JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 5 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 9 april - den 7 maj 2002.


ALLMÄNT


Domstolen har under februari 2002 meddelat 283 domar, varav 20 efter förlikning. Två mål har avskrivits. 23 ansökningar har förklarats admissible, 814 inadmissible och 26 har avskrivits. 59 ansökningar har kommunicerats. Under mars månad meddelades 99 domar, varav 14 efter förlikning. Två mål har skrivits av. 77 ansökningar förklarades admissible, 1 764 inadmissible och 91 har avskrivits.172 ansökningar har kommunicerats. Totalt har under första kvartalet meddelats 395 domar, varav en avgjorts i stor kammare. Domstolens arbetsbelastning fortsätter att öka och det kommer varje vecka in ca 600 anmälningar.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Anghelescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 29411/95, dom den 9 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Att fastighetsägare inte fick vara part i mål om domstolars behörighet att pröva frågan om äganderätt till fastigheten kränkte artikel 6.1.

Stefan Anghelescu, SA, fick i december 1994 en hyresfastighet i gåva av sin mor. Modern hade i april s.å. väckt en talan om att återfå fastigheten vilken hade förstatligats 1950. Genom en dom i tingsrätten i Bukarest återfick hon äganderätten till fastigheten. Kommunen överklagade utan framgång och tingsrättens dom vann laga kraft. Allmänne åklagaren väckte emellertid en ogiltighetstalan i Högsta domstolen och åberopade att domarna i de lägre instanserna hade överskridit sina befogenheter. Moderns advokat begärde att förhandlingarna skulle bordläggas, eftersom modern inte längre var ägare till fastigheten och hävdade att SA, som den verklige ägaren, hade talerätt. Högsta domstolen avslog dessa yrkanden och SA kallades inte som part, eftersom domstolen ansåg det onödigt med hänsyn till frågan i målet. Högsta domstolen undanröjde de lägre instansernas domar med motiveringen att dessa inte varit behöriga att pröva en sådan fråga. Staten registrerades därefter åter som ägare till fastigheten. 1998 väckte SA en ny talan om att återfå äganderätten till fastigheten, vilket skedde genom en dom i tingsrätten i mars s.å. bortsett från vissa lägenheter som staten sålt till tredje man i god tro. SA inledde sedan flera processer för att få dessa försäljningar ogiltigförklarade och för att få de boende där vräkta. Några av dessa processer pågår fortfarande. - I Europadomstolen gjorde SA gällande att det skett en kränkning av artikel 6.1 genom att Högsta domstolen vägrat erkänna de lägre instansernas behörighet att pröva frågan om återgång av äganderätten och genom att han inte fick försvara sin rätt samt att han därigenom betogs rätten att få sin sak prövad i domstol. Han hävdade också att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr. 1

Europadomstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.
Domstolen erinrade om att den tidigare funnit att Högsta domstolens vägran att tillerkänna de lägre instanserna behörighet att pröva tvister om återgång av äganderätt stått i strid med artikel 6.1 och att det aktuella målet

inte skilde sig från det tidigare prövade. Genom sitt beslut hade Högsta domstolen gjort avsteg från rättssäkerhetsprincipen och frånkänt SA hans rätt till domstolsprövning och möjligheten att ta sin rätt till vara. SA hade därför inte fått en rättvis rättegång. - Domstolen erinrade vidare om att SA:s äganderätt till fastigheten slagits fast genom den lagakraftvunna tingsrättsdomen och om att alla skatter och avgifter för fastigheten hade betalats. SA hade därför en sådan egendom som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1 och Högsta domstolens beslut innebar att han berövats denna egendom. Regeringen hade inte lämnat någon förklaring som berättigade ett sådant ingrepp och en enig domstol fann därför att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNING
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28

Cisse mot Frankrike
(Ansökan nr. 51346/99, dom den 9 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Evakuering av ockuperad kyrka stred inte mot artikel 11.

Cisse, C, är från Senegal och hon var talesman för en grupp om ca 200 invandrare utan uppehållstillstånd som i juni 1996 ockuperade kyrkan St. Bernard i Paris. Rörelsen, som var mycket uppmärksammad i pressen, kallades "St. Bernard´s sans papier" och hade till syfte att väcka uppmärksamhet på de svårigheter främlingar hade att få sin status som invandrare omprövad. Tio av medlemmarna i gruppen inledde en hungerstrejk. Den 22 augusti 1996 beslöt polisen att evakuera kyrkan med motiveringen att ockupationen inte hade med andakt att göra, att de sanitära förhållandena var dåliga och att det fanns en allvarlig risk för hälsa, frid, säkerhet och allmän ordning. Följande dag genomfördes evakueringen och ockupanterna förhördes. Ett antal av dem häktades och utvisades. C, som saknade uppehållstillstånd, åtalades för att olagligen ha kommit in och uppehållit sig i landet och dömdes till två månaders fängelse villkorligt. Hennes överklagande avslogs och hon förbjöds komma till Frankrike under tre år. - I Europadomstolen gjorde hon gällande att det skett en kränkning av artikel 11 - friheten att delta i fredliga sammankomster.

Domstolen fann att det skett ett ingrepp i C:s rätt att delta i sammankomst men att detta ingrepp hade stöd i lag och att det skett i ett legitimt syfte nämligen att förhindra oroligheter. Domstolen konstaterade att den två månader långa ockupationen av kyrkan, som i och för sig varit lugn och inte hindrat kyrkobesökarna, hade lett till en situation där de hungerstrejkandes hälsa och de sanitära förhållandena allvarligt hade försämrats. Även om det sätt på vilket evakueringen genomförts kunde beklagas hade det varit nödvändigt att ingripa i rätten till fredliga sammankomster och ingreppet kunde inte anses ha varit överdrivet stort. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 11.

HÄNVISNINGAR
Karakasis ./. Grekland, dom 2000-10-17
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17

Domstolen har samma dag prövat ytterligare ett mål rörande artikel 11. Målet gällde upplösningen av ett politiskt parti i Turkiet. Talan i Europadomstolen fördes av partiet, ordföranden, vice ordföranden och partisekreteraren. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11.
Yazar, Karatas, Aksoy och HEP mot Turkiet
(Ansökningar nr. 22723/93, 22724/93 och 22725/93, dom den 9 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Podkolzina mot Lettland
(Ansökan nr. 46726/99, dom den 9 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Kontroll av språkkunskaper för valbarhet till parlament stred mot artikel 3 i protokoll nr. 1.

I Podkolzina, IP, tillhör den ryskspråkiga minoriteten i Lettland. Hon kandiderade till parlamentet vid de allmänna valen 1998 och stod upptagen på en partilista, vilken hade registrerats av valkommissionen, sedan partiet gett in föreskrivna handlingar, bl.a. ett intyg daterat i januari 1997 från en statlig språkmyndighet om att IP kunde det officiella språket lettiska. I augusti 1998 fick IP på sin arbetsplats besök av en inspektör från den statliga språktjänsten som skulle kontrollera hennes lettiska språkkunskaper. Under samtalet tillfrågades IP om varför hon valt just det aktuella partiet. Inspektören återvände dagen därpå tillsammans med tre personer som vittnen och begärde att IP skulle skriva en berättelse på lettiska. IP blev mycket nervös av det oväntade provet och av vittnenas närvaro och avbröt skrivandet och rev sönder papperet. I sin rapport angav inspektören att IP inte hade tillräckliga kunskaper i lettiska och valkommissionen strök henne från listan. Partiet begärde för IP:s räkning att beslutet skulle undanröjas. Begäran avslogs. I Europadomstolen hävdade IP att det skett en kränkning av hennes rätt enligt artikel 3 i protokoll nr. 1 att kandidera i valet. Hon åberopade även artiklarna 13 och 14.

Domstolen erinrade om att artikel 3 i protokoll nr. 1 ger dels en rätt att rösta, dels en rätt att kandidera i ett val. Även om det inte kommer till uttryck i artikeltexten ges ett visst utrymme för begränsningar. Staterna har ett ganska stort utrymme för sina bedömningar när det gäller att bestämma villkoren för val men det ankommer på domstolen att säkerställa att villkoren inte försvagar rättigheterna enligt artikel 3 och gör dem verkningslösa, att de uppställs i ett legitimt syfte och att tillämpade medel inte är oproportionerliga. Domstolen fann att syftet med den lettiska vallagstiftningen, som uteslöt medborgare utan tillräckliga språkkunskaper i lettisk från att kandidera i val, var att säkerställa att det lettiska institutionella systemet fungerade ordentligt. Det ankom inte på domstolen att ta ställning till vilket språk som skulle användas i ett nationellt parlament utan det var statens egen sak. Krav av det aktuella slaget hade ett legitimt syfte. IP hade gett in ett giltigt intyg om sina språkkunskaper men hade trots det utsatts för krav på ytterligare språktest. Bedömningen hade gjorts av en enda tjänsteman och inte av en expertkommitté och tjänstemannen hade inte respektrat de garantier som reglerna lämnade. I avsaknad av objektiva garantier kunde förfarandet i IP:s fall inte anses förenligt med kraven på rättvisa och rättssäkerhet när det gällde att fastställa hennes valbarhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr. 1 och att det inte var nödvändigt att pröva artiklarna 13 och 14.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02
Gitonas m.fl. ./. Grekland, dom 1997-07-01
Ahmed m. fl. ./. UK, dom 1998-09-02
Labita ./. Italien, dom 2000-04-06

Smokovitis mot Grekland
(Ansökan nr. 46356/99, dom den 11 april 2002)
Domen finns endast på engelska.

Antagande av retroaktiv lagstiftning under pågående process kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

24 lärare, tillfälligt anställda vid en polyteknisk skola i Piraeus, väckte 1992 talan om utbetalning av forskningsbidrag, som hade utfästs genom ett regeringsbeslut 1989. De vann målet men skolan överklagade. Appellationsdomstolen tillämpade en lag som utfärdats i augusti 1994 vari uttalades att regeringsbeslutet 1989 enligt sin verkliga innebörd endast gällde permanent anställd personal, att talan inte fick föras avseende ännu inte fastställda krav och att pågående mål skulle avbrytas. I dom i juli 1995 förklarade appellationsdomstolen att den nya lagen hade en retroaktiv verkan och undanröjde därför den överklagade domen. Lärarna klagade vidare utan framgång. - I Europadomstolen åberopade de artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 och hävdade att de inte fått en rättvis rättegång samt att deras krav, som var deras egendom, hade utplånats.

Domstolen konstaterade att även om lagstiftaren i princip inte är förhindrad att anta retroaktiva bestämmelser i civila frågor så hindrar principen om en rättvis rättegång alla ingrepp från lagstiftarens sida i rättskipningen som syftar till att påverka ett rättsligt avgörande av en tvist. Det gick inte att bortse från den nya lagens effekt. Medan den undantog från tillämpningen alla mål som redan avgjorts angav den villkoren för tvisten i den allmänna domstolen och gav dem retroaktiv verkan och avgjorde därför i realiteten tvisten. Genom att ingripa på ett sätt som var avgörande för utgången i målet till dess egen fördel hade staten ingripit i de klagandes rättigheter enligt artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. - De nationella domstolarna hade vid ett flertal tidigare tillfällen funnit att 1989 års beslut omfattade såväl tillfälligt som fast anställda lärare. De hade därigenom skapat en berättigad förväntan om en för lärarna positiv utgång när deras krav prövades. Lärarnas krav var därför att anse som egendom. 1994 års lag utplånade dessa krav och ingreppet skulle därför bedömas enligt första meningen i artikel 1 i protokollet. Lagstiftaren hade genom att ingripa i målet rubbat den balans som måste finnas mellan samhällets intresse och de enskildas behov av skydd för sina grundläggande rättigheter. Det hade därför enligt en enig domstol skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Zielinski o. Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom 1999-10-28
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20

Hatzitakis mot Grekland
(Ansökan nr. 48392/99, dom den 11 april 20029
Domen finns endast på franska.

Utdraget expropriationsförfarande kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

C. Hatzitakis, CH, ägde en bit mark som exproprierades för att bebyggas med en radaranläggning för flygplatsen i Thessaloniki. CH klagade vid upprepade tillfällen och åberopade bl.a. att hans näraliggande olivodling riskerade att förstöras, att anläggningen skulle medföra skador på miljön och få oönskade återverkningar på innevånarna i regionen. Alla CH:s klagomål ogillades av Conseil d´État med hänvisning till bl.a. föreliggande expertutlåtanden. - CH hävdade i Europadomstolen en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 och gjorde gällande att förfarandet i Conseil d´État hindrat honom från att effektivt motsätta sig samhällets intresse av expropriationen samt att det varit omöjligt för honom att få ut den ersättning som han tillerkänts av domstol.

Domstolen noterade att CH blivit fråntagen sin egendom och att expropriationen skett i ett legitimt syfte i samhällets intresse. Vidare hade CH redan i februari 1998 lagt fram de dokument som visade hans rätt till ersättning, vilken dock inte fastställdes förrän i september 2001. Avsaknaden av fastighetsregister för det aktuella området medförde visserligen att myndigheterna inte omgående kunde avgöra om staten ev. hade någon äganderätt till marken men CH var ändå tvungen att vända sig till Conseil d´État för att få myndigheternas underlåtenhet att agera granskad. CH hade fått bära en oskäligt tung börda som rubbade balansen mellan samhällsintressets anspråk och skyddet för respekt för hans egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNING
Tsirikakis ./. Grekland, dom 2002-01-17

Domstolen har samma dag prövat ytterligare ett mål rörande expropriation och artikel 1 i protokoll nr. 1. Målet gällde ett lantbruk i Frankrike där ca 30 procent av marken motsvarande ca 60 procent av underlaget för lantbrukarens mjölkproduktion exproprierades. Lantbrukaren hävdade att expropriationen innebar att han fråntogs sin inkomstkälla och att den ersättning han fick inte täckte hans förlust. Domstolen godtog hans argument och fann i detta målet med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Lallement mot Frankrike
(Ansökan 46044/99, dom den 11 april 2002)
Domen finns endast på franska.

AEPI S.A. mot Grekland
(Ansökan nr 48679/99, dom den 11 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Beräkning av överklagandefrist kränkte artikel 6.1

AEPI är ett grekiskt bolag som skall tillvarata konstnärers - författares, kompositörers, artisters m.fl. - finansiella rättigheter, royalties, och det företräder ca 6 500 grekiska och 1 500 000 utländska artister. Bolaget vägrades av domstol i Aten att delta som civil part i brottmål och begärde därför att allmänne åklagaren vid Court de cassation skulle väcka talan om laglighetsprövning av den ifrågavarande domen. Åklagaren gav in besvären den 5 juni 1998 och åberopade däri att brottmålsdomstolen gjort en felaktig lagtolkning. Besvären avvisades som för sent anförda. - Bolaget hävdade att det skett en kränkning av artikel 6.1, eftersom det i reglerna för brottmålsförfarandet inte angavs att fristen för att begära en laglighetsprövning började löpa den dag den ifrågasatta domen meddelades. I lagen angavs överklagandefristen till 30 dagar från meddelandedagen men om inte fakta i målet överklagades började fristen löpa när domen var slutligt utformad i skrift.

Domstolen erinrade om att det ankommer på nationella myndigheter och domstolar att tolka den nationella lagstiftningen och framhöll att domstolen uppgift begränsas till att pröva om effekterna av en sådan tolkning är förenliga med konventionen. Bolagets överklagande genom åklagaren kom in 20 dagar efter det att man fått del av den skrivna domen. Eftersom bolaget inte klagade på fakta utan på lagligheten av domstolens bedömning behövde det ha tillgång till domens hela text för att kunna formulera och precisera sina grunder. Domstolen noterade särskilt att bolaget förde sin talan genom åklagaren som var väl insatt i det processuella förfarandet och som inte hade vägrat att föra bolagets talan. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19
Tejedor García ./. Spanien, dom 1997-12-16
Pérez de Rada Cavanilles ./. Spanien, dom 1998-10-28

S.A. Dangeville mot Frankrike
(Ansökan nr. 36677/97, dom den 16 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Vägrad tillämpning av mervärdesskattedirektivets direkta effekt innebar ingrepp i egendomsrätten enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

S.A. Dangeville, D, är ett försäkringsmäklarbolag vars verksamhet var mervärdeskattepliktig och som betalade mervärdesskatt för 1978 med drygt 200 000 FFR. Enligt EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv, som var tillämpligt fr.o.m. den 1 januari 1978, undantogs försäkringsverksamhet inkl. tjänster som utfördes av försäkringsmäklare och -agenter från mervärdesskatt. Frankrike fick emellertid den 30 juni 1978 genom nionde direktivet anstånd med införlivandet av artikel 13 B (a) i sjätte direktivet till den 1 januari 1979. Sjätte direktivet var dock tillämpligt under tiden den 1 januari - den 30 juni 1978. D begärde under åberopande av sjätte direktivet återbetalning av den erlagda mervärdesskatten för 1978 men fick avslag i samtliga instanser bl.a. med motiveringen att direktivet inte kunde åberopas direkt gentemot en bestämmelse i den nationella lagen. Genom ett beslut den 2 januari 1986 upphävdes alla tilläggstaxeringar för försäkringsmäklare som inte hade betalat mervärdesskatt för den aktuella perioden. D väckte en ny talan och begärde skadestånd för den uteblivna skatteåterbetalningen. D fick avslag i första instans men delvis bifall i andra. Skattemyndigheten överklagade och Conseil d´État hävde i juni 1996 den överklagade domen med motiveringen att bolaget inte genom en skadeståndstalan kunde få den ersättning som nekats i taxeringsmålet. Conseil d´État frångick emellertid genom en dom samma dag sin tidigare inställning i taxeringsmålet och gav ett annat bolag, RB, med identiska förhållanden rätt till återbetalning av erlagd skatt. - I Europadomstolen hävdade D att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 och åberopade att det hade en fordran på staten och att bolaget helt berövats möjligheten att driva in denna fordran.

Domstolen konstaterade att D vid båda tillfällena hade en fordringsrätt mot staten som grundades på en gemenskapsrättslig regel, vilken var tydlig, precis och hade direkt effekt samt att denna rätt hade bestått genom hela förfarandet och därför var att anse som "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. D hade åtminstone en berättigad förväntan om att få återbetalning av skatten. Conseil d´´Etats dom innebar att D berövats sin egendom och att andra meningen i artikel 1 därför var tillämplig. Domstolen fann att ingreppet inte svarade mot ett krav i samhällets intresse. Ingreppet var inte heller proportionerligt och det fanns ingen balans mellan D:s möjligheter att skydda sin rätt till respekt för sin egendom och samhällets intresse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
National & Provincial Building Society m. fl. ./. UK, dom 1997-10-23
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
Pine Valley Developments Ltd m. fl. ./. Irland, dom 1991-11-29

Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Gasus Dosier- und Fördertechnick GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23
Phocas ./. Frankrike, dom 1996-04-23
Miragall Escolano m. fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22

Stés Colas Est m.fl. mot Frankrike
(Ansökan nr. 37971/97, dom den 16 april 2002)
Domen finns endast på franska.

Colas Est, Colas Ouest och Sacer, C, är vägbyggnadsbolag som ingick i en grupp bolag, vilka 1985 samtidigt granskades av EG:s konkurrensdirektorat och franska myndigheter, varvid handlingar beslagstogs som visade att olagliga överenskommelser träffats beträffande vissa kontrakt. Utredarna gjorde oanmälda besök hos C med stöd av en förordning från 1945 men utan något formellt beslut. På grundval av det beslagtagna materialet ålade konkurrensrådet C böter. C överklagade och ifrågasatte lagligheten av att deras lokaler genomsökts och beslagen av handlingar. Appellationsdomstolen fastställde böterna till fem, tre resp. sex millioner francs. C:s vidare överklagande avslogs. - I Europadomstolen gjorde C gällande att det skett en kränkning av artikel 8 och åberopade att den genomsökning som skett utan kontroll och restriktioner kränkt respekten för deras "hem".

I domen redovisas en genomgång av praxis från EG-domstolen och Förstainstansrätten. Domstolen erinrar om att det franska begreppet "domicile" är ett vidare begrepp än det engelska "home" och kan innefatta även en persons kontor. Vidare framhålls att konventionen är ett levande instrument som skall tolkas i ljuset av aktuella förhållanden. I förlängningen av den dynamiska tolkningen av konventionen finner domstolen att det nu är dags att under vissa omständigheter i tillämpningsområdet för artikel 8 innefatta även ett bolags huvudkontor, avdelningskontor eller affärslokaler. Det hade alltså skett ett ingrepp i C:s rätt till respekt för sitt "hem" och ingreppet hade stöd i lag. Det hade vidare skett i det legitima syftet att förhindra olaglig kartellbildning för att tillvarata landets ekonomiska intressen. Domstolen konstaterar att utredarna hade gått in i C:s lokaler utan beslut om husrannsakan. Även om staterna har vida ramar för sina bedömningar måste undantagen i artikel 8 andra stycket tolkas restriktivt. Den relevanta lagstiftningen och tillämpningen därav gav inte tillräckligt skydd mot övergrepp. Det aktuella ingreppet hade inte varit proportionerligt i förhållande till det legitima syftet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Crémieux ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Miailhe ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Chappel ./. UK, dom 1989-03-30

Cossey ./. UK, dom 1990-09-27
Comingersoll ./. Portugal, dom 2000-04-6
Kruslin o. Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Klass m.fl. ./. Tyskland, dom 1978-09-06

Pretty mot UK
(Ansökan nr. 2346/02, dom den 29 april 2002)
Domen finns både på franska och engelska.

Dödshjälp ingen rättighet enligt någon av artiklarna 2, 3 8 eller 9.

Diane Pretty, DP, är 43 år och lider av en obotlig degenerativ muskelsjukdom. Hon är förlamad från nacken och nedåt men hennes intellekt och förmåga att fatta beslut är oskadat. För att undvika ett plågsamt och ovärdigt slut vill hon själv bestämma när hon skall dö. Hon saknar emellertid själv förmåga att verkställa ett sådant beslut utan hjälp. Hon begärde att åklagaren skall förklara att hennes man utan risk för åtal får hjälpa henne. Hennes begäran liksom hennes vidare överklaganden avslogs. - I Europadomstolen har hon hävdat att rätten att dö är en direkt följd av rätten att leva och därför skyddad enligt artikel 2 och att staten har en skyldighet att tillhandahålla lagliga medel för att hon skall kunna utöva denna rätt. - Hon åberopar vidare artikel 3 och hävdar att staten inte bara är skyldig att avstå från att utsätta en person för omänsklig eller förnedrande behandling utan också att vidta åtgärder för att hindra att en person utsätts för sådan behandling. Det enda sättet att skydda hennes rättighet i detta avseende är att inte åtala hennes make om han hjälper henne att dö. - DP hävdar vidare att hennes rätt att själv besluta om sin död tydligast kommer till uttryck i artikel 8 och att staten måste ha särskilt starka skäl för att ingripa i en så intim del av hennes privatliv. - Hon gör också gällande att beslutet att inte ge hennes man åtalsfrihet strider mot artikel 9, eftersom hon genom att be sin man om hjälp visar att hon tror på och stöder uppfattningen om dödshjälp. - Slutligen hävdar hon att ett generellt förbud mot dödshjälp diskriminerar dem som inte kan begå självmord utan hjälp.

Domstolen förklarade först DP:s ansökan admissible och uttalade därefter bl.a. följande. Artikel 2 är en av de mest grundläggande bestämmelserna i konventionen som skyddar rätten till livet och utan den blir de andra rättigheterna och friheterna värdelösa. Artikel 2 innebär inte bara att staterna skall avhålla sig från att ta liv, de skall också vidta lämpliga åtgärder för att skydda liv och förebyggande åtgärder för att skydda den vars liv är i fara på grund av andra individers kriminella handlingar. Domstolen har i tidigare praxis konsekvent betonat rätten att skydda liv. Även om vissa rättigheter innehåller en negativ rätt, t.ex. föreningsrätten, kan inte artikel 2 tolkas på det sättet. Bestämmelsen i artikel 2 kan inte utan en språkförvanskning tolkas så att den ger en rakt mosatt rättighet, nämligen en rätt att dö och den medför därför inte någon rätt att dö vare sig med hjälp av en tredje man eller med hjälp av en myndighet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 2. - Även artikel 3 är en grundläggande bestämmelse i konventionen. Den innehåller inga undantag och någon avvikelse från bestämmelsen får inte heller ske enligt artikel 15. Det var ostridigt att staten inte själv hade behandlat DP illa och hon klagade inte över att hon inte fått adekvat vård. Hennes klagomål innebär i stället att staten genom att inte tillåta hennes make att hjälpa henne begå självmord underlåter att skydda henne från det lidande sjukdomen medför i slutstadiet. Detta ger en ny och vidare innebörd åt begreppet behandling. Även om domstolen skall ge konventionen en dynamisk och flexibel tolkning, måste varje tolkning vara i överensstämmelse med konventionens grundläggande mål och sammanhang som ett system till skydd för mänskliga rättigheter. Om man skulle lägga en positiv skyldighet på staten av det slag DP hävdar skulle det innebära att staten måste godkänna handlingar avsedda att ta liv. En sådan skyldighet kan inte härledas från artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3. - DP var genom lag förhindrad att välja att undgå ett plågsamt och ovärdigt slut. Domstolen var inte beredd att utesluta att detta medförde ett ingrepp i hennes rätt till respekt för privatlivet. Ett sådant ingrepp är förenligt med artikel 8 endast om det sker enligt lag i ett legitimt syfte och kan anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I målet var endast fråga om ingreppet var nödvändigt. I detta hänseende har staterna när det gäller ingrepp i enskildas intima privatliv ett snävt utrymme för sina bedömningar. Dödshjälpsförbudets generella karaktär innebar inte att det var oproportionerligt. Starka rättssäkerhetsskäl talade mot att enskilda individer eller grupper av individer undantogs från lagens tillämpningsområde och det ifrågasatta beslutet var inte godtyckligt eller oskäligt. Ingreppet i DP:s privatliv var således nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 8. - Domstolen ifrågasätter inte att DP har en fast uppfattning om dödshjälp men framhåller att inte alla uppfattningar och övertygelser är liktydigt med "tro" i den mening som skyddas av artikel 9. Det hade därför enligt en enig domstol inte skett någon kränkning av artikel 9. - Olika behandling av personer i samma eller likartade förhållanden innebär diskriminering om det inte finns objektiva och välgrundade skäl för det, dvs. om behandlingen inte sker i ett legitimt syfte och om använda medel inte står i proportion till det mål som åsyftas. Diskriminering kan också föreligga när stater utan objektiva och välgrundade skäl underlåter att behandla personer med skilda förhållanden olika. Enligt domstolen finns det goda skäl som berättigar att man i lagen inte skiljer på dem som har och dem som inte har fysisk förmåga att begå självmord. Bärande skäl finns för att inte göra åtskillnad mellan dem som har förmåga och dem som saknar förmåga att begå självmord utan hjälp. Gränslinjen mellan dessa kategorier kan ofta vara fin och att försöka skapa ett undantag i lagen för dem som bedöms sakna förmåga skulle allvarligt underminera skyddet av liv. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 14.

HÄNVISNINGAR
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995-09-27
LBC ./. UK, dom 1998-06-09
Osman ./. UK, dom 1998-10-28
Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28
Keenan ./. UK, dom 2001-04-03

Young, James o. Webster ./. UK, dom 1981-08-13
Sigurdur A. Sigurjonsson ./. Island, dom 1993-06-30
Laskey, Jaggard o. Brown ./. UK, dom 1997-02-19
Irland ./. UK, dom 1978-01-18
D ./. UK, dom 1997-05-02

A ./. UK, dom 1998-09-23
Z m.fl. ./. UK, dom 2001-05-10
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
V ./. UK, dom 1999-12-16
Price ./. UK, dom 2001-07-10

Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Bensaid ./. UK, dom 2001-02-06
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07
B ./. Frankrike, dom 1992-03-25

Burghartz ./. Schweiz, dom 1994-02-22
Dudgeon ./. UK, dom 1981-10-22
A.D.T. ./. UK, dom 2000-07-31
Arrowsmith ./. UK, kommissionens rapport 1978-10-12

Burdov mot Ryssland
(Ansökan nr. 59498/00, dom den 7 maj 2002)
Domen finns endast på engelska.

Första domen mot Ryssland slog fast att bristande verkställighet av dom kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

A T Burdov, B, inkallades den 1 oktober 1986 för att delta i katastrofinsatserna i Chernobyl. Han arbetade där fram till januari 1987 och fick därigenom allvarliga strålningsskador. 1991 tillerkändes han på grund härav viss ersättning. 1997 väckte han talan mot socialförsäkringsmyndigheten om utbetalning av ersättningen. Hans talan bifölls av tingsrätten i mars 1997 och han tillerkändes drygt 23 miljoner rubels av den obetalda ersättningen och lika mycket i skadestånd. 1999 väckte han en ny talan mot socialförsäkringsmyndigheten avseende dels en nedsättning av den månatliga utbetalningen, dels för att få ut den obetalda ersättningen. Tingsrätten fastställde i maj s.å. det ursprungliga ersättningsbeloppet och ålade socialförsäkringsmyndigheten att betala dels drygt 3 000 rubel per månad jämte indexuppräkning, dels kvarstående obetalt belopp. Mellan september 1999 och maj 2000 fick B vid upprepade tillfällen besked att beloppen inte kunde betalas ut i avsaknad av medel. I mars 2000 beslutade tingsrätten om indexuppräkning av obetald del av det belopp som tillerkänts B i mars 1997. Först i mars 2001 betalade socialförsäkringsmyndigheten efter ett beslut av finansdepartementet sin resterande skuld. - I Europadomstolen åberopade B artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 och hävdade att bristen på verkställighet av lagakraftvunna domar inte var förenlig med konventionen.

Domstolen godtog inledningsvis inte regeringens invändning att B inte längre kunde anses utsatt för en kränkning, eftersom betalning skett i mars 2001. Domstolen framhöll att det visserligen ankommer på nationella myndigheter att ersätta en kränkning av konventionen men att det också finns ett krav på att kränkningen verkligen erkänns, vilket inte skett i förevarande fall. B var därför alltjämt att anses som offer för en kränkning och hans talan kunde därför prövas. - Domstolen erinrade härefter om att rätten till domstol för det första innebär en rätt att få tillträde till en domstol men att denna rätt skulle vara en illusion om den inte också innebar en rätt att få slutliga och bindande domar verkställda. Verkställigheten måste därför ses som en integrerad del av en rättegång enligt artikel 6. En stat kan inte åberopa bristande resurser för att inte betala en skuld. En fördröjd verkställighet kan under vissa förhållanden vara berättigad med fördröjningen får inte vara sådan att den minskar innebörden av den rätt som skyddas av artikel 6.1. Den ryska tingsrättens beslut i mars 1997, maj 1999 och mars 2000 hade inte verkställts fullt ut förrän i mars 2001 och först sedan B:s ansökan kommunicerats med regeringen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. - Eftersom B:s fordran utgjorde hans egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 och han inte fått verkställighet av de domar vari hans fordran hade fastställts, hade det skett ett ingrepp i hans rätt till respekt för sin egendom. Regeringen hade inte lämnat något godtagbart skäl för detta ingrepp. En enig domstol fann därför att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR

E ./. Österrike, kommissionens beslut 1987-05-13
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom 1999-09-28
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom 1999-07-28

McVicar mot UK
(Ansökan nr. 46311/99, dom den 7 maj 2002)
Domen finns endast på engelska.

J McVicar, V, är journalist och i en artikel som publicerades i september 1995 anklagade han löparen Linford Christie, C, för att ha använt prestationshöjande droger. C väckte i december s.å. talan mot V för ärekränkning. V förde till stor del sin talan själv, eftersom han inte hade råd att anlita biträde och eftersom man inte kunde få rättshjälp i ärekränkningsmål. Hans försvar gick ut på att uppgifterna i artikeln var sanna. V önskade höra två vittnen - en annan löpare, som för V uppgett att C hjälpt honom att ta prestationshöjande droger, och en läkare, osteopat, som behandlat C och som ansåg att han genom att se och känna på en persons kropp kunde avgöra om denne tagit förbjudna medel och att han var säker på att C regelbundet använt sådana. Domstolen tillät inte de begärda vittnesmålen bl.a. med motiveringen att det inte vore rättvist mot C att höra läkaren utan att ge C möjlighet att däremot åberopa egna vittnen men att skjuta upp målet för det ändamålet vore i sig tillnackdel för C, eftersom V inte hade ekonomiska möjligheter att ersätta de extra kostnader som därmed skulle uppkomma. V överklagade utan framgång. Rättegången började den 8 juni 1998 och V förde då sin egen talan eftersom hans ekonomiska tillgångar tagit slut. Juryn fann i beslut den 3 juli 1998 att den aktuella tidningsartikeln hade innebörden att C var en som fuskade och regelbundet tog droger för att förbättra sina prestationer i tävlingar. Juryn fann vidare att V inte visat att artikeln tolkade på det angivna sättet var sann. V ålades att betala rättegångskostnaderna och förbjöds att återupprepa sina anklagelser. - I Europadomstolen hävdade V att avsaknaden av möjlighet att få rättshjälp i ärekränkningsmål innebar en kränkning av artikel 6.1 och att beslutet att vägra de begärda vittnesmålen, den bevisbörda som lagts på honom, samt besluten att ålägga honom ansvar för rättegångskostnaderna och förbudet att upprepa sina anklagelser kränkte artikel 10.

Domstolen noterade i rättshjälpsfrågan att V var en välutbildad och erfaren journalist och att han därför borde varit kapabel att själv formulera bärande argument. Han hade också från den 30 april 1998 och fram till rättegångens början varit representerad av en advokat specialiserad på ärekränkningsmål och kunde ha vidtagit åtgärder tidigare i processen vilka kunnat påverka beslutet att inte tillåta de åberopade vittnena. Sammanfattningsvis hade V inte varit förhindrad att lägga fram sitt försvar på ett effektivt sätt och förfarandet hade inte varit orättvist på grund av att han inte fått rättshjälp. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. - Mot den angivna bakgrunden innebar avsaknaden av rättshjälp inte heller något ingrepp i V:s yttrandefrihet. I den mån vägran att höra vittnen utgjort ett ingrepp i V:s rätt till yttrandefrihet hade detta varit berättigat med hänsyn till skyddet för C:s rättigheter. Besluten att ålägga V att betala C:s rättegångskostnader och att förbjuda honom att upprepa sina anklagelser var inte oproportionerliga. I den mån besluten avhöll V och andra journalister från att delta i debatter rörande frågor med ett berättigat allmänt intresse var ingreppen berättigade enligt artikel 10.2 såsom nödvändiga för att skydda C:s rykte och rättigheter. Domstolen fann att det inte var möjligt att uttala sig om i vilken utsträckning V kunnat lita på sina källor när han skrev artikeln, men ett flertal faktorer talade för att det var först sedan rättegångsförfarandet hade inletts som han började bekymra sig över att försöka verifiera sina anklagelser. Kravet på att V skulle kunna visa att hans anklagelser var sanna och trovärdiga innebar en berättigad begränsning av hans yttrandefrihet med hänsyn till intresset att skydda C:s rättigheter. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Munro ./. UK, kommissionens beslut 1987-07-14
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom 1999-05-20
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08

_______________

ÖVRIGT


Under perioden den 11 april - 7 maj har domstolen avgjort 10 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 11, 16, 18 april och 7 maj

11 april
Sakellaropoulos ./. Grekland (46806/99) täkttillstånd
Angelopoulos ./. Grekland (49215/99) expropriation

16 april
Ouendeno ./. Frankrike (39996/98) disciplinförf.
Seguin ./. Frankrike (42400/98) återanställning
Goc ./. Polen (48001/99) fastighetsdelning

18 april
Fernandes ./. Portugal (47459/99) förfoganderätt

7 maj
Spentzouris ./. Grekland (47891/99) pension
Ribes ./. Frankrike (41946) gravrätt
Dede m.fl. ./. Turkiet (32981/96) brottmål
At.M. ./. Italien (56084/00) arvstvist

SVENSKA DOMAR M.M.


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Länsrättens i Stockholms län dom den 28 mars 2002 i mål nr 4907-02
Presstödsnämnden avslog i beslut den 20 februari ansökningar om avtrappat driftsstöd för år 2002 för Ludvika Allehanda och Falu-Borlänge Allehanda. I länsrätten yrkades att beslutet skulle undanröjas och att ärendet skulle återförvisas till nämnden för beviljande av presstöd. Klaganden åberopade bl.a. rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen. - Länsrätten konstaterade att Presstödsnämndens beslut enligt presstödsförordningen inte får överklagas och redogjorde därefter för artikel 6.1 i konventionen samt prövade om presstödet kan anses som en civil rättighet. Länsrätten framhöll att begreppet civil rättighet skall tolkas autonomt och att det kan omfatta även tvister mellan enskilda och det allmänna. Tvister om rätt till statliga subventioner för viss verksamhet är dock typiskt sett av offentligrättslig karaktär och det saknas stöd i Europadomstolens praxis för att anse presstödet som en civil rättighet i konventionens mening. Mot den bakgrunden fann länsrätten att artikel 6.1 i konventionen inte kan ge någon rätt till domstolsprövning i tvister om presstöd. Överklagandet avvisades därför.

LITTERATUR


European Human Rights Law Review, 1/2002 ; se bl.a. Nicholas Blake: Importing Proportionality - Clarification or Confusion

Årsrapport från EU:s ombudsman Jakob Söderman som bl.a. granskat klagomål om diskriminering på grund av ålder, kön och ras vid EU:s institutioner och som inte anser att institutionerna lever upp till de bestämmelser om grundläggande rättigheter som antogs 2001.




Senast ändrad: 2011-04-12