JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 3 2003

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 11 februari - den 12 mars 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

Grigore mot Rumänien
State m. fl. mot Rumänien
Tarbasanu mot Rumänien
Popovat mot Rumänien
Popovici m.fl. mot Rumänien
Stoicescu mot Rumänien
Chiriacescu mot Rumänien
Ytterligare kränkningar av artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunna domar avseende återlämnande av förstatligad egendom.
O mot Norge
Hammern mot Norge
Y mot Norge
Ringvold mot Norge
Uttalanden i civilt skadeståndsmål om en i brottmål frikänd persons skuld kränkte artikel 6.2.
Bertuzzi mot Frankrike
Utebliven rättshjälp kränkte artikel 6.1.
Chevrol mot Frankrike
Domstol som enligt praxis var skyldig att följa inhämtat departementsutlåtande ansågs inte ha full behörighet och kränkte artikel 6.1.
Cetin m.fl. mot Turkiet
Guvernörs förbud att distribuera och sprida viss dagstidning inom område med undantagstillstånd kränkte artikel 10.
Schaal mot Luxemburg
Utdraget brottmålsförfarande kränkte artikel 6.1 samt hindrade umgängesrätt och återskapande av familjeband i strid med artikel 8.
Prado Bugallo mot Spanien
Trots förändringar till det bättre i spansk lag och praxis kränkte avlyssning av privattelefon fortfarande artikel 8.
Forrer-Niedenthal mot Tyskland
Felaktighet i fastighetsförsäljning i forna DDR läktes genom lagstiftning i samband med Tysklands återförening och kränkte inte artikel 1 i protokoll nr. 1.
Hutchison Reid mot UK
Det kränkte inte artikel 5.1 att inte skriva ut en mentalt störd person trots att den psykiska störningen inte var behandlingsbar medan det däremot kränkte artikel 5.4 att lägga bevisbördan på patienten när han klagade över att tvångsvården inte var laglig.
Djavit An mot Turkiet
Turkiet ansvarigt för beslut av den Turkiska republiken på norra Cypern att vägra turkcypriot att delta i möten på södra Cypern, vilket kränkte artikel 11.
Roemen och Schmit mot Luxemburg
Husrannsakan hos journalist och hos hans advokat för att efterforska uppgiftslämnare kränkte artikel 10 och artikel 8.
C.S.Y. mot Turkiet
Yasar Kemal Gökçeli mot Turkiet

Turkiet åter fällt för brott mot yttrandefriheten.
Posokhov mot Ryssland
Lekmannadomare utan lagligt förordnande kränkte artikel 6.1.
Jantner mot Slovakien
Krav på permanent bosättning i landet för att kunna återfå tidigare förstatligad egendom kränkte inte artikel 1 i protokoll nr.1.
A.B. mot Slovakien
Inget formellt avslag på begäran om biträde och fortsatt förfarande i sökandes frånvaro kränkte artikel 6.1.
Jasiuniene mot Litauen
Underlåtenhet att verkställa dom om äganderätt till fastighet kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.
Lešnik mot Slovakien
Fängelsestraff för anklagelser mot åklagare som framställts i brev kränkte inte artikel 10.
Öcalan mot Turkiet
Dödsdom mot förre PKK-ledaren av en icke oberoende och opartisk domstol i en orättvis rättegång kränkte artikel 3.

Domar i Grand Chamber

Refah Partisi m.fl. mot Turkiet
Upplösning av parti som bl.a. ville införa sharia kränkte inte artikel 11.
Odièvre mot Frankrike
Sekretessbelagda uppgifter om moders identitet kränkte inte artikel 8.

ALLMÄNT


Domstolen har under januari 2003 meddelat 56 domar. 41 ansökningar har förklarats admissible och 1 646 inadmissible. 88 ansökningar har avskrivit och 107 har kommunicerats.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=
Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1
Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Grigore mot Rumänien
(Ansökan nr. 31736/96, dom den 11 februari 2003)
State m. fl. mot Rumänien
(Ansökan nr. 31680/96, dom den 11 februari 2003)
Tarbasanu mot Rumänien
(Ansökan nr. 32269/96, dom den 11 februari 2003)
Popovat mot Rumänien
(Ansökan nr. 32265/96, dom den 25 februari 2003)
Popovici m.fl. mot Rumänien
(Ansökan nr. 31549/96, dom den 4 mars 2003)
Stoicescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 31551/96, dom den 4 mars 2003)
Chiriacescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 31804/96, dom den 4 mars 2003

Domarna finns endast på franska.

Ytterligare kränkningar av artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunna domar avseende återlämnande av förstatligad egendom.

Domstolen fann att de sökandes äganderätt hade fastslagits genom lagakraftvunna domar och att de därför haft egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Genom Högsta domstolens beslut att upphäva de lagakraftvunna domarna hade de fråntagits sin egendom utan ersättning. De sökande hade därför fått bära en alltför tung börda och den balans som skall råda mellan enskilda och allmänna intressen hade därmed rubbats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

I målen Tarbasanu och Popovat var det också fråga om artikel 6.1 och domstolen fann i den delen att upphävandet av en lagakraftvunnen dom stred mot rättssäkerhetsprincipen och att det därmed skett ett ingrepp i rätten till en rättvis rättegång. Domstolen framhöll vidare att Högsta domstolens beslut att de lägre domstolarna saknade behörighet att pröva sökandens yrkande om äganderätt till den förstatligade egendomen i sig strider mot rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Se liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02 och 1/03

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28
Hodos m. fl. ./. Rumänien, dom den 21 maj 2002 (jfr. nr. 6/02)

 

O mot Norge
(Ansökan nr. 29327/95, dom den 11 februari 2003)
Hammern mot Norge
(Ansökan nr. 30287/96, dom den 11 februari 2003)
Y mot Norge
(Ansökan nr. 56568/00, dom den 11 februari 2003)
Ringvold mot Norge
(Ansökan nr. 34964/97, dom den 11 februari 2003)
Domarna finns endast på engelska.

Uttalanden i civilt skadeståndsmål om en i brottmål frikänd persons skuld kränkte artikel 6.2.

Samtliga fyra sökanden, O, Hammern, H, Y och Ringvold, R, hade i domstol frikänts från anklagelser för sexuella övergrepp. O och H väckte talan om ersättning för den skada de lidit genom brottmålsprocessen. I de två andra fallen väckte offret resp. offrets föräldrar skadeståndstalan mot R och Y.

O och H fick avslag på sina skadeståndsyrkanden med motiveringen att det inte visats med övervägande sannolikhet att de inte utfört de handlingar som legat till grund för åtalen. I R:s fall tillerkändes offret ersättning av Høyesteretten med motiveringen att övervägande sannolikhet klargjorde att hon utsatts för sexuella övergrepp av R. I fallet Y tillerkändes offrets föräldrar ersättning av lagmannsretten. Alla fyra överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade de fyra över att de norska domstolarnas beslut grundats på skäl som utgick från att de var skyldiga trots att de frikänts. De hävdade att det skett en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Domstolen noterade i O:s och H:s fall att utgången i brottmålet varit avgörande för att O och H skulle kunna begära skadestånd. Vidare konstaterades att frågan om rätt till skadestånd i stor utsträckning sammanföll med de frågor som prövats i brottmålen. Skadeståndsfrågan avgjordes på grundval av bevisningen i brottmålen av samma domstol med i stort sett samma sammansättning. Skadeståndsmålen följde tidsmässigt efter brottmålen och var knutna till dessa både i lagstiftningen och i praxis, såväl processuellt som materiellt och deras syfte var att fastställa om staten var skyldig att ersätta de sökande för skada som orsakats av åtalen mot dem. Eftersom förutsättningarna för att få skadestånd var förenade med frågan om straffansvar, fann domstolen att artikel 6.2. var tillämplig.

Domstolen erinrade om att artikel 6.2 innehåller en allmän regel om att det, sedan en person frikänts slutligt, inte är tillåtet att uttala misstankar rörande hans oskuld. Domstolen konstaterade att lagmannsretten i O:s fall funnit det sannolikt att flickan i fråga utsatts för sexuella övergrepp samt att "vid en helhetsbedömning det inte med övervägande sannolikhet visats att O inte haft sexuellt umgänge med henne". I H:s fall hade lagmannsretten återgivit de medicinska experternas slutsatser som " med en mycket hög grad av sannolikhet gjorde gällande att de ifrågavarande barnen utsatts för sexuella övergrepp" och utförligt redovisat de olika typer av bevisning som pekade ut H som gärningsman. Lagmannsretten hade dragit slutsatsen att H inte förmått visa att det var sannolikt att han inte begått de handlingar som låg till grund för anklagelserna. Europadomstolen konstaterade att lagmannsrettens bedömning klart innebar uttalanden om misstankar mot både O och H med avseende på de anklagelser om sexuella övergrepp för vilka de frikänts. Trots att Høyesterett i båda fallen hade uttalat att ett avslag på ett skadeståndsyrkande inte undergrävde eller spred tvivel över ett tidigare frikännande var domstolen inte övertygad om att de ifrågasatta uttalandena inte kunde framställa de frikännande domarna i tvivelaktig dager på ett sätt som inte var förenligt med oskulds-presumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2.

I fallen Y och R noterade domstolen att det inte krävdes en fällande brottmålsdom för att det skulle uppstå en skyldighet att betala skadestånd och att sådana skadeståndsmål enligt norsk lag inte ansågs som brottmål. Även om förutsättningarna för skadeståndsansvar i vissa avseenden sammanföll med förutsättningarna för straffansvar skulle ersättningsfrågan ändå avgöras på grundval av de principer som hör till civil skadeståndsrätt. Utgången i brottmålet var inte avgörande för skadeståndsmålet och offret hade rätt att begära ersättning oavsett om den svarande hade fällts eller friats i brottmålet. Den omständigheten att en handling som kunde medföra skadeståndsskyldighet också täcktes av rekvisiten för ett brott innebar inte att den person som var ansvarig för handlingen i skadeståndsmålet kunde anses "anklagad för brott". Inte heller kunde användandet i civilmålet av bevisning från brottmålet leda till en sådan bedömning. I annat fall skulle artikel 6.2 ge den oönskade effekten åt ett frikännande i brottmål att det helt skulle utesluta möjligheten att begära ett civilrättsligt skadestånd. Vidare skulle en frikänd gärningsman helt kunna gå fri från ansvar för sitt handlande. Varken ordalydelsen av artikel 6.2 eller någon princip i de nationella rättssystemen som är gemensam för konventionsstaterna ger stöd för en så vid tolkning av artikeln. Även om ett frikännande i ett brottmål bör upprätthållas i ett skadeståndsmål kan det inte utesluta att skyldigheten att betala ersättning fastslås på grund av samma faktiska omständigheter med en mindre sträng bevisbörda. Artikel 6.2 blir emellertid aktuell om ersättningsbeslutet innehåller ett uttalande om att en person är skyldig till brott.

I fallet Y noterade domstolen att lagmannsretten inlett sin dom med ett konstaterande av att det var högst sannolikt att Y begått det brott han anklagats för och att ett skadestånd skulle utgå till offrets föräldrar. Denna dom fastställdes av Høyesterett, även om man där var försiktigare i skrivningen. De nationella domstolarna hade visserligen noterat att Y frikänts men lagmannsrettens formulering av domen överskred gränserna i ett civilmål och satte riktigheten av frikännandet i tvivelsmål. Det fanns därför ett samband med det tidigare brottmålet som inte var förenligt med oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att artikel 6.2 var tillämplig och att det skett en kränkning av den artikeln.

Slutligen i fallet R noterade domstolen att domen i skadeståndsmålet inte innehöll något konstaterande av att förutsättningarna för straffansvar var uppfyllda. Förfarandet i civilmålet var inte oförenligt med frikännandet. Syftet med att fastställa en civil skyldighet att betala ersättning var, till skillnad från straffansvaret, främst att gottgöra en skada och ett lidande som orsakats offret. Skäligheten av ersättningsbeloppet kunde bestämmas på grundval av skadan. Varken syftet med ersättningen eller dess storlek utgjorde någon brottspåföljd. Domstolen fann därför att skadeståndsmålet inte innebar att R åter anklagades efter frikännandet. När det gällde frågan om det fanns något samband mellan brottmålet och det efterföljande skadeståndsmålet erinrade domstolen om att utgången i brottmålet inte var avgörande för ersättningsfrågan. Trots att R frikänts var det lagligen möjligt att besluta om skadestånd. Oavsett utgången i brottmålet var skadeståndsmålet inte en direkt följd av det förra. Domstolen fann därför med sex röster mot en att artikel 6.2 inte var tillämplig och att det därför inte heller skett någon kränkning av den artikeln.

Skiljaktig mening
Den franske domaren Costa, ordförande i målen, var skiljaktig i målet beträffande R och ansåg att det målet inte skilde sig från de övriga tre målen och att det därför även i R:s fall skett en kränkning av artikel 6.2.

I målen finns även skiljaktiga motiveringar av den belgiska domaren Tulkens (målet beträffande R) och av den norska domaren Greve i målen O, H och Y.

HÄNVISNINGAR
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05
A.P., M.P. o. T.P. ./. Schweiz, dom 1997-08-29
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Lutz, Englert o. Nölkenbockhoff ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Asan Rushiti ./. Österrike, dom 2000-03-21
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1992-10-06
M.C. ./. U K, kommissionens beslut 1987-10-07

 

Bertuzzi mot Frankrike
(Ansökan nr. 36378/97, dom den 13 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Utebliven rättshjälp kränkte artikel 6.1.

Bertuzzi, B, ville stämma en advokat som han ansåg hade lämnat dåliga råd och ansökte därför om rättshjälp. B beviljades rättshjälp genom beslut den 1 juni 1995. Tre olika advokater som efter varandra förordnats som biträde åt B avsade sig uppdraget p.g.a. sina personliga band med den svarande advokaten. I november 1995 begärde B att en fjärde advokat skulle utses som biträde åt honom. B informerades i mars 1997 om att den beviljade rättshjälpen löpt ut och att han måste ge in en ny ansökan. - I Europadomstolen klagade B över att han inte fått någon advokat som biträde enligt rättshjälpssystemet.

Domstolen noterade att B fått rättshjälp för en typ av mål där det inte fanns något tvingande krav på att man skall representeras av en advokat. Rättshjälpsmyndigheten hade bedömt att biträde av en jurist skulle vara av avgörande betydelse i målet. När det kom till myndigheternas kännedom att flera advokater hade trätt tillbaka borde en ersättare ha förordnats så att B kunde få effektiv rättshjälp. Utsikten att B skulle få föra sin talan själv mot en yrkesverksam advokat hade inneburit att han inte skulle ha fått en domstolsprövning på sådan villkor som effektivt gjorde honom likställd med motparten - en princip som ingår i begreppet rättvis rättegång. B hade därför inte fått en effektiv tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09
Del Sol ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr. nr. 3/02)
Essaadi ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr. nr. 3/02)
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13

 

Chevrol mot Frankrike
(Ansökan nr. 49636/99, dom den 13 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Domstol som enligt praxis var skyldig att följa inhämtat departementsutlåtande ansågs inte ha full behörighet och kränkte artikel 6.1.

Chevrol, C, utbildades till läkare i Algeriet 1969. Hon ansökte 1987 om att bli registrerad som medlem i en läkarorganisation i Frankrike för att där få utöva läkaryrket. Hennes ansökan avslogs och hon ansökte på nytt flera gånger utan framgång. I en ansökan 1995 åberopade hon en regeringsdeklaration om Algeriet från 1962, känd som Evian-överenskommelsen, vari bl.a. talades om ömsesidigt erkännande av kvalifikationer i Algeriet och Frankrike. Även denna ansökan avslogs och C överklagade till Conseil d´Etat som begärde ett yttrande från utrikesdepartementet. I sitt svar förklarade departementet att Evian-överenskommelsen inte kunde anses bindande, eftersom villkoret om ömsesidighet i den franska konstitutionen inte var uppfyllt. Conseil d´Etat avslog ansökningen genom dom den 9 april 1999 och angav i skälen att det inte ankom på förvaltningsdomstolar att pröva villkoren för tillämpning av ett fördrag samt fann, m.h.t. departementets yttrande, att C inte var berättigad att åberopa bestämmelserna i fördraget. I januari 1999 blev C auktoriserad att utöva läkaryrket i Frankrike och hon registrerades som medlem i den aktuella läkarorganisationen den 12 april 1999. - I Europadomstolen åberopade C artikel 6.1 och klagade över att det verkställande departementet ingripit i Conseil d´Etats rättsutövning. Hon hävdade att departementets inblandning varit avgörande för utgången i målet och att hon inte haft någon möjlighet att ifrågasätta detta förhållande.

Domstolen fann att C hade skäl att hävda att fransk lag gav henne rätt att utöva sitt yrke i Frankrike. Domstolen konstaterade att det var praxis i Conseil d´Etat att inhämta yttrande från utrikesministern när förvaltningsdomstolar ställdes inför en fråga om tillämpning och verkan av ett internationellt fördrag samt att följa ministerns uppfattning. Denna praxis innebar ett krav på att förvaltningsdomstolen helt skulle stödja sig på en myndighet som representerade den verkställande makten för att lösa det föreliggande problemet och att godta myndighetens uppfattning utan någon kritisk granskning eller hänsyn till motbevisning. Domstolen konstaterade vidare att C inte kunnat ifrågasätta departementets inblandning trots att detta varit av avgörande betydelse för utgången i hennes mål. Under sådana förhållanden kunde C inte anses ha haft tillgång till en domstol som haft tillräcklig behörighet att pröva alla faktiska omständigheter och alla lagfrågor som var relevanta för att avgöra tvisten. Domstolen fann att C:s mål därmed inte hade prövats av en domstol med full behörighet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Domaren Mularoni, San Marino, var skiljaktig och ansåg att C, som blivit auktoriserad läkare i januari 1999 därmed fått upprättelse och att hon därför inte kunde anses ha blivit utsatt för någon kränkning i den mening som avses i artikel 34 samt att hon därför inte hade rätt att föra talan i Europadomstolen.

HÄNVISNINGAR
Ludi ./. Schweiz, dom 1992-06-15
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Association Ekin ./. Frankrike, beslut 2000-01-18, dom 2001-07-17
Eckle ./. Tyskland, dom 1982-07-15
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Zander ./. Sverige, dom 1993-11-25
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21  
Zoulikha Delord ./. Frankrike, beslut 2000-04-25
Van Marle ./. Nederländerna, dom 1986-06-26
San Juan ./. Frankrike, beslut 2002-02-28  
Editions Périscope ./. Frankrike, dom 1992-03-26
De Moor ./. Belgien, dom 1994-05-26
Ringeisen ./. Österrike, dom 1971-07-16
Beaumartin ./. Frankrike, dom 1994-11-24
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Belilos ./. Schweiz, dom 1988-04-29
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26  
Terra Woningen B.V. ./. Nederländerna, dom 1996-12-17

 

Cetin m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar nr. 40153/98 och 40160/98, dom den 13 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Guvernörs förbud att distribuera och sprida viss dagstidning inom område med undantagstillstånd kränkte artikel 10.

De sökande, C, arbetade alla som journalister på en dagstidning, ÜG. Denna tidning lades ned och ersattes med en annan. Proceduren upprepades flera gånger. C hävdade att säkerhetsstyrkor hade stoppat distributionen av tidningen under september, oktober och november 1997 inom ett område där det rådde undantagstillstånd. C klagade hos åklagarmyndigheten över att tidningsdistributionen hade hindrats. Myndigheten fann sig inte behörig att pröva frågan utan överlämnade klagomålet till förvaltningsdomstolen i Diyarbakir, som lade ned målet m.h.t. att det beslutats att tidningen skulle tas i beslag. Genom beslut den 1 december 1997 utfärdade guvernören i det aktuella området ett förbud mot att föra in och sprida den ifrågavarande tidningen i området. Samma förbud utfärdades senare för de efterföljande tidningarna i maj 1999, juni 2000 och juni 2001. - I Europadomstolen hävdade C att distributionsförbudet innebar ett oberättigat ingrepp i deras rätt att förmedla information och uppfattningar. De åberopade artikel 10.

Domstolen fann att förbudet att föra in och distribuera tidningen i det aktuella området innebar ett ingrepp i C:s rätt till yttrandefrihet. Ingreppet hade stöd i lagen nr. 2935 och hade det legitima syftet att bevara allmän ordning och skydda nationell säkerhet. Lagen gav guvernören befogenhet att förbjuda spridning och distribution av varje skriven text som, genom en förvriden tolkning av de operationer som genomfördes i området, var ägnad att allvarligt skada den allmänna ordningen i regionen, uppvigla den lokala befolkningen eller att hindra säkerhetsstyrkorna att utföra sina uppgifter. Domstolen noterade att varken bestämmelserna som gav guvernören dessa befogenheter eller tillämpningen av dem var föremål för någon rättslig granskning och domstolen instämde därför i den oro som den turkiska konstitutionsdomstolen gett uttryck för.

Domstolen fann att de tidningsartiklar, som gett anledning till guvernörens spridningsförbud, kunde ha haft en viss inverkan på den stämning som rådde i området vid den aktuella tidpunkten. Det hade emellertid inte lämnats några skäl för spridningsförbudet och inte heller någon hänvisning till de beslut om beslag av tidningen som fattats av domstolar i Istanbul. Det var i detta fall inte heller fråga om tillämpning av en förebyggande åtgärd i följd av beslagen, eftersom en sådan åtgärd endast kunde ha beslutats av en domare i ett brottmål.

Domstolen erinrade om den viktiga roll som pressen spelar i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterade att det ifrågavarande förbudet ännu inte hade upphävts när det gått 53 dagar. Det hade fortfarande gällt i juni 2000 trots att tidningen ÜG upphört att existera den 24 oktober 1998. De efterföljande tidningarna hade mött samma öde. Eftersom man inte kunde begära en prövning av de beslutade åtgärderna i förvaltningsdomstol kunde de endast hävas ensidigt av guvernören och efter hans behag. Avsaknaden av granskning av sådana administrativa förbud berövade de sökande tillräckligt skydd mot ev. övergrepp. Åtgärderna enligt lagen nr. 2935 och tillämpningen av bestämmelserna däri kunde inte anses "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle" och gick utöver vad det åsyftade målet krävde. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Betty Purcell m.fl. ./. Irland, kommissionens beslut 1991-04-16
B. 0. O. ./. U K, kommissionens beslut 1994-06-09 
Vereinigung Demokratischer Soldaten Österreichs o. Gubi ./. Österrike, dom 1994-12-19
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Ayse Öztürk ./. Turkiet, dom 2002-10-15 (jfr. nr 10/02)
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08  
Sunday Times ./. U K (nr. 2), dom 1991-11-26  
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24
Autronic AG ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27

Schaal mot Luxemburg
(Ansökan nr. 51773/99, dom den 18 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Utdraget brottmålsförfarande kränkte artikel 6.1 samt hindrade umgängesrätt och återskapande av familjeband i strid med artikel 8.

Schaal, S, är född 1956. Han gifte sig 1984 med R och de fick en dotter, C, 1986. S begärde skilsmässa 1993. Sedan R anklagat honom för sexuella övergrepp på C, åtalades S i februari 1994 misstänkt för våldtäkt och sexuellt övergrepp under våld och hot. Skilsmässan beviljades i juli 1994 och R fick vårdnaden om C. Tingsrätten vilandeförklarade frågan om umgängesrätt för S. Genom en dom i april 2000 frikändes S och tingsrätten lade särskild vikt vid att R:s sambo talat med C om sexuella övergrepp, till vittnesmål av läkare som R förgäves kontaktat för att få ett medicinskt utlåtande om C samt det faktum att C vid rättegången sagt att fadern inte utfört de handlingar han åtalats för. I november 2000 begärde S att få rätt till besök och umgänge med C, vilket beviljades i januari 2001. R vägrade att rätta sig efter domen och ålades att betala ett vite om 1 000 EUR. Hon överklagade. - I Europadomstolen klagade S över att brottmålet inte avgjorts inom rimlig tid och över att han vägrats rätt till umgänge ända fram till att han frikänts. Han åberopade artiklarna 6.1 och 8.

Domstolen noterade att brottmålet tagit mer än sex år i en enda instans. Sedan umgängesfrågan vilandeförklarats hade de nationella domstolarna haft skyldighet att handla särskilt skyndsamt med hänsyn till betydelsen för S av det som stod på spel. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet enligt artikel 8 fann domstolen att två perioder kunde urskiljas. Beträffande perioden mellan vilandeförklaringen av umgängesfrågan och frikännandet i brottmålet fann domstolen att barnets intressen berättigade att S:s intressen fick stå tillbaka och det ingrepp som skedde i hans rätt till respekt för sitt familjeliv. Barnets intressen krävde emellertid också att familjebanden kunde utvecklas när skyddsåtgärder inte längre var nödvändiga. M.h.t. bristerna i förfarandet hade myndigheterna inte vidtagit alla nödvändiga åtgärder som kunde ha förväntats av dem för att återskapa familjebanden mellan S och hans barn. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 med avseende på den första perioden.

Beträffande den andra perioden, efter frikännandet, hade det inte visats något dröjsmål från myndigheternas sida. Domstolen fann därför enhälligt att det beträffande den andra perioden inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-17
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24
Olsson ./. Sverige (nr. 2), dom 1992-11-27
Saggio ./. Italien, dom 2001-10-25
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09

Prado Bugallo mot Spanien
(Ansökan nr. 58496/00, dom den 18 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Trots förändringar till det bättre i spansk lag och praxis kränkte avlyssning av privattelefon fortfarande artikel 8.

Prado Bugallo, PB, var ledare för en omfattande ekonomisk verksamhet bestående av ett antal bolag som sysslade med import och export av tobak och som hade registrerade kontor i Panama, Galicia och Antwerpen. I samband med en utredning om narkotikahandel beslöt undersökningsdomaren om telefonavlyssning av olika fysiska och juridiska personer som misstänktes ingå i en kokainhandelorganisation som drevs av PB. Denne och ett antal andra personer greps i januari 1991 och PB dömdes i juni 1993 till fängelse i 20 år och tre månader för narkotikahandel, olagliga valutaöverföringar och urkundsförfalskning. Domen grundades på inspelningar av avlyssnade samtal. I oktober 1994 avslog Högsta domstolen PB:s överklagande och uttalade i fråga om telefonavlyssningens laglighet att de lägre domstolarna, utöver gällande "otillräckliga" lagstiftning, även hade beaktat konstitutionsdomstolens och Europadomstolens praxis. PB klagade också till konstitutionsdomstolen som avslog med motiveringen att avlyssningen var förenlig med kraven på rättslig kontroll, laglighet och proportionalitet. - I Europadomstolen hävdade PB att avlyssningen kränkte hans rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8.

Domstolen konstaterade att den spanska lagen innehöll bestämmelser om kontroll av avlyssningsåtgärder, men fann att lagen inte tillgodosåg alla de förutsättningar för att undvika övergrepp som framgår av domstolens praxis. Det gällde bl.a. sådana som avser bestämmande av vilka slags brott som kan föranleda en avlyssningsåtgärd, begränsningar av hur länge åtgärden får pågå och det närmare förfarandet för hur avlyssnade samtal skall dokumenteras.

Domstolen fann, att trots de förbättringar som skett genom lagen från 1988, var telefonavlyssning fortfarande bristfälligt reglerad. De nationella domstolarna hade visserligen i stor utsträckning läkt dessa brister i sin praxis. Även om man antar att utvecklingen av praxis formellt kan läka brister i lagen, kunde denna utveckling emellertid inte beaktas i det förevarande fallet, eftersom den inträffat efter beslutet att avlyssna PB:s telefon. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Valenzuela Contreras ./. Spanien, dom 1998-07-30
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24

Forrer-Niedenthal mot Tyskland
(Ansökan nr. 47316/99, dom den 20 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Felaktighet i fastighetsförsäljning i forna DDR läktes genom lagstiftning i samband med Tysklands återförening och kränkte inte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Forrer-Niedenthal, FN, är schweiziska och arvtagare efter sin farmor, som i sin tur varit delägare i ett dödsbo, vari ingick ett landområde i forna DDR, där ett läkemedelsföretag hade sin fabrik. Detta företag såldes 1959 till Institutet för socker- och stärkelseindustrin, vilket ägdes av östtyska staten. I maj 1960 registrerades markområdet såsom "folkets egendom", trots att två av dödsbodelägarna inte varit representerade vid försäljningen. Efter den tyska återföreningen blev sockerinstitutet tysk egendom. FN ansökte om att hennes äganderätt till marken skulle erkännas men förvaltningsdomstolarna fann att hon förlorat äganderätten och avslog hennes yrkanden. Hon gick då vidare till de allmänna domstolarna. I en dom den 10 oktober 1997 fann Bundesgerichtshof att hon inte förlorat sin rätt till egendomen men att de åberopade felaktigheterna i försäljningen hade läkts genom en lagändring den 17 juli 1997 och att felaktigheterna inte var av den arten att de kunde göra försäljningen ogiltig. I beslut i juli 1998 vägrade den tyska konstitutionsdomstolen att ta FN:s överklagande dit under övarvägande och uttalade att den aktuella lagbestämmelsen inte innebar någon expropriation utan att den syftade till att säkerställa att eventuella felaktigheter, som kunde ha förelegat vid tidpunkten för en egendomsöverföring, inte skulle kunna utgöra grund för framtida bedömningar och till att återskapa rättssäkerhet. - I Europadomstolen hävdade FN att hon blivit offer för en retroaktiv expropriation som skadat hennes rätt att förfoga över sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr. 1. Hon klagade vidare över att hon inte fått en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 p.g.a. att Tyskland retroaktivt ändrat ett förhållande som uppstått i forna DDR.

Domstolen fann att det skett ett ingrepp i FN:s rätt att kunna nyttja sin egendom, att ingreppet hade stöd i lag och att det skett i ett legitimt syfte, nämligen att återskapa rättssäkerhet och stabilitet i Tyskland. Domstolen noterade också att dödsbodelägarna vid det aktuella tillfället fått viss betalning. De hade därför inte fått bära en oproportionerligt tung börda. Domstolen fann vidare att staten inte överskridit utrymmet för sitt handlande och att den upprätthållit en jämvikt mellan FN:s intresse och det allmännas intresse. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 noterade domstolen att lagstiftaren ingripit i tvisten genom lagen den 17 juli 1997. Denna lag var inte särskilt utformad för FN:s fall utan hade ett syfte som var förenligt med det allmänna intresset, dvs. att lösa de tvister som uppkom till följd av den tyska återföreningen för att säkerställa rättslig säkerhet och stabilitet i Tyskland. I det förevarande fallet hade FN haft möjlighet att ifrågasätta myndigheternas vägran att återlämna egendomen eller tillerkänna henne skadestånd och hon hade kunnat lägga fram sin talan vid skilda tillfällen under förfarandet. Hon hade haft tillgång till oberoende domstolar som prövat hennes mål. Domstolen fann dessutom att förfarandet i sin helhet varit rättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Gasus Dosier- o. Fördertechnik GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23
Wittek ./. Tyskland, dom 2002-12-12 (jfr. nr.11/02)
Ceskomoravská myslivecká jednota ./. Tjeckien, beslut 1999-03-23
Teuschler ./. Tyskland, beslut 1999-04-22
Brualla Gómez de la Torre ./. Spanien, dom 1997-12-19
Glässner ./. Tyskland, beslut 2001-06-28
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Yagzilar m.fl. ./. Grekland, dom 2001-12-06
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Schweighofer m.fl. ./. Österrike, dom 2001-10-09
Lithgow m.fl. ./. U K, dom 1986-07-08
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
National & Provincial Building, Leeds Permanent Building o. Yorkshire Building ./. UK,
dom 1997-10-23
Zielinski o. Pradal o. Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27

 

Hutchison Reid mot UK
(Ansökan nr. 50272/99, dom den 20 februari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Det kränkte inte artikel 5.1 att inte skriva ut en mentalt störd person trots att den psykiska störningen inte var behandlingsbar medan det däremot kränkte artikel 5.4 att lägga bevisbördan på patienten när han klagade över att tvångsvården inte var laglig.

Hutchison Reid, HR, dömdes i september 1967, då 17 år gammal, för dråp till rättspsykiatrisk vård (ung.) med utskrivningsprövning. Senast från 1980 har HR inte längre ansetts lida av någon psykisk störning - den enda grunden för tvångsvården var en diagnos på en anti-social personlighets- eller psykotisk störning. Efter införandet av en lag om psykiatrisk hälsovård 1984 kunde en person som led av en sådan störning tvångsvårdas endast om en medicinsk behandling sannolikt kunde lindra eller hindra en försämring av hans tillstånd. Om en person inte led av en sådan mental störning att han behövde vistas på sjukhus för vård eller om det inte var nödvändigt med sådan behandling för att skydda hans hälsa och säkerhet eller för att skydda andra, skulle personen släppas av domstol i lägsta instans (sheriff). 1985 överfördes HR till ett öppet sjukhus och i augusti 1986 gjorde han sig skyldig till misshandel och försök till bortförande av ett åttaårigt barn. Enligt ett psykiatriskt utlåtande hade han en personlighetsstörning men kunde ändå anses vid sina sinnens fulla bruk och kunde försvara sig. Han dömdes i september 1986 till tre månaders fängelse. Sedan han avtjänat detta straff kallades han tillbaka till sjukhuset på rekommendation av en psykiatriker som fann att det inträffade gav anledning till oro för andra människors säkerhet. HR ansökte vid upprepade tillfällen förgäves om att bli utskriven. Mellan februari 1987 och juni 1994 lämnades 18 utlåtanden från sex olika psykiatriker. I flertalet av dessa angavs att HR inte led av någon mental störning som berättigade fortsatt vård. I juli 1994 fick HR avslag av sheriffen med motiveringen att det fanns stor risk för återfall och för att ett sådant brott skulle ha en sexuell anknytning. Beslutet kunde inte överklagas. I februari 1996 begärde HR en laglighetsprövning av beslutet men fick avslag. Han förnyade sin begäran i högre instans i juni s.å. och sheriffens beslut undanröjdes med hänvisning tillbestämmelserna i 1984 års lag. Målet gick vidare till House of Lords som fann att en behandling som lindrar symtomen på en underliggande medicinsk störning hos en psykopat är en behandling i lagens mening även om den inte botar störningen i sig. Vidare framhölls den fara som kunde uppstå om sheriffen var tvungen att släppa ut en icke behandlingsbar psykopat. Avvägningen mellan skyddet för allmänheten och en för länge sedan dömd psykopats yrkande om att tvångsvården skulle upphöra, när medicinsk behandling inte kunde förbättra hans tillstånd, ankom på parlamentet och inte på domstolarna. - I Europadomstolen hävdade HR att han felaktigt tvångsvårdats på mentalsjukhus och att han inte fått någon skyndsam och lämplig omprövning av lagligheten av den fortgående tvångsvården.

Domstolen fann att det inte funnits något godtycke i beslutet i juli 1994 att inte släppa HR. Den samlade medicinska bevisningen visade att han led av en psykisk störning av psykopatisk art som tog sig uttryck i ett abnormt aggressivt uppträdande. Beslutet att inte släppa HR kunde anses berättigat.

Domstolen kunde inte heller finna något godtycke i det förhållandet att grunderna för tvångsvård hade ändrats under den tid HR varit intagen. Sedan han togs in 1967 hade det gått lång tid och såväl medicinskt, psykiatriskt som rättsligt hade det under den tiden skett en utveckling. Domstolen noterade att den aktuella lagen senast hade ändrats för att klargöra att det, som i HR:s fall, inte behövdes ett frisläppande när den mentala störningen inte var behandlingsbar om det fanns en risk för allmänheten. Domstolen fann inte heller att tvångsvården på mentalsjukhus stred mot andan i artikel 5; det vore oacceptabelt att inte hålla kvar en psykiskt sjuk person i en lämplig terapeutisk miljö. Sheriffen hade också på grundval av den föreliggande bevisningen funnit att HR hade nytta av sjukhusmiljön. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann vidare att det inte var förenligt med artikel 5.4 att lägga bevisbördan på HR beträffande hans överklagande för att få fastställt att tvångsvården inte var laglig. Det fanns inte heller några synnerliga skäl som berättigade dröjsmålet med att pröva HR:s ansökan om att bli frisläppt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4 i båda dessa hänseenden.

HÄNVISNINGAR
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Bizzotto ./. Grekland, dom 1996-11-15
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05
Ashingdane ./. U K, dom 1985-05-28
Kemmache ./. Frankrike (nr. 3), dom 1994-11-24
Koniarska ./. U K, beslut 2000-10-12
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
E. ./. Norge, dom 1990-08-29
Singh ./. U K, dom 1996-02-21
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Baranowski ./. Polen, dom 2000-03-28
Rutten ./. Nederländerna, dom 2001-07-24
Navarra ./. Frankrike, dom 1993-10-27
R.M.D. ./. Schweiz, dom 1997-09-26
G.B. ./. Schweiz, dom 2000-11-30
Musial ./. Polen, dom (GC) 1999-03-25

 

Djavit An mot Turkiet
(Ansökan nr. 20652/92, dom den 20 februari 2003)
Domen finns endast på engelska.

Turkiet ansvarigt för beslut av den Turkiska republiken på norra Cypern att vägra turkcypriot att delta i möten på södra Cypern, vilket kränkte artikel 11.

Djavit An, D, som är cypriot av turkiskt ursprung, är barnläkare och är bosatt i Nicosia, norr om den "gröna linjen". Han kritiserade de turkcypriotiska myndigheterna och var motståndare till den turkiska militärens närvaro på norra delen av Cypern som han betecknade som en "ockupation". Han var också samordnare i en sammanslutning av turkiska och grekiska cyprioter som grundats 1989 i Nicosia och vars syfte var att skapa goda relationer mellan de två samhällena och att organisera politiska, kulturella, medicinska och sociala möten. Det var regelmässigt omöjligt för D att få tillstånd att besöka "buffertzonen" eller den södra delen av ön för att delta i sådana möten. Mellan den 8 mars 1992 och den 14 april 1998 beviljades endast sex av 46 ansökningar om tillstånd. Bland de möten som D vägrades tillstånd att delta i var FN:s fredsstyrkors vårmarknad, ett medicinskt seminarium och ett seminarium om kardiologi ordnade av FN:s flyktingkommissarie och ett möte med den egna rörelsens samordningskommitté. De turkcypriotiska myndigheterna vägrade dessutom att tillåta grekcyprioter att närvara vid ett möte som D ordnat på den norra delen av ön. D hävdade att kabinettet för den Turkiska republiken på norra Cypern (TRNC) hade beslutat att förbjuda honom att kontakta grekcyprioter. Hänvisningar till detta beslut hade gjorts i ett brev till D från hälsovårdsministern i TRNC. I maj 1992 skrev D till premiärministern och begärde upplysningar om innehållet i kabinettsbeslutet men han fick inget svar. Inte heller ett brev från D till Turkiets utrikesminister besvarades. I maj 1994 fick han besked att hans tillståndsansökan hade avslagits "p.g.a. säkerhetsskäl m.h.t. det allmännas intresse och eftersom D gjort propaganda mot staten". Han skrev då till biträdande premiärministern och frågade om kabinettsbeslutet fortfarande gällde men fick inte något svar. - I Europadomstolen klagade D över de turkiska och turkcypriotiska myndigheternas vägran att tillåta honom att gå över den "gröna linjen" till södra Cypern för att delta i mellankommunala möten. Han åberopade artiklarna 10, 11 och 13.

Domstolen tog först ställning till om Turkiet kunde anses ansvarigt för de ifrågavarande besluten och erinrade om att stater som ratificerat konventionen kan bli ansvariga för handlingar och underlåtelser som begås av deras myndigheter och som får effekt utanför det egna territoriet. Sådant ansvar kan också uppkomma när staten, till följd av en militär operation, utövar kontroll över ett område utanför det nationella territoriet. Skyldigheten att i ett sådant område säkerställa de fri- och rättigheter som anges i konventionen kan härledas från sådan kontroll, oavsett om den utövas direkt, genom militära styrkor, eller genom en underordnad lokal administration. Det var inte nödvändigt att pröva om Turkiet verkligen utövade en detaljerad kontroll över myndigheterna i TRNC; det var m.h.t. det stora antal trupper som var aktiva på norra Cypern, uppenbart att den turkiska armén utövade en effektiv kontroll över den delen av ön. Denna kontroll medförde ansvar för TRNC:s politik och handlingar och personer som påverkades härav föll under turkisk "jurisdiktion". Turkiet var således ansvarigt i det förevarande fallet.

Domstolen fann att frågan om yttrandefrihet inte kunde särskiljas från frågan om mötesfrihet. Artikel 10 skulle i stället beaktas vid prövningen av artikel 11. Domstolen fann därför enhälligt att det var onödigt att pröva artikel 10 separat.

Domstolen noterade att den endast kunde pröva perioden från den 8 mars 1992 till den 14 april 1998, en period om sex år och en månad. Under denna period hade den turkiska regeringen endast beviljat D sex av 46 sökta tillstånd. I några fall hade tillstånd getts till andra personer men inte till D. Mellan den 2 februari 1996 och den 14 april 1998 vägrades D alla sökta tillstånd, totalt tio, att närvara vid mellankommunala möten på södra Cypern. Domstolen fann att alla de möten som D velat delta i var ägnade att förbättra dialogen och ett utbyte av idéer och uppfattningar mellan turk- och grekcyprioter med en förhoppning att säkra freden på ön. Vägran att bevilja de sökta tillstånden hindra D att delta i dessa möten och hindrade honom från fredliga möten med människor från båda samhällena. Det hade därför skett ett ingrepp i hans mötesfrihet. Eftersom det inte fanns någon lag som reglerade tillståndsgivningen för turkcyprioter som ville gå över den "gröna linjen" till södra Cypern hade ingreppet i D:s mötesfrihet inte varit föreskrivet i lag. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 11.

Domstolen konstaterade vidare att den turkiska regeringen inte förmått visa att något av de tillgängliga nationella rättsmedlen skulle ha varit effektivt. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning även av artikel 13.

Skiljaktig mening
Den turkiske domaren Gölcüklü var skiljaktig och redogjorde inledningsvis för bakgrunden till konflikten mellan den nordliga och den sydliga delen av Cypern. Han framhöll att den "gröna linjen" eller demarkationslinjen hade dragits upp under överinseende av FN-styrkorna och att detta innebar att den fria rörligheten mellan nord- och syd-Cypern upphörde i juli 1974. Hans första slutsats var att även om TRNC inte erkänts internationellt hade buffertzonen och demarkationslinjen godtagits och de måste respekteras. Begreppen buffertzon och "gröna linjen" innebär inte att en person, efter eget önskemål, kan passera gränsen för att möta en vän. Hans andra slutsats var att det aktuella målet inte skulle ha tagits upp till prövning, eftersom D inte hade uttömt de inhemska rättsmedlen. Därmed föll även klagomålet enligt artikel 13. Slutligen handlade målet varken om mötes- eller yttrandefrihet. D hade kunnat ge uttryck för sin uppfattning skriftligen och i sin ansökan till kommissionen. Han hade kunnat få tillträde till den södra delen av Cypern om han velat på annat sätt än att gå över den "gröna linjen". Att han hindrats att överträda den "gröna linje" berodde inte bara på de turkiska myndigheterna utan var en följd av en internationell överenskommelse som övervakats av FN. Målet handlar egentligen om rätten till fri rörlighet, en rätt som inte är absolut. Det finns inte i den internationella rätten någon rättighet att gå över en stats gräns eller en demarkationslinje för att, i mötesfrihetens namn, få tillgång till viss egendom eller för att träffa affärsförbindelser eller vänner.

Den tredje slutsatsen blev därför, att på samma sätt som en häktad person inte kan hävda att det skett en kränkning av hans rätt till respekt för hans familjeliv att han inte kunnat delta i ett föreningsmöte, kunde det inte anses ha skett en kränkning av artikel 11 i D:s fall.

HÄNVISNINGAR
Loizidou ./. Turkiet, domar 1995-03-23 och 1996-12-18
Cyprus ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Ezelin ./. Frankrike, dom 1991-04-26
G. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1989-03-06
Milan Rai, Gill Almond o. "Negotiate Now" ./. U K, kommissionens beslut 1995-04-06
Christians Against Racism o. Fascism ./. U K, kommissionens beslut 1980-07-16
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20
Vereinigung Demokratischer Soldaten Österreichs o. Gubi ./. Österrike, dom 1994-12-19

 

Roemen och Schmit mot Luxemburg
(Ansökan nr. 51772/99, dom den 25 februari 2003)
Domen finns endast på franska.

Husrannsakan hos journalist och hos hans advokat för att efterforska uppgiftslämnare kränkte artikel 10 och artikel 8.

Roemen, R, är journalist och Schmit, S, var hans advokat i de nationella processerna. Den 21 juli 1998 publicerades i en dagstidning en artikel av R med rubriken "Minister W dömd för skattefusk". I artikeln rapporterades att ministern ålagts att betala böter om nära 2 500 EUR för skattefusk och det framhölls att ett sådant beteende var desto mer skamligt som det kom från en offentlig person som borde föregå med gott exempel. Det inträffade kommenterades även i andra dagstidningar. Den 4 augusti 1998 gjorde ministern en anmälan och en förundersökning inleddes beträffande R för att ha använt uppgifter som erhållits genom att någon brutit ett yrkesmässigt förtroende ( ung. tystnadsplikt) och beträffade en eller flera okända personer för att ha brutit ett sådant förtroende. Åklagaren angav att utredningen skulle försöka identifiera vilken eller vilka tjänstemän som haft tillgång till handlingarna i akten. Den 19 oktober 1998 genomfördes på undersökningsdomarens order en husrannsakan i R:s hem och på hans arbetsplats för att "upptäcka och beslagta alla föremål, handlingar, tillhörigheter och/eller andra saker som antingen kan bidra till att avslöja sanningen om brotten eller som kan hindra utredningen". Ingenting framkom vid genomsökningen. R gav in flera ansökningar om att beslutet om husrannsakan skulle upphävas och åberopade bl.a. att det innebar ett ingrepp i hans rätt som journalist att skydda sin källa. Ansökningarna avslogs liksom R:s vidare överklaganden. Undersökningsdomaren beslöt den 19 oktober 1998 även om husrannsakan på S:s kontor. Där fann man ett brev till premiärministern från en myndighetschef som togs i beslag. På brevet fanns en handskriven lapp där det stod: "Till departementscheferna. Hemlig information för er kännedom." Även S ansökte om att beslutet om husrannsakan skulle upphävas. Eftersom protokollet över genomsökningen hos S innehöll brister förklarades beslaget ogiltigt och brevet återlämnades till S. Samma dag genomfördes en ny husrannsakan hos S och brevet togs åter i beslag. S ansökte åter om upphävande av beslutet och åberopade att en advokats kontor och sekretessen för kommunikationerna mellan en advokat och hans klient inte får kränkas. Hennes ansökan avslogs i både första och andra instans. - I Europadomstolen klagade R över att hans rätt att skydda sin källa hade kränkts och åberopade artikel 10. S åberopade artikel 8 och hävdade att hennes rätt till respekt för sitt hem hade kränkts genom husrannsakan på hennes kontor.

Domstolen fann att de genomsökningar som skett av R:s hem och arbetsplats obestridligen innebar ingrepp i hans yttrandefrihet. Ingreppet hade stöd i lag och hade skett i det legitima syftet att upprätthålla allmän ordning och förebygga brott. Domstolen konstaterade att anledningen till genomsökningarna hade varit att finna bevis för att någon person brutit sin tystnadsplikt och för att R begått en olaglig handling i sin yrkesutövning. Åtgärderna föll därför utan tvivel inom ramen för skyddet för journalisters källor. R:s artikel hade handlat om fastställda förhållanden rörande ett straff som ålagts en minister för skattebrott. Det rådde inte någon tvekan om att artikeln hade behandlat en fråga av allmänt intresse och att ingreppet inte kunde vara förenligt med artikel 10 om det inte var berättigat av ett överskuggande allmänt intresse. Domstolen delade R:s uppfattning, som inte bestritts av regeringen, att undersökningsdomaren kunnat vidta andra åtgärder än husrannsakan hos honom, för att identifiera personer som kunde gjort sig skyldiga till de brott åkklagaren angivit. Domstolen fann mot denna bakgrund att regeringen inte hade visat att jämvikten mellan å ena sidan skyddet för uppgiftslämnare och å den andra sidan förebyggande och bestraffning av brott hade upprätthållits. De nationella myndigheternas skäl var visserligen relevanta men inte tillräckliga för att berättiga att R:s hem och arbetsplats genomsöktes. Åtgärderna i fråga var därför inte proportionerliga och hade skadat R:s rätt till yttrandefrihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Domstolen fann vidare att husrannsakan på S:s kontor och beslaget av brevet hade utgjort ett ingrepp i hennes rätt till respekt för sitt privatliv. Ingreppet hade haft stöd i lag och hade skett i det legitima syftet att upprätthålla allmän ordning och att förhindra brott. Domstolen konstaterade att husundersökningen hade omgetts av särskilda formella skyddsregler. Beslutet om husrannsakan hade emellertid utformats i vida ordalag och därmed gett undersökarna stora befogenheter. Framför allt hade syftet med genomsökning ytterst varit att avslöja R:s källa genom hans advokat som mellanhand. Husrannsakan på S:s kontor hade därför återverkningar på R:s rättigheter enligt artikel 10. Domstolen fann att genomsökningen av S:s kontor varit oproportionerlig i förhållande till det åsyftade målet, särskilt med beaktande av att den utförts så snabbt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Crémieux ./. Frankrike, dom 1993-02-25

C.S.Y. mot Turkiet
(Ansökan nr. 27214/95, dom den 4 mars 2003)
Yasar Kemal Gökçeli mot Turkiet
(Ansökningar nr. 27215/95 och 36194/97, dom den 4 mars 2003)
Domarna finns bara på franska.

Turkiet åter fällt för brott mot yttrandefriheten.

Målen gäller ett förlag och en författare, G, samt beslut om beslag av en bok med bl.a. två artiklar av G, vilka ansågs mana till uppror och våld. Förlaget och G dömdes i nationella domstolar. - I Europadomstolen hävdade förlaget att beslutet om beslag hade kränkt dess rätt till yttrandefrihet. G åberopade också artikel 10 och menade att det var den fällande domen mot honom som var en kränkning. G hävdade vidare att det skett en kränkning av artikel 6.2 - oskuldspresumtionen - genom att domaren grundat sitt beslut om beslag av boken på antagandet att artiklarna stred mot lagen. Slutligen hävdade G att domen mot honom stred mot artikel 7- inget straff utan lag.

Domstolen fann som så många gånger förr att det skett ingrepp i yttrandefriheten, att ingreppen haft stöd i lag och skett i det legitima syftet att skydda enighet och nationell säkerhet. Artiklarna i fråga var skrivna i form av ett politisk inlägg och även om de innehöll aggressiva toner kunde de som helhet inte anses mana till våld, väpnat motstånd eller uppror. Ingreppen hade därför inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det i båda fallen skett en kränkning av artikel 10.

I fråga om G:s klagomål i övrigt fann domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 6.2 eller artikel 7.

HÄNVISNINGAR
Vereniging Weekblad Bluf ! ./. Nederländerna, dom 1995-02-09
Sunday Times ./. U K (nr. 2), dom 1991-11-26
Société X ./. U K, kommissionens beslut 1983-03-05
U.W. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1995-01-11  
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08

 

Posokhov mot Ryssland
(Ansökan nr. 63486/00, dom den 4 mars 2003)
Domen finns endast på engelska.

Lekmannadomare utan lagligt förordnande kränkte artikel 6.1.

Posokhov, P, arbetade vid tullen och misstänktes 1996 för att ha smugglat ett stort parti vodka. Den 22 maj 2000 fann tingsrätten med en juristdomare och två lekmannadomare honom skyldig till medhjälp till fusk med tullavgifter och till tjänstefel. P behövde dock aldrig avtjäna något straff dels p.g.a. en preskriptionsbestämmelse, dels p.g.a. en lag om amnesti 1997. P överklagade dock och hävdade att tingsrätten inte varit behörig, eftersom de två lekmannadomarna enligt lag endast fick sitta i domstolen högst 14 dagar per år samt att den ena domaren suttit i rätten åtminstone 88 dagar och att den andras ämbetsperiod hade löpt ut. Överklagandet liksom flera vidare överklaganden avslogs. Med anledning av en ansökan om (ung.) tillsynsprövning upphävdes domen av den 22 maj 2000 och målet visades åter till tingsrätten, som även denna gång fann P skyldig men befriade honom från straff. Även denna dom upphävdes men med motiveringen att målet preskriberats. - I Europadomstolen hävdade P att han dömts av en domstol vars sammansättning stred mot lagen. Han åberopade artikel 6.1.

Domstolen konstaterade att den aktuella tingsrätten, som varit ansvarig för förordnande av lekmannadomare, hade bekräftat att den inte haft någon förteckning över lekmannadomare som förordnats före den 4 februari 2000 och att myndigheten inte förmått visa att det funnits en laglig grund för de aktuella lekmannadomarnas delaktighet i målet mot P, eftersom den förteckning som antogs den 4 februari 2000 trädde i kraft först den 15 juni s.å. Den ifrågavarande domstolen kunde därför inte anses "upprättad enligt lag". Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Buscarini ./. San Marino, beslut 2000-05-04

 

Jantner mot Slovakien
(Ansökan nr. 39050/97, dom den 4 mars 2003)
Domen finns endast på engelska.

Krav på permanent bosättning i landet för att kunna återfå tidigare förstatligad egendom kränkte inte artikel 1 i protokoll nr.1.

Jantner, J, som har både slovakiskt och tyskt medborgarskap, flyttade till Tyskland 1968. 1990 började han ha dubbel bosättning i de båda länderna och i september 1992 lät han registrera sin permanenta bostad på en väns adress i Slovakien. Han var skriven där fram till juni 1994. I september 1992 ansökte han om att återfå sin fars och sin farbrors egendom enligt en lag om ägande av mark från 1991. Hans ansökan avslogs med motiveringen att han inte, så som föreskrevs i lagen, varit permanent bosatt inom det forna Tjeckoslovakiens territorium. J:s överklagande avslogs med tillägget att man bara kan ha en permanent bostad och att J inte avregistrerat sig Tyskland innan han registrerade sig som permanent bosatt i Slovakien. - I Europadomstolen hävdade J bl.a. att hans rätt att kunna nyttja sin egendom hade kränkts genom att han fått avslag på sina ansökningar. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr. 1 och artikel 14 (diskrimineringsförbudet).

Domstolen framhöll att den inte kunde ersätta den slovakiska domstolens uppfattning med en egen när det gällde frågan om J fyllde kravet på permanent boende enligt lagen om ägande av mark. Så som de nationella myndigheterna tillämpade och tolkade den lagen hade J varken någon rättighet eller något berättigat krav på ersättning för den aktuella marken. Han hade därför inte någon "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Domstolen framhöll vidare att den nämnda artikel inte ger någon rättighet att förvärva egendom. Den kunde inte heller tolkas så att den medförde några restriktioner för Slovakien när det gällde att återlämna egendom som överförts till staten innan denna ratificerade konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av vare sig artikel 1 i protokoll nr. 1 eller artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Malhous ./. Tjeckien, beslut (GC) 2000-12-13  
Gratzinger o. Gratzingerova ./. Tjeckien, beslut (GC) 2002-07-10
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25
Van der Mussele ./. Belgien, dom 1983-11-23

 

A.B. mot Slovakien
(Ansökan nr. 41784/98, dom den 4 mars 2003)
Domen finns endast på engelska.

Inget formellt avslag på begäran om biträde och fortsatt förfarande i sökandes frånvaro kränkte artikel 6.1.

AB begärde en höjning av sin invalidpension enligt en lag från 1991 som avsåg att ersätta vissa kränkning som skett under åren 1948-1990. Hon fick avslag med motiveringen att hon inte gett in ett intyg från sin tidigare arbetsgivare om att hon avskedats p.g.a. politisk förföljelse. Hon klagade utan framgång. Den 14 oktober 1996 erhöll hon det begärda intyget varefter hon gav in en ny ansökan om höjning av pensionen. Den 30 oktober 1996 fick hon avslag igen med motiveringen att hon slutat sin anställning under samma år som hon erhöll invalidpension. Hon begärde omprövning av beslutet och ansökte då om att få ett juridiskt biträde som kunde representera henne vid förhandlingarna, eftersom hennes handikapp hindrade henne att själv komma till domstolen. Hon kallades till förhandling i februari 1997 och hon fick då besked att det inte fanns något obligatoriskt krav på att hon skulle företrädas av advokat och att domstolen inte kunde utse en försvarsadvokat att företräda henne. Hon förnyade sin begäran och begärde samtidigt att förhandlingen skulle ställas in hellre än att den hölls i hennes frånvaro. Domstolen fastställde i april 1997 myndighetens beslut. Hon överklagade förgäves. - I Europadomstolen hävdade AB att hon inte fått en rättvis rättegång, eftersom hon inte fått något biträde, domstolarna hade avgjort målet i hennes frånvaro och deras avgöranden varit godtyckliga. Hon åberopade artikel 6.1.

Domstolen fann att de nationella domstolarna, genom att inte fatta ett formellt beslut avseende AB:s begäran om biträde och genom att fortsätta förfarandet i hennes utevaro, hade betagit henne möjligheten att få föra fram sin talan på samma villkor som motparten. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen framhöll vidare att artikel 6 inte innehåller några regler om vilken bevisning som skall tillåtas eller hur den skall bedömas. Detta är i första hand en fråga som skall avgöras i nationell lag och nationella domstolar. Eftersom den således bara har begränsade möjligheter att pröva fel som påstås ha skett i nationella domstolar, fann domstolen enhälligt att det inte skett någon särskild kränkning enligt artikel 6.1 i fråga om det påstådda godtycket i beslutet om avslag på AB:s yrkande.

HÄNVISNINGAR
Athanassoglou m.fl. ./. Schweiz, dom 2000-04-06
Moreira de Azevedo ./. Portugal, dom 1990-10-23
Dombo Beheer B.V. ./. the Nederländerna, dom 1993-10-27
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr. nr 8/02)
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Garcia Ruiz ./. Spanien, dom 1999-01-21

 

Jasiuniene mot Litauen
(Ansökan nr. 41510/98, dom den 6 mars 2003)
Domen finns endast på engelska.

Underlåtenhet att verkställa dom om äganderätt till fastighet kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1.

Jasiuniene, J, är bosatt i Palanga, som är en turistort vid östersjökusten och där hennes nu avlidna mamma ägt en fastighet. Efter den ryska ockupationen 1940 förstatligades marken och huset förstördes. Genom ett beslut av kommunfullmäktige i Palanga i september 1992 återfick J och hennes syster äganderätten till moderns fastighet. Beslutet verkställdes dock inte och någon ersättning erbjöds inte. I januari 1995 väckte J talan mot de lokala myndigheterna för att återfå marken. Tingsrätten avslog hennes yrkande men fann att hon borde ha erbjudits ett alternativt markområde som kompensation. J överklagade och hovrätten undanröjde i beslut den 3 april 1996 tingsrättens dom och visade målet åter till den lokala myndigheten. J tackade nej till det alternativa markområde som erbjöds henne och begärde verkställighet av hovrättens dom genom exekutionsbiträde. J varnades om att hon, om hon inte valde ett ersättningsområde, skulle tilldelas ett område utan sitt samtycke. J klagade till premiärministern och anförde att det markområde som erbjudits henne låg i utkanten av Palanga och därför hade ett avsevärt lägre värde än moderns mark. I augusti 1999 upplystes hon om att hon inte förmått visa att modern ägt den aktuella fastigheten och att hon inte kunde få någon ersättning så länge hon inte företett bevis på äganderätten. - I Europadomstolen hävdade J att förstatligandet och förstörelsen av huset samt de litauiska myndigheternas underlåtenhet att återlämna marken eller ge henne ersättning stred mot artikel 1 i protokoll nr. 1, både separat och i förening med artikel 14. Hon klagade också över att den uteblivna verkställigheten av hovrättens dom kränkte artikel 6.1 och artikel 13.

Domstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning enligt artikel 6 skulle vara illusorisk om en slutlig, lagakraftvunnen dom tilläts förbli utan verkställighet till nackdel för en part. Hovrätten hade inte ifrågasatt hennes rätt till marken utan hade ålagt myndigheterna att välja ersättningsform. Genom att inte verkställa hovrättens dom hade de litauiska myndigheterna betagit artikel 6.1 dess nytta. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det därför inte var nödvändigt att pröva artikel 13.

Domstolen framhöll att den inte var behörig att pröva klagomålet såvitt avsåg förstatligandet och förstörandet av moderns egendom, eftersom dessa händelser inträffat innan protokoll nr. 1 trädde i kraft i förhållande till Litauen. Domstolen framhöll vidare att konventionen inte innehåller någon rätt att återfå egendom. Förhoppningen om att en sedan länge utsläckt äganderätt skall kunna väckas till liv utgör inte "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Det stod klart att J enligt gällande nationell lagstiftning inte kunde anses ha en berättigad förväntan om att återfå marken och att det endast krävdes av myndigheterna att de skulle erbjuda henne ersättning i form av mark eller pengar. Artikel 1 i protokoll nr 1 var därför inte tillämplig i detta hänseende Detsamma gällde artikel 14 som inte kan tillämpas separat. Domstolen fann därför enhälligt att det i dessa hänseenden inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1 vare sig separat eller i förening med artikel 14.

Beträffande myndigheternas underlåtenhet att verkställa hovrättens dom erinrade domstolen om att ett krav kan avse "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1 om det var tillräckligt fastställt för att vara verkställbart. Hovrätten hade gett J ett sådant verkställbart krav som utgjorde egendom. Att hon hindrats från att få verkställighet av domen innebar ett ingrepp i hennes rätt att kunna nyttja sin egendom. De nationella myndigheterna hade hindrat henne från att få den ersättning hon rimligen kunde ha förväntat sig och regeringen hade inte lämnat någon godtagbar förklaring till ingreppet. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr. nr 5/02)
Polacek o. Polackova ./. Tjeckien, beslut 2002-07-10

 

Lešnik mot Slovakien
(Ansökan nr. 35640/97, dom den 11 mars 2003)
Domen finns endast på engelska.

Fängelsestraff för anklagelser mot åklagare som framställts i brev kränkte inte artikel 10.

Lešnik, L, som är en slovakisk affärsman, anmälde en annan affärsman för brott, vilket dock inte ledde till åtal. Därefter klagade han hos polisen över att han trakasserades och över att hans telefon avlyssnades. L åtalades senare för att ha stulit från den andre affärsmannen. I december 1993 skrev han ett brev till distriktsåklagaren och anklagade honom för att ha konstruerat ett mål mot honom på samma sätt som de tidigare agenterna för säkerhetstjänsten gjort, för att orättvist ha avfärdat hans brottsanmälan och för att olagligen ha beslutat om avlyssning av hans telefon. Han skrev också ett brev till (ung.) Riksåklagaren och klagade över att distriktsåklagaren begått tjänstefel och kanske hade tagit emot mutor. L fälldes i april 1995 för verbalt angrepp på tjänsteman och dömdes till fyra månaders fängelse villkorligt. Hans handelstillstånd återkallades i oktober 1996 p.g.a. han dömts för brott. Detta beslut hävdes emellertid i juni 1997. L registrerades som ägare till en ny verksamhet i februari 1998 och fick ett nytt handelstillstånd i april 1998. - I Europadomstolen klagade L över att han fällts för att ha kritiserat en allmän åklagares handlingar, vilka han bedömt som olagliga. Han åberopade artikel 10 och hävdade att ingreppet i hans yttrandefrihet varit oproportionerligt, eftersom hans handelstillstånd hade dragits in.

Domstolen fann att ingreppet i L:s yttrandefrihet hade stöd i lag och att brottmålet mot honom hade skett i det legitima syftet att skydda åklagarens rykte och rättigheter. Även om gränserna för den kritik som får riktas mot en offentlig tjänsteman är vidare än när det gäller enskilda privatpersoner, så kan de ändå inte anses så vida som när det gäller politiker. Det ligger i samhällets intresse att åklagare som bidrar till en riktig rättstillämpning har allmänhetens förtroende. Det kan därför vara nödvändigt att skydda dem mot ogrundade anklagelser och den kritik som kan riktas mot dem av enskilda får inte överskrida vissa gränser. L:s brev hade innehållit bedömningar som inte kunde bevisas men också anklagelser om olagligt beteende. De nationella domstolarna hade anmanat L att styrka sina påståenden och hade sedan funnit dem ogrundade. Det fanns inget som tydde på att dessa bedömningar var godtyckliga. Den skada som åsamkats åklagarens rykte hade förvärrats av att valda delar av L:s brev hade publicerats i en dagstidning och L hade bidragit härtill genom att lämna ut de aktuella handlingarna. L hade inte visat att han lidit någon skada av att hans handelstillstånd dragits in och han hade i vart fall kunnat begära ersättning enligt den aktuella lagstiftningen. Det straff han fått låg på den nedre delen av straffskalan. M.h.t. att de nationella myndigheterna hade ett visst utrymme för sina bedömningar kunde ingreppet i L:s yttrandefrihet inte anses oproportionerligt i förhållande till det legitima syftet och det kunde därför anses nödvändigt enligt artikel 10.2. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det inte hade skett någon kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening
Ordföranden i målet, den engelske domaren Bratza och den estniske domaren Maruste var skiljaktiga och anförde i korthet följande. De fäste avgörande vikt vid det faktum att de ifrågasatta uttalandena inte hade framställts i media utan hade gjorts i två brev - ett till den aktuelle åklagaren personligen och ett till hans överordnade. De mål där domstolen tidigare har uttalat att det kan vara nödvändigt att ge offentliga tjänstemän ett viss skydd har alla gällt uttalanden som gjorts offentligen och inte som i förevarande mål i privata brev. Offentliga tjänstemän måste vara beredda att tåla viss kritik även om den framställs i hårda ordalag och även om den innehåller grundlösa anklagelser. Några sådan exceptionella omständigheter som skulle kunna leda till ett berättigat åtal förelåg enligt deras mening inte. Detsamma gällde brevet till Riksåklagaren. Enskilda medborgare måste ha möjlighet att anföra klagomål mot en offentlig tjänsteman till hans överordnade utan att riskera att bli anklagade för brott även om klagomålen visar sig grundlösa. Att breven sedermera publicerats i en tidningsartikel saknade betydelse, eftersom de nationella domstolarna inte i någon instans hade fäst något avseende vid det förhållandet utan endats grundat sina avgöranden på de två brev som L skrivit. Mot denna bakgrund måste ingreppet i L:s yttrandefrihet anses oberättigat.

HÄNVISNINGAR
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-22 (jfr. nr 4/02)
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06

Öcalan mot Turkiet
(Ansökan nr. 46221/99, dom den 12 mars 2003)
Domen finns både på engelska och franska.

Dödsdom mot förre PKK-ledaren av en icke oberoende och opartisk domstol i en orättvis rättegång kränkte artikel 3.

Den förre PKK-ledaren Öcalan, Ö, som f.n. sitter i fängelse, greps sedan han utvisats från Syrien, på flygplatsen i Nairobi den 15 februari 1999. Han flögs till Turkiet med bindel för ögonen och fick i Turkiet en huva över huvudet under färden till fängelset. Han hölls där i polisförvar från den 16 - den 23 februari och förhördes då av säkerhetsstyrkor, en allmän åklagare och en domare i säkerhetsdomstolen. Under denna tid fick han inget juridiskt biträde. Hans turkiska advokater hindrades av säkerhetsstyrkor att besöka honom och 16 andra advokater vägrades tillstånd att besöka honom. Den 23 februari ställdes Ö inför en domare i Ankaras säkerhetsdomstol som beslöt att han skulle häktas i avvaktan på rättegång. Det första besöket som Ö:s advokater fick göra begränsades till 20 minuter och skedde i närvaro av medlemmar i säkerhetsstyrkorna och en domare. Senare möten mellan Ö och hans advokater skedde inom hörhåll för medlemmar i säkerhetsstyrkorna. Efter advokaternas två första besök begränsades deras besök till två entimmars-besök i veckan. Fängelsemyndigheterna tillät inte att advokaterna gav Ö kopior av andra handlingar i akten än åtalet. Först den 2 juni 1999 fick Ö tillstånd att under överinseende av två tjänstemän gå igenom sin akt och hans advokater fick då tillstånd att ge honom kopior av vissa handlingar. Allmänne åklagaren väckte åtal den 24 april 1999 och anklagade Ö för att ha utfört handlingar för att avskilja en del av det turkiska territoriet samt för att ha bildat och lett en väpnad grupp för att uppnå det målet. Åklagaren yrkade på dödsstraff. I dom den 29 juni 1999 befanns Ö skyldig och han dömdes till döden. Domen fastställdes av kassationsdomstolen. I oktober 2001 ändrades den turkiska konstitutionen och dödsstraffet togs bort utom i krigstid, vid överhängande hot om krig och vid terroristaktioner. Det turkiska parlamentet beslöt i augusti 2002 att avskaffa dödsstraffet i fredstid och i oktober 2002 förvandlades Ö:s dödsstraff till livstids fängelse. Detta beslut har överklagats och det målet är ännu inte avgjort. - I Europadomstolen åberopade Ö bl.a. följande:

  • Beslutet om eller verkställigheten av dödsstraffet strider eller skulle strida mot artiklarna 2, 3 och 14.

  • De förhållanden under vilka han fördes från Kenya till Turkiet innebar en omänsklig behandling i strid med artikel 3.
  • Han hade olagligen berövats sin frihet och hade inte utan dröjsmål ställts inför domare samt hade inte haft tillgång till ett förfarande för att ifrågasätta lagligheten av frihetsberövandet i strid med artikel 5.1, 3 och 4.
  • Han hade i strid med artikel 6.1 inte fått en rättvis rättegång, eftersom han m.h.t. att en militär domare suttit i rätten inte dömts av en oberoende och opartisk domstol, eftersom domarna varit påverkade av rapporter i media som var fientligt inställda till honom samt eftersom hans advokater inte fått tillräcklig tillgång till akten för att kunna förbereda hans försvar ordentligt.
  • Eftersom hans advokater i Amsterdam hade hindrats att kontakta honom sedan han arresterats och/eller den turkiska regeringen underlåtit att svara på en begäran från Europadomstolen så hade det skett en kränkning av artikel 34.
  • Ö åberopade vidare artiklarna 7, 8, 9, 10, 13, 14 och 18.

I en ca 70 sidor lång dom uttalar domstolen i huvudsak följande.

Artikel 5.4
Trots en lagändring 1997 i den turkiska straffprocesslagen som gav mjölighet att begära omprövning av ett domstolsbeslut att hålla en person i polisförvar, hade regeringen inte kunnat ge något enda exempel på ett beslut, varigenom en åklagares beslut att hålla en person i polisförvar hade undanröjts inom fyra dagar, vilket var den tid som en åklagare maximalt kunde besluta för förvar. Omständigheterna i målet, särskilt det förhållandet att Ö hållits isolerad och att hans advokater hade hindrats av polisen hade gjort det omöjligt för honom att effektivt kunna använda sig av omprövningsmöjligheten. Domstolen avslog därför regeringens invändning om att Ö inte uttömt inhemska rättsmedel, såväl i förhållande till artikel 5.4 som artikel 5.1 och 3, och fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4
Artikel 5.1
Domstolen fann att arresteringen och frihetsberövandet av Ö hade skett i enlighet med beslut av turkiska domstolar för att han "skulle ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott" i den mening som avses i artikel 5.1 c). Det hade vidare inte kunnat slås fast att gripandet, som skett av dels turkiska, dels kenyanska tjänstemän, hade utgjort en kränkning av dessa staters överhöghet och därmed av internationell rätt. Gripandet av Ö och berövandet av hans frihet fick därmed anses innebära att han "blivit lagligen arresterad" i den mening som avses i artikel 5.1 c). Domstolen fann enhälligt att det följaktligen inte skett någon kränkning av artikel 5.1 c).
Artikel 5.3
Ö hade suttit i polisförvar minst sju dagar innan han ställdes inför domare och domstolen kunde inte finna att detta varit nödvändigt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.
Artikel 6
Domstolen hänvisade till vad den uttalat i tidigare mål i fråga om säkerhetsdomstolens opartiskhet och oberoende när en militär domare ingår i rätten. M.h.t. de speciella omständigheterna i målet kunde en militärdomares närvaro väcka tvivel om domstolens oberoende och opartiskhet hos Ö, oavsett att domaren i sista stund bytts ut. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1
I fråga om rättegången varit rättvis noterade domstolen att Ö inte biträtts av sina advokater när han förhördes hos polisen, att han inte kunnat kommunicera med dessa utom hörhåll för andra och att han inte kunnat få direkt tillgång till akten förrän på ett mycket sent stadium. Dessutom hade hans advokaters besök begränsats såväl till antal som tidsmässigt. Den samlade effekten av dessa svårigheter innebar att försvarets rättigheter hade begränsats i sådan omfattning att principen om en rättvis rättegång hade överträtts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b) och c).
Artiklarna 2, 3 och 14
Ö hade hävdat att både utdömandet och ett verkställande av dödsstraffet kränkte de här aktuella artiklarna. Domstolen konstaterade att risken för att dödsstraffet skulle verkställas hade undanröjts på ett effektivt sätt och det kunde inte längre hävdas att det fanns grundad anledning att befara att Ö skulle avrättas, trots det överklagande som ännu inte har prövats. Klagomålet skulle därför avvisas såvitt det avsåg verkställandet av dödsstraffet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artiklarna 2, 3 och 14 med avseende på frågan om verkställighet av dödsstraffet.
När det gällde utdömandet av dödsstraffet fann domstolen till en början att frågan skulle prövas enligt artikel 3 mot bakgrund av artikel 2. Domstolen framhöll att konventionen skall tolkas som helhet och att artikel 3 har utformats i harmoni med bestämmelserna i artikel 2. Om artikel 2 skulle tolkas så att den tillät dödsstraff, trots att dödsstraffet nästan totalt har avskaffats i Europa, kunde artikel 3 inte tolkas så att den förbjuder dödsstraff, eftersom det skulle göra artikel 2 till en nullitet. Enligt domstolens uppfattning kunde det inte uteslutas att konventionsstaterna genom sin praxis hade kommit överens om att modifiera andra meningen i artikel 2.1 med avseende på att bestämmelsen tillåter dödsstraff i fredstid. Mot den bakgrunden kunde det hävdas att verkställighet av ett dödsstraff kunde anses som en omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3. Det var emellertid inte nödvändigt att ta absolut ställning i frågan, eftersom - även om artikel 2 kunde tolkas så att den tillät dödsstraff - verkställighet av ett dödstraff som dömts ut i en orättvis rättegång strider mot konventionen. Även om dödsstraff fortfarande var tillåtet skulle ett godtyckligt berövande av en persons liv vara förbjudet. Detta följer av att "envars rätt till livet skall skyddas genom lag". Ett godtyckligt beslut kan inte anses lagligt i konventionens mening. Det följer också av begreppet "ingen skall avsiktligen berövas livet utom för att verkställa domstols dom" att den domstol som dömer ut dödsstraffet måste vara en oberoende och opartisk domstol och att förfarandet i både första och andra instans måste vara absolut rättvist. Att döma ut ett dödsstraff för en person efter en orättvis rättegång innebär att denne utsätts för fruktan att bli avrättad. Fruktan och osäkerheten om framtiden måste i ett fall där det fanns en verklig risk för att domen skulle verkställas skapa ett betydande mänskligt lidande. Ett sådant lidande kunde inte separeras från domens underliggande orättvisa rättegång. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.
När det sedan gällde förhållandena under transporten från Kenya och i fängelset fann domstolen att de inte i något avseende nådde upp till miniminivån för den svårighetsgrad som krävs för "omänsklig och förnedrande behandling" i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det i dessa hänseende inte skett någon kränkning av artikel 3.
Artikel 34
Även om det varit omöjligt för Ö att kommunicera med sina advokater i Amsterdam på grund av att han arresterats fanns det inget i målet som talade för att han i någon nämnvärd omfattning hade hindrats från att utöva sin rätt att ge in en ansökan till domstolen. Domstolen fann inte heller att Turkiets vägran att lämna vissa uppgifter i enlighet med domstolen beslut enligt artikel 39 innebar någon kränkning av Ö:s rätt att ge in en ansökan. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 34.

Domstolen fann slutligen enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 7, 8, 9, 10, 13, 14 och 18.

Skiljaktig menig
Den turkiske domaren Türmen var delvis skiljaktig och ansåg att det inte skett någon kränkning av artikel 6 med avseende på säkerhetsdomstolens oberoende och opartiskhet eftersom den militäre domaren inte hade kunnat utöva någon inflytande på sina kollegor vare sig före eller efter utbytet. Han ansåg inte heller att det skett någon kränkning av artikel 3 med avseende på att dödsstraffet dömts ut efter en orättvis rättegång, eftersom utdömande av dödsstraff inte i sig kränker artikel 3, det inte finns något orsakssamband mellan en orättvis rättegång och artikel 3, eftersom Ö inte själv hade påstått att han p.g.a. den orättvisa rättegången känt oro och fruktan och domstolen inte borde sätta sig i hans ställe samt då det aldrig funnits någon verklig och överhängande risk för att domen skulle verkställas.

Med hänsyn till det stora antalet delfrågor och den mängd hänvisningar som i var och en av dessa görs i domen lämnas i detta fall inte någon sammanställning av hänvisningarna.

 

GRAND CHAMBER

Domstolen har den 13 februari 2003 meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Refah Partisi m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar nr. 41340/98 och 41342-41344/98, dom den 13 februari 2003)

Upplösning av parti som bl.a. ville införa sharia kränkte inte artikel 11.

Refah Partisi (ung. Välfärdspartiet), R, var ett politisk parti som grundades den 19 juli 1983. Den 21 maj 1997 inleddes ett förfarande i den turkiska konstitutionsdomstolen för att få partiet upplöst. Statsadvokaten anklagade partiet för att ha blivit en "samlingspunkt för aktioner mot principen om sekularismen". Han åberopade till stöd för sin talan olika handlingar och uttalanden som gjorts av partiledare och medlemmar i partiet och menade att dessa visade att några av partiets mål, såsom införandet av sharia och ett teokratiskt styre, inte var förenliga med ett demokratiskt samhälle. R:s advokater hävdade i konstitutionsdomstolen att det som åberopats endast var lösryckta uttalande som getts en annan innebörd när de brutits ut ur sitt sammanhang. De hävdade vidare att partiet, som då under ett år ingått i en koalitionsregering, alltid hade hyllat principen om sekularism och respekterat alla religiösa trossatser och därför inte skulle sammanblandas med politiska partier som ville ha en totalitär regim. Vidare framhölls att partiledarna varit ovetande om vissa av uttalandena tills de delgivits ansökan om partiets upplösning och att de uteslutit dem som gjort uttalandena från partiet för att förhindra att partiet bedömdes som en samlingspunkt för olagliga aktiviteter. Konstitutionsdomstolen upplöste partiet med motiveringen att det blivit en "samlingspunkt för aktiviteter mot principen om sekularism". Samtidigt beslöts att partiets tillgångar skulle tillföras statskassan. Konstitutionsdomstolen fann vidare att de uttalanden som gjorts av partiets ledare, särskilt tre av dem, hade väckt partiets ansvar i fråga om dess aktiviteters grundlagsenlighet och förbjöd dessa ledare att sitta i parlamentet och att inneha vissa politiska poster under en tid av fem år. - I Europadomstolen åberopade de sökande artiklarna 9, 10, 11, 14, 17 och 18 i konventionen samt artiklarna 1 och 3 i protokoll nr. 1.

Domstolen konstaterade i fråga om klagomålet enligt artikel 11 att parterna godtagit att upplösningen av partiet och övriga åtgärder i samband därmed innebar ett ingrepp i rätten till föreningsfrihet. Vidare slog domstolen fast att ingreppet hade stöd i lag och att det skett i ett legitimt syfte. Därmed återstod att ta ställning till om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratisk samhälle.

Domstolen bekräftade med hänvisning till sin praxis det nära sambandet mellan demokrati och konventionen och också den roll som politiska partier, vilka åtnjuter de fri- och rättigheter som innefattas i artikel 11, spelar i ett demokratiskt samhälle. De friheter som garanteras enligt artiklarna 11, 9 och 10 kan dock inte frånta myndigheterna i en stat, där en sammanslutning sätter statliga institutioner i fara genom sina aktiviteter, rätten att skydda dessa institutioner. Domstolen fann att ett politiskt parti kan driva en kampanj för en lagändring eller en ändring av statens lagliga och grundlagsenliga struktur under två förutsättningar; för det första måste de medel som används var lagliga och i alla avseenden demokratiska, för det andra måste de önskade förändringen i sig vara förenlig med grundläggande demokratiska principer. Härav följer att ett politiskt parti, vars ledare manar till våld eller lägger fram ett politiskt program som inte respekterar de demokratiska reglerna eller som syftar till att utplåna demokratin och till att visa förakt för de fri- och rättigheter som erkänns i en demokrati, inte kan begära skydd av konventionen mot påföljder som beslutas på dessa grunder.

Domstolen erinrade om att undantagen enligt artikel 11, såvitt avser politiska partier, måste tolkas strikt - endast trovärdiga och övertygande skäl kan berättiga begränsningar av sådana partiers föreningsfrihet. Staten har bara ett begränsat utrymme för att bedöma om en åtgärd är nödvändig enligt artikel 11.2. Ett politiskt parti som bygger på moraliska värderingar med ursprung i en religion kan, om det uppfyller de tidigare angivna två kraven, till sin natur inte anses vara skadliga för de grundläggande demokratiska principerna enligt konventionen. Ett politiskt partis program kan inte ensamt utgöra grund för att bedöma partiets syften och mål utan man måste jämföra med hur partiledarna agerar och vilka ställningstaganden de försvarar.

Vid en samlad bedömning av nödvändigheten av de aktuella åtgärderna och särskilt om ingreppet svarade mot ett trängande samhälleligt behov fann domstolen att de uttalanden och handlingar som medlemmar och ledare i partiet gjort kunde tillskrivas hela partiet och att de avslöjade partiets intentioner att etablera en regim grundad på sharia samt att partiet inte uteslöt möjligheten av att använda våld för att genomföra sin politik. Dessa planer var inte förenliga med begreppet "demokratiskt samhälle". De möjligheter partiet hade att sätta sina planer i verket medförde en påtaglig och omedelbar fara för demokratin. Mot den bakgrunden bedömdes de åtgärder som vidtagits mot partiet och dess ledare, även med en strikt tolkning av det utrymme staten hade för sina bedömningar, svara mot ett trängande samhällsbehov. Domstolen slog vidare fast att ingreppet inte kunde anses oproportionerligt i förhållande till det åsyftade målet. Det fanns således bärande och övertygande skäl som berättigade upplösningen av partiet och övriga åtgärder och dessa åtgärder måste därför anses nödvändiga i ett demokratisk samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen i övrigt.

Till domen finns fogat två skiljaktiga motiveringar av domarna Ress (Tyskland) och Rozakis (Grekland) samt Kovler (Ryssland).

HÄNVISNINGAR
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kingsley ./. U K, dom (GC) 2002-05-28
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 ( jfr. nr 7/02)
Müller m.fl. ./. Schweiz, dom 1988-05-24
Ezelin ./. Frankrike, dom 1991-04-26
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25 
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Buscarini ./. San Marino, dom (GC) 1999-02-18
Cha'are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr. 1/02)
Dahlab ./. Schweiz, beslut 2001-02-15
X. ./. U K, kommissionens beslut 1981-03-12
X. ./. U K, kommissionens beslut 1978-07-12
Kalaç ./. Turkiet, kommissionens rapport 1996-02-27
Kalaç ./. Turkiet, dom 1997-07-01
Yanasik ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-01-06
Karaduman ./. Turkiet, kommissionens beslut 1993-05-03
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (noterat i nr. 5/02)
Stankov o. United Macedonian Organisation Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02  
Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Communist Party (KPD) ./. Tyskland, kommissionens beslut 1957-07-20
Petersen ./. Tyskland, beslut 2001-11-22
Freedom and Democracy Party (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr. 2/02)
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14

 

Odièvre mot Frankrike
(Ansökan nr. 42326/98, dom den 13 februari 2003)

Sekretessbelagda uppgifter om moders identitet kränkte inte artikel 8.

P Odièvre, O, är fransyska. Hon föddes den 23 mars 1965 i Paris och hennes mor begärde att födseln skulle sekretessbeläggas samt avstod från sina rättigheter till barnet. O placerades i (ung.) barnavårdstjänstens vård och adopterades senare av makarna O, vars namn hon fortfarande bär. O fick 1990 gå igenom sin akt hos barnavårdstjänsten och fick då vissa uppgifter om sin biologiska familj som dock inte gjorde det möjligt att identifiera familjen. I januari 1998 ansökte hon hos allmän domstol om tillstånd att få del av hemlig uppgifter rörande hennes födelse och tillstånd att få kopior av bl.a. en fullständig födelseattest. Hon förklarade för domstolen bl.a. följande. Hon hade fått veta att hennes biologiska föräldrar fått en son 1963 och ytterligare två söner efter 1965. Barnavårdstjänsten hade emellertid vägrat att lämna ut uppgifter om hennes bröders identitet med motiveringen att det skulle bryta sekretessen. Eftersom hon fått kännedom om sina bröder var hennes ansökan om att få del av de hemliga uppgifterna beträffande hennes födelse välgrundad. I februari 1998 återsändes handlingarna i målet till O:s advokat med en upplysning om att "O kanske borde vända sig till förvaltningsdomstol för att få ett beslut om att myndigheterna skulle lämna ut de begärda uppgifterna, även om ett sådant beslut skulle strida mot lagen av den 8 januari 1993". Dessa bestämmelser angav att en ansökan om att hemliga uppgifter skulle lämnas ut inte fick tas upp till prövning om det hade beslutats om sekretess vid födseln. - I Europadomstolen klagade O över att det varit omöjligt för henne att få uppgifter som identifierade hennes biologiska föräldrar. Hon hävdade att hon härigenom fråntogs möjligheten att finna sina rötter och åberopade artikel 8. Hon hävdade vidare att den franska lagen innebar en diskriminering p.g.a. födelse i strid med artikel 14.

Domstolen fann det nödvändigt att pröva målet med avseende på privatlivet och inte familjelivet, vilket O hade åberopat, eftersom klagomålet grundades på hennes fåfänga försök att få reda på sitt ursprung. Domstolen erinrade om att artikel 8 bl.a. skyddar rätten till personlig utveckling. Omständigheter av betydelse härför innefattade uppgifter om en persons identitet som människa och det av konventionen skyddade vitala intresset av att få nödvändiga uppgifter för att få hela sanningen om viktiga inslag i en persons identitet, som t.ex. föräldrarnas identitet. Särskilt förhållandena vid ett barns födelse är en del av ett barns och senare en vuxens privatliv. Artikel 8 var därför tillämplig.

Domstolen noterade att O hade klagat över att Frankrike hade brustit i fråga om att tillförsäkra henne respekt för sitt privatliv genom sin lagstiftning, vilken helt uteslöt möjligheten att föra talan för att få moderskapet fastställt om modern hade begärt sekretess. Domstolen konstaterade att det fanns två motstående intressen i mål - å ena sidan intresset av att få veta sitt ursprung och barnets centrala intresse av personlig utveckling och å andra sidan en kvinnas intresse av att få vara anonym för att skydda sin hälsa genom att kunna föda under lämpliga medicinska förhållanden. Dessa intressen var inte lätta att förena, eftersom de gällde två vuxna, var och en med självständig vilja. Därtill kom att problemet med anonyma födslar inte kunde behandlas fristående från skyddet för tredje man, särskilt adoptivföräldrarna, fadern och andra medlemmar i den biologiska familjen. Även det allmännas intresse var inblandat, eftersom den franska lagstiftningen avsåg att skydda moderns och barnets hälsa, att förhindra aborter, i synnerhet illegala aborter, och att förhindra att barn övergavs.

Domstolen erinrade om att staterna har ett utrymme för sin bedömningar när det gäller att välja åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av artikel 8 avseende förhållanden mellan individer. Lagstiftningen på området varierade i konventionsstaterna och dessa måste därför tillåtas ett visst utrymme för sina bedömningar när de skall bestämma vilka åtgärder som är bäst ägnade att säkerställa att de rättigheter som garanteras genom konventionen tillförsäkras varje individ inom deras resp. jurisdiktion.

Domstolen konstaterade att O fått tillgång till sådana uppgifter om sin biologiska familj som inte gjorde det möjligt att identifiera den men som gjorde det möjligt för henne att spåra några av sina rötter, samtidigt som tredje mans intressen hade skyddats. För att underlätta för en person att efterforska sitt ursprung hade en särskild myndighet inrättats genom en lag av den 22 januari 2002. Denna lag hade redan trätt i kraft och O kunde använda sig av den. Den franska lagstiftningen försökte alltså skapa en jämvikt och tillräcklig proportionalitet mellan de motstående intressena. Frankrike hade därför inte överskridit ramen för det utrymme som måste tillåtas för dess bedömningar m.h.t. frågans svåra och ömtåliga natur. Domstolen fann därför med tio röster mot sju att det inte skett någon kränkning av artikel 8 och att klagomålet enligt artikel 14 var i stort sett detsamma som enligt artikel 8 och att det därför inte heller skett någon kränkning av artikel 14.

Skiljaktiga meningar
Ordförande, presidenten Wildhaber (Schweiz), och domarna Bratza (UK), Bonello (Malta), Loucaides (Cypern), Cabral Barreto (Portugal), Tulkens (Belgien) och Pellonpää (Finland) var eniga i en lång, välutvecklad skiljaktig mening och anförde i korthet bl.a. följande.

Domstolen har funnit att klagomålet inte så mycket avsåg om staten ingripit i O:s rättigheter som att den inte fullgjort sin skyldighet att handla och den måste därför undersöka om staten brustit i en positiv skyldighet. Dess uppgift var därför inte att ta reda på om ingreppet var proportionerligt i förhållande till det åsyftade målet utan att undersöka om den skyldighet som ålagts staten var oskälig m.h.t. individens rätt till skydd, även om det finns likheter mellan de principer som är tillämpliga i båda fallen i fråga om den jämvikt som skall råda mellan enskilda och allmänna intressen. Domstolen måste alltså undersöka om det rådde jämvikt mellan de motstående intressena och det är inte en fråga om vilket intresse som skall ta överhanden. Det måste göras en vägning av intressena och man måste pröva och undersöka om det franska system medförde en skälig jämvikt mellan motstående rättigheter och intressen. Och detta är kärnan i problemet. I följd av nationell lag och praxis var det inte möjligt att åstadkomma en jämvikt mellan intressena i detta fall. Modern hade en oinskränkt rätt att sätta ett lidande barn till världen och att döma det till livslång ovetskap. Effekten av moderns "absoluta vetorätt" är att barnets rättigheter, erkända av konventionen, blir helt försummade och bortglömda. Därtill kommer att modern på samma sätt kan lamslå tredje mans rättigheter, särskilt rättigheter som tillkommer den biologiske fadern eller syskon, vilka kan se sig fråntagna sina rättigheter enligt artikel 8. Mot denna bakgrund kan vi inte instämma i majoritetens slutsats att "O fått tillgång till sådana uppgifter om sin biologiska familj som inte gjorde det möjligt att identifiera den men som gjorde det möjligt för henne att spåra några av sina rötter, samtidigt som tredje mans intressen hade skyddats". Domstolen tycks ha ansett det förhållandet att O var adopterad som avgörande. Vi delar inte den uppfattningen. När det gäller skyddet för adoptivföräldrarna finns det inget i målet som talar för att de skulle motsätta sig O:s begäran. I fråga om skydd för det allmänna intresset finns det f.n. inga tillförlitliga uppgifter som stöder antagandet att det finns en risk för ökade aborter om man överger systemet med anonyma födslar. När det gäller statens utrymme för sina bedömningar i sig beror det inte bara på vilken eller vilka rättigheter som är i fråga utan också på arten av det intresse som berörs. Det är vår bestämda uppfattning att rätten till en identitet är den innersta kärnan i rätten till respekt för sitt privatliv. Det hade därför krävts största noggrannhet när de motstående intressena skulle sammanvägas. Domstolen har vidare funnit att staten hade ett större utrymme för sina bedömningar p.g.a. det fanns stora variationer mellan konventionsstaternas rättssystem. Detta synsätt stämmer enligt vår mening inte med de delar av komparativ lag som domstolen själv tillämpar. Genom att använda detta synsätt som stöd för att berättiga ett vitt bedömningsutrymme och för att förklara att moderns absoluta rätt att hålla sin identitet hemlig var förenligt med konventionen har majoriteten ställt uppfattningen om den europeiska samsynen på ända och gjort den meningslös. I stället för att låta konventionens rättigheter utvecklas med utgångspunkt i den praxis som har godtagits i en majoritet av länderna, har man använt en tolkning med hänvisning till den isolerade tillämpningen i ett enda land för att begränsa dessa rättigheter. Till skillnad mot majoriteten finner vi därför att den franska lagstiftningen inte har åstadkommit en rimlig jämvikt mellan de berörda intressena och att det därför skett en kränkning av artikel 8.

Till domen finn även fogat tre skiljaktiga motiveringar.

HÄNVISNINGAR
Pisano ./. Italien, dom (GC) 2002-10-24 (målet avskrivet och ej refererat i nyhetsbladet)
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06
Mikulic ./. Kroatien, dom 2002-02-07 (jfr. nr.2/02)
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Gaskin ./. U K, dom 1989-07-07
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr. nr. 3/02)
Salgueiro Da Silva Mouta ./. Portugal, dom 1999-12-21

ÖVRIGT


Under perioden den 11 februari - 6 mars 2003 har domstolen avgjort 16 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 11, 13, 20, 25 och 27 februari samt den 4 och 6 mars 2003.

11 februari
Fuchs ./. Polen (33870/96) byggnadsmål
Bukowski ./. Polen (38665/97) skadestånd
Bufferne ./. Frankrike (54367/00) arbetstvist

13 februari
Louerat ./. Frankrike (44964/98) brottmål

20 februari
Kind ./. Tyskland (44324/98) bolagsrätt
Marques Nunes ./. Portugal (52412/99) fordran

25 februari
Tímár ./. Ungern (36186/97) skadestånd
Appietto ./. Frankrike (56927/00) förvaltningsmål
Kroenitz ./. Polen (77746/01) skadestånd

27 februari
G o. M ./. Italien (31749/96) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr. 1
Textile Traders Ltd ./. Portugal (52657/99) brottmål
Niederböster ./. Tyskland (39547/98) umgängesrätt
Ferreira Alves ./. Portugal (53937/00) skadestånd

4 mars
Molnárová o. Kochanová ./. Slovakien (44965/98) skadestånd

6 mars
Ipsilanti ./. Grekland (56599/00) brottmål
Koumoutsea m.fl. ./. Grekland (56625/00) socialförsäkring

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

LITTERATUR


Erik Werlauff: Freedom of Expression, and Interference with the Freedom - Interests, conflicting interests and proportionality under the ECHR; Europarättslig Tidskrift nr 4/2002.

Human Rights Law Review nr 6/2002; se bl.a. Peter Binning; In Safe Hands? Striking the Balance between Privacy and Security - Anti-Terrorist Finance Measures.

Beträffande godkännande av protokoll nr 13 och ändring i lagen 1994:1219:

Prop. 2002/03:32, Tilläggsprotokoll till Europakonventionen - dödsstraffets totala avskaffande i Europa. - Bet. 2002/03:UU06, rskr 2002/03:101.




Senast ändrad: 2011-04-12