JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 2 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 15 januari - 12 februari 2002. (Domstolen meddelade inte några domar under perioden 22 december 2001 – 14 januari 2002)

Principen för det subjektiva urvalet är väsentligen en gallringsprincip som i huvudsak går ut på att sålla bort de domar som rör rätten till rättegång inom skälig tid, artikel 6.1, vilka utgör en stor del av domstolens avgöranden. I stället lämnas hänvisningar till avgörande- dagar så att läsaren vid behov själv kan söka bland domarna. För att underlätta sökningen kommer fr.o.m. detta nummer i viss utsträckning att lämnas uppgifter om bl.a. parter, ansökans nummer och om typen av process, t.ex. civilprocess eller brottmål. I övrigt gallras mål som avskrivs på grund av förlikning och även sparsamt sådana mål där förhållandena markant skiljer sig från svenska förhållanden och där intresset för svenska läsare allmänt sett inte torde vara så stort. Härefter kvarstår förhoppningsvis de mest intressanta avgörandena. Den princip som ligger till grund för urvalet hindrar emellertid inte att även mål av ovan nämnda slag i undantagsfall kan komma att refereras.

ALLMÄNT


Domstolen har den 23 januari 2002 omvalt domaren från Georgien, Mindia Ugrekhelidze, för tiden den 25 juni 2002 - den 31 oktober 2007.

Enligt ett uttalande från domstolens president Luzius Wildhaber vid den årliga press- konferensen den 21 januari har domstolen under 2001 slagit alla rekord när det gäller effektivitet. Domstolen har under det gångna året meddelat 889 domar och 8 989 beslut om avskrivning eller avvisning av ansökningar. Motsvarande siffror för år 2000 var 695 respektive 6 769. I 683 av de meddelade domarna har domstolen funnit att det skett en kränkning av konventionen. 359 av dessa domar var riktade mot Italien, 169 mot Turkiet, 32 mot Frankrike, 19 mot UK, 17 mot Polen, 14 mot vardera Österrike och Grekland och 13 mot Tyskland. Under 2001 registrerades 13 858 ansökningar, en ökning med 130% sedan den nya domstolens tillkomst 1998. Domstolen mottog samtidigt 31 398 provisoriska ansökningar. Belastningen på domstolen har ökat dramatiskt och det finns inte några tecken på en avmattning.

LÄNKAR:

Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut, där domarna förs in efter avgörandedag i löpande ordning - de senaste först. Nederst på varje sida finns siffror som Du kan klicka på för att ta Dig fram i dokumentet. 1 står för målen 1-20, 2 för 21-30, 3 för 31-40 osv. med tio mål per sida. När Du hittat den dom Du vill ha, klickar Du bara på Word-filen under namnet så får Du domen i fulltext.

Engelska: List of Recent Judgments 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
fr&Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Josef Fischer mot Österrike
(Ansökan nr. 33382/96, dom den 17 januari 2002)
Domen finns endast på engelska

Underlåten kommunicering av åklagares yttrande en kränkning av artikel 6.

Fischer dömdes i maj 1995 till tre års fängelse för häleri. I september samma år gav han in en begäran om ogiltigförklaring till högsta domstolen och ett överklagande avseende straffet. Åklagaren anförde i yttrande i oktober att Fischers nullitetstalan kunde avvisas och högsta domstolen avvisade också talan i november samma år. Överklagandet återvisades till appellationsdomstolen där det avslogs. Fischer hävdade i Europadomstolen att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 hade kränkts genom att han inte fått del av åklagarens yttrande.

Domstolen erinrade om att en part måste få en rimlig möjlighet att lägga fram sin talan på sådana villkor att han inte missgynnas i förhållande till motparten. Det ankommer på försvaret att bedöma om ett yttrande behöver bemötas och det är därför inte rättvist att en åklagare yttrar sig till domstolen utan att försvaret får veta det. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22

Calvelli och Ciglio mot Italien
(Ansökan nr. 32967/96, dom den 17 januari 2002)
Domen finns både på engelska och franska.

Förlikning innebar att en part frivilligt avstått från att fullfölja sin talan och medförde att frågan om en preskriptionsfrist var förenlig med artikel 2 inte behövde prövas. Skälig tid för prövning i fyra instanser.

Calvellis och Ciglios nyfödda barn fördes direkt efter förlossningen på en privat klinik till en intensivvårdsavdelning på sjukhuset på orten där det dog två dagar senare i februari 1987. Barnet hade fått allvarliga skador p.g.a. syrebrist under förlossningen och paret anmälde händelsen till åklagare. Åtal väcktes mot E.C. - den läkare som var ansvarig för förlossningen och delägare i kliniken och som också varit Ciglios behandlande läkare under graviditeten. I slutet av 1990 företogs på undersökningsdomarens uppmaning en rättsmedicinsk utredning. Efter ett antal förhandlingar dömdes E.C. slutligen i december 1993 i sin frånvaro till ett års fängelse för dråp, bl.a. med motiveringen att han varit medveten om att förlossningen innebar en stor risk p.g.a. moderns diabetessjukdom. Han hade inte vidtagit några säkerhetsåtgärder och var inte närvarande vid förlossningen utan var då hos andra patienter på kliniken. Det dröjsmål som uppstod innan förlossningspersonalen fick tag på honom hade avsevärt minskat barnets chanser att överleva. Domen blev dock villkorlig och domstolen förordnade att den inte skulle antecknas i kriminalregistret. Efter flera överklaganden och återförvisning av målet fann appellationsdomstolen i juli 1995 att åtalet mot E.C. hade preskriberats. Samtidigt hade paret Calvelli och Ciglio under 1994 stämt E.C. i en civilprocess. De träffade dock under 1995 en förlikning med E.C:s försäkringsbolag och fick skadestånd varför målet avskrevs. Paret gjorde i Europadomstolen gällande en kränkning av artikel 2 och åberopade att förseningar av formella skäl och gällande tidsfrister hade gjort det omöjligt att åtala E.C. som ansvarig för barnets död. De hävdade vidare ett brott mot artikel 6.1, eftersom de inte fått sin sak prövad inom rimlig tid.

Domstolen framhöll inledningsvis att artikel 2, som är en av de grundläggande bestämmelserna i konventionen, manar staterna inte bara att avhålla sig från att ta liv utan också att skydda livet på sina innevånare. Detta gäller även inom sjukvården där adekvata åtgärder måste vidtas för att skydda patienternas liv. Principen kräver också ett oberoende och effektivt rättsystem så att en patients dödsorsak kan utredas och ev. ansvariga ställas till svars. Brottmålet i det aktuella fallet hade visserligen preskriberats p.g.a. att formella brister lett till dröjsmål men de klagande hade även haft möjlighet att väcka talan i en civilprocess, vilket de också gjort. Genom att ingå en förlikning hade de emellertid frivilligt avstått från sin rätt att fullfölja talan i det målet. Det var därmed inte nödvändigt att pröva om den preskriptionsfrist som medfört att läkaren inte kunde åtalas var förenlig med artikel 2. Domstolen fann därför med 14 röster mot 3 att det inte skett någon kränkning av artikel 2. - När det gällde artikel 6 fann domstolen att det visserligen hade inträffat oönskade dröjsmål särskilt i inledningsförfarandet men det fanns därefter inte några perioder där myndigheterna kunde lastas för inaktivitet. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att den aktuella tiden, drygt sex år, inte kunde anses orimlig för en process i fyra instanser. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

McCann m.fl. ./. UK, dom 1995-09-27             Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
L.C.B. ./. UK, dom 1998-06-09                          Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Eriksson ./. Italien, dom 1999-10-26                 Torri ./. Italien, dom1997-07-01
Powell ./. UK, dom 2000-05-04
Kommissionens beslut 1995-05-22, ansökan nr. 20948/92

A.B. mot Nederländerna
(Ansökan nr. 37328/97, dom den 29 januari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Insyn i fånges post har i vissa fall inneburit en kränkning av artikel 8 men inte i andra. Effektiva rättsmedel har saknats avseende klagomål enligt konventionen.

A.B. som är brittisk medborgare, utlämnades i maj 1996 från USA till Nederländska Antillerna, där han var åtalad för förskingring och förfalskning. Han dömdes där i oktober 1997 till tre års fängelse och släpptes efter avtjänat straff i februari 1998. Han klagade på förhållandena i fängelset, bl.a. att fångarna var inlåsta 21 timmar per dygn utan något att göra, att man efter tio dagar fick fyra papper och fyra kuvert för brev, att det saknades möjligheter att ringa och att i förväg anmälda inkommande samtal endast fick vara 15 minuter. Han hävdade vidare att brevväxlingen med hans advokat och med Europadomstolen öppnats och lästs och att han hindrades att ha kontakter utanför fängelset. Han åberopade i Europadomstolen artikel 8 och artikel 13 i förening med artiklarna 8 och 3.

Domstolen noterade inledningsvis att regeringen inte bestred att fängelsemyndigheten gjort intrång i A.B:s korrespondens med kommissionen och med sin företrädare inför denna. Ett sådant ingrepp kan bara godtas om det skett enligt lag och haft ett legitimt syfte samt varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Det ifrågavarande ingreppet hade haft stöd i lag men det hade inte anförts några skäl som visade att det var berättigat med hänsyn till övriga rekvisit. Ingreppet kunde i avsaknad av sådana skäl inte anses berättigat och domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 8. Bedömningen blev densamma när det gällde A.B:s korrespondens med sin advokat. När det däremot var fråga om post till åklagare, brittiske konsuln och andra fann domstolen att omständigheterna inte visade att A.B:s rättigheter kränkts. Även om det har stor betydelse för intagna att kunna kommunicera med familj och vänner kunde domstolen inte finna att A.B:s möjligheter blivit godtyckligt och oskäligt inskränkta eller att det fanns en ovillkorlig rätt till telefonsamtal när man fick skriva brev och det hade därför inte heller i det avseendet skett någon kränkning. - När det gällde artikel 13 framhöll domstolen att A.B. hade omtvistade klagomål avseende sina rättigheter enligt artikel 8 och artikel 3. Med hänsyn till att myndigheterna på Nederländska Antillerna inte hade rättat sig efter vad som framförts i rapporter från European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman Treatment (CPT) efter dess undersökning av förhållandena i olika fängelser (rapporterna utförligt redovisade i domen) fann domstolen att A.B. inte hade haft tillgång till effektiva rättsmedel för sina klagomål enligt konventionen. Det hade därför skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Di Giovine ./. Italien, dom 2001-07-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-26
Ilhan ./. Turkiet, dom 2000-06-27

Lanz mot Österrike
(Ansökan nr. 24430/94, dom den 31 januari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Att en häktad/dömd inte fått del av åklagares yttrande innebar en kränkning av artikel 5.4 resp. artikel 6.1. Restriktioner för häktads samtal med advokat utgjorde en kränkning av artikel 6.3 b och c.

Lanz häktades i oktober 1991 misstänkt för bedrägeri och förfalskning av affärs- handlingar. Han begärde att bli frisläppt men fick avslag. Han klagade vidare den 20 november. Även åklagaren överklagade och yrkade att häktningsbeslutet skulle grundas inte bara på kollusionsfara utan även på flyktfara. Undersökningsdomaren hade den 11 november samma år beslutat att Lanz´ samtal med sin försvarare med hänsyn till kollusionsfaran skulle ske under överinseende av rätten. Även detta beslut överklagades och avslogs. Den 12 december avslogs Lanz´ överklagande den 20 november medan åklagarens yrkande bifölls. Lanz begärde åter att bli frisläppt men fick avslag även efter överklagande. Rättegången i brottmålet pågick i två månader - bl.a. hördes 52 vittnen och fem sakkunniga - och under den tiden begärde Lanz ett flertal gånger att rättegången skulle uppskjutas. I slutskedet begärde han att rättegången skulle tas om eller att målet skulle återvisas till undersökningsdomaren. Han dömdes i juni 1992 för grovt bedrägeri till fyra och ett halvt års fängelse och friades samtidigt från ett annat bedrägeri som åklagaren gjort gällande. Straffet ändrades efter överklagande av åklagaren till fem och ett halvt år. Även efter den fällande domen begärde Lanz flera gånger att bli frisläppt men hans framställningar avslogs i båda instanser. - I Europadomstolen klagade Lanz med åberopande av artikel 5.4 över att han inte fått del av åklagarens yttrande över hans begäran att bli frisläppt från häktet och med stöd av artikel 6.1 att han inte heller fått del av åklagarens yttranden över hans överklaganden till appellationsdomstolen och till högsta instans. Han gjorde vidare gällande att beslutet att inte tillåta honom samtal med sin försvarare utan undersökningsdomarens närvaro innebar en kränkning av artikel 6.3 (b) och (c).

En enig domstol erinrade om att domstolar som prövar lagligheten av ett frihets- berövande måste se till att förfarandet är kontradiktoriskt och att parterna är likställda i processen. Rättigheterna enligt artikel 5.4 härrör ur rättigheterna enligt artikel 6.1 och de bör i största möjliga utsträckning möta kraven på en rättvis rättegång. Även om artikel 5.4 inte i sig ger en rätt att överklaga måste de stater som inrättar ett system med en sådan möjlighet ge den häktade samma rättigheter vid överklagande som i första instans. Det ankommer på försvaret att bedöma om ett yttrande från motparten bör föranleda en reaktion, oavsett om yttrandet innehåller någon ny information eller ej. Detta gäller enligt artikel 6.1 och det saknas anledning ge artikel 5.4 annan innebörd. Eftersom Lantz inte fått del av åklagarens yttrande hade det skett en kränkning av artikel 5.4. - Inte heller det förhållandet att det som åklagaren anfört i yttranden avseende Lanz´ överklagande av domen även hade framförts muntligt vid förhandlingen medförde en annan bedömning. Det hade därför skett en kränkning även av artikel 6.1. - När det gällde beslutet att Lantz endast fick samtala med sin försvarare i undersökningsdomarens närvaro motiverades detta av risken för att Lanz kunde påverka vittnen eller få undan dokument som inte beslagtagits. Domstolen fann att dessa skäl inte var tillräckliga för att göra ett så allvarligt ingripande i kontakten mellan den häktade och hans advokat berättigat. Det hade därför skett en kränkning även av artikel 6.3 (b) och (c).

HÄNVISNINGAR
Brogan m.fl. ./. UK, dom 1988-11-29                  Toth ./. Österrike, dom 1991-12-12
Grauzinis ./. Litauen, dom 2000-10-10                Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Imbrioscia ./. Schweiz, dom 1993-11-24             S ./. Schweiz, dom 1991-11-28
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28        Dombo Beheer BV./ . Nederländerna, dom 1993-10-27
Garcia Alva ./. Tyskland, dom 2001-02-13        Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31

Conka mot Belgien
(Ansökan nr.51564/99, dom den 5 februari 2002)
Domen finns endast på franska.

Kollektiv utvisning av romer innebar kränkningar av bl.a. artikel 5 och artikel 4 i protokoll nr. 4.

Conka, hans hustru och två döttrar - alla romer - lämnade Slovakien i november 1998 och sökte asyl i Belgien. Som skäl angavs att familjen vid flera tillfällen utsatts för vålds- övergrepp av skinheads i Slovakien. De vägrades asyl i juni 1999 och uppmanades att lämna Belgien inom fem dagar. Den 3 augusti begärde de en prövning av beslutet i Conseil d´État och yrkade att detta tills vidare inte skulle gälla. De sökte också rättshjälp men fick avslag p.g.a. att ett intyg att de saknade medel hade bifogats i kopia i stället för i original. De anmodades att betala rättegångsavgifterna inom 15 dagar men upplystes inte om följden av utebliven betalning. Eftersom de inte betalade avskrevs deras talan senare. I september kallades familjen tillsammans med några tiotal andra romska familjer att infinna sig på polisstationen i Ghent den 1 oktober och de upplystes om att deras närvaro var nödvändig för att deras asylansökningar skulle kunna kompletteras. På polisstationen delgavs de ett nytt beslut att de skulle lämna landet och de kvarhölls i avvaktan på återsändande till Slovakien. De fördes till en flyktingförläggning utanför Bryssel och den 5 oktober sattes de på ett plan till Slovakien. - De åberopade i Europadomstolen artiklarna 5 och 13 samt artikel 4 i protokoll nr. 4.

Domstolen utesluter inte att polisen i vissa fall kan få använda vilseledande uppgifter för att effektivt bekämpa brott men att försöka vinna asylsökandes förtroende i syfte att gripa dem och utvisa dem strider mot de allmänna principerna i konventionen. Kallelsen till polisen var avsiktligt utformad för att vinna romernas förtroende. En myndighets beslut som genom vilseledande gör det lättare att beröva människor friheten är inte förenligt med artikel 5.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1. Även om de upplysningar som lämnades vid gripandet, då även en tolk var närvarande, i praktiken inte var tillräckliga för att de klagande skulle kunna utnyttja vissa rättsmedel fyllde informationen ändå konventionens krav och en enig domstol fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 5.2. Däremot fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. Avgörande för domstolen var - förutom andra omständigheter som försvårade för de klagande att få en prövning till stånd - att deras advokat fick kännedom om familjens situation först på förmiddagen den 1 oktober, vilket innebar att ett överklagande varit helt meningslöst, eftersom det inte kunnat prövas förrän efter det att familjen förts ut ur landet. - I fråga om artikel 4 i protokoll nr. 4 - förbudet mot kollektiv utvisning - noterade domstolen att utvisningsbeslutet inte innehöll andra upp- gifter om familjens personliga förhållanden än att vistelsen i Belgien översteg tre månader. Framför allt saknades uppgifter rörande deras asylansökningar. Mot denna bakgrund och m.h.t. att ett så stort antal personer av samma ursprung hade utvisats samtidigt fann domstolen att det inte kunde uteslutas att utvisningen varit kollektiv. Bedömningen vann stöd av bl.a. att de politiska organen i förväg lämnat upplysningar om operationen och hur den skulle genomföras till den verkställande myndigheten, av att alla berörda romer kallats till polisen vid samma tid och av att alla beslut var identiskt avfattade. Inte på något stadium hade förfarandet garanterat att vars och ens personliga förhållanden verkligen prövats. Domstolen, 4-3, fann därför att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr. 4. - Förfarandet för att få ett verkställighetsförbud till stånd i avvaktan på Conseil d´États prövning var för osäkert för att tillgodose konventionens krav och det hade därför enligt domstolen, 4-3, skett en kränkning av artikel 13 i förening med artikel 4 i protokoll nr. 4.

HÄNVISNINGAR
Chahal ./. UK, dom 1996-11-15
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18
K.F. ./. Tyskland, dom 1997-09-27
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Matthews ./. UK, dom 1999-02-18
Murray ./. UK, dom 1994-10-28
Fox, Campbell och Hartley ./. UK, dom 1990-08-30
Jabari ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
Iatridis ./. Grekland, dom 1999-03-25
Süssmann ./. Tyskland, dom 1996-09-16

Miculic mot Kroatien
(Ansökan nr 53176/99, dom den 7 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Avsaknad av medel att framtvinga DNA-undersökning i pågående faderskapsmål innebar en kränkning av artikel 8 och att det saknades effektiva medel för att påskynda processen kränkte artikel 13. Även kränkning av artikel 6.1, skälig tid.

Mikulic föddes 1996 utanför äktenskapet. Hon och hennes mor anhängiggjorde i januari 1997 en faderskapstalan mot H.P. Utsatta förhandlingar fick ställas in ett antal gånger p.g.a. att H.P. uteblev. Han uteblev också från av domstolen beslutade DNA-undersökningar. Efter tre och ett halvt år meddelade domstolen beslut och fastställde att H.P. var far till barnet. Beslutet grundades på moderns vittnesmål och på att H.P. vägrat genomgå DNA-test. H.P. överklagade och första instansens avgörande röjdes med motiveringen att ett faderskap inte kan fastställas på grund av vägran att genomgå test. Målet återvisades och H.P:s faderskap fastställdes ånyo. H.P. klagade igen och målet är ännu inte avgjort. - Mikulic åberopade i Europadomstolen artiklarna 8, 6.1 och 13 och hävdade bl.a. att domstolarnas oförmåga att fatta ett beslut hade gjort henne osäker om sin personliga identitet, att hon inte fått sin talan prövad i rimlig tid, att hon saknade ett effektivt medel för att påskynda processen och att det saknades medel för att tvinga en svarande i faderskapsmål att genomgå DNA-test.

En enig Europadomstol fann att alla de åberopade artiklarna hade kränkts. I fråga om artikel 8 framhöll domstolen bl.a. att även om domstolarna i civilmål var fria att dra slutsatser av en parts obstruktion var det emellertid inte ett tillräckligt och ändamålsenligt medel när det gällde att fastställa ett faderskap. Förstainstansen hade inte heller försökt fastställa faderskapet genom värdering av andra relevanta bevis. En person, som den sökande, har ett betydande intresse, skyddat av konventionen, av att få uppgifter som gör det möjligt att få fram sanningen om en viktig del av sin personliga identitet. Å andra sidan får man inte glömma att skyddet för tredje man hindrar att denne tvingas ställa sig till förfogande för medicinska tester. Det kroatiska systemet som saknade tvångsmedel i en sådan situation kunde i princip anses förenligt med artikel 8 men i ett sådant system måste också individens intresse av att få faderskapet fastställt säkerställas. Avsaknaden av tvångsmedel kunde endast anses förenlig med proportionalitetsprincipen om alternativa lösningar anvisades. Så var inte fallet i det aktuella målet. Domstolarna måste dessutom beakta den grundläggande principen om barnets intressen. Förfarandet innebar inte en jämn avvägning mellan sökandens rätt att utan onödigt dröjsmål få osäkerheten om sin personliga identitet undanröjd och den påstådde faderns rätt att slippa genomgå DNA-test. - Tiden för förfarandet överskred rimlig tid och det hade saknats effektiva rättsmedel för att påskynda processen.

HÄNVISNINGAR
Styranowski ./. Polen, dom 1998-10-30                Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Humen ./. Polen, dom 1999-10-15                         Gaskin ./. UK, dom 1989-07-07
Horvat ./. Kroatien, dom 2001-07-26                    X och Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Bock ./. Tyskland, dom 1989-03-29                      Botta ./. Italien, dom 1998-02-24
G.H. ./. Österrike, dom 2000-10-03                        M.B. ./. UK, kommissionens beslut 1994-04-06
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-28            Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26                        Handyside ./. UK, dom 1976-12-07
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-10-27

BESLUT


Domstolen har den 22 januari 2002 beslutat att ge förtur åt ett något ovanligt mål, Pretty ./. UK, ansökan nr. 2346/02. Målet gäller Diane Pretty, som lider av en obotlig sjukdom och som p.g.a. att hon är förlamad och inte själv har förmåga att ta sitt liv innan sjuk- domen blir för plågsam, önskar få sin makes hjälp att begå självmord. Hon åberopar artikel 3 och hävdar att den engelska regeringen är skyldig inte bara att avhålla sig från att utsätta någon för omänsklig och förnedrande behandling utan också att vidta positiva åtgärder för att skydda människor från att utsättas för sådan behandling. Den enda positiva åtgärden som kan vidtas för att hindra att hon utsätts för sådan behandling är ett åtagande att inte åtala hennes man för hjälpa henne begå självmord. Hon åberopar vidare artikel 2 och hävdar att individen själv måste få välja om hon vill leva och att rätten att dö är en naturlig följd av rätten att leva och att den därför också är skyddad. Det finns därför en positiv skyldighet för staten att utforma lagstiftningen så att hon kan göra denna rätt gällande. Slutligen åberopar hon även artikel 8, artikel 9 och artikel 14. - Förhandling är utsatt till den 19 mars 2002.

ÖVRIGT


Under perioden den 15 januari - 12 februari 2002 har domstolen avgjort 88 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se 15, 17 och 31 januari, 7 och 12 februari.

15 januari
Maczynski ./. Polen (43779/98); bodelning
17 januari
Laine ./. Frankrike (41476/98); likvidation
Tsirikakis ./. Grekland (46355/99); skadestånd
Gollner ./. Österrike (49455/99); underhåll
Maurer ./. Österrike (50110/99); brottmål
31 januari
Guerreiro ./. Portugal (45560/99); skadestånd
7 februari
Langlois ./. Frankrike (39278/98); ersättning för sjukhusvistelse
L.L. ./. Frankrike (41943/98) lägenhetsköp
H.L. ./. Frankrike (42189/98) marksammanläggning
Beljanski ./. Frankrike (44070/98) rättslig utredning
8 domar mot Turkiet; brottmål
Uygur (29911/96), Dinleten (29699/96), Metinoglu
(29700/96), Özcan (29701/96), Saritaç (29702/96)
Zülal (29703/96), Çilengir (29912/96), Binbir
(29913/96)

12 februari (29913/96)
69 domar mot Italien; civilmål - i samtliga mål fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. Skadestånd dömdes ut med belopp varierande från drygt 1 000 EUR till 50 000 EUR. De tider som domstolen bedömde varierar från drygt 5 år till mer än 31år och ännu pågående. Ansökningar nr. 44333/98, 44396/98, 44519/98, 44913-44914/98, 52913-52926/99, 52957-52960/99, 52962-52979/99, 52982-52984/99, 52986-52990/99, 56085-56089/00, 56091-56096/00, 56098-56106/00.

 

SVENSKA DOMAR


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post. De avgöranden som kan presenteras nu är inte helt färska men tas ändå med i avvaktan på uppgifter om nyare mål.

Kammarrättens i Göteborg dom den 19 november 2001, mål nr 1740-2000
Målet gällde avdrag för underskott i kommanditbolag vid inkomsttaxering 1989. Klaganden som yrkade att taxeringsnämndens beslut skulle fastställas anförde bl.a. följande. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall envar vara berättigad till rättegång inom skälig tid. Av Europadomstolens praxis framgår i fråga om begreppet "skälig tid" att målets svårighetsgrad, den enskildes eget agerande samt myndigheternas agerande är faktorer av betydelse. Av vikt i förevarande mål är att det rör sig om ett överklagande från skattemyndighetens sida som kom in till länsrätten den 25 juni 1990. Dom meddelades den 4 februari 2000. Det har således tagit nästan 10 år för länsrätten att avgöra målet och det är inte skälig tid. Konsekvensen av att dom, i strid med artikel 6.1, inte har avkunnats inom skälig tid blir att svenska staten förlorat sin rätt att beskatta honom på så sätt att han vägras det yrkade avdraget.

Kammarrätten, som i sak instämde i länsrättens bedömning, konstaterade inledningsvis att en grundförutsättning för att förfarandet i skatteprocessen skall kunna innefatta en överträdelse av artikel 6.1 är att en tvist som avser frågan om storleken av en skatt- skyldigs taxering kan hänföras till sådana civila rättigheter och skyldigheter som avses i artikeln. Kammarrätten hänvisade till Europadomstolens dom den 12 juli 2001 i målet Ferrazzini mot Italien, som bl.a. gällde frågan om beslut avseende beskattning fattats inom skälig tid. Domstolen har där funnit att skattetvister, trots de ekonomiska konsekvenser som sådana tvister medför för den skattskyldige, faller utanför ramen för begreppen civila rättigheter och skyldigheter och att artikel 6.1 därför inte är tillämplig. Kammarrätten fann inte skäl att göra annan bedömning i det där aktuella målet.

Regeringsrättens dom den 30 november 2001, mål nr 7388-1997
I målet var fråga om viltvårdande åtgärder på en av MCC ägd fastighet som ingår i ett jaktvårdsområde. MCC hade hos jaktvårdsföreningen begärt att själv få ta hand om trafikskadat vilt och att få svara för viltvård i form av utfordring på sin fastighet. Föreningen avslog hennes framställning och beslöt att jaktvårdsområdet självt skulle ta hand om skadat vilt och sköta all viltvård inom fastigheten. Kammarrätten fann att beslutet inte gällde jaktutövning eller upplåtelse av jakträtt och att det därför inte var överklagbart enligt lagen om rätt till jakt. Regeringsrätten instämde i den bedömningen men prövade härefter MCC:s rätt enligt Europakonventionen att få sin sak prövad i domstol. Regeringsrätten framhöll att avsikten med att inkorporera konventionen i svensk rätt var att medborgarna skulle kunna stödja sig direkt på konventionen om denna ger ett starkare skydd än som följer av annan lagstiftning. Jaktvårdsföreningens beslut att avslå MCC:s ansökan om att själv få ta hand om trafikskadat vilt och ombesörja viltvården på sin fastighet måste anses röra en sådan civil rättighet som avses i artikel 6.1 i konventionen. Mot den bakgrunden fann Regeringsrätten att MCC utan hinder av bestämmelserna i lagen om rätt till jakt hade rätt att få sin talan prövad i domstol och visade målet åter till länsstyrelsen för prövning enligt ny lagstiftning.

LITTERATUR


De mänskliga rättigheternas historia; Willy Strzelewicz ( ny upplaga, föreg. upplaga 1983).

Inhemsk gottgörelse för kränkningar av Europakonventionen; Clarence Crafoord, Europarättslig Tidskrift 4/2001, sid. 519.

En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna; Regeringens skrivelse 2001/02:83.




Senast ändrad: 2011-04-12