, med motiveringen att det fanns tillförlitliga bevis för att de gjort sig skyldiga till separatistisk propaganda. Samma domstol, med nästan identisk sammansättning, prövade sedan de klagandes ansökningar om utbyte av domare och om borgen. Den 13 april 1004 dömde domstolen dem för separatistpropaganda till 20 månaders fängelse och böter. Efter en lagändring sattes dock straffet ned något och villkorades. - I Europadomstolen klagade de tre på att deras rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 hade kränkts. De hävdade också att den domstol som prövat deras mål inte var oberoende och opartisk och att det därför skett en kränkning även av artikel 6.1.

Domstolen fann att den fällande domen innebar ett ingrepp i de klagandes yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i lag och att dess syfte varit att skydda nationell säkerhet och territoriell integritet samt att förhindra oroligheter. De klagandes uttalanden till pressen hade emellertid skett i syfte att genom media informera allmänheten. Genom att uttala sig i egenskap av aktörer på den politiska scenen hade de klagande fäst allmänhetens uppmärksamhet på visst handlande som kränkte fundamentala rättigheter. Domstolen noterade de utdömda straffens stränghet, som trots att de villkorats, hade berövat de klagande friheten och utsatt dem för tunga påföljder under villkorstiden. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10, eftersom de ådömda straffen inte var proportionerliga och inte nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.

När det gällde frågan om den nationella domstolen varit oberoende och opartisk konstaterade domstolen att klagomålet grundades på två faktorer. För det första hävdades att den nationella domstolen redan när den beslöt om häktning tog ställning i sakfrågan. Samma domare hade härefter haft att besluta om de klagande var skyldiga till de påstådda brotten. För det andra var en av de militära domarna ansvarig inför militära myndigheter. Domstolen noterade att de domare som prövade målet i första instans tidigare hade beslutat om häktning. De skäl som gavs för häktningsbeslutet var desamma som gavs för den fällande domen. Det förhållandet att domarna stött sig på dessa skäl i häktningsfrågan innan brottmålsprocessen hade inletts var ägnat att ge de klagande anledning att ifrågasätta domarnas roll. Det var också samma domare som prövade målet i sak. Domstolen noterade vidare att det var samme ordförande i rätten när de fällande domarna fastställdes sedan ny lagstiftning trätt i kraft. De klagande hade därför haft grundad anledning att oroa sig över domstolens opartiskhet. Det faktum att en civilperson som anklagas för terroristhandlingar ställs inför en domstol med en militär domare som ledamot utgör en legitim grund för att befara domstolsjäv. Domstolen fann sammanfattningsvis enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 2000-01-21
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Seher Karatas ./. Turkiet, dom 2002-07-09 (jfr nr 7/02)
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Sürek ./. Turkiet (nr 3), dom 1999-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Findlay ./. UK, dom 1997-02-25
Gautrin m.fl. ./. Frankrike, dom 1998-05-20
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Nortier ./. Nederländerna, dom 1993-08-24
Saraiva de Carvalho ./. Portugal, dom 1994-04-22
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2001-07-17

Özel mot Turkiet
(Ansökan nr. 42739/98, dom den 7 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen har i detta mål liksom i det som refererats närmast ovan åter prövat frågan om nationell domstols oberoende och opartiskhet när en militär domare ingår i rätten. Även i detta mål fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Cañete de Goñi mot Spanien
(Ansökan nr 55782/00, dom den 15 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Att berörd part inte kallades till konstitutionsdomstol kränkte inte artikel 6.1.

Cañete de Goñi, CG, är lärare i historia och geografi. Hon sökte och fick efter ett prov, där alla sökande konkurrerade, en tjänst som legitimerad lärare. Sedan en annan sökande överklagat förklarades provet ogiltigt av domstolen i Andalusien och CG förlorade sin tjänst. Hon klagade hos konstitutionsdomstolen och åberopade att hon, som en part vilken saken angick, inte kallats till den andalusiska domstolen. Konstitutionsdomstolen avslog hennes överklagande med motiveringen att hon haft kännedom om rättegången och att underlåtenheten att kalla henne därför inte stred mot rätten till en rättvis rättegång. - I Europadomstolen åberopade CG artikel 6.1 och hävdade att hon inte fått en rättvis rättegång, eftersom hon inte kallats att infinna sig och avge vittnesmål. Hon hävdade att det var särskilt orättvist eftersom utgången i målet obestridligen hade orsakat henne skada, nämligen förlusten av tjänsten.

Domstolen konstaterade att parterna var oense om tolkningen av den nationella bestämmelse som anger att ansökningar om överprövning skall delges personligen med berörda parter som skall kallas att inställa sig. Domstolen erinrade om att det ankommer på de nationella domstolarna att tolka sådana processuella regler. Enligt konstitutionsdomstolens praxis innebar underlåtenhet att kalla en berörd part en kränkning av rätten att få tillgång till domstolsprövning om parten hade en legitim rätt eller intresse och kunde identifieras samt det i materiellt hänseende skett ett brott mot hans eller hennes rättigheter till försvar. Den andalusiska domstolen hade funnit att den sistnämnda förutsättningen inte var uppfylld. Domstolen konstaterade att konstitutionsdomstolen avslagit CG:s överklagande i överensstämmelse med sin praxis. Denna praxis, som var publicerad och fanns tillgänglig, kompletterade ordalydelsen av det aktuella lagrummet och var tillräckligt klar för at göra det möjligt för CG att avgöra hur hon skulle agera. Tolkningen av den nationella lagstiftningen kunde inte anses godtycklig och den förringade inte innebörden av rätten att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domare Casadevall, som representerar Andorra, med vilken den slovakiska domaren Stráznická instämde, hade en annan mening. Han ansåg i korthet att det skett en kränkning av artikel 6.1, eftersom CG inte underrättats om rättegången i den andalusiska domstolen. Han framhöll att statens invändning att man inte kunnat skicka ut flera hundratal underrättelser inte var relevant bl.a. med hänsyn till att när det gäller att driva in t.ex. skatter kan staten skicka ut flera tusentals underrättelser.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Les Saints Monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Tejedor García ./. Spanien, dom 1997-12-16
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25

Vostic mot Österrike
(Ansökan nr. 38549/97, dom den 17 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Oskuldspresumtionen kränkt i mål om skadestånd p.g.a. häktning.

Vostic, V, häktades den 12 april 1996 misstänkt för mord. Förgäves begärde hon vid flera tillfällen att bli frisläppt. Hon frikändes och släpptes den 13 december 1996 med sex röster mot två. Juryn fann att bevisningen i målet inte var tillräcklig för en fällande dom. V begärde ersättning för den tid hon suttit häktad men domstolen - i samma sammansättning som vid häktningsbeslutet - avslog hennes begäran med motiveringen att, förutom det faktum att juryns utslag inte varit enhälligt, så hade misstankarna mot henne inte skingrats. Förutsättningar för ersättning förelåg därför inte enligt lagen. Det framhölls särskilt att föräldrarnas vittnesmål om att hon tillbringat mordnatten hos dem inte var trovärdigt och att hon ägt ett vapen som kunde ha varit mordvapnet. V överklagade utan framgång. - I Europadomstolen hävdade V att den nationella domstolens beslut i ersättningsfrågan stred mot oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Domstolen noterade att de nationella domstolarna i såväl första som andra instans gett uttryck för uppfattningen att det kvarstod misstankar mot V och att de därmed visat tvivel på hennes oskuld. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Rushiti ./. Österrike, dom 2000-03-21
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10
Weixelbraun ./. Österrike, dom 2001-12-20

Demir mot Österrike
(Ansökan nr. 35437/97, dom den 5 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen har här avgjort ytterligare ett mål rörande samma fråga och med samma utgång som i det närmast ovan refererade målet.

Terazzi srl mot Italien
(Ansökan nr. 27265/95, dom den 17 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Byggnadsförbud och expropriationstillstånd som inte utnyttjats på drygt 30 år kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Terazzi srl, bolaget, är ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt italiensk lag. Det äger ett markområde om 50 000 kvm i Rom som 1961 och 1963 blev föremål för viss reglering för att skydda marken. I december 1965, då marken skulle exproprieras i syfte att skapa ett allmänt parkområde, belades den med byggnadsförbud. Byggnadsförbudet förnyades när det löpte ut, senast 1990. Bolaget överklagade förgäves. Expropriationsbeslutet, som inte utnyttjats, förföll 1995 men byggnadsförbudet kvarstod. - I Europadomstolen hävdade bolaget att de långvariga restriktionerna för användning av marken kränkte deras rätt till respekt för sin egendom.

Domstolen fann det ostridigt att det skett ett ingrepp i bolagets rätt att nyttja sin egendom. Marken hade belagts med byggnadsförbud och tillstånd till expropriation men äganderätten hade aldrig överförts. Dessa åtgärder hade minskat bolagets tillgång till egendomen, begränsat äganderätten och påverkat värdet. Någon faktisk expropriation hade inte skett, eftersom bolaget inte fråntagits tillgången till eller förfogandet över marken utan kunde - åtminstone teoretiskt - ha sålt marken. Domstolen konstaterade att ingreppet hade pågått under 36 år sedan generalplanen fastställdes och 39 år sedan kommunen beslöt anta planen samt att det hade skett i det allmännas intresse. Bolaget hade under hela denna tid svävat i total osäkerhet. Under perioden kunde marken ha exproprierats och den hade belagts med byggnadsförbud, vilket begränsade rätten att fritt utöva äganderätten och avsevärt försvårade en försäljning av marken. Vidare syntes det inte ha funnits något rättsmedel för att ifrågasätta myndigheternas slöhet när det gällde att använda marken för det öronmärkta ändamålet. Slutligen hade bolaget inte haft någon möjlighet att få ersättning. Domstolen fann därför att bolaget fått bära en alltför tung börda som rubbade jämvikten mellan det allmänna intressets behov och skyddet för rätten att få nyttja sin egendom. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Skiljaktig mening
Den italienske domaren Conforti var skiljaktig och ansåg att det inte skett någon kränkning av den aktuella artikeln. Han anförde i korthet bl.a. att domstolen bort beakta att alla i Italien vet att någon faktisk expropriation inte var avsedd och att byggnadsförbudet enligt aktuell lagstiftning har tillkommit som en reaktion mot att somliga - byggnadsföretag och enskilda - har förvandlat ett av de mest storslagna områdena i Italien till en cementöken och att det egentligen inte handlade om mänskliga rättigheter utan om affärsrättigheter.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Les saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Loizidou ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Erkner o. Hofauer ./. Österrike, dom 1987-04-23
Poiss ./. Österrike, dom 1987-04-23
Elia srl ./. Italien, dom 2001-08-02
Phocas ./. Frankrike, dom 1996-04-23
Almeida Garrett, Mascarenhas Falcão m.fl. ./. Portugal, dom 2000-01-11

Agga mot Grekland nr 2
(Ansökningar nr. 50776/99 och 52912/99, dom den 17 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Dom mot en av muslimer vald mufti för att ha varit verksam när staten utsett en annan mufti kränkte artikel 9.

Agga, A, är grekisk medborgare och bosatt i Xanthi. När en av de två religiösa ledarna i Thrace, muftin i Xanthi, avled utnämndes A till ställföreträdare. Två oberoende muslimska parlamentsledamöter begärde i augusti 1990 att det skulle ordnas val av en ny mufti. När de inte fick något svar ordnade de själva ett val bland dem som deltog i fredagsbönen i moskén och A valdes till mufti. I december s.å. antogs en ny lag med retroaktiv verkan som reglerade hur val av en mufti skulle gå till. Med stöd av den nya lagstiftningen utnämnde regeringen en annan mufti. A vägrade dock att träda tillbaka. Åtta olika mål anhängiggjordes mot honom för att han tillskansat sig uppgifter som ankom på en präst tillhörande en "känd religion". Kassationsdomstolen, som befarade oroligheter i Xanthi, beslöt att rättegångarna skulle hållas på andra orter. A fälldes och dömdes till böter. - I Europadomstolen hävdade han att de fällande domarna innebar en kränkning av hans rättigheter enligt artiklarna 9 och 10.

Domstolen konstaterade att A dömts på grund av att han förmedlat religiösa budskap i egenskap av mufti i Xanthi. Vid sådant förhållande innebar de fällande domarna ett ingrepp i hans rättighet enligt artikel 9. Även om det i Xanthi också fanns en officiellt utnämnd mufti fanns det inget som tydde på att A vid något tillfälle försökt utöva de juridiska och administrativa funktioner som lagstiftningen reglerade. Domstolen ansåg inte heller att staten i demokratiska samhällen behövde vidta åtgärder för att tillförsäkra religiösa samfund ett enat ledarskap. - Domstolen godtog att myndigheterna behövt ingripa för att förhindra spänningar bland muslimerna i Xanthi, mellan muslimer och kristna och mellan Grekland och Turkiet. Domstolen medgav att det finns en möjlighet att det skapas spänningar i situationer där ett religiöst eller annat samfund delas men ansåg att detta är en av pluralismens ofrånkomliga konsekvenser. Myndigheternas roll i sådana situationer är inte att avlägsna orsaken till spänningarna genom att utplåna pluralismen utan att säkerställa att motsatta grupper tolererar varandra. Domstolen noterade i det sammanhanget att bortsett från en allmän hänvisning till uppkomsten av ett spänningstillstånd så hade regeringen inte hänvisat till någon faktisk oro bland muslimerna i Xanthi som orsakats av att det fanns två religiösa ledare. Det hade inte heller åberopats något annat än en mycket avlägsen risk för spänningar mellan muslimer och kristna eller mellan Grekland och Turkiet. Domstolen fann därför att det inte visats att de fällande domarna mot A grundats på ett trängande socialt behov. Ingreppet i A:s rätt att ge uttryck för sin tro genom tillbedjan och undervisning var därför inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda allmän ordning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 9 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Plattform "Ärzte für das Leben"./. Österrike, dom 1988-06-21

Stambuk mot Tyskland
(Ansökan nr. 37928/97, dom den 17 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom mot läkare för brott mot reklamförbud kränkte artikel 10.

M Stambuk, MS, är oftalmolog. Han intervjuades i maj 1994 av en journalist om en ny form av laserbehandling som han utförde. Artikeln med fotografi publicerades i september s.å. I artikeln uppgavs bl.a. att riskerna med behandlingen var små och att MS hade behandlat mer än 400 patienter, alla med 100-procentig framgång. MS fälldes i oktober 1995 till ansvar för att han brutit mot det annonseringsförbud som gäller för praktiserande läkare och dömdes till böter. Domstolen uttalade att MS hade brutit mot de aktuella reglerna genom att hans syfte varit att framhålla sig själv; fotografiet och lovorden i texten överbringade budskapet att han var särskilt erfaren. MS överklagade domen utan framgång. - I Europadomstolen hävdade MS att den disciplinära bestraffningen för att han medverkat till en tidningsartikel kränkte hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Domstolen noterade att praktiserande läkare har skyldigheter mot enskilda och samhället som kan förklara att det finns vissa restriktioner för hur de får bete sig, bl.a. regler om hur de får sprida sina budskap i yrkesfrågor offentligt eller medverka till sådan spridning. Reglerna om hur de skall förhålla sig till pressen måste dock vägas mot allmänhetens intresse av att få information. Reglerna får inte tolkas så att de lägger en alltför tung börda på praktiserande läkare när det gäller att kontrollera innehållet i pressens publikationer. Domstolen erinrade också om den viktiga roll pressen har i ett demokratiskt samhälle och dess skyldighet att - på ett sätt som är förenligt med pressens ansvar och skyldigheter - förmedla information och uppfattningar om alla frågor som är av allmänt intresse. Domstolen noterade att artikeln handlade om en ny laseroperationsteknik för att avhjälpa synfel hos patienter och den lämnade information av allmänt medicinskt intresse. Artikeln lämnade i stort en väl avvägd förklaring av tekniken, vilket med nödvändighet innefattade förekommande risker och framgångar med behandlingen. De nationella domstolarna hade inte funnit att MS:s uttalanden så som det återgetts i artikeln var felaktiga eller missledande. Uttalandena om antalet framgångsrika behandlingar hänförde sig klart till MS:s egen erfarenhet. Rubriken antydde att riskerna med operationen var små. De nationella domstolarnas strikta tolkning av reklamförbudet i läkaryrket stod i strid med rätten till yttrandefrihet och att döma till böter, även om de var låga, var inte en försumbar bestraffning. Domstolen fann därför att de tyska domstolarna inte gjort en rimlig avvägning mellan berörda intressen, dvs. hälsoskyddet, andra läkares intresse, MS:s rätt till yttrandefrihet och pressens roll. Ingreppet i MS:s yttrandefrihet var därför inte proportionerligt och inte nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda hälsan och andras rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25
Sunday Times (no. 1) ./. UK, dom 1979-04-26
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Schöpfer ./. Schweiz, dom 1998-05-20
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-22 (jfr nr 4/02)
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20

Curutiu mot Rumänien
(Ansökan nr. 29769/96, dom den 22 oktober 2002)

Mateescu m. fl. mot Rumänien
(Ansökan nr. 30698/96, dom den 22 oktober 2002)
Domarna finns endast på franska.

Upphävande av lagakraftvunna domar om rätt till förstatligad egendom kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr.1.

Domstolen har här avgjort ytterligare två mål som gällt försök att återfå egendom som förstatligats och där Rumäniens högsta domstol undanröjt lagakraftvunna domar som varit till de klagandes fördel med motiveringen att de nationella domstolarna saknade behörighet att pröva en sådan fråga. Domstolen fann, liksom i tidigare avgöranden rörande samma fråga, i båda målen enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 6.1 (avsaknad av en rättvis rättegång) som artikel 1 i protokoll nr 1. - Se vidare liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02 och 9/02.

Taylor-Sabori mot UK
(Ansökan nr. 47114/99, dom den 22 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Avlyssning av meddelanden på personsökare saknade stöd i lag och kränkte artikel 8. Avsaknad av möjlighet att få frågan om en kränkning av konventionen och om ersättning prövad nationellt kränkte artikel 13.

Taylor-Sabori, TS, bevakades av polisen från augusti 1995 till det att han anhölls i januari 1996. Bl.a. avlyssnade polisen hans personsökare. TS anhölls som misstänkt för narkotikabrott och åklagaren hävdade att TS var den som organiserat införseln av mer än 22 000 ecstasy-tabletter till UK från Amsterdam. TS ställdes tillsammans med ett antal andra personer inför rätta i september 1997. Åtalet byggde delvis på de anteckningar som polisen gjort över meddelanden till TS:s personsökare. TS:s försvarare hävdade att denna bevisning inte skulle tillåtas, eftersom polisen saknat tillstånd till avlyssningen. Domaren fann emellertid att, eftersom meddelandena sänts via ett privat system som inte omfattades av lagstiftningen om avlyssning, så behövdes inget tillstånd. TS, som hävdade att han var oskyldig, dömdes till 10 års fängelse. Han överklagade och åberopade bl.a. att avlyssningen varit otillåten men fick avslag med i huvudsak samma motivering. - I Europadomstolen hävdade TS att avlyssningen och användandet av de nedtecknade meddelandena som bevisning mot honom innebar ett orättfärdigt ingrepp i hans privatliv och hans korrespondens som inte stod i överensstämmelse med lag och för vilket han enligt engelsk lag inte kunde få någon kompensation. Han åberopade artiklarna 8 och 13.

Domstolen konstaterade att det vid den aktuella tidpunkten saknades en reglering av avlyssning av personsökarmeddelanden som sändes via ett privat system. Följaktligen hade ingreppet, vilket regeringen också medgett, skett utan stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde artikel 13 erinrade domstolen om att den i fallet Khan, där omständigheterna var desamma som i förevarande mål, hade funnit att det i brottmålsförfarandet saknades möjlighet för domstolen att pröva klagomål enligt konventionen över att ett ingrepp i rätten till respekt för familjelivet inte stod i överensstämmelse med lag och ännu mindre förordna om skälig gottgörelse. Eftersom det inte heller fanns någon annan effektiv möjlighet för TS att få frågan om hans klagomål enligt artikel 8 prövad i nationell domstol, fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Khan ./. UK, dom 2000-05-12

Satik, Çamli, Satik och Marasli mot Turkiet
(Ansökningar nr. 24737/94, 24739/94, 24740/94 och 24741/94, dom den 22 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

13 dagar i polisarrest utan domstolsprövning kränkte artikel 5.3.

I samband med en utredning av PRK, kurdiska frihetspartiet, greps de sökande, bl.a. en som är politisk skribent, av poliser som tillhörde antiterroristenheten av Istanbuls säkerhetspolis i sina hem den 8 juli 1994 och sattes i polisarrest. I Europadomstolen klagade de fyra över att de hållits kvar i polisarresten i 13 dagar innan de ställdes inför domaren och över att de saknat ett rättsmedel för att ifrågasätta kvarhållandet. De åberopade artikel 5.3 och 4.

Europadomstolen erinrade om att den godtagit att myndigheterna ställs inför särskilda problem när det gäller att utreda överträdelser som begås av terrorister. Detta ger emellertid inte myndigheterna rätt att gripa och fängsla misstänkta utan juridisk prövning varje gång de hävdar att ett terroristbrott begåtts. Även om man antar att de sökandes handlande varit förenat med terroristaktioner var 13 dagar i polisarrest inte förenligt med begreppet "utan dröjsmål" i artikel 5.3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Det rättsmedel som varit tillgängligt, dvs. en prövning av åklagarmyndigheten, gav inte några garantier för oberoende enligt syftet i artikel 5.4, eftersom åklagarmyndigheten var underställd justitiedepartementet. Domstolen erinrade om att kommissionen tidigare funnit att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon lämplig och effektiv möjlighet att få lagligheten av ett fängslande prövad i förfarandet inför en nationell säkerhetsdomstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Brogan m.fl. ./. UK, dom 1988-11-29
Murray ./. UK, dom 1994-10-28
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26
Demir m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-09-23
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Nikolova ./. Bulgarien, dom 1999-03-25

Algür mot Turkiet
(Ansökan nr. 32574/96, dom den 22 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Staten är skyldig att förhindra polismisshandel för att inte kränka artikel 3.

Domstolen har den 22 november avgjort ytterligare ett mål mot Turkiet rörande omständigheter liknande dem som förelåg i det närmast ovan refererade målet men där artiklarna 3 samt 6.1 och 3 c) åberopades.

Algür, A, som vid den aktuella tiden var studerande greps i samband med en insats mot PKK av säkerhetspolisens antiterroristenhet förr att ha haft falska identitetshandlingar. Hon hävdade att hon utsatts för såväl fysisk som psykisk misshandel under sin tid i polisarresten och att hon tvingats skriva under ett erkännande av att hon deltagit i aktiviteter i PKK.

Domstolen konstaterade att A under 14 dagar i polisarrest inte fått träffa en advokat eller en läkare som hon själv valt. Som resultat av två läkarundersökningar hade två totalt motstridiga utlåtande upprättats. I avsaknad av en förklaring från regeringens sida till denna skillnad fann domstolen att den första undersökningen inte genomförts på rätt sätt. Det hade inte heller påståtts att A haft de aktuella skadorna redan när hon greps. Vidare hade åklagaren uttalat beträffande hennes klagomål att det saknades tillräckliga bevis. Domstolen framhöll att staten var ansvarig för alla fängslade personer, eftersom de befann sig i en särskilt utsatt position i händerna på polisen och att det var myndigheternas skyldighet att skydda dem. Grundläggande säkerhetsåtgärder måste garanteras redan från början av en period i fångenskap som t.ex. rätten att bli undersökt av en läkare man själv valt, tillgång till en advokat och till en anhörig förenat med en juridisk prövning utan dröjsmål. Sådana åtgärder gör det möjligt att upptäcka och förhindra misshandel. Eftersom ingen ytterligare medicinsk utredning hade gjorts och någon rimlig förklaring inte hade lämnats för detta, fann domstolen att de sviter A led av hade orsakats av en behandling för vilken staten bar ansvaret. Även om det inte kunde fastställas hur allvarliga övergrepp som skett kunde det sätt på vilket A behandlats anses som omänskligt och förnedrande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Eftersom en ledamot av den nationella säkerhetsdomstolen var en militär som fortfarande tillhörde försvarsmakten, vilken fick sina order från den verkställande myndigheten, fann domstolen att A hade haft grundad anledning att befara att säkerhetsdomstolen inte varit oberoende och opartisk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
V. ./. UK, dom (GC) 1999-12-16
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Altay ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Sadak m.fl. ./. Turkiet, dom 2001-07-17
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Findlay ./. UK, dom 1997-02-25
Büyükdag ./. Turkiet, dom 2000-12-21

Perkins och R mot UK
(Ansökningar nr. 43208/98 och 44875/98, dom den 22 oktober 2002)

Beck, Copp och Bazeley mot UK
(Ansökningar nr. 48535/99, 48536/99 och 48537/99, dom den 22 oktober 2002)
Domarna finns endast på engelska.

Avskedande av homosexuella från försvaret kränkte artikel 8 och medförde kraftiga skadestånd.

Samtliga sökande, P, R, Be, C och Ba, som var anställda inom försvaret, avskedades från sina anställningar på grund av homosexualitet. Alla hade fått goda vitsord och hade bedömts lämpliga för befordran eller fortsatt karriär.

P begärde en prövning i High Court av försvarsdepartementets beslut och åberopade Europakonventionen och EG-direktivet om likabehandling (76/207/EEG). High Court begärde ett förhandsbesked i EG-domstolen, som förklarade att likabehandlingsdirektivet inte var tillämpligt på diskriminering p.g.a. sexuell läggning. High Court vägrade därefter prövningstillstånd. I följd härav återkallade R, Be, C och Ba den talan de väckt i en arbetsdomstol. - I Europadomstolen gjorde samtliga gällande att deras rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8 hade kränkts genom utredningen av deras sexuella läggning och genom avskedandena. De hävdade också att deras rättigheter enligt artiklarna 3 och 13 hade kränkts.

Domstolen fann att det inte fanns någon skillnad på nu aktuella mål och två tidigare avgjorda mål, Lustig-Prean och Becket samt Smith och Grady, båda mot UK, och att det därför saknades anledning att nu göra en annan bedömning. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva artikel 14. - I målet Be, C och Ba fann domstolen vidare enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13 men däremot att avskedandena, som tveklöst varit både uppskakande och förnedrande, inte inneburit en behandling som nådde miniminivån för att omfattas av artikel 3 och att det därför inte skett någon kränkning av denna artikel.

De klagande tilldömdes av domstolen, förutom för såväl förfluten som framtida ekonomisk skada, ersättning för ideell skada med 30 300 EUR vardera.

HÄNVISNINGAR
Lustig-Prean och Beckett ./. UK, dom 1999-09-27 (dom i ersättningsfrågan 2000-07-25)
Smith och Grady ./. UK, dom 1999-09-27 (dom i ersättningsfrågan 2000-07-25)

Messina mot Italien (nr. 3)
(Ansökan nr. 33993/96, dom den 24 oktober 2002)
Domen finns endast på franska.

Censur av fånges post var inte tillräckligt lagreglerad och kränkte därför artikel 8.

Messina, M, är advokat och sitter f.n. i fängelse. Han dömdes av tingsrätt i december 1992 till sju års fängelse för olaga innehav och försäljning av narkotika. Straffet sattes ned till fem år av hovrätten. Fyra brev som M sänt till Europakommissionen anlände försedda med censurstämpel och två brev från kommissionen till M hade också censurstämplats. - I Europadomstolen klagade M över att fängelsemyndigheterna kontrollerat hans post och åberopade artikel 8.

Domstolen fann att det skett ett ingrepp i M:s rätt till respekt för sin korrespondens. Även om kontrollen av fångars post var lagreglerad innehöll denna reglering inte några bestämmelser vare sig om hur länge kontrollen fick pågå eller på vilka grunder kontrollen kunde tillåtas och den angav inte heller omfattningen av eller på vilket sätt myndigheterna skulle utöva denna rätt. Domstolen fann därför enhälligt att ingreppet inte skett i överensstämmelse med lag och att det således skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Messina ./. Italien (no 2), dom 2000-09-28
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15

Yildiz mot Österrike
(Ansökan nr. 37295/97, dom den 31 oktober 2002)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning p.g.a. upprepade lindrigare trafikbrott kränkte artikel 8 när familjen splittrades.

De sökande är M Yildiz, Y, hans hustru, GY, och hans dotter, YY, som alla är turkiska medborgare men som vid den aktuella tiden var bosatta i Österrike.

Y kom till Österrike 1989, då 14 år gammal. Han gifte sig 1994 enligt muslims lag med GY, som var född i Österrike och som alltid hade bott där. 1997 gifte de sig även enligt österrikisk lag. Deras dotter YY föddes i augusti 1995. Y dömdes under 1993 dels för snatteri, dels för stöld. Under tiden 1992-1994 fälldes han sju gånger till ansvar för trafikbrott, huvudsakligen olovliga körningar men även för en rödljuskörning och en hastighetsöverträdelse. I september 1994 förbjöds han att under fem åt vistas i Österrike. Hans överklagande avslogs med motiveringen att ett sådant förbud skall åläggas en utlänning bl.a. om han dömts mer än en gång för brott av samma slag. Trots att han var väl integrerad i Österrike, vägde förbudet över hans intresse av att få stanna. Han greps i maj 1995 för att utvisas. Y klagade till förvaltningsdomstol och hävdade att det överklagade beslutet kränkte hans rätt till respekt för familjelivet. Han hävdade vidare att Österrike var bundet av en överenskommelse mellan EU och Turkiet, som garanterar turkiska arbetare, vilka under viss tid varit lagligen anställda i en EU-stat, uppehållstillstånd. Den nationella domstolen avslog båda klagomålen med motiveringen att Y inte visat att han varit lagligen anställd under föreskriven tid. Y lämnade Österrike den 1 juli 1997 och han bor fortfarande i Turkiet, trots att det ifrågasatta förbudet löpte ut i september 1999. Han påstår att hans möjligheter att lagligen återvända till Österrike är begränsade. Han skildes från sin hustru i mars 2001. - I Europadomstolen klagade de tre familjemedlemmarna över att det vistelseförbud som ålagts Y kränkte deras rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8. De hävdade att ingreppet i deras familjeliv inte stod i överensstämmelse med lag, eftersom EG-rätten tar över nationell lag. De ansåg vidare att det aktuella förbudet var oproportionerligt, särskilt som Y hade alla familjeband i Österrike och eftersom han fått lindriga straff för brott som varit av ringa natur.

Domstolen noterade att Y inte var född i Österrike utan kommit dit som 14-åring och att han därför torde ha haft band med sitt ursprungliga hemland och kunnat tala turkiska. Å andra sidan var han fortfarande tonåring när han kom till Österrike där hans närmaste familj bodde. När förvaltningsdomstolen bekräftade vistelseförbudet hade han bott i Österrike i sju år, arbetat där under nästan tre år och varit sambo med GY, som var född där och hade bott där i hela sitt liv. Deras dotter var vid det tillfället ett år och fyra månader gammal. I själva verket hade de österrikiska myndigheterna, genom att utfärda vistelseförbudet bekräftat att Y i hög grad hade integrerats i Österrike. Mot bakgrund av de effekter vistelseförbudet fick på hans familjeliv fann domstolen att myndigheterna hade underlåtit att ta ställning till frågan om GY kunde förväntas följa med sin make till Turkiet och särskilt om hon kunde tala turkiska samt om hon hade några band utöver sitt medborgaskap med Turkiet. Även om familjens situation hade förändrats under den tid som gått ansåg domstolen att bedömningen skulle utgå från förhållandena vid den tidpunkt då vistelseförbudet slutligen fastställdes. - Beträffande de förseelser som Y gjort sig skyldig till fann domstolen att även om de inte var försumbara så hade de nationella myndigheterna ändå ansett dem vara av ringa natur. Detta visades inte minst av de lindriga påföljderna. Y hade inte begått något ytterligare brott under tiden från april 1994 till december 1996 då prövningen av vistelseförbudet avslutades. Domstolen fann sammanfattningsvis att myndigheterna inte upprätthållit en jämvikt mellan de olika intressen som berördes och att ingreppet i Y:s rätt till respekt för sitt familjeliv inte var proportionerligt i förhållande till det legitima mål som åsyftades. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02

Wynen mot Belgien
(Ansökan nr. 32576/96, dom den 5 november 2002)

Domen finns endaast på franska.

Olika långa frister för överklagande och svaromål rubbade parternas likställdhet och kränkte artikel 6.1.

Wynen, W, som är läkare, lät i oktober 1990 installera en avancerad och mycket dyr tomografiapparat på det sjukhus i Bryssel där han var anställd. Enligt en förordning från 1989 krävdes tillstånd för en sådan installation. Eftersom W och sjukhuset saknat erforderligt tillstånd väcktes talan mot dem. De frikändes i första instans men sedan staten överklagat dömdes W till böter villkorligt. Han överklagade till kassationsdomstolen och gav därefter in en utveckling av grunderna för överklagandet. Kassationsdomstolen höll förhandling den 24 januari 1996. W:s överklagande avvisades som för sent anfört. - I Europadomstolen klagade W över att han inte fått en rättvis rättegång, eftersom grunderna för hans överklagande inte tagits upp till prövning. Han klagade också över att han inte underrrättats om förhandlingen i kassationsdomstolen och att han innan målet avgjordes inte fått del av "allmänna ombudets" yttrande och fått tillfälle att bemöta detta. Han hävdade slutligen att det ålegat kassationsdomstolen att överlämna hans begäran om prövning av en förberedande fråga till en "förfarandedomstol".

Domstolen noterade att kassationsdomstolen inte prövat grunderna för W:s talan eftersom de kommit efter den i lagen angivna tiden, två månader. Samma krav gällde emellertid inte för försvaret som i det aktuella målet tagit fem månader på sig för att svara. Detta fick också till följd att de sökande inte fick tillfälle att bemöta försvarets inlägg. Även om domstolen hade förståelse för strävan att förfarandet inte skulle bli onödigt utdraget krävde principen om att parterna skall vara likställda i en kontradiktorisk process att detta kunde ske utan att någon part blev förfördelad. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde "allmänna ombudets" yttrande noterade domstolen att detta lämnats vid förhandlingen och att varken någon annan part eller någon domare fått del av det tidigare. W kunde ha bemött yttrandet om han varit närvarande vid förhandlingen. Domstolen fann enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann att reglerna om tilkännagivande av kassationsdomstolens förhandlingar var tillgängliga och tillräckligt klara. W:s advokat kunde inte ha varit omedveten om dem. Dessutom hade det varit möjligt att genom t.ex. ett telefonsamtal få besked om dagen för förhandlingen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade slutligen att även om den nationella lagen kräver att en begäran om prövning av en förberedande fråga skall överlämnas till annan domstol ankommer det ändå på den domstol till vilken begäran har riktats att pröva om den är behörig eller skyldig att ta upp en sådan fråga. Kassationsdomstolen hade beaktat W:s klagomål och meddelat ett beslut med tillräckliga skäl som inte kunde anses godtyckligt. Vidare ankommer det i första hand på de nationella domstolarna att tolka nationell lag. Domstolen fann därför även i denna del enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga i den första frågan var domarna Thomassen, Nederländerna och Jungwiert, Tjeckien. Den belgiske domaren Lemmens var skiljaktig i samma fråga men hade också en annan motivering i frågan om att de sökande inte fått del av "allmänna ombudets" yttrande.

HÄNVISNINGAR
Kaufman ./. Belgien, kommissionens beslut 1986-12-09
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Levages prestations services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Bricmont ./. Belgien, kommissionens beslut 1986-07-15 (dom 1989-07-07)
Welter ./. Sverige, kommissionens beslut 1985-12-02
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23
Melin ./. Frankrike, dom 1993-06-22
Saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr. 3/02)
Bricmont ./. Belgien, kommissionens beslut 1986-07-15 (ej upptagen till prövning)
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22

Yousef mot Nederländerna
(Ansökan nr. 33711/96, dom den 5 november 2002)

Domen finns endast på engelska.

Vägrat tillstånd att erkänna faderskap kränkte inte artikel 8.

Yousef, Y, var vid aktuell tidpunkt egyptisk medborgare. Han kom till Nederländerna 1985 och träffade där R och fick i januari 1987 med henne en dotter, S. R och Y var inte gifta och de levde då inte heller tillsammans. Y erkände inte faderskapet. Från augusti 1987 bodde Y tillsammans med R och S i ca ett år. Därefter tillbringade han omkring två år i mellanöstern och hade under den tiden ingen annan kontakt med R och S än ett par brev. Y återvände till Nederländerna 1991 och han hävdar att han då träffade S varannan vecka fram till 1993. Trots att han begärde det vägrade R att låta honom erkänna faderskapet. När R blev allvarligt sjuk utsåg hon sin bror, HR, till förmyndare för S och förordnade att S efter hennes död skulle placeras hos en annan av hennes bröder, JR. Hon uttalade också att hon inte ville att Y skulle få träffa S, eftersom det skulle skapa oro i dotterns nya familjesituation. R ansåg att Y, som saknade bostad, uppehållstillstånd, arbete och försörjningsmöjligheter, bara ville få rätt att ta hand om sin dotter för att kunna få uppehållstillstånd och socialbidrag. Hon menade att Y - även innan hon blev sjuk - inte visat något större intresse för S och att han aldrig hade bidragit ekonomiskt till hennes uppfostran. Y hade förgäves sökt få ett föreläggande för R att tillåta honom att erkänna faderskapet. Den nationella domstolen fann att det inte skulle gagna barnets intressen, eftersom S då måste byta efternamn. Sedan R avlidit i februari 1994 fick Y efter överenskommelse med HR träffa S var tredje vecka. - I Europadomstolen klagade Y över att han hindrats erkänna faderskapet och åberopade artikel 8.

Domstolen erinrade om att när det gäller juridiska spörsmål där både föräldrars och barns rättigheter enligt artikel 8 är i fråga måste barnets rättigheter komma i första hand. Domstolen noterade att de nationella domstolarna hade funnit att Y hade för avsikt att förändra dotterns familjesituation och att han ville erkänna faderskapet för att dottern skulle bo med honom i stället för med sin lagliga familj. Den nationella domstolen i andra instans hade funnit att en sådan förändring skulle strida mot S:s intressen, vilka skulle tillgodoses bäst om hon fick växa upp i den familj där hon bott sedan moderns död. Vidare skulle det byte av efternamn som följde automatiskt av ett faderskapserkännande ge henne en särställning i förhållande till de övriga medlemmarna i den familj där hon bodde. Eftersom det inte framkommit något som tydde på att de nationella domstolarna inte hade beaktat Y:s intressen tillräckligt eller att deras beslut fattats på ett godtyckligt sätt fann domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
T.P. och K.M. ./. UK, dom (GC) 2001-05-10

Pincová och Pinc mot Tjeckien
(Ansökan nr. 36548/97, dom den 5 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Återlämnande av konfiskerad egendom utan rimlig ersättning till förvärvare i god tro kränkte artikel 1 i protokoll nr.1.

Sökande i målet är Pincová, BP, och hennes son Pinc, JP, vilken tillåtits överta den talan som väckts av BP:s avlidne make.

BP och hennes make hade 1967 köpt ett skogsbruk som de hyrt sedan 1953 av ett statsägt företag, vilket i sin tur förvärvat egendomen sedan den konfiskerats utan ersättning 1948. De hade betalat det pris för byggnaderna som bestämts av en av företaget utsedd expert. 1968 betalade de ytterligare ett belopp för att få nyttja marken. Sedan en ny lag trätt i kraft 1991 väckte sonen till de tidigare ägarna talan om att återfå egendomen och hävdade att BP och hennes make betalat ett pris som var lägre än det verkliga värdet. De av domstolen utsedda experterna fann efter syn att det fanns en prisskillnad beträffande en lada och en ladugård och den nationella domstolen förordnade i september 1994 om att egendomen skulle återföras till den ursprunglige ägarens son. BP och hennes make klagade utan framgång. Jordbruksministeriet återbetalde det belopp som BP och hennes make betalat men de fick ingen ersättning för sina kostnader för underhåll av byggnaderna. BP och JP bor emellertid fortfarande kvar på fastigheten, eftersom ägaren inte erbjudit dem någon ersättningsbostad. - I Europadomstolen klagade BP och JP över att de blivit fråntagna egendom som de förvärvat lagligen och i god tro utan att ha fått lämplig ersättning. De åberopade artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen slog fast att de sökande förvärvat egendomen i god tro, ovetande om att den konfiskerats och utan möjlighet att påverka försäljningsvillkoren eller köpeskillingen. Domstolen erinrade om att det inte var dess uppgift att träda i stället för de nationella myndigheterna när det gällde att bestämma grunderna för värderingen eller det åsatta värdet, men konstaterade att återbetalning av det pris som betalades 1967 inte rimligen kunde återspegla egendomens värde 30 år senare. Dessutom hade de sökande bott på fastigheten i 42 år, varav 28 år som ägare, när beslutet om återlämnande fattades. Vidare var det belopp som återbetalats till dem inte tillräckligt för att de skulle kunna köpa en ersättningsbostad. Den nye ägaren utnyttjade också sin ställning till att begära hyra trots att något hyresavtal inte hade ingåtts. Den ersättning som betalats ut hade inte bestämts med beaktande av de sökandes personliga och sociala situation eller den ideella skada de lidit. De hade ännu inte fått någon ersättning för sina kostnader för underhåll av huset, trots att det gått sju och ett halvt år sedan den nationella domstolens beslut. De sökande hade fått bära en alltför tung börda som rubbade den jämvikt som måste råda mellan det allmännas intresse och skyddet för den enskildes möjlighet att förfoga över sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Ex-roi de Grèce m.fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Malama ./. Grekland, dom 2001-03-01
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, beslut 2001-12-11
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Saints monastères ./.. Grekland, dom 1994-12-09

Demuth mot Schweiz
(Ansökan nr. 38743/97, dom den 5 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Vägrade sändningsrättigheter för TV-program om bilar kränkte inte artikel 10.

Demuth, D, ansökte i augusti 1995 för företaget Car TV AG om tillstånd att få sända TV-program som skulle produceras i samarbete med industrin, bilorganisationer och fackpress. Programmet, som inledningsvis skulle sändas två timmar, skulle behandla bl.a. nyheter om bilar, biltillbehör, trafiksäkerhet, trafik- och energipolitik samt miljöfrågor. D fick avslag på sin ansökan med motiveringen bl.a. att varken schweizisk lag eller artikel 10 i Europakonventionen medför någon rätt att erhålla sändningsrättigheter. - I Europadomstolen klagade D över myndigheternas vägran att ge honom sändningsrättigheter och åberopade artikel 10.

Domstolen konstaterade att det nationella avslagsbeslutet inte helt uteslöt möjlighet till sändningsrättigheter för programmet om vissa ändringar gjordes i innehållet. Domstolen noterade även att regeringen försäkrat att Car TV AG skulle få sändningstillstånd om programmet bl.a. innehöll kulturella inslag. Det ifrågasatta beslutet, som grundades på inställningen att TV-program i viss utsträckning skall tillgodose det allmännas intresse, kunde därför inte anses gå utöver de ramar som myndigheterna har för sin bedömning i frågor av aktuellt slag. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 10.

Den isländske domaren Jörundsson var skiljaktig och ansåg att det skett en kränkning av artikel 10. Han anförde i korthet följande. Det ingrepp som skett i den sökandes rättigheter enligt artikel 10 kunde inte anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Begreppet "nödvändigt" innebär att det skall finna ett trängande socialt behov. Nödvändigheten av ett ingrepp måste kunna fastslås på ett övertygande sätt. Det aktuella programmet innehöll inte bara reklam för att sälja bilar utan innefattade också trafikpolitiska frågor liksom frågor om trafiksäkerhet och miljö som är av allmänt intresse. De ramar myndigheterna har för sina bedömningar måste därför begränsas och beslutet måste vara proportionerligt. Så kunde med hänsyn till omständigheterna inte anses vara fallet och beslutet kunde inte anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

HÄNVISNINGAR.
Tele 1 Privatfernsehgesellschaft mbH ./. Österrike, dom 2000-09-21
Radio ABC ./. Österrike, dom 1997-10-20
Groppera Radio AG m.fl. ./. Schweiz , dom 1990-03-28
Informationsverein Lentia m.fl. ./. Österrike, dom 1993-11-24
Verein Alternatives Lokalradio Bern o. Verein Radio Dreyeckland Basel ./. Schweiz, kommissionens beslut 1986-10-16
Markt intern Verlag GmbH o. Klaus Beermann ./. Tyskland, dom 1989-11-20
Jacubowski ./. Tyskland, dom 1994-06-23  

Serghides och Christoforou mot Cypern
(Ansökan nr. 44730/98, dom den 5 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Domstolsmiss i fråga om rätt ägare till fastighet kränkte både artikel 1 i protokoll nr. 1 och artikel 6.1.

De sökande är Serghides, S, och hennes dotter C. S ägde sedan 1959 ett markområde i Nikosia, som hon i december 1992 till största delen överförde på sina två barn. 1973 hade det publicerats en förteckning över markområden som skulle exproprieras för vägbygge. Tomt nr 565, som ägdes av S, nämndes inte i förteckningen. Någon gång 1978-1979 registrerades en del av denna tomt som ingående i vägbyggesplaneringen. S hävdade att hon första gången fick kännedom om att en del av hennes mark skulle exproprieras var 1989 när hon begärde översiktsplanen för att använda i ett ärende mot skattemyndigheten. I november 1989 begärde hon hos Cyperns högsta domstol att beslutet att ta hennes mark i anspråk skulle ogiltigförklaras. Hennes talan avvisade med motiveringen att hon skulle ha klagat inom 75 dagar från beslutet 1973 och att hennes talan därför anförts för sent. Hon begärde en laglighetsprövning men hennes begäran avvisades, eftersom hon inte längre var behörig att föra talan sedan hon överlåtit marken till sina barn. - I Europadomstolen åberopade S artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen noterade att S fått kännedom om situationen av en tillfällighet 1989 och att hon gav in sin ansökan till Högsta domstolen i november s.å. Högsta domstolen avvisade hennes talan i februari 1998 med hänvisning till att hon överfört äganderätten till sina barn. Hon hade emellertid endast överfört mark som inte omfattades av tvisten och hon saknade därför beträffande den tvistiga delen inte ett lagligt intresse enligt artikel 1 i protokoll nr. 1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

När det gällde förfarandets långdragenhet fann domstolen att den tid som skulle bedömas var åtta år, tre månader och 10 dagar avseende prövning i två instanser. Målet var inte komplicerat och Högsta domstolen avvisade i båda fallen S:s talan på formella grunder. Dessutom hade förfarandet i första instans skjutits upp åtta gånger. När S begärde en laglighetsprövning i mars 1993 inleddes förhandlingarna i april 1997 och sköts därefter upp två gånger. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Beträffande S:s tillgång till domstolsprövning konstaterade domstolen att hon inte underrättats personligen om beslutet att expropriera hennes mark. Högsta domstolen avvisade ändå hennes talan som för sent inkommen och - sedan hon överklagat och begärt laglighetsprövning - avvisades hennes talan p.g.a. bristande talerätt. Högsta domstolen tog således inte hänsyn till att äganderätten till det ifrågasatta markområdet inte kunde ha överförts till barnen p.g.a. expropriationsbeslutet. Härigenom hade S:s rätt till en effektiv tillgång till domstolsprövning kränkts. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Styranowski ./. Polen, dom 1998-10-30
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
De Geouffre de la Pradelle ./. Frankrike, dom 1992-12-16

Laidin mot Frankrike
(Ansökan nr. 43191/98, dom den 5 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Prövning av tvångsintagens begäran om utskrivning tog en månad i strid med artikel 5.4.

Laidin, L, tvångsintogs för psykiatrisk vård den 21 november 1997 p.g.a. en anmälan från en utomstående. Den 3 december s.å. skrev hon till åklagaren och begärde att bli utskriven. Åklagaren fick hennes klagomål den 8 december och begärde dagen därpå ett läkarutlåtande, vilket han erhöll den 2 januari 1998. Samma dag ansökte åklagaren hos domstol om att L omedelbart skulle skrivas ut. L skrevs ut på försök den 14 januari och slutligt den 26 februari 1998. Sedan L undersökts av läkare efter förordnande från domstolen avslutades målet den 20 mars 1998. - I Europadomstolen klagade L över den långa tid det tagit att pröva hennes begäran om omedelbar utskrivning.

Domstolen noterade att L vänt sig till fel myndighet när hon skrev till åklagaren. Denne kunde emellertid själv ansöka om utskrivning och hade också gjort så den 2 januari 1998. Den tid som skall bedömas löper från den 8 december 1997, när åklagaren mottog L:s skrivelse till den 14 januari 1998 då L försöksutskrevs, alltså mer än fem veckor. Även om åklagaren gett in en ansökan till domstolen så fort han fått det begärda läkarintyget gick det ändå en månad från det att L sände sin begäran till dess ansökan gavs in. Dessutom hölls förhandling mer än en och en halv månad efter det att L skrivits ut på försök och dagen innan intagningsbeslutet löpte ut. Eftersom syftet med förfarandet var att pröva begäran om utskrivning skyndsamt fann domstolen att myndigheterna inte hade handlagt ärendet tillräckligt snabbt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Weeks ./. UK, dom 1987-03-02
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
Musial ./. Polen, dom (GC) 1999-03-25
E. ./. Norge, dom 1990-08-29
Delbec ./. Frankrike, dom 2002-06-18 (jfr nr. 7/02)

Allan mot UK
(Ansökan nr. 48539/99, dom den 5 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Avlyssning och placering av tjallare i misstänkts cell utan lagstöd för att få fram bevisning kränkte artiklarna 8 och 6.

Omkring den 20 februari 1995 gjordes en anonym anmälan gällande att Allan, A, varit inblandad i mordet på DB, en affärsföreståndare som skjutits till döds den 3 februari s.å. A häktades den 8 mars misstänkt för mordet och vid polisförhör utnyttjade han sin rätt att tiga. A:s samtal med sin flickvän i besöksområdet och med en medanklagad avlyssnades och togs upp på band. Den 23 mars placerades en av polisens kriminellt belastade "tjallare", H, i A:s cell för att försöka få upplysningar från A. I en vittnesutsaga den 25 juli hävdade H att A medgett att han varit på mordplatsen. Detta påstådda medgivande fanns inte med i det inspelade materialet och bestreds. Det fanns inga andra bevis som band A till mordet. Han fälldes dock för mord i februari 1998 med 10 röster mot två och dömdes till livstids fängelse. Han överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade A över den hemliga avlyssningen och videoövervakningen av hans cell, besöksområdet och medfångar samt över att inspelningarna använts i rättegången mot honom. Han åberopade artiklarna 6, 8 och 13.

Regeringen medgav att det skett en kränkning av artikel 8 och domstolen fann att avlyssningen och videoinspelningen från A:s cell och från besöksområdet inte hade skett med stöd av lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen noterade att A på inrådan av sin advokat utnyttjat sin rätt att tiga vid polisförhören. H hade placerats tillsammans med A i syfte att locka A att lämna uppgifter om att han varit inblandad i mordet. H hade instruerats av polisen. A:s påstådda medgivande var inte ett spontant uttalande som han hade gjort frivilligt utan det hade framkallats av H:s ihärdiga utfrågande och försök att leda in deras samtal på mordet. Detta hade skett på ett sätt som kunde jämställas med ett förhör, utan det skydd som finns vid formella polisförhör som t.ex. närvaro av en advokat och den försiktighet som vanligen iakttas. Domstolen fann att A varit utsatt för ett psykologiskt tryck och att han i det pressade läget varit benägen att göra H till sin förtrogne. Den information som på detta sätt erhållits med H:s hjälp kunde anses erhållen mot A:s vilja och användandet av informationen utgjorde ett ingrepp i A:s rätt att tiga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.

Regeringen medgav att det vid den aktuella tidpunkten inte fanns något effektivt rättsmedel att tillgå för att få en prövning av om det skett en kränkning av A:s rätt till respekt för sitt privatliv och domstolen fann därför att det skett en kränkning även av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Khan ./. UK, dom 2000-05-12
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
John Murray ./. UK, dom 1996-02-08
Saunders ./. UK, dom 1996-12-17
Heaney och McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21
J.B. ./. Schweiz, dom 2001-05-03

Veeber mot Estland Nr 1
(Ansökan 37571/97, dom den 7 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

När sökanden inte uttömt inhemska rättsmedel togs fråga om artikel 8 inte upp till prövning men då polisens åtgärder inte kunde prövas i civilmål kränktes artikel 6.1.

Veeber, V, är estländare och bosatt i Tartu, där han äger ett företag som deltagit i förnyelsen av stadens värmesystem. Polisen i Tartu inledde i november 1995 ett brottmål mot chefen för stadens energiförvaltning och i samband härmed gjorde en husrannsakan hos V:s företag, där man beslagtog ett stort antal handlingar avseende åren 1994 och 1995. V uppskattade att det totalt rörde sig om ca 10 000 dokument. V överklagade men fick avslag med motiveringen att domstolen inte var behörig att pröva hans talan. På grund av beslagen väckte polisen talan även mot V och han fälldes i oktober 1997 för bl.a. skatteundandragande och förfalskning av dokument. Han dömdes till tre år och sex månaders fängelse villkorligt. V klagade även nu utan framgång. - I Europadomstolen hävdade V att husrannsakan och beslagen av dokument kränkte hans rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8. Han klagade också över att han inte fått tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6 och att det inte funnits något effektivt rättsmedel enligt artikel 13.

Domstolen fann enhälligt att när det gällde den ursprungliga husrannsakan och beslagen därvid så hade de skett innan konventionen trädde i kraft i Estland och de frågorna låg därför utanför domstolens behörighet att pröva.

Domstolen noterade också att V inte hade klagat hos någon nationell domstol över att de beslagtagna dokumenten hållits kvar av polisen. Han hade inte heller lämnat någon förklaring till varför han inte utnyttjat de rättsmedel som regeringen hade pekat på. Det framgick att det varit möjligt för honom att klaga hos åklagare och därefter hos överåklagare på polisens åtgärder. Det fanns inte heller några skäl för att V inte skulle ha uttömt inhemska rättsmedel. Domstolen prövade därför inte hans klagomål enligt artikel 8.

Det fanns inte någon nationell praxis som visade att V i ett civilmål om skadestånd kunnat få polisens åtgärder effektivt prövade. Domstolen fann därför med sex röster mot en att V saknat en effektiv tillgång till domstolsprövning och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann enhälligt att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13.

Den turkiske domaren Türmen var delvis skiljaktig och ansåg att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1, eftersom V haft flera möjligheter att få sin sak prövad i civilmål.

HÄNVISNINGAR
Papamichalopoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1993-06-24
Loizidou ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Stamoulakatos ./. Grekland, dom 1993-09-30
Kefalas m.fl. ./. Grekland, dom 1995-06-08
Remli ./. Frankrike, dom 1996-04-23
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Akdivar m. fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Raif ./. Grekland, kommissionens beslut 1995-06-26
Waite och Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Umlauft ./. Österrike, dom 1995-10-23
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr. 5/02)
Osman ./. UK, dom 1998-10-28

Beleš m.fl. mot Tjeckien
(Ansökan nr. 47273/99, dom den 12 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Strikt tolkning av forumregel skadade rätten till domstolsprövning och kränkte artikel 6.1.

Sökande i målet är sju tjeckiska medborgare, B, som alla bor i Prag. De har sedan 1991 varit medlemmar i en homeopatförening, som i sig var medlem i det tjeckiska medicinska sällskapet. I december 1996 beslöt det medicinska sällskapet att stryka föreningen från sin medlemsförteckning. B, som ansåg att detta skadade föreningens rykte, klagade i nationella domstolar och yrkade att beslutet skulle undanröjas. Tingsrätten avvisade deras talan med motiveringen att de inte vänt sig till förvaltningsdomstol. Samma motivering gavs för beslutet om avslag på deras överklagande. De klagade vidare till konstitutionsdomstolen som vägrade prövningstillstånd, eftersom de inte uttömt andra rättsmedel. - I Europadomstolen klagade B över att de fått en orättvis rättegång och över att de fråntagits sin rätt till domstolsprövning genom konstitutionsdomstolens beslut. De åberopade artikel 6.1.

Domstolen slog inledningsvis fast att den omständigheten att föreningen strukits från medicinska sällskapets medlemsförteckning hade utgjort ett ingrepp i de sökandes rätt att praktisera och att artikel 6.1 därför var tillämplig. Domstolen noterade vidare att det medicinska sällskapet inte var en förvaltningsmyndighet och att den regel som åberopats av de sökande inte angav under vilka förutsättningar som en talan kunde väckas i de aktuella domstolarna. Domstolen fann därför att de sökande inte kunde lastas för att ha gjort fel. Domstolarnas vägran att pröva deras talan i sak hade grundats på en strikt tolkning av en formregel och hade skadat deras rätt till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann vidare att tillämpningen av reglerna om prövningstillstånd för ett överklagande till konstitutionsdomstolen inte främjade en riktig rättstillämpning, eftersom den förhindrade klagande att använda sig av ett tillgängligt rättsmedel. Formkravet hade utformats så att det hindrade sökande från att få sin ansökan prövad i sak, vilket resulterade i ett brott mot rätten till ett effektivt domstolsskydd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 även i detta hänseende.

HÄNVISNINGAR
García Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Tejedor García ./. Spanien, dom 1997-12-16
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Mortier ./. Frankrike, dom 2001-07-31
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Esposito ./. Italien, beslut 1996-10-16

Zvolský och Zvolská mot Tjeckien
(Ansökan nr. 46129/99, dom den 12 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen har här prövat en liknande fråga beträffande tillstånd till prövning i den tjeckiska konstitutionsdomstolen som i närmast ovan refererade mål. Domstolen fann även i detta fallet enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. I det här aktuella målet var det också fråga om artikel 1 i protokoll nr.1 som enligt en enig domstol också hade kränkts.

Ploski mot Polen
(Ansökan nr. 26761/95, dom den 12 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Vägran att ge fånge permission för föräldrarnas begravning kränkte artikel 8.

Ploski, P, häktades i februari 1994 misstänkt för stöld. Sedan hans mor avlidit den 2 juli s.å. ansökte han om permission för att kunna närvara vid hennes begravning. Han fick avslag med motiveringen att han var en återfallsförbrytare och det saknades garantier för att han skulle återvända till fängelset. Sedan även hans far avlidit i augusti 1994 begärde P ånyo permission för att närvara vid begravningen men även denna gång fick han avslag. I ett brev i januari 1995 till presidenten för den regionala domstolen begärde P en förklaring till varför han inte fått närvara vid begravningarna, ensam eller med poliseskort. I svar från domstolens kansli uppgavs att orsaken var att det ansågs föreligga risk för att han rymde. P dömdes i maj 1995 för stöld och frigavs i februari 1996. - I Europadomstolen klagade han över att vägran att låta honom närvara vid begravningarna och åberopade artikel 8.

Domstolen noterade att det till hans båda ansökningar fogats ett uttalande från fängelsepersonalen som tillstyrkte permission. Domstolen konstaterade vidare att skälen för avslagsbesluten inte var övertygande. Genom att bevilja P permission under poliseskort hade risken för rymning kunnat elimineras. Myndigheterna tycktes emellertid inte ens ha tagit med denna möjlighet i sina bedömningar. Dessutom meddelades avslagsbeslutet avseende den andra ansökan dagen efter faderns begravning. Domstolen konstaterade vidare att anklagelserna mot P inte avsåg något våldsbrott och att han senare släpptes redan i februari 1996. Han hade således inte varit en sådan fånge som inte kan räkna med frigivning. Även om det medförde stora kostnader och polisens personella resurser var begränsade var det av stor betydelse för P att få närvara vid föräldrarnas begravningar och hans ansökningar borde bara ha avslagits om det funnits övertygande skäl emot och inte någon alternativ lösning. Domstolen fann att vägran att låta P närvara vid begravningarna inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle och inte svarade mot ett påtagligt socialt behov samt inte var proportionerligt i förhållande till vad som skulle uppnås med åtgärden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Marincola och Sestito ./. Italien, dom 1999-11-25
Georgiou ./. Grekland, dom 2000-01-13 ,
Chapman ./. UK, dom (GC) 2001-01-18
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Matter ./. Slovakien, dom 1999-07-05

Döry mot Sverige
(Ansökan nr. 28394/95, dom den 12 november 2002)

Lundevall mot Sverige
(Ansökan nr. 38629/97, dom den 12 november 2002)

Salomonsson mot Sverige
(Ansökan nr. 38978/97, dom den 12 november 2002)

Domarna finns endast på engelska.

Tre domar mot Sverige rörande muntlig förhandling i socialförsäkringsmål.

Döry, D, Lundevall, L och Salomonsson, S, hade alla fört talan mot försäkringskassans beslut att inte bevilja dem vissa socialförsäkringsförmåner. I D:s fall var det fråga om arbetsskadelivränta och sjukpenning och i L:s och S:s fall var det fråga om handikappersättning. Ingen av dem hade yrkat att muntlig förhandling skulle hållas i länsrätten. Däremot framställde de sådana yrkanden i kammarrätten och i FÖD resp RR. Deras yrkanden avslogs i samtliga dessa instanser.

Omständigheterna var i de tre fallen i korthet följande.

D hade tidigare uppburit livränta p.g.a. arbetsskada. Försäkringskassan beslöt emellertid att dra in ersättning eftersom D:s arbetsförmåga inte längre bedömds nedsatt i sådan omfattning att hon var berättigad till livränta. Sedan D under perioden maj-juni 1001 fått sjukpenning drogs även denna ersättning in eftersom hennes arbetsförmåga inte var tillräckligt nedsatt. I länsrätten förelåg tre läkarutlåtanden som samstämmigt angav att D kunde arbeta.

L fick av försäkringskassan avslag på sin ansökan om handikappersättning med motiveringen att varken hans hjälpbehov eller hans merkostnader var av den omfattningen att han var berättigad till ersättning. Länsrätten, som fann att försäkringskassans beslutsunderlag var bristfälligt biföll hans överklagande. RFV överklagade och hävdade att L före det att han fyllt 65 år inte haft behov av hjälp eller merkostnader som berättigade honom till ersättning. I kammarrätten yrkade L muntlig förhandling samt att ett sakkunnigutlåtande skulle inhämtas, men fick avslag på dessa yrkanden. Kammarrätten, som bedömde muntlig förhandling obehövlig m.h.t. målets art och föreliggande utredning, beredde honom tillfälle att slutföra sin talan skriftligen. Kammarrätten biföll, efter fortsatt skriftväxling RFV:s talan. L överklagade och begärde åter muntlig förhandling men fick avslag och RR vägrade prövningstillstånd.

S fick också avslag av försäkringskassan på sin ansökan om handikappersättning med motiveringen att hans merkostnader för extra vätskeintag inte uppgick till sådant belopp att han var berättigad till ersättning. Länsrätten avslog hans överklagande och kammarrätten vägrade prövningstillstånd. S ansökte på nytt och försäkringskassan, som åter avslog hans ansökan, hade då som underlag för sitt beslut intyg från tre olika läkare, varav två ansåg att S inte behövde något extra vätskeintag medan en rekommenderade att S drack extra, t.ex. mineralvatten. Länsrätten, som fann att S:s och försäkringskassans beräkningar av merkostnader endast obetydligt över- resp. understeg det belopp som berättigar till ersättning, dömde till S:s förmån. Sedan RFV överklagat yrkade S muntlig förhandling i kammarrätten men fick avslag med motiveringen att en sådan bedömdes onödig m.h.t. målets art och föreliggande utredning. Kammarrätten biföll RFV:s talan. S upprepade sitt yrkande om muntlig förhandling i överklagande till RR men fick avslag. RR vägrade prövningstillstånd.

I Europadomstolen klagade alla tre över att de inte fått någon muntlig förhandling och åberopade artikel 6.1.

Den svenska regeringen anförde i målen bl.a. följande. All bevisning fanns i handlingarna i målen och en muntlig förhandling kunde inte tillföra något. Frågorna i målen var av medicinsk karaktär. Domarna hade inga medicinska kunskaper och kunde därför inte göra en bedömning av de klagande genom att träffa dem. Kammarrättens avslagsbeslut var helt i enlighet med svensk praxis. Genom att inte yrka muntlig förhandling i länsrätten fick de klagande anses ha avstått från sin rätt till offentlig förhandling i den instansen. De klagande hade vidare haft juridiska biträden som uppenbarligen var förtrogna med frågorna i målen och de torde därför inte ha haft några svårigheter att framföra sina synpunkter skriftligen. Det fanns inte något allmänt intresse i målen.

Domstolen konstaterade inledningsvis att artikel 6.1 var tillämplig i alla tre målen och således även i L:s fall, där fråga varit om försäkringskassan bort ompröva sitt beslut enligt 20 kap. 10 a § AFL. Domstolen framhöll härefter att rätten till en "offentlig förhandling" innebär rätt till en muntlig förhandling. Det finns emellertid inte någon absolut skyldighet enligt artikel 6 att hålla en förhandling. En sådan kan undvaras om en part uttryckligen eller genom tystnad avstår från sin rätt eller när en förhandling p.g.a. särskilda omständigheter i målet framstår som onödig, t.ex. när frågorna kan avgöras med ledning av handlingarna i akten. De klagande, som där inte hade framställt något yrkande om muntlig förhandling, kunde anses ha avstått från sin rätt till förhandling i länsrätten. Vidare avsåg prövningen i FÖD resp. RR frågan om prövningstillstånd och någon fullständig prövning gjordes därför inte av målen där. Även om artikel 6 också är tillämplig på en sådan fråga kunde denna enligt domstolens mening avgöras på grundval av handlingarna. Det var därför berättigat att inte hålla muntlig förhandling i sista instans. När det däremot gällde frågan om muntlig förhandling i kammarrätten erinrade domstolen om att det i normalfallet finns en rätt till muntlig förhandling i första eller enda instans och att avsaknaden av en förhandling i andra eller tredje instans kan vara berättigad med hänsyn till dessa förfarandens särskilda natur, under förutsättning att det hållits en förhandling i första instans. Med hänsyn till rättsintresset är det oftast lämpligare att det hålls en förhandling i första instans än i andra och det kan därför, beroende på omständigheterna i målet, godtas att ett yrkande om muntlig förhandling i ett överklagande avslås, trots att förhandling inte hållits i första instans. Domstolen noterade att tvister om socialförsäkringsförmåner generellt är ganska tekniska och att avgörandena i målen ofta grundas på skriftliga läkarutlåtanden. Många sådana tvister avgörs därför bättre på handlingarna utan ett muntlig förfarande. På det här området är det också förståeligt att de nationella myndigheterna beaktar kraven på effektivitet och ekonomi. Att systematiskt hålla muntliga förhandlingar i dessa mål kan utgöra ett hinder för den skyndsamhet som målen kräver. Kammarrättens prövning var inte begränsad till laglighetsfrågor utan avsåg de faktiska förhållandena och huvudfrågan var om de klagande var berättigade till de sökta förmånerna.

Domstolen drog härefter följande slutsatser.

I målet D fann domstolen att de nationella domstolarnas avgöranden helt hade grundats på föreliggande läkarutlåtanden, vilka inte varit motstridiga. D hade själv åberopat dessa och hävdat att de gav stöd för hennes inställning. Frågan i målet gällde därför en riktig tolkning av den skriftliga medicinska bevisningen och den kunde därför avgöras av kammarrätten på grundval av läkarintygen och D:s skriftliga inlagor. I det sammanhanget noterade domstolen att D, när hon fick avslag på sitt yrkande om muntlig förhandling, beretts tillfälle att skriftligen slutföra sin talan. Domstolen beaktade också att D inte begärt att något vittne skulle höras eller åberopat någon annan muntlig bevisning. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta fallet inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

I målen L och S fann domstolen att den skriftliga medicinska bevisningen var av stor betydelse. I L:s fall talade den till L:s förmån och var inte tvistig. I stället berodde utgången i målet på en bedömning av om L:s hjälpbehov och merkostnader kunde anses orsakade av hans handikapp och på en bedömning av det totala beloppet av olika kostnader. L hade begärt muntlig förhandling för att få ställa frågor till RFV och för att domstolen lättare skulle kunna bedöma hans tillstånd om den fick träffa honom. I S:s fall var läkarintygen mostridiga och S hade begärt muntlig förhandling för att höras om kostnaderna för sin vätskekonsumtion. En muntlig förhandling kunde därför ha tillfört målen information av betydelse för avgörandet. Domstolen noterad att länsrätten dömt till L:s och S:s fördel och att i L:s fall två av ledamöterna i kammarrätten gjort samma bedömning. Mot denna bakgrund fann domstolen att det inte fanns några sådana särskilda omständigheter som berättigade att det inte hölls en muntlig förhandling. Eftersom L och S uttryckligen yrkat på en förhandling hade de haft rätt till en sådan. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att kammarrättens vägran att hålla muntlig förhandling innebar en kränkning av artikel 6.1.

L och S tillerkändes inget skadestånd för ideell skada utan de fick endast ersättning för sina kostnader med 5 000 EUR vardera.

HÄNVISNINGAR
Duclos ./. Frankrike, dom 1996-12-17
Håkansson och Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Fredin ./. Sverige (no. 2), dom 1994-02-23
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29

Baková mot Slovakien
(Ansökan nr. 47227/99, dom den 12 november 2002)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen har här avgjort ytterligare ett mål rörande frågan om muntlig förhandling, i detta fall i ett mål om återlämnande av exproprierad mark. Även i detta fall fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Mouisel mot Frankrike
(Ansökan nr. 67263/01, dom den 14 november 2002)
Domen finns endast på franska.

Otillräckligt beaktande av fånges svåra sjukdom innebar omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3.

Mouisel, M, dömdes i juni 1996 för bl.a. väpnat rån. Enligt ett läkarutlåtande daterat den 8 januari 1999 led M av en kronisk leukemi. Hans tillstånd försämrades och han fick då under dagtid kemoterapi på ett sjukhus. Under färden till och från sjukhuset var M fängslad med bojor och han hävdade att under behandlingen var hans fötter i bojor och en av hans handleder fäst vid sängen. Han beslöt avbryta behandlingen i juni 2000 p.g.a. nämnda förhållanden och p.g.a. vakternas aggressiva beteende. För att fastställa M:s hälsotillstånd utfärdades ett läkarutlåtande, vari det rekommenderades att M fick behandling på en specialklinik. I juli 2000 överfördes M till ett fängelse som låg närmare sjukhuset i Toulouse. Han frigavs villkorligt i mars 2001 med kravet att han skulle underkasta sig medicinsk behandling eller vård. - I Europadomstolen klagade M över att han trots sin svåra sjukdom hållits kvar i fängelse och över förhållandena i samband därmed.

Domstolen konstaterade att den tid som skulle bedömas började den dag M fick sin diagnos, dvs. den 8 januari 1999 och slutade när han frigavs villkorligt den 22 mars 2001. Domstolen fann att en fånges hälsotillstånd, hans ålder och allvarliga fysiska funktionshinder var omständigheter som skulle vägas in i bedömningen enligt artikel 3. Även om det inte fanns någon allmän skyldighet att frige fångar med dålig hälsa, ställer artikel 3 krav på staterna att skydda frihetsberövade personers fysiska integritet och förse dem med nödvändiga medicinska insatser. Domstolen erinrade också om att fängslade personer inte skall utsättas för större obehag och svårigheter än som oundgängligen följer av ett frihetsberövande. Domstolen noterade att myndigheterna enligt franska lagar numera har möjlighet att ingripa när en fånge är svårt sjuk och att sådan fångar kan friges villkorligt för att få vård. En fånges hälsotillstånd skall alltså beaktas när det gäller att avgöra hur ett fängelsestraff skall verkställas och särskilt när det gäller att bestämma dess längd. Dessa möjligheter fanns emellertid inte vid den aktuella tidpunkten. Konsekvenserna av att M hölls kvar i fängelse och hans förhållanden där var inte förenliga med hans försämrade sjukdomstillstånd och domstolen fann att myndigheterna inte hade vidtagit några särskilda åtgärder i anledning därav. Även om det inte visats att M varit försedd med fängsel under behandlingarna hade han i vart fall haft handbojor under resorna till och från sjukhuset. Denna åtgärd stod inte i proportion till säkerhetsriskerna. Det fanns inte heller något som talade för att det fanns någon mer påtaglig risk för att M skulle rymma eller begå några våldshandlingar. Domstolen fann att de nationella myndigheterna inte tagit tillräcklig hänsyn till M:s tillstånd och att beslutet att hålla honom kvar i fängelse särskilt från juni 2000 och framåt undergrävde hans värdighet och medförde särskilda svårigheter som orsakade M ett större lidande än som oundgängligen följer av ett fängelsestraff eller en behandling mot cancer. Domstolen fann enhälligt att M utsatts för en omänsklig och förnedrande behandling och att det därför skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Papon ./. Frankrike, beslut 2001-06-07
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Chartier ./. Italien, kommissionens rapport 1982-12-08
DeVarga-Hirsch ./. Frankrike, kommissionens beslut 1983-05-09
B ./. Tyskland, kommissionens beslut 1988-03-10
Keenan ./. UK, dom 2001-04-03
Price ./. UK, dom 2001-07-10
Hurtado ./. Schweiz, beslut 1994-01-28
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16

 

GRAND CHAMBER

Domstolen har den 24 oktober 2002 meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Mastromatteo mot Italien
(Ansökan nr. 37703/97, dom den 24 oktober 2002)

Att fångar fått permission som de utnyttjade till rån och mord kränkte inte artikel 2.

Mastromatteo, M, hade en son som i november 1989 mördades av tre personer som flydde efter ett bankrån. Det visades senare att två av männen avtjänade straff för upprepade våldsbrott. En av dessa, som avlossat det dödande skottet, hade varit på permission från fängelset. Den andre hade viss frigång. Den domare som var ansvarig för verkställigheten av straffen hade beviljat permissionen och frigången på grundval av att männen, enligt fängelsemyndighetens utlåtande om deras uppträdande i fängelset, inte utgjorde någon fara för allmänheten. M ansökte om ersättning enligt en lag om hjälp till offer för terrorism och organiserad brottslighet men fick avslag, först av inrikesministern och senare av Italiens president. - I Europadomstolen hävdade M att domarens beslut om permission och frigång hade lett till hans sons död. Han klagade också över att han inte fått någon ersättning. M åberopade artikel 2.

Målet överlämnades från avdelning för prövning i stor kammare.

Domstolen konstaterade först att en av männen befunnit sig på permission och framhöll att en av de viktigaste funktionerna av ett fängelsestraff är att skydda samhället, även om det också finns ett legitimt syfte till social återanpassning. Enligt italiensk lag kunde permission beviljas den som avtjänats viss del av straffet - hur stor del bestämdes av hur grovt brottet varit. Dessutom krävdes att fången visat god vilja att delta i ett rehabiliteringsprogram. Bedömningen av en sådan fånges farlighet skulle göras av den domare som var ansvarig för verkställigheten av straffet och som därvid kunde inhämta råd från fängelsemyndigheten och polisen. Enligt den italienska lagen gällde restriktioner när brotten begåtts av medlemmar i brottsorganisationer. Domstolen fann att det italienska systemet tillhandahöll tillräckliga åtgärder för att skydda allmänheten, vilket visades av att få brott begicks av fångar med frigång eller som rymt under en permission. Det hade inte framkommit något som talade för att systemet med rehabiliteringsåtgärder borde ifrågasättas enligt artikel 2. När det gällde frågan om tillämpningen av de aktuella åtgärderna stod i strid med de försiktighetskrav som gäller enligt artikel 2, pekade domstolen på att den risk som skall bedömas är risken för allmänheten i stort snarare än risken för en eller några enskilda individer. Domaren som beviljat de aktuella åtgärderna hade grundat sitt beslut på rapporter från fängelsemyndigheterna, vilka uttalat sig positivt om de två fångarnas uppträdande. Domstolen fann att det inte fanns något som bort få de nationella myndigheterna att befara att det skulle medföra en verklig och omedelbar fara för någons liv om de två männen släpptes ut ur fängelset. Det fanns inte heller något som bort föranleda myndigheterna att vidta andra åtgärder mot männen när de väl släppts ut. Visserligen hade en av männen beviljats permission efter det att en av hans medbrottslingar hade rymt under en permission men enligt domstolens mening gav det inte någon anledning till särskild försiktighet, eftersom det inte fanns någon möjlighet att förutse att de skulle begå ett brott som resulterade i att en person förlorade livet. Domstolen fann därför inte visat att den rättsliga myndigheten, genom att bevilja fångarna permission, hade brustit när det gällde att genom förebyggande åtgärder skydda M:s sons liv. Domstolen fann därmed enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 2.

När det gällde de procedurmässiga skyldigheter som följer av artikel 2 noterade domstolen att, eftersom de båda gärningsmännen varit fångar under statens ansvar, det fanns en skyldighet att pröva omständigheterna kring M:s sons död. De båda männen hade efter utredning befunnits skyldiga till mord, de hade dömts till långvariga fängelsestraff och ålagts att ersätta M. Staten hade därmed fullgjort sin skyldighet enligt artikel 2 att säkerställa en brottsutredning. Domstolen noterade vidare att M:s begäran om ersättning från staten grundats på en lagstiftning som inte var tillämplig i det aktuella fallet. M hade emellertid haft tillgång till två rättsmedel för att stämma staten för försumlighet eller vållande. De processuella kraven enligt artikel 2 ansågs uppfyllda. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 2.

Den maltesiske domaren Bonello hade en annan uppfattning i fråga om statens procedurmässiga skyldigheter och anförde i korthet bl.a. följande. Dessa skyldigheter borde innefatta en skyldighet för staten att kompensera mordoffer i sådana fall där staten har ett strikt eller objektivt ansvar. Varje system som syftar till att återanpassa fångar bör ges stöd. De aktuella rehabiliteringsprogrammen ansågs tillgodose två syften, dels statens intresse av minskad brottslighet, dels de dömdas eget intresse av att få ett alternativ till brottslighet. Systemen borde emellertid inte begränsas till dessa två syften utan borde även tillgodose ett tredje, nämligen att skydda dem som sporadiskt blir offer för systemet. Mot bakgrund av ett par avgörande i franska domstolar fann domare Bonello det upprörande att en banks rätt till sina pengar - banken fick ersättning p.g.a. statens ansvar för ett rån som utförts av fångar på permission - väckte mer sympati än en persons rätt till sitt liv. Den domare som beslutat om de aktuella rehabiliteringsåtgärderna hade bedömt att det inte fanns någon fara för allmänheten, trots att den man som dödat M:s son fått omdömet "socialt farlig". Bedömningen var ett juridiskt fiasko med en mans liv på prislappen. Det är ett juridiskt axiom att det är den som är försumlig eller vårdslös som får betala men i detta fallet var det mördarnas offer som fick betala för statens brister.

HÄNVISNINGAR
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995-09-22
Osman ./. UK, dom 1998-10-28
Tanribilir ./. Turkiet, dom 2000-11-16
L.C.B. ./. UK, dom 1998-06-09
Paul and Audrey Edwards ./. UK, dom 2002-03-14 (jfr nr.4/02)
Bromiley ./. UK, beslut 1999-11-23
Calvelli and Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17

ÖVRIGT


Under perioden den 15 oktober - 15 november 2002 har domstolen avgjort 43 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 15, 17, 22, 24 och 31 oktober samt den 5, 7, 12, 14 och 15 november 2002.

15 oktober
Ottomani ./. Frankrike (49857/99) brottmål
Vieziez ./. Frankrike (52116/99) skattemål
Somjee ./. UK (42116/98) arbetstvist

17 oktober
Thieme ./. Tyskland (38365/97)

22 oktober
Foley ./. UK (39197/98)

24 oktober
W.Z. ./. Polen (65660/01)

31 oktober
Gil Leal Pereira ./. Portugal (48956/99) brottmål
Koncept-Conselho em comunicação e sensibilização de publicos, Lda ./. Portugal (40279/99)

5 november
Pietiläinen ./. Finland (35999/97) skattebrott
Lisiak ./. Polen (37443/97) brottmål
Pisaniello m.fl. ./. Italien (45290/99) brottmål - ingen kränkning
Müller ./. Schweiz (41202/98)
Koral ./. Polen (52518/99)
Piechota ./. Polen (40330/98)

7 november
Radoš m.fl. ./. Kroatien (45435/99) civilmål
Ferreira da Nave ./. Portugal (49671/99)

12 november
Butel ./. Frankrike (49544/99)
Matouskova ./. Slovakien (39752/98)
Havala ./. Slovakien (47804/99)

14 november
Julien ./. Frankrike (42276/98)

15 november
Boca ./. Belgien (50615/99) - ingen kränkning
Kenes ./. Belgien (50566/99)
Randaxhe ./. Belgien (50172/99)
Plaen ./. Belgien (49797/99)
Oval S.P.R.L. ./. Belgien (49794/99)
Lefebvre ./. Belgien (49546/99)
Dooms m.fl. ./. Belgien (49522/99)
S.A. Sitram ./. Belgien (49495/99)
Oren och Shoshan ./. Belgien (49332/99)
Cau ./. Italien (34819/97) målen mot Italien denna dag avsåg dels artikel 6.1, dels artikel 1 i protokoll nr 1.
Tona ./. Italien (33252/96)
Tosi ./. Italien (33204/96)
Merico ./. Italien (31129/96)
Maltoni ./. Italien (31548/96)
D.V. ./. Italien (32589/96)
Folli Care ./. Italien (32577/96)
L.B. ./. Italien (32542/96)
L och P ./. Italien (32392/996)
Gnecchi och Barigazzi ./. Italien (32006/96)
T.C.U. ./. Italien (31223/96)
V.T. ./. Italien (30972/96)
Ciliberti ./. Italien (30879/96)
Luciano Rossi ./. Italien (30530/96)

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Uppsala tingsrätts beslut den 15 juni 2001 i mål T 259-00 rörande skadestånd.

Sedan polisen tipsats om att JB varit inblandad i en stöld företogs en husrannsakan i hans hem. Inget som kunde vara föremål för beslag påträffades. Förundersökningen mot JB lades ned med motiveringen att brott inte kunde styrkas. JB anmälde polisen för tjänstefel men statsåklagaren beslutade att inte inleda en förundersökning. I stämning yrkade JB att tingsrätten skulle förplikta staten att till honom utge 150 000 kr i skadestånd jämte ränta och rättegångskostnader. Som grund för sin talan anförde han att staten ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot honom för den personliga kränkning och den ekonomiska skada husrannsakan och dess genomförande orsakat honom bl.a. enligt Europakonventionen, eftersom tillämpningen och /eller reglerna i 28 kap. rättegångsbalken står i strid med konventionen och den s.k. inkorporeringslagen 1994:1219.

Staten bestred yrkandet och anförde att en enskild inte vid svensk domstol kan utkräva skadestånd av staten enligt artikel 41 i Europakonventionen, eftersom skadestånd på denna grund är en folkrättsligt betingad sanktion som inte kan utkrävas i annan ordning än den som konventionen anvisar. Ett anspråk på skadestånd grundat på Europakonventionens artikel 41 kan således endast prövas av Europadomstolen, som är en sådan domstol som avses i 10 kap. 17 § rättegångsbalken, varför det föreligger hinder för allmän domstol att handlägga tvisten. Fråga är om ett indispositivt rättegångshinder och talan skall avvisas.

JB bestred avvisningsyrkandet och anförde sammanfattningsvis. Uppfattningen att det inte går att pröva en talan om skadestånd p.g.a. brott mot Europakonventionen i svensk domstol strider mot konventionens artikel 13 samt syftet med konventionen och inkorporeringslagen. Enligt dessa skall var och en, vars fri- och rättigheter enligt konventionen kränks, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför nationell myndighet även om kränkningen förövats under utövning av offentlig myndighet. Vidare har han enligt artikel 6 i konventionen rätt till prövning i nationell domstol av de delar av målet som nu är föremål för yrkande om avvisning från statens sida. I annat fall skulle det inte finnas något nationellt forum för avgörandet om hans rättighet kränkts eller inte och detta skulle stå i strid med syftet med konventionen och inkorporeringslagen. Lagen innefattar därmed en regel där staten kan ådra sig skadeståndsskyldighet och det går således inte att åberopa 10 kap. 17 § rättegångsbalken till stöd för att det skulle föreligga hinder för allmän domstol att handlägga en tvist om brott mot Europakonventionen.

Tingsrätten avvisade JB:s talan med följande motivering. Genom inkorporeringslagen har Europakonventionen inkorporerats med svensk rätt. Av konventionen framgår att enskild som är direkt träffad av ett myndighetsbeslut eller direkt berörd av en rättsregel som kränker någon av de i konventionen angivna rättigheterna och som har lidit skada därav är taleberättigad i Europadomstolen. En enskild kan vidare enligt artikel 41i konventionen tillerkännas skadestånd av Europadomstolen vid konventionsbrott i de fall där den enskilde inte kan få ersättning från staten och ersättning bedöms nödvändig. Prövningen enligt Europakonventionens artikel 41 är, i enlighet med artikelns ordalydelse, förbehållen Europadomstolen som är att betrakta som en särskild domstol enligt 10 kap. 17 § rättegångsbalken och talan skall därför i denna del avvisas.

JB:s överklagande av denna fråga överslogs av hovrätten.

Jämför Stockholms tingsrätts dom den 8 mars 2002, mål nr. T 17442-00 angående skadestånd. Se Nytt från Europadomstolen 06/02.

LITTERATUR


Patrik Södergren; Europakonventionen, rättsprövning och 22 a § förvaltningslagen - obefintliga problem får sin lösning? - Förvaltningsrättslig Tidskrift nr 3-4/02.

Human Rights Information Bulletin nr 56, mars-juni 2002; se bl.a. sid. 57 ang. protokoll nr. 13 och förklarande rapport därtill.

European Human Rights Law Review, nr 4/2002; se bl.a. sid. 421 Richard Gordon; "Legitimate Aim: A Dimly Lit Road".




Senast ändrad: 2011-04-12