JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 10 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 14 oktober - den 13 november 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

Lilly France mot Frankrike, 2003-10-14
Frankrike åter fällt för kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att parts advokat inte fått del av referentens rapport i Cour de cassation när generaladvokaten fått det.

Tkácik mot Slovakien, 2003-10-14
Frihetsberövande som inte prövades inom i nationell lag angiven frist kränkte artikel 5.1.

Ayse Kiliç mot Turkiet, 2003-10-16
Demirtas mot Turkiet (nr 2), 2003-10-16
Akkas mot Turkiet, 2003-10-23
Çakar mot Turkiet, 2003-10-23
Cavus och Bulut mot Turkiet, 2003-10-23
Dalgiç mot Turkiet, 2003-10-23
Eren mot Turkiet, 2003-10-23
Ergül och Engin mot Turkiet, 2003-10-23
Gençel mot Turkiet, 2003-10-23
Hayrettin Barbaros Yilmaz mot Turkiet, 2003-10-23
Mesut Erdogan mot Turkiet, 2003-10-23
Özyol mot Turkiet, 2003-10-23
Peker mot Turkiet, 2003-10-23
Simsek mot Turkiet, 2003-10-23
Süvariogullari m.fl. mot Turkiet, 2003-10-23
Tutmaz m.fl. mot Turkiet, 2003-10-23
Al m.fl. mot Turkiet, 2003-11-13
Ismail Günes mot Turkiet, 2003-11-13
Kenan Yavuz mot Turkiet, 2003-11-13
Turkiet åter fällt för kränkningar av artikel 6.1 på grund av att militär domare ingått i nationell säkerhetsdomstol.

Wynne mot UK (nr 2), 2003-10-16Omprövning av fortsatt internering sedan minimitid löpt ut, som gjordes av utskrivningsnämnd utan befogenhet att besluta om frigivning, kränkte artikel 5.4 och när det saknades laglig möjlighet att begära ersättning för den kränkningen kränktes även artikel 5.5.

Credit and Industrial Bank mot Tjeckien, 2003-10-21
När beslutande myndighet inte uppfyllde kraven i artikel 6 och när omprövning inte heller skedde av ett rättsligt organ som lämnade de garantier som föreskrivs, kränktes artikel 6.

Timofeyev mot Ryssland, 2003-10-23
Bristande verkställighet av dom kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Baars mot Nederländerna, 2003-10-28
Uttalande av appellationsdomstol att en person som endast uppträtt som vittne i mål mot annan varit medskyldig till dennes brott kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Rakevich mot Ryssland, 2003-10-28
Ansökan om tvångsintagning för psykiatrisk vård prövades inte inom föreskrivna fem dagar utan först efter 39 dagar och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. När den intagna inte kunde överklaga intagningsbeslutet kränktes  även artikel 5.4.

Stone Court Shipping Company S.A. mot Spanien, 2003-10-28
Avvisning av överklagande, som lämnades in till jourdomstol inom besvärstiden men som registrerades hos den domstol som skulle pröva det först sedan besvärstiden löpt ut, kränkte rätten att få tillgång till domstol enligt artikel 6.1.

Minjat mot Schweiz
När det gick mindre än en månad mellan det att beslutad tid i häkte löpte ut och nytt beslut om fortsatt kvarhållande och denna tid räknades av det fängelsestraff som sedan utdömdes, ansågs frihetsberövandet under mellantiden inte godtyckligt och artikel 5.1 kränktes inte.

Steur mot Nederländerna, 2003-10-28
Disciplindomstol, som fällde advokat för att ha kritiserat tjänsteman för det sätt på vilket ett förhör avseende bidragsbedrägeri hållits med hans klient, kränkte artikel 10.

Ganci mot Italien, 2003-10-30
Överklagande av beslut om fängelserestriktioner som avvisades p.g.a. att beslutets giltighetstid löpt ut gjorde rätten till domstolsprövning verkningslös och kränkte därför artikel 6.1.

Goral mot Polen, 2003-10-30
Kvarhållande i häkte under arton månader, varav viss tid utan rättsligt beslut, med motiveringen att den misstänkte kunde förvänta ett långt fängelsestraff kränkte artikel 5.1 och artikel 5.3.

Krone Verlag GmbH & CoKG mot Österrike (nr 2), 2003-11-06
Vite som efter överklagande ålades förlag för en period som följde efter en för förlaget gynnande dom kränkte förlagets yttrandefrihet och artikel 10.

Pantano mot Italien, 2003-11-06
En häktningstid på mer än två år och åtta månader kunde anses berättigad t.ex. vid utredning av organiserad brottslighet av maffia-typ och när rättegångsförfarandet omfattade 44 personer som åtalats för mer än 60 brott och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 5.3.                        

S.C., V.P., F.C., M.C. och E.C. mot Italien, 2003-11-06
Konkursförfarande som pågick mer än 12 år kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Socialist Party of Turkey (STP) m.fl. mot Turkiet, 2003-11-12
Upplösning av politiskt parti som inte hunnit påbörja någon verksamhet kränkte artikel 11.

Napijalo mot Kroatien, 2003-11-13
Beslag av pass, vilket inte återlämnades förrän efter mer än två år, kränkte artikel 2 i protokoll nr 4.

Rachdad mot Frankrike, 2003-11-13
Fällande dom i den tilltalades frånvaro som grundades endast på vittnesutsagor kränkte försvarets rättigheter enligt artikel 6.1 och 3 d).

Elçi m.fl. mot Turkiet, 2003-11-13
Arrestering av 16 turkiska advokater utan rättsliga beslut, med misshandel i arresten och genomsökning av hem och kontor kränkte artiklarna 3, 5 och 8.

Scharsach och News Verlagsgesellschaft mbH mot Österrike, 2003-11-13
Fällande dom mot journalist, som betecknat en till höger stående politiker som gammal nazist, kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

SVENSKA DOMAR M.M.

Allmänna domstolar
Högsta domstolens beslut den 10 oktober 2003 i mål T3286-02 angående muntlig förhandling i mål om äktenskapsskillnad.

Högsta domstolens dom den 14 oktober 2003 i mål B 2100-02 i fråga om påföljd vid grov förskingring m.m.

Förvaltningsdomstolar
Regeringsrättens dom den 11 november 2003 i mål 4204--4211-2002 i fråga om partshabilitet för ett upplöst aktiebolag vid överklagande i mål om bl.a. avgiftstillägg.

__________________

 

ALLMÄNT

Europadomstolen meddelade inte några slutliga domar under augusti månad men förklarade 20 ansökningar för admissible, 297 för inadmissible och avskrev 2 mål. Domstolen har under september månad meddelat 29 domar, förklarat 94 ansökningar admissible och 2 448 inadmissible samt avskrivit 39 mål. 28 ansökningar har kommunicerats under augusti och 189 under september. Totalt under januari-september 2003 har domstolen meddelat 463 domar, förklarat 403 ansökningar admissible, 11 464 för inadmissible, avskrivit 266 och kommunicerat 1126 ansökningar.

Europadomstolens president, Luzius Wildhaber, välkomnar varmt initiativet att ordna en "Europeisk civilrättsdag ". Idén att årligen fira denna dag har fötts genom ett samarbete mellan Europarådet och Europeiska unionens kommission, och kommer att förbättra medborgarnas medvetenhet om rättigheter och hur man hävdar dem i nationella domstolar. Presidenten Wildhaber framhåller vidare att detta även är ett tillfälle för politiker och nationella domare att fundera över hur rättssystemet och möjligheterna att överklaga kan förbättras i deras länder. Målet måste vara att säkerställa att civilrätten är effektiv och svarar mot individernas behov. Många av de problem som kommer upp i Europadomstolen har sin upprinnelse i något som inte fungerar riktigt i nationella civilrättssystem. - Vid den första "Europeiska civilrättsdagen" som invigdes den 18 oktober i Budapest representerades domstolen av den ungerske domaren András Baka.

LÄNKAR

Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments: http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language
=en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent: http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd
=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Lilly France mot Frankrike
(Ansökan nr 53892/00, dom den 14 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

Frankrike åter fällt för kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att parts advokat inte fått del av referentens rapport i Cour de cassation när generaladvokaten fått det.

Lilly France, bolaget, har sitt säte i Suresnes och tillverkar och säljer läkemedel. I mars 1996 ålade (ung.) konkurrensrådet bolaget böter med mer än 4 500 000 EUR för att ha missbrukat sin dominerande ställning. Bolaget ålades också att betala kostnaderna för publicering av beslutet i två tidningar. Bolaget hade anklagats för att försöka behålla sin marknadsandel för en produkt, vars patent hade blivit allmänt, genom att erbjuda produkten till ett reducerat pris vid köp av andra av företagets produkter. Paris appellationsdomstol avslog bolagets överklagande när det gällde böterna men upphävde beslutet om publicering. Härefter avslog kassationsdomstolen bolagets vidare överklagande i en dom den 19 juni 1999. - I Europadomstolen klagade bolaget över att det inte fått en rättvis rättegång och åberopade att det inte fått någon kopia av referentens rapport till kassationsdomstolen, vilket däremot generaladvokaten hade fått.

Europadomstolen hänvisade till sin praxis och erinrade om att första delen av referentens rapport, som innehåller en beskrivning av fakta i målet, förfarandet och grunderna för överklagandet, inte omfattas av principen om att överläggningar hålls enskilt och därför rätteligen skulle ha kommunicerats med parten och generaladvokaten på lika villkor. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31                  
Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 2000-01-25            
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07                
Pascolini ./. Frankrike, dom 2003-06-26 (jfr nr 7/03)                            

 

Tkácik mot Slovakien
(Ansökan nr 42472/98, dom den 14 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Frihetsberövande som inte prövades inom en i nationell lag angiven frist kränkte artikel 5.1.

O. Tkácik, T, bodde vid den aktuella tidpunkten i Košice i Slovakien. På morgonen den 30 november 1996 anmälde hans hustru till polisen att han tänkte köra bil efter att ha druckit alkohol, att han bar vapen, att han uppträdde underligt och att det var tänkbart att han kunde utgöra en fara för andra människor. Polisen stannade T i hans bil och man tog ifrån honom ett svärd. Ett utandningsprov visade att han hade alkohol i blodet. Han fördes till en polisstation och därefter till en psykiatriker. Efter en kort undersökning släpptes T. Senare samma dag utfärdade en läkare, på begäran av T:s hustru, ett utlåtande vari det begärdes polisens hjälp för att föra T till ett mentalsjukhus. T togs mot sin vilja till ett mentalsjukhus där han medicinerades och tvingades genomgå psykiatriska undersökningar. Den 2 december 1996 upplyste sjukhuset tingsrätten om frihetsberövandet av T och den 9 december fann domstolen att frihetsberövandet var lagligt. T släpptes den 10 december 1996. Han överklagade frihetsberövandet utan framgång. - I Europadomstolen klagade T över att intagningen på mentalsjukhus kränkte artikel 5.1 och över att frihetsberövandet kränkt hans rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Europadomstolen fann att de tidsfrister som angavs i slovakisk lag inte hade iakttagits när det gällde frihetsberövandet av T, bl.a. hade tingsrätten inte informerats inom föreskrivna 24 timmar och domstolen hade inte prövat lagligheten av frihetsberövandet och meddelat T beslutet inom fem dagar efter det att han togs in på sjukhuset. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04                  
Van den Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21  
Artikel 8
Tsirlis o. Kouloumpas ./. Grekland, dom 1997-05-29

 

Ayse Kiliç mot Turkiet
(Ansökan nr 49164/99, dom den 16 oktober 2003)

Demirtas mot Turkiet (nr 2)
(Ansökan nr 37452/97, dom den 16 oktober 2003)

Domarna finns endast på franska.

Turkiet åter fällt för kränkningar av artikel 6.1 på grund av att militär domare ingått i nationell säkerhetsdomstol.

Kiliç, K, dömdes av Ankaras nationella säkerhetsdomstol till fängelse i tre år och nio månader för att ha medverkat i en olaglig väpnad organisation. - Demirtas, D, dömdes av Izmirs nationella säkerhetsdomstol för att ha varit ledare för en ungdomsavdelning av PKK till fängelse i arton år och nio månader. Båda dessa domar fastställdes av den turkiska kassationsdomstolen. - I Europadomstolen klagade K och D över att de domstolar som dömt dem inte kunde anses oberoende och opartiska eftersom en av ledamöterna varit en militär domare.

Europadomstolen hänvisade till sin tidigare praxis och erinrade om att civila som ställs inför rätta för brott enligt brottslagstiftningen hade välgrundad anledning att befara att en nationell säkerhetsdomstol vari som ledamot ingick en militär domare inte skulle vara oberoende och opartisk. Domstolen fann därför enhälligt i båda målen att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28                         
Özel ./. Turkiet, dom 2002-11-07
Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 

 

Europadomstolen har den 23 oktober 2003 avgjort följande 14 mål i samma fråga som ovan och i samtliga mål enhälligt funnit att det skett en kränkning av artikel 6.1. I alla 14 målen hade de klagande dömts av en nationell säkerhetsdomstol för att ha varit medlemmar i eller ha hjälpt och stöttat en terroristorganisation.

Domarna finns endast på franska.

Akkas mot Turkiet (52665/99)
Çakar mot Turkiet (42741/98)
Cavus och Bulut mot Turkiet (41580/98 och 42439/98)
Dalgiç mot Turkiet (51416/99)
Eren mot Turkiet (46106/99)
Ergül och Engin mot Turkiet (52744/99)
Gençel mot Turkiet (53431/99)
Hayrettin Barbaros Yilmaz mot Turkiet (50743/99)
Mesut Erdogan mot Turkiet (53895/00)
Özyol mot Turkiet (48617/99)
Peker mot Turkiet (53014/99)
Simsek mot Turkiet (50118/99)
Süvariogullari m.fl. mot Turkiet (50119/99)
Tutmaz m.fl. mot Turkiet (510533/99)

Domstolen har även den 13 november avgjort tre mål i samma fråga. Domstolen fann i samtliga tre mål att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domarna finns endast på franska.

Al m.fl. mot Turkiet (59234/00 )
Ismail Günes mot Turkiet (53968/00)
Kenan Yavuz mot Turkiet (52661/99) 

________________

 

Wynne mot UK (nr 2)
(Ansökan nr 67385/01, dom den 16 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska.

Omprövning av fortsatt internering sedan minimitid löpt ut, som gjordes av utskrivningsnämnd utan befogenhet att besluta om frigivning, kränkte artikel 5.4 och när det saknades laglig möjlighet att begära ersättning för den kränkningen kränktes även artikel 5.5.

E Wynne, W, sitter f.n. i brittiskt fängelse. Han dömdes 1964 för att ha mördat en kvinna, som han utsatt för våldsamt överfall, till obligatoriskt livstids fängelse. Han släpptes villkorligt 1980 efter en rekommendation av utskrivningsnämnden. I juni 1981 dödade han en 75-årig kvinna. Han erkände sig skyldig till dråp vilket domstolen godtog och i januari 1982 dömdes han med beaktande av den fara han utgjorde för allmänheten till livstids fängelse. Samtidigt återuppväcktes det tidigare livstidsstraffet. Den minimitid som han måste avtjäna, tariffen, som bestämts av domaren i dråpmålet, löpte ut i juni 1991. W upplystes om att den fortsatta interneringen grundades på den fara han utgjorde. - I Europadomstolen hävdade W att utskrivningsnämnden gjort en omprövning av hans fall vid ett tillfälle under 1999 utan att hålla muntlig förhandling och att nämnden då inte ville rekommendera att han skulle friges. De brittiska regeringen hävdade att nämnden prövat W:s fall vid två tillfällen. 1994 fann nämnden att W:s uppträdande var aggressivt och hotfullt och att han utgjorde en allvarlig fara för allmänheten. 1997 fann nämnden att W fortfarande utgjorde en för stor risk för att han skulle kunna överföras till mer öppna förhållanden. I rapporterna till utskrivningsnämnden fanns inte någon rekommendation om en tidig frigivning eller överföring till öppna förhållanden. - W klagade över att han inte fått någon riktig omprövning av lagligheten i den fortsatta interneringen och att det saknades möjlighet för honom att få ersättning. Han åberopade artikel 5.

Europadomstolen erinrade om att sedan W:s tariff, som innebar den bestraffande delen av hans straff, löpt till ända så berodde fortsatt internering på de risker han utgjorde och hans farlighet, vilket var omständigheter som kunde förändras alltefter som tiden gick. Enligt artikel 5.4 krävdes det därför att W hade möjlighet att återkommande få en prövning av att interneringen var fortsatt laglig genom ett lämpligt förfarande. Utskrivningsnämnden hade inte befogenhet att besluta att W skulle friges utan kunde endast lämna rekommendationer till regeringen. Det hade inte heller hållits någon muntlig förhandling med möjlighet att höra eller korsförhöra vittnen om påståendena att han fortfarande utgjorde en risk för allmänheten. Det förhållandet att utskrivningsnämnden aldrig hade rekommenderat att han skulle friges betog honom inte rätten att få den fortsatta interneringen omprövad av ett organ med befogenhet att frige honom. Domstolen konstaterade vidare att det vid den aktuella tidpunkten saknades laglig möjlighet att begära ersättning för ett brott mot artikel 5.4. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 5.4 som artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.4
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02) 
Artikel 5.5
Thynne, Wilson and Gunnell ./. U K, dom 1990-10-25

 

Credit and Industrial Bank mot Tjeckien
(Ansökan nr 29010/95, dom den 21 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska.

När beslutande myndighet inte uppfyllde kraven i artikel 6 och när omprövning inte heller skedde av ett rättsligt organ som lämnade de garantier som föreskrivs, kränktes artikel 6.

Credit and Industrial Bank, bolaget, är beläget i Prag. Den tjeckiska riksbanken beslöt att sätta bolaget under tvångsförvaltning under tiden den 30 september 1993 till den 31 mars 1994 på grund av att bolagets finansiella situation och likviditet förblev otillfredsställande trots de åtgärder som vidtagits för att lösa problemen. -  I Europadomstolen klagade bolaget över att det inte funnits något rättsmedel för att få beslutet om tvångsförvaltning eller efterföljande beslut prövade. Bolaget åberopade artikel 6 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen avfärdade inledningsvis regeringens invändningar enligt artikel 34 om att talan inte anhängiggjorts av behöriga personer och enligt artikel 35 att inhemska rättsmedel inte uttömts. Domstolen fann, i likhet med kommissionen, att beslutet om tvångsförvaltning klart hade påverkat bolagets möjligheter att själv sköta sina affärer och att det inte bara var bolagets ledning som påverkades. Domstolen erinrade om att när administrativa myndigheter som beslutar om civila rättigheter och skyldigheter inte själva uppfyller kraven i artikel 6 måste sådan beslut kunna omprövas av ett rättsligt organ med full behörighet och som kan lämna de garantier som föreskrivs i artikel 6. Domstolen fann att när det gällde bestämmandet av bolagets civila rättigheter och skyldigheter så hade bolaget inte haft effektiv tillgång till prövning i en domstol som uppfyllde kraven i artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1980-10-01
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10  
Ortenberg ./. Österrike, dom 1994-11-25                 
Bryan ./. U K, dom 1995-11-22     
Artikel 1 i protokoll nr 1
British-American Tobacco Company Ltd. ./.  Nederländerna, dom 1995-11-20          

 

Timofeyev mot Ryssland
(Ansökan nr 58263/00, dom den 23 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Bristande verkställighet av dom kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.                        

Timofeyev, T, som är rysk medborgare och bosatt i Orsk, anklagades 1981 för spridande av antisovjetisk propaganda. Polisen genomsökte hans hem och beslagtog en radio, bandinspelningar, böcker, tidningsurklipp och manuskript. Han befanns icke skyldig i april 1982 på grund av psykisk sjukdom och han intogs på ett psykiatriskt sjukhus. T släpptes ut i april 1986. I september 1992 gjorde åklagarmyndigheten ett uttalande vari det erkändes att T hade blivit åtalad olagligen. Från 1995 till 1997 försökte T utan framgång att återfå den egendom som beslagtagits. I juli 1998 beordrade tingsrätten  finansdepartementet att betala honom 2 570.92 ryska rubel som ersättning jämte 200 rubel för kostnader. Trots ett långdraget exekutionsförfarande kunde beloppet emellertid aldrig erhållas. Den 29 juni 2001 meddelades en ny dom i målet och T tillerkändes ersättning för sin egendom med 2 869.50 rubel och 1 000 rubel i kostnadsersättning. Den 18 december 2001 konstaterade utmätningsmannen i ett beslut att T:s bankkonto den 30 november 2001 hade gottskrivits det belopp som tillerkänts honom. T överklagade beslutet och hävdade att han aldrig fått några pengar. Tingsrätten fann att det inte fanns tillräckliga bevis för att pengarna hade betalats och upphävde beslutet den 15 februari 2002. I ett brev daterat den 31 oktober 2002 informerade den ryska regeringen Europadomstolen om att det belopp som T tillerkänts genom beslutet den 29 juni 2001 hade betalats till honom den 30 november 2001. T bestred dessa uppgifter. - I Europadomstolen klagade T över att han inte fått en rättvis rättegång i strid med artikel 6.1 och att det även skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att även om det aktuella beloppet hade betalats så kunde T alltjämt anses som ett offer i den mening som avses i artikel 6 och artikel 1 i protokoll nr 1, eftersom betalningen varken innebar ett erkännande av eller gottgörelse för den kränkning som skett av T:s rätt att kunna få ut det tillerkända beloppet så snart domen vann laga kraft. Domstolen noterade vidare  att domen av den 22 juli 1988, vilken vunnit laga kraft den 8 december 1998, inte hade verkställts förrän tidigast den 30 november 2001, dvs. efter nästan tre år. Dröjsmålet med verkställigheten tycktes ha orsakats av utmätningsmannens olagliga handlande, att det skjutits upp ett antal gånger beroende på  myndigheternas tillsynsprövningar och bristen på klarhet i domen. Domstolen fann att T inte skulle bära kostnaderna för statens underlåtenheter och fann att det inte var acceptabelt att en statlig skuld skulle förbli oreglerad under så lång tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02) 

 

Baars mot Nederländerna
(Ansökan nr 44320/98, dom den 28 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska.

Uttalande av appellationsdomstol att en person som endast uppträtt som vittne i mål mot annan varit medskyldig till dennes brott kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Baars, JB, anhölls och häktades den 15 februari 1993 misstänkt för förfalskning och för att ha varit delaktig i att muta en offentlig tjänsteman. JB släpptes den 19 februari 1993 och i juni 1995 meddelades han att målet mot honom hade lagts ned. Han vittnade senare i målet mot den person, B,  som tagit emot mutorna. JB begärde ersättning för de kostnader han åsamkats på grund av målet mot honom och han yrkade även ideellt skadestånd för det tid han satt häktad. Sammanlagt yrkade han ersättning med 205 000 NLG. Han tillerkändes  knappt 115 NLG. Hans överklagande av detta beslut avslogs av appellationsdomstolen med motiveringen att han varit inblandad i förfalskningen av ett kvitto som utgjort en del av grunden för att fälla B. - I Europadomstolen klagade JB över att appellationsdomstolen, på grundval av bedömningar som gjorts i ett mål vari en annan person fällts för brott, klart hade uttalat att han var skyldig vilket kränkte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Europadomstolen konstaterade att appellationsdomstolens uttalanden inte bara innebar att det fortfarande fanns starka misstankar mot JB  utan en bedömning i sak som var ett ställningstagande till frågan om JB:s skuld utan att JB befunnits skyldig enligt lag. Bedömningen grundade sig på vad som framkommit i ett mål mot en annan person, i vilket mål JB hade uppträtt endast som vittne, utan det skydd som försvaret garanteras enligt artikel 6. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25                         
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25

 

Rakevich mot Ryssland
(Ansökan nr 58973/00, dom den 28 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska.

Ansökan om tvångsintagning för psykiatrisk vård prövades inte inom föreskrivna fem dagar utan först efter 39 dagar och det skedde därför en kränkning av artikel 5.1. När den intagna inte kunde överklaga intagningsbeslutet kränktes  även artikel 5.4.

T Rakevich, TR, som är född 1961 är bosatt i Yekaterinburg. TR uppgav att hon den 25 september 1999 besökte en bekant, M, bl.a. för bibelstudier och för att diskutera religiösa uppfattningar. M, som hävdade att hon träffat TR först dagen innan och tagit hand om henne över natten blev upprörd över TR:s beteende och kallade på ambulans. TR fördes till ett psykiatriskt sjukhus där tjänstgörande läkare fann att hon led av en allvarlig mental störning. Den 26 september s.å. ansökte sjukhuset hos domstol om godkännande av intagningsbeslutet. Två dagar senare ställde en medicinsk nämnd diagnosen att TR led av paranoid schizofreni och beslutet att hon skulle vara fortsatt intagen på sjukhuset bekräftades. -  Den 5 november 1999 hölls förhandling på sjukhuset av domstolen i första instans, som fastställde att intagningen varit nödvändig, eftersom TR led av ett akut anfall av paranoid schizofreni. TR:s biträde fick, trots att han begärde det, inte del av den medicinska nämndens rapport vare sig före eller efter förhandlingen. Den 11 november s.å. överklagade TR beslutet och uppgav att hon inte kunde utveckla sin talan fullt ut, eftersom hon inte fått del av den fullständiga texten till det överklagade beslutet. Den 29 december avslogs hennes överklagande och det fastställdes att intagningen för vård varit nödvändig. -  I Europadomstolen  hävdade TR att det skett en kränkning av såväl artikel 5.1 e) som artikel 5.4.

Europadomstolen erinrade om att begreppet "psykiskt sjuk" inte kan ges någon entydig definition eftersom psykiatrin är under ständig utveckling såväl medicinskt som när det gäller sociala attityder. Det kan emellertid inte tolkas så att det tillåter att en person tvångsintas enbart på grund av att hans eller hennes uppträdande eller åsikter avviker från vedertagna normer. För att en tvångsintagning skall anses laglig enligt artikel 5.1 e) måste tre krav vara uppfyllda. För det första måste en objektiv medicinsk bedömning visa att personen lider av en verklig mental störning. För det andra måste störningen till sin art och omfattning vara sådan att tvångsvård är nödvändig. För det tredje måste störningen kvarstå under hela intagningstiden. Domstolen erinrade om att de nationella myndigheterna har ett visst utrymme för sina bedömningar, eftersom det är de som skall pröva bevisningen i det enskilda fallet. Domstolen fann inte att beslutet om intagning varit godtyckligt eftersom det grundades på en psykiatrisk bedömning att TR varit psykiskt sjuk och det saknades anledning att frångå den bedömningen.

Det ankommer visserligen på de nationella domstolarna att tolka och tillämpa den nationella lagen,  men eftersom konventionen kräver att en tvångsintagning skall vara laglig kan och skall domstolen göra en prövning av om det nationella beslutet varit lagenligt. Enligt lagen om psykiatrisk vård skulle sjukhusets underställning av intagningsbeslutet ha prövats inom fem dagar. Prövningen skedde dock inte förrän efter 39 dagar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Domstolen erinrade vidare om att den rätt som utgör hörnstenen i artikel 5.4 innebär att en intagen måste ha rätt att aktivt begära en omprövning av beslutet. I detta fall var det sjukhuset som begärde en prövning av intagningsbeslutet och lagen gav inte TR någon rätt att själv begära en omprövning. Domstolen fann därför enhäligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24                                 
Sunday Times ./. U K (no. 1), dom 1979-04-26                                    
Van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21                                
Wassink ./. Nederländserna, dom 1990-09-27                                     
Erkalo ./. Nederländerna, dom 1998-09-02                                           
Benham ./. U K, dom 1996-06-10 
Artikel 5.4
Musial ./. Polen, dom 1999-03-25

 

Stone Court Shipping Company S.A. mot Spanien
(Ansökan nr 55524/00, dom den 28 oktober 2003)
Domen finns endast på franska. 

Avvisning av överklagande, som lämnades in till jourdomstol inom besvärstiden men som registrerades hos den domstol som skulle pröva det först sedan besvärstiden löpt ut, kränkte artikel 6.1.

Stone Court Shiping Company S A, bolaget, förde en skadeståndstalan mot staten med anledning av att ett av bolagets fartyg förlist. Talan avslogs. Den 11 april 1997, dagen innan besvärstiden löpte ut, lämnade bolaget in ett överklagande med en begäran om laglighetsprövning till en jourdomstol. Högsta domstolen tog inte upp överklagandet till prövning med motiveringen att det anförts för sent. Det hade registrerats hos Högsta domstolen först den 14 april 1997, eller två dagar efter besvärstidens utgång. Högsta domstolen stödde sig på två föreskrifter enligt vilka ett överklagande fick anhängiggöras i domstolen genom jourdomstolen endast om tiden för överklagande löpte ut samma dag och den domstol vid vilken överklagandet skulle anhängiggöras hade stängt. - I Europadomstolen klagade bolaget enligt artikel 6.1 och artikel 13 över att Högsta domstolen förklarat dess överklagandet för sent inkommet när det hade lämnats in till domstolen hos jourdomstolen inom besvärstiden.

Europadomstolen fann att begränsningar av möjligheten att lämna in handlingar till domstolen genom en jourdomstol inte i sig kunde ifrågasättas.  Emellertid hade den ovanliga kombinationen av händelser fått konsekvenser som inte var proportionerliga till begränsningarna. Därmed hade de nationella domstolarnas strikta tolkning av en formföreskrift berövat bolaget dess rätt att få tillgång till en domstol för att överklaga. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann enhälligt att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13.

Skiljaktiga meningar
Den spanske domaren Antonio Pastor Ridruejo, med vilken den estniske domaren Rait Maruste  instämde, ansåg inte att Spanien gjort sig skyldig till någon kränkning av artikel 6.1. Han redogjorde för de spanska bestämmelserna och framhöll att möjligheten att ge in ett överklagande till jourdomstolen är avsedd endast för särskilda undantagsfall. Han ansåg att tillämpningen av denna undantagsbestämmelse föll inom statens "margin of appreciation".

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19                     
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19       
Tejedor García ./. Spanien, dom 1997-12-16                                        
Rodríguez Valín ./. Spanien, dom 2001-10-11         
Pérez de Rada ./. Spanien, dom 1998-10-28            

 

Minjat mot Schweiz
(Ansökan nr 38223/97, dom den 28 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

När det gick mindre än en månad mellan det att beslutad tid i häkte löpte ut och nytt beslut om fortsatt kvarhållande och denna tid räknades av det fängelsestraff som sedan utdömdes, ansågs frihetsberövandet under mellantiden inte godtyckligt och artikel 5.1 kränktes inte.

Minjat, M, anklagades den 26 juni 1997 för att ha förskingrat 1 000 000 schweizerfrancs för sin arbetsgivare, en schweizisk bank. Samma dag beslöt undersökningsdomaren att han skulle anhållas och få hållas i polisarrest under maximalt åtta dagar, eller till den 4 juli. M överklagade till den federala domstolen som visserligen upphävde beslutet men som samtidigt fann att M inte behövde friges med automatik utan att berörda myndigheter borde ompröva frihetsberövandet.  I ett motiverat beslut den 29 juli 1997 gavs tillstånd att fortsättningsvis hålla kvar M i arresten. M dömdes i maj 1999 till fängelse 30 månader för förskingring. - I Europadomstolen åberopade M artikel 5.1 och artikel 5.4 och hävdade att han olagligen varit frihetsberövad från den 4 till den 29 juli 1997 och att den federala domstolen omedelbart borde ha beslutat om att han skulle friges.

Europadomstolen, som avslog regeringens förstahandsinvändning att M inte uttömt inhemska rättsmedel, konstaterade att frihetsberövandet under den aktuella perioden varit lagligt enligt den nationella lagen. Domstolen noterade vidare att det gått mindre än en månad från det att beslutet om anhållande löpte ut till beslutet om fortsatt kvarhållande och att M därefter varit berövad friheten helt i enlighet med det riktiga förfarandet. M hade dömts till ett fängelsestraff och den tid som han tillbringat i häktet hade till fullo avräknats från det utdömda straffet. Vid sådana förhållanden kunde frihetsberövandet av M inte anses ha varit godtyckligt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1 och mot bakgrund av att frihetsberövandet således befunnits lagligt hade det inte heller skett någon kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28                     
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24    
Erkalo ./. Nederländerna, dom 1998-09-02                                           
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Rutten ./. Nederländerna, dom 2001-07-24             
Bozano ./. Frankike, dom 1986-12-18                       
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15                                

 

Steur mot Nederländerna
(Ansökan nr 39657/98, dom den 28 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Disciplindomstol, som fällde advokat för att ha kritiserat tjänsteman för det sätt på vilket ett förhör avseende bidragsbedrägeri hållits med hans klient, kränkte artikel 10.

Steur, S, är en holländsk advokat. Han försvarade en klient anklagad för socialbidragsbedrägeri. Det hade väckts talan mot hans klient i både brottmål och civilmål, sedan klienten gjort vissa uttalanden till den utredande socialtjänstemannen, W, vid ett förhör som genomförts utan att vare sig en advokat eller en tolk varit närvarande. I civilmålet påstod S att W måste ha fått fram de ifrågavarande uppgifterna genom att pressa hans klient på ett oacceptabelt sätt. W ansåg att dessa uttalanden vanärade hans yrkesmässiga heder och rykte och klagade till en disciplinnämnd för advokater. I ett beslut den 1 juli 1996 fann nämnden att S:s påståenden saknade stöd, att han överskridit gränserna för ett godtagbart uppträdande och att han inte höll det mått som förväntas av en advokat. S klagade förgäves. Disciplindomstolen, som noterade att S inte haft några bevis till stöd för sina påståenden vid det tillfälle då de gjordes utan att han bara hade fått bekräftelse från sin klient i efterhand, fann att en advokat inte fick göra sådana uttalanden utan stöd av fakta. - I Europadomstolen åberopade S artikel 10 och hävdade att Disciplindomstolens beslut innebar att advokater inte tilläts att vid en förhandling, på grundval av faktiska förhållande som låg utanför deras kännedom, argumentera att deras klienter utsatts för icke godtagbara påtryckningar.

Europadomstolen konstaterade att även om något straff inte ålagts S så hade han befunnits skyldig till att ha kränkt gällande yrkesnormer. Detta kunde ha en avskräckande effekt på det sättet att han kunde känna sig hindrad i sitt val av argument när han i framtiden skulle försvara en klient. Det kunde därför rimligen anses att det skett ett ingrepp i S:s yttrandefrihet. Det var ostridigt att ingreppet var föreskrivet i lag och att det skett i ett legitimt syfte, nämligen att skydda andras god namn och rykte. Domstolen konstaterade att S:s uttalanden var ägnade att misskreditera W. Domstolen erinrade i det sammanhanget om att utrymmet för godtagbar kritik i vissa fall är vidare när det gäller offentliga tjänstemäns tjänsteutövning än när det gäller enskilda privatpersoner. Offentliga tjänstemän var dock inte fråntagna allt skydd.  I det förevarande målet var S:s kritik begränsad till W i dennes egenskap av utredande tjänsteman i det aktuella fallet. Det hade inte förts utanför domstolen och det innebar inte någon personlig förolämpning. Det grundades på det förhållandet att S:s klient inte till fullo hade förstått de komprometterande uttalanden han gjort med hänsyn till att det inte varit någon tolk närvarande vid förhöret. De disciplinära myndigheterna hade inte försökt fastslå om S:s påståenden varit sanna eller om de uttalats i god tro. Även om S inte fått något straff, kunde hotet om en överprövning av hans kritik av det sätt  på vilket bevisning upptagits från hans klient, svårligen förenas med hans  skyldighet som advokat att skydda sin klients intressen och det kunde påverka hans sätt att  fullgöra sina skyldigheter. Begränsningen av S:s yttrandefrihet svarade inte mot ett trängande socialt behov. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02) 
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24              
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21                                             

 

Ganci mot Italien
(Ansökan nr 41576/98, dom den 30 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

Överklagande av beslut om fängelserestriktioner som avvisades p.g.a. att beslutets giltighetstid löpt ut gjorde rätten till domstolsprövning verkningslös och kränkte därför artikel 6.1.

Ganci, G, är en italiensk medborgare som f.n. sitter i fängelse i Italien. Han anhölls misstänkt för delaktighet i morden på domaren Falcone och hans livvakter och häktades i avvaktan på rättegång. G dömdes för morden till livstids fängelse. Han dömdes senare även för andra brott för vilka han också fick livstidsstraff. Från november 1996 till december 2000 hölls G enligt nio beslut av justitieministern internerad enligt specialregler med bl.a. begränsningar av hans rättigheter som fånge. G överklagade åtta av dessa beslut. Domstolen biföll två av hans klagomål och förklarade fyra andra för ogrundade, eftersom besluten löpt ut och G därför inte längre hade något intresse av överklagandena. - I Europadomstolen åberopade G artikel 6.1 och klagade över att särskilda fängelseregler gällt för honom och över dröjsmål i förfarandet. - Vid kommunikationen ställde Europadomstolen frågan om garantierna enligt artikel 13, vilka är mindre strikta än dem i artikel 6, hade iakttagits.

Europadomstolen konstaterade att en fånge enligt italiensk lag har tio dagar på sig för att överklaga ett beslut av justitieministern om att speciella regler skall gälla för honom i fängelset och att domstolen som skall pröva överklagandet måste fatta beslut inom tio dagar. I det aktuella målet hade den nationella domstolen avvisat fyra av G:s klagomål utan att pröva dem i sak eftersom de ifrågasatta besluten upphört att gälla. Europadomstolen konstaterade att underlåtenheten att pröva överklagandena i sak hade gjort den nationella domstolens behörighet att ompröva justitieministerns beslut helt ineffektiv. Dessutom var anledningen till att lagstiftningen krävde att domstolen skulle pröva ett sådant överklagande inom tio dagar de allvarliga konsekvenser som specialreglerna fick för en fånges rättigheter och den begränsade giltigheten av dessa ministerbeslut. Den nationella domstolens underlåtenhet att pröva G:s klagomål hade därför inskränkt hans rätt att få sin sak prövad i domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1, tillämpligheten
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28                                            
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                            
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25                         
Masson ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28          
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21                                 
Editions Périscope ./. Frankrike, dom 1992-03-26  
Artikel 6.1, i sak
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28                                            
Artikel 13
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19                     
Posti o. Rahko ./. Finland, dom 2002-09-24 (jfr nr 9/02)                     

 

Goral mot Polen
(Ansökan nr 38654/97, dom den 30 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Kvarhållande i häkte under arton månader, varav viss tid utan rättsligt beslut, med motiveringen att den misstänkte kunde förvänta ett långt fängelsestraff kränkte artikel 5.1 och artikel 5.3.

Goral, G, anhölls den 23 maj 1996 och anklagades dagen därpå för att ha gömt ett stulet fordon och för innehav av falska sedlar. I augusti 1996 beslöts att G skulle vara häktad till den 23 november 1996. Den 17 december s.å. avslogs en ansökan från G om att bli fri mot borgen. G överklagade men fick avslag med motiveringen att det fängelsestraff han hade att vänta motiverade att han hölls kvar. I oktober 1997 öppnade fängelsemyndigheten och läste ett brev från G till Europakonventionen. G släpptes den 20 november 1997. Han dömdes i januari 1998 men domen hävdes sedan G överklagat. Den 23 juli 2002 sedan rättegången tagits om dömdes G för att ha tagit emot stulna fordon och han dömdes till två års fängelse och böter. Han klagade förgäves. - I Europadomstolen klagade G över att han suttit fängslad så lång tid före rättegången, nära 18 månader, och över att han olagligen hållits kvar efter den 23 november 1996. Han klagade även över det utdragna förfarandet, nära sex och ett halvt år, samt över att hans korrespondens hade granskats.

Europadomstolen konstaterade att mellan den 23 november 1996, när den period som beslutats för häktningen löpte ut, och den 17 december 1996, när G:s ansökan om att bli fri mot borgen avslogs, fanns det inte något rättsligt beslut som tillät att han hölls kvar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

När det gällde den tid som G varit berövad friheten fann domstolen att den inledningsvis varit motiverad av en skälig misstanke om att han begått de brott han anklagades för. Sedan åtalet givits in till brottmålsdomstolen den 22 november 1996 hade de nationella domstolarna som stöd för att hålla G fortsatt häktad särskilt åberopat längden av det frihetsstraff han skulle kunna ådömas. Det var emellertid varken relevanta eller tillräckliga skäl för att hålla G i häkte nära 18 månader. Eftersom G dömdes till två års fängelse och kunde ha frigivits villkorligt efter att ha avtjänat halva straffet kunde den långa häktningstiden överskrida den tid som han faktiskt skulle avtjäna. Domstolen fann därför enhälligt att det även skett en kränkning av artikel 5.3.

Rättegångsförfarandet pågick i nära sex år och sex månader. Målet var inte särskilt komplicerat. Det hade inte hållits någon förhandling under tiden den 22 november 1996 till den 28 augusti 1997 eller mellan den 8 oktober 1999 och den 8 augusti 2000. Domstolen kunde inte finna att längden på förfarandet var skälig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning också av artikel 6.1.

Slutligen erinrade domstolen om att den polska lagen om myndigheternas granskning av post före den 1 september 1998 inte var tillräckligt klar. Granskningen av G:s post hade därför inte skett i enlighet med lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28                     
Artikel 5.3
W. ./. Schweiz, dom 1993-01-26   
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                                                 
Jecius ./ Litauen, dom 2000-07-31
Artikel 6.1
Obermeier ./. Österrike, dom 1990-06-28                 
Olstowski ./. Polen, dom 2001-11-15                        
Artikel 8
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04

 

Krone Verlag GmbH & CoKG mot Österrike (nr 2)
(Ansökan nr40284/98, dom den 6 november 2003)
Domen finns endast på engelska.

Vite som efter överklagande ålades förlag för en period som följde efter en för förlaget gynnande dom kränkte förlagets yttrandefrihet och artikel 10.

Krone Verlag, förlaget ger bl.a. ut tidningen Neue Kronenzeitung. I juli 1996 publicerades i tidningen ett antal artiklar om makarna K, vilka utsatt sin dotter för övergrepp. I artiklarna påstods att paret hade homosexuella eller bisexuella böjelser. Fru K väckte talan om skadestånd i brottmålsdomstol. Domstolen beordrade förlaget att publicera en notis om rättegången. Detta skedde den 4 september 1996. Fru K ansökte om verkställighet av  beslutet och hävdade att den aktuella notisen var mycket mindre än artikeln i fråga. Domstolen fann att artikeln och notisen hade samma publicitetsvärde och avslog hennes ansökan den 17 december 1996. I skadeståndsmålet ålades förlaget att utge viss ersättning till fru K. Sedan båda parter efter ytterligare processer överklagat beslöts att förlaget skulle betala ett vitesbelopp om 1 304 000 österrikiska schilling till fru K, vilket motsvarade 4 000 schilling för varje nummer av tidningen mellan den 11 september 1996 då fru K ansökte om verkställighet och den 4 augusti 1997. Åklagarmyndigheten väckte en ogiltighetstalan i Högsta domstolen och hävdade att det var oskäligt att ålägga förlaget ett vite för perioden efter det att första instans dömt till dess fördel och att förlaget därför måste anses ha handlat i god tro. Talan avslogs. - I Europadomstolen hävdade förlaget att utdömandet av vitet hade inkräktat på dess rättigheter enligt artikel 10 i konventionen.

Europadomstolen fann att beslutet om att ålägga förlaget ett vite hade inkräktat på dess yttrandefrihet. Ingreppet var föreskrivet i medialagen och hade skett i ett legitimt syfte, nämligen för att skydda andras rykte och rättigheter. Domstolen instämde i det som anförts av åklagarmyndigheten i dess ogiltighetstalan. Det kunde inte ha förväntats av förlaget att det skulle ha publicerat ytterligare notiser enbart för säkerhets skull, för den händelse att högre rätt skulle ändra det för förlaget gynnande beslutet eller för att den klagande, fru K, kunde befaras väcka en verkställighetstalan med yrkande om ytterligare viten. Europadomstolen fann därför att det vite som ålagts förlaget för den period som omfattade överklagandet hade varit oproportionerligt och onödigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Tolstoy Miloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13       
Nilsen o. Johnsen ./. Norge (GC) 1999-11-25                                        
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24                                   
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25                               
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge (GC) 1999-05-20                     
Unabhängige Initiative Informationsvielfalt ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Lingens ./. Österrike, dom 1986-06-08                                                  
Barthold ./. Tyskland, dom 1985-03-25                   
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21

Pantano mot Italien
(Ansökan nr 60851/00, dom den 6 november 2003)
Domen finns endast på franska.

En häktningstid på mer än två år och åtta månader kunde anses berättigad t.ex. vid utredning av organiserad brottslighet av maffia-typ och när rättegångsförfarandet omfattade 44 personer som åtalats för mer än 60 brott och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 5.3.

Pantano, P, misstänktes för att vara medlem i en maffialiknande organisation. På grundval av uppgifter från tre kriminella personer som blivit "tjallare" beslöt undersökningsdomaren i juni 1996 att P skulle häktas i avvaktan på rättegång. P arresterades den 12 juli 1996. Han överklagade häktningsbeslutet och ansökte vid flera tillfällen under förfarandet om att bli frisläppt omedelbart. Alla hans ansökningar och överklaganden avslogs både i appellationsdomstolen och i kassationsdomstolen. Tillsammans med 43 andra personer ställdes P inför rätta den 16 april 1997. Under förhandlingen beviljade rätten en ansökan av åklagaren om förlängning av den maximalt tillåtna perioden för häktning i avvaktan på rättegång med hänsyn särskilt till målets komplexa karaktär och det stora antalet svaranden. P:s överklagande av det beslutet avslogs. Den 26 mars 1999 dömde brottmålsdomstolen P till nio års fängelse. Straffet sattes härefter ned sedan P träffat en överenskommelse med åklagaren. - I Europadomstolen klagade P över den lång häktningstiden och åberopade artikel 5.3.

Europadomstolen konstaterade att den tid som P hållits häktad uppgick till två år, åtta månader och 14 dagar och att myndigheterna under den tiden med anledning av P:s begäran om frisläppande vid fem tillfällen prövat om han skulle kvarstanna i häktet. De hade också vid två tillfällen prövat frågan om förlängning av maximitiden för häktning.

Domstolen fann att kampen mot brottlighet av maffia-typ i vissa fall kunde kräva att sådana åtgärder vidtogs som avvek från regeln i artikel 5. I det sammanhanget kunde den legala presumtionen om fara anses berättigad, särskilt när en sådan presumtion kunde motbevisas. Häktning i avvaktan på rättegång av personer anklagade för att ha begått brott som medlem i en maffia-liknande organisation var avsedd att skära av banden mellan dem och deras kriminella miljö. Med hänsyn till denna brottslighets natur och till de kritiska förhållanden som råder för de italienska myndigheternas utredningar av maffian, som bl.a. den i P:s fall, hade den italienska lagstiftaren tagit skälig hänsyn till att säkerhetsåtgärderna verkligen varit nödvändiga för att möta ett genuint allmänintresses krav. De förlängningar som skett av häktningen hade inte varit oskäliga och det hade inte framskymtat något tecken på godtycke.

När det gällde genomförandet av rättegången konstaterade domstolen att de italienska myndigheterna visserligen orsakat ett antal fördröjningar men att dessa fördröjningar med hänsyn till omständigheterna i målet inte hade överskridit vad som kunde anses som skäligt. Mot bakgrund av målets komplexitet, där 44 personer var åtalade för att som medlemmar i en maffia-organisation ha begått mer 60 brott, kunde den tid P varit häktad i avvaktan på rättegång inte anses överdrivet lång. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.3.

HÄNVISNINGAR
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26                       
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                      
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                    
Contrada ./. Italien, dom 1998-08-24                        
I.A. ./. Frankrike, dom 1998-09-23                            
Vaccaro ./. Italien, dom 2000-11-16                          
Messina ./. Italien (no 2), dom 2000-09-28                 
Papageorgiou ./. Grekland, dom 1997-10-22

 

S.C., V.P., F.C., M.C. och E.C. mot Italien
(Ansökan nr 52985/99, dom den 6 november 2003)
Domen finns endast på franska.

Konkursförfarande som pågick mer än 12 år kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Sedan den klagande SC avlidit under 2001 medgav Europadomstolen att hans hustru VP och barnen FC, MC och EC fullföljde hans talan. - I juli 1991 beslöt tingsrätten i Catania om tvångslikvidation av det faktiska kompanjonskapet mellan SC och VP och de försattes båda i konkurs. Konkurserna är inte avslutade. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdade att konkursbeslutet hade betagit dem deras egendom.

Europadomstolen noterade att den redan tidigare haft tillfälle att pröva liknande frågor och att den då funnit att det skett en kränkning av konventionen. I det aktuella fallet hade konkursförfarandet pågått omkring 12 år i en instans och det utdragna förfarandet hade därför rubbat den  jämvikt som skall råda mellan det allmänna intresset av att fordringsägarna i en konkurs får betalt och den enskildes intresse, nämligen rätten till respekt för sin egendom. Ingreppet i de enskildas rättigheter och friheter hade därför vari oproportionerligt i förhållande till sitt syfte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNING
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)       

 

Socialist Party of Turkey (STP) m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 26482/95, dom den 12 november 2003)
Domen finns bara på franska.

Upplösning av politiskt parti som inte hunnit påbörja någon verksamhet kränkte artikel 11.

Klagande i målet är det turkiska socialistpartiet och 13 turkiska medborgare som grundat partiet (samtliga kallade STP). Partiet bildades den 6 november 1992. Den 30 november 1993 beslöt konstitutionsdomstolen på statsåklagarens begäran att partiet skulle upplösas på grund av att dess program var ägnat att undergräva statens territoriella integritet och nationens enhet.  Konstitutionsdomstolen fann vidare att partiet krävde rätt till självbestämmande för kurderna och att det stödde rätten att föra ett frihetskrig. Domstolen liknade partiets uppfattning vid terroristgruppers åsikter och fann att dessa åsikter i sig innebar en olaglig uppmaning till våld. - I Europadomstolen hävdade STP att upplösningen av partiet kränkte deras rätt till föreningsfrihet, deras yttrandefrihet och tankefrihet. De hävdade också att det skett en kränkning av förbudet mot diskriminering.

Europadomstolen fann att upplösningen av STP innebar ett ingrepp i de klagandes föreningsfrihet. Ingreppet var föreskrivet i lag och skedde i ett legitimt syfte, nämligen att skydda den nationella säkerheten. Partiet hade upplöstes enbart på grund av sitt program redan innan det haft möjlighet att påbörja några aktiviteter. Domstolen hade undersökt programmet och hade inte funnit något däri som kunde bedömas som  en uppmaning att använda våld eller uppror eller att demokratiska principer förkastades i någon annan form. Det var inte berättigat att hindra en politisk grupp enbart för att den sökte en offentlig debatt om situationen för en del av landets befolkning och försökte ta del av nationens politiska liv för att finna lösningar som kunde tillfredsställa alla berörda parter. Detta hade varit STP:s syfte såvitt kunde utläsas av dess program. Det finns alltid en risk för att ett partis verkliga syfte är ett annat än det som deklareras offentligt. Det kan emellertid bedömas utifrån hur det handlar och de åsikter det försvarar. Det hade dock inte varit möjligt att göra en sådan bedömning i STP:s fall, eftersom det upplöstes strax efter bildandet och inte fick tid att påbörja någon aktivitet. Partiet hade bestraffats för något som hörde hemma i yttrandefrihetssfären. Domstolen beaktar bakgrunden till de fall som läggs fram, särskilt de svårigheter som är förenade med kampen mot terrorism. Eftersom STP inte hade påbörjat någon aktivitet fanns det inte några bevis till stöd för påståendet att det till någon del var ansvarigt för de problem som terrorismen orsakade i Turkiet. En så radikal åtgärd som att upplösa partiet med omedelbar verkan och som vidtogs redan innan partiet påbörjat någon verksamhet framstod som oproportionerlig till syftet med åtgärden och måste följaktligen anses som onödig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artikel 9, 10 och 14.

HÄNVISNINGAR
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07                         
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23                        
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 
Lawless ./. Irland, dom 1961-07-01                           
Parti socialiste m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25                                  
Refah Partisi (Parti de la prospérité) m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Ahmed m.fl. ./. U K, dom 1998-09-02                       
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27                            
Okçuoglu ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                                         
Irlande ./. U K, dom 1978-01-18                                
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                           

 

Napijalo mot Kroatien
(Ansökan nr 66485/01, dom den 13 november 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Beslag av pass, vilket inte återlämnades förrän efter mer än två år, kränkte artikel 2 i protokoll nr 4.

Napijalo, N, som var bosatt i Karlovac, fick i februari 1999 böter vid en tullstation för att inte ha deklarerat fyra kartonger med cigaretter och två liter matolja som han köpt tillsammans med en annan person och som han förde in i Kroatien i sin bil. Han hävdade att en tulltjänsteman beslagtog hans pass eftersom han inte kunde betala böterna omedelbart. Enligt den kroatiska regeringen vägrade N att betala böterna. Han körde demonstrativt iväg och lämnade då kvar sitt pass. Kort efter händelsen skrev N till tullmyndigheten och begärde att få sitt pass tillbaka och fick till svar att passet tagits i beslag i enlighet med vad som föreskrevs i lagen. N väckte talan mot finansministeriet och begärde att få sitt pass tillbaka samt ett skadestånd för att han inte kunde lämna Kroatien. Han yrkade vidare ett interimistiskt beslut om att passet omedelbart skulle återlämnas till honom. Hans talan avslogs den 10 september 2002. Sedan passet sänts till polismyndigheten i Zagreb där N var registrerad på viss adress och polisen där sänt brev till denna adress vilka returnerades eftersom N var okänd där, återfick N sitt pass den 4 april 2001. - I Europadomstolen klagade N dels över den långa tid det tagit för honom att återfå sitt pass, dels över att beslaget innebar ett ingrepp i hans frihet att röra sig fritt enligt artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen konstaterade först att det tagit tre år sex månader och åtta dagar att pröva den talan som N hade väckt och att prövningen inte kunde anses ha skett inom skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen noterade vidare att tullmyndigheterna i sitt svar till N uppgett att beslaget skett i enlighet med föreskrift i lagen. Härigenom hade de medgett att N:s pass hade tagits i beslag och regeringens invändning att det inte skett något beslag tillbakavisades därför. Tullmyndigheterna hade inte återlämnat passet till N utan hade sänt det till polisen, där det sänts runt mellan olika polisdistrikt. Passet hade blivit kvar hos polisen i Zagreb i två år innan det sändes till Karlovac. Skälen för att inte återlämna passet var oklara, eftersom det inte fördes någon talan mot N trots att han inte betalade de aktuella böterna. På grund av att han inte kunnat använda sina identitetshandlingar hade N inte kunnat lämna landet. Detta innebar ett ingrepp i hans rätt att röra sig fritt enligt artikel 2 i protokoll nr 4. Domstolen kunde inte finna något som berättigade att tullmyndigheterna inte lämnade tillbaka passet eller att N:s interimistiska yrkande om omedelbart återlämnande av passet avslogs. Båda dessa beslut hade förlängt den tid passet var fråntaget N och innebar ett ingrepp i hans rätt att röra sig fritt. Ingreppet var inte proportionerligt i förhållande till sitt syfte och kunde inte anses som en åtgärd som var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Senine Vadbolski, Demonet ./. Frankrike, kommissionens beslut 1994-10-12             
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25                         
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27                                    
Monnet ./. Frankrike, dom 1993-10-27                     
Šoc ./. Kroatien, dom 2003-05-09
Artikel 2 i protokoll nr 4
Peltonen ./. Finland, kommissionens beslut 1995-02-20                    
Baumann ./. Frankrike, dom 2001-05-22                  
M. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1984-03-06                           
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06                         
Raimondo ./. Italien, dom 1994-02-22                      
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27                   
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06

 

Rachdad mot Frankrike
(Ansökan nr 71846/01, dom den 13 november 2003)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom i den tilltalades frånvaro som grundades endast på vittnesutsagor kränkte försvarets rättigheter enligt artikel 6.1 och 3 d).

Rachdad, R, är marockansk medborgare och bosatt i Bordeaux. I december 1991 och därefter i november och december 1992 dömdes R i sin frånvaro till fem års fängelse för vart och ett av de brott han fälldes för, bl.a. medhjälp till olaglig narkotikainförsel, innehav och försäljning av narkotika och medhjälp till att ha köpt, transporterat och fört in narkotika. R ansökte i januari 1998 om att dessa domar skulle undanröjas och begärde förhör med de vittnen vars utsagor hade fällt honom. Brottmålsdomstolen avslog såväl detta yrkande som ansökan i övrigt. Sedan R klagat vidare beslöt appellationsdomstolen om ny förhandling och kallade sex av de berörda vittnena. Endast ett vittne infann sig emellertid. Överklagandet avslogs med stöd av utsagor som vittnena lämnat under polisförhör men straffet ändrades till sex års fängelse och permanent utvisning från Frankrike. - I Europadomstolen klagade R över att han inte hade fått en rättvis rättegång eftersom han fällts på grundval av vad som påståtts av vittnen som han inte haft möjlighet att förhöra. Han åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen konstaterade att R såvitt gällde två av åtalen fällts enbart på grund av vad vittnena uttalat och att R inte på något stadium av processen haft möjlighet att höra dessa vittnen själv. Hans yrkande om att de fällande domarna skulle undanröjas hade prövats av domstolarna sju år efter de aktuella händelserna och det hade därför funnits vissa svårigheter att få tag på vittnena. R hade i viss mån själv bidragit till situationen genom att han inte infunnit sig till de ursprungliga rättegångarna och därför blivit dömd i sin frånvaro. Detta förhållande kunde emellertid, med hänsyn till vikten av att försvarets rättigheter i brottmål säkerställs och det förhållandet att den nationella domstolen skall tillämpa artikel 6 såväl när det gäller brottmålet som när den prövar en ansökan om att domar som den har meddelat tidigare skall undanröjas, inte anses ha någon avgörande betydelse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

HÄNVISNINGAR
Artner ./. Österrike, dom 1992-08-28                        
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23                    
Lüdi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Delta ./. Frankrike, dom 1990-12-19                          
Saïdi ./. Frankrike, dom 1993-09-20                          
A.M. ./. Italien, dom 1999-12-14  
P.S. ./. Tyskland, dom 2001-12-20                            
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21

 

Elçi m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar 23145/93 och 25091/94, dom den 13 november 2003)
Domen finns endast på engelska.

Arrestering av 16 turkiska advokater utan rättsliga beslut, med misshandel i arresten och genomsökning av hem och kontor kränkte artiklarna 3, 5 och 8.

De klagande är 16 turkiska advokater som gripits och kvarhållits av säkerhetsstyrkorna sedan man tvingat fram ett erkännande från en PKK-medlem, vari han angav advokaterna för att ha stött PKK. Han påstod att advokaterna fungerat som budbärare mellan sina klienter som satt fängslade och medlemmar i PKK. Advokaterna å sin sida hävdade att den verkliga orsaken till att de greps var att de representerat klienter i säkerhetsdomstolar och att de var människorättsaktivister. De greps av polis mellan den 15 november och den 7 december 1993 och sattes i arrest. Några av dem hävdade att säkerhetsstyrkor genomsökt deras hem och kontor och tagit i beslag handlingar, bl.a. akter avseende klienter som klagat till kommissionen för mänskliga rättigheter. De klagande fördes till polisstationen i Diyarbakir där de hölls kvar under varierande 7 till 25 dagar. De utsattes för förhör där förhörsledarnas syfte var att få dem att medge att de handlat för PKK och att de hade förbindelser med den organisationen. Några av dem påstod att de poliser som förhört dem hade uttalat dödshot mot dem och förolämpat dem, att de hade blivit avklädda och besprutade med iskallt vatten, att de blivit förnedrade, slagna och skrämda att underteckna handlingar som lades fram för dem. De hölls i kalla, fuktiga celler och korridorer och tvingades sova på golvet, ibland med ögonbindel. De hävdade att de endast tilläts två toalettbesök per dag och att den enda mat de fick var en skiva bröd om dagen. - I Europadomstolen hävdade de klagande att det skett kränkningar av artikel 5, artikel 3, artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1 samt av den tidigare artikel 25.

Europadomstolen fann att de klagandes berättelser om hur de behandlats var trovärdiga och att de utsatts för misshandel, vilken i några fall varit så allvarlig att den orsakat dem smärta och lidande i sådan grad att den innebar tortyr. I några andra fall fann domstolen att de klagande utsatts för omänsklig behandling. Domstolen fann med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3 dels när det gällde tortyr, dels i fråga om omänsklig behandling samt även när det gällde myndigheternas underlåtenhet att undersöka de klagandes påståenden om tortyr och misshandel.

Europadomstolen framhöll vidare yrkesjuristernas betydelse för rättssäkerheten och ansåg att en advokats rätt att fritt utöva sitt yrke utan otillbörliga hinder utgör en viktig komponent i ett demokratiskt samhälle och en nödvändig förutsättning för att konventionens regler verkligen skall kunna genomföras. Att medlemmar av juristkåren förföljs och trakasseras slår därför mot själva kärnan i konventionen. För att ett frihetsberövande skall anses lagligt krävdes att en åklagare hade fattat beslutet på förhand eller godkänt det i efterhand. Myndigheterna tycktes dock inte ha fått något sådant beslut eller godkännande i de aktuella fallen. Särskilt slående var den totala avsaknaden av dokumentation av en begäran om gripande eller befogenhet eller beslut att gripa de klagande. Domstolen fann därför att det inte i tillräcklig utsträckning hade visats att gripandet av advokaterna hade beslutats av åklagare i vederbörlig ordning i enlighet med vad som föreskrivits i lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det i samtliga fall hade skett en kränkning av artikel 5.

När det gällde de advokater som hävdade en kränkning av artikel 8 uttalade domstolen att genomsökningen av deras hem och kontor innebar ett ingrepp i deras rätt till respekt för sina hem och sin korrespondens. Det hade inte fattats något beslut av domare eller åklagare och det fanns inte någon tjänstehandling som visade att syftet med och omfattningen av genomsökningarna hade beslutats av någon rättslig myndighet innan eller efter genomförandet. Genomsökningarna hade varit omfattande och konfidentiellt klientmaterial hade beslagtagits utan tillstånd. Domstolen häpnade åter över bristen på dokumentation och ansvarstagande hos de berörda myndigheterna. Domstolen fann därför enhälligt att det, i de fall där det åberopats, skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen avseende artikel 1 i protokoll nr 1.

När det gällde klagomålen enligt den tidigare artikel 25, numera artikel 34, fann domstolen inte visat att det förekommit några speciella försök att hindra de klagande från att utöva sin klagorätt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av de tidigare artikel 25.

Skiljaktig mening

Den turkiske domaren Gölcüklü var skiljaktig när det gällde kränkningar av artikel 3 och ansåg att det inte räckte med att advokaterna var trovärdiga när det inte fanns några som helst andra bevis för att de misshandlats. Han menade att alla som suttit häktade påstår att de blivit illa behandlade i häktet när de väl har släppts ut. I konsekvens med den inställning som den turkiske domaren redovisade var han också skiljaktig i ersättningsfrågan.

Till domen finns även fogad en delvis skiljaktig motivering av ordföranden i målet, den engelska domaren Nicolas Bratza. Han ansåg att domstolen borde ha prövat klagomålet avseende att de turkiska myndigheterna inte gjort någon utredning av advokaternas påståenden om misshandel enligt artikel 13, rätten till ett effektivt rättsmedel, i stället för som en s.k. "procedurfråga" enligt artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Selmouni ./. Frankrike, dom 1999-07-28                   
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04                                                  
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Avsar ./. Turkiet, dom 2001-07-10         
McKerr ./. U K, beslut 2000-04-04                           
Assenov ./. Bulgarien, dom 1998-09-28                  
Artikel 5
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24                                
van der Leer ./. Nederländerna, dom 1990-02-21                                
Fox, Campbell o. Hartley ./. U K, dom 1990-08-30 
Sen ./. Turkiet, dom 2003-06-17                                
Artikel 8
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16                    
F.d. artikel 25
Sarli ./. Turkiet, dom 2001-05-22                               

 

Scharsach och News Verlagsgesellschaft mbH mot Österrike
(Ansökan nr 39394/98, dom den 13 november 2003)
Domen finns endast på engelska.

Fällande dom mot journalist, som betecknat en till höger stående politiker som gammal nazist, kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

HH Scharsach, S, är journalist och arbetar på News Verlagsgesellschaft mbH i Wien, som äger och ger ut en veckovis utkommande tidning, News. 1995 publicerades i News en artikel med rubriken "Brun i stället för svart och röd", i vilken S förklarade varför han motsatte sig möjligheten av en koalition som innefattade det österrikiska frihetspartiet, FPÖ, lett av Jörg Haider. Artikeln kritiserade medlemmar i FPÖ som inte hade förmått distansera sig från extremhögern och förklarade att gamla nazister (ung. "skåpnazister") som lämnat partiet under 1980-talet hade återvänt under Haider. I artikeln nämndes ett flertal personer vid namn, bl.a. R, som vid den aktuella tidpunkten var ledamot i ett regionparlament och vice ordförande i nedre Österrikes regionala avdelningen av FPÖ. Hon är nu ledamot av det nationella parlamentet och ordförande i den regionala avdelning av FPÖ. Hennes make är en välkänd högerpolitiker och utgivare av tidningen "Fakten", som  anses vara extremt till höger. R väckte åtal mot S för förtal och en skadeståndstalan mot förlaget. I en dom den 21 juni 1998 befanns S skyldig till förtal och han ålades villkorligt att betala böter om ca 4 360 EUR. Enligt medialagen ålades förlaget att betala R ca 2 180 EUR. Domstolen fann att artikeln antydde att R var engagerad i hemliga nynazistiska aktiviteter men att det inte visats att så var fallet. S och förlaget överklagade förgäves. - I Europadomstolen hävdade de klagande att de fällande domarna mot dem kränkte deras rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att de fällande domarna innebar ett ingrepp i de klagandes rätt till yttrandefrihet, att ingreppet var föreskrivet i lag och att det skett i det legitima syftet att skydda andras rykte och rättigheter. Domstolen noterade att den aktuella artikeln skrivits i ett politiskt sammanhang och hade angripit en politiker samt framhöll att gränserna för godtagbar kritik är vidare när det gäller politiker än i fråga om enskilda privatpersoner. Domstolen konstaterade att de österrikiska domstolarna inte hade tagit tillräcklig hänsyn till artikelns politiska sammanhang. Den aktuella artikeln hade kritiserat R tillsammans med ett antal andra FPÖ-politiker för deras underlåtenhet att ta avstånd från extremhögern, dvs. att ta ställning mot extremhögerns ståndpunkter. Det uttryck för gamla nazister som använts i artikeln ("skåpnazister") skulle uppfattas i sitt sammanhang och i den mening som det getts av den FPÖ-politiker som hade myntat det eller som en beskrivning av en person som hade ett tvetydigt förhållande till nationalsocialistiska idéer. I motsats till de österrikiska domstolarna fann Europadomstolen att detta uttryck inte skulle uppfattas som ett uppgivet faktiskt förhållande utan som ett värdeomdöme i en fråga av allmänt intresse. Även om det inte hade fastslagits att R själv var nynazist så var hon gift med en politiker som gav ut en extremt högerinriktad tidning. Som politiker hade hon aldrig offentligt tagit avstånd från sin makes politiska åsikter och hon hade offentligt kritiserat den lag som förbjöd nationalsocialistisk verksamhet. Med hänsyn till att R var politiker och den viktiga roll som pressen och journalister spelar när det gäller att sprida information om frågor av allmänt intresse, även sådan som chockerar, väcker anstöt eller oroar, fann domstolen att användandet av det aktuella uttrycket inte överskred vad som kan anses som en rimlig beskrivning. Vid sådant förhållande hade ingreppet i de klagandes rätt till yttrandefrihet varit oproportionerligt i förhållande till sitt syfte och det hade inte varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening

Den österrikiske domaren Matscher var skiljaktig såväl i sak som i fråga om ersättningen för ideell skada till S. Han ansåg att det inte till någon del visats att R själv omfattade de nynazistiska idéerna och att hon enligt domstolens egen praxis inte kunde belastas med de uppfattningar som en familjemedlem hade.

HÄNVISNINGAR
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24                                   
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25                               
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20             
Unabhängige Initiative Informationsvielfalt ./. Österrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25                             
Sürek ./. Turkiet (No. 1), dom (GC) 1999-07-08                                   
Lingens ./. Österrike, dom 1986-06-08                                                  
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
The Sunday Times ./. U K (no. 2), dom 1991-11-26                            
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                                                
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06        
Perna ./. Italien, dom (GC) 2001-07-25                     
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12                                                   
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27                                               
Krone Verlag GmbH & CoKG o. Mediaprint Zeitschriften Verlag GmbH & CoKG ./. Österrike, beslut 2003-03-20   
Wabl ./. Österrike, dom 2000-03-21                          

ÖVRIGT

Under perioden den 14 oktober - 13 november 2003 har domstolen avgjort 41 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 14, 16, 21, 23, 28 och 30 oktober samt den 4, 6, 12 och 13 november 2003.

14 oktober
Ciz ./. Slovakien (66142/01) förtalsmål; även artikel 13
Chaineux ./. Frankrike (56243/00)
Signe ./. Frankrike (55875/00)
D.M. ./. Polen (13557/02)
Dybo ./. Polen (71894/01)
Gidel ./. Polen (75872/01)
I.P. ./. Polen (75831/01)
Malasiewicz ./. Polen (22072/02)
Malinowska ./. Polen (76446/01)
Porembska ./. Polen (77759/01)
Jamriška ./. Slovakien (51559/99)

16 oktober
Neves Ferreira Sande e Castro m.fl. ./. Portugal (55081/00)
Brienza ./. Italien (62841/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Calosi ./. Italien (63947/00)              "                               "
Savio ./. Italien (59537/00)               "                               "
Serafini ./. Italien (58607/00)           "                               "
Tassinari ./. Italien (47758/99)        "                               "

21 oktober
Cegielski ./. Polen (71893/01) skadestånd; även artikel 13
Broca o. Texier-Micault ./. Frankrike (27928/02 o. 29010/95)
Nyiro o. Takács ./. Ungern (52724/99 o. 52726/99)

23 oktober
Achleitner ./. Österrike (53911/00)
Nelissenne ./. Belgien (49518/99)
Kanakis m.fl. ./. Grekland (59142/00)
S.H.K. ./. Bulgarien (37355/97) brottmål
Diamantides ./. Grekland (60821/00) brottmål

28 oktober
González Doria Durán de Quiroga ./. Spanien (59072/00) brottmål
Lopez Sole Y Martin de Vargas ./. Spanien (61133/00) brottmål

30 oktober
Cavicchi o. Ruggeri ./. Italien (56717/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Cucinotta ./. Italien (63938/00)                             "                                "
Rispoli ./. Italien (55388/00)                                  "                                "
Alfatli m.fl. ./. Turkiet (såvitt gäller Mahmut Memduh Uyan) (32984/96) brottmål; även icke opartisk domstol              

4 november
Sikó ./. Ungern (53844/00) skadestånd trafikolycka
Ciborek ./. Polen (52037/99) räntebetalning och upplösning av samägande

6 november
Gamberini Mongenet ./. Italien (59635/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1 Indelicato ./. Italien (34442/97)                                  "                             "
Peroni ./. Italien (44521/98) tvångslikvidation; även artikel 8, artikel 1 i prot. nr 1 och artikel 2 i prot. nr 4
Meilus ./. Litauen (53161/99) brottmål

12 november
Bartre ./. Frankrike (70753/01) civilmål
Militaru ./. Ungern (55539/00) äktenskapsskillnad, bodelning, vårdnad

13 november
D´Aloe ./. Italien (61667/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Scalera ./. Italien (56924/00)       "                                   "

SVENSKA DOMAR M.M.

Allmänna domstolar
Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Högsta domstolens beslut den 10 oktober 2003 i mål T3286-02 angående muntlig förhandling i mål om äktenskapsskillnad.

MB ansökte om äktenskapsskillnad från KB, som bestred ansökningen och påstådde att MB inte ville skiljas från henne. Tingsrätten meddelade efter betänketid dom om äktenskapsskillnad. KB överklagade till hovrätten och begärde där huvudförhandling. Hovrätten, som fann att en huvudförhandling var obehövlig, avgjorde målet på handlingarna, uppenbarligen med stöd av 50 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken och inte enligt 14 kap. 12 § äktenskapsbalken som ger ett betydligt större utrymme för att avgöra mål utan huvudförhandling.

Högsta domstolen anför huvudsakligen följande.

Vid bedömning av om muntlig förhandling kan underlåtas måste Europakonventionen beaktas. Artikel 6 i konventionen ger i princip en part rätt till muntlig förhandling åtminstone i en instans men det finns undantag. Bestämmelsen i 14 kap. 12 § äktenskapsbalken sammanhänger med att det sedan betänketid löpt föreligger en ovillkorlig rätt till äktenskapsskillnad och domstolsprövningen blir normalt av formell natur. Enbart ett bestridande ger därför inte rätt till muntlig förhandling enligt artikel 6. KB har hävdat att handlingarna i målet inte ger uttryck för MB:s vilja och att denne, vars talan huvudsakligen förs av hans förvaltare, inte vill skiljas från henne, att han utsatts för tvång och att han inte varit medveten om vad han skrivit under. KB har också ifrågasatt att det verkligen är MB som undertecknat handlingarna. KB har begärt förhandling i hovrätten och hennes talan rör faktiska förhållanden. Även när värdet av en muntlig förhandling kan ifrågasättas har Europadomstolen upprätthållit kravet på muntlig förhandling. KB får därför enligt artikel 6 i konventionen anses ha haft rätt till en muntlig förhandling. Någon förhandling har inte förekommit i tingsrätten. Hovrätten borde alltså ha hållit huvudförhandling i målet. Högsta domstolen visade målet åter till hovrätten för fortsatt behandling.

HÄNVISNINGAR
NJA 1998 s. 232
NJA 1999 s. 544
NJA 2001 s. 731

Europadomstolens domar
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12
Lundevall ./. Sverige, dom 2002-11-12

 

Högsta domstolens dom den 14 oktober 2003 i mål B 2100-02 i fråga om påföljd vid grov förskingring m.m.

CR hade dömts för bl.a. förskingring och trolöshet mot huvudman, grova brott. Trots att hovrätten funnit att brottsligheten hade ett straffvärde som motsvarar fängelse i tre år dömde hovrätten uppenbarligen inte till fängelse. I Högsta domstolen yrkade Riksåklagaren att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

Högsta domstolen, som instämde i hovrättens bedömning i fråga om straffvärdet, redogjorde för vad som hänt i målet och konstaterade bl.a. följande. De gärningar som CR döms för är begångna under åren 1991-1994. Polisanmälan gjordes den 2 december 1994 och CR delgavs misstanke om brott den 9 december 1994. Han delgavs förundersökningen den 18 december 1998. Den 15 april 1999 meddelade CR att han inte hade något att erinra mot utredningen. Åtal väcktes i december 2000, huvudförhandling i tingsrätten inleddes i april 2001 och dom meddelades den 12 juli 2001. Sedan domen överklagats meddelade hovrätten dom den 26 april 2002. Målet gäller nu främst om och i så fall i vilken utsträckning och på vilket sätt de tidsutdräkter som förekommit mellan brotten och slutlig dom skall beaktas vid påföljdsbestämningen. Av särskild betydelse är rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Högsta domstolen redogör härefter för artikel 13 i konventionen och för att Europadomstolen ändrat sin tidigare praxis genom domen Kudla mot Polen den 26 oktober 2000 och numera prövar artikel 13 vid kränkningar mot artikel 6.1. Genom domen har fastslagits att det såvitt avser alltför långa handläggningstider finns en särskild skyldighet enligt artikel 13 att tillhandhålla ett effektivt nationellt rättsmedel för prövning av påstådda kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1.

Högsta domstolen anför vidare bl.a. följande.

Av Europadomstolens praxis framgår att ett sådant rättsmedel inte behöver ge möjlighet till ekonomisk gottgörelse. Kompensationen kan bestå i att utgången i målet påverkas till den tilltalades förmån. En sådan gottgörelse kan dock godtas endast om det klart framgår att syftet varit att kompensera för tidsutdräkten och att kompensationen varit av väsentlig betydelse för påföljden och skett på ett tydligt och mätbart sätt. Vid straffmätningen skall rätten  enligt 29 kap. 5 § brottsbalken beakta om det  utöver straffvärdet finns någon omständighet  som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än vad straffvärdet motiverar. Även vid val av påföljd skall rätten enligt 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken beakta sådan omständigheter som anges i 29 kap. 5 §. Kränkningen av rätten till rättegång inom skälig tid är en sådan omständighet som kan påkalla ett lägre straff än straffvärdet motiverar. Europakonventionens krav på tillgång till ett effektivt rättsmedel kan inom ramen för ett brottmål tillgodoses genom tillämpning av brottsbalkens bestämmelser om påföljdsbestämning. Mot bakgrund av kraven på ett klart syfte och en tydlig och mätbar kompensation finns det anledning att göra en självständig prövning av invändningar om kränkningar av konventionen. - Den i målet aktuella tiden löper från den 9 december 1994 då CR delgavs misstanke om brott till tidpunkten för Högsta domstolens dom och uppgår till närmare nio år. Målet har varit komplicerat och det kan mot den bakgrunden inte anses ha förekommit någon oskälig fördröjning efter det att åtal väcktes i december 2000. Däremot framstår tiden från delgivning av brottsmisstanke till åtal som orimligt lång. Det har inte framkommit att CR själv agerat på ett sätt som skulle kunna förklara den långa tidsutdräkten. Denna synes i stället  till stor del bero på passivitet från polis- och åklagarmyndighet. De skäl som åberopats för fördröjningen - resursbrist, byte av åklagare m.m. - kan inte godtas vid bedömningen av om det skett en kränkning av artikel 6.1. Sammantaget har fördröjningarna varit så betydande att de får anses ha inneburit en kränkning av CR:s rätt till rättegång inom skälig tid. Han är därför berättigad till  gottgörelse i form av en lindrigare påföljd än han annars skulle ha dömts till. CR får vid en fängelsedom anses vara gottgjord genom ett till hälften reducerat fängelsestraff, eller ett år och sex månader. Emellertid skall även beaktas om det föreligger andra omständigheter som enligt 30 kap. 4 § utgör skäl för enlindrigare påföljd än fängelse. Med hänsyn bl.a. till att CR avskedats från sin tjänst och inte kunnat få något nytt arbete finner Högsta domstolen att fängelsestraffet kan begränsas till ett år. Tillräckliga skäl för att döma till annan påföljd än fängelse bedömdes inte föreligga. Högsta domstolen ändrade hovrättens dom på det sättet att påföljden bestämdes till fängelse ett år.

HÄNVISNINGAR
Svenska domar
NJA 1994 s. 153
Europadomstolens domar
Kudla ./. Polen, dom 2000--10-26
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Beck ./. Norge, dom 2001-06-26
Pietiläinen ./. Finland, dom 2002-11-05

 

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens dom den 11 november 2003 i mål 4204--4211-2002 i fråga om partshabilitet för ett upplöst aktiebolag vid överklagande i mål om bl.a. avgiftstillägg.

Skattemyndigheten vägrade bolaget vissa avdrag och beslöt om betalningsskyldighet för bl.a. arbetsgivaravgifter och avgiftstillägg. Bolaget överklagade besluten till länsrätten, som förelade bolaget - vid påföljd att överklagandena annars inte skulle tas upp till prövning - att ange yrkandena och grunderna härför. Bolaget följde inte föreläggandet och länsrätten avvisade överklagandena. Bolaget hade under tiden försatts i konkurs. Sedan bolaget överklagat länsrättens beslut hos kammarrätten avslutades konkursen utan överskott. Kammarrätten avvisade överklagandet med motiveringen att bolaget nu saknade rättskapacitet och därmed partshabilitet. I överklagande till Regeringsrätten hänvisade bolaget till Europadomstolens domar den 23 juli 2002 samt till RÅ 2000 ref. 66 och hävdade att det strider mot Europakonventionen att det aldrig skett någon domstolsprövning av det påförda avgiftstillägget.

Regeringsrätten redogjorde inledningsvis för bestämmelserna i aktiebolagslagen och för tidigare praxis som anger huvudregeln att ett bolag som upplösts genom konkurs utan överskott saknar rättskapacitet och därmed inte längre kan vara part i en rättegång. Regeringsrätten gick härefter in på att undantag i vissa fall kan göras från denna huvudregel och prövade om den omständigheten att bolaget påförts avgiftstillägg, som tas ut efter samma grunder som skattetillägg, medförde att bolaget med tillämpning av Europakonventionens regler är berättigat till en prövning i kammarrätten i den delen.

Regeringsrätten framhöll att den, med hänvisning till att systemet med skattetillägg ansetts innefatta en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen, funnit att en skattskyldig alltid är berättigad till en överprövning i förvaltningsdomstol av påförda skattetillägg och att det är nödvändigt att även det grundläggande taxeringsbeslutet kan överprövas. Denna princip har ansetts gälla även i fråga om ett bolag som är upplöst efter avslutad konkurs och som av den anledning annars saknar rättskapacitet och parthabilitet. Vidare konstaterades att Regeringsrätten i ett avgörande den 22 september 2003 (mål nr 6814--6817-2002) har funnit att det av Europakonventionens regler inte följer någon rätt till domstolsprövning i mer än en instans.

Mot bolagets påstående att någon prövning i domstol inte skall anses ha ägt rum, eftersom länsrätten avvisat bolagets överklagande, framhöll Regeringsrätten att ett upplöst bolags rätt till domstolsprövning av påförda avgiftstillägg inte innefattar en ovillkorlig rätt att få till stånd en prövning i sak utan att den inte sträcker sig längre än till att säkerställa att bolaget har möjlighet att uppträda som part i en domstolsinstans. De andra processuella förutsättningarna som måste vara uppfyllda för att en domstol skall ta upp ett överklagande påverkas inte. En process där länsrätten avvisat överklagandena p.g.a. avgörande brister i förutsättningarna för en saklig prövning, vilka inte hänger samman med bolagets upplösning, innebär inte att rätten till domstolsprövning kränks.

Eftersom det inte heller i övrig visats skäl att frångå huvudregeln fastställde Regeringsrätten kammarrätten beslut.

HÄNVISNINGAR
Svenska domar
NJA 1979 s, 700
NJA 1999 s. 237
RÅ84 1:87
RÅ 1996 not. 192
RÅ 2000 ref. 41
RÅ 2000 ref. 66
RÅ 2002 ref. 76

Europadomstolens domar
Janosevic ./. Sverige, dom 2002-07-23
Västberga Taxi AB och Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23

LITTERATUR

På Europadomstolens hemsida har nu öppnats en bibliotekssite som är både fin och innehållsrik. Förutom uppgifter om domstolens bibliotek finns även ett antal länkar till andra internationella domstolar. Gå in på domstolens hemsida, adress www.echr.coe.int och klicka på Library.

Human Rights information bulletin nr. 59 för mars-juni 2003 har nu kommit ut. Läs bl.a. om Kommissionären för mänskliga rättigheter, Alvaro Gil-Robles, som är den förste kommissionären, och den verksamhet som han bedriver.

EU-kommissionens meddelande IP/03/1385 den 15 oktober 2003 med förslag om att kommissionen skall kunna föreslå åtgärder om ett land bryter mot EU:s grundläggande rättigheter. Förslaget bygger på artikel 7 i Nice-fördraget som säger att ett land bl.a. riskerar att mista sin rösträtt i rådet om det på viktiga punkter bryter mot de grundläggande rättigheterna. Kommissionen har särskilt framhållit behovet av förebyggande insatser snarare än möjligheten bestämma påföljder. Bl.a. bör regelbundna utvärderingar göras om hur länderna respekterar de grundläggande rättigheterna och oberoende experter bör finnas för detta. Gemensamt handlande i Unionens institutioner och medlemsstaterna samt ett tätare samarbete med medborgarrättsorganisationer och Europadomstolen för mänskliga rättigheter framhålls också.

The duty to protect fundamental rights in the European Community; Liv Jaeckel, European Law Review nr 4/2003.

A Third Step in the Process of EU Constitutionalization: A Binding Charter of Fundamental Rights?; Groussot, Europarättslig tidskrift nr 3/2003

Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?; Sundberg, J.W.F., Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, nr 4-5/2003




Senast ändrad: 2011-04-12