JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 11 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 25 november - den 11 december 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Popescu mot Rumänien, 2003-11-25
Potop mot Rumänien, 2003-11-25
Sofletea mot Rumänien, 2003-11-25
Tandreu mot Rumänien, 2003-11-25
Åter fällande domar mot Rumänien för kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1 genom upphävande av lagakraftvunna domar avseende återlämnande av förstatligad egendom.

Lewis mot UK, 2003-11-25
Polisens hemliga avlyssning kränkte artikel 8 och artikel 13.

Can mot Turkiet, 2003-11-27
Günel mot Turkiet, 2003-11-27
Kirman mot Turkiet, 2003-11-27
Özülkü mot Turkiet, 2003-11-27
Tuncel m.fl. mot Turkiet, 2003-11-27
Uçar m.fl. mot Turkiet, 2003-11-27
Bilal Bozkurt m.fl. mot Turkiet, 2003-12-04
Dursun m.fl. mot Turkiet, 2003-12-04
Duran mot Turkiet, 2003-12-04
Cavusoglu m.fl. mot Turkiet, 2003-12-04
Sarioglu mot Turkiet, 2003-12-04
Yesim Tas mot Turkiet, 2003-12-04
Taskin mot Turkiet, 2003-12-04

Ytterligare fällande domar mot Turkiet för kränkningar av artikel 6.1 genom att domstol, vari militär domare ingick, inte var oberoende och opartisk.

Shamsa mot Polen, 2003-11-27
Kvarhållande på flygplats i avvaktan på utlämning efter det att fristen för verkställighet löpt ut kränkte artikel 5.1.

Worwa mot Polen, 2003-11-27
När domstol vid upprepade tillfällen under kort tid beslöt att en brottsmisstänkt kvinna skulle genomgå psykiatrisk undersökning kränktes hennes rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.

Hénaf mot Frankrike, 2003-11-27
När fånge som fördes till sjukhus för operation var fängslad under transporten och därefter vid sjukhussängen kränktes artikel 3.

Matwiejczuk mot Polen, 2003-12-02
För lång häktningstid, utdraget rättegångsförfarande och granskning av häktads brevväxling med Europadomstolen kränkte artiklarna 5.3, 6.1 och 8.

Imre mot Ungern, 2003-12-02
Även Ungern fällt för kränkning av artikel 5.3 på grund av för lång häktningstid.

Müslüm Gündüz mot Turkiet, 2003-12-04
Fällande dom för att i TV-program ha propagerat för införandet av shariah i Turkiet kränkte artikel 10.

M.C. mot Bulgarien, 2003-12-04
Krav på användning av våld eller hot om våld och på att offret gjort motstånd för att en förövare skulle kunna fällas till ansvar för våldtäkt kränkte artikel 3 och artikel 8.

Krone Verlag GmbH & CoKG mot Österrike (nr 3), 2003-12-11
Förbud för tidning att påstå att den var bättre än annan tidning och att jämföra de båda tidningarnas priser kränkte artikel 10.

Karahalios mot Grekland, 2003-12-11
När myndighet under lång tid vägrade betala vad som ålagts den i en slutlig dom kränktes artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Frascino mot Italien, 2003-12-11
Myndighets underlåtenhet att rätta sig efter en slutlig och verkställbar dom kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Yankov mot Bulgarien, 2003-12-11
Lång häktningstid med disciplinåtgärder, bl.a. isolering och rakning av huvudet, för att i manuskript till bok ha uttryckt synpunkter på polis, fångvaktare, åklagare m.fl. kränkte artiklarna 3, 5.3, 5.4, 5.5, 6.1, 10 och 13.

SVENSKA DOMAR

Allmänna domstolar


Svea hovrätts dom den 3 december 2003 i mål T 4136-02 i fråga om skadestånd på grund av oskälig tidsutdräkt.

Svea hovrätts dom den 2 december 2003 i mål B 9928-02 i fråga om påföljd vid grov skattebrott.

Svea hovrätts dom den 2 december 2003 i mål B 3136-03 i fråga om påföljd vid grov förskingring.

ALLMÄNT


Europadomstolen har den 2 december 2003 hållit muntlig förhandling i målet AB Kurt Kellerman mot Sverige i frågan om Arbetsdomstolens sammansättning gör domstolen partisk.

Europadomstolen har under oktober månad 2003 meddelat 106 domar varav två i stor sammansättning, förklarat 113 ansökningar admissible och 1 379 inadmissible samt avskrivit 74 mål. 207 ansökningar har kommunicerats. Totalt under januari-oktober 2003 har domstolen meddelat 569 domar, förklarat 442 ansökningar admissible, 10 669 för inadmissible, avskrivit 303 och kommunicerat 1172 ansökningar. Det bör noteras att uppgifterna är preliminära.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/
Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
Franska: Liste des arrêts récent
Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Popescu mot Rumänien
(Ansökan nr 38360/97, dom den 25 november 2003)
Potop mot Rumänien
(Ansökan nr 35882/97, dom den 25 november 2003)
Sofletea mot Rumänien
(Ansökan nr 48179/99, dom den 25 november 2003)
Tandreu mot Rumänien
(Ansökan nr 39184/98, dom den 25 november 2003)
Domarna finns endast på franska.

Åter fällande domar mot Rumänien för kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6.1 genom upphävande av lagakraftvunna domar avseende återlämnande av förstatligad egendom.

I alla fyra fallen har de klagande hävdat att deras rätt till respekt för sin egendom kränkts genom de nationella domstolarnas vägran att återlämna egendom som förstatligats. I två av målen hävdas också att det skett en kränkning av rätten till en rättvis rättegång genom att Högsta domstolen vägrat tillerkänna de inhemska domstolarna behörighet att besluta i frågor om äganderätt till egendom.

Europadomstolen fann att de klagandes rätt till sin egendom hade fastställts genom lagakraftvunna domar. Genom att Högsta domstolen upphävt dessa domar hade de klagande berövats sin egendom. Den jämvikt som skall råda mellan allmänintressets behov och kravet på skydd för enskilda individers grundläggande rättigheter hade rubbats och de klagande hade fått bära och fortfor att bära en överdrivet tung börda. Domstolen fann därför enhälligt i alla fyra fallen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

I de mål där det åberopats erinrade Europadomstolen om att upphävande av en lagakraftvunnen dom strider mot rättsäkerhetsprincipen. När Högsta domstolen upphävde underinstansernas slutliga domar kränkte den de sökandes rätt till en rättvis rättegång. Dessutom stred Högsta domstolens vägran att tillerkänna domstolarna behörighet att pröva mål om fastställande av äganderätt i sig mot rätten att få tillgång till domsolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt i båda dessa mål att det skett en kränkning även av artikel 6.1.
HÄNVISNING
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Golea ./. Rumänien, dom 2002-12-17            
Se liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03 och 9/03.
 

Lewis mot UK
(Ansökan nr 1303/02, dom den 25 november 2003)
Domen finns endast på engelska.
Polisens hemliga avlyssning kränkte artikel 8 och artikel 13. 

Lewis, L, avtjänar f.n. ett livstidsstraff i ett brittiskt fängelse för delaktighet i införsel och innehav av narkotika. - I Europadomstolen klagade han över att polisen i hemlighet avlyssnat och spelat in samtal i hans hus samt över att utskrifter av dessa bandinspelningar utgjort grund för åtalet mot honom. Han åberopade artikel 8 och artikel 13. 

Europadomstolen erinrade om ett tidigare avgörande där domstolen kunnat konstatera att det vid den aktuella tidpunkten saknades lagreglering av hur hemlig avlyssning fick användas. Det ingrepp som skett i L:s förhållanden genom de vidtagna åtgärderna hade därför inte skett i enlighet med föreskrifter i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8. 

Regeringen hade medgett att det vid den aktuella tidpunkten inte hade funnits ett effektivt rättsmedel att tillgå för L. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.
HÄNVISNING
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
 

Can mot Turkiet
(Ansökan nr 38389/97, dom den 27 november 2003)
Günel mot Turkiet
(Ansökan nr 47296/99, dom den 27 november 2003)
Kirman mot Turkiet
(Ansökan nr 48263/99, dom den 27 november 2003)
Özülkü mot Turkiet
(Ansökan nr 51289/99, dom den 27 november 2003)
Tuncel m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 42738/98, dom den 27 november 2003)
Uçar m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 55951/00, dom den 27 november 2003)
Bilal Bozkurt m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 46388/99, dom den 4 december 2003)
Dursun m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 44267/98, dom den 4 december 2003)
Duran mot Turkiet
(Ansökan nr 47654/99, dom den 4 december 2003)
Cavusoglu m.fl. mot Turkiet
(Ansökan nr 47757/99, dom den 4 december 2003)
Sarioglu mot Turkiet
(Ansökan nr 48054/99, dom den 4 december 2003)
Yesim Tas mot Turkiet
(Ansökan nr 48134/99, dom den 4 december 2003)
Taskin mot Turkiet
(Ansökan nr 49517/99, dom den 4 december 2003)
Domarna finns endast på franska.

Ytterligare fällande domar mot Turkiet för kränkningar av artikel 6.1 genom att domstol, vari militär domare ingick, inte var oberoende och opartisk.
I dessa mål har de klagande dömts av en nationell säkerhetsdomstol till fängelsestraff för att de varit medlemmar i eller på annat sätt stöttat och hjälpt en olaglig väpnad organisation.

Europadomstolen hänvisade till sin tidigare praxis ( jfr bl.a. nr 10/03) och erinrade om att civilpersoner som ställs inför rätta anklagade för terroristbrott hade välgrundad anledning att befara att en nationell säkerhetsdomstol, vari som ledamot ingick en militär domare, saknade oberoende och opartiskhet. Domstolen fann därför enhälligt i alla målen att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28                  

Özel ./. Turkiet, dom 2002-11-07

Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)

Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
 

Shamsa mot Polen
(Ansökningar nr 45355/99 och 45357/99, dom den 27 november 2003)
Domen finns endast på franska.
Kvarhållande på flygplats i avvaktan på utlämning efter det att fristen för verkställighet löpt ut kränkte artikel 5.1.
Klagande i målet är bröderna Shamsa, S, som är libyska medborgare bosatta i Warszawa. De greps i maj 1997 utan giltiga identitetshandlingar och utan uppehållstillstånd. Beslut att de skulle utvisas fattades den 28 maj 1997. Utvisningen skulle enligt lag verkställas senast inom 90 dagar. S sattes i förvar i avvaktan på verkställigheten. Mellan den 24 augusti 1997, vilket var sista dagen av den lagstadgade fristen för verkställighet, och den 11 september 1997 gjorde de polska myndigheterna tre försök att få bröderna utlämnade. I avsaknad av en direkt flygförbindelse med Libyen gjordes försök först via Prag och senare via Kairo och Tunis. Vid återkomsten från Prag den 25 augusti bedömdes S som icke önskvärda personer i Polen. Mellan utlämningsförsöken hölls de kvar av gränspolisen på Warszawa flygplats fram till den 3 oktober 1997. Den dagen hade de körts till ett sjukhus som de sedan lämnade utan att polisen ingrep för att hindra dem. S överklagade utvisningsbeslutet  förgäves och de misslyckades också att få en prövning av att de kvarhållits efter den 24 augusti. - I Europadomstolen klagade S över att de hållits i förvar av gränspolisen mellan den 25 augusti och den 3 oktober 1997 utan lagligt stöd.

Europadomstolen konstaterade att S hållits kvar i transitzonen under konstant övervakning och att de inte haft någon rörelsefrihet utan hela tiden stått till myndigheternas förfogande. Kvarhållandet i transitzonen hade därför inneburit ett frihetsberövande. Enligt polsk lag skulle ett utvisningsbeslut verkställas inom 90 dagar och om det inte gick skulle personen i fråga släppas. S skulle således ha släppts den 25 augusti 1997. Myndigheterna hade emellertid utan lagligt stöd fortsatt försöken att få S utlämnade även efter det att den lagstadgade fristen löpt ut och det fanns inga föreskrifter som reglerade ett sådant förfarande. Den polska lagstiftningen fyllde inte kravet på förutsebarhet i den mening som avses i artikel 5.1. Att dessutom hålla kvar en person på obestämd och oförutsebar tid utan någon form av lagligt stöd eller rättsligt giltigt beslut stred i sig mot rättssäkerhetsprincipen som är inbyggd i konventionen och som utgör en grundläggande förutsättning för en rättsstat. Domstolen framhöll vidare att ett frihetsberövande under flera dagar som inte beslutats av domstol, domare eller annan behörig person inte kunde anses lagligt i den mening som avses i artikel 5.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08       
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06                         
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                       
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24                                 
Erkalo ./. Nederländerna, dom 1998-09-02                                           
Steel m.fl. ./. U K, dom 1998-09-23                                                        
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28                     


Worwa mot Polen
(Ansökan nr 26624/95, dom den 27 november 2003)
Domen finns endast på franska.
När domstol vid upprepade tillfällen under kort tid beslöt att en brottsmisstänkt kvinna skulle genomgå psykiatrisk undersökning kränktes hennes rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8.
Worwa, W, hade en tvist med några grannar vilken ledde till ett antal rättegångar mot henne och hennes barn. Under förfarandet i ett av dessa mål beslöt tingsrätten att W skulle genomgå en psykiatrisk undersökning för att bestämma om hon vid det aktuella tillfället varit vid sina sinnens fulla bruk. Sedan W upprepade gånger underlåtit att hörsamma kallelse till undersökning beslöt domstolen att hon skulle anhållas och den 12 oktober 1994 kom polisen till hennes hem och hämtade henne. Parterna i målet är oeniga om omständigheterna vid hämtningen. W hävdade att hennes tioåriga dotter varit närvarande och slitits ur hennes armar av en av poliserna samt att dottern lämnats ensam kvar hemma utan tillsyn. W hävdade vidare att hon vägrats tillstånd att kontakta sin familj eller sin läkare. Regeringen gjorde å sin sida gällande att rapporten från anhållandet inte nämnde något om närvaron av ett barn och att om det funnits ett barn närvarande så hade åtgärder vidtagits för att ta hand om barnet. I samband med andra brottmål mot W ålades hon vid flera tillfällen att genomgå en psykiatrisk undersökning. Hon befanns skyldig till att ha uppmanat sina barn att kasta sten och ropa glåpord mot hennes granne och att hota denna med fysiskt våld. - I Europadomstolen hävdade W att anhållandet inneburit en kränkning av artikel 5.1 b) och att omständigheterna vid hämtningen samt de upprepade besluten om psykiatrisk undersökning kränkte hennes rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv enligt artikel 8.

Europadomstolen fann att eftersom det inte fanns någon bevisning om att anhållandet inte varit lagligt kunde det bedömas som förenligt med konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1 b).

När det gällde respekten för W:s familjeliv var den enda bevisningen den rapport som upprättats i samband med anhållandet. W hade undertecknat denna rapport och förklarat att hon ville klaga över omständigheterna vid gripandet men att hon inte ville skicka något meddelande till en vän eller släkting. W hade härefter inte ifrågasatt innehållet i denna förklaring. Mot denna bakgrund fanns det inte någon bevisning om att ett barn varit närvarande vid hämtningen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 8.

Beträffande frågan om W:s rätt till respekt för sitt privatliv fann Europadomstolen att omständigheterna i samband med besluten om psykiatriska undersökningar inneburit ett ingrepp i W:s privatliv. De rättsliga myndigheterna vid samma domstol hade med kort mellanrum vid upprepade tillfällen beslutat om psykiatriska undersökningar. Vid sådant förhållande hade den jämvikt som måste råda mellan en enskild individs rätt till respekt för sitt privatliv och en riktig rättsutövning inte upprätthållits. Ingreppet i W:s privatliv var därför inte berättigat. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18                      
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28          


Hénaf mot Frankrike
(Ansökan nr 65436/01, dom den 27 november 2003)
Domen finns endast på franska.
När fånge som fördes till sjukhus för operation var fängslad under transporten och därefter vid sjukhussängen kränktes artikel 3.
Hénaf, H, är född 1925 och sitter f.n. i fängelse i Nantes. Han har under de senaste fem åren dömts för skilda förseelser, bl.a. dömdes han till tio års fängelse för väpnat rån och till olika kortare fängelsestraff för att ha smitit från betalning. Vidare hade han dömts till sex månaders fängelse 1998 för att inte ha återvänt till fängelset efter en permission. De läkare som undersökte honom vid det tillfället hänförde hans beteende till en psykologisk störning som påverkat hans omdömesförmåga, särskilt med hänsyn till hans höga ålder. Den 7 november 2000 fördes H till sjukhus för att följande dag genomgå en operation. Fängelsedirektören hade meddelat instruktioner med villkor för sjukhusvistelsen. Bl.a. ställdes krav på att polisen skulle eskortera honom till sjukhuset och övervaka honom under den tid han vistades där. Det skulle vara en normal övervakning och det överläts till den polis som hade befälet under eskorten att avgöra hur övervakningen skulle ske. H hade under färden till sjukhuset och resten av dagen handfängsel. Natten innan operationen var hans fotled fastkedjad vid sängen. H klagade över detta och vägrade att låta sig opereras. Han återvände till fängelset. Han anmälde de poliser som följt med honom till sjukhuset för allvarlig misshandel, övervåld och tortyr. I maj 2001 förklarades hans talan för otillåten, eftersom han inte till domstolen hade betalat ett belopp som skulle täcka kostnaderna. - I Europadomstolen klagade H över villkoren för sjukhusvistelsen och hävdade att han m.h.t. sin ålder och  sitt hälsotillstånd utsatts för en behandling som stod i strid med artikel 3. 

Europadomstolen konstaterade när det gällde den fara som H utgjorde att han visserligen hade dömts flera gånger tidigare men att det då inte hade rört sig om våldshandlingar. Händelsen 1998 när han underlät att komma tillbaka till fängelset efter en permission hade inte heller handlat om våld och hade varit en engångshändelse. Enligt domstolens mening hade det inte fastslagits att H utgjorde en fara vid den aktuella tidpunkten. Det framgick klart av fängelsedirektörens instruktioner att han rekommenderade en normal och inte en förstärkt övervakning vare sig under färden till eller under vistelsen på sjukhuset. I varje fall kunde omfattningen av den fara H påstods utgöra inte berättiga att han låstes fast vid sin säng natten före operationen, särskilt som två poliser satt på vakt utanför hans rum. Med hänsyn till H:s ålder, hans hälsotillstånd, frånvaron av tidigare händelser som kunde ge allvarlig anledning att befara att H skulle utgöra en säkerhetsrisk, fängelsedirektörens instruktioner om normal bevakning samt det förhållandet att H förts till sjukhus dagen innan han skulle genomgå en planerad operation fann Europadomstolen att restriktionerna för förflyttningen hade varit oproportionerliga i förhållande till säkerhetskraven. Domstolen noterade att Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr och omänsklig behandling i sin rapport till den franska regeringen, efter ett besök i Frankrike i maj 2001, hade föreslagit att rutinen med att av säkerhetsskäl fängsla fångar vid sjukhussängar skulle avskaffas. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Artikel 35.1
Hentrich ./. Frankrike, dom 1994-09-22                    
Remli ./. Frankrike, dom 1996-04-23                         
Cardot ./. Frankrike, dom 1991-03-19                       
Vernillo ./. Frankrike, dom 1991-02-20                     
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16                
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19                          
Selmouni ./. Frankrike, dom 1999-07-28                   
Van Oosterwijck ./. Belgien, dom 1980-11-06         
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28          
Artikel 3
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                                                     
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19                                                       
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16                       
Mouisel./.Frankrike,dom2002-11-14 (jfr nr 10/02)                                                         Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25                                   
Soering ./. U K, dom 1989-07-07                               
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23                       


Matwiejczuk mot Polen
(Ansökan nr 37641/97, dom den 2 december 2003)
Domen finns endast på engelska.
För lång häktningstid, utdraget rättegångsförfarande och granskning av häktads brevväxling med Europadomstolen kränkte artiklarna 5.3, 6.1 och 8.
Matwiejczuk, M, som släppts ut från fängelse i juli 1996 anhölls åter den 11 september 1996 misstänkt för väpnad rån och våldtäkt. Samtidigt verkställdes ett beslut varigenom M anhållits i sin frånvaro. Genom beslut av Warszawa tingsrätt häktades M den 13 september 1996 och domstolen tog därvid hänsyn till att  han inte hade någon fast bostad och att hans medbrottslingar inte hade gripits. Häktningsbeslutet förlängdes härefter flera gånger. - I Europadomstolen klagade M över att han hållits fängslad i avvaktan på rättegång under två år, sju månader och 22 dagar och över det utdragna rättegångsförfarandet, nära tre år och två månader samt över att hans brevväxling under häktningstiden med Europadomstolen hade granskats. Han åberopade artiklarna 5.3, 6.1 och 8. Han åberopade vidare artikel 34. 

Europadomstolen konstaterade att granskningen av M:s post före den 1 september 1998 stred mot artikel 8, eftersom den då gällande polska lagen inte tillräckligt tydligt reglerade omfattningen och det sätt på vilket myndigheterna fick kontrollera posten. Dessutom hade ett brev från Europadomstolen till M öppnats i hans frånvaro i strid med bestämmelserna i lagen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det mot den bakgrunden saknades anledning att pröva klagomålet enligt artikel 34.

Domstolen fann vidare att såväl den tid som M varit häktad som den tid under vilken rättegångsförfarandet pågått överskred vad som kunde anses skälig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 5.3 som artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
W./. Schweiz, dom 1993-01-26     
Artikel 8
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04                          
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25                          
Campbell ./. U K, dom 1992-02-28                            
Halford ./. U K, dom 1997-06-25  
Artikel 34
Foxley ./ U K, dom 2000-06-20                                  
 

Imre mot Ungern
(Ansökan nr 53129/99, dom den 2 december 2003)
Domen finns endast på engelska.
Även Ungern fällt för kränkning av artikel 5.3 på grund av för lång häktningstid.
Imre, I, som är en återfallsförbrytare, greps den 12 juni 1997 på bar gärning när han sålde amfetamin på en bar. Han häktades den 14 juni s.å. Beslutet förlängdes flera gånger. - I Europadomstolen klagade I över den långa häktningstiden, två år, nio månader och 26 dagar.

Europadomstolen noterade att grunden för häktningsbeslutet varit kollusionsfaran, vilken inledningsvis varit påtaglig men som efter hand mattades av. Från den 3 september 1997 till den 19 juli 1999, när kollusionsfaran gradvis hade avtagit, grundade domstolarna sina beslut om fortsatt häktning huvudsakligen på risken att I skulle fly. Den risken hade emellertid inte fått stöd av någon särskild bevisning. De skäl som de nationella domstolarna hade angivit var inte tillräckliga för att berättiga att I kvarhölls under så lång tid. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

HÄNVISNINGAR
B. ./. Österrike, dom 1990-03-28   
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Muller ./. Frankrike, dom 1997-03-17                       


Müslüm Gündüz mot Turkiet
(Ansökan nr 35071/97, dom den 4 december 2003)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för att i TV-program ha propagerat för införandet av shariah i Turkiet kränkte artikel 10.

Müslüm Gündüz, MG, uppträdde den 12 juni 1995, i sin egenskap av ledare för en islamisk sekt, i ett direktsänt TV-program som varade ca fyra timmar. Med anledning härav väcktes åtal mot honom och han dömdes den 1 april 1996 i en nationell säkerhetsdomstol för att ha manat folket till hat och motstånd till två års fängelse och böter. Domstolen fann bl.a. att han beskrivit nutida världsliga institutioner som "otrogna", att han kritiserat världsliga och demokratiska principer och öppet krävt införandet av shariah. - I Europadomstolen hävdade MG att det skett en kränkning av hans yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen fann att den fällande domen innebar ett ingrepp i MG:s rätt till yttrandefrihet. Ingreppet var föreskrivet i lag och hade legitima syften, nämligen att  förhindra oroligheter och brott samt att skydda moralen och andras rättigheter. Domstolen konstaterade härefter att det aktuella programmet hade handlat om en sekt vars medlemmar blivit mycket uppmärksammade. MG, vars idéer och uppfattningar redan var allmänt kända, hade bjudits in till programmet för att presentera sektens nonkonformistiska åsikter, inklusive uppfattningen att demokratiska värderingar inte är förenliga med sektens föreställning om islam. Ämnet var föremål för en vida spridd debatt i turkiska media och behandlade en fråga av allmänt intresse. Enligt Europadomstolens mening visade vissa av de uttalanden för vilka MG blivit fälld en oförsonlig hållning mot och ett djupgående missnöje med nutida institutioner i Turkiet. Dessa uttalanden kunde emellertid inte anses ha manat till våld eller betraktas som "hatfulla tal" grundade på religiös intolerans. Domstolen fann vidare med hänsyn till det sammanhang i vilket de gjorts att när det gällde att väga de motstående intressena av yttrandefrihet och skyddet av andras rättigheter mot varandra och avgöra om ingreppet varit nödvändigt i den mening som avses i artikel 10.2 borde de nationella domstolarna ha gett större tyngd åt det förhållandet att MG varit aktivt engagerad i en livlig allmän debatt. Det rådde ingen tvekan om att uttryck som försökte propagera för, mana till eller berättiga hat grundat på intolerans inte åtnjöt något skydd enligt artikel 10. Enligt Europadomstolens mening kunde emellertid inte enbart ett försvar av shariah utan någon maning att använda våld för ett införande därav betecknas som ett "hatfullt tal". Med hänsyn till sammanhanget hade det inte på ett övertygande sätt visats att ingreppet i MG:s yttrandefrihet varit nödvändigt. Utan hinder av att staterna har ett skäligt utrymme för sina bedömningar fann domstolen att det inte visats tillräckliga skäl för att berättiga ingreppet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening
Den turkiske domaren Riza Türmen var skiljaktig och utvecklade i en drygt fyra sidor lång mening sin uppfattning att MG använt ett uttryck som var ytterst kränkande och som var ett bra exempel på MG:s hatfulla inställning. Oavsett vilken uppfattning man har i målet fann han det beklagligt att domstolen hade tillerkänt MG ersättning för ideell skada när man kunnat stanna för att finna att konstaterandet av en kränkning var gottgörelse nog.

HÄNVISNINGAR
Handyside ./. U K, dom 1976-04-29                           
Otto-Preminger-Institut ./. Österrike, dom 1994-09-20                       
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25                          
Müller m.fl. ./. Schweiz, dom 1988-05-24                 
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26         
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
Sürek ./. Turkiet (no 1), dom (GC) 1999-07-08         
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23                        
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21                                    
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)          
Murphy ./. Irland, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)      
Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29            
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)


M.C. mot Bulgarien
(Ansökan nr 39272/98, dom den 4 december 2003)
Domen finns endast på engelska.
Krav på användning av våld eller hot om våld och på att offret gjort aktivt motstånd för att en förövare skulle kunna fällas till ansvar för våldtäkt kränkte artikel 3 och artikel 8.
MC, som är född 1980, gjorde gällande att hon våldtagits av två män, A, 20 år och P, 21 år, när hon själv var 14 år gammal och vid sådan ålder att hon enligt bulgarisk lag kunde lämna samtycke till sexuellt umgänge. MC hävdade att hon den 31 juli 1995 tillsammans med en väninna väntade på att få komma in på ett diskotek. Hon träffade där tre män som kom i en bil, A, P och VA. Hon kände två av dem tidigare - P hade hon träffat och dansat med på samma diskotek tidigare och A var storebror till en av hennes klasskamrater. A inbjöd MC att åka med honom och hans kamrater till ett annat diskotek i en mindre stad ca 17 km bort. MC gick med på detta på villkor att de lovade att köra henne hem före kl. 23.00. Sent på kvällen anträddes återfärden till hemstaden men trots MC:s protester stannade A vid en damm för att bada. MC hävdade att hon inte hade några misstankar om männens avsikter. Eftersom hon  inte ville bada, stannade hon i bilen medan männen gick för att bada. Strax därefter återkom P och satte sig bredvid MC och började göra närmanden. MC vägrade och bad honom gå. Han låste då hennes händer bakom ryggen. MC blev rädd och samtidigt skämdes hon för att hon låtit sig bli försatt i denna situation och hon hade inte kraft nog att kämpa emot eller att skrika. P som var mycket starkare än vad hon själv var klädde delvis av henne och tvingade henne till samlag. I sitt vittnesmål beskrev MC det på följande sätt. "Det var första gången för mig och det gjorde mycket ont. Jag kände mig illamående och ville kräkas. Jag började gråta." - Senare på natten fördes MC, enligt sin egen berättelse, till ett hus som ägdes av en släkting till VA. MC kände sig rädd och i behov av skydd och trodde sig kunna få det av sin klasskamrats bror. I stället tvingade även A henne till samlag. MC återfanns av sin mor senare på morgonen den 1 augusti 1995. Både P och A hävdade att MC samtyckt till att ha sexuellt umgänge med dem. Den brottsutredning som gjordes fann inte tillräckliga bevis för att MC tvingats till sexuellt umgänge. Utredningen lades ned av åklagaren den 17 mars 1997 som fann att det inte bortom rimligt tvivel kunnat fastställas att det använts våld eller hot och att det inte visats att MC gjort motstånd eller att hon försökt få hjälp från andra. MC överklagade förgäves. - I Europadomstolen hävdade MC att bulgarisk lag och praxis inte gav tillräckligt skydd mot våldtäkt och sexuella övergrepp, eftersom åtal endast väcktes när offret gjort aktivt motstånd. Hon åberopade att Bulgarien har en positiv skyldighet att värna individens fysiska integritet och privatliv och att tillhandhålla ett effektiv rättsmedel. Hon hävdade vidare att myndigheterna inte gjort någon effektiv utredning av de aktuella händelserna. Hon åberopade artiklarna 3, 8, 13 och 14. - Enligt expertutlåtanden som MC gav in till Europadomstolen var "frozen fright" (traumatic psychological infantilism syndrome) den vanligaste reaktionen vid våldtäkt, där offret antingen underkastar sig övergreppet passivt eller psykologiskt tar avstånd från våldtäkten. Av 25 analyserade våldtäktsfall rörande kvinnor mellan 14 och 20 år i Bulgarien hade 24 reagerat mot förövarna på detta sätt. 

Efter en genomgång av lagstiftningen angående våldtäkt i ett flertal europeiska stater, en rekommendation från Europarådets ministerkommitté samt uttalanden av Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien och FN:s kommitté för undanröjande av diskriminering mot kvinnor  prövade Europadomstolen klagomålet enligt artikel 3 och artikel 8 i ett sammanhang. Domstolen erinrade om att medlemsstaterna har en positiv skyldighet både att införa lagstiftning som effektivt straffar våldtäkt och att tillämpa denna lagstiftning genom effektiv utredning och åtal. Historiskt sett har det i vissa länder enlig lag eller praxis krävts bevis för att förövaren har använt våld och för att offret har gjort fysiskt motstånd. Det synes emellertid inte längre vara så i Europa. Alla hänvisningar till fysiskt tvång har tagits bort ur lagstiftning och praxis. Även om definitionen av våldtäkt i de flesta europeiska länder som påverkats av den kontinentala rättstraditionen innehöll rekvisit om användandet av våld eller hot om våld, har det i såväl praxis som doktrin varit avsaknaden av samtycke som varit avgörande för att definiera våldtäkt. Domstolen noterade vidare att medlemsstaterna i Europarådet kommit överens om att det är nödvändigt att bestraffa sexuella handlingar utan samtycke, oavsett om offret gjort motstånd eller ej, för att skapa ett effektivt skydd för kvinnor mot våld och att man manat till fortsatta reformer på området. Härtill kommer att Krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien nyligen har funnit att i internationell straffrätt utgör varje samlag utan samtycke våldtäkt och detta återspeglar en världsomfattande trend mot att betrakta avsaknad av samtycke som det avgörande kriteriet för våldtäkt och sexuella övergrepp. Den internationella ickestatliga organisationen Interights har påstått att offer för sexuella övergrepp och särskilt omyndiga unga flickor underlåter att göra motstånd av olika psykologiska skäl eller av rädsla för ytterligare våld från gärningsmannens sida. Med hänsyn till nutida uppfattningar kräver medlemsstaternas positiva skyldigheter enligt artiklarna 3 och 8 att varje sexuell handling utan samtycke straffbeläggs och utreds effektivt, även när offret inte har gjort fysiskt motstånd. MC hade hävdat att myndigheternas inställning i hennes fall grundade sig på bristfällig lagstiftning och återspeglade en praxis enligt vilken en förövare åtalades endast om det fanns bevis på fysiskt motstånd. Den bulgariska regeringen hade inte kunnat visa att MC:s påstående var felaktigt.

Det fanns två oförenliga beskrivningar av omständigheterna vid det aktuella tillfället och det krävde en bedömning av trovärdigheten i de uttalanden som gjorts och en bedömning av alla kringliggande omständigheter m.h.t. sammanhanget. Det hade inte gjorts några större ansträngningar för att pröva trovärdigheter i A:s och P:s versioner. MC och hennes biträde hade inte heller kunnat förhöra de vittnen som MC anklagat för mened. Myndigheterna hade därför brustit när det gällde att utnyttja alla tillgängliga möjligheter för att fastställa de omgivande förhållandena och de hade inte tillräckligt prövat trovärdigheten i de motstridiga påståendena. Anledningen härtill tycktes vara utredarens och åklagarens uppfattningar. Medan åklagarna inte uteslöt möjligheten av att MC inte samtyckt, intog de, i avsaknad av bevis om motstånd, den ställningen att man inte kunde dra slutsatsen att förövarna förstått att MC inte samtyckte.

Europadomstolen fann att de bulgariska myndigheterna skulle ha undersökt alla fakta och att de skulle ha fattat sitt beslut efter en bedömning av alla kringliggande omständigheter. Utredningen och dess slutsatser skulle också ha koncentrerats på frågan om "icke-samtycke". Utan att ge uttryck för frågan om P:s och A:s skuld fann Europadomstolen att effektiviteten i utredningen av MC:s fall och särskilt den inställning som utredaren och åklagaren intagit innebar att Bulgarien inte uppfyllde sina positiva skyldigheter enligt artiklarna 3 och 8 - sedda i ljuset av  relevanta och moderna uppfattningar i komparativ och internationell rätt - att fastställa och tillämpa ett straffrättsligt system som bestraffar alla former av våldtäkt och sexuella övergrepp. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och artikel 8, att det inte uppkom någon fråga enligt artikel 13 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

Den belgiska domaren Françoise Tulkens lämnade en skiljaktig motivering och betonade vikten av att utredningen och dess slutsatser koncentrerades på termen "icke-samtycke".

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i förening med artikel 3
A ./. U K, dom 1998-09-23            
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10                          
E m.fl. ./. U K, dom 2002-11-26      (jfr nr 11/02) 
Artikel 3 och artikel 8 - positiva skyldigheter
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26              
August ./. U K, beslut 2003-01-21                           
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28          
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)                                        
Osman ./. U K, dom 1998-10-28                                
Artikel 3 och artikel 8 i övrigt
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)                                        


Krone Verlag GmbH & CoKG mot Österrike (nr 3)
(Ansökan nr 39069/97, dom den 11 december 2003)
Domen finns endast på engelska.
Förbud för tidning att påstå att den var bättre än annan tidning och att jämföra de båda tidningarnas priser kränkte artikel 10.
Krone Verlag, Krone, publicerade i Salzburger-upplagan av en av sina tidningar en annons vari gjordes en jämförelse av priserna för prenumeration på den aktuella tidningen, som påstods vara bäst, och en annan tidning i Salzburg. Den andra tidningens förlag väckte på grund härav talan mot Krone som av de österrikiska domstolarna förbjöds att publicera annonsen. Krone förbjöds också att jämföra de båda tidningarnas priser utan att upplysa om skillnaderna i deras sätt att rapportera om ut- och inrikespolitik, ekonomi, kultur, vetenskap, hälsa, miljö och rättsliga frågor. Krone överklagade förgäves. - I Europadomstolen klagade Krone över det senare förbudet och åberopade artikel 10.

Europadomstolen fann att de österrikiska domstolarna hade grundat sina beslut på ett inkonsekvent resonemang; å ena sidan att de två tidningarna inte hade en jämförbar kvalitet och att en jämförelse mellan deras priser därför skulle vara missvisande samt å andra sidan att de konkurrerade på samma marknad om samma läsekrets. Domstolen fann vidare att förbudet, som hade långtgående konsekvenser för framtida annonsering, var alltför omfattande. Det skadade själva kärnan av prisjämförelser och skulle också vara svårt att tillämpa i praktiken för förlaget som riskerade att drabbas av böter om det inte följde förbudet. De österrikiska domstolarna hade prioriterat skyddet för den andra tidningens rykte och konsumentens rätt att skyddas mot missvisande reklam. Domstolarna hade emellertid gått utöver det utrymme de haft för sina bedömningar när de motstående intressena skulle vägas mot varandra. Åtgärden var därför inte proportionerlig. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25                          
Schweizerische Radio- und Fernsehgesellschaft (SRG) ./.  Sweiz, beslut 2001-04-12                            
markt intern Verlag GmbH o. Klaus Beermann ./. Tyskland, dom 1989-11-20              News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11                                         
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24              
Jacubowski ./. Tyskland, dom 1994-05-26              


Karahalios mot Grekland
(Ansökan nr 62503/00, dom den 11 december 2003)
Domen finns endast på franska.
När myndighet under lång tid vägrade betala vad som ålagts den i en slutlig dom kränktes artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Karahalios, K, är civilingenjör och byggnadsentreprenör. Han väckte talan  i förvaltningsdomstol avseende betalning för ett arbete han hade gjort. Han tillerkändes yrkade belopp genom en dom i november 1993. Domen vann laga kraft i mars 1999 när ett överklagande med begäran om laglighetsprövning avslogs. Trots hans ansträngningar betalade myndigheterna inte de av domstolen fastställda beloppen. K inledde därför ett verkställighetsförfarande och erhöll ett skingringsförbud avseende två av myndighetens bankkonton. Han fick emellertid inte ut några pengar eftersom hans egna borgenärer, inklusive staten, lade beslag på pengarna som betalning för det han var skyldig dem. - I Europadomstolen klagade K över att han inte fått en rättvis rättegång och att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning skulle bli illusorisk om  en konventionsstats inhemska rättssystem tillät att slutliga och bindande rättsliga avgöranden förblev overkställbara till nackdel för ena parten. Ett effektivt skydd för parten och upprätthållandet av lag och rätt förutsatte en skyldighet för myndighetsparten att rätta sig efter domar som meddelades av landets högsta förvaltningsdomstol. Genom att inte inom rimlig tid rätta sig efter domen 1993, vilken  blev verkställbar senast den 1 mars 1999, hade de nationella myndigheterna gjort artikel 6.1 ineffektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

I den aktuella domen hade den nationella domstolen ( ung. kammarrätten)  godtagit att myndigheten var skyldig K pengar. När domen vann laga kraft gav den K en obestridd rätt. Europadomstolen fann att myndigheterna, genom att under en avsevärd tidsperiod vägra betala K de belopp som de var skyldiga, hade inkräktat på dennes rätt till respekt för sin egendom. Det saknades berättigande för detta ingrepp och det var därför godtyckligt och stred mot rättssäkerheten. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR

Artikel 6.1
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                    
Artikel 1 i protokoll nr 1
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                         
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09            Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25                                           


Frascino mot Italien
(Ansökan nr 35227/97, dom den 11 december 2003)
Domen finns endat på franska.
Myndighets underlåtenhet att rätta sig efter en slutlig och verkställbar dom kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.
Frascino, F, köpte i december 1991 en bit mark, för vilken den förre ägaren, M, sökt bygglov i januari 1969. Sedan M överklagat avslaget på bygglovsansökningen undanröjdes beslutet av förvaltningsdomstolen som visade målet åter till den lokala myndigheten för att den skulle meddela bygglov. Myndigheten vägrade att göra detta med motiveringen att marken var belägen inom ett naturskönt område. M anhängiggjorde ytterligare mål i förvaltningsdomstolarna. I en dom den 7 maj 1991 beordrade högsta instans den lokala myndigheten att meddela bygglov inom 30 dagar. F har ännu inte fått något bygglov. - I Europadomstolen klagade han över att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1. 

Europadomstolen konstaterade att den lokala myndigheten, genom att inte rätta sig efter domstolens dom i maj 1991 vilken var slutlig och verkställbar, hade inkräktat på F:s rätt till respekt för sin egendom. Det fanns inte något stöd i lagen för myndighetens vägran att rätta sig efter det rättsliga avgörandet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                         
Cooperativa La Laurentina ./. Italien, dom 2001-08-02                      
Belvedere Alberghiera ./. Italien, dom 2000-05-30 
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25                       
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                    
Antonetto ./. Italien, dom 2000-07-20                      


Yankov mot Bulgarien
(Ansökan nr 39084/97, dom den 11 december 2003)
Domen finns endast på engelska.
Lång häktningstid med disciplinåtgärder, bl.a. isolering och rakning av huvudet, för att i manuskript till bok ha uttryckt synpunkter på polis, fångvaktare, åklagare m.fl. kränkte artiklarna 3, 5.3, 5.4, 5.5, 6.1, 10 och 13.
Yankov, Y, var verkställande direktör i en jordbruksinvesteringsfond och ett finansbolag. Han hade också varit lärare i ekonomi och hade doktorerat i ämnet. Han anhölls i mars 1996 misstänkt för olagliga finanstransaktioner. Hans satt häktad i avvaktan på rättegång under nästan två år och fyra månader. Under denna tid begärde han förgäves, vid upprepade tillfällen, att bli frisläppt och åberopade bl.a. att eftersom all bevisning samlats in under de första månaderna av utredningen fanns det därefter inte någon risk för att han skulle försvåra utredningen. Han hade vidare inte något kriminellt förflutet och det fanns med hänsyn till bl.a. hans ålder, hans familjeförhållanden och hans hälsotillstånd inte någon risk för att han skulle hålla sig undan. Han hävdade vidare att bevisningen mot honom var svag och att anklagelserna vilade på en felaktig tolkning av tillämplig lagstiftning. När han i mars 1998 visiterades inför ett besök av sin advokat beslagtog en fångvaktare utkastet till en bok som Y höll på att skriva, med motiveringen att han tänkt ge detta till sin advokat. I texten, som beskrev Y:s situation i häkte och brottmålet mot honom, användes nedsättande beskrivningar av fångvaktare, poliser, åklagare m.fl. Y hävdade att han endast hade tänkt att läsa några avsnitt ur detta grova utkast för sin advokat. Samma dag fattade fängelsedirektören beslut om disciplinåtgärder mot Y för att han uttalat sig ärekränkande om de ifrågavarande personkategorierna och statliga institutioner. Y fick sitt huvud rakat och placerades i isoleringscell under en vecka. Y påstod att cellen saknade toalett och att han fick använda en spann som inte tömdes regelbundet, att det var dålig hygien i cellen och att den saknade tillräckligt ljus. När Y kort efter isoleringen infann sig till förhandling i rätten var det tydligt att hans huvud nyligen blivit rakat. Den 25 mars 1998 togs Y in på sjukhus och han släpptes av hälsoskäl mot borgen den 10 juli s.å. Genom en dom den 30 oktober 1998 befanns Y skyldig bl.a. till att olagligen ha skickat pengar utomlands och han dömdes till fem års fängelse. Domen undanröjdes i juni 2000 och förundersökningen återupptogs. - I Europadomstolen klagade Y över att den behandling han fått i häktet stod i strid med artikel 3, att disciplinåtgärderna mot honom för att han skrev en bok stred mot artikel 10, att häktningen stred mot artikel 5 och det utdragna förfarandet mot artikel 6. Han åberopade även artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att det kan antas att en fånge som tvångsrakas känner sig underlägsen. En sådan behandling var också synlig för alla i fängelset och även därutanför, om personen släpptes eller av någon anledning fördes utanför fängelset. Åtgärden kunde i princip få den effekten att den förringade den rakades människovärde och gav honom  en underlägsenhetskänsla som var förödmjukande och förnedrande. Åtgärden saknade laglig grund och berättigande. Även om syftet inte varit att förnedra var åtgärden att raka av Y håret i sig godtycklig och bestraffande och den kunde därför antas framstå för Y som nedsättande. Y hade också haft anledning att tro att syftet varit att förödmjuka honom. Att raka Y:s huvud och sätta honom i isoleringscell för att han skrivit kritiska och nedsättande uttalanden innebar en oberättigad behandling av sådan svårighetsgrad att den kunde klassas som förnedrande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen noterade att de bulgariska myndigheterna bestraffat Y utan att ens ange någon motivering till varför man funnit hans uttalanden ärekränkande. Även om de aktuella uttalandena kunde anses oförskämda var de långt ifrån stötande. De förekom också i ett manuskript med karaktären av personliga memoarer och i samband med omfattande kritik av rättsväsendet och de tjänstemän som ingick däri. De bulgariska myndigheterna borde därför ha visat en viss återhållsamhet i sina reaktioner. Domstolen häpnade vidare över att Y straffats för att ha skrivit ned sina tankar i ett personligt manuskript som han, när det beslagtogs, uppenbarligen inte hade visat för någon. Han hade inte uttalat eller spridit några kränkande eller stötande meningar. Det hade inte heller påståtts att han låtit sin text vandra runt bland sina medfångar. Det handlade om ett utkast som inte var färdigt för publicering och det fanns ingen omedelbar fara för att det skulle kunna spridas vidare även om det hade förts ut ur fängelset. Även om medlemmar i fängelseadministrationen som sett manuskriptet måste ha känt sig personligen förolämpade av de uttalanden som gjorts om dem, kunde man inte godta det som ett tillräckligt skäl för att straffa Y. Offentliga tjänstemän får inte låta sig påverkas av personliga känslor. Det hade inte gjorts en rimlig avvägning mellan Y:s rätt till yttrandefrihet och behovet av att upprätthålla rättsväsendets ställning och skydda tjänstemännens rykte. Myndigheterna hade därför överskridit sitt utrymme för skälighetsbedömningar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 10.

De bulgariska myndigheterna hade inte gjort gällande att det funnits ett effektivt rättsmedel att tillgå för Y när det gällde att klaga över att hans huvud, utan stöd i lagen, hade rakats. Beslutet att sätta honom i isoleringscell hade verkställts omedelbart utan möjlighet för Y att överklaga. Det hade inte heller funnits något effektivt rättsmedel för att överklaga ingreppet i hans yttrandefrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13.

Varken den utredare som beslutat häkta Y eller den åklagare som bekräftat beslutet var tillräckligt oberoende och opartiska i den mening som avses i artikel 5.3. Eftersom Y inte ställdes inför domare eller annan behörig person kränktes artikel 5.3.  Myndigheterna hade inte heller kunnat visa att det varit berättigat att hålla Y häktad i nära två år och fyra månader. Den tid Y var häktad i avvaktan på rättegång var därför överdrivet lång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Domstolen erinrade om att trots att Y lagt fram argument som innebar att grunderna för häktningen ifrågasattes hade de bulgariska domstolarna inte i någon del bemött dessa i sina beslut, uppenbarligen för att man funnit dem irrelevanta för bedömningen av om häktningen var laglig.  Domstolarnas underlåtenhet att beakta fakta som kunde kasta tvivel över de skäl som " berättigade" att Y var fortsatt häktad var inte förenlig med konventionen. Slutligen medgav bulgarisk lag inte Y en rätt till ersättning för  att han varit häktad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kräkning också av artikel 5.4 och artikel 5.5.

Förfarandet, som ev. ännu inte var avslutat, hade åtminstone pågått under sex år och fem månader. Domstolen fann enhälligt att detta innebar en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25                                   
V. v. U K, dom (GC) 1999-12-16                                                             
Valasinas./.Litauen,dom2001-07-24                                                                              
Peers./.Grekland,dom2001-04-19                                                                                 
Kalashnikov./.Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)                                                   Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                                                   
Iwanczuk ./. Polen, dom 2001-11-15                                                      
Van der Ven ./. Nederländerna, dom 2003-02-04 (jfr nr 2/03)                                        
Raininen./. Finland.dom1997-12-16                                                                              Artikel 10
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07                                                      
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23                        
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21                                             
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-22                           
Lešník ./. Slovakien, dom 2003-03-11                      
Artikel 13
Ezeh o. Connors ./. U K, dom (GC) 2003-10-09 (jfr nr 9/03)                                         
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10                                            
Artikel 5.3
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28          
Nikolova ./. Bulgarien, dom 1999-03-25
Shishkov ./. Bulgarien, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)                                                      
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26                       
Nankov ./. Bulgarien, kommissionens rapport 1998-05-25
Artikel 5.4
Grauslys ./. Litauen, dom 2000-10-10                      
Artikel 6.1
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25                          
Pedersen o. Baadsgaard ./. Danmark, dom 2003-06-19 (jfr nr 7/03)  

ÖVRIGT


Under perioden den 25 november - 11 december 2003 har domstolen avgjort 46 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 25 och  27 november samt den 2, 4 och 11 december 2003.

25 november
Schumacher ./. Luxemburg (63286/00) brottmål
Lobarzewski ./. Polen (77757/01) arvstvist; även artikel 13
Soto Sanchez ./. Spanien (66990/01) brottmål
Abribat m.fl. ./. Frankrike (60392/00)
Huart ./. Frankrike (55829/00)
Nicolle ./. Frankrike (51887/99)
Vass ./. Ungern (57966/99)
Wierciszewska ./. Polen (41431/98)

27 november
Slimanae-Kaïd ./. Frankrike(nr 2) (48943/99) brottmål
Nicolai ./. Italien (62848/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Petrini ./. Italien (63543/00)           "                                "

2 december
Trenciansky ./ Slovakien (62175/00)
Peryt ./. Polen (42042/98)
Karoly ./. Ungern (58887/00)
Treial ./. Estland (48129/99)
Koktava ./. Tjeckien (45107/98); även artikel 1 i protokoll nr 1

4 december
Bertuccelli ./. Italien (37110/97) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Calvanese o. Spitaletta ./. Italien (61665/00) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1

Fabbri ./. Italien (58413/00)                                      "                                 "

Federici ./. Italien (62764/00)                                    "                                 "

Giuliani ./. Italien (62842/00)                                    "                                 "

Giunta ./. Italien (63514/00)                                      "                                 "

Leonardi ./. Italien (52071/99)                                  "                                 "

Lerario ./. Italien (60659/00)                                     "                                 "

Petitta ./. Italien (60431/00)                                      "                                 "

Poci ./. Italien (57635/00)                                          "                                 "

Pozzi ./. Italien (59367/00)                                         "                                 "

Recchi ./. Italien (67796/01)                                      "                                 "

Scamaccia ./. Italien (61282/00)                               "                                 "

Scaravaggi ./. Italien (63414/00)                              "                                 "

Soc. De.ro.sa. ./. Italien (64449/01)                         "                                 "

Spalletta ./. Italien (61666/00)                                  "                                 "

Todaro ./. Italien (62844/00)                                     "                                 "

Vietri ./. Italien (66373/01)                                        "                                 "

Olbregts ./. Belgien (50853/99) skadestånd trafikskada
Hadjikostova ./. Bulgarien (36843/97) - ingen kränkning
Trippel ./. Tyskland (68103/01) bolagsrätt
Ferreira Alves ./. Portugal nr 2 (56345/00) tvist om betalning
Frotal-Aluguer de Equipamentos S.A. ./. Portugal (56110/00) tvist om betalning

11 december
Girardi ./. Österrike (50064/99)
Girdauskas ./. Litauen (70661/01) brottmål
Alfano ./. Italien (30878/96) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Carignani ./. Italien (31925/96)  "                                   "
Di Matteo ./. Italien (37511/97)  "                                  "
Liguori ./. Italien (64254/01)      "                                   "
Bassani ./. Italien (47778/99) likvidation; även art. 1 i protokoll nr 1, art. 8 och art. 2 i protokoll 4

SVENSKA DOMAR M.M.


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Allmänna domstolar 

Svea hovrätts dom den 3 december 2003 i mål T 4136-02 i fråga om skadestånd på grund av oskälig tidsutdräkt.
L, var 1985-1988 finanschef i ett företag som på egen begäran försattes i konkurs. Konkursförvaltaren fann anledning att misstänka att bolagets ställföreträdare för bl.a. grovt bedrägeri, svindleri och bokföringsbrott. Förundersökning inleddes i februari 1990. L kallades till förhör i december 1991 och förhör hölls med honom i slutet av januari varvid han delgavs misstanke om nämnda brott. Åtal väcktes i juni 1995 och genom dom den 3 december 1998 ogillades åtalet. Domen överklagades inte.

L yrkade att staten skulle förpliktigas att utge skadestånd med i första hand drygt 23 millioner kronor avseende förlorad arbetsförtjänst inklusive bilförmån under tiden 1993-2007 och i andra hand att han skulle erhålla en livränta på mellan ca 130 000- 170 000 kronor per månad under åren 2002-2007. Han yrkade vidare att staten skulle förpliktigas att från år 2008 och under hela hans liv utge en livränta med belopp som månadsvis uppgick till skillnaden mellan drygt 120 000 kronor och den pension han skulle komma att erhålla, allt jämte ränta. Han beräknade ersättning för ideell skada som för ett frihetsberövande. - Staten bestred L:s yrkanden och hävdade bl.a. adekvat kausalitet inte förelåg och att L inte försökt begränsa ev. skada. Vidare hävdades att ideellt skadestånd grundat direkt på Europakonventionen endast kan dömas ut av Europadomstolen.

Tingsrätten fann inledningsvis att åklagaren vid åtalets väckande eller senare inte hade gjort sådana felaktiga bedömningar som kunde betraktas som culpösa och att något skadeståndsansvar för staten inte förelåg på den grunden. Tingsrätten konstaterade att det tog ca sju år innan de brottsmisstankar som riktades mot L slutligt prövades av domstol. Vidare konstateras att det var en omfattande och komplicerad utredning med ett stort antal misstänkta och ett omfattande material. Att målet drog ut på tiden berodde till viss del även på L själv. Tingsrätten lämnade en redogörelse för fördröjningar som skett hos åklagarmyndigheten och fann sammanfattningsvis att anklagelserna mot L inte prövats inom skälig tid och att detta i huvudsak berott på långa perioder av inaktivitet hos åklagarmyndigheten. Enligt tingsrättens uppfattning talade övervägande skäl för att Europakonventionen inklusive de principer som Europadomstolen har fastställt skall tillämpas direkt av svensk domstol. Tingsrätten prövade om det fanns ett samband mellan den långa tidsutdräkten och den av L påstådda skadan och fann att så inte är fallet. De svårigheter som L drabbats av torde inte bero på att handläggningen blivit oskäligt lång utan på att L över huvud taget blev föremål för misstanke om brott. Tingsrätten fann därför att L inte var berättigad till ersättning för ekonomisk skada vare sig enligt Europakonventionen eller enligt skadeståndslagen. Tingsrätten fann att en ersättning enligt Europakonventionen för ideell skada om 100 000 kronor framstod som skälig och att någon ersättning enligt skadeståndslagen inte kunde utgå.

I överklagande till hovrätten vidhöll L med vissa justeringar sina yrkanden. Staten yrkade att L:s talan skulle lämnas utan bifall och i andra hand att skadeståndbeloppet skulle sättas ned.

Hovrätten instämde inledningsvis med vad tingsrätten funnit i fråga om att åklagarmyndigheten inte  gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning och fastställde att något skadeståndsansvar för staten inte förelåg på den grunden. Hovrätten instämde vidare i tingsrättens bedömning att en prövning av anklagelserna mot L inte skett inom skälig tid och framhöll att det förhållandet att en kortare period av tidsutdräkten var hänförlig till att L begärt att en förhandling skulle skjutas upp inte ledde till annan bedömning. Hovrätten fann därför att staten brutit  mot artikel 6 i Europakonventionen och att åklagarmyndigheten bar det huvudsakliga ansvaret för tidsutdräkten. Härefter prövades om skadestånd kunde utgå enligt skadeståndslagen enligt L:s yrkande. Hovrätten fann att  tjänstefel inte är ett brott som omfattas av bestämmelsen i 2 kap. 3 § skadeståndslagen och att det inte fanns någon annan bestämmelse i den lagen som vid ett konventionsbrott kunde ge rätt till skadestånd. L:s talan kunde i denna del inte vinna bifall.

När det sedan gällde skadestånd grundat direkt på Europakonventionen hänvisade hovrätten till uttalanden av Hans Danelius och till en dom från Europadomstolen och konstaterade att svensk rätt måste tillhandahålla rättsmedel för en förfördelad part. Hovrätten framhöll att ett sådant rättsmedel inte behöver vara en rätt till ekonomisk gottgörelse, men att det när ett åtal ogillas helt knappast finns någon annan tänkbar sanktion för ett konventionsbrott. Hovrätten konstaterade med hänvisning till ett avgörande i Högsta domstolen att rättsläget för svensk del inte kan anses helt klarlagt. Eter att ha redogjort för sina synpunkter fann hovrätten att starka skäl talar för att konventionen - och då närmast artikel 13 - skall kunna ge en direkt rätt till skadestånd, i varje fall när inga andra former av kompensation står till buds. Artikel 13 får därför anses innefatta en skyldighet för staten att betala ekonomisk gottgörelse och L bör därför kunna tillerkännas ersättning för ren förmögenhetsskada för kränkningen. Samma resonemang kan föras när det gäller ersättning för ideell skada. Hovrätten fann härefter att L var berättigad till skadestånd för ren förmögenhetsskada avseende den uteblivna lön m.m. som han borde ha kunnat uppbära om brottsmisstankarna mot honom hade prövats inom skälig tid. L hade emellertid fått acceptera en väsentligt lägre lön eftersom han inte kunnat räkna med att bli anställd som ekonomiansvarig. Uppehållet i L:s arbete och karriär under sju år har starkt bidragit till att han haft svårt att få arbete och var detta uppehåll snarare än brottsmisstankarna som gjorde att hans inkomster varit låga också efter utgången av 1998. Hovrätten fann sammanfattningsvis att ersättningen för L:s inkomstförlust fram till ålderspensioneringen kunde bestämmas till 3 500 000 kronor allt i ett. Kraven på ersättning för tiden efter pensioneringen kunde inte bifallas. Hovrätten fastställde slutligen tingsrättens beslut om ersättning för ideell skada.

HÄNVISNINGAR

Svenska domar
NJA 2003 s. 217
HD:s avgörande i mål nr B 2100-02

Europadomstolens domar
Kudla ./. Polen, dom 2000-10-26
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1984-12-18
Bönisch ./. Österrike, dom 1986-06-02

Svea hovrätts dom den 2 december 2003 i mål B 9928-02 i fråga om påföljd vid grov skattebrott.

Stockholms tingsrätt dömde bl.a. en person för grovt skattebrott och noterade att brottsligheten var av sådan art att den normalt skulle medföra fängelsestraff och att straffvärdet motsvarade 10 månaders fängelse. Tingsrätten fann emellertid att den tid som förflutit på grund av handläggningen hos åklagarmyndigheten och vid tingsrätten så starkt talade för en annan påföljd att han kunde dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. 

Hovrätten ändrade påföljden till fängelse och anförde bl.a. följande. Det får anses ha förekommit sådana fördröjningar i domstolarna att X:s rätt till rättegång inom skälig tid har kränkts och att han för detta bör gottgöras med en lindrigare påföljd än som han annars skulle ha fått. Åklagaren har anfört att detta kan uppnås genom att straffets längd nedsätts till hälften eller till sex månader. Hovrätten kan inte finna att X bör gottgöras ytterligare än så.

Svea hovrätts dom den 2 december 2003 i mål B 3136-03 i fråga om påföljd vid grov förskingring m.m.

Y dömdes i tingsrätten för bl.a. grov förskingring till ett års fängelse. Åklagaren yrkade straffskärpning och Y att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst. Hovrätten konstaterade att straffvärdet av den sammanlagda brottsligheten uppgick till fängelse inte understigande tre år och att frivårdspåföljd därför inte kunde komma ifråga. Hovrätten anförde vidare bl.a. följande. Den tid som förflutit mellan brottsutredningens färdigställande april/maj 1999 och åtalets väckande i oktober 2002 innebär en mycket lång och från rättslig synpunkt omotiverad fördröjning av fullföljandet av rättsprocessen mot Y. Det får därför anses att han enligt 29 kap. 5 § 7 brottsbalken och med beaktande av hans invändning att Europakonventionens krav på rättegång inom skälig tid åsidosatts är berättigad till en  kompensation i form av en lindrigare påföljd än han annars skulle ha dömts till. Vid bedömandet av storleken av en sådan gottgörelse - för vilken ännu inte någon klar praxis hunnit utbilda sig - stannar hovrätten i förevarande fall för att sätta ned fängelsestraffets längd till ett år och sex månader.

HÄNVISNING
Högsta domstolens dom 2003-10-14, mål B2100-02 (jfr nr 10/03)




Senast ändrad: 2011-04-12