JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 6 2002

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 maj - 13 juni 2002.

ALLMÄNT


Domstolen har under april meddelat 32 domar. Totalt antal domar under 2002 är 427. Under april har vidare 38 ansökningar har förklarats admissible och 1 236 inadmissible. 1 299 ansökningar har avskrivits. Totalt har under årets första fyra månader drygt 5 500 ansökningar avgjorts genom dom eller beslut.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&
Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&
Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Semse Önen mot Turkiet
(Ansökan nr. 22876/93, dom den 14 maj 2002)
Domen finns endast på engelska.

Även när staten inte visats ansvarig för dödande, stred bristande utredning mot artikel 2.

Semse Önen, SÖ, för talan för egen räkning, för sina avlidna föräldrar, en avliden bror och för sina tio kvarlevande syskon rörande föräldrarnas och broderns död och utredningen därav. Familjen bodde i en by i sydöstra Turkiet där det sedan 1980-talet pågått våldsamma konflikter mellan statens säkerhetsstyrkor och PKK och dess anhängare. SÖ hävdade att föräldrarna och brodern dödats av vakter från en närbelägen by, medan staten hävdade att det var PKK som bar ansvaret. Kommissionen för mänskliga rättigheter fann att statens version av händelseförloppet visserligen inte var övertygande men fann det å andra sidan inte ställt utom allt tvivel att statens agenter var ansvariga för dödandet. Kommissionen fann emellertid att det fanns allvarliga brister i den inhemska utredningen och förklarade därför ansökan admissible. - SÖ åberopade i Europadomstolen artiklarna 2, 3, 6.1, 8, 13 och 14.

Domstolen fann enhälligt att det inte fanns tillräckliga bevis för att föräldrarna och brodern dödats av säkerhetsvakterna på det sätt SÖ påstått och att det i detta hänseende därför inte skett någon kränkning av artikel 2. Dödsfallen hade emellertid inte varit föremål för en effektiv utredning, utan staten hade snarast utgått från att PKK var ansvarigt. Det hade därför i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2. Påståendet att anfallet på deras hem och dödandet av föräldrarna och brodern innebar en omänsklig behandling av SÖ och hennes syskon utgjorde med hänsyn till att det inte visats att säkerhetsstyrkorna var ansvariga för anfallet inte heller någon kränkning av artikel 3. Att den bristande utredningen inneburit en omänsklig behandling och en kränkning av artikel 3 var en ny fråga som inte omfattades av kommissionens beslut om admissibility och domstolen saknade därför behörighet att pröva frågan. Frågan om rätt till domstolsprövning hängde samman med den bristande utredningen och när staten befunnits inte ha fullgjort sina skyldigheter fann domstolen med sex röster mot en att det även skett en kränkning av artikel 13. Domstolen fann slutligen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8 eller artikel 14 i förening med artiklarna 2, 3, 6, 8 och 13.

HÄNVISNINGAR
Stran Greek Refineries och Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Aytekin ./. Turkiet, dom 1998-09-23
McCann m.fl. ./. UK, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Gül ./. Turkiet, dom 2000-12-14
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Gündem ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Ilhan ./. Turkiet, dom 2000-06-27
Çakici ./. Turkiet, dom 1999-07-08

Domstolen har avgjort ytterligare två mål mot Turkiet med anknytning till förhållandena i sydöstra Turkiet och motsättningarna mellan staten och kurdiska frihetssträvanden:

Yagmurdereli mot Turkiet
(Ansökan nr. 29590/96, dom den 4 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen fann i detta fall, där en person - jurist, författare och fil. dr. - fängslats för politiska tal i samband med antagandet av en ny antiterroristlag, med 6 röster mot 1, att det skett en kränkning av artikel 10. Domstolen fann vidare enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Sadak m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar nr. 25144/94, 26149-26154/95 och 27100-27101/95, dom den 11 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

Domstolen fann enhälligt i det här målet, som gällde medlemmar i nationalförsamlingen och i "Demokratiska partiet", vilka dömts för bl.a. separatistisk propaganda, att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr. 1, genom att partiet upplösts och att de klagande därmed fråntagits sina platser i nationalförsamlingen och förbjudits fortsätta med politiska aktiviteter.

 

D.G. mot Irland
(Ansökan nr. 39474/98, dom den 16 maj 2002)
Domen finns endast på engelska.
Placering av underårig i fängelse stred mot artikel 5 men inte mot artikel 3.

D G, född 1980, var från tvåårsåldern föremål för samhällsvård. 1984-1986 var han placerad på barnhem och därefter i en fosterfamilj. Placeringen upphörde 1991 p.g.a.
D G:s beteende. 1993-1996 var han tvångsplacerad på ett pojkhem p.g.a. anklagelser om överfall. Även denna placering avbröts p.g.a. D G:s beteende och han fördes över till ett särskilt boende i UK, vilket också misslyckades. D G dömdes i november 1996 till nio månaders fängelse för skadegörelse, inbrott, mordbrand m.m. Det beslutades att D G skulle avtjäna resterande del av straffet på Irland, men de sociala myndigheterna kunde inte ordna annat än tillfälliga placeringar. I en dom rörande placeringen av D G i juni 1997 konstaterades att han hade en personlighetsstörning och att han var farlig för sig själv och andra samt att någon lämplig placeringsmöjlighet inte fanns tillgänglig på Irland. D G placerades därför på fängelset St. Patrick´s under tre veckor i avvaktan på att en lämplig placering ordnades. D G överklagade utan framgång och hans placering på fängelset förlängdes genom olika beslut fram till den 28 juli 1997 då han överfördes till en placering med 24 timmars övervakning. Sedan han rymt återfördes han till St. Patrick´s. Efter ett flertal turer placerades D G i ett nytt korttidsboende med övervakning dygnet runt. Han bodde senare, sedan han fyllt 18 år, på ett härbärge och vistades i oktober 1998 på sjukhus sedan han skadat sig själv. Härefter bodde han på gatan och han hamnade senare åter i fängelse häktad för att ha hotat en släkting med kniv. - D G hävdade i Europadomstolen att placeringen på St. Patrick´s den 27 juni - den 28 juli 1997 stred mot artikel 5.1 och att han inte kunnat få skadestånd enligt artikel 5.5. D G åberopade även artiklarna 3, 8 och 14.

Domstolen konstaterade att det var ostridigt att D G berövats sin frihet i den mening som avses i artikel 5.1. Den uttömmande förteckning över tillåtna frihetsberövanden som finns i artikel 5.1 skall tolkas strikt. D G var vid den aktuella tidpunkten underårig och besluten om hans placeringar var lagenliga. Placeringen på St. Patrick´s kunde emellertid inte anses som skyddsuppfostran. Frågan var i stället om placeringen var en tillfällig åtgärd som syftade tillskyddsuppfostran och som snabbt följdes av en ansökan om sådan fostran. Domstolen fann att det vid de första besluten om placering på St. Patrick´s inte fanns några säkra utbildningsmöjligheter för D G på Irland och att sådana förbereddes vid det tredje beslutet. Att denna senare placering inte var säker visade sig när D G rymde därifrån. Placeringen på St. Patrick´s kunde därför inte ses som en förberedande åtgärd för en skyddsuppfostran. Domstolen fann därför enhälligt att placeringen på St. Patrick´s under den aktuella tiden inte var förenlig med artikel 5.1 (d) och det hade därför skett en kränkning av artikel 5.1. - Konventionen har inte införlivats genom irländsk lag och staten hade inte hävdat att det fanns en möjlighet för D G att få skadestånd för en kränkning av konventionen. Det hade därför skett en kränkning även av artikel 5.5. När det gällde frågan om placeringen på St. Patrick´s inneburit en förnedrande behandling och bestraffning enligt artikel 3 framhöll domstolen att en behandling måste innehålla en viss grad av misshandel för att kunna hänföras till artikel 3 och att bedömningen härav skall göras mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet såsom varaktigheten och de fysiska och mentala effekterna av behandlingen. Enbart det förhållandet att en underårig placeras i fängelse innebär inte i sig en förnedrande och omänsklig behandling. Även med beaktande av att sådana känslor som depression, frustration och ilska orsakats av inspärrningen, visade varken föreskriven behandling eller föreliggande läkarutlåtanden att behandlingen av D G föll inom ramen för artikel 3. D G hade inte heller behandlats illa av sina medfångar och det hade enligt en enig domstol således inte skett någon kränkning av artikel 3. Domstolen fann vidare enhälligt att D G:s klagomål avseende fängslandets laglighet inte reste någon fråga enligt artikel 8 eller artikel 14 eller att det i övrigt skett någon kränkning av dess artiklar.

HÄNVISNINGAR
Nielsen ./. Danmark, dom 1988-11-28
Koniarska ./. UK, dom 2000-10-12
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18
Weeks ./. UK, dom 1987-03-02
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29
Irland ./. UK, dom 1978-01-18
Tyrer ./. UK, dom 1978-04-25
Smith och Grady ./. UK, dom 1999-09-27
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
X ./. UK, kommissionens beslut 1982-10-08
Wakefield ./. UK, kommissionens beslut 1990-10-01

 

Karatas och Sari mot Frankrike
(Ansökan nr. 38396/97, dom den 16 maj 2002)
Domen finns endast på franska.

Krav på inställelse i häkte för att få överklaga stred inte mot artikel 6.1.

Karatas, K, och Sari, S, är båda turkiska medborgare. K var dömd till mer än tio års fängelse p.g.a. sina aktiviteter i ledningen för den revolutionära vänsterrörelsen "Dev Sol". Turkiska underrättelsetjänsten hade i rapporter om rörelsen, som utförde våldsaktioner både i Turkiet och utomlands, särskilt betonat de olagliga metoder som användes för dess finansiering. K flydde från fängelset i Istanbul 1989. S, som var känd för sina politiska aktiviteter, var advokat i Istanbul. De anhölls i Frankrike 1994 och hade då falska pass stulna i Nederländerna och var tillsammans med en efterlyst terrorist som förestod "Dev Sol" i Paris. De anklagades för att förbereda terroristhandlingar, innehav av stulna medel, förfalskning av officiella handlingar och för att olagligen ha tagit sig in i Frankrike. De häktades i avvaktan på rättegång men släpptes därefter mot borgen och med villkor om bl.a. vistelseort och anmälningsplikt. De avvek båda kort härefter och efterlystes internationellt av undersökningsdomaren. Brottmålsdomstolen i Paris dömde dem i deras frånvaro till fyra resp. två års fängelse och utvisade dem på tre år från Frankrike. Domstolen utfärdade också ett häktningsbeslut, eftersom de inte ställt garantier för att de skulle infinna sig till en rättegång. Deras advokater, som varit närvarande vid rättegången för andra tilltalades räkning, uppgav att deras begäran att få göra inlägg för K:s och S:s räkning avslogs. - I Europadomstolen klagade K och S med åberopande av artikel 6.1 över att de inte kunde överklaga den fällande domen utan att först inställa sig i häktet. De klagade också över att deras rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.3 (c) hade kränkts genom att advokaterna inte tillåtits att föra deras talan.

Domstolen noterade att de klagande frigetts mot borgen under villkor som de inte följde och att de därför häktades i sin frånvaro. De hade härigenom själva betagit sig rättigheten att få tillträde till domstol utan att först inställa sig i häktet. Skyldigheten att inställa sig i häktet härrörde från en tidigare skyldighet att vara tillgänglig för domstolen som de klagande underlåtit att följa. Med beaktande av de speciella omständigheterna i målet och det inhemska förfarandets förlopp fann en enig domstol sammanfattningsvis att den skyldighet som ålagts de klagande inte utgjorde en oproportionerlig begränsning av deras rätt till domstolsprövning. Det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1. - När det gällde de klagandes rätt att försvara sig genom rättegångsbiträde framhöll domstolen att denna utgör en grundläggande del av en rättvis rättegång. En anklagad kan inte förlora den rättigheten enbart p.g.a. utevaro. Även om lagstiftaren vill avskräcka från oberättigad frånvaro, får han inte sanktionera frånvaron på ett sätt som strider mot rätten till försvar. De anklagades närvaro kan garanteras med andra medel. De klagande hade genom sin flykt tydligt deklarerat sin vilja att inte närvara vid domstolsförhandlingen och att inte personligen försvara sig själva. Annat hade inte framkommit än att försvararna var närvarande vid förhandlingen och hade befogenhet att föra deras talan. För att rätten till försvar skall vara effektiv och inte bara teoretisk ankommer det på domstolen att garantera en rättvis rättegång genom att ge en advokat som vill försvara en frånvarande klient tillfälle att göra detta. Domstolen fann därmed med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 6.3 (c).

HÄNVISNINGAR
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23
Omar ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Van Pelt ./. Frankrike, dom 2000-05-23
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Lala ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Van Geyseghem ./. Belgien, dom 1999-01-21
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-05-13

Domstolen har samma dag avgjort ytterligare ett mål i fråga om skyldighet att inställa sig i häkte för att få överklaga men med motsatt utgång.

Goth mot Frankrike
(Ansökan nr. 53613/99, dom den 16 maj 2002)
Domen finns endast på franska.

Krav på inställelse i fängelse för att få överklaga stred mot artikel 6.1.

G dömdes av appellationsdomstolen i Versailles till två års fängelse, varav ett år villkorligt. Han överklagade till Cour de cassation och begärde samtidigt att domstolen i Versailles skulle befria honom från skyldigheten att inställa sig för förvar. Hans ansökan avslogs och Cour de cassation avvisade hans överklagande med motiveringen att han inte inställt sig och inte fått undantag från skyldigheten att göra så.

Europadomstolen framhöll att genom att göra rätten att överklaga beroende av att klaganden inställde sig i fängelse tvingades denne att själv beröva sig friheten enligt den ifrågasatta domen trots att denna inte vunnit laga kraft. Denna skyldighet underminerade innebörden av rätten att överklaga genom att lägga en sådan oproportionerlig börda på klaganden som rubbade den jämvikt som måste upprätthållas mellan behovet av att verkställa rättsliga beslut och behovet av att säkerställa att klaganden kunde utnyttja rätten att överklaga. Domstolen ansåg dessutom att skyldigheten för en svarande i frihet att inställa sig var oförenlig med oskuldspresumtionen i förening med den upphävande effekten av ett överklagande till Cour de cassation. Möjligheten att begära undantag från inställelseskyldigheten hindrade inte att förlusten av rätten att överklaga bedömdes som en oproportionerlig påföljd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Omar ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29

 

Vasiliu mot Rumänien
Hodo m.fl. mot Rumänien
Surpaceanu mot Rumänien
(Ansökningar nr. 29407/95, 29968/96 resp. 32260/96, domar den 21 maj 2002)
Domarna finns endast på franska.

Upphävande av lagakraftvunna domar om rätt till fastighet stred mot artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Alla tre målen gäller rätt till fastigheter som nationaliserats och konfiskerats och alla klagandena fick rätt i första instans i Bukarest. Samliga dessa domar vann laga kraft. Härefter hävdes domarna på begäran av statens ombud av Högsta domstolen med motiveringen att domstolarna inte var behöriga att pröva tvister om äganderätt till fastighet. I två av fallen sålde staten därefter fastigheterna medan i det tredje, Surpaceanu, fastigheten återlämnades till de klagande under 2001. - I alla tre fallen åberopades att Högsta domstolens vägran att erkänna domstolarnas behörighet att pröva tvister om äganderätt till fastighet stred mot rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1. Vidare hävdades att Högsta domstolens beslut att undanröja de lagakraftvunna domarna inkräktade på de klagandes rättighet till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen fann, med hänvisning till att ett undanröjande av lagakraftvunna domar strider mot rättssäkerhetsprincipen, att Högsta domstolen genom sin tillämpning av reglerna om undanröjande hade kränkt klagandenas rätt till en rättvis rättegång. Vidare stred besluten att domstolarna saknade behörighet att pröva äganderättstvister beträffande fastigheter i sig mot rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. - Vidare konstaterade domstolen att i alla tre fallen hade de klagandes ägartitel fastställts genom lagakraftvunna domar och kunde således inte återkallas. De klagande hade därför egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Genom att undanröja de lagakraftvunna domarna har Högsta domstolen berövat de klagande deras egendom - i två av fallen under mer än 50 år och i fallet Surpaceanu under mer än fem år. Även om det kunde visas att detta hade skett i samhällets intresse, hade den väl avvägda balansen som skall råda mellan de krav som samhällets allmänna intressen ställer och de krav som skall skydda enskildas fundamentala rättigheter rubbats. De klagande hade fått bära och fortfor att bära en alltför tung börda. Domstolen fann därför enhälligt i alla tre målen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Vocaturo ./. Italien, dom 1991-05-24
G ./. Italien, dom 1992-02-27
Pandolfelli och Palumbo ./. Italien, dom 1992-07-27
Lüdi ./. Schweiz, dom1992-06-15
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28
Kozlova och Smirnova ./. Lettland, beslut 2001-10-23
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26

 

Peltier mot Frankrike
(Ansökan nr. 32872/96, dom den 21 maj 2002)
Domen finns endast på franska.

Vägrad domstolsprövning av hastighetsöverträdelse stred mot artikel 6.1.

Peltier, P, togs den 14 oktober 1995 vid en hastighetskontroll för att ha kört 33 km/h över tillåten hastighet och han bötfälldes för detta. Han begärde att få slippa betala böterna p.g.a. att han inte kört för fort. Hans begäran avslogs av åklagarmyndigheten och bötesbeloppet höjdes för att täcka kostnaderna för indrivning av betalningen. P klagade och begärde att få saken prövad i domstol men hans talan avvisades och han fick ett meddelande om att hans körkortspoäng reducerades med tre till nio poäng (förklaring: franska körkort är försedda med poäng varav krävs ett visst antal för att man skall få köra och poängen reduceras i olika grad vid skilda trafikförseelser). Sedan P ansökt om undanröjande av beslutet hävde "länsrätten" i Versailles i maj 1996 beslutet om reducering av körkortspoängen med motiveringen att det inte visats att P gjort sig skyldig till överträdelsen. P betalade böterna i juli 1996. - P åberopade i Europadomstolen artiklarna 6.1 (rätten till domstolsprövning) och 6.2 (oskuldspresumtionen).

Domstolen, som avfärdade regeringens invändning om att inhemska rättsmedel inte uttömts, konstaterade såvitt gällde klagomålet att det saknats möjlighet att ifrågasätta den påstådda hastighetsöverträdelsen i domstol, att svarandestaten själv godtog att P:s klagomål avvisats på en felaktig grund som inte angavs i aktuella lagstiftning och att beslutet i fråga var resultatet av en misstolkning av lagen av en anställd på åklagarmyndigheten, vars beslut således hindrat P från att få en prövning av om han faktiskt gjort sig skyldig till den överträdelse för vilken han bötfällts. Domstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning inte är absolut utan att det kan finnas begränsningar, särskilt villkor för prövningstillstånd. Dessa får emellertid inte begränsa utnyttjandet av rättigheten på ett sådant sätt att den går helt förlorad. Konventionens syfte är inte att skydda teoretiska eller illusoriska rättigheter utan konkreta och effektiva rättigheter. Vid en samlad bedömning fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att ingen särskild fråga uppkom enligt artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Iatridis ./. Grekland, dom 1999-03-25
Erdagöz ./. Turkiet, dom 1997-10-22
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Malige ./. Frankrike, dom 1998-09-23
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Ashingdane ./. UK, dom 1985-05-28
Fayed ./. UK, dom 1994-09-21
Tolstoy Miloslasky ./. UK, dom 1995-07-13
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04
Levages Prestations Services ./. Frankrike, dom 1996-10-23
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13

 

Jokela mot Finland
(Ansökan nr. 28856/95, dom den 21 maj 2002)
Domen finns endast på engelska.

Mark värderad olika i expropriations- och arvsskattemål stred mot artikel 1 i protokoll nr. 1.

De klagande i målet, J, är hustru och barn till Timo Jokela, TJ, som avled 1992. I juni 1990 begärde vägmyndigheten att ca. hälften av TJ:s mark, 1,53 ha, skulle exproprieras för byggande av en vägbro. En tredjedel av marken hade TJ köpt 1989 för FIM 300 000. Vägmyndigheten övertog hösten 1990 den mark som skulle exproprieras och i december s.å. sålde TJ andra delar av fastigheterna för ett pris av FIM 121 per kvm till ett bensinbolag. I mars -91 fick TJ ersättning med FIM 700 000 för flyttning av byggnader, utrustning och växtlighet men ersättning för själva marken erlades inte. Priset för marken fastställdes 1993 till FIM 7,50 per kvm. J överklagade och hävdade att priset borde ligga mellan FIM 20 och FIM 114. Som grund åberopades bl.a. att marken vid arvskatteberäkningen värderats till FIM 20 per kvm. Överklagandet avslogs bl.a. med motiveringen att TJ haft en dominerande ställning och därmed kunnat bestämma priset. J vägrades prövningstillstånd i högsta domstolen. - J hävdade i Europadomstolen att deras rätt till respekt för sin egendom kränkts genom den skillnad i värdering av marken som gjorts i expropriationsmålet och i arvskattemålet. De klagade också på att de inte fått en rättvis rättegång i expropriationsmålet, eftersom jorddomstolen inte gett några adekvata skäl för sitt beslut att avslå deras överklagande och eftersom två vittnen inte hade hörts.

Europadomstolen fann att J hade rätt att förvänta sig att de aktuella myndigheterna och domstolarna skulle inta samma ställning när det gällde att bestämma värdet på marken och att man i den mån en sådan gemensam inställning saknades lämnade en rimlig förklaring härtill. Ingetdera hade förekommit i de aktuella målen. Utgången i de skilda målen var därför inte förenlig med J:s rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1. - När det gällde artikel 6.1 konstaterade domstolen att J haft juridiskt biträde i expropriationsmålet och att det funnits goda möjligheter att begära att vittnena hördes. Det var inte visat att biträdet begärt dt på ett sådant sätt som krävt ett motiverat beslut av domstolen om den valt att avslå yrkandet. Domstolen fann inte heller att markvärderingen skett godtyckligt. Kravet på att en domstol skall motivera sitt beslut var uppfyllt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Fredin ./. Sverige, dom 1991-02-18
AGOSI ./. UK, dom 1986-10-24
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22
Papamichalopoulos ./. Grekland, dom 1993-06-24
Spacek s.r.o. ./. Tjeckien, dom 1999-11-09
Beyeler ./. Italien, dom 2000-01-05
Håkansson och Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-12
Papachelas ./. Grekland, dom 1999-03-25
Malamara ./. Grekland, dom 2001-03-01
Platakou ./. Grekland, dom 2001-01-11
Gasas Dosier- und Fördertechnik GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23
Dombo Beheer BV ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19
Garcia Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21
Hirvisaari ./. Finland, dom 2001-09-27

 

McShane mot UK
(Ansökan nr. 43290/98, dom den 28 maj 2002)
Domen finns endast på engelska.

Bristande utredning kränkte artikel 2. Process mot biträde i nationellt mål som kunde avskräcka från ansökan till Europadomstolen kränkte artikel 34.

T McShane, TS, är medborgare i USA. Hennes man, DS, hade den 12 juli 1996 varit med några vänner på en bar i Londonderry på Nordirland. I närheten pågick omfattande oroligheter där demonstranter använde bensinbomber och polisen (RUC) och soldater använde plastkulor. DS och hans vänner lämnade baren omkring kl. 1.30 på natten och blev inblandade i en folksamling som bl.a. använde ett plank som skydd mot polisens plastkulor. Polisen begärde förstärkning och fick hjälp av bl.a. ett armerat transport-fordon, en "APC", som skulle bryta barrikaderna. DS föll under planket som APC:n körde över. DS fördes till sjukhus där han kort därefter avled. RUC genomförde en utredning av DS:s död och i april 1998 fann åklagarmyndigheten att det inte fanns tillräckliga bevis för att fälla någon för mord, dråp eller farlig körning. Förundersökning pågår än. Samtidigt väckte TS ett civilmål som fortfarande pågår mot försvars-departementet, chefen för RUC och ministern för Nordirland för försumlighet och brott mot lagstadgade skyldigheter. - I Europadomstolen hävdade TS att hennes man dödats uppsåtligen eller i vart fall genom onödigt och oproportionerligt våld av säkerhets-styrkorna, att hon inte haft tillträde till domstol eller ett effektivt rättsmedel med avseende på makens död, att utredningen av hans död var ineffektiv, otillräcklig och saknade oberoende. Hon klagade också över att RUC försökt få hennes advokat ställd inför ett disciplinförfarande. Hon åberopade artiklarna 2, 6, 13, 14 och 34.

Domstolen fann att det var de civila nationella domstolarna som skulle utreda fakta i målet och att det inte var lämpligt att lägga det material som parterna lagt fram till grund för bedömningen av frågan om ansvar för DS:s död. De skriftliga berättelserna hade inte kunnat prövas genom förhör eller korsförhör och skulle ge en ofullständig och ev. missledande bild. Domstolen gjorde därför ingen bedömning av statens påstådda ansvar dör DS:s död. Domstolen fann emellertid att utredningen därav hade ett antal brister, bl.a. var polisens utredning inte oberoende och den hade inte skett skyndsamt, soldaten som körde den aktuella APC:n kunde inte höras som vittne och utredningen ledde inte till något beslut som, om den funnit att ett brott hade begåtts, kunde ha spelat en effektiv roll för att säkerställa ett åtal. Mot bakgrund härav fann domstolen enhälligt att avsaknaden av en effektiv utredning innebar en kränkning av artikel 2. - Domstolen fann vidare enhälligt att det inte skett någon kränkning av artiklarna 6.1, 13 eller 14. - När det gällde artikel 34 fann domstolen att även om RUC:s klagomål på TS:s advokat inte var riktade mot hennes biträde i Europadomstolen så avsåg de material som lagts fram där. En myndighet hade alltså begärt en sanktion mot en advokat för att ha avslöjat information som skulle användas i rättegång inför Europadomstolen. Ett sådant handlande hade en avskräckande effekt på enskildas utnyttjande av sina rättigheter. Staten hade därför inte fullgjort sina skyldigheter och det hade därför skett en kränkning av artikel 34.

HÄNVISNINGAR

Mål mot UK:
Hugh Jordan, dom 2001-05-04; McCann, dom 1995-09-27; Stewart, beslut 1984.07-10; Brennan, dom 2001-10-16; McKerr, dom 2001-05-04; Kelly m.fl., dom 2001-05-04; Shanaghan, dom 2001-05-04; Caraher, beslut 2000-01-11

Mål mot Turkiet:
Salman, dom 2000-06-27; Çakici, dom 1999-07-08; Ertak, dom 2000-05-09; Timurtas, dom 2000-06-13; Kaya, dom 1998-02-19; Ilhan, dom 2000-06-27; Ögur, dom 1999-05-20; Gülec, dom 1998-07-27; Ergi, dom 1998-07-28; Tanrikala, dom 1999-07-08; Gül, dom 2000-12-14; Yasa, dom 1998-09-02; Mahmut Kaya, dom 2000-03-28; Aksoy, dom 1996-12-18; Aydin, beslut 2000-01-11; Akdivar m.fl., dom 1996-09-16; Kurt, dom 1998-05-25; Sarli, dom 2001-05-22.

Domstolen har prövat ytterligare ett mål rörande bl.a. artikel 2.

Anguelova mot Bulgarien
(Ansökan nr. 38361/97, dom den 13 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Målet gällde en bulgarisk kvinna som klagade över att hennes son dödats av polisen sedan han anhållits misstänkt för försök till stöld. Hon hävdade att sonen dött av polisens misshandel, att polisen inte sett till att han fått lämplig läkarvård, att myndigheterna inte utrett dödsfallet ordentligt, att han anhölls olagligt, att hon inte hade ett effektivt rättsmedel att tillgå och att de diskriminerats p.g.a. att de var romer. - Domstolen fann att det skett en kränkning av artiklarna 2, 3, 5 och 13 men att det inte visats någon kränkning av artikel 14.

 

W.F. mot Österrike
(Ansökan nr. 38275/97, dom den 30 maj 2002)
Domen finns endast på engelska

Böter för onykter körning av både domstol och förvaltningsmyndighet kränkte artikel 4 i protokoll nr. 7.

WF var den 21 maj inblandad i en trafikolycka. I oktober s.å. ålades han av förvaltningsmyndighet böter med 14 000 shilling för trafikonykterhet. I augusti 1996 dömdes han av tingsrätt för vållande till kroppsskada under särskilt farliga förhållanden till böter om 8 000 shilling. Hans överklagande avslogs och domstolen fann därvid att målet skilde sig från ett tidigare mål i Europadomstolen, Gradinger mot Österrike, genom att i det målet skedde det administrativa förfarandet efter brottmålet. - WF hävdade att han dömts två gånger för samma sak i strid mot artikel 4 i protokoll nr. 7.

Domstolen framhöll att syftet med artikel 4 i protokoll nr. 7 är att förhindra att en person döms eller straffas två gånger för en och samma brottsliga handling. Domstolen erinrade också om att den vid flera tillfällen prövat mål där två fällande domar grundats på samma faktiska händelse, senast i målet Franz Fischer, där domstolen fann att det skett en kränkning av den aktuella artikeln. Det fanns ingen skillnad mellan WF:s mål och målet Franz Fischer. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr. 7.

HÄNVISNINGAR
Oliveira ./. Schweiz, dom 1998-07-30
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23
Ponsetti och Chesnel ./. Frankrike, beslut 1999-09-14
Franz Fischer ./. Österrike, dom 2001-08-29

Domstolen har avgjort ytterligare ett mål rörande samma fråga. Även i det målet fann domstolen enhälligt, med samma motivering som i målet WF, att det skett en kränkning av artikel 4 i protokoll nr. 7.

Sailer mot Österrike
(Ansökan nr. 38237, dom den 6 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.
_____________

 

Oliviera mot Nederländerna
Landvreugd mot Nederländerna
(Ansökningar nr. 33129/96 resp. 37331/97, domar den 4 juni 2002)
Domarna finns endast på engelska.

Inskränkning av rörelsefrihet p.g.a. narkotikabrott kränkte inte artikel 2 i protokoll nr.4.

Oliviera, O, och Landvreugd, L, är båda nederländska medborgare. De förbjöds av borgmästaren i Amsterdam att vistas i vissa områden i centrala Amsterdam under 14 dagar sedan de gripits av polisen för innehav av narkotika och utrustning för droganvändning och för öppet användande av droger. Ingen av dem bodde eller arbetade inom de aktuella områdena. Båda överklagade utan framgång. De dömdes för att ha brutit mot förbudet till 4 veckors resp. 4 månaders fängelse och överklagade dessa domar förgäves. - I Europadomstolen hävdade de att vistelseförbudet stred mot artikel 2 i protokoll nr. 4.

Domstolen konstaterade att det var ostridigt att det skett en begränsning av de klagandes rättigheter enligt den åberopade artikeln. Domstolen fann vidare efter en genomgång av omständigheterna i målet att begränsningarna skett i enlighet med lag. Domstolen fann med hänsyn till att O och L tidigare fått kortvariga liknande förbud, vilka de inte följt, att begränsningen av deras rörelsefrihet inte var oproportionerlig. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 2 i protokoll nr. 4 och enhälligt att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 8 i konventionen.

HÄNVISNINGAR
Rotaru ./. Rumänien, dom 2000- 05-04
Malone ./. UK, dom 1984-08-02
Amann ./. Schweiz, dom 2000-02-16

 

Wessels-Bergervoet mot Nederländerna
(Ansökan nr. 34462/97, dom den 4 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Olika pensionsförmåner för kvinnor och män kränkte artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Wessels-Bergervoet, WB, har tillsammans med sin make alltid bott i Nederländerna. Maken uppbar från augusti 1984 ålderspension för gifta. Hans pension minskades emellertid med 38%, eftersom han under en period av 19 år, då han arbetade och var försäkrad i Tyskland, inte hade varit försäkrad enligt den nederländska pensionslags-tiftningen, AOW. Han överklagade inte detta beslut. WB fick ålderspension i mars 1989 på samma villkor som maken, dvs. med 38 % reducering. Hon överklagade utan framgång. - Hon hävdade i Europadomstolen att enda anledningen till att hennes pension minskades var att hon var gift med en man som p.g.a. utlandsarbete inte varit försäkrad enligt AOW och att en gift man i motsvarande situation inte hade fått sin pension reducerad på den grunden. Hon gjorde gällande att reduceringen av hennes pension innebar en diskriminering p.g.a. kön i strid med artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen framhöll att artikel 14 inte kan tillämpas självständigt, men att det inte krävs att det skett en kränkning av någon annan artikel för att den skall vara tillämplig. Det räcker att fakta i målet faller inom en självständig bestämmelses område. När domstolen förklarade WB:s ansökan admissible fann den att rätten till pension var en "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1 och artikel 14 var därför tillämplig. - Domstolen konstaterade att i princip alla i åldrarna 15-65 år som bor i Nederländerna är försäkrade enligt AOW. WB hade alltid bott i Nederländerna och domstolen fann att reduceringen av hennes pension endast var grundad på att hon var en gift kvinna. Det skall mycket starka skäl till för att domstolen skall kunna anse en skillnad i behandling grundad endast på kön och äktenskaplig status förenlig med konventionen. Skillnaden i behandling av gifta kvinnor och gifta män i fråga om rätt till pension kunde inte anses berättigad av objektiva och rimliga skäl. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Thlimmenos ./. Grekland, dom 2000-04-06

Domstolen har avgjort ytterligare ett mål i liknande fråga.

Willis mot UK
(Ansökan nr. 36042/97, dom den 11 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Målet gällde en man som slutade arbeta för att vårda sin svårt sjuka hustru, vilken varit familjens huvudsakliga försörjare, och som efter hustruns död var hemma och vårdade deras barn. Han vägrades då änkeförmåner som skulle ha utgått till en kvinna i motsvarande situation. Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr. 1 utom i fråga om änkepension.

 

William Faulkner mot UK
(Ansökan nr. 37471/97, dom den 4 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Fånges brev till minister returnerades i strid med artikel 8.

Faulkner, F, som är irländsk medborgare, frigavs från fängelse på Irland 1999, dit han överförts från ett skotskt fängelse för att avtjäna ett sjuårigt straff för narkotikabrott. Under fängelsevistelsen hade han sänt ett förseglat brev till en minister i Skotland, vilket hade returnerats till honom av fängelsemyndigheten i juli 1996. - Han hävdade i Europa-domstolen att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sin korrespondens enligt artikel 8.

Domstollen konstaterade att det skett ett ingrepp från en myndighet i WF:s rätt till respekt för sin korrespondens och att ett sådant ingrepp faller under artikel 8 om inte något av de i artikeln angivna undantagen är tillämpligt. Fängelsemyndigheten hade enligt lag en viss möjlighet att stoppa brev från en fånge om det var nödvändigt för att säkerställa ordningen, för att förhindra brott, för att tillvarata enskilds intresse eller för att hindra att säkerheten på fängelset underminerades. Regeringen hade medgett att det inte varit nödvändigt att stoppa brevet av något sådant skäl. Ingreppet hade därmed inte skett med stöd av lag och det hade inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle av någon sådan anledning som anges i artikel 8.2. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNING
Silver m.fl. ./. UK, dom 1983-03-25

 

Komanický mot Slovakien
(Ansökan nr. 32106/96, dom den 4 juni 2002)
Domen finns endast på engelska.

Vittnesförhör i parts frånvaro var brist som kunde ha läkts i andra instans men då så inte skedde hade det skett en kränkning av artikel 6.1.

Komanický, K, avskedades från i sin anställning i Bardejov 1988 p.g.a. ett disciplinbrott. Avskedandet förklarades härefter olagligt och K begärde skadestånd. - Han hävdade i Europadomstolen att han inte fått en rättvis rättegång och att han inte fått ta del av handlingarna i akten före förhandlingen i januari 1995 samt att han inte haft möjlighet att bemöta de påståenden som gjorts av vittnen vid förhandling i november 1994. Han hävdade vidare att domen i mars 1996 hade grundats på tillkommande bevis om vilka han saknade kännedom och att domstolen fortsatt förhandlingen i hans frånvaro trots att han meddelat att han inte kunde närvara av hälsoskäl. Han gjorde gällande att det skett en kränkning av artikel 6.1 och av artikel 13.

Domstolen erinrade om att principen om parternas likställdhet kräver att vardera parten får rimliga möjligheter att föra fram sin talan på sådana villkor som inte försätter honom eller henne i avsevärt sämre ställning än motparten. Begreppet rättvis rättegång innefattar också rätten till ett kontradiktoriskt förfarande där parterna har möjlighet inte bara att lägga fram bevis till stöd för sin talan utan också att få ta del av det som tillförts målet för att påverka domstolens beslut. Tingsrätten i Bardejov höll vittnesförhör i K:s frånvaro och K klagade på detta. Bristen hade kunnat läkas i regiondomstolen. K:s meddelande att han var förhindrad att inställa sig till förhandlingen där felbehandlades i domstolen, vilket inte kunde läggas K till last. Härtill kom att regiondomstolen bedömde tillkommande bevis, ett yttrande från inrikesministeriet, som inte förelegat i tingsrätten och att K inte gavs tillfälle att bemöta detta. K hade betagits rätten till en rättvis rättegång och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. Mot denna bakgrund fann domstolen det inte nödvändigt att pröva om det också skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Dombo Beheer BV ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23
Niederöst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Garcia Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21

 

Katsaros mot Grekland
(Ansökan nr. 51473/99, dom den 6 juni 2002)
Domen finns endast på franska.

Underlåten verkställighet av dom kränkte artikel 6.1.

Katsaros, K, ägde ett markområde i Thessaloniki som enligt en ändrad byggnadsplan anslogs för byggande av en skola. Expropriation beslutades 1984. Ersättningen fastställdes i juli 1991 och skulle vara betalad inom 18 månader. Då betalning inte skett inom föreskriven tid hävdes expropriationen av appellationsdomstolen 1993. Samma år begärde K att få inhägna sitt område för uppförande av en byggnadsmaterialhandel. Hans begäran liksom hans överklaganden avslogs och han förbjöds förfoga över sin fastighet till hinder för skolbyggnationen. Först 1999 anmodade högsta förvaltnings-domstolen stadsplaneförvaltningen att häva inskränkningarna i K:s äganderätt. Förvaltningen rättade sig efter denna anmodan först efter avsevärt dröjsmål men fortsatte att betrakta det aktuella markområdet som avsett för byggande av skola. Ett nytt expropriationsbeslut fattades i december 2001. - K hävdade att myndigheternas underlåtenhet att följa domstolarnas beslut innebar en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.. Han klagade också på att han inte haft något effektivt rättsmedel att tillgå för att bestrida myndigheternas olagliga åtgärder mot honom. Vidare åberopade han artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen framhöll att rätten till domstolsprövning skulle vara illusorisk om den interna rätten tillät att ett slutligt och bindande rättsligt avgörande inte verkställdes och att verkställigheten var en integrerad del av rättegången. Myndigheterna hade inte inom skälig tid rättat sig efter appellationsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens beslut och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1. Mot bakgrund härav och eftersom kraven enligt artikel 13 är mindre stränga än de krav som följer av artikel 6 och dessutom omfattas av dessa fann domstolen det inte nödvändigt att pröva klagomålet med avseende på artikel 13. - Trots beslutet att häva expropriationen hade staten betagit K rätten att förfoga över sin egendom genom att förbjuda honom att använda marken på ett sätt som kunde förhindra byggandet av skolan. Detta innebar ett ingrepp i K:s rätt till sin egendom och ingreppet saknade lagligt stöd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Malama ./. Grekland, beslut 1999-11-25
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Sporrong och Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
James m.fl. ./. UK, dom1986-02-21
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Iatrides ./. Grekland, dom 1999-03-25

GRAND CHAMBER


Domstolen har den 28 maj 2002 meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Beyeler mot Italien (ansökan nr. 33202/96) angående ersättning enligt artikel 41. Sakfrågan har prövats i dom den 5 januari 2000. Domstolen fann då med 16 röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Kingsley mot UK (ansökan nr. 35605/97). Överprövning enligt artikel 43 och ersättning enligt artikel 41. Domstolen fastställde enhälligt domen från den 7 november 2000, vari kammaren enhälligt hade fastslagit att det skett en kränkning av artikel 6.1. (beslutande nämnd var inte opartisk och efterföljande omprövning var för begränsad för att läka denna brist).

Stafford mot UK (ansökan nr. 46295/99). Målet har genom beslut den 4 september 2001 hänskjutits från kammare till Grand Chamber enligt artikel 30.

Stafford, S, dömdes 1967 till livstids fängelse för mord. Han frigavs villkorligt 1979 men återintogs 1989 för att ha brutit mot villkoret att inte lämna landet. Han frigavs åter i mars 1991. I juli 1999 dömdes S för att ha förfalskat resecheckar och pass till sex års fängelse. Han skulle normalt ha frisläppts enligt domen för checkbedrägeri under 1997 om det inte varit för den tidigare återkallade villkorliga frigivningen. En rekommendation att han åter skulle friges villkorligt avslogs. Lagligheten av det beslutet prövades i domstol, eftersom det var grundat på risken att han skulle begå nya, icke våldsamma, handlingar och inte på risken för sådana våldshandlingar som borde beaktas med hänsyn till domen för mord. Beslutet upprätthölls och S frigavs först 1998. - I Europadomstolen hävdade S att beslutet att hålla honom kvar i fängelse efter det att det sexåriga straffet avtjänats i juni 1997 och fram till dess att han frigavs i december 1998 var godtyckligt och i strid med artikel 5.1. Han hävdade också att han inte fått lagligheten av det fortsatta fängsliga förvaret prövad av domstol med rimliga mellanrum i strid med artikel 5.4.

Europadomstolen framhöll inledningsvis att varje frihetsberövande måste stå i överensstämmelse med artikel 5 och inte bara vara lagenligt utan skydda den enskilde mot godtycklighet. Även om domstolen inte är bunden av sina tidigare avgöranden, kan den med hänsyn till rättssäkerheten och intresset av förutsägbarhet och likhet inför lagen inte utan mycket tunga skäl avvika från tidigare praxis, eftersom det är av avgörande betydelse att konventionen tolkas så att den ger faktiska och effektiva rättigheter. Efter en analys av rättsutveckling fann domstolen att S måste anses ha fullgjort straffet för mord, eftersom han frigavs 1979. När det senare straffet för bedrägeri löpte ut i juli 1997 kunde kvarhållandet i fängelset inte berättigas av det tidigare straffet för mord. Kvarhållandet var inte heller motiverat på grund av mental ohälsa eller farlighet, eftersom det uttryckligen grundats på risken för icke våldsamma brott och det fanns inte något sådant tillräckligt samband som krävs enligt artikel 5.1 (a) mellan möjliga nya brott av ickevåldskaraktär och det ursprungliga straffet för mord. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1. - Fastställande av minimitider för avtjänande av straff innebär straffmätning. Sedan den fastställda tiden löpt ut beror fortsatt kvarhållande på risken för fortsatt brottslighet som hänger samman med den ursprungliga domen. De ursprungliga rättegångarna kan inte sägas en gång för alla ha avgjort frågan om efterföljande kvarhållandens förenlighet med artikel 5.1 i konventionen. Domstolen konstaterar att den villkorliga frigivningen från livstidstraffet återkallades när S avtjänade den bestämda tiden för bedrägeri och att han när den bestämda tiden löpt ut kvarhölls p.g.a. det tidigare straffet. Lagligheten av detta fortsatta kvarhållande prövades inte av ett organ med befogenhet att frige S eller i ett förfarande som gav nödvändiga rättsliga garantier, t.ex. möjlighet till muntlig förhandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Weeks ./. UK, dom 1987-03-02
Wynne ./. UK, dom 1994-07-18
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Van Droogenbroeck ./. Belgien, dom 1982-06-24
Cossey ./. UK, dom 1990-09-27
Chapman ./. UK, dom 2001-01-18
Tyrer ./. UK, dom 1978-04-25
Thynne, Gunnell och Wilson ./. UK, dom 1990-10-25
Hussain ./. UK, dom 1996-02-21
Singh ./. UK, dom 1990-02-21
T ./. UK, dom 1999-12-16
V ./. UK, dom 1999-12-16
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09

ÖVRIGT


Under perioden den 14 maj - 13 juni har domstolen avgjort 14 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 14, 16, 23 maj, 6 och 13 juni 2002.

14 maj
Meulendijks ./. Nederländerna (34549/97), arbetsgivaravg.
Gentilhomme, Schaff-Benhadji o. Zerouki ./. Frankrike (48205/99, 48207/99) utbildning
Perhirin och 29 andra ./. Frankrike (44081/98), sociala avgifter
Georgiadis ./. Cypern (50516), brottmål

16 maj
Nuvoli ./. Italien (41424/98), brottmål - även art. 13
Câmara Pestana ./. Portugal (47460/99) bodelning

23 maj
Temur Önel ./. Turkiet (20446/96) betalning av ersättning vid expropriation
Hac Özel ./. Turkiet (30447/96) " " " " "
Ahmet Önel ./. Turkiet (30448/96) " " " " "
Mehmet Önel ./. Turkiet (30948/96) " " " " "
Hac Osman Özel ./. Turkiet (30964/96) " " " " "
Szarapo ./. Polen (40835/98) civilmål

6 juni
Marques Francisco ./. Portugal (47883/99) skadestånd

13 juni
Mereu o. S. Maria Navarrese s.r.l. ./. Italien (38594/97) skadestånd

SVENSKA DOMAR M.M.


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Stockholms tingsrätts dom den 8 mars 2002, mål nr. T 17442-00 angående skadestånd.

P L hade i talan väckt mot staten yrkat skadestånd för såväl ekonomisk som ideell skada orsakad bl.a. av att åklagarmyndigheten, utan att tillräckliga skäl förelegat, väckt åtal mot honom och av att åklagarmyndigheten underlåtit att medverka till att anklagelserna mot honom prövades inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Tingsrätten fann inte visat att åklagaren gjort några sådana oriktiga bedömningar under förundersökningen och vid väckande av åtalet att något skadeståndsansvar uppkommit för staten. När det gällde frågan om åklagaren underlåtit att medverka till att anklagelserna mot P L prövats inom skälig tid gjorde tingsrätten följande bedömning. Inledningsvis konstaterades att en överträdelse av artikel 6.1 förutom att vara ett konventionsbrott också får anses utgöra fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Tingsrätten fann vidare att utgångspunkten för beräkning av skälig tid med hänsyn till parternas inställningar kunde bestämmas till någon gång omkring årsskiftet 1991/92. Slutpunkten var när tingsrättens dom vann laga kraft, vilket skedde i slutet av december 1998. Det hade alltså tagit ungefär sju år innan de brottsmisstankar som riktades mot P L blivit slutligt bedömda i domstol. Tingsrätten konstaterade att det var fråga om en omfattande och komplicerad utredning med många misstänkta personer inblandade och ett omfattande material. En sådan utredning med komplicerade rätts- och bevisfrågor måste tillåtas ta längre tid än vad som kan anses normalt för brottsutredningar. Att målet drog ut på tiden berodde till viss del också på att P L arbetat utomlands under den aktuella tiden. Det hade inte framkommit någon särskild tidsutdräkt innan förundersökningsprotokollet färdigställdes. Däremot fanns det därefter långa perioder då inget arbete skett från åklagarsidan. Den ifrågavarande åklagaren hade varit tjänstledig för arbete hos RÅ och åtal väcktes efter två år och tre månader. Åklagaren hade därefter varit upptagen med andra stora mål, varför målet kunde sättas ut till huvudförhandling först under 1997. Handläggningen hade också försenats av att åklagaren dröjt med att komma in med utlovade justeringar av åtalet. Det hade således förekommit passivitet från åklagarens sida som fördröjt avgörandet. Det ansågs åligga åklagarmyndigheten att ställa personal till förfogande så att tidsutdräkten inte blev oskäligt lång. Tingsrätten fann mot denna bakgrund att anklagelserna mot P L inte prövats inom skälig tid och att det därigenom skett en överträdelse av artikel 6.1. - I fråga om P L lidit någon ersättningsgill skada p.g.a. den långa handläggningstiden gjorde tingsrätten följande bedömning. Europakonventionen gäller som svensk lag och utgör dessutom en integrerad del av EG-rätten. Artikel 41 i konventionen talar för att svensk domstol inte kan tillerkänna ersättning för en kränkning utan stöd i skadeståndslagen. Å andra sidan talar de allmänna konventionsrättsliga principerna, bl.a. artikel 13, om att ett effektivt skydd skall garanteras på nationell nivå. Om svensk domstol inte direkt kan tillämpa konventionen tvingas den enskilde att vända sig till Europadomstolen, vilket inte kan anses överensstämma med ett effektivt skydd. Tingsrätten fann att övervägande skäl talar för att konventionen kan tillämpas direkt av svensk domstol. Den skada som P L gjort gällande torde huvudsakligen ha berott på att han misstänktes för brott och inte på den oskäliga tidsutdräkten och det fanns därför inget orsakssamband mellan kränkningen och skadan. P L kunde därför inte få ersättning för ekonomisk skada vare sig enligt Europakonventionen eller enligt skadeståndslagen. Han hade emellertid tvingats leva i långvarig osäkerhet och därmed i viss utsträckning berövats möjligheterna att planera sitt liv. Han hade därför rätt till ersättning för ideell skada. Tingsrätten fann skäligt tillerkänna honom 100 000 kr. - Domen har överklagats.

Högsta domstolens beslut den 30 maj 2002 i mål nr. Ö 1062-00 - fråga om allmän domstol eller förvaltningsdomstol var behörig att pröva fråga om utbetalning av presstöd.

I målet var fråga om allmän domstol var behörig att pröva tidningen Dalslänningens anspråk på utbetalning av ett av Presstödsnämnden beviljat utvecklingsstöd. I målet var också fråga om återbetalning av tidigare utbetalat presstöd. Tingsrätten fann att allmän domstol inte var behörig att pröva frågan om den begärda utbetalningen. Hovrätten fann, med hänvisning till artikel 6 i konventionen, Europadomstolens praxis, HD:s och RR:s avgöranden i Stallknechtmålen och RR:s dom i Lassagårdsmålet, att tvistens utgång var av direkt betydelse för Dalslänningens ekonomiska rättigheter och dess fortsatta verksamhet och att tvisten hade starka fordringsrättsliga inslag. Med hänsyn härtill och då tvisten var av en reell och seriös natur fann hovrätten att den föll inom tillämpningsområdet för artikel 6 och att Dalslänningen därför hade en i vart fall på konventionen grundad rätt att få tvisten prövad i domstol. Vid en samlad bedömning fann hovrätten att övervägande skäl talade för att tvisten i sin helhet skulle prövas i allmän domstol.

HD instämde i hovrättens bedömning att talan om utbetalning av presstöd angick en civil rättighet enligt artikel 6 och att Dalslänningen därför hade ett berättigat anspråk på att få sin rätt till innestående presstöd prövad av domstol. HD konstaterar härefter att det av Europadomstolens praxis framgår att kravet på domstolsprövning kan vara uppfyllt när tvisten har prövats, förutom av vad som betecknas som domstol enligt den interna rättsordningen, av annat organ som erbjudit de rättsäkerhetsgarantier som krävs enligt konventionen. Den ordning som gäller för Presstödsnämnden får anses innebära att de krav som uppställs på domstolsprövning enligt artikel 6 är uppfyllda och det finns i och för sig anledning att godta nämnden som en domstol och nämndens prövning av tidningens ansökan som en domstolsprövning. Nämndens ordförande hade emellertid hörts som målsägande i brottmål mot tidningens ställföreträdare och det var domen i brottmålet som låg till grund för nämndens beslut att avslå bolagets begäran om utbetalning av det beviljade utvecklingsstödet. Nämnden kunde därför inte anses ha haft en opartisk ställning och tvisten borde därför prövas inom det ordinära domstolsväsendet. HD fann härefter mot bakgrund av bl.a. de av hovrätten åberopade rättsfallen jämte NJA 2000 sid. 727 och 11 kap. 11§ regeringsformen, att rättsläget kan sägas vara att prövning av förvaltningsmyndighets beslut i princip skall ske i förvaltningsdomstol. Dalslänningens på artikel 6 stödda talan rörande rätt till icke utbetalat presstöd var av sådan art att den bör prövas av förvaltningsdomstol. Några sådana särskilda skäl som hovrätten funnit för att talan ändå borde hänföras till allmän domstol fanns inte. HD fastställde därmed med ändring av hovrättens beslut tingsrättens avvisningsbeslut.

Högsta domstolens beslut den 4 juni 2002 i mål nr. Ö 2806-01 - fråga om muntlig förhandling i hovrätt.

Målet gällde i sak bl.a. skadestånd p.g.a. kontraktsbrott och fråga var i första hand om parterna - ett tyskt och ett svenskt bolag - träffat avtal om att tysk rätt skulle tillämpas. Tingsrätten hade förordnat om bevisupptagning i Tyskland - förhör med två av det tyska bolaget åberopade vittnen - vilken skett utan att representant för det svenska bolaget varit närvarande. Tingsrätten konstaterade att det ankom på det tyska bolaget att visa att ett avtal träffats och fann att vittnesutsagorna inte kunde tillmätas någon avgörande betydelse. Det var således inte visat att det träffats något avtal om lagval och tingsrätten som därmed fann sig behörig avslog det tyska bolagets avvisningsyrkande. I hovrätten yrkades muntlig förhandling med förhör av de två vittnena. Hovrätten, som fann att det inte var nödvändigt att hålla förhör, avgjorde målet på handlingarna och instämde i tingsrättens bedömning.

HD fann, med hänvisningar till rättegångsbalken, att det måste anses att nya förhör med vittnena varit nödvändiga för utredningen av frågan. Hovrätten borde därför ha hållit muntlig förhandling för nya förhör. HD tillade att muntlig förhandling också torde ha varit motiverad av artikel 6.1 i konventionen. Visserligen gällde målet i hovrätten inte en prövning i sak av parternas tvist om civila rättigheter och skyldigheter men det avsåg en fråga som var central i rättegången och det saknades anledning att anses att hovrättens prövning inte skulle omfattas av artikel 6 därför att den rört en processuell fråga. HD framhöll vidare att utgången av prövningen hade betydelse för det tyska bolagets möjlighet att få tvisten avgjord enligt tysk rätt vid tysk domstol. Målet visades åter till hovrätten för fortsatt behandling.

LITTERATUR


European Human Rights Law Review, 2/2002
Jan Södergren; Nu har svensk domstol utdömt skadestånd för konventionsbrott, Advokaten Nr 5/2002




Senast ändrad: 2011-04-12