JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 5 2003

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 24 april - den 9 maj 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar mot andra länder

Aktas mot Turkiet
Bristfällig utredning av omständigheterna kring dödsfall som skett under förvar hos polisen var inte förenlig med artikel 38 punkt 1 a och kränkte artiklarna 2 och 3.

Tepe mot Turkiet
Liksom i föregående mål har turkiska myndigheters bristfälliga utredning av ett dödsfall ansetts innebära en kränkning av artikel 2.

Sylvester mot Österrike
När förhållandena för verkställighet av beslut enligt Haag-konventionen hade ändrats på grund av myndigheternas oförmåga att vidta rimliga åtgärder kränktes artikel 8.

Iglesias Gil och AUI mot Spanien
Ytterligare ett mål rörande Haag-konventionen där det skett en kränkning av artikel 8, när myndigheterna inte vidtagit lämpliga och effektiva åtgärder för att underlätta verkställigheten av beslut att bortfört barn skulle återföras.

Yvon mot Frankrike
När enskild part i expropriationsmål hade två myndigheter emot sig och allmänna ombudet var både part och sakkunnig kränktes principen om parternas likställdhet enligt artikel 6.1.

Yiltas Yildiz Turistik Tesileri A S mot Turkiet
Bestämmande av expropriationsersättning utan beaktande av att byggnadstillstånd meddelats för viss del av marken kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Ghitescu mot Rumänien

Popa m.fl. mot Rumänien
Ytterligare kränkningar av artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunna domar avseende återlämnande av förstatligad egendom.

Poltoratskiy, Kuznetsov, Nazarenko, Dankevich, Aliev och Khokhlich mot Ukraina
Förhållanden i dödscell kränkte artikel 3 och begränsningar av respekten för familjeliv och korrespondens saknade stöd i lag och kränkte därför artikel 8.

McGlinchey m.fl. mot U K
Bristande medicinsk vård i fängelse som medförde att heroinmissbrukare avled kränkte artikel 3.

Appleby m.fl. mot UK
Vägrat tillstånd att sätta upp stånd för namninsamling i privatägt köpcentrum kränkte in artiklarna 10 och 11.

Covezzi och Morselli mot Italien
Att föräldrar inte var delaktiga i förfarandet att omedelbart ta om hand deras barn kränkte inte artikel 8 men det var väl en kränkning av den artikeln när de inte i tillräcklig utsträckning fick delta i processen avseende sina föräldrarättigheter.

Domar i Grand Chamber

Kleyn m.fl. mot Nederländerna
Att högsta instans i förvaltningsmål, Statliga rådet, har dubbla uppgifter som rådgivande i lagstiftningsfrågor och som dömande instans, innebar i visst fall inte någon kränkning av kravet på opartiskhet enligt artikel 6.1.

Perna mot Italien
Fällande dom mot journalist för ärekränkning stred inte mot artikel 10 när journalisten inte försökt bevisa sanningshalten i sina påståenden.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname
=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Aktas mot Turkiet
(Ansökan nr. 24351/94, dom den 24 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Bristfällig utredning av omständigheterna kring dödsfall som skett under förvar hos polisen var inte förenlig medartikel 38 punkt 1 a och kränkte artiklarna 2 och 3.

E Aktas, EA, är turk och bosatt i Turkiet. Hans bror, YA, dog den 25 november 1990, en vecka efter det att han arresterats misstänkt för att ha förmedlat pengar och vapen till PKK. YA efterlämnade hustru och en dotter. Två polismän anklagades för att ha orsakat YA:s död genom att ha misshandlat honom under förhören. Poliserna frikändes i maj 1994. EA överklagade förgäves de frikännande domarna. - I Europadomstolen klagade EA över att artiklarna 2, 3, 13, 14, 34 och 38 hade kränkts, eftersom det inte gjorts någon noggrann och effektiv utredning som kunde leda till att de personer som var ansvariga för broderns död hade kunnat identifieras och straffas. Vidare hävdades att YA:s släktingar hade förvägrats effektiv tillgång till utredningsförfarandet.

Europadomstolen erinrade om att det är av yttersta vikt för systemet med enskildas klagorätt att staterna tillhandahåller nödvändiga medel för att möjliggöra att en ansökan kan prövas effektivt. Domstolen noterade tre faktorer som i det sammanhanget var av betydelse: regeringen hade varit oförmögen att spåra den läkare som dödförklarat YA, regeringen hade - av påstådda säkerhetsskäl - framhärdat i att höra 11 vittnen utan att EA fick vara närvarande och regeringen hade inte förmått lägga fram negativen till fotografier på den kropp som påstods vara YA. M.h.t. dessa omständigheter fann domstolen sig berättigad att dra vissa slutsatser av regeringens handlande. Domstolen konstaterade att två läkarutlåtanden visade att de beskrivna skadorna var förenliga med "mekanisk kvävning". Det var oklart exakt när YA avled men m.h.t. att det saknades sjukhusjournaler om dödsfallet utgick domstolen från att han avlidit i händerna på polisen. Domstolen fann det utom rimligt tvivel att han utsatts för våld som orsakat hans död. Domstolen fann att regeringen inte hade fullgjort sina skyldigheter att tillhandhålla alla nödvändiga uppgifter för att kommissionen och domstolen skulle kunna fullgöra sin uppgift att lägga fast fakta enligt artikel 38. 1 a).

När det gällde artikel 2 erinrade domstolen om att myndigheternas skyldighet att svara för hur en gripen person behandlas gjorde sig särskilt påmind när den gripne avlidit eller försvunnit. Omständigheterna kring YA:s död väckte statens ansvar. Det fanns inte något som talade för att dödsfallet varit berättigat enligt andra stycket av artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det hade skett en kränkning av artikel 2.

Skyldigheten att skydda rätten till liv kräver också att det sker en effektiv offentlig utredning när en person har dödats genom våld. Fem faktorer visade att utredningen avseende YA inte varit effektiv: undersökningen av förhörslokalen gjordes av medlemmar av den egna polismyndigheten, någon omedelbar underrättelse om YA:s död hade inte lämnats till behörig myndighet, det administrativa råd som skulle pröva frågan fyllde inte kravet på oberoende, polisernas agerande hade utretts av deras nära kollegor och vittnesuppgifter från poliserna upptogs först fyra månader efter dödsfallet. Domstolen fann därför enhälligt att det p.g.a. den bristfälliga utredningen av misshandeln skett en kränkning av artikel 3.

Vad härefter gällde artikel 13 i förening med artiklarna 2 och 3 framhöll domstolen att det, när någon blivit torterad av företrädare för staten, förutom lämplig ersättning även krävdes en noggrann och effektiv utredning som kunde leda till att de ansvariga identifierades och straffades. De nationella myndigheterna kunde inte anses ha fullgjort sina skyldigheter i detta hänseende. EA hade därför förvägrats ett effektivt rättsmedel med avseende på broderns död och tillgång till andra rättsmedel, bl.a. för att begära ersättning. Domstolen fann mot denna bakgrund med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 13.

Slutligen konstaterade domstolen att YA gripits som misstänkt för samröre med PKK. Den misshandel han utsatts för kunde därför inte bero på hans etniska ursprung.  Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artiklarna 2 och 3 samt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 34.

HÄNVISNINGAR
Avsar v. Turkiet, dom 2001-07-10
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
McKerr ./. U K, beslut  2000-04-04
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Tanrikulu ./. Turkiet (GC), dom    1999-07-08
Timurtas ./. Turkiet, dom 2000-06-13
Orhan ./. Turkiet, dom 2002-06-18 
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Salman ./. Turkiet (GC), dom 2000-06-27
Ertak ./. Turkiet, dom 2000-05-09
Ogur ./. Turkiet, dom 1999-05-20 
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18
Dulas ./. Turkiet, dom 2001-01-30          
Selçuk o. Asker ./. Turkiet, dom 1998-04-24           
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                                                 
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25                           
Ülkü Ekinci ./. Turkiet, dom 2002-07-16                   
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27                     
Tanli ./. Turkiet, dom 2001-04-10 

 

Tepe mot Turkiet
(Ansökan nr 27244/95, dom den 9 maj 2003)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen har här meddelat dom i ytterligare ett mål där turkiska myndigheters bristfälliga utredning av ett dödsfall, liksom i föregående mål, har ansetts innebära en kränkning av artikel 2.

Sylvester mot Österrike
(Ansökningar nr. 36812/97 och 40104/98, dom den 24 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

När förhållandena för verkställighet av beslut enligt Haag-konventionen hade ändrats på grund av myndigheternas oförmåga att vidta rimliga åtgärder kränktes artikel 8.

De sökande är T Sylvester, TS, medborgare och bosatt i USA och hans dotter, CS, född 1994 och bosatt i Österrike med dubbelt medborgarskap. TS gifte sig med en österrikiska och de bosatte sig i USA där deras dotter föddes. De hade gemensam vårdnad om dottern enligt lagen i Michigan. I oktober 1995 lämnade hustrun USA och reste till Österrike med dottern utan TS:s samtycke. Denne begärde i Österrikiska domstolar att dottern skulle återlämnas till honom enligt Haagkonventionen. Han fick bifall till sin talan i december 1995 och moderns alla överklaganden avslogs. I april 1996 beviljades TS:s skilsmässoansökan i USA och han tilldömdes ensam vårdnaden om CS om hon skulle återvända till USA. TS begärde och beviljades verkställighet av beslutet att CS skulle återlämnas till USA av en domstol i Graz. Med hjälp av polis, låssmed och socialtjänst genomsöktes moderns bostad men barnet återfanns inte. I maj 1996 överklagade modern verkställighetsbeslutet. Detta hävdes och målet visades åter till första instans för utredning av om förhållandena hade ändrats sedan det beslöts att barnet skulle återlämnas till USA. TS överklagade detta beslut, vilket dock fastställdes. Den österrikiska domstolen fann härefter att förhållandena hade ändrats och att det allvarligt skulle skada barnets psykiska hälsa om hon skildes från modern. TS fick dock några timmars bevakat umgänge med dottern den 2, 3 och 4 juni 1997. Modern fick därefter ensam vårdnaden i december 1997. - I Europadomstolen klagade TS under åberopande av artikel 8 och artikel 6 över att Högsta domstolen hade beslutat om omprövning av frågor som redan beslutats och att detta hindrat att barnet återlämnats till sin far.

Europadomstolen erinrade om att syftet med artikel 8 är att skydda individen från godtyckliga ingrepp av myndigheterna och att myndigheterna kan ha positiva skyldigheter att säkerställa en effektiv respekt för familjelivet. En av dessa skyldigheter är att vidta åtgärder för att verkställa en förälders rätt att återförenas med sitt barn även om skyldigheten inte är absolut. Alla de inblandades intressen måste beaktas och särskilt barnets intressen och myndigheterna måste göra en rimlig avvägning mellan de olika intressena. Avgörande i sådana här fall var om alla nödvändiga åtgärder hade vidtagits för att underlätta för barnet att återvända. Att tiden går kan medföra oåterkalleliga konsekvenser för relationen mellan barnet och den förälder som det inte bor med. Visserligen kunde förhållandena ändras så att verkställighet inte borde ske, men förändringen fick inte bero på statens oförmåga att vidta alla rimliga åtgärder. De österrikiska domstolarnas beslut att upphäva verkställighetsbeslutet hade i mycket stor utsträckning grundats på den tid som gått. De österrikiska myndigheterna hade brustit när det gällde att vidta sådana omedelbara åtgärder som rimligen kunde ha förväntats av dem. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av TS:s och hans dotters rätt till respekt för sina familjeliv enligt artikel 8. Domstolen fann vidare enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 6, eftersom detta täcktes av prövningen enligt artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom (GC) 2000-01-25
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                 
Olsson ./. Sverige (no.2), dom 1992-11-27
W. ./. U K, dom 1987-07-08
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-02-25
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24

 

Iglesias Gil och AUI mot Spanien
(Ansökan nr. 56673/00, dom den 29 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Domstolen har här prövat ytterligare ett mål rörande Haag-konventionen. Även i detta mål har domstolen enhälligt funnit att det skett en kränkning av artikel 8, när myndigheterna inte vidtagit lämpliga och effektiva åtgärder för att underlätta verkställigheten av beslut att bortfört barn skulle föras tillbaka till sin mor.

Yvon mot Frankrike
(Ansökan nr. 44962/98, dom den 24 april 2003)
Domen finns endast på franska.

När enskild part i expropriationsmål hade två myndigheter emot sig och allmänna ombudet var både part och sakkunnig kränktes principen om parternas likställdhet enligt artikel 6.1.

Yvon, Y, är vinodlare och han ägde tidigare ett markområde om 21 ha med boningshus och ekonomibyggnader, vilket exproprierades för byggande av en genomfartsled. Eftersom parterna inte kom över ens om expropriationsersättningen överlämnades frågan till rätten. Domaren bestämde ersättningen till ca. 220 000 EUR, vilket Y inte godtog. Han ansåg att han borde få närmare 574 000 EUR och överklagade. Han begärde att få en kopia av vissa handlingar som expropriationsmyndigheten stött sig på men vägrades detta av den person som uppträtt som (ung.) allmänt ombud i förfarandet. Denne person gav också in ett överklagande, eftersom han ansåg att det bestämda beloppet var alltför högt. Enligt regeringens uppgift fick parterna del av det som åberopades i detta överklagande. Hovrättens expropriationsavdelning avfärdade Y:s påståenden om att den aktuelle personen satt på två stolar. Y:s vidare överklagande till Kassationsdomstolen avslogs i april 1998. - I Europadomstolen klagade Y över att förfarandet inte varit kontradiktoriskt eftersom allmänna ombudet inte kunde åläggas att kommunicera sina synpunkter. Han hävdade vidare att allmänna ombudet, som spelat en viktig roll i bestämmandet av expropriationsersättningen, hade fått utföra sin talan inför rätten sist till nackdel för honom själv. Y hävdade slutligen att allmänna ombudet hade en privilegierad ställning i processen och att principen om parternas likställdhet därför hade kränkts.

Europadomstolen konstaterade att i ett mål om expropriationsersättning hade den vars mark exproprierats både expropriationsmyndigheten och allmänna ombudet emot sig. De båda myndigheterna som ibland representerades av en och samme tjänsteman åtnjöt avsevärda fördelar i form av tillgång till relevanta uppgifter och tillgång till fastighetsregistret. Därtill var allmänna ombudet både sakkunnig och part i målet. Han spelade en dominerande roll och hade ett betydande inflytande på domaren. Kombinationen av dessa faktorer skapade en obalans till nackdel för den vars mark hade exproprierats i strid med principen om parternas likställdhet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det gällde klagomålet över att vissa handlingar inte hade kommunicerats erinrade domstolen om att principen om ett kontradiktoriskt förfarande i ett civilmål inte innebär ett krav på parterna att kommunicera handlingar som inte ens domaren fått del av. Inte heller det förhållandet att allmänna ombudet inte behövde ge in sina skriftliga synpunkter i första instans innebar att tvåpartsprincipen kränktes. Den omständigheten att allmänna ombudet fick lägga fram sina synpunkter sist stod inte heller i strid med artikel 6.1, eftersom Y fått del av dem skriftligen och också fått rimlig möjlighet att bemöta dem. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Bönisch ./. Österrike, dom 1985-05-06                     
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20

 

Yiltas Yildiz Turistik Tesileri A S mot Turkiet
(Ansökan nr. 30502/96, dom den 24 april 2003)
Domen finns endast på franska

Bestämmande av expropriationsersättning utan beaktande av att byggnadstillstånd meddelats för viss del av marken kränkte artikel 1 i protokoll nr. 1.

Yiltas Yildiz Turistik Tesisleri A S, bolaget, är ett turkiskt företag inom byggnadsbranschen registrerat i Istanbul. Bolaget köpte 1987 nära 4 000 000 kvm privatägd skog för ca. 7 600 000 USD och fick byggnadstillstånd för en del av marken. Några månader senare delgavs bolaget ett beslut om expropriation meddelat 1977. Bolagets ansökan om upphävande av expropriationsbeslutet avslogs och bolaget begärde då ytterligare expropriationsersättning i allmän domstol. En av domstolen utsedd sakkunnig värderade egendomen till ca 3 860 000 USD. Bolaget erhöll emellertid i slutfasen av förfarandet ca 67 800 USD, en ersättning som beräknats m.h.t. byggnadsvärdet och den årliga avkastningen av skogen. - I Europadomstolen åberopade bolaget artikel 1 i protokoll nr. 1 och hävdade att tilläggsersättningen inte återspeglade markens rätta värde.

Europadomstolen konstaterade att de nationella domstolarna hade bestämt ersättningen utan att beakta värdet på den mark för vilken byggnadstillstånd hade meddelats. Även om domstolen inte kunde sätta sin egen värdering i stället för den som gjorts, fann den att bolaget i tillräcklig utsträckning hade visat att det bestämda ersättningsbeloppet var oskäligt jämfört med egendomens värde. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr. 1.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. UK, dom 1986-02-21
Iatridis ./. Grekland, dom (GC)1999-03-25          
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23   
Les saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09         
Malama ./. Grekland, dom 2001-03-01
Platakou ./. Grekland, dom 2001-01-11   
Jokela ./. Finland, dom 2002-05-21 (jfr. nr 6/02)

 

Ghitescu mot Rumänien
(Ansökan nr. 32915/96, dom den 29 april 2003)

Popa m.fl. mot Rumänien
(Ansökan nr. 31172/96, dom den 29 april 2003)
Domarna finns endast på franska. 

Ytterligare kränkningar av artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr. 1 genom upphävande av lagakraftvunna domar avseende återlämnande av förstatligad egendom.

Domstolen fann inledningsvis att upphävandet av lagakraftvunna domar stred mot rättssäkerhetsprincipen och att det därmed skett ett ingrepp i rätten till en rättvis rättegång. Domstolen framhöll vidare att Högsta domstolens beslut att de lägre domstolarna saknade behörighet att pröva sökandens yrkande om äganderätt till den förstatligade egendomen i sig stred mot rätten till domstolsprövning. Domstolen fann därför i båda fallen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann att de sökandes äganderätt hade fastslagits genom lagakraftvunna domar och att de därför haft egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr. 1. Genom Högsta domstolens beslut att upphäva de lagakraftvunna domarna hade de fråntagits sin egendom. De sökande hade därför fått bära en alltför tung börda och den balans som skall råda mellan enskilda och allmänna intressen hade därmed rubbats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr. 1.

Se liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03 och 3/03.

HÄNVISNINGAR
Brumarescu ./. Rumänien, dom 1999-10-28

 

Poltoratskiy, Kuznetsov, Nazarenko, Dankevich, Aliev och Khokhlich mot Ukraina
(Ansökningar nr. 38812/97, 39042/97, 39483/98, 40679/98, 41220/98 respektive 41707/98, domar den 29 april 2003)
Domarna finns endast på engelska. 

Förhållanden i dödscell kränkte artikel 3 och begränsningar av respekten för familjeliv och korrespondens saknade stöd i lag och kränkte därför artikel 8.

De sökande P, K, N, D, A och Kh sitter alla i fängelse. A är dömd för organiserad brottslighet samt medhjälp och försök till mord. De övriga är alla dömda för mord. Samtliga var dömda till döden. Verkställigheten av dödsstraffen sköts upp genom beslut av Ukrainas president i mars 1997 och den 22 februari 2000 avskaffades dödsstraffet i Ukraina. De sökandes dödsstraff omvandlades till livstids fängelse i juni 2000. Under 1997 konstaterades att Kh hade tuberkulos. - I Europadomstolen klagade samtliga över att deras förhållanden i dödscell innebar en omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 och över kränkningar av artikel 8. P och K klagade även över att det skett kränkningar av artikel 9, eftersom de vägrats besök av en präst. Kh och D klagade över att de inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel och åberopade artikel 13.

Europadomstolen noterade att P, K och A hävdat att de blivit slagna och misshandlade i fängelse. Det hade dock inte kommit fram något som gav stöd åt deras påståenden. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 3 beträffande P, K och A.

P och K hade emellertid anfört andra berättigade klagomål på hur de behandlats av fängelsepersonalen. I olika hänseenden krävdes att det gjordes en ordentlig utredning som kunde leda till att de skyldiga identifierades och straffades. Varken P eller K hade läkarundersökts förrän den 28 oktober 1998 och det fanns inga handlingar som visade vilken utredning som gjorts. Inte heller tycktes någon utomstående myndighet ha varit inblandad i utredningen. Domstolen delade kommissionens uppfattning att utredningarna varit både slentrianmässiga och ytliga och att de inte visade att det gjorts några allvarliga försök att ta reda på vad som verkligen hade hänt i fängelset i september 1998. Domstolen fann därför enhälligt beträffande P och med sex röster mot en beträffande K att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

Varken P eller K hade tillåtits besök av en präst och de hade inte heller tillåtits delta i gudstjänster som andra fångar. Detta ingrepp hade inte haft stöd i lag utan bara i en intern instruktion som inte fyllde kraven för att anses som lag. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 9 avseende P och K.

När det gällde de klagandes förhållanden i dödscellerna erinrade domstolen i samtliga mål om att förbudet i artikel 3 mot tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling är absolut, oberoende av omständigheterna och offrets eget uppträdande. Domstolen noterade att när ett dödsstraff dömts ut utgjorde den dömdes personliga förhållanden samt interneringens längd och omständigheterna i samband med avvaktan på att straffet verkställdes exempel på faktorer som kunde medföra att behandlingen eller straffet kunde hänföras till artikel 3. Domstolen kunde visserligen bara pröva klagomålen till den del de avsåg tiden efter den 11 september 1997 när konventionen trädde i kraft i Ukraina, men den kunde beakta hela den tid som de klagande varit internerade när det gällde att bedöma vilken effekt förhållandena haft på dem.

De klagande hade varit dömda till döden ända fram till dess straffen omvandlades till livstids fängelse i juni 2000. Användandet av dödsstraff i Ukraina har kritiserats starkt av Europarådet. Totalt 212 avrättningar har noterats under tiden den 9 november 1995 till den 11 mars 1997. Fram till dess att dödsstraffet avskaffades formellt i februari 2000 måste de klagande ha känt ångest och oro över sin framtid även om risken för att straffen skulle verkställas minskade med tiden. Domstolen såg särskilt allvarligt på det förhållandet att de klagande ända fram till maj 1998, om inte längre, varit inlåsta 24 timmar om dygnet i ett begränsat utrymme utan dagsljus. De hade inte fått någon motion utomhus och liten eller ingen möjlighet till aktiviteter eller mänskliga kontakter. Detta gällde särskilt beträffande K som isolerats efter ett självmordsförsök i september 1998. Även om det inte fanns något som talade för att det funnits en avsikt att behandla de klagande förnedrande eller nedsättande, måste förhållandena ha orsakat dem avsevärt psykiskt lidande som förringade deras mänskliga värdighet. När förhållandena förbättrades i maj 1998 hade de klagande varit internerade mellan 12 och 30 månader. Domstolen hade beaktat Ukrainas socio-ekonomiska problem och fängelsemyndighetens svårigheter samt införandet av en ny lagstiftning. Bristen på resurser kunde emellertid i princip inte berättiga så dåliga förhållanden i fängelset som innebar en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det i samtliga fall skett en kränkning av artikel 3 med avseende på de klagandes förhållanden i dödscell.

Under perioden den 11 september 1997 till den 11 juli 1999 hade de restriktioner som lagts på de klagandes möjligheter att få ta emot besök av och brev från sina närstående, att få ta emot paket med mat, kläder eller toalettartiklar samt att få kontakt med omvärlden genom TV och radio inneburit ingrepp från myndigheternas sida i de klagandes rätt till respekt för sitt privatliv och sin korrespondens. Domstolen erinrade om att sådana ingrepp måste ha stöd i lag, vidtas i ett legitimt syfte och vara nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att uppnå det syftet. För att fylla det första av dessa krav måste lagen vara tillgänglig för berörda personer som också måste kunna förutse konsekvenserna därav. Även om den aktuella lagen hade gett en grund för de beslutade interneringsförhållandena så hade myndigheterna inte hänvisat till dessa bestämmelser när de informerade de klagande eller deras anhöriga om vilka regler som gällde för en person i dödscell. Sedan straffen vunnit laga kraft hade de klagandes förhållanden reglerats av en instruktion, som var en intern och opublicerad handling, vilken inte var tillgänglig för allmänheten. Denna instruktion ersattes med tillfälliga föreskrifter som trädde i kraft den 11 juli 1999, vilka var tillgängliga för allmänheten och varigenom de dödsdömdas rättigheter vidgades, särskilt när det gällde att ta emot paket, obegränsad brevväxling och månadsvisa besök av släktingar på upp till två timmar. Dessa regler hade emellertid inte gällt för de klagande före den 11 juli 1999. Domstolen fann därför enhälligt i samtliga fall att det skett en kränkning av artikel 8 för tiden den 11 september 1997 till den 11 juli 1999 men inte därefter.

HÄNVISNINGAR
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16                
McCann ./. U K, dom 1995-09-27
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02 
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06                    
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Valašinas ./. Litauen, dom 2001-07-24                     
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                                                   
Soering ./. U K, dom 1989-07-07  
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-   03-06                   
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15            
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16                                
Silver m.fl. ./. U K,  dom 1993-03-25                         
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-23                         
Kruslin ./. Frankrike, dom  1990-04-24
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24                        

 

McGlinchey m.fl. mot U K
(Ansökan nr. 50390/99, dom den 29 april 2003)
Domen finns endast på engelska.

Bristande medicinsk vård i fängelse som medförde att heroinmissbrukare avled kränkte artikel 3.

De sökande, MG, är son, dotter respektive mor till JM, som dog vid 31 års ålder i januari 1999. JM hade ett långvarigt heroinmissbruk samt astma och hon dömdes för stöld till fyra månaders fängelse den 7 december 1998. I fängelset visade JM tydliga tecken på heroinabstinens med kräkningsanfall och viktförlust. Dagen efter det att hon togs in i fängelse fick hon träffa en läkare som skrev ut behandling för hennes olika åkommor, inklusive medicin för heroinabstinensen. Behandlingsjournalen visade att hon fått en dos av den föreskrivna drogen vid middagstid den 8 december 1988 och anger att JM är "inlåst för uppfostran". Läkaren träffade åter JM den 10 december och skrev ut en injektion mot hennes fortsatta abstinensbesvär samt gav instruktionen för hur hennes vikt skulle kontrolleras. När han träffade henne dagen därpå fann han hennes allmäntillstånd stabilt. JM träffade därefter inte någon läkare de följande två dagarna. Hon togs in på sjukhus den 14 december 1998 och överfördes dagen därpå till intensivvården där hon fick livsuppehållande behandling och kraftigt lugnande medel. JM avled den 3 januari 1999. I obduktionsrapporten noterades att anledningen till hennes kräkningsanfall inte hade fastslagits. Vid det rättsliga förhöret avseende dödsorsaken ville juryn inte slå fast att JM dött en naturlig död. MG konsulterade en läkare för att  föra talan om försumlighet men avråddes av en advokat eftersom det inte fanns tillräckliga bevis för att fastslå orsakssambandet mellan JM:s död och brister i vården. De fullföljde inte sin talan. - I Europadomstolen åberopade MG artikel 3 och hävdade att JM före sin död behandlats på ett omänskligt och förnedrande sätt i fängelset och att det saknats ett effektivt rättsmedel för dem att klaga. De gjorde bl.a. gällande att fängelsemyndigheten avsiktligt hade undanhållit JM:s medicinering och låst in henne i hennes cell som straff för hennes uppträdande, att hon fått sina mediciner oregelbundet och att hon lämnats liggande i sina spyor.

Europadomstolen erinrade om att en misshandel måste nå en viss svårighetsgrad för att kunna hänföras till artikel 3 och om att staten har en skyldighet att se till att en person interneras under sådan förhållanden som är förenliga med respekt för mänsklig värdighet, innefattande lämpliga åtgärder för hans hälsa och välbefinnande i form av erforderlig medicinsk behandling. De klagandes påståenden att fängelsemyndigheten underlåtit att förse JM med medicin mot hennes heroinabstinens och låst in henne i hennes cell som straff saknade stöd. Enligt den medicinska journalen hade hon vid ett tillfälle den 8 december 1998 enligt läkares ordination inte fått föreskriven medicin p.g.a. ett blodtrycksfall. Uttrycket "inlåst för uppfostran"  hade förklarats vara det normala förfarandet för fångar som inte deltog i utbildning utan som under den tiden skulle stanna i sina celler. M.h.t. behovet av att JM omgående överfördes till sjukhus kunde bristen när det gällde att torka bort hennes spyor tillräckligt inte anses som en förnedrande behandling. Bristerna i fråga om att ge JM hennes medicin i tid hade inte visats påverka JM negativt eller orsaka henne obehag. När det gällde frågan om det vidtagits tillräckliga åtgärder tillräckligt snabbt för att kunna behandla JM:s abstinensbesvär fann domstolen att även om hennes tillstånd kontrollerats regelbundet från den 7 till den 12 december 1998 så hade hon under den tiden återkommande kräkningsanfall och tappade avsevärt i vikt. Bortsett från vissa tecken på förbättring den 12 och 13 december, då ingen läkare såg till henne, framgick av bevisningen att JM den 14 december förlorat mycket i vikt och att hon blivit uttorkad. Förutom att detta orsakat henne obehag och lidande hade det utsatt henne för allvarliga risker. Fängelsemyndigheten hade därmed inte fullgjort sina skyldigheter för att tillhandahålla erforderlig medicinsk vård. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 3.

Syftet med artikel 13 är att det skall finnas ett nationellt rättsmedel som kan pröva ett klagomål enligt konventionen i sak och bevilja lämplig ersättning. Domstolen konstaterade att de rättsmedel som fanns tillgängliga internt i fängelset inte hade kunnat ge JM rätt till ersättning för skada som hon redan lidit. Det fanns i engelsk lag ingen möjlighet till ersättning för ett sådant lidande som domstolen funnit utgöra en kränkning av artikel 3. Det borde ha funnits en möjlighet att söka ersättning för den ideella skada som JM lidit. Det saknades således rättsmedel för att få en prövning av kvaliteten på den vård som JM fått i fängelset och av möjligheten att få ersättning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

Den engelske domaren Sir Nicolas Bratza var delvis skiljaktig och ansåg inte att fängelsemyndigheterna brustit när det gällde att ge JM erforderlig vård på sådant sätt att det uppstått en kränkning av artikel 3.

Ordförande den franske domaren Jean-Paul Costa hade en skiljaktig motivering.

HÄNVISNINGAR
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30                            
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26                      
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                           
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25                           
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Z. m.fl. ./. U K, dom (GC) 200l-      05-10                                                
Boyle och Rice ./. U K, dom 1988-04-27                  
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02 

 

Appleby m.fl. mot UK
(Ansökan nr. 44306/98, dom den 6 maj 2003)
Domen finns endast på engelska. 

Vägrat tillstånd att sätta upp stånd för namninsamling i privatägt köpcentrum kränkte inte artiklarna 10 och 11.

De sökande, A, är tre privatpersoner bosatta i Washington i England och en miljögrupp som de startat i syfte att agera för att det enda allmänna lekområdet nära stadens centrum inte skulle bebyggas. I mars och april 1998 påbörjades namninsamlingar för att förmå kommunfullmäktige att avstå från byggnadsprojektet. De sökande försökte sätta upp ett stånd med skyltar i "Gallerian", ett affärsområde som blivit stadens faktiska centrum. De hindrades emellertid av ett privatägt företag som ägde större delen av affärsområdet och som enligt nationell lag hade behörighet att hindra aktiviteter som utan tillstånd skedde på dess mark. De sökande vägrades tillstånd i april 1998 med motiveringen att ägaren till gallerian intog en strängt neutral hållning i alla politiska och religiösa frågor. De sökande hävdade att andra organisationer fått tillstånd att göra insamlingar och sätta upp stånd och skyltar i gallerian. - I Europadomstolen åberopade de sökande artiklarna 10, 11 och 13.

Europadomstolen fann att även om yttrandefrihet är en betydelsefull rättighet så är den inte obegränsad. De rättigheter som tillkommer köpcentrats ägare måste också beaktas. Domstolen var inte övertygad om att det skulle finnas en automatisk rätt att gå in på privat mark eller ens på en statsägd egendom, men om ett förbud att få tillgång till marken skulle medföra att ett effektivt utnyttjande av  yttrandefriheten förhindrades ville domstolen inte utesluta möjligheten av att det skulle kunna uppkomma en positiv skyldighet för staten att skydda en konventionsrätt genom att reglera egendomsrättigheterna.

I det aktuella fallet hade de sökande emellertid haft alternativa möjligheter att föra ut sitt budskap till allmänheten och de hade egentligen inte hindrats att göra detta genom de begränsningar som ägaren till köpcentrat lagt på dem. Huruvida de skulle fått fler namnunderskrifter om det fått sätta upp sitt stånd i köpcentrat kunde man bara spekulera om. Regeringen hade inte brustit i fråga om någon positiv skyldighet för att skydda de sökandes yttrandefrihet eller mötesfrihet. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 10 eller artikel 11.

Artikel 13 kan inte tolkas så att den kräver ett rättsmedel mot innehållet i nationell lagstiftning. Skulle så vara fallet måste domstolen kräva att alla konventionsstaterna inkorporerade konventionen i sina nationella lagstiftningar. Efter den 2 oktober 2000, när lagen om mänskliga rättigheter trädde i kraft i England, hade de sökande kunnat föra sina klagomål till nationell domstol. Europadomstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Özgür Gündem ./. Turkiet, dom 2000-03-16
Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29            
Rees ./. U K, dom 1986-10-17       
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21

 

Covezzi och Morselli mot Italien
(Ansökan nr. 52763/99, dom den 9 maj 2003)
Domen finns endast på franska. 

Att föräldrar inte var delaktiga i förfarandet att omedelbart ta om hand deras barn kränkte inte artikel 8 men det var väl en kränkning av den artikeln när de inte i tillräcklig utsträckning fick delta i processen avseende sina föräldrarättigheter.

Covezzi och hans hustru Morselli, CM, bodde vid den aktuella tidpunkten i Modena. De har fem barn födda 1987, 1989, 1991, 1994 och 1999. M bor numera i Frankrike med det femte barnet som är fött där. I juni 1998 påstod en av barnens kusiner, då 12 år, utan att anklaga C och M, att hon och hennes bror samt flera andra barn, däribland CM:s fyra äldsta barn, hade utsatts för sexuella övergrepp av vissa familjemedlemmar, dels i en privatbostad, dels enligt satanistisk ritual på en kyrkogård. I november 1998 fann en ungdomsdomstol, utan att höra CM,  att de hade åsidosatt sina skyldigheter som föräldrar genom att inte uppmärksamma att deras barn utsatts för upprepade sexuella övergrepp. Domstolen beslöt att ta om hand barnen och de placerades i fyra skilda hem. Alla kontakter barnen emellan och mellan dem och föräldrarna bröts. Motstridiga läkarutlåtanden presenterades i fråga om barnen utsatts för övergrepp eller ej. Flera släktingar dömdes för övergrepp på barnen, bl.a. morfadern. Föräldrarna försökte förgäves få omhändertagandebeslutet upphävt, men de kunde enligt italienska lag inte överklaga till annan domstol när ungdomsdomstolen hade tillämpat ett förfarande för brådskande fall. CM ansökte vidare utan framgång om att barnen skulle flyttas till ett och samma hem och att de skulle få besöka dem. Under tiden uppgav ett av barnen att hon utsatts för övergrepp av C under M:s medverkan och att även hennes bröder blivit utsatta på liknande sätt. I följd härav väcktes åtal och CM dömdes slutligen i september 2002 till 12 års fängelse vardera och de fråntogs samtidigt sina föräldrarättigheter. - I Europadomstolen klagade CM över att familjen splittrats, att barnen placerats i skilda hem och över att familjemedlemmarna inte tillåtits ha någon kontakt. De klagade också över att de inte kunnat överklaga ungdomsdomstolens beslut. De åberopade artiklarna 6, 8 och 13.

Europadomstolen konstaterade att ingreppet i de sökandes rätt till respekt för sina familjeliv skett i enlighet med lag samt att det skett i legitima syften att skydda moral och hälsa, att skydda andras fri- och rättigheter och att skydda barnens hälsa. När det gällde om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle skulle det prövas om de skäl som angetts för att berättiga ingreppet var relevanta och tillräckliga.

När det gällde omhändertagandebeslutet var detta grundat på tillräckliga och relevanta skäl, bl.a. starka antaganden att barnen utsatts för övergrepp och att föräldrarna saknade förmåga att skydda dem. M.h.t. omständigheterna kunde omhändertagandebeslutet anses proportionerligt och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 8.

I fråga om att föräldrarna inte hörts innan beslutet om omhändertagande erinrade domstolen om att det kan vara både omöjligt och inte ens önskvärt att göra föräldrarna delaktiga i brådskande fall. M.h.t. de nära relationerna mellan CM och de personer som misstänktes för övergreppen, bl.a. M:s far och bröder, kunde det bli till skada för barnen om upplysningar om ingreppet lämnades i förväg. Myndigheterna kunde inte kritiseras för att ha handlat oproportionerligt när de bedömde att de var skyldiga att skydda barnen från påtryckningar från familjen. Domstolen fann med fem röster mot två att det inte heller i detta hänseende hade skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen fann vidare att parterna lämnat olika beskrivningar av hur verkställigheten av omhändertagandebeslutet skett. Föräldrarna hade emellertid inte företett någon bevisning till stöd för att det använts våld på det sätt de påstått. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 8 i detta hänseende.

Att all kontakt mellan föräldrar och barn hade brutits och att barnen placerats i skilda hem hade skett i syfte att skydda barnen och för att se till att vart och ett av dem fick det stöd och skydd som behövdes. Domstolen beaktade även målets svårighetsgrad och barnens önskan att inte behöva återvända till sin familj. De förklaringar som lämnats av myndigheterna var rimliga och tillräckliga för att åtgärderna skulle anses "nödvändiga" i konventionens mening och proportionerliga i förhållande till det legitima syftet. Domstolen fann därför enhälligt att det i dessa hänseenden inte skett någon kränkning av artikel 8.

När det så gällde förfarandet i ungdomsdomstolen noterade domstolen att CM getts tillfälle att upplysa den rättsliga myndigheten om sina tvivel i fråga om socialtjänstens och expertvittnenas kompetens och goda vilja. Domstolen ansåg sig berättigad att beakta hur lång tid förfarandet pågått, eftersom dröjsmål kunde leda till att målets utgång kom att bestämmas av faktiska förhållanden innan domstolen ens haft förhandling. Domstolen konstaterade att de sökande under en tid av mer än fyra månader inte varit delaktiga i förfarandet, eftersom de saknade rätt att ifrågasätta omhändertagandebeslutet och att ge uttryck för sin uppfattning. De hade inte hörts förrän den 31 mars 1999. Domstolen noterade vidare att det tagit 20 månader att pröva frågan om CM:s föräldrarättigheter. Dessutom hade föräldrarna inte haft någon rätt att överklaga ungdomsdomstolens beslut. De hade dock utan framgång givit in sju ansökningar för att ifrågasätta beslutet. Vid sådana förhållanden hade föräldrarna inte i tillräcklig utsträckning gjorts delaktiga i beslutsprocessen avseende sina föräldrarättigheter. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8. Domstolen fann enhälligt att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 6 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 13.

Skiljaktiga meningar
Den italienske domaren Bonello var skiljaktig i den del där domstolen fann att det skett en kränkning av artikel 8. Han ansåg bl.a. att var och en visserligen har rätt att vara delaktig i en beslutprocess rörande sina rättigheter och skyldigheter men att de nationella myndigheterna, m.h.t. de fruktansvärda och brådskande omständigheterna i fall som det aktuella, var bättre lämpade än en överstatlig domstol att bedöma vilka åtgärder som måste vidtas för att skydda barnen och för att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan barnens och deras föräldrars intressen. Det nationella förfarandet kunde därför anses ligga inom ramen för myndigheternas "margin of appreciation" och staten kunde därför inte kritiseras för någon kränkning.

Den danske domaren Lorenzon och den kroatiska domaren Vajic var skiljaktiga i fråga om att föräldrarna inte hörts innan beslutet att omhänderta barnen. De ansåg att så borde ha skett och att det därför hade skett en kränkning av artikel 8 i det hänseendet.

HÄNVISNINGAR
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                    
Bronda ./. Italien, dom 1998-06-09                           
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26              
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-09-24                  
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10                                                                                  
A ./. U K, dom 1998-09-23            
K o. T ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12                                                                            
Venema ./. Nederländerna, dom 2002-12-17 (jfr. nr 1/03)                                                 
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24               
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13                              
W ./. UK, dom 1987-07-08

GRAND CHAMBER

Domstolen har den  6 maj  2003 meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

I målet Tahsin Acar mot Turkiet, ansökan nr. 26307/95, beslöt domstolen att avslå Turkiets begäran att målet skulle avskrivas enligt artikel 37.1 c) på grund av att frågan lösts. Domstolen fann att Turkiets ensidiga förklaring inte var tillräcklig och beslöt därför att målet skulle fortsätta med en prövning i sak. Målet refereras därför inte nu.

 

Kleyn m.fl. mot Nederländerna
(Ansökningar 39343/98, 39651/98, 43147/98 och 46664/99, dom den 6 maj 2003)

Att högsta instans i förvaltningsmål, Statliga rådet, har dubbla uppgifter som rådgivande i lagstiftningsfrågor och som dömande instans, innebar i visst fall inte någon kränkning av kravet på opartiskhet enligt artikel 6.1.

De sökande, K, är 23 nederländska medborgare och 12 holländska bolag, vars hem eller lokaler är belägna på eller i närheten av spåret för en ny järnväg från Rotterdam till tyska gränsen. K var delaktiga i ett förfarande för att besluta den exakta sträckningen av järnvägen, det s.k. sträckningsbeslutet. Detta beslut fattades enligt det förfarande som angavs i en transport- och infrastrukturplanelag, vilken trädde i kraft den 1 januari 1994. I beslut den 28 maj 1998 av förvaltningsrättsenheten vid Council of State avslogs de flesta av K:s klagomål, men i vissa fall fattades beslut om en delvis ändrad sträckning av banan. K:s överklagande av dessa ändringsbeslut avslogs. - I Europadomstolen åberopade K artikel 6.1 och hävdade att förvaltningsrättsenheten inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol, eftersom Council of State utövade dels en rådgivande funktion, genom att avge rådgivande yttranden i lagstiftningssammanhang, dels dömande funktioner, genom att pröva överklaganden enligt förvaltningsrättslig lag. K åberopade domstolens dom i målet Procola mot Luxembourg och gjorde gällande att Council of State hade lämnat regeringen råd i fråga om den aktuella planlagen och att det ifrågasatta sträckningsbeslutet hade fattats på grundval av den lagen.

Europadomstolen, som först förklarade klagomålet admissible, fann i frågan om förvaltningsrättsenheten hade visat det oberoende och den objektiva opartiskhet som krävdes, att det inte framkommit något om sättet och villkoren för tillsättandet av rådets medlemmar som gav stöd åt K:s ifrågasättande av rådets oberoende. Det fanns inte heller något som talade för förekomsten av personligt jäv hos de ledamöter som prövat K:s klagomål. Domstolen var däremot inte lika övertygad som regeringen om att de åtgärder som vidtagits för att ge Procola-domen effekt i Nederländerna säkerställde att förvaltningsrättsenheten i alla överklaganden utgjorde en opartisk domstol enligt artikel 6.1. Det var emellertid inte domstolens uppgift att bedöma om det nederländska systemet generellt var förenligt med konventionen utan den fråga som var föremål för domstolens prövning gällde om systemet med avseende på K:s överklagande fyllde kraven på objektiv opartiskhet när vissa råd tilläts utöva båda rådgivande och dömande uppgifter.

Council of State hade varit rådgivande när den aktuella planlagen antogs men K:s överklagande riktades mot sträckningsbeslutet. Domstolen fann att de rådgivande yttrandena i lagstiftningsarbetet och den efterföljande prövningen av överklagandena inte kunde anses avse "samma sak" eller "samma beslut". Även om det i det rådgivande yttrandet gjorts hänvisningar till den planerade järnvägen kunde detta inte anses innebära ett preliminärt ställningstagande i frågor som senare avgjordes av de för sträckningsbeslutet ansvariga ministrarna. Domstolen delade inte K:s uppfattning att rådet genom att föreslå platser där järnvägen skulle börja och sluta hade tagit en förutfattad ställning till frågan om järnvägens exakta dragning. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. 

Till domen finns fogat en skiljaktig motivering av den tyske domaren och två skiljaktiga meningar, den ena av domarna från Makedonien, Slovakien och Georgien, och den andra av den holländska och den italienske domaren.

HÄNVISNINGAR
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28                                       
Oerlemans ./. Nederländerna, dom 1991-11-27                                    
Benthem ./. Nederländerna, dom 1985-10-23
Procola ./. Luxenburg, dom 1995-09-28
McGonnell ./. U K, dom 2000-02-08                                                                                   
Morris ./. U K, dom 2002-02-26    (jfr. nr. 3/02)                                   
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25  
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr. nr. 6/02)                                                         
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24 

 

Perna mot Italien
(Ansökan nr. 48898/99, dom den 6 maj 2003)

Fällande dom mot journalist för ärekränkning stred inte mot artikel 10 när journalisten inte försökt bevisa sanningshalten i sina påståenden.

Perna, P, är italiensk journalist och bosatt i Rom. I november 1993 lät han publicera en artikel i dagstidningen Il Giornale om C, då allmän åklagare i Palermo. Artikeln innehöll kritik av C:s militanta politik och hänvisade till "en trefaldig lydnadsed" - till Gud, till Lagen och till " via Botteghe Oscure", som var det italienska kommunistpartiets förra huvudkontor och nu var det demokratiska vänsterpartiets högkvarter. Artikeln anklagade vidare C för delaktighet i en kommunistisk plan att ta kontrollen över åklagarkontoren i alla italienska städer och för att ha använt en kriminell tjallare i ett försök att förstöra den förre italienske premiärministern Andreottis politiska karriär, genom att anklaga honom för att hjälpa en maffia-organisation. Detta skulle C ha gjort med full vetskap om att han eventuellt måste lägga ned målet i brist på bevis. - P dömdes i januari 1996 för grov ärekränkning till böter. Han överklagade. Hovrätten i Milano fann i dom den 28 oktober 1997 att avsnittet om lydnadsed var ärekränkande, eftersom det antydde att C var underordnad instruktioner från ett politiskt parti. Med avseende på resten av artikeln fann hovrätten att påståendena om hur C agerat i sin yrkesutövning var mycket allvarliga och starkt kränkande, eftersom de inte hade getts stöd av någon bevisning. Hovrätten ansåg det inte nödvändigt att pröva den bevisning som P åberopat, eftersom hans anmärkningar om C:s politiska tillhörighet och användandet av en tjallare inte var ärekränkande och därför inte var relevanta. P klagade förgäves vidare. - I Europadomstolen åberopade P artikel 6.1 och 3 d) och klagade över att det skett ett ingrepp i hans rätt att försvara sig, eftersom den bevisning han åberopat inte tillåtits. Han gjorde också gällande att det skett en kränkning av artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att frågan om vilken bevisning som skall tillåtas i första hand skall regleras i nationell lag och att dess egen uppgift var att kontrollera om förfarandet som en helhet, inklusive hur bevisningen tagits upp, varit rättvist. Domstolen noterade att den bevisning som P velat åberopa hade syftat till att visa sanningshalten av uttalanden, som enligt de domstolar som prövat målet, inte hade någon ärekränkande effekt. Domstolen instämde med de nationella domstolarna i att den aktuella bevisningen hade saknat förmåga att lägga fast att C underlåtit att iaktta principen om opartiskhet, oberoende och objektivitet som ligger i hans skyldigheter som tjänsteman inom rättsväsendet. P hade inte försökt visa sanningshalten i sina påståenden utan tvärtom hade han hävdat att han lämnat kritiska omdömen som inte behövde bevisas. Förfarandet kunde inte anses som orättvist m.h.t. hur bevisningen fastlagts. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 och 3 d).

Genom den fällande domen för ärekränkning hade det otvivelaktigt skett ett ingrepp i P:s yttrandefrihet. Ingreppet, som var föreskrivet i lag, hade skett i det legitima syftet att skydda annans rykte. När det gällde att bedöma om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, måste domstolen pröva om de nationella myndigheterna använt sin diskretion på rätt sätt när de dömde P för ärekränkning. Domstolen framhöll att man inte får förlora tidningsartikelns helhetsinnehåll ur sikte. P hade inte begränsat sina åsikter till att framhålla att C klart hade visat sin politiska uppfattning vilket spred tvivel om opartiskheten i hans yrkesutövning. Som de nationella domstolarna framhållit framgick det av hela artikeln att dess författare försökte överbringa till läsekretsen budskapet att C medvetet hade överträtt sina befogenheter genom att vara delaktig i kommunistpartiets plan att ta kontroll över åklagarmyndigheterna i Italien. I det sammanhanget fick även uttryck som "lydnadsed" en allt annat än symbolisk mening. Som domstolen redan konstaterat hade P inte vid något tillfälle försökt bevisa sina anklagelser utan i stället hävdat att han uttalat kritik som inte behövde bevisas. Den fällande domen för ärekränkning och det utdömda straffet var inte oproportionerliga till det åsyftade målet och de italienska domstolarnas skäl hade varit relevanta och tillräckliga. Ingreppet i P:s yttrandefrihet kunde därför rimligen anses som nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med sexton röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

Skiljaktig mening
Den italienske domaren Conforti var skiljaktig och anförde i huvudsak följande. Klagomålen enligt artiklarna 6 och 10 borde inte ha prövats var för sig utan det borde i stället ha skett en helhetsbedömning enligt artikel 10. Det som normalt kan godtas när det gäller en rättvis rättegång kan kanske inte godtas när det är fråga om  huruvida ett ingrepp i yttrandefriheten varit "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle". I förevarande fall hade de nationella domstolarna vägrat P att lägga fram bevisning och vägrat att höra motparten som skulle ha kunnat frågas ut av P:s advokat. Domstolarnas agerande gav intryck av nedtystande, vilket inte kan tolereras m.h.t. Europadomstolens praxis i fråga om begränsningar av pressfriheten. De nationella domstolarna avgjorde målet i tre instanser på mindre än fyra år, vilket i sig är lovvärt i ett land som så många gånger fällts för att inte avgöra mål inom rimlig tid, men vilket ändå utgör ett förhållande som förstärker det nämnda intrycket. Mot den bakgrunden hade det enligt hans mening skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
K o. T ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12                                               
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr. nr 7/02)                              
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08       
Bricmont ./. Belgien, dom 1989-07-07                      
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23                        
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21                                             
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25                             
Fuentes Bobo ./. Spanien, dom 2000-02-29            
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24                                   
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25                               
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20             
Oberschlick ./. Österrike (no. 1), dom 1991-05-23  
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26                           
Thoma ./. Luxenburg, dom 2001-03-29                                                 
Barfod ./. Danmark, dom 1989-02-22                        
De Diego Nafría ./. Spanien, dom 2002-03-14 (jfr. nr 4/02)                                             
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                                              
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06                                                                                  
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08                     

ÖVRIGT


Under perioden den 24 april - 9 maj 2003 har domstolen avgjort 17 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 24, 29 och 30 april  samt den 6 och 9 maj 2003.

24 april
Gillet ./. Belgien (52229/99)
Willekens ./. Belgien (50859/99)

29 april
Mõtsnik ./. Estland (50533/99) brottmål
Barrilot ./. Frankrike (49533/99) brottmål
Loyen m.fl. ./. Frankrike (55926/00) psykiatrisk vård; även artikel 13
Rablat ./. Frankrike (49285/99) brottmål
Martial Lemoine ./. Frankrike (65811/01)
Armando Grasso ./. Italien (48411/99) revision

30 april
Costa Ribeiro ./. Portugal (54926/00)

6 maj
Gryziecka o. Gryziecki ./. Polen (46034/99) civilmål
Majkrzyk ./. Polen (52168/99) civilmål
Maliszewski ./. Polen (40887/98) civilmål
Pasnicki ./. Polen (51429/99) civilmål
Andrzej o. Barbara Pilka ./. Polen (39629/98) civilmål
D.K. ./. Slovakien (53372/99) civilmål

9 maj
Soc ./. Kroatien (47863/99) civilmål; även artikel 13
Papageorgiou ./. Grekland (59506/00) brottmål; även artikel 6.3 d)

SVENSKA DOMAR M.M

.
Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.




Senast ändrad: 2011-04-12