JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 7 2003

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 juni - den 10 juli 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Ruianu mot Rumänien
Myndigheters långvariga oförmåga att efter begäran från part verkställa dom om rivning av otillåten byggnad kränkte artikel 6.1.

Pescador Valero mot Spanien
Domare med yrkesmässiga relationer till en av parterna var inte opartisk och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Raf mot Spanien
Frihetsberövande i avvaktan på utlämning sedan häktningsbeslut p.g.a brottsmisstanke upphävts var inte oskäligt långvarigt och kränkte inte artikel 5.

Nuray Sen mot Turkiet
Att en person hölls i arrest 11 dagar innan hon ställdes inför domare kränkte artikel 5.3.

Pedersen och Baadsgaard mot Danmark
Fällande dom mot journalister som i TV kritiserat polisens brottsutredning kränkte inte artikel 10.

Hulki Günes mot Turkiet
Turkiet åter fällt för polisbrutalitet och för att nationell säkerhetsdomstol inte varit oberoende och opartisk.

Dertli m.fl. mot Turkiet

Mustafa Yüksel mot Turkiet

Özgür Isik mot Turkiet

Yurdas och Inci mot Turkiet

Ytterligare domar mot Turkiet för partiska domstolar.

Dowsett ./. UK
När åklagaren och inte domstol beslutat att försvaret inte skulle få del av allt bevismaterial kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b).

Stretch mot UK
Förlängningsklausul i avtal om arrende av industrimark, som inte lagligen kunde tillämpas medförde ett oproportionerligt ingrepp i berättigade förväntningar om en förlängning och kränkte artikel 1 i protokoll nr.1.

Pascolini mot Frankrike
Frankrike åter fällt för kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att parts advokat inte fått del av referentens rapport i Cour de cassation när generaladvokaten fått det.

Maire mot Portugal
Otillräckliga åtgärder för att verkställa vårdnadsdom kränkte artikel 8.

Suominen mot Finland
När domstols beslut saknade skäl kränktes artikel 6.1.

Finucane mot UK
Bristande utredning av anklagelser mot säkerhetspersonal på Nordirland i samband med mord på advokat kränkte artikel 2.

Buffalo Srl in liquidation mot Italien
Dröjsmål med skatteåterbetalning kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Fontaine och Bertin mot Frankrike
Avsaknad av muntlig förhandling, kort klagofrist och krav på specialistadvokat i kassationsdomstol kränkte inte artikel 6 men att inte sända ut generaladvokatens yttrande kränkte nämnda artikel.

Kastelic mot Kroatien

Multiplex mot Kroatien
Att Kroatien alltjämt saknade lagstiftning om möjlighet att få en talan mot staten om skadestånd p.g.a. terroristaktioner prövad kränkte artikel 6.1.

Efstathiou och Michaïlidis & Co. Motel Amerika mot Grekland

Interoliva ABEE mot Grekland

Konstantopoulos AE m.fl. mot Grekland
När full ersättning inte betalades för mark som exproprierats för vägbyggnad, p.g.a. att vägen ansågs medföra nytta, kränktes artikel 1 i protokoll nr. 1.

Benhebba mot Frankrike
Beslut om utvisning på tio år för bl.a. narkotikabrott kränkte trots starka band med Frankrike inte artikel 8.

Grava mot Italien
När beslut om straffeftergift dröjde fick för stor del av straffet avtjänas och därmed kränktes artikel 5.1 a).

Murphy mot Irland
Förbud mot religiöst reklaminslag i radio kränkte inte artikel 10.

 

Domar mot Sverige

Allard mot Sverige
När hovrätten inte avvaktade att svarsfrist löpte ut i mål om verkställighet av rivningsföreläggande och Högsta domstolen avslog yrkande om vilandeförklaring av rivningsmålet i avvaktan på att mål om delning av den aktuella fastigheten avgjordes, innebar rivning av byggnad på samägd mark att artikel 1 i protokoll nr. 1 kränktes.

Domar i Grand Chamber

Sahin mot Tyskland

Sommerfeld mot Tyskland
Artikel 8 kräver inte att psykologisk expert anlitas och att barnet hörs i varje mål om umgängesrätt men att fäder till barn som fötts utom äktenskap behandlas annorlunda än fäder till barn som fötts inom äktenskap kränker artikel 14 i förening med artikel 8.

Hatton m.fl. mot UK
Nattliga flygningar bidrog till den allmänna ekonomin och bullret störde inte närboendes privat- och familjeliv på sådant sätt att jämvikten mellan allmänna och enskilda intressen rubbades och artikel 8 kränktes därför inte.

SVENSKA DOMAR  

Allmänna domstolar
Högsta domstolens beslut den 6 juni 2003 i mål Ö 1092-02 att undanröja beslut att avvisa talan om skadestånd p.g.a. att mål om eftertaxering tagit oskäligt lång tid.

Förvaltningsdomstolar
Kammarrättens i Sundsvall dom den 13 maj 2003 i mål 2362-00 angående skattetillägg.

Högsta domstolens beslut den 6 juni 2003 i mål Ö 1092-02 att undanröja beslut att avvisa talan om skadestånd p.g.a. att mål om eftertaxering tagit oskäligt lång tid.

Regeringsrättens beslut den 17 juni 2003 att meddela prövningstillstånd i mål 5873-2001 avseende särskild avgift enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument.

 

ALLMÄNT


Europadomstolen har under maj månad meddelat 41 domar, förklarat 78 ansökningar admissible och 1 672 inadmissible samt avskrivit 33 mål. 133 ansökningar har kommunicerats. Motsvarande totala antal för årets fem första månader är 261, 223, 6 580, 175 respektive 720.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/
 
Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Quer
y&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd
=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1
Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Ruianu mot Rumänien
(Ansökan nr. 34647/97, dom den 17 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Myndigheters långvariga oförmåga att efter begäran från part verkställa dom om rivning av otillåten byggnad kränkte artikel 6.1.

G. Ruianu, R, avled i mars 2002 och hans hustru har fått tillstånd att fullfölja hans talan. 1992 byggde R:s grannar ett konditori delvis på hans mark. R fick ett verkställbart beslut om förbud att fortsätta byggandet. Han förde också framgångsrikt en talan mot grannarna om att återfå sin mark och fick ett beslut om att den del av byggnaden som var på hans mark skulle tas bort. Detta beslut fastställdes efter överklagande och vann laga kraft. 1993 väckte även kommunen en talan mot grannarna eftersom dessa saknat bygglov. R intervenerade i det målet. Genom dom i januari 1995 beordrades rivning av byggnaden. R ansökte vid upprepade tillfällen om verkställighet av de nämnda domstolsbesluten. Grannarna fick ett flertal förelägganden att rätta sig efter domarna men de vägrade ihärdigt att göra detta. När polisen i juli 2000 kom för att verkställa 1995 års dom hotade grannarna att bränna sig själva till döds om polisen försökte riva byggnaden. En av grannarna dränkte in sig med bensin och tände eld på sina kläder. Han avled två dagar senare av skadorna. R:s därefter följande ansökningar om verkställighet lämnades utan beaktande. - I Europadomstolen klagade R under åberopande av artikel 6.1 på underlåtenheten att verkställa rivningsbeslutet.  Han klagade också över att de störningar som orsakades av konditoriet stred mot artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Europadomstolen prövade klagomålet enligt artikel 6.1 med utgångspunkt från rätten till domstolsprövning och noterade att verkställighetsförfarandet pågått sedan november 1994 och att akten utvisade att R upprepade gånger ansökt om verkställighet av de för honom gynnande besluten. Det hade inte ankommit på honom att tillhandahålla exekutionsbiträdet åtgärder som säkerställde en effektiv verkställighet och de rumänska domstolarna hade inte gett honom något tillstånd att själv utföra rivningen. Verkställighetsförsök hade på R:s initiativ gjorts när besluten blev verkställbara. Exekutionsbiträdet hade inte kommit till platsen med en för rivningen nödvändig maskinell utrustning förrän den 28 juli 2000. Trots R:s begäran hade därefter inga ytterligare verkställighetsförsök gjorts. De rumänska myndigheterna hade inte ålagt grannarna något straff för underlåtenheten att verkställa de lagakraftvunna domstolsbesluten. Europadomstolen fann att det inte fanns något som berättigade att det första verkliga verkställighetsförsöket hade gjorts först sex år efter det att beslutet meddelades. Domstolen fann det än mer beklagansvärt att de rumänska myndigheterna inte ingripit redan då förbudet att fortsätta bygga meddelades 1992 medan byggnaden fortfarande var under uppförande. Genom att under mer än åtta år underlåta att vidta erforderliga åtgärder för att verkställa ett domstolsbeslut hade de rumänska myndigheterna betagit artikel 6.1 dess effekt. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Skiljaktig mening
Den nederländska domaren W. Thomassen var skiljaktig och anförde bl.a. följande. Det handlar om en granntvist och till skillnad mot de mål som avses i domstolens praxis har i det nu aktuella fallet domstolsbesluten inte riktats mot myndigheter utan mot enskilda personer. Myndigheterna har inte hindrat verkställighet utan har gjort ett flertal försök att övertala grannarna att riva byggnaden genom förelägganden, domar, besök och slutligen ett faktiskt försök med maskinell utrustning och det var först efter det att en av medlemmarna i grannfamiljen begått självmord som verkställigheten blev uppskjuten på obestämd tid. Vad mer kunde myndigheterna ha gjort? De kan inte klandras för att ha varit passiva och de har inte heller varit likgiltiga för R:s rättigheter. De rumänska myndigheterna har därför inte kränkt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr. 5/02)
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom (GC) 2000-01-25     

 

Pescador Valero mot Spanien
(Ansökan nr. 62435/00, dom den 17 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Domare med yrkesmässiga relationer till en av parterna var inte opartisk och det hade därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Pescador Valero, P, har juristexamen och arbetar inom universitetsadministrationen. 1996 avsattes han från den tjänst som chef för den administrativa personalen som han innehaft sedan 1985. Han begärde omprövning av beslutet i Högsta domstolen. Målet lottades på en avdelning där JBL var ordförande och denne fattade under hand vissa beslut. När P fick veta att JBL hade en gästprofessur vid det aktuella universitetet begärde han ett beslut om att JBL skulle dra sig tillbaka från målet. Domstolen avslog hans begäran med motiveringen att han borde varit medveten om domarens yrkesmässiga förbindelse med universitetet och gjort sin ansökan tidigare. I en dom den 10 maj 1999 fann domstolen med JBL som ordförande att beslutet att avskeda P från tjänsten som chef över den administrativa personalen var lagligt. Konstitutionsdomstolen avslog P:s överklagande dit. - I Europadomstolen klagade P över att hans rätt till prövning av en oberoende och opartisk domstol enligt artikel 6.1 hade kränkts p.g.a. av JBL:s inblandning i målet.

Europadomstolen fann att det inte fanns något som talade för att JBL hade haft en förutfattad eller avog inställning. Domstolen fann vidare att P haft rätt att anse att målet varit sådant att JBL bort träda tillbaka, eftersom han var direkt eller indirekt inblandad i tvisten. Enligt spansk lag var en domare som hade ifrågasatts skyldig att avstå från delaktighet i målet. P hade ifrågasatt JBL men hans ansökan hade avslagits med motiveringen att han borde insett domarens yrkesmässiga band med universitetet. Emellertid hade både de spanska domstolarna och den spanska regeringen genom detta resonemang utgått från antagandet att P hade känt till förhållandet när det inte fanns några konkreta bevis för att han verkligen gjort det. I fråga om P:s farhågor avseende JBL:s opartiskhet noterade domstolen att JBL hade haft regelbundna och nära förbindelser med P:s motpart och att han från denne erhållit en inte obetydlig periodisk lön. Situationen var sådan att den gav anledning tillberättigade farhågor om att domaren inte var opartisk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21

 

Raf mot Spanien
(Ansökan nr. 53653/00, dom den 17 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Frihetsberövande i avvaktan på utlämning sedan häktningsbeslut p.g.a. brottsmisstanke upphävts var inte oskäligt långvarigt och kränkte inte artikel 5.

Raf, R, är jugoslavisk medborgare och sitter f.n. i fängelse i Frankrike. Han arresterades den 11 april 1997 i Spanien anklagad för att vara medlem i en liga som specialiserade sig på förfalskning av identitetshandlingar och på kassaskåpsinbrott. Han häktades samma dag i avvaktan på rättegång. Häktningen grundades även på en internationell häktningsbegäran och på att utvisning avvaktades. Den 13 april 1999 beslöt en domstol i Malaga att R skulle friges, eftersom den tillåtna maximitiden för häktning hade överskridits. R fick dock kvarstanna i häktet i följd av en begäran om att han skulle utlämnas till Frankrike, där han var misstänkt för grov våldtäkt, tortyr och kidnapping.

Domstolen i Malaga dömde den 19 maj 1999 R till åtta års fängelse för stöld, förfalskning och vapeninnehav. R överlämnades till de franska myndigheterna i februari 2001 enligt ett beslut av den spanska regeringen i februari 1999 att bevilja utlämning och enligt ett domstolsbeslut i januari 2001 om överlämning. - I Europadomstolen klagade R över att han olagligen varit berövad friheten i avvaktan på utlämning.

Europadomstolen konstaterade att mellan den 11 april 1997 och den 13 april 1999 hade R varit häktad inte enbart på grund av utvisningsskäl utan också på grund av misstanke om ett flertal brott för vilka han väntade på rättegång i spanska domstolar i enlighet med artikel 5.1 c) i konventionen. Från den 13 april 1999 och fram till dess att han dömdes i maj 1999 hade han hållits kvar enbart med hänsyn till utlämningen enligt artikel 5.1 f). Tiden efter domen hölls R kvar i enlighet med bestämmelserna i artikel 5.1 a). Slutligen hölls han kvar i avvaktan på utlämning efter domstolsbeslutet om utlämnande den 16 januari 2001 i enlighet med konventionens bestämmelser fram till dess att han faktiskt överlämnades till de franska myndigheterna. Domstolen fann således att R hela tiden varit berövad friheten i enlighet med de undantag som anges i artikel 5.1 och att frihetsberövandet i avsaknad av bevis om motsatsen hade varit förenligt med konventionens krav. I fråga om längden på den tid som kunde hänföras till väntan på utlämning konstaterade domstolen att R varit berövad friheten enbart på grund av utlämningsskäl under två perioder, den första en månad och sex dagar lång och den andra 28 dagar. Domstolen fann att den tiden inte kunde anses oskälig och att myndigheterna hade visat erforderlig skyndsamhet i handläggningen av målet som helhet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.

HÄNVISNINGAR
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18
Scott ./. Spanien, dom 1996-12-18
Kolompar ./. Belgien, dom 1992-09-24

 

Nuray Sen mot Turkiet
(Ansökan nr. 41478/98), dom den 17 juni 2003)

Domen finns endast på engelska.

Att en person hölls i arrest 11 dagar innan hon ställdes inför domare kränkte artikel 5.3

Nuray Sen, N, arresterades den 10 november 1995 misstänkt för att vara medlem i terroristorganisationen PKK. Hon ställdes inför åklagaren vid Diyarbakirs säkerhetsdomstol den 21 november 1995. - I Europadomstolen åberopade hon artikel 5.3. - Den turkiska regeringen hävdade att elva dagar i polisarrest var berättigat m.h.t. omfattningen av PKK:s våldsamheter i sydöstra Turkiet vid den aktuella tiden.

Europadomstolen konstaterade att regeringen inte hade lämnat några skäl för varför situationen i sydöstra Turkiet varit sådan att det varit omöjligt att ställa N inför en domare tidigare. Oaktat svårigheterna med att utreda terroristbrott fann domstolen att problemen i regionen inte kunde berättiga en så lång tid i arrest som nu var i fråga. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

HÄNVISNINGAR
Brogan m.fl. ./. UK, dom 1988-11-29
Murray ./. U K, dom 1994-10-28
Demir m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-09-23
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-06-11
Brannigan o. McBride ./. U K, dom 1993-05-26
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18

 

Pedersen och Baadsgaard mot Danmark
(Ansökan nr. 499017/99, dom den 19 juni 2003)

Domen finns endast på engelska.

Fällande dom mot journalister som i TV kritiserat polisens brottsutredning kränkte inte artikel 10.

Pedersen, P, och Baadsgaard, B, var journalister för Danmarks radio, en av de två rikskanalerna för TV i Danmark. De gjorde ett program om en mordrättegång där en man dömts till 12 års fängelse för mord på sin hustru. Programmen sändes den 17 september 1990 och den 22 april 1991. I porgrammen kritiserade de polisens i Fredrikshamn sätt att sköta utredningen. I det andra programmet intervjuade B ett vittne, en taxichaufför, och ställde bl.a. följande frågor: "Varför försvann den väsentligaste delen av taxichaufförens vittnesmål och vilken person hos polisen eller åklagarmyndigheten skall bära ansvaret för det?" …Var det kommissarie X som beslöt att rapporten inte skulle tillföras akten? Eller undanhöll han och chefsinspektören vittnesmålet från försvaret, domarna och juryn?" Kommissarie X och chefsinspektören var namngivna och deras fotografier visades i programmet. Kommissarien anmälde i maj 1991 P och B samt TV-bolaget till polisen för förtal. Den 29 november 1991 beslöts att målet avseende mordet skulle återupptas. Till följd av TV-program-men gjordes en undersökning av polisens utredning. Resultatet blev  att det konstaterades att polisen inte följt föreskrifterna om att ett vittne skall ges möjlighet att läsa sin utsaga. Svaranden i mordrättegången frikändes i april 1992 efter en ny rättegång. P och B anklagades formellt för förtal i januari 1993. De fälldes i september 1995 men något straff dömdes inte ut. Såväl P och B som åklagaren överklagade. I mars 1997 fastställde Vestre Landsret de fällande domarna och P och B ådömdes vardera 20 dagsböter à 400 DKK samt ålades att betala kommissarien 75 000 DKK i skadestånd. I Højesteret fastställdes domarna men skadeståndet höjdes till 100 000 DKK. - I Europadomstolen  klagade P och B på att brottmålet mot dem inte prövats inom rimlig tid i strid med artikel 6.1. De hävdade vidare att de fällande domarna i strid med artikel 10 innebar ett ingrepp i deras skyldighet som journalister att spela den viktiga rollen som "allmänhetens vakthund" i ett demokratiskt samhälle.

Europadomstolen konstaterade att brottmålet hade pågått i fem år, nio månader och nio dagar. Delar av målet hade varit svåra och tidskrävande och P och B hade i viss mån själva bidragit till att det tagit så lång tid. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet enligt artikel 10 konstaterade domstolen att parterna var eniga om att det skett ett ingrepp i journalisternas yttrandefrihet och tvisten i målet gällde om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. P och B hävdade att de överlåtit till TV-tittarna att avgöra vem som varit ansvarig för den bristande handläggningen av mordutredningen. De menade att deras program var seriösa och att taxiförarens berättelse varit avgörande för återupptagandet av målet och för den frikännande domen. Regeringen å sin sida framhöll att journalisterna inte hade fällts för att ha kritiserat polisen utan enbart för att ha fört fram icke underbyggda och mycket allvarliga anklagelser riktade mot en namngiven person. Europadomstolen fann i likhet med Højesteret att journalisterna hade återgett taxiförarens uttalanden som sanning i programmet och presenterat omständigheterna på ett sådant sätt att det gav intryck av att de var bevisade och att polisen hade undanhållit bevis. Journalisternas vinkling hade gett tittarna endast två tänkbara tolkningsmöjligheter: viktiga bevis hade undanhållits antingen av kommissarie X ensam eller av honom och chefsinspektören tillsammans. Domstolen noterade att journalisterna inte hade lämnat något utrymme för möjligheten att taxiförarens vittnesmål varit oriktigt. Så allvarliga anklagelser kunde inte tolkas som värdeomdömen. När det gällde om P och B handlat i god tro konstaterade domstolen att Højesteret enhälligt hade funnit att deras påståenden inte hade bevisats. Undersökningen av polisutredningen hade inte indikerat att polisen undanhållit bevisning och inget hade heller talat för att det tagits bort något ur polisrapporten. De aktuella TV-programmen hade sänts på bästa sändningstid. Domstolen fann det tveksamt om journalisternas efterforskningar varit tillräckligt omsorgsfulla för att ge stöd åt deras sammanfattande påstående att kommissarien avsiktligt undanhållit väsentligt bevismaterial i en mordrättegång. Målet innehöll en konflikt mellan rätten att förmedla information och andras rättigheter och rykte. Højestret hade därför varit berättigad att göra bedömningen att ingreppet i yttrandefriheten varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rykte och rättigheter. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar
Den ryske domaren Kovler var skiljaktig i fråga om prövning skett inom rimlig tid och ansåg att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Tillsammans med ordföranden i målet, den grekiske domaren Rozakis och den österrikiska domaren Steiner var den ryske domaren Kovler även skiljaktig i fråga om artikel 10 och anförde i korthet bl.a. följande. Bedömningen att det inte skett någon kränkning av artikel 10 försvagar påtagligt den viktiga roll som pressen spelar i ett demokratiskt samhälle när det gäller att närgånget och kraftfullt kontrollera frågor av allmänt intresse. Tre omständigheter bör hållas i minnet när de olika intressena i målet skall vägas mot varandra; för det första pressens viktiga roll i ett demokratiskt samhälle som domstolen ofta har påmint om; för det andra innehållet i TV-programmet - att en man suttit i fängelse i tio år innan han frikändes genom att målet återupptogs, vilket framkallats av det aktuella TV-programmet; och slutligen att målet för journalisternas kritik var polisen och dess ledning, dvs. de  ansvariga för utredningen av mordet. Enligt domstolens praxis får polisen liksom politiker och andra officiella personer tåla mer kritik än andra. De skäl som lämnats för de fällande domarna mot P och B är visserligen relevanta men inte tillräckliga för att övertyga om att ingreppet i deras yttrandefrihet var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Särskilt framstår de tillämpade åtgärderna som oproportionerliga i förhållande till syftet att skydda andras rykte och rättigheter. Det har därför skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Sunday Times (no. 1) ./. U K, dom 1979-04-26
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Oberschlick ./. Österrike, dom 1991-05-23
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Lesnik ./. Slovakien, dom 2003-03-11 (jfr. nr. 3/03)
Bladet Tromsø o. Steensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29
Du Roy o. Malaurie ./. Frankrike, dom 2000-10-03
 

Hulki Günes mot Turkiet
(Ansökan nr. 28490/95, dom den 19 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för polisbrutalitet och för att nationell säkerhetsdomstol inte varit oberoende och opartisk.

Domstolen noterade som många gånger tidigare att en person, G, utsatts för misshandel sedan han gripits av polisen misstänkt för delaktighet i ett väpnat anfall mot soldater i området kring Diyarbakir i sydöstra Turkiet och att övergreppen inte hade utretts ordentligt. Domstolen fann enhälligt att G utsatts för en förnedrande och omänsklig behandling och att det därför skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen fann också liksom i många liknande fall att när en civil person anklagad för terroristbrott ställdes inför rätta inför en säkerhetsdomstol vari ingick en militärdomare hade han grundad anledning att befara att domstolen saknade oberoende och opartiskhet. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 6.1.

När den nationella säkerhetsdomstolen fällde G fäste den särskild vikt vid uttalanden som gjorts av tre poliser. Dessa hade emellertid inte varit närvarande vid domstolsförhandlingen och G hade inte kunnat höra dem. Inte heller hade domstolen kunnat bilda sig en uppfattning om vittnenas trovärdighet. Trots att det är svårt att bekämpa terrorismen kan det förhållandet ändå inte berättiga att svarandens processuella rättigheter beskärs i sådan omfattning. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR

Artikel 3
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Algür ./. Turkiet, dom 2002-10-22 (jfr. nr. 10/02)
Altay ./. Turkiet, dom 2001-05-22
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Büyükdag ./. Turkiet, dom 2000-12-21
 

Artikel 6
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Sadak m.fl../. Turkiet (no 1), dom 2001-07-17
Edwards ./. U K, dom 1992-12-06
Isgrò ./. Italien, dom 1991-02-19
Lucà ./. Italien, dom 2001-02-27
Barbera, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Kostovski ./. Nederländerna, dom 1989-11-20
 

Dertli m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr. 45672/99, dom den 24 juni 2003)

Mustafa Yüksel mot Turkiet
(Ansökan nr. 42430/98, dom den 24 juni 2003)

Özgür Isik mot Turkiet
(Ansökan nr. 44057/98, dom den 24 juni 2003)

Yurtdas och Inci mot Turkiet
(Ansökan nr. 40999/98, dom den 10 juli 2003)

Ytterligare domar mot Turkiet för partiska domstolar.

Domstolen har här med samma utgång som i föregående mål meddelat ytterligare domar i samma fråga som ovan.

Allard mot Sverige
(Ansökan nr. 35179/97, dom den 24 juni 2003)

Domen finns endast på engelska.

När hovrätten inte avvaktade att svarsfrist löpte ut i mål om verkställighet av rivningsföreläggande och Högsta domstolen avslog yrkande om vilandeförklaring av rivningsmålet i avvaktan på att mål om delning av den aktuella fastigheten avgjordes, innebar rivning av byggnad på samägd mark att artikel 1 i protokoll nr. 1 kränktes.

Inga Allard, A, som är svensk medborgare och bosatt i Spånga, ägde tillsammans med andra familjemedlemmar mark i Stockholms skärgård. Ett flertal förekommande motsättningar och tvister mellan delägarna beträffande marken resulterade 1996 i rivning av ett hus som A uppfört 1988 utan de övriga delägarnas samtycke. I november 1996 beslöt fastighetsdomstolen att egendomen skulle delas upp i olika tomter. A tilldelades den tomt på vilken hennes hus hade stått. Hon fick härefter tillstånd att återuppföra huset.

I Europadomstolen klagade A under åberopande av artikel 1 i protokoll nr. 1 över att rivningen av huset hade kränkt hennes rätt att fritt kunna nyttja sin egendom. Hon åberopade även artikel 8 och hävdade att rivningen innebar en kränkning av hennes rätt till respekt för sitt hem. Hon anförde i huvudsak följande. 1904 års samäganderättslag och 1989 års om lag förvaltning av vissa samägda jordbruksfastigheter anger två alternativa lösningar på tvister mellan samägande - antingen försäljning vid en offentlig auktion eller delning av egendomen mellan delägarna. Den situationen att en delägare vidtagit åtgärder som inte kunde godtas av de övriga delägarna var dock inte lagreglerad. Rivningen av hennes hus hade därför inte skett på villkor som föreskrivits i lag. Trots att det pågick ett förfarande enligt det i lagen angivna alternativet - klyvning - hade domstolarna vägrat att vilandeförklara rivningsmålet. Verkställigheten av rivningsbeslutet borde ha skjutits upp till dess delningsförfarandet hade avslutats eller alternativt till dess ägarförhållandet avseende huset hade avgjorts. Hon hade inte varit ägare till huset när rivningsförfarandet inleddes och hon var därför inte rätt part att svara i det målet. Hon hade inte fått tillfälle att lägga fram all sin bevisning i den saken. Ägarfrågan var av betydelse när det gällde att bedöma om hennes rättigheter hade kränkts vid tiden för rivningen. Det aktuella huset hade legat på mark som uteslutande hade använts av hennes mor, hennes syster och henne själv. Man hade inte ens kunnat se huset från de delar av fastigheten som användes av de övriga ägarna och de kunde därför inte ha haft annat intresse av att huset revs än att skada henne, p.g.a. att hon vägrat sälja sin andel av marken och huset till dem. Eftersom hon beviljats bygglov har uppförandet av huset inte stridit mot något allmänt intresse. Att hon berövats sin egendom har därför inte skett vare sig i de övriga delägarnas eller i det allmännas intresse. Det saknade betydelse att delningsförfarandet inletts först efter det att huset uppförts, eftersom uppförandet inte hade påverkat domstolarnas beslut i klyvningsmålet. Hon skulle ha tilldelats samma tomt även om det omtvistade huset inte hade funnits, eftersom där redan fanns andra byggnader som hon ägde. Ingreppen i hennes rättigheter var därför inte proportionerliga.

Regeringen, som ansåg att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1, hävdade att rivningen skett vid en tidpunkt när det klart hade tillhört A. Regeringen medgav att A berövats sin egendom men hävdade att detta varit berättigat enligt bestämmelserna i artikel 1 i protokoll nr.1. Som skäl angavs för det första att det skett i det allmännas intresse. En nödvändig förutsättning för ett fungerande samägande är att alla delägare ger sitt samtycke till förfogande över marken enligt 1904 och 1989 års lagar. Eftersom det aktuella huset uppförts utan övriga delägares samtycke hade åtgärden att ta ifrån A hennes egendom klart haft ett legitimt allmänt intresse. Med hänsyn till rättssäkerheten bör en domstol avbryta ett pågående förfarande endast om det finns mycket starka skäl. Som ett andra skäl angavs att A berövats sin egendom på de villkor som angavs i lag. Det framgick tydligt att A hade kännedom om gällande lag, eftersom hon själv väckt talan mot andra delägare. När det gällde proportionaliteten anförde regeringen för det tredje att det aktuella huset uppförts i strid med lag, dvs. utan samtycke från delägarna.  Det förhållandet att bygglov meddelats påverkar inte bedömningen, eftersom byggnadsnämnden inte är skyldig att kontrollera ägarförhållandena för en fastighet. När A 1991 tilldelades huset vid den partiella delningen av moderns kvarlåtenskap hade hon inträtt i samma lagliga situation som modern tidigare befunnit sig i. För att följa lagen skulle de övriga delägarnas samtycke ha begärts innan huset uppfördes. Om dessa hade vägrat hade det funnits två alternativ, antingen att ansöka om försäljning vid en offentlig auktion eller att inleda ett klyvningsförfarande. Eftersom lagen inte hade följts hade de övriga delägarna haft rätt att begära att huset skulle rivas. Domstolarnas beslut att vägra avbryta verkställighetsförfarandet var riktigt. Ett bifall till A:s yrkanden i den delen skulle ha gett henne en fördel över de andra delägarna. När det gällde att väga A:s rätt att få behålla sitt olagligen byggda hus mot övriga delägares rätt att få fastigheten återställd genom ett effektivt domstolsförfarande måste övriga delägares intressen prioriteras. Artikel 1 i protokoll nr. 1 bör inte få användas för att säkerställa lagstridiga åtgärder, eftersom ett olagligt beteende som sådant inte förtjänade lagens skydd.

Europadomstolen erinrade om att artikel 1 i protokoll nr. 1 innehåller tre separata regler som enligt domstolens praxis kan beskrivas på följande sätt. Den första, som finns i artikelns första stycke, första meningen, är av allmän karaktär och  uttalar principen om att var och en har rätt till respekt för sin egendom. Den andra regeln, som finns i andra meningen i första stycket, täcker förhållandet att man fråntas sin egendom och anger för detta vissa villkor. Den tredje regeln, som finns i andra stycket, tillerkänner staterna rätt bl.a. att se till att egendom används på ett sätt som är förenligt med det allmännas intresse. Dessa tre regler är emellertid inte separata i den meningen att de är oförenliga. Den andra och tredje regeln behandlar olika grader av ingrepp i rätten till respekt för egendom och skall därför tolkas i ljuset av den allmänna principen i den första regeln.

Domstolen konstaterar att det är ostridigt att A berövats sin egendom och erinrar om att det aktuella huset revs genom kronomyndighetens försorg i juni 1996. Vid det tillfället var A ägare till huset som hon tilldelats genom den partiella delningen av moderns egendom den 29 juni 1991. Marken som huset stod på var dock fortfarande samägd sedan fastighetsbildningsmyndigheten hade vägrat att skapa en separat tomt runt huset. Domstolen fann därför att A genom rivningen av huset berövats sin egendom i den mening som avses i första stycket andra meningen av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Domstolen måste därför ta ställning till om denna åtgärd vidtagits i ett legitimt syfte i det allmännas intresse och om den skett under de förutsättningar som anges i lag. Domstolen erinrade om att när en person fråntas sin egendom i ett socialt, ekonomiskt eller annat intresse kan detta anses ske i det allmännas intresse även om samhället som helhet inte drar någon direkt nytta av åtgärden. Domstolen fann att tingsrättens dom den 19 maj 1990, varigenom A ålades att riva huset, grundades på 1904 och 1989 års lagar och särskilt på principen att förfogande över samägd mark kräver samtycke av alla delägare. Domstolen instämde i regeringens uppfattning att en sådan regel ligger i själva hjärtpunkten för samfält ägande och att den yttersta konsekvensen av tillämpningen av en sådan regel - rivning av en byggnad som uppförts utan samtycke - rimligen kan sägas ske i det allmännas intresse av att upprätthålla ett fungerande system för samägande. Det förhållandet att byggnadsnämnden meddelat bygglov för huset visar bara att uppförandet av huset inte stred mot ett allmänt intresse som byggnadsnämnden skall bevaka, t.ex. planförhållanden. Tingsrättens rivningsbeslut var en följd av bedömningen att huset uppförts i strid med tillämplig lagstiftning. Europadomstolen, som erinrade om att den har begränsade möjligheter att pröva om nationell lag har följts, godtog att åtgärderna vidtagits i enlighet med nationella lag.

När det sedan gällde frågan om ingreppet i rätten till respekt för egendom varit proportionerligt framhöll domstolen att det måste finnas en väl avvägd jämvikt mellan kraven från samhällets allmänna intresse och behovet av skydd för den enskildes fundamentala rättigheter. Angelägenheten av att uppnå denna jämvikt återspeglas i uppbyggnaden av artikel 1 som helhet. Den nödvändiga jämvikten uppnås inte om en peson får bära en ensidig och alltför tung börda. Det måste med andra ord finnas ett rimligt proportionellt förhållande mellan de tillämpade åtgärderna och det syfte som skall uppnås.

Domstolen redogjorde kortfattat för fakta i målet och konstaterade att uppförandet av huset inte var olagligt i sig. Det hade räckt med ett tyst medgivande från de övriga delägarna. Vidare hade byggnadsnämnden beviljat bygglov och således funnit att huset var förenligt plan- och bygglagstiftningen. Frågan var om det gjorts en jämn avvägning mellan intresset av att upprätthålla ett system för samägande - representerat av de övriga delägarnas önskan att ett hus som uppförts utan deras samtycke skulle rivas - och A:s intresse av att få behålla det huset. Domstolen erinrade om att A, när hon överklagade Svea hovrätts dom av den 22 februari 1994 yrkade att Högsta domstolen skulle vilandeförklara rivningsmålet i avvaktan på att hennes ansökan om klyvning avgjordes av fastighetsdomstolen, vilken begärt ett yttrande från Lantmäteriverket. Den 4 mars 1996 avslog Högsta domstolen hennes yrkande och vägrade prövningstillstånd för överklagandet. Beslutet att huset skulle rivas vann därmed laga kraft. Endast tio dagar senare rekommenderade Lantmäteriverket i sitt yttrande att A skulle tilldelas en tomt runt huset så att detta kunde bevaras och minska risken för oönskade konsekvenser för A. Denna uppfattning delades av fastighetsdomstolen i dom den 22 november 1996. Som en följd av Högsta domstolens beslut väckte de övriga delägarna talan om verkställighet. I det förfarandet hade Svea hovrätt förelagt A att komplettera sitt överklagande senast den 5 juni. Det visade sig att A inte fått del av detta föreläggande förrän tidsfristen löpt ut och att detta var hennes eget fel. Hovrätten hade emellertid tagit upp hennes överklagande till prövning redan den 3 juni och meddelat beslutet att vägra prövningstillstånd den 4 juni. Dessförinnan hade hovrätten tagit emot ett brev från A med en begäran om anstånd för att komplettera överklagandet. Det hade således inte funnits välgrundad anledning för hovrätten att anta att A slutfört sin talan före utgången av den frist som hovrätten själv beslutat. Domstolen noterade vidare att kronofogdemyndigheten påbörjat rivningen av huset redan den 3 juni, dvs. före hovrättens beslut att vägra prövningstillstånd och innan den beslutade fristen för komplettering löpt ut. Domstolen beaktade också att när Högsta domstolen avslog A:s begäran om vilandeförklaring och vägrade henne prövningstillstånd så pågick ett förfarande om en eventuell delning av den samägda egendomen. Även om Högsta domstolen inte kunnat förutse utgången i klyvningsmålet var frågan om rivning klart förenad med frågan om att dela upp egendomen. Högsta domstolen borde därför rimligen - särskit med hänsyn till att effekten av rivningen inte kunde repareras och till de ekonomiska konsekvenserna av åtgärden - ha avvaktat utgången i klyvningsmålet. Domstolen beaktade vidare det förhållande att A väckt talan om delning av egendomen redan i oktober 1990 och att det förfarandet fördröjt delvis orsakats av formfel som begåtts av fastighetsbildningsmyndigheten och som lett till att hovrätten visat målet åter till myndigheten.  Domstolen var även av den uppfattningen att de övriga delägarnas intresse av att huset revs i det här speciella fallet inte var särskilt starkt. A:s  svårigheter berodde i stor utsträckning på konflikten inom familjen, till vilken hon även bidragit själv och vilken försvårade det rättsliga förfarandet i målet. Trots det kunde domstolen mot bakgrund av det som anförts inte finna annat än att de av myndigheterna vidtagna åtgärderna inte lyckades skapa en rimlig jämvikt mellan egendomsskyddet och det allmänna intressets behov. Med andra ord hade A genom åläggandet att ta bort sitt hus och senare få den riven fått bära en ensidig och alltför tung börda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

Domstolen tillerkände A ersättning för den ekonomiska skada hon lidit med 100 000 EUR mot yrkade nära 5,5 miljoner SEK. A hade vidare yrkat ersättning för ideell skada med 600 000 SEK men domstolen fann att konstaterandet av att det skett en kränkning gav A tillräcklig upprättelse och tillerkände henne i den delen ingen ekonomisk ersättning.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Belvedere Alberghiera S.r.l. ./. Italien, dom 2000-05-30
Allan Jacobsson ./. Sverige, dom 1989-10-25
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
 

Dowsett ./. UK
(Ansökan nr. 39482/98, dom den 24 juni 2003)

Domen finns endast på engelska.

När åklagaren och inte domstol beslutat att försvaret inte skulle få del av allt bevismaterial kränktes artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b).

Dowsett, D, sitter f.n. i brittiskt fängelse, sedan han i mars 1989 dömts till livstids fängelse för att ha mördat sin kompanjon. Åklagaren hade anklagat honom för att ha hyrt två personer för att döda kompanjonen medan han själv hävdade att han hyrt dem för att bryta ett ben på kompanjonen så att denne sattes ur spel några veckor. Han hävdade vidare att sedan de två männen dödat kompanjonen hade de övat utpressning mot honom för att få mer pengar. Efter domen klagade D till polisens besvärsnämnd och hävdade att polisen vägrat att lämna ut bevismaterial som han trodde skulle ha stött hans försvar. Att bevismaterial hade hemlighållits var också en av grunderna för hans överklagande av domen. Visst material lämnades ut före förhandlingen medan annat material hölls tillbaka, delvis med motiveringen att det inte låg i det allmännas intresse att det lämnades ut. D:s överklagande avslogs. - I Europadomstolen hävdade D att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1 i förening med artikel 6.1 b).

Europadomstolen konstaterade att ett förfarande där åklagaren själv, utan att underrätta domaren i målet, gör en bedömning av vilken betydelse hemlighållen information har för försvaret och väger den betydelsen mot det allmännas intresse av att informationen förblir hemlig, inte är förenligt med de krav som gäller för en rättvis rättegång. Även om D själv kunde ha begärt att appellationsdomstolen skulle pröva det hemlighållna materialet, kunde ett sådant omprövningsförfarande inte anses tillräckligt för att läka den orättvisa som förekommit i rättegången p.g.a. att de undanhållna uppgifterna inte granskades. Domstolen betonade betydelsen av att sådant material som är relevant för försvaret prövas av domare, som beslutar om det skall lämnas ut eller inte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b).

HÄNVISNINGAR
Rowe o. Davies ./. U K, dom (GC) 2000-02-16
Edwards ./. U K, dom 1992-12-16
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Fitt ./. U K, dom (GC) 2000-02-16 

Stretch mot UK
(Ansökan nr. 44277/98, dom den 24 juni 2003)

Domen finns endast på engelska.

Förlängningsklausul i avtal om arrende av industrimark, som inte lagligen kunde tillämpas medförde ett oproportionerligt ingrepp i berättigade förväntningar om en förlängning och kränkte artikel 1 i protokoll nr.1.

Stretch, S, avled i januari 2003 och hans son fullföljer talan. S fick i november 1969 ett avtal med kommunen om ett 22-årigt arrende av industrimark. Enligt kontraktet skulle S på egen bekostnad uppföra sex byggnader att användas för småindustri. Kontraktet innehöll en förlängningsklausul avseende ytterligare 21 år. 1990 förhandlade S om en förlängning av arrendeavtalet när han upplystes om att förlängningsklausulen inte kunde tillämpas, bl.a. eftersom kommunen hade överskridit sin befogenhet när den gick med på möjligheten till förlängning. S ansökte förgäves hos domstolarna om att få nyttja sin rätt.  - I Europadomstolen  klagade S över att han inte fått utnyttja sin rätt till förlängning och hävdade att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr.1.

Europadomstolen noterade att S ingått det aktuella arrendeavtalet under förutsättningen att det skulle vara möjligt att förlänga tiden och att varken han eller kommunen vid den aktuella tidpunkten varit medvetna om att de varit lagligen förhindrade att förlänga hyrestiden. S hade därefter bebyggt marken och upplåtit lokalerna till tredje man. Han fick därför anses ha haft åtminstone en berättigad förväntan på att få utnyttja förlängningsklausulen. I denna legitima förväntan hade de lokala myndigheterna ingripit. Det hade inte visats att det fanns något intresse för  det allmänna eller för någon tredje man som skulle ha skadats om hyrestiden hade förlängts. Det hade inte heller i sig varit otillbörligt att ta in en förlängningsklausul i avtalet. S hade inte bara haft en förväntan om att få en framtida förtjänst på sin investering utan förlängningsklausulen hade spelat en betydande roll m.h.t. den skyldighet att bygga som han hade iklätt sig. Domstolen fann att det inte skett någon jämn avvägning mellan samhällets krav och den enskildes grundläggande rättigheter. Det hade därför skett ett oproportionerligt ingrepp i S:s rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr.1. 

HÄNVISNINGAR
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
Pressos Companía Naviera S.A. ./. Belgien, dom   1995-11-20
Malhous ./. Tjeckien, beslut 2000-12-13
Prince Hans-Adam II ./. Tyskland (GC) 2001-07-12
Nerva ./. U K, dom 2002-09-24 (jfr. nr 9/02)
Gasus Dosier- und Fördertechnik GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23
AGOSI ./. U K, dom 1986-20-24

Pascolini mot Frankrike
(Ansökan nr. 45019/98, dom den 26 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Frankrike åter fällt för kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att parts advokat inte fått del av referentens rapport i Cour de cassation när generaladvokaten fått det.

Europadomstolen konstaterade att enligt gällande praxis informerades parternas advokater om den rekommendation som referenten lämnade i sin rapport en vecka före förhandlingen i Cour de cassation. P hade inte visat att hans advokat inte fått sådan information. Advokaten hade emellertid endast fått veta vilken rekommendation som getts medan generaladvokaten hade fått del av hela rapporten. Den andra delen av rapporten som var avsedd för domstolens överläggningar kunde enligt Europadomstolens mening förbli hemlig för parterna och generaladvokaten medan den första delen, som inte omfattades av överläggningssekretess, vid behov skulle kunna lämnas ut till parterna och till generaladvokaten på lika villkor. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel  6.1.

HÄNVISNING
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31

Maire mot Portugal
(Ansökan nr. 48206/99, dom den 26 juni 2003)

Domen finns endast på franska.

Otillräckliga åtgärder för att verkställa vårdnadsdom kränkte artikel 8.

Maire, M, gifte sig med en portugisiska, SC och fick 1995 med henne en son, J. Sedan M genom ett domstolsbeslut tillfälligt fått vårdnaden om J avvek SC den 3 juni 1997 med sonen och förde honom med sig till Portugal. Makarna beviljades skilsmässa 1998 och M fick vårdnaden om J medan modern fick rätt till visst umgänge. SC befanns skyldig till att ha kidnappat J och hon dömdes till ett års fängelse. En efterlysning utfärdades. Den 5 juni 1997 ansökte M hos det franska justitiedepartementet om att J skulle återföras till honom. Sedan den franska myndigheten kontaktat sin portugisiska motsvarighet ansökte statsadvokaten i juli 1997 om ett domstolsbeslut om återlämnande av J. De portugisiska myndigheterna vidtog ett antal åtgärder för att utreda var pojken befann sig men lyckades inte spåra honom. I december 2001 hittades J och SC av kriminalpolisen och J placerades i fosterhem. Under åberopande av att J rotat sig i sin nya omgivning ansökte statsadvokaten hos familjedomstolen i Cascais om att vårdnaden om J skulle överföras på modern. Vårdnaden överfördes tillfälligt och J återlämnades till modern. Härefter gavs M umgängesrätt genom ett beslut i maj 2002. Vårdnadsmålet är ännu inte slutligt avgjort. - I Europadomstolen klagade M över de portugisiska myndigheternas passivitet och underlåtenhet att verkställa de juridiska beslut som tillerkände honom vårdnaden om sonen. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen erinrade om att artikel 8 innefattar rätten för en förälder att få åtgärder vidtagna för att kunna återförenas med sitt barn och en skyldighet för de nationella myndigheterna att vidta sådana åtgärder. De positiva skyldigheter som artikel 8 ålägger konventionsstaterna när det gäller återförening av förälder och barn måste tolkas i ljuset av 1980 års Haagkonvention och 1989 års internationella barnkonvention. - I det aktuella fallet måste domstolen pröva om de portugisiska myndigheterna hade vidtagit alla de åtgärder som rimligen kunde förväntas av dem när det gällde att verkställa de franska domstolarnas beslut. Domstolen erinrade om att en åtgärds lämplighet skall bedömas m.h.t. hur snabbt den vidtas. Vårdnadsmål kräver omgående handläggning, eftersom en tidsutdräkt kan medföra sådana konsekvenser som inte kan repareras för relationerna mellan barnet och den förälder det är skilt ifrån. Även om det i det aktuella fallet inte förekommit några längre perioder av passivitet kunde domstolen inte godta att de myndigheter som ansvarat för handläggningen i det inledande skedet inte kunnat kalla SC att infinna sig. Domstolen godtog att svårigheterna att ta reda på var barnet vistades orsakats av moderns beteende men fann att myndigheterna borde ha vidtagit åtgärder för att straffa modern för att hon inte samarbetat. Den långa tid som gick innan J återfanns hade skapat en situation som missgynnade M, särskilt m.h.t. barnets ringa ålder. De portugisiska myndigheterna hade inte vidtagit lämpliga och effektiva åtgärder för att verkställa M:s rätt att få sonen återlämnad i sin vårdnad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23

Suominen mot Finland
(Ansökan nr. 37801/97, dom den 1 juli 2003)

Domen finns endast på engelska.

När domstols beslut saknade skäl kränktes artikel 6.1

K.H. Souminen, S, är finska och bosatt i Finland. Mellan juni 1991 och februari 1993 träffade hon avtal med en bank om finansieringen av det bolag hon ägde. Våren 1993 vägrade banken  att ge henne ytterligare lån och i februari 1995 väckte banken talan mot henne för att få återbetalning av lånen. Tingsrätten biföll bankens talan och S:s tillgångar beslagtogs. S överklagade förgäves. - I europadomstolen åberopade S artikel 6.1 och hävdade att hon inte fått en rättvis rättegång, eftersom tingsrätten, utan att ange några skäl för beslutet, hade beslutat inte tillåta en del av den bevisning hon velat åberopa.

Europadomstolen konstaterade att frågan gällde om tingsrätten hade givit några skäl för sitt beslut. En nationell domstol är skyldig att visa att dess handläggning är berättigad genom att ange skäl för sina beslut. En annan anledning till motiverade beslut är att visa att det som parterna har anfört har beaktats. Dessutom ger skälen för ett beslut den enskilde en möjlighet att överklaga och appellationsinstansen en möjlighet att överpröva beslutet. Eftersom tingsrätten inte hade lämnat några skäl för sitt beslut hade det varit omöjligt för S att göra ett effektivt överklagande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Hirvisaari ./. Finland, dom 2001-09-27
 

Finucane mot UK
(Ansökan nr. 29178/95, dom den 1 juli 2003)

Domen finns endast på engelska.

Bristande utredning av anklagelser mot säkerhetspersonal på Nordirland i samband med mord på advokat kränkte artikel 2.

G Finucane, F, är irländska och bosatt på Irland. Hennes make, PF, som var advokat, sköts till döds i februari 1989 inför ögonen på henne och deras tre barn av två maskerade män som brutit sig in i deras hem. En olaglig paramilitärisk grupp, UFF, tog på sig ansvaret för dådet. PF hade som advokat representerat klienter från båda sidor i den nordirländska konflikten och hade varit inblandad i flera uppmärksammade mål. Enligt F hade hennes make fått flera hot om att dödas från officerare i Royal Ulster Constabulary (RUC). Efter dådet påbörjade RUC en utredning och många misstänkta medlemmar i UFF greps och förhördes. Det framkom att den pistol som använts hade stulits från militärbarackerna i augusti 1987. Hösten 1989 tillsattes en polis från England, S, som utredare för att undersöka påståenden om ett hemligt samarbete mellan säkerhetsstyrkorna och lojalisterna. Utredningen ledde inte till att några medlemmar i RUC anklagades. En dubbelagent som dömts till långvarigt fängelsestraff lämnade under tiden i fängelset uppgifter som senare framfördes i ett TV-program. I följd härav fick S i uppdrag att göra en andra utredning. F hävdade att ingen frågade henne eller hennes advokat om de hot hon hävdade att hennes make tagit emot. I februari 1995 fick chefen för RUC en förklaring om att något åtal inte skulle väckas, eftersom det inte fanns tillräcklig bevisning för att åtala någon. 1999 fick S ett uppdrag att göra en oberoende undersökning av mordet på F. Han avlämnade sin rapport i april 2003 och ett sammandrag därav offentliggjordes. Där antyddes att det funnits ett hemligt samarbete och att mordet kunde ha förhindrats. - I Europadomstolen hävdade F att det inte skett någon ordentlig utredning av hennes makes död, vilken inträffat under omständigheter som väckte misstankar om ett hemligt samarbete mellan säkerhetsstyrkorna och mördarna. F åberopade artikel 2.

Europadomstolen noterade att polisutredningen avseende mordet hade startats omgående och att nödvändiga åtgärder vidtagits för att söka bevisning. Denna utredning hade emellertid utförts av poliser som ingick i den polisorganisation som F misstänkte ha uttalat dödshot mot hennes make. Utredningen hade därför inte varit oberoende och detta gav anledning till allvarliga tvivel om med vilken noggrannhet och effektivitet möjligheten av ett eventuellt samarbete hade utretts. Den rättsliga undersökningen av dödsorsaken hade inte innefattat någon utredning av anklagelserna om hemligt samarbete och F hade vägrats tillstånd att uttala sig om de påstådda hoten mot hennes make. Denna undersökning kunde därför inte anses ha utgjort en effektiv utredning. Det framgick inte att de två första av de tre utredningar som S hade svarat för hade omfattat en utredning av mordet på PF i syfte att kunna väcka åtal och rapporterna hade inte offentliggjorts. De nödvändiga inslagen av allmänhetens granskning och familjens engagemang saknades därför. Den tredje utredningen var visserligen särskilt ägnad åt mordet men företogs ca tio år efter själva händelsen och den kunde därför inte sägas ha skett omgående och snabbt. Det krävdes inte att chefsåklagaren lämnade några skäl för sina beslut att inte väcka åtal och det fanns i Nordirland inte någon möjlighet att ifrågasätta ett sådant beslut genom en överprövning. I det aktuella fallet hade det inte lämnats några skäl för beslutet att inte väcka åtal och inte heller annan information som kunde övertyga F och allmänheten om att rättssäkerhetskraven hade respekterats. Myndigheterna hade således underlåtit att tillhandahålla en omgående och effektiv utredning av anklagelserna mot säkerhetspersonal om hemligt samarbete. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2.

HÄNVISNINGAR
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Tanrikulu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02
Cakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
 

Buffalo Srl in liquidation mot Italien
(Ansökan nr. 38746/97, dom den 3 juli 2003)

Domen finns endast på franska. 

Dröjsmål med skatteåterbetalning kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Buffalo Srl, bolaget, som sedan december 1994 är i frivillig likvidation, hade under åren 1985-1992 betalat in för mycket skatt och hade därför rätt till skatteåterbäring, vilken myndigheterna började betala tillbaka 1997 men som ännu inte är slutbetald. Under samma period tvingades bolaget ta upp lån i banker och från privata långivare och det ådrog sig härigenom kostnader och fick betala högre ränta än vad staten betalade på skatteåterbäringen. - I Europadomstolen hävdade bolaget att skattemyndighetens dröjsmål med återbetalningen inkräktat på dess rätt till respekt för sin egendom i strid med artikel 1 i protokoll nr. 1.

Europadomstolen  slog fast att bolaget haft ett ekonomiskt intresse från den dag då skattemyndigheten tagit emot bolagets deklaration och till dagen för återbetalning som utgjorde "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1 samt att dröjsmålet med betalningen innebar ett ingrepp i bolagets egendomsrätt. Domstolen noterade att systemet med att betala skatt à conto innebar en väsentlig börda för skattebetalaren som tycktes bli än tyngre genom myndighetens dröjsmål med återbetalningen, vilket i det aktuella fallet uppgått till mellan fem och tio år till följd av statens försummelse. Dröjsmålet kunde inte anses ha kompenserats genom räntebetalningen, eftersom den långa tid som pengarna inte varit tillgängliga hade orsakat en omfattande och definitiv skada på bolagets ekonomi. Dröjsmålet hade skapat ett osäkerhetstillstånd för bolaget under en oskäligt lång tid. Ingreppet i bolagets "egendom" hade varit oproportionerligt, eftersom den ekonomiska skadan i förening med avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för att påskynda saken samt osäkerheten om när återbetalningarna skulle ske hade rubbat den jämvikt som måste upprätthållas mellan samhällets intresse och skyddet för att egendomsrätten respekteras. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr.1.

HÄNVISNINGAR
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Dangeville ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr. nr 5/02)
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Les saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09 
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Almeida Garrett, Mascarenhas Falcão m.fl. ./. Portugal, dom 2000-01-11
Travers m.fl. ./. Italien, kommissionens beslut 1995-01-16
Ferretti ./. Italien, kommissionens beslut 1997-02-26
Aka ./. Turkiet, dom 1998-09-23

Fontaine och Bertin mot Frankrike
(Ansökningar nr 38410/97 och 40373/98, dom den 8 juli 2003)
Domen finns endast på franska.

Avsaknad av muntlig förhandling, kort klagofrist och krav på specialistadvokat i kassationsdomstol kränkte inte artikel 6 men att inte sända ut generaladvokatens yttrande kränkte nämnda artikel.

Fontaine, F, och Bertin, B, fälldes båda för trafikbrott. Båda överklagade och begärde en laglighetsprövning men överklagandena avslogs av brottsmålsavdelningen i Cour de cassation. - I Europadomstolen hävdade F och B att de inte fått en rättvis rättegång och att de behandlats sämre än andra klaganden p.g.a. att de inte representerats av en advokat i kassationsdomstolen.

När det först gällde klagomålet att de klagande fått mindre tid än andra för att utveckla sin talan konstaterade Europadomstolen att F och B gett in sina överklaganden inom föreskriven tid och att de inte begärt någon förlängning av tidsfristen. Även om fristen var kortare för dem än för en klagande som företräds av en advokat hade de inte visat att tiden varit otillräcklig för att de skulle kunna ange grunderna för sina överklaganden ordentligt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

De klagande hade vidare hävdat att de inte kallats till förhandling och därför inte varit närvarande i kassationsdomstolen. Europadomstolen konstaterade att innan överklagandena gavs in så hade parternas argument prövats av polisdomstolen, vilken hade full behörighet och hade hållit förhandlingar som var förenliga med artikel 6. Domstolen påpekade vidare att eventuella argument vid en förhandling i kassationsdomstolen skulle vara av teknisk natur och avse laglighetsfrågor. Det skulle vara onödigt formellt att tolka de processuella kraven så att de klagande skulle ha rätt att muntligen framföra sina synpunkter vid en sådan förhandling. Den särskilda karaktären på förfarandet i kassationsdomstolen kunde också berättiga specialistadvokaternas monopol på att göra muntliga framställningar. Det förhållandet att de klagande inte fått föra sin talan muntligen vare sig personligen eller genom en vanlig advokat innebar inte att deras rätt till en rättvis rättegång hade inskränkts. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 6.

Den omständigheten däremot att de klagande inte fått en kopia av generaladvokatens yttrande hade gjort det omöjligt för dem att slå fast innehållet i yttrandet och att bemöta det. Det förhållandet att de inte sökt rättshjälp för att kunna företrädas av en specialistadvokat innebar inte att de avstått från rätten till ett kontradiktoriskt förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6. Domstolen fann med sex röster mot en att det skett enkränkning även med avseende på att generaladvokaten men inte de klagande fått del av referentens rapport. (Jämför Pascolini mot Frankrike ovan, dom 2003-06-26.)

Skiljaktiga meningar
Den cypriotiske domaren Loucaides var delvis skiljaktig och anförde i korthet följande. Det franska systemet innebär att inför brottmålsavdelning i Cour de cassation får en klagande företrädas av en specialistadvokat eller inte ha någon företrädare alls. Även om det kan godtas att en part inte själv får framträda muntligen i kassationsdomstolen medför kravet på parternas likställdhet att systemet måste ge en part utan företrädare samma möjligheter som en part som företräds av en godkänd advokat. Om en part är behörig att delta i förfarandet utan advokat är det svårt att förstå varför han måste fråntas de rättigheter som en part, som väljer att låta sig företrädas av en godkänd advokat, åtnjuter. Det förhållandet att de klagande inte kallats och fått närvara i Cour de cassation innebar därför en kränkning av artikel 6.

Även den nederländska domaren Thomassen var skiljaktig såväl i frågan om de klagande borde kallats och ha fått närvara i kassationsdomstolen som ifråga om de bort få del av den del av referentens rapport som inte omfattades av överläggningssekretessen.

HÄNVISNINGAR
Vacher ./. Frankrike, dom 1996-12-17
KDB ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Cook o. Prinz ./. Österrike, dom 2000-02-08
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 2000-01-25
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Meftah m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr. nr 8/02)
Richen o. Gaucher ./. Frankrike, dom 2003-01-23 (jfr. nr 2/03)
Voisine ./. Frankrike, dom 2000-02-08
J. J. ./. Nederländerna, dom 1998-03-27
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Brumãrescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999.10-28
Mac Gee ./. Frankrike, dom 2003-01-07 (jfr. nr 1/03)
Berger ./. Frankrike, dom 2002-12-03 (jfr. nr 11/02)
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
 

Kastelic mot Kroatien
(Ansökan nr. 60533/00, dom den 10 juli 2003)

Multiplex mot Kroatien

(Ansökan nr. 58112/00, dom den 10 juli 2003)

Domarna finns endast på engelska.

Att Kroatien alltjämt saknade lagstiftning om möjlighet att få en talan mot staten om skadestånd p.g.a. terroristaktioner prövad kränkte artikel 6.1.

I båda målen har de klagande hävdat att de inte fått en rättvis rättegång inom rimlig tid, eftersom de inte kunnat få en civil talan om skadestånd från staten för skada orsakad av en terroristaktion prövad. Europadomstolen hänvisade till vad den funnit målet Kutic mot Kroatien, dom den 1 mars 2002, ansökan nr. 48778/99 (ej refererad i detta nyhetsblad). Eftersom de kroatiska myndigheterna ännu inte antagit någon lagstiftning i frågan saknades anledning att frångå den tidigare gjorda bedömningen. Domstolen fann därför i båda målen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Efstathiou och Michaïlidis & Co. Motel Amerika mot Grekland
(Ansökan nr. 55794/00, dom den 10 juli 2003)

Interoliva ABEE mot Grekland
(Ansökan nr. 58642/00, dom den 10 juli 2003)

Konstantopoulos AE m.fl. mot Grekland
(Ansökan nr. 58634/00, dom den 10 juli 2003)

Domarna finns endast på franska.

När full ersättning inte betalades för mark som exproprierats för vägbyggnad, p.g.a. att vägen ansågs medföra nytta, kränktes artikel 1 i protokoll nr. 1.

I alla tre målen ägde de klagande mark som exproprierades för ett vägbygge. Myndigheterna beslöt i enlighet med lagen nr. 653/1977 att de inte var berättigade till ersättning för hela marken, eftersom de bedömdes få nytta av att vägen byggdes.

Europadomstolen hänvisade till tidigare mål där den kritiserat antagandet att den nytta som erhölls av vägförbättringar utgjorde tillräcklig ersättning till en person vars mark hade exproprierats. Genom upprätthållandet av en presumtion som tvingade berörda markägare att föra talan i flera led för att kunna få en ersättning som motsvarade värdet av den exproprierade marken hade myndigheterna rubbat den jämvikt som skall råda mellan skyddet för enskildas rättigheter och det allmännas intresse. Domstolen fann därför i alla tre målen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Katikaridis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-11-15
Tsomtsos m.fl. ./. Grekland, dom 1996-11-15
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Les saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
 

Benhebba mot Frankrike
(Ansökan nr. 53441/99, dom den 10 juli 2003)

Domen finns endast på franska

Beslut om utvisning på tio år för bl.a. narkotikabrott kränkte trots starka band med Frankrike inte artikel 8.

Benhebba, B, är algerisk medborgare. Han uppgav att han kom till Frankrike vid två års ålder och att han bodde där tillsammans med sina föräldrar och åtta syskon. Mellan 1988 och 1994 dömdes han för ett antal olika brott, bl.a. inbrott och rån och fick upprepade gånger villkorliga fängelsestraff. I januari 1996 dömdes han för narkotikabrott till två års fängelse. Samtidigt beslöts att han skulle utvisas på tio år. B överklagade förgäves både domen och utvisningsbeslutet. I Europadomstolen hävdade han att utvisningsbeslutet kränkte hans rätt till respekt för privat- och familjelivet enligt artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att utvisningsbeslutet grundats både på det brott B åtalats för och de tidigare fällande domarna samt på att de åtgärder som vidtagits för att återanpassa honom till samhället hade misslyckats. B hade gripits med så mycket som två kilo cannabis i sin bil och därav drog domstolen slutsatsen att det inte var fråga om en engångsförseelse. Domstolen uttalade förståelse för att staterna visar fasthet när det gäller dem som aktivt bidrar till spridandet av narkotikagisslet. Det förhållandet att B under loppet av åtta år hade dömts till fängelse i sammanlagt sex år, sju månader och 15 dagar visade hur allvarlig hans brottslighet var.

Domstolen konstaterade vidare att B hade de flesta av sina sociala band med Frankrike och att han inte hade andra band med sitt hemland än medborgarskapet. Domstolen erinrade om att - även om hans familj bodde i Frankrike - relationer mellan vuxna inte nödvändigtvis omfattas av artikel 8  om det inte visas att det även föreligger någon annan form av beroende, utöver känslomässiga band. Trots de starka band som B hade med Frankrike kunde den tidsbegränsade utvisningen anses nödvändig för att förhindra brott. Med hänsyn till åtgärdens tidsbegränsade karaktär och den allvarliga brottslighet som B gjort sig skyldig till fann domstolen att utvisningsbeslutet var proportionerligt i förhållandet till syftet. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening

Den portugisiska domaren Cabral Barreto och den litauiske domaren Kuris var skiljaktiga och anförde att även om det mot bakgrund av Europadomstolens praxis inte saknades argument för att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8, så avslöjas i det aktuella fallet, enligt deras mening, ett oproportionerligt ingrepp i B:s privatliv, även om det inte gäller hans familjeliv. Det hade därför enligt deras mening skett en kränkning av artikel 8.

Till domen finns också fogad en skiljaktig motivering av den franske domaren Costa. 

HÄNVISNINGAR
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Djaid ./. Frankrike, beslut 1999-03-09
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18
Amrollahi ./. Danmark, dom 2002-07-11
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Adam ./. Tyskland, beslut 2001-10-04
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07
Jankov ./. Tyskland, beslut 2000-01-13
Kwakie-Nti o. Dufie ./. Nederländerna, beslut 2000-11-07
Farah ./. Sverige, beslut 1999-08-24
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Benamar ./. Frankrike, beslut 2000-11-14
Parlamentariska församlingens  rekommendation 1504 (2001)
 

Grava mot Italien
(Ansökan nr. 43522/98, dom den 10 juli 2003)

Domen finns endast på franska.

När beslut om straffeftergift dröjde fick för stor del av straffet avtjänas och därmed kränktes artikel 5.1 a).

Grava, G, dömdes i sin frånvaro för bedrägeri till sex års fängelse. Han greps senare i Rumänien och utlämnades på begäran den 3 juni 1994 till Italien, där han häktades i avvaktan på rättegång. Han släpptes villkorligt den 16 september 1994. I oktober sattes straffet ned till fyra års fängelse. G klagade förgäves. I maj 1997 greps han för att säkerställa att han avtjänade vissa andra straff. G ansökte om straffeftergift enligt en förordning från 1990 men fick avslag med motiveringen att han fått eftergift av tidigare straff. Han frigavs villkorligt i augusti 1998 och i december s.å. beviljades hans ansökan om straffeftergift. - I Europadomstolen klagade G över underlåtenheten att bevilja honom straffeftergift före december 1998 och åberopade artikel 5. Han hävdade vidare att det skett kränkningar även av artikel 13 och artikel 7.1.

Europadomstolen konstaterade att den dag då G frigavs hade han redan avtjänat två år, två månader och fyra dagar av straffet och att han därför hade ett år, nio månader och tjugosex dagar kvar av straffet, eller mindre än den maximiperiod för vilken han fått straffeftergift. Han hade alltså avtjänat två månader och fyra dagar mer än det utdömda straffet minus eftergiften. Domstolen noterade att så snart förutsättningarna för tillämpning av 1990 års förordning var uppfyllda var de italienska myndigheterna skyldiga att tillämpa föreskrifterna om straffeftergift. G hade beviljats straffeftergift efter det att han frigetts och sedan han avtjänat en längre strafftid än han skulle ha gjort. Denna ytterligare tid i fängelse kunde inte ses som ett lagligt frihetsberövande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 a), att det inte skett någon kränkning av artikel 7.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Quinn ./. Frankrike, dom 1995-03-22
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01
 

Murphy mot Irland
(Ansökan nr. 44179/98, dom den 10 juli 2003)
 

Domen finns endast på engelska.

Förbud mot religiöst reklaminslag i radio kränkte inte artikel 10.

Murphy, M, är präst knuten till Irish Faith Centre, som avtalade med en lokal oberoende kommersiell radiostation om sändning av ett reklaminslag om en videovisning om "de historiska fakta om Kristus" och om "bevis om återuppståndelsen". I mars stoppades sändningen av reklaminslaget enligt radio- och TV-lagen. M klagade förgäves ända till högsta instans. - I Europadomstolen hävdade M att förbudet att sända hans reklaminslag kränkte religionsfriheten enligt artikel 9 och yttrandefriheten enligt artikel 10.

Europadomstolen fann att klagomålet skulle prövas enligt artikel 10. Det aktuella förbudet var föreskrivet i lag och hade vidtagits i det legitima syftet att bevara allmän ordning och säkerhet och att skydda andras rättigheter och friheter. När det gällde att bedöma om förbudet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle måste domstolen ta ställning till om de nationella myndigheterna gett relevanta och tillräckliga skäl för att förbjuda sändningen. Regeringens huvudsakliga argument var de religiösa spänningarna i det irländska samhället och de nationella domstolarna hade beaktat denna känsliga fråga. Domstolen fann att den ifrågasatta åtgärden svarade mot denna särskilda hänsyn. Bortsett från reklaminslaget hade det inte skett någon begränsning av hur M fick ge uttryck för sin religion. Han hade haft samma rätt som andra att delta i program om religiösa frågor och hade kunnat få gudstjänster i sin kyrka sända i radio. Det förhållandet att reklamtid fick köpas och blev till fördel för religiösa grupper med stora tillgångar var enligt domstolen relevanta orsaker till sändningsförbudet. Domstolen godtog regeringens påstående att det inte var möjligt att förena ett totalt eller delvis upphävande av förbudet med arten och omfattningen av den religiösa spänningen och principen om neutralitet i media. Man kan inte berättiga att en religion men inte en annan får göra reklam och det vore svårt att fall för fall göra en rättvis och objektiv bedömning av om religiös reklam skall tillåtas.  Statens bedömning att även en begränsad frihet att göra reklam sannolikt skulle gynna en dominerande religion var rimlig. Det fanns i konventionsstaterna inte någon samsyn om på vilket sätt religiösa reklaminslag skulle lagregleras. M.h.t. statens utrymme för sina bedömningar hade det lämnats relevanta och tillräckliga skäl för att berättiga det vidtagna ingreppet i yttrandefriheten. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Otto‑Preminger‑Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Larissis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-24
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Vgt Verein gegen Tierfabriken ./. Schweiz, dom 2001-06-28
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25
United Christian Broadcasters Ltd ./. U K, beslut 2000-11-07
 

GRAND CHAMBER

Domstolen har den 8 juli 2003 meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Sahin mot Tyskland
(Ansökan nr. 30943/96)

Sommerfeld mot Tyskland
(Ansökan nr. 31871/96)

Artikel 8 kräver inte att psykologisk expert anlitas och att barnet hörs i varje mål om umgängesrätt men att fäder till barn som fötts utom äktenskap behandlas annorlunda än fäder till barn som fötts inom äktenskap kränker artikel 14 i förening med artikel 8.

Sahin var vid den aktuella tidpunkten turkisk medborgare men fick därefter tyskt medborgarskap. Han är far till en dotter som fötts utom äktenskap  i juni 1988. Han erkände faderskapet och hade ett regelbundet umgänge med dottern fram till oktober 1990 då modern förbjöd all vidare kontakt. Han ansökte i december 1990 utan framgång om rätt till umgänge och överklagade därefter förgäves.

Sommerfeld är far till ett barn fött utom äktenskapet 1981. Han erkände faderskapet och levde tillsammans med barnets mor till dess att de separerade 1986. Modern förbjöd då all vidare kontakt med barnet. Sedan dottern upprepade gånger sagt att hon inte ville ha någon kontakt med honom återkallade han i juli 1992 en ansökan om rätt till umgänge. Han gav in en ny ansökan i september 1993 men fick avslag. Han överklagade sedan utan framgång.

I Europadomstolen klagade de sökande över att de tyska domstolarnas beslut att avslå deras ansökningar om rätt till umgänge med sina barn födda utom äktenskap kränkte artikel 8. De klagade också över att de diskriminerades i förhållande till fäder vars barn fötts inom äktenskapet i strid med artikel 14.

Europadomstolen erinrade om att de nationella myndigheterna enligt artikel 8 är skyldiga att upprätthålla en jämvikt mellan barnets intressen och föräldrarnas. De tyska domstolarna hade angett relevanta skäl för sina beslut nämligen i målet Sahin de allvarliga motsättningarna mellan föräldrarna och risken att umgänge skulle påverka barnets utveckling negativt och i Sommerfeld barnets uttryckliga önskan - barnet var 13 år - och risken att hennes känslomässiga och psykiska jämvikt skulle rubbas om hon tvingades till umgänge.

När det gällde att bedöma om dessa skäl var tillräckliga prövade domstolen om de klagandes intressen hade fått tillräckligt skydd i beslutprocessen. Domstolen framhöll att de haft möjlighet att lägga fram alla sina argument för beviljande av umgängesrätt och att de haft tillgång till alla relevanta uppgifter som domstolarna beaktat. I målet Sommerfeld konstaterade domstolen att det skulle föra för långt att säga att de nationella domstolarna alltid var skyldiga att anlita en psykologisk expert i frågan om umgängesrätt skulle beviljas en förälder som inte hade någon del i vårdnaden. Genom att den haft direkt kontakt med barnet hade tingsrätten varit väl rustad att värdera hennes uttalanden och avgöra om hon själv kunde avgöra vad hon ville. I målet Sahin konstaterade domstolen att det skulle vara att gå för långt att säga att de nationella domstolarna alltid skulle höra barnet självt i rätten när  det gällde frågor om umgängesrätt. Eftersom barnet i fråga bara var fem år gammalt hade den nationella domstolen varit berättigad att lita på den sakkunniges utlåtande och det hade inte funnits någon anledning att ifrågasätta dennas kompetens. De nationella domstolarna hade handlagt målen på ett rimligt sätt och hade haft tillräckligt material för att ge ett välmotiverat beslut. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem i målet Sahin och fjorton röster mot tre i målet Sommerfeld att det inte skett någon kränkning av artikel 8. (Domstolen ändrade därmed de domar som meddelats i liten kammare den 11 oktober 2001; jfr. nr 1/01 av detta nyhetsblad).

När det gällde den påstådda kränkningen av artikel 14 i förening med artikel 8 noterade domstolen att vid den aktuella tidpunkten hade frånskilda fäder till barn som fötts inom äktenskapet en rätt till umgänge med sina barn, vilken med hänsyn till barnets behov kunde begränsas eller upphävas. Fäder till barn födda utom äktenskapet kunde endast få umgänge med sina barn om modern samtyckte till det eller om det i ett domstolsbeslut fastställdes att ett umgänge låg i barnets intresse. Det måste krävas mycket tungt vägande skäl för att behandla fäder till barn födda utom äktenskapet annorlunda än fäder till barn som fötts inom äktenskapet. Det hade inte visats några sådan skäl i målen. Domstolen fann därför i båda målen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

Till vart och ett av målen finns fogat två skiljaktiga meningar.

HÄNVISNINGAR  - i båda målen
Artikel 8
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr. nr 3/02)  
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13 
T.P. o. K.M. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
W. ./. U K, dom 1987-07-08
P, C o. S ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr. nr 8/02)
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
 

Artikel 14
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Camp o. Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28 
National Union of Belgian Police ./. Belgien, dom 1975-10-27
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
East African Asians ./. U K, kommissionens rapport 1973-12-14
Mazurek ./. Frankrike, dom 2000-02-01
Bourimi ./. Nederländerna, dom 2000-10-03
 

Hatton m.fl. mot UK

(Ansökan nr. 36022/97)

Nattliga flygningar bidrog till den allmänna ekonomin och bullret störde inte närboendes privat- och familjeliv på sådant sätt att jämvikten mellan allmänna och enskilda intressen rubbades och artikel 8 kränktes därför inte.

De åtta sökande i målet, H, är alla brittiska medborgare bosatta i närheten av Heathrow-flygplatsen.

Före oktober 1993 hade bullret från nattflygningar kontrollerats genom att antalet starter och landningar begränsades  men efter nämnda datum reglerades bullret genom ett system med bullerkvoter, vilket tilldelade varje plan en viss kvot, QC - ju bullrigare ett plan är, desto högre QC. Med det nya systemet tilläts fler in- och utflygningar med tystare plan och färre med mer störande plan så länge fastlagda bullerkvoter sammanlagt inte överskreds. Berörda lokala myndigheter hade fått till stånd en juridisk prövning av det nya systemet, vilket befanns strida mot föreskrifter som krävde att det exakta antalet flygplan som stred mot bullerkvoterna angavs. Regeringen införde därför en begränsning av antalet tillåtna flygningar nattetid. Vid en andra rättslig översyn konstaterades att regeringens samråd beträffande systemet hade genomförts på ett olagligt sätt och i mars och juni 1995 lämnade regeringen ut ytterligare handlingar på remiss. Den 16 augusti 1995 meddelade transportministern att det nya systemet skulle vara sådant som det tidigare angivits. De lokala myndigheterna överklagade detta beslut utan framgång. - I Europadomstolen hävdade H att regeringens inställning till nattliga flygningar p Heathrow innebar en kränkning av deras rättigheter enligt artikel 8 och att de förvägrades ett nationellt effektivt rättsmedel för sina klagomål i strid med artikel 13.

Den fråga som Europadomstolen hade att pröva var om det när det nya systemet infördes hade upprätthållits en rimlig jämvikt mellan de enskildas och samhällets motstående intressen. Begränsningar av rätten till respekt för privat- och familjelivet kan enligt artikel 8.2 tillåtas med hänsyn till intresset av landets ekonomiska välbefinnande och för att skydda andras rättigheter och friheter. Regeringen var därför berättigad att ta hänsyn till flygbolagens och andra företags ekonomiska intressen och de ekonomiska intressena för samhället som helhet.

I tidigare mål där miljöfrågor har gett upphov till kränkningar av konventionen har de nationella myndigheterna underlåtit att rätta sig efter nationell lag. I det förevarande målet hade inställningen till nattliga flygningar befunnits vara förenlig med den nationella lagen. Domstolen konstaterade att införande av det nya systemet var en allmän åtgärd snarare än riktad särskilt mot de klagande. Staten hade därför vidare möjligheter att välja på vilket sätt den skulle uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8. Det fanns inget som visade att beslutet att införa kvotsystemet som sådant var oförenligt med artikel 8. Domstolen fann det rimligt att anta att nattliga flygningar åtminstone i viss utsträckning bidrog till den allmänna ekonomin. En annan relevant faktor för bedömningen av om det funnits en jämvikt var tillgången på åtgärder som allmänt kunde mildra effekterna av flygplansbuller. H hade inte bestritt uppgiften att huspriserna i området inte hade påverkats. Eftersom det endast var ett begränsat antal individer som blivit störda av det nya systemet, ca 2-3 procent, måste deras möjlighet att flytta utan någon ekonomisk förlust tas i beaktande. Införandet av det nya systemet hade föregåtts av ett antal utredningar och undersökningar. Myndigheterna kunde därför inte anses ha gått utöver det utrymme de haft för sina bedömningar när det gällde att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan de skilda intressena. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem att det inte skett någon kränkning av artikel 8. (Domstolen ändrade därmed den tidigare domen från den 2 oktober 2001.)

När det gällde klagomålet enligt artikel 13 instämde Europadomstolen nu i vad som anförts i den tidigare domen om att möjligheten till överprövning i nationella domstolar varit begränsad. Domstolen fann därför med sextom röster mot en att det skett en kränkning av artikel 13.

Skiljaktiga meningar

Domarna Costa, Frankrike, Ress, Tyskland, Türmen, Turkiet, Zupancic, Slovenien och Steiner, Österrike, var skiljaktiga i fråga om artikel 8 och ansåg i en gemensam utförlig  att det skett en kränkning av artikel 8 m.h.t. utvecklingen av relevant rättspraxis samt det nära sambandet mellan skyddet av mänskliga rättigheter och det stora behovet av att sanera miljön. De fann att bevarandet av hälsan är ett av de grundläggande mänskliga behoven. De hänvisade bl.a. till den Europeiska Unionens stadga om grundläggande rättigheter.

Den engelske domaren Kerr var skiljaktig i fråga om artikel 13 och ansåg, med hänvisning till vad Europadomstolen i stor kammare uttalat i målet Goodwin mot UK, dom den 11 juli 2002, att det inte skett någon kränkning av den artikeln.

HÄNVISNINGAR

Artikel 8
Powell and Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
López Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09 
Guerra ./. Italien, dom 1998-02-19
Handyside ./. U K, dom  1976-12-07
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Buckley ./. U K, dom 1996-09-25
Dudgeon ./. U K, dom 1981-10-22
 

Artikel 13
Costello-Roberts ./. U K, dom 1993-03-25 
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Smith o. Grady ./. U K, dom 1999-09-27 
 

ÖVRIGT

Under perioden den 17 juni - 10 juli  2003 har domstolen avgjort 22 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 17, 19, 24 och 26 juni  samt den 1och 10 juli 2003.

17 juni
Asnar ./. Frankrike (57030/00) pension
Lutz ./. Frankrike (49531/99) psykiatrisk vård; även artikel 13
SCI Boumois ./. Frankrike (55007/00) skadestånd; även artikel 13
Seidel ./. Frankrike Nr 2 (60955/00) förvaltningsrättslig ersättning; även artikel 13
Benackova ./. Slovakien (53376/99) arbetsskadeersättning
Plot ./. Frankrike (57734/00)
Raitiere ./. Frankrike (57734/00)
Mustafa ./. Frankrike (63056/00)
Lechoisne m.fl. ./. Frankrike (61173/00)
Tierce ./. San Marino (69700/01)
Bona ./. Slovakien (72022/01)
Klimek ./. Slovakien (60231/00)
Chovancik ./. Slovakien (54996/00)

19 juni
Widmann ./. Österrike (42032/98)
Sahini ./. Kroatien (63412/00)

24 juni
Bouilly ./. Frankrike (57115/00)
Sika ./. Slovakien (69145/01)
 

26 juni
Moreira & Ferreirinha Lda m.fl. ./. Portugal (54566/00, 54567/00, 54569/00)

1 juli
Ciagadlak ./. Polen (45288/99)

10 juli
Lorenza Conti ./. Italien (45356/99) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr. 1
Farinha Martins ./. Portugal (53795/00)
Hartman ./. Tjeckien (53341/99) återlämnande av förstatligad egendom; även artikel 13

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Kammarrättens i Sundsvall dom den 13 maj 2003 i mål 2362-00 angående skattetillägg.

RSV yrkade att B skulle påföras skattetillägg p.g.a. att han redovisat en realisationsvinst som uppkommit vid försäljning av aktier med för lågt belopp. RSV anförde att B lämnat oriktig uppgift och att det inte visats föreligga några sådana omständigheter som kan utgöra skäl för befrielse från skattetillägget.

Kammarrätten fann att B lämnat oriktig uppgift och att det därför fanns grund för att påföra honom skattetillägg. Det saknades anledning att efterge skattetillägget och fråga uppkom då om det var uppenbart oskäligt att ta ut avgiften. Kammarrätten redogjorde för artikel 6 i Europakonventionen och för Europadomstolens domar i målen Västberga Taxi och Vulic resp. Janosevic mot Sverige samt för RÅ 2000 ref. 66. Vidare redovisades hur frågan om skattetillägg i det aktuella fallet hade hanterats av skattemyndigheten och domstolarna. Kammarrätten (majoriteten) anförde härefter följande.

Sedan ärendet först aktualiserades och skattetillägg påfördes har således numera över sex år förflutit. Mer än fem år har gått sedan skattemyndigheten eftergav skattetillägget. Under handläggningstiden har målen legat i länsrätten utan åtgärd i två år och därefter lika lång tid i kammarrätten utan åtgärd i sakfrågorna. Med beaktande av Europadomstolens nämnda avgöranden och Regeringsrättens uttalande om eftergiftsgrunden "uppenbart oskäligt" i de fall tillägget har undanröjts i en lägre instans finner kammarrätten att skäl att efterge skattetillägget föreligger. RSV:s överklagande skall därför inte bifallas.

En ledamot var skiljaktig och anförde som sin mening i huvudsak följande. Rättviseskäl och intresset av förutsebarhet i bedömningarna av skattetilläggsfrågan talar för en restriktiv tolkning av Regeringsrättens uttalande i RÅ 2000 ref. 66 om att eftergift bör kunna övervägas om en överinstans finner att ett skattetilläggsbeslut som undanröjts i lägre instans rätteligen bör fastställas och mycket lång tid förflutit sedan skattetillägget först påfördes till dess det genom slutligt avgörande åter skall påföras. De domar från Europadomstolen som majoriteten redovisat ger inte underlag för någon annan slutsats, särskilt mot bakgrund av Europadomstolens påpekande att exekutiva åtgärder som påbörjats mot de skattskyldiga motiverat snabb handläggning av målen. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i det nu aktuella målet framstår det inte som uppenbart oskäligt att ta ut det aktuella skattetillägget.

Högsta domstolens beslut den 6 juni 2003 i mål Ö 1092-02 att undanröja beslut att avvisa talan om skadestånd p.g.a. att mål om eftertaxering tagit oskäligt lång tid.

I tingsrätten yrkade H ersättning för skada som orsakats honom genom att staten inte ordnat domstolssystemet inom förvaltningsrätten på sådant sätt att skattemål avgörs inom rimlig tid samt anförde att bristerna står i strid med artikel 6 i Europakonventionen och att avgörandena i förvaltningsrätten därför blir orättvisa. Han menade också att bristerna innebar ett avgörande hinder för att han skulle få sin sak prövad på ett rättvist sätt och ansåg att staten var ersättningsskyldig antingen enligt artikel 41 i Europakonventionen eller enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Tingsrätten fann att H:s grunder för skadeståndsyrkandet inte kunde förstås på annat sätt än att han åberopade att statens anordnande av domstolssystemet för prövning av skattemål, som grundar sig på beslut av riksdag och regering, är en följd av fel eller försummelse. Tingsrätten avvisade hans talan i denna del med hänvisning till 3 kap. 7 § skadeståndslagen. Tingsrätten avvisade vidare H:s talan i vad den grundade sig på artikel 41 i konventionen, vilken endast kan prövas av Europadomstolen,  och även talan i övrigt m.h.t. att H, trots att han beretts tillfälle till det inte närmare angett eller visat att vållande förekommit i myndighetsutövning som staten svarar för. - Hovrätten avslog H:s överklagande.

Högsta domstolen redogjorde för det förfarande mot vilket H:s kritik var riktad, nämligen ansökan om eftertaxering för åren 1985-1987 som anhängiggjordes i december 1991och vilken prövades slutligt av kammarrätten genom dom den 11 juni 1998 vilken innebar att H eftertaxerades och påfördes skattetillägg.  H:s talan fick därför uppfattas så att han i främsta rummet gjorde gällande att skattemålet inte avgjorts inom skälig tid och att detta utgjort ett brott mot artikel 6.1 i Europakonventionen samt att staten därför var skyldig att ersätta hans skada. Högsta domstolen redogjorde för artikel 13 i konventionen och noterade att Europadomstolen i dom i målet Kudla mot Polen slagit fast att artikel 13 skall förstås så att den garanterar ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet. Högsta domstolen anför vidare i  huvudsak följande. Åsyftat rättsmedel behöver inte bestå av en domstolsprövning. När det gäller skattetillägg, som till skillnad från mål om enbart fastställande av skatt, omfattas av artikel 6, har riksdagen beslutat införa en möjlighet att låta tillägget helt eller delvis bortfalla (prop. 2002/03:106, 2002/03:SkU16). Förändringen avser att tillgodose konventionens krav på kompensation när regeln om skälig tid har åsidosatts. Det står emellertid klart att gottgörelse på sådana vägar inte alltid är tillräcklig eller ens möjlig och att det därför är nödvändigt att frågan om ekonomisk ersättning kan prövas för att konventionens krav på ett effektivt rättsmedel skall vara uppfyllt. För svensk del kan talan mot staten föras enligt skadeståndslagen och dess bestämmelser måste i den utsträckning det är möjligt tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att t.ex. vissa i lagmotiv och praxis antagna begränsningar inte kan upprätthållas. Det kan diskuteras om ett krav på ekonomisk gottgörelse kan prövas direkt på grundval av konventionen. Frågan kan i så fall inte prövas med omedelbar tillämpning av artikel 41, vilken är avsedd som en subsidiär handlingsregel för Europadomstolen med avseende på sådana fall där en stat inte uppfyllt sina förpliktelser enligt bl.a. artikel 13. En tillämpning av artikel 13 skulle närmast få grunda sig på ett sådant resonemang som ligger till grund för EG-direktivs s.k. vertikala direkta effekt, dvs. att staten inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse. Det är emellertid inte möjligt för Högsta domstolen att som H yrkat pröva hans talan  i sak som första instans. -  Högsta domstolen fann att H inte kunde anses ha åberopat felaktiga beslut av riksdag och regering eller underlåtenhet av dessa organ att fatta beslut. Frågan om hans rätt till skadestånd enligt konventionen och vilka rättsregler som i så fall skall tillämpas rör själva saken och borde inte tagits upp som en fråga om rättegångshinder. Trots otydligheterna i H:s stämningsansökan kunde hans vid tingsrätten väckta talan inte anses så ofullständig att den inte kunde läggas till grund för rättegång. Högsta domstolen undanröjde därför det överklagade avvisningsbeslutet och visade målet åter till tingsrätten.

Regeringsrättens beslut den 17 juni 2003 att meddela prövningstillstånd i mål 5873-2001 avseende särskild avgift enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument.

Regeringsrätten har meddelat prövningstillstånd för O:s överklagande av Kammarrättens i Stockholm dom den 30 augusti 2001 i mål 1038-1999 avseende frågan om artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på särskild avgift enligt lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Kammarrätten hade att ta ställning till om konventionen är tillämplig på den särskilda avgift som kan påföras med stöd av den aktuella lagen och om det i så fall föreligger en konflikt mellan konventionen och bestämmelserna om särskild avgift. För att bedöma konventionens tillämplighet måste det klargöras om det handlande som kan medföra att särskild avgift påförs utgör brott eller m.a.o. om den särskilda avgiften är att betrakta som brottspåföljd. Kammarrätten konstaterar att det av Europadomstolens praxis framgår att domstolen i första hand tillämpar tre kriterier för sin bedömning, nämligen klassificeringen i den nationella rätten, gärningens natur samt påföljdens karaktär och stränghet. En genomgång av dessa tre kriterier i det aktuella fallet visade enligt kammarrätten att den särskilda avgiften inte är klassificerad som ett straff i svensk rätt utan som en administrativ sanktionsavgift, att syftet med den särskilda avgiften vid en sammantagen bedömningen inte kan sägas vara avskräckande eller bestraffande samt att även om avgiften kan utgå med förhållandevis höga belopp, medför det förhållandet att avgiften endast motsvarar en mindre del av det vederlag som erlagts eller erhållits för aktierna och att beloppet är begränsat uppåt, att avgiften inte skall anses som påföljd för brott i konventionens mening. Kammarrätten fann därför med två röster mot en att artikel 6 i Europakonventionen inte är tillämplig på den aktuella avgiften och avslog därefter överklagandet.

Den skiljaktige ledamoten var ense med majoriteten när det gällde beskrivningen av de tre kriterier som skall tillämpas vid bedömningen och i fråga om bedömningen av det första kriteriet. När det gällde de övriga kriterierna fann han, efter att ha utvecklat sina skäl därför, såväl den aktuella förseelsens natur som den särskilda avgiftens karaktär och stränghet vara sådana att påförandet av den aktuella avgiften måste anses utgöra en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i konventionen. Det ankommer dock på länsrätten att i första hand pröva frågan om påförandet av avgiften var förenlig med de krav som anges i artikel 6 och målet borde därför enligt hans mening återförvisas till länsrätten för ny prövning.

LITTERATUR  M. M.

SFS 2003:474, innebärande att tilläggsprotokoll nr 13 till Europakonventionen träder i kraft i Sverige den 1 augusti 2003.

Frihetsberövanden enligt utlänningslagen och Europakonventionen; Erik Janzon, Förvaltningsrättslig tidskrift nr 2/2003




Senast ändrad: 2011-04-12