JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 3 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 13 februari - 11 mars 2002.


ALLMÄNT


Domstolen har under januari 2002 enligt preliminära uppgifter avgjort 13 mål, ett av dem i stor kammare. Tre av målen har avgjorts efter förlikning. 44 ansökningar har förklarats admissible och 1 328 ansökningar inadmissible. 22 mål har avskrivits. Härutöver har 89 ansökningar kommunicerats.

LÄNKAR:


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent 
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
fr&Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Visser mot Nederländerna
(Ansökan nr. 26668/95, dom den 14 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Otillräckliga skäl för vittne att få vara anonymt kränkte artikel 6.1 och 3 (d).

Visser dömdes i april 1991 för olaga frihetsberövande till ett års fängelse. Bevisningen i målet utgjordes av polisens bandupptagning av ett anonymt vittnesmål. Högsta domstolen undanröjde domen och förklarade att en utsaga av ett anonymt vittne måste höras av en domaren med vetskap om vittnets identitet. När målet togs om hördes vittnet av undersökningsdomaren och klagandes försvarare som lyssnade i ett angränsande rum kunde ställa skriftliga frågor till vittnet. Utgången i målet blev densamma som tidigare och Visser klagade vidare utan framgång. Han hävdade i Europadomstolen att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1 och 3 (d).

Domstolen konstaterade att vittnet velat vara anonymt på grund av rädsla för hämndaktioner, eftersom en av de medåtalade till Visser hade rykte om sig att vara våldsam och brottet i sig hade varit en hämndaktion. Undersökningsdomaren hade beaktat vittnets farhågor men hade inte gjort någon egen bedömning av om dessa var rimliga eller om det verkligen förelegat någon fara vid förhörstillfället hos polisen eller inför domstolen sex år senare. Domstolen hade inte heller prövat om vittnets skäl för att få vara anonymt var allvarliga och välgrundade. Vittnets intresse av att få vara anonymt berättigade inte att försvarets rättigheter begränsats i den utsträckning som skett. Domstolen noterade att den undanröjda domen till övervägande del baserats på den aktuella vittnesutsagan och att den senare domen inte heller grundades på några nytillkomna bevis. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 (d).

HÄNVISNINGAR

Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26 Asch ./. Österrike, dom 1991-04-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23 Artner ./. Österrike, dom 1992-08-28
Kostovski ./. Nederländerna, dom 1989-11-20 Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20 Kok ./. Nederländerna, beslut 2000-07-04

 

Orak mot Turkiet
(Ansökan nr. 31889/96, dom den 14 februari 2002)
Domen finns endast på franska.

Kränkning av artiklarna 2, 3 och 13 när tortyr som lett till fängslads död inte utretts ordentligt.

Orak, turkisk medborgare av kurdiskt ursprung, var far till A.O. Den 10 juni gjorde de turkiska säkerhetsstyrkorna en räd mot deras hemby för att söka efter PKK-anhängare och A.O. greps och fördes till en polisstation där han sattes i häkte. Regeringen hävdade att A.O. försökte fly den 14 juni och att det då blev ett våldsamt slagsmål. A.O. blev inte läkarundersökt efter detta. Den 20 juni fördes A.O. efter att ha hungerstrejkat till sjukhus, där han fick diagnosen urinförgiftning. Läkarna noterade att han var medvetslös och hade skador på hela kroppen. A.O. avled på sjukhuset den 23 juni utan att ha återfått medvetandet. Enlig obduktionsrapporten orsakades dödsfallet av en stroke. Orak uppgav att han kunde godta att det förekommit ett flyktförsök men han ifrågasatte de uppgivna omständigheterna. Den 6 juli 1993 anmälde han de polismän som haft ansvaret för hans son och åtal väcktes i oktober s.å. Trots att läkarjournalerna visade att A.O:s död orsakats av en traumatisk chock fanns det inga bevis för att de åtalade hade orsakat denna. De friades därför i november 1997. - Orak hävdade i Europadomstolen att hans son avlidit till följd av tortyr och han klagade över att det inte fanns några effektiva medel för att fastslå de omständigheter under vilka sonen dött. Det förhållandet att utredningen avseende sonens död varit otillräcklig hade hindrat honom från att föra en skadeståndstalan. Han åberopade artiklarna 2, 3, 5, 6, 13, 14 och 18 i konventionen.

Domstolen, som inledningsvis redogjorde för de allmänna principerna i artikel 2, fann att det fanns tillräckliga och övertygande bevis för att A.O:s död skulle läggas svarandestaten till last, eftersom regeringen inte kunnat lämna någon förklaring om anledningen till A.O:s stroke och staten inte fullgjort sin skyldighet att skydda hans liv när han var i polisens förvar. Det hade därför skett en kränkning av artikel 2, enhälligt. Nämnda artikel hade också kränkts med avseende på att det inte gjorts någon effektiv utredning av omständigheterna kring dödsfallet, enhälligt. - Domstolen konstaterade vidare att A.O. enligt obduktionsrapporten hade skador över hela kroppen. Regeringen hade inte lämnat någon godtagbar förklaring till skadorna, bl.a. på hans armar och höfter, på sidorna av huvudet och på hjässan, på fotsulorna samt i underlivet. Den för utredningen ansvariga myndigheten hade inte heller ansett det nödvändigt att försöka ta reda på vad som orsakat dessa skador. I avsaknad av en närmare förklaring fann domstolen det klarlagt att skadorna orsakats av polisens behandling av A.O., för vilken staten var ansvarig. Domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 3. Eftersom det inte skett någon ordentlig rättslig utredning hade Orak saknat ett effektivt rättsmedel för att klaga över sonens död och för att få ersättning och domstolen, 6-1, fann därför att det skett en kränkning även av artikel 13. Mot den bakgrunden fann en enig domstol det inte nödvändigt att pröva artiklarna 5, 6.1, 14 och 18.

HÄNVISNINGAR

Salman ./. Turkiet, dom 2000-06-27 Altay ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Kremzow ./. Österrike, dom 1993-09-21 Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28
Athanassoglou m.fl. ./. Schweiz, dom 2000-04-06 Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995-09-27 Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Ogur ./. Turkiet, dom 1999-05-20 Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Selmouni ./. Frankrike, dom 1999-07-28 Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Irland ./. UK, dom 1978-01-18 Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Andionicou o. Constatinou ./. Cypern, dom 1997-10-09 Boyle o. Rice ./. UK, dom 1988-04-27
Demiray ./. Turkiet, dom 2000-11-21  

Domstolen har meddelat dom i ytterligare ett mål rörande likartade omständigheter:

Matyar mot Turkiet
(Ansökan 23423/94, dom den 21 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Parterna i målet hade olika uppfattningar om omständigheterna vid det aktuella tillfället. Domstolen fann att det inte fanns tillräckliga och tillförlitliga uppgifter för att med tillräcklig grad av sannolikhet kunna fastslå att vakter och poliser orsakat de påstådda skadorna på sökandens hem och egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av de åberopade artiklarna 3, 6, 8, 13 och 14 eller av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen, 4-3, fann vidare att det saknades skäl att godta påståendet att turkiska myndigheter genom bl.a. hot försökt påverka sökanden att återta eller ändra sin talan i domstolen. Turkiet hade därför inte brustit i sina skyldigheter enligt den tidigare artikel 25.

Ghidotti mot Italien
(Ansökan nr. 28272/95, dom den 21 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Utebliven polishandräckning vid vräkning kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

G ägde en lägenhet i Milano som hon hade hyrt ut till C.F. I juni 1989 sade hon upp hyreskontraktet till den sista december och bad hyresgästen att ha flyttat den dagen. I en stämning som delgavs C.F. i november s.å. upprepades uppsägningen av hyresavtalet och C.F. kallades att infinna sig inför domstol, som den 28 november fastställde uppsägningen och förelade C.F. att ha lämna lägenheten den 31 december 1990. Fram till januari 1996 gjordes ett antal försök att återge G. förfogandet över lägenheten. Först den 17 januari 1996 fick G. polisens medverkan för att vräka C.F. som då förklarade att hon var sjuk. Det fanns emellertid inte någon av myndigheterna godkänd läkare tillgänglig för att kontrollera hennes påstående. Vid nästa försök att vräka C.F. fick G. inte någon polisassistans och C.F. vägrade flytta. Först den 17 maj 1996 lämnade C.F. lägenheten. - I Europadomstolen hävdade G. en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen framhöll inledningsvis att den aktuella nationella lagstiftningen utförligt redovisats i domen Immobiliare Saffi mot Italien den 28 juli 1999. Denna lagstiftning har ett legitimt syfte i det allmännas intresse. Det hade skett ett ingrepp i G:s rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr.1 och det måste då finnas en jämvikt mellan det allmännas intresse och skyddet för den enskildas grundläggande rättigheter. Domstolen fann att det italienska systemet för att verkställa domstolsbeslut, vilket i sig inte kunde kritiseras m.h.t. att staten har ett stort utrymme för sitt handlande enligt andra stycket i artikel 1, ändå måste ge ett skydd för hyresvärdars rättigheter som inte är godtyckligt eller oförutsägbart. G. hade inte haft någon möjlighet att påskynda ett beslut om polisassistans, vilket var helt beroende av tillgången på polismän. En för stor börda hade lagts på hyresvärden och det fanns ingen rimlig avvägning mellan hennes och det allmännas intressen. Det hade därför i det aktuella fallet skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Samma dag, den 21 februari 2002, avskrev domstolen 10 mål av liknande karaktär efter förlikning. I målen hade även åberopats artikel 6.1. (skälig tid).

HÄNVISNINGAR

Immobiliare Saffi ./. Italien, dom 1999-07-28  
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom 1999-04-29  

 

Sipavicius mot Litauen
(Ansökan nr. 49093/99, dom den 21 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Ändrad rubricering av åtal innebar inte en kränkning av artikel 6.

S., som var polis, misstänktes för delaktighet i ett försök att smuggla metall genom att han underlåtit att kontrollera vissa smugglares handlande. Han åtalades i augusti 1995 för tjänstefel men frikändes av domstolen i Vilnius den 22 maj 1998. Domstolen fann dock att S. var skyldig till försumlighet i tjänsten och dömde honom till ett års fängelse, senare nedsatt till åtta månader. S. klagade och hävdade att han dömts för ett brott som inte omfattades av åtalet och att domaren inte vid något tillfälle talat om att anklagelsen mot honom kunde ändras och att han därför inte haft möjlighet att försvara sig mot det som lades honom till last. Efter avslag klagade S. vidare utan framgång och åberopade i Europadomstolen ett brott mot artikel 6.

Domstolen erinrade om att frågan om en rättegång varit rättvis måste bedömas mot bakgrund av förfarandet som helhet och att svaranden i ett mål har rätt att få veta inte bara vilka handlingar han påstås ha begått utan också den lagliga karaktären av dessa. Det finns dock inte några formella krav på hur detta skall ske. Den omständigheten att S. inte varit medveten om att åtalet kunde komma att omrubriceras minskade visserligen hans möjlighet att försvara sig, men eftersom förfarandet skulle bedömas i sin helhet hade S. haft alla möjligheter när han överklagade både i appellationsdomstolen och i högsta domstolen. Att han inte fick någon framgång där ändrade inte det faktum att överprövningarna kunnat läka bristerna i första instans. Hans rättigheter hade inte inskränkts och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.

HÄNVISNINGAR

Dallos ./. Ungern, dom 2001-03-01
Pélissier ./. Frankrike., dom 1999-03-25
T. ./. Österrike, dom 2000-11-14

 

Ziegler mot Schweiz
(Ansökan nr. 33499/96, dom den 21 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Vägrad möjlighet att svara på lägre instans yttrande till domstol innebar kränkning av artikel 6.1.

J. och M. Ziegler tillkännagav 1994 sin avsikt att bygga ett underjordiskt garage i Lachen. Grannarna klagade och hävdade att vissa avståndsgränser mellan fastigheterna inte hade iakttagits. Efter avslag klagade de vidare och fick åter avslag. Emellertid fann domstolen att Z:s ritningar var felaktiga och inte kompletta och ålade dem att betala kostnader om ca 12 000 CHF. Z. överklagade hos en federal domstol som begärde yttranden från underinstansen och från grannarna. Z. begärde att få svara på dessa yttranden men fick avslag och även avslag på sin talan. Z. åberopade en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann att det aktuella fallet hade likheter med tidigare mål i domstolen där domstolen funnit en kränkning av artikel 6.1. Regeringens påstående att det var onödigt för Z att svara på de aktuella yttrandena, eftersom den federala domstolen inte påverkades av dessa, avfärdades. Domstolen framhöll att det var av ringa betydelse vilken effekt yttrandena verkligen haft på den federala domstolen, eftersom det inte var sannolikt att denna skulle vara opåverkad av inställningen hos den lägra instansen, vilken kunde målet väl och redan hade prövat det. Det handlade här framför allt om förtroendet för domstolen, vilket grundas på vetskapen om möjligheten av att få bemöta allt som tillförts målet. Domstolen fann mot denna bakgrund att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Robins ./. UK, dom 1997-09-23
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
F.R. ./. Schweiz, dom 2001-06-28
Acquaviva ./. Frankrike, dom 1995-11-21

 

H.M. mot Schweiz
(Ansökan nr. 39187/98, dom den 26 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Myndighets beslut om tvångsvård på ålderdomshem innebar inte ett ingrepp i rätten till frihet enligt artikel 5.1.

H.M., född 1912, var bosatt hos en av sina söner, He.M., som var invalidiserad. Eftersom hon hade svåra bensår, fick hon hjälp av en hemtjänstorganisation i kommunen. I februari 1996 anmälde hemtjänsten till förmyndarnämnden i kommunen att man p.g.a förhållandena i hemmet inte längre kunde ge H.M. hjälp. Bl.a. släppte sonen inte in hemtjänstpersonalen, bostaden var inte uppvärmd, det var smutsigt och ostädat och bostaden var så full med skräp att det var svårt att komma fram till och hjälpa H.M. när hon var sängliggande. Hemtjänsten krävde som villkor för fortsatta insatser att förhållandena åtgärdades, vilket H.M. och sonen inte ville gå med på. Förmyndarnämnden begärde hos behörig myndighet att H.M. skulle placeras på ett vårdhem för äldre. Beslut härom fattades i december 1996 trots att H.M. motsatte sig placeringen. Både H.M. och hennes son överklagade till en besvärsnämnd i kantonen. Nämnden avslog överklagandet, dels p.g.a av att H.M. var vanvårdad och inte kunde klara sig själv, dels p.g.a att hon var senildement. Nämnden fann att frihetsberövandet var förenligt med artikel 5.1. H.M:s vidare överklagande till federal domstol avslogs. Eftersom H.M. så småningom samtyckte till att vara kvar på vårdhemmet hävdes tvångsplaceringen i januari 1998. - H.M. hävdade i Europadomstolen att tvångsplaceringen inte var förenlig med artikel 5.1.

Domstolen tog först ställning till frågan om det aktuella frihetsberövandet föll in under artikel 5.1 och framhöll att utgångspunkten för bedömningen måste vara individens speciella situation och att hänsyn måste tas till ett antal faktorer som t.ex. åtgärdens karaktär, varaktighet, effekter och det sätt på vilket den genomförts. Domstolen noterade att H.M. haft möjlighet att bo kvar hemma om hon velat samarbeta med hemtjänsten och att hennes levnadsförhållanden hade försämrats i sådan grad att myndigheterna beslutat ingripa. Hon hade inte placerats på någon sluten avdelning utan hade haft möjlighet att röra sig och ha sociala kontakter utanför vårdhemmet. H.M. hade inte påverkats så mycket av frihetsberövandet utan det vara snarare sonen som inte ville förlora sin mor. H.M. hade också varit vacklande i sin inställning till att flytta till vårdhemmet och hon hade senare gått med på att stanna där. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att placeringen hade skett i hennes eget intresse för att ge henne nödvändig vård fann domstolen, 6-1, att placeringen inte innebar ett sådant frihetsberövande som avses i artikel 5.1 och artikeln var således inte tillämplig. Det hade följaktligen inte heller skett någon kränkning av artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Ashingdane ./. UK, dom 1985-05-28
Nielsen ./. Danmark, dom 1988-11-28

 

Morris mot UK
(Ansökan nr. 38784/97, dom den 26 februari 2002)
Domen finns endast på engelska.

Krigsrätts sammansättning innebar att domstolen inte var oberoende.

Morris som gått in i brittiska armén i kavalleriet påstod att han blivit mobbad under en ridlektion och att han i slutet av november 1992 blev slagen i huvudet så att han föll av hästen och slog huvudet i marken. Han avvek från armén utan tillstånd i februari 1993 och påstod att han fruktade ytterligare påhopp. I mars s.å. skrev han ett brev till befälhavande officeren och bad att få sluta sin tjänst. Han fick dock inget svar. I oktober 1996 arresterades han och sattes i häkte p.g.a. att man befarade att han skulle fly igen. Han påstods ha försökt muta en vakt att släppa ut honom. I början av 1997 skrev han att bara ville komma ut ur armén och fortsätta sitt liv och att även om han misshandlats så ville han inte att militärpolisen skulle vidta några åtgärder. Han ansökte om rättshjälp och erbjöds sådan om han betalade 240 GBP, vilket han tackade nej till. Inför rättegången tilldelades han därför en officer från sitt eget förband och utan juridisk skolning som försvarare. Rätten bestod av tre officerare och en civil jurist. Morris dömdes i maj 1997 till avsked och nio månaders fängelse. Hans försvarare lämnade honom den felaktiga upplysningen att om han klagade utan framgång kunde straffet förlängas. Trots det skaffade Morris en advokat och klagade under åberopande av att han inte fått juridiskt biträde och att hans påstående om misshandeln inte hade lagts fram för domstolen. Han fick inte prövningstillstånd. - I Europadomstolen åberopade han artikel 6.1 och hävdade att han inte fått sin sak prövad av en oberoende och opartisk domstol och framhöll bl.a. arméns inflytande i krigsrättsförfarandet. Han klagade särskilt över sin försvarares agerande och - med stöd av artikel 6.3 - avsaknaden av juridiskt biträde.

Domstolen konstaterade inledningsvis att artikel 6 omfattar även förfarandet i krigsrätt. Domstolen framhöll att när det gäller att bedöma om en domstol är oberoende måste man beakta hur ledamöterna utses, vilka regler som gäller för domstolen, om det finns skydd mot påtryckningar utifrån och

om domstolen ger intryck av att vara oberoende. Domstolens opartiskhet skall bedömas från såväl subjektiv som objektiv synvinkel och det får inte finnas utrymme för tvivel om opartiskheten. Domstolen granskade ingående förhållandena i krigsrätten och fann mot bakgrund av de lagändringar som skett att Morris allmänna klagomål avseende förhållandet mellan äldre befäl och ledamöter i krigsrätt inte innebar någon kränkning av artikel 6.1. När det däremot gällde om den aktuella sammansättningen utgjorde en oberoende och opartisk domstol fann domstolen efter en noggrann prövning avseende ordföranden och de yngre ledamöterna att det inte fanns ett tillräckligt skydd för att utesluta risken för påtryckningar på de yngre ledamöterna, som saknade juridisk skolning och som under rättegången hade kvar sin lydnadsplikt mot armén. Inte heller den myndighet som skulle pröva överklagandet bestod av jurister. Mot denna bakgrund fann domstolen Morris klagomål beträffande krigsrättens oberoende berättigat och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1. När det däremot gällde klagomålen avseende den försvarande officeren fann domstolen att han - bortsett från den felaktiga upplysningen - inte brustit i sin uppgift och det hade därför i det avseendet inte skett någon kränkning av artikel 6.1 eller 6.3 (c).

HÄNVISNINGAR

Findlay ./. UK, dom 1997-02-25
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-18
Hood ./. UK, dom 1999-02-19
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28

 

1. Dichand m.fl. mot Österrike
(Ansökan nr. 29271/95, dom den 26 februari 2002)
2. Unabhängige Initiative Informationsvielfalt mot Österrike
(Ansökan nr. 28525/95, dom den 26 februari 2002)
3. Krone Verlag GmbH & Co. KG mot Österrike
(Ansökan nr. 34315/96, dom den 26 februari 2002)
Domarna finns endast på engelska.

Frågor om yttrandefriheten enligt artikel 10 kränkts.

De sökande i det första målet är Dichand, chefsredaktör och utgivare av tidningen Neue Kronen-Zeitung, Krone Verlag GmbH & Co KG i Wien - det kommanditbolag som äger tidningen och som även är klagande i det tredje målet - samt Krone-Verlag GmbH, som är komplementär i ägarbolaget. Klagande i det andra målet, Unabhängige Initiative Informationsverfalt (UII), är en registrerad sammanslutning i Wien som ger ut den periodiska publikationen TATblatt.

  1. De sökande i det första målet tillhör en stor mediagrupp som drev en hård konkurrens med en annan mediagrupp representerad av advokaten M.G. Denne var 1982-1987 generalsekreterare i Österreichische Volkspartei och satt 1983-1995 som ledamot i parlamentet för detta parti. 1987-1995 var han ordförande i parlamentets lagutskott och under åren 1989-1995 företrädde han sin mediagrupp i ett flertal rättegångar mot bolag i de sökandes mediagrupp rörande otillbörlig konkurrens. I juni 1993 skrev Dichand en artikel i Neue Kronen-Zeitung om M.G. där han kritiserade M.G. för att ha fortsatt sin advokatverksamhet när han satt i parlamentet, för att ha medverkat till att anta lagar som var till fördel för hans klienter och för att han tillåtits att framföra sin vanhedrande uppfattning i TV. M.G. väckte talan mot de sökande. Domstolen, som fann att Dichands påståenden inte innehöll bevisade fakta förelade de sökande att dra tillbaka uttalandena och att inte upprepa dem. De sökande överklagade domen utan framgång.
  2. Utgåvan den 9 december 1992 av TATblatt innehöll en broschyr innehållande bl.a. följande uttalande: "Rasismen har ett namn och en adress. FPÖ och dess ledare är säkert intresserade av din uppfattning. Så låt oss ringa och tala om för dem vad vi tycker om deras politik. Eller låt oss sända dem små gåvor som svar på deras rasistiska uttalanden". Broschyren innehöll också adresser och telefonnummer till medlemmar i FPÖ och till partikontor. I februari 1993 väckte partiledaren Jörg Haider talan mot UII p.g.a innehållet i broschyren. UII hävdade att man inte ställde sig bakom broschyren utan att man bara publicerat den i journalistiskt intresse och för att informera allmänheten. Domstolen fann att uttalandena presenterats som fakta vilka måste kunna bevisas och fällde UII som sedan överklagade förgäves.
  3. I mars, maj och juni 1995 publicerade sökandeförlaget i en lokalutgåva artiklar om P:s ekonomiska förhållanden. P var anställd som lärare under tiden han satt som ledamot i parlamentet och i Europaparlamentet. I artiklarna, som också innehöll fotografier av P., påstods att han olagligen fått tre löner, eftersom han enligt österrikisk lag inte var berättigad till lärarlönen under den tid han var medlem av Europaparlamentet. P. väckte talan mot förlaget och domstolen, som fann att P:s rättigheter kränkts genom att det skapats en möjlighet att identifiera honom, fällde förlaget. Domstolen tog inte ställning till om påståendena var sanna eller ej. Förlaget överklagade utan framgång.

Europadomstolen fann enhälligt i alla tre målen att det skett en kränkning av artikel 10. Domstolen fann bl.a. att de aktuella åtgärderna inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Det framhölls vidare att de personer som avsågs i de aktuella artiklarna var politiska personer som genom att ge sig in på den politiska scenen fick bära konsekvenserna därav. De ifrågasatta uttalandena måste ses i sitt politiska sammanhang och de var i flera fall värdeomdömen som inte krävde bevisning. Det var vidare berättigade kommentarer som framförts i allmänhetens intresse. Domstolen framhöll också att artikel 10 även skyddar information och idéer som kan väcka anstöt, oroa eller chockera.

HÄNVISNINGAR

News Verlags GmbH & Co. KG ./. Österrike,
dom 2000-01-11
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Observer och Guardian ./. UK, dom 1991-11-26 Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Arslan ./. Turkiet, dom 1999-07-08 Sürek ./. Turkiet, dom 1999-07-08
Nilsen och Johansen ./. Norge, dom 1999-11-25 Lingens ./. Österrike, dom 1986-06-08
Oberschlick ./. Österrike, dom 1991-05-23 De Haes och Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Bladet Tromsø och Stensaas ./. Norge,
dom 1999-05-20
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Oberschlick ./. Österrike (2), dom 1997-07-01 Prager och Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27 Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Wabl ./. Österrike, dom 2000-03-21 Handyside ./. UK, dom 1976-12-07

 

Del Sol mot Frankrike
(Ansökan nr. 46800/99, dom den 26 februari 2002)
Essaadi mot Frankrike
(Ansökan nr. 49384/99, dom den 26 februari 2002)
Domarna finns endast på franska.
Vägrad rättshjälp i kassationsdomstol innebar inte någon kränkning av artikel 6.1.

Dessa två mål gällde franska medborgare som fått avslag på sina ansökningar om rättshjälp för att få en laglighetsprövning i Cour de cassation.

Domstolen konstaterade, efter en genomgång av sammansättningen i Cour de cassation vid prövning av rättshjälpsfrågor, att det franska systemet gav individer tillräckliga garantier mot godtycklighet. Dessutom kunde man klaga till domstolens president på ett avslagsbeslut. Vidare hade de klagande fått sin sak prövad i två olika instanser. Domstolen framhöll att reglerna i artikel 6.3 (c) som garanterar rätt till rättshjälp klart skiljer sig från dem i artikel 6.1, som inte har någon hänvisning till rättshjälp. Domstolen fann därför med fem röster mot två i båda målen att vägran att bevilja rättshjälp för att föra talan i Cour de cassation inte kränkte de sökandes rätt att få sin sak prövad i domstol. Det hade således inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Tolstoy Miloslavsky ./. UK, dom 1995-07-13
X ./. UK, beslut 1980-07-10
Ange Garcia ./. Frankrike, beslut 1991-01-10
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30

 

Frette mot Frankrike
(Ansökan nr. 36515/97, dom den 26 februari 2002)
Domen finns endast på franska.

Vägran att ge homosexuell man tillstånd till adoption stred inte mot artikel 14 i förening med artikel 8.

Frette, som var ensamstående och bosatt i Paris, ansökte om förhandsbesked i fråga om tillstånd att få adoptera. Socialtjänsten i Paris avslog hans begäran. Beslutet undanröjdes dock av den administrativa domstolen i Paris, som angav att det inte fanns något i F:s livsstil som skulle innebära en risk för ett adopterat barn. Efter överklagande undanröjde Conseil d´Etat denna dom med hänvisning till F:s livsstil. - F hävdade en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 samt en kränkning av artikel 6 genom att han inte kallats till förhandlingen i Conseil d´Etat och därmed inte fått vare sig kännedom om eller tillfälle att bemöta de synpunkter som framförts av regeringens företrädare.

Domstolen erinrade om att konventionen inte garanterar någon en rätt att adoptera och framhöll att rätten till respekt för familjelivet förutsätter att det finns en familj. Konventionen skyddar inte enbart önskan att bilda familj. Emellertid ger den nationella lagstiftningen varje ensamstående - man eller kvinna - rätt att begära tillstånd till adoption. Eftersom F vägrats tillstånd enbart p.g.a. sin homosexualitet var artiklarna 14 och 8 tillämpliga. Domstolen framhöll att enligt dess praxis är en åtskillnad diskriminerande om den inte är objektiv och rimlig, dvs. om den inte sker i ett legitimt syfte och om förhållandet mellan använda medel och syftet med åtgärden inte är proportionerligt. Vägran att ge F det sökta tillståndet hade ett legitimt syfte, nämligen att skydda barnets hälsa och rättigheter. Även om många konventionsstater inte utesluter en adoptionsrätt för homosexuella finns det inte någon enig uppfattning bland staterna. Det finns därför skäl att ge staterna mycket vida ramar för sina bedömningar. Med hänsyn härtill hade proportionalitetsprincipen inte överträtts. Domstolen fann därför med 4 röster mot 3 att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8. Domstolen fann däremot enhälligt på de av F åberopade grunderna att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR

Salgueiro da Silva Mouta ./. Portugal,
dom 1999-12-21
Dallila Di Lazzaro ./. Italien, kom. beslut 1997-07-10
Petrovic ./. Österrike, dom 1998-03-27 Syndicat national de la police belge ./. Belgien,
Van Raalte ./. Nederländerna, dom 1997-02-21 dom 1975-10-27
Smith och Grady ./. UK, dom 1999-09-27 Schmidt och Dahlström ./. Sverige, dom 1976-02-06
Thlimmenos ./. Grekland, dom 2000-04-06 Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16 X ./. Belgien och Nederländerna, kom.besl.1975-07-10
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13 Abdulaziz, Cabales, Balkandali ./. UK, dom 1985-05-28
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08 Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18 Lustig-Prean och Beckett ./. UK, dom 1999-09-27
Rasmussen ./. Danmark, dom 1984-11-28 Manoussakis m.fl. ./. Grekland, dom1996-09-19
Cha´are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike,
dom 2000-06-27
E.P. ./. Italien, dom 1999-09-16
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07 Kress ./. Frankrike, dom 2001-06-07
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18 Van Orshoven ./. Belgien, dom 1997-06-25
J.J. ./. Nedrländerna, dom 1998-03-27 K.D.B. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17 Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12

 

Magalhaes Pereira mot Portugal
(Ansökan nr. 44872, dom den 26 februari 2002)
Domen finns endast på franska.

För sen omprövning av beslut om psykiatrisk tvångsvård och avsaknad av ett effektivt juridiskt biträde kränkte artikel 5.4.

M.P., som var advokat, häktades i mars 1996 som misstänkt för bedrägeri. Vid en psykiatrisk undersökning ställdes diagnosen schizofreni och han bedömdes ha behov av långvarig psykiatrisk vård. Domstolen fann att han inte varit ansvarig för sina handlingar och att han var farlig. Domstolen beslöt därför att han skulle tas in för sluten psykiatrisk vård under högst åtta år och att föreskriven omprövning av intagningsbeslutet skulle ske i mars 1998. I februari 1997 begärde den domare som var ansvarig för verkställigheten av domar en utvärdering av M.P:s tillstånd. Svaret blev att M.P. var färdigbehandlad. På grundval härav begärde M.P. själv att bli frisläppt. Även ett yttrande från institutet för social rehabilitering var till M.P:s fördel. Han läkarundersöktes i april 1998 och bedömdes då fortfarande som farlig för allmänheten. M.P. begärde åter att bli frisläppt och han hördes av domaren. Det för honom förordnade biträdet var inte närvarande och domaren förordnade en tjänsteman att bistå honom. I beslut den 20 januari 2000 förordnade domaren att vården skulle bestå. I januari 2001 ansökte åklagarmyndigheten om att M.P. skulle frisläppas. Ansökan avslogs och domaren beslöt att nästa omprövning skulle ske i januari 2002. Åklagarmyndighetens överklagande avslogs i juni 2001.

Domstolen konstaterade att M.P:s begäran om att bli frisläppt gavs in i juli 1997. Domaren hade då noterat "sett" på akten, vilket enligt Europadomstolen inte innebar att det skett en prövning och ännu mindre ett beslut. Den första omprövningen skulle skett i mars 1998 men någon omprövning skedde inte förrän i januari 2000. Den angivna tidpunkten hade överskridits alltför mycket och det fanns inte några särskilda skäl som gjorde överskridandet berättigat. När beslut fattades i januari 2000 var det grundat på ett läkarutlåtande från maj 1998, vilket inte återgav M.P:s aktuella status. Detta kunde i sig strida mot principen om skydd mot godtycke enligt artikel 5. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. Domstolen fann vidare att M.P. trots sin juridiska utbildning var i behov av ett juridiskt biträde på grund av sin sjukdom. Han kunde inte anses ha blivit tillräckligt representerad genom den förordnade tjänstemannen och det hade även i det avseendet skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR

Musial ./. Polen, dom 1999-03-25
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12
Daud ./. Portugal, dom 1998-04-21

 

Kutzner mot Tyskland
(Ansökan nr. 46544/99, dom den 26 februari 2002)
Domen finns endast på franska.

Omhändertagande av barn till utvecklingsstörda föräldrar och begränsat umgänge kränkte artikel 8.

Makarna K. har två döttrar födda 1991 och 1993 och bor tillsammans med K:s föräldrar och bror på en gammal gård. Båda föräldrarna har inlärningssvårigheter och hade gått i särskola. Flickorna läkarundersöktes ett flertal gånger på grund av sen utveckling såväl mentalt som fysiskt. På föräldrarnas begäran fick de stöd- och hjälpinsatser för sin utbildning från tidig ålder. I maj 1997 fråntogs föräldrarna genom domstolsbeslut vårdnaden på grund av att de saknade intellektuella förutsättningar för att uppfostra barnen, flickornas sena utveckling samt föräldrarnas oförmåga att samarbeta med de sociala myndigheterna. Domen fastställdes efter överklagande i januari 1998. Flickorna placerades i skilda fosterhem och föräldrarna fick inte träffa dem någon gång under sex månader. Därefter fick de rätt till umgänge först en sedan två timmar i månaden. - I Europadomstolen hävdade de att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen slog inledningsvis fast att det är grundläggande för familjelivet att barn och föräldrar får vara tillsammans och att det skett ett ingrepp i familjen K:s familjeliv. Fråga var om ingreppet var berättigat. Det hade stöd i lagen och hade det legitima syftet att skydda barnens hälsa och utveckling samt deras rättigheter och friheter. När det gällde frågan om ingreppet var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle erinrade domstolen om att det förhållandet att ett barn kan få bättre utvecklingsmöjligheter i ett fosterhem inte i sig berättigar att man med tvång skiljer det från föräldrarna. I målet föreliggande psykologutlåtanden var delvis motstridiga och det hade inte påståtts att föräldrarna försummat eller misskött barnen. Domstolen erinrade om att ett omhändertagande måste ses som en temporär åtgärd som skall upphöra så snart omständigheterna tillåter och att syftet måste vara att barnet skall återförenas med föräldrarna. Flickorna i fråga hade inte bara placerats i skilda fosterhem utan all kontakt med föräldrarna hade hindrats de första sex månaderna, vilket medförde ett ökat "främlingskap" mellan dem och föräldrarna och även dem emellan. Först sedan föräldrarna fört talan därom fick de rätt till umgänge och de kan inte lastas för att ha utnyttjat denna möjlighet. Domstolen framhöll att barnen inte någon gång hade hörts av en domare. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att även om de skäl myndigheterna hade stött sig på var relevanta så var de inte tillräckliga för att berättiga ett så allvarligt ingripande i familjelivet. Det hade därför skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR

Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19 McMichael ./. UK, dom 1995-02-24
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25 W., B. o. R. ./. UK, dom 1987-07-08
Olsson ./. Sverige 1 o. 2, domar 1988-03-24, 1992-11-27 Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-20 Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07 Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16 Gnahoré ./. Frankrike, dom 2000-09-10
K. o. T. ./. Finland, dom 2000-04-27 Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23

 

ÖVRIGT


Under perioden den 14 februari - 11 mars har domstolen avgjort 161 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se 14, 19, 21 och 28 februari. Jfr. även under Ghidotti, sid 4.

14 februari 28 februari
Tourtier ./. Portugal (44298/98) vräkning av hyresgäst 133 domar mot Italien (44413/98, 47186/99, 51021--51031/99, 51089--51103/99,51105/99,51108--51109/99, 51111--51116/99, 51118--51170/99, 52800--51802/99. 52801/99, 52807--52833/99, 56211--56215/00, 56217--56226/00) civilmål
19 februari  
Zaheg ./. Frankrike (46708/99) stoppad pension
Boiseau ./. Frankrike (53118/99) invalidpension
24 mål mot Italien (51664/99, 56201--56208/00, 52835--52837/99, 52839--52847/99) civilmål
 
21 februari
Marks och Ordinateur Express ./. Frankrike (47575/99) provision

 

SVENSKA DOMAR

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens yttrande till regeringen den 11 februari 2002, mål nr 7756-2001
K.L., som genom lagakraftvunnen dom dömts för grovt rattfylleri fick i maj 2001 sitt körkort återkallat i 16 månader. Han har anhållit om att regeringen av nåd befriar honom från körkortsåterkallelsen. Regeringen har beslutat inhämta Regeringsrättens yttrande i frågan om det finns anledning att ändra hittillsvarande praxis med hänsyn till Regeringsrättens uttalanden i RÅ 200 ref. 65 i frågan om körkortsåterkallelse utgör ett straff enligt Europakonventionen.

Regeringsrätten framhåller inledningsvis att i konventionen förekommande begrepp som "brott" och "straff" är autonoma och att klassificeringen av en viss företeelse i olika nationella rättssystem inte är avgörande. Det är i stället Europadomstolens tolkning av konventionens begrepp som är direkt avgörande för rättsskyddets omfattning. Regeringsrätten konstaterar emellertid att även om en körkortsåterkallelse betraktas som straff i konventionens mening (jfr. SOU 2000:26) saknar detta varje betydelse vid bestämmande av nådeinstitutets tillämpningsområde. Någon konflikt med Europakonventionen kan inte uppstå av den enkla anledningen att konventionen väl innehåller regler som blir tillämpliga vid handläggningen av ärenden om återkallelse av körkort men saknar bestämmelser om omfattningen - eller existensen - av nationella nådeinstitut. 11 kap. 13 § regeringsformen innefattar inte några ändringar i nådeinstitutets tillämpningsområde sådant som detta bestämts i § 26 i 1809 års regeringsform och därpå grundad praxis. Regeringen har konsekvent - och även nyligen - ansett att ett körkortsingripande utgör en administrativ trafiksäkerhetsåtgärd, som inte kan bli föremål för nåd. Regeringsrätten har inga invändningar mot denna grundlagstolkning och ser ingen anledning att ändra en väletablerad praxis. Återkallelse av körkort till följd av grovt rattfylleri bör därför inte kunna bli föremål för nåd.

LITTERATUR

Motioner till riksdagen 1001/02:K 79-82 med anledning av regeringens skrivelse 2001/02:83 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.

En illa tillredd sås som skär sig; Jan Södergren, Advokaten nr 2/2002.

Europadomstolen växer juristerna över huvudet; Anna Trenning-Himmelsbach, Advokaten nr 2/2002.




Senast ändrad: 2011-04-12