JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 9 2003

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 16 september - den 9 oktober 2003. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.


FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


Domar mot andra länder

Glod mot Rumänien, 2003-09-16
Nationell lag som hindrade domstol att pröva förvaltningskommissions beslut kränkte rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Karkin mot Turkiet, 2003-09-23
Trots problem att hålla lugn och ordning i sydöstra Turkiet innebar en dom på ett års fängelse för uttalanden som en fackföreningsrepresentant gjort i ett politiskt tal en oproportionerlig åtgärd som kränkte artikel 10. (Även fråga om kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att militär domare ingått i nationell säkerhetsdomstol i rättegång mot en civilperson.)

Hansen mot Turkiet, 2003-09-23
Myndigheter, som inte vidtog tillräckliga åtgärder för att verkställa förälders umgängesrätt, kränkte artikel 8.

Vasileva mot Danmark, 2003-09-25
Bussresenär utan biljett vägrade uppge namn och adress och anhölls därför och kvarhölls i över 13  timmar, vilket innebar en kränkning av artikel 5.1.

Bayle mot Frankrike, 2003-09-25
Avskrivning av mål i kassationsdomstol p.g.a. att klaganden inte till fullo betalat belopp som ålagts av appellationsdomstol innebar en oproportionerlig åtgärd som hindrade effektiv tillgång till kassationsdomstolen och kränkte artikel 6.1.

Pages mot Frankrike, 2003-09-25
Avskrivning av mål i kassationsdomstol p.g.a. att klaganden inte till fullo betalat belopp som ålagts av appellationsdomstol innebar inte en oproportionerlig åtgärd som hindrade effektiv tillgång till kassationsdomstolen och kränkte därför inte artikel 6.1.

Todorescu mot Rumänien, 2003-09-30
Åter en fällande dom mot Rumänien för kränkning av artikel 6.1 genom att lagakraftvunnen dom upphävts.

Koua Poirrez mot Frankrike, 2003-09-30
Krav på medborgarskap för rätt till viss handikappersättning kränkte artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Kizilyaprak mot Turkiet, 2003-10-02
Åter en fällande dom mot Turkiet för att ha kränkt yttrandefriheten enligt artikel 10 och för att nationell säkerhetsdomstol inte varit oberoende och opartisk i strid med artikel 6.1.

Ertan Özkan mot Turkiet, 2003-10-09
Fadime Özkan mot Turkiet, 2003-10-09
Gönülsen mot Turkiet, 2003-10-09
Saçik mot Turkiet, 2003-10-09

Ytterligare domar rörande frågan om opartisk och oberoende domstol.

Duriez-Costes mot Frankrike, 2003-10-07
Gaucher mot Frankrike, 2003-10-09

Att inte få del av och möjlighet att bemöta generaladvokats yttrande i kassationsdomstol men däremot inte avsaknad av muntlig förhandling kränkte artikel 6.1.

von Bülow mot UK, 2003-10-07
Lagligheten av fortsatt internering när minimitid löpt ut prövades av nämnd utan behörighet att besluta om frigivning vilket kränkte artikel 5.4.

Acimovic mot Kroatien, 2003-10-09
Vilandeförklaring av mål i avvaktan på ny lagstiftning kränkte artikel 6.1.

Biozokat AE mot Grekland, 2003-10-09
Presumtion om nytta av vägarbete, för vilket mark hade exproprierats, medförde att markägaren måste föra två processer för att få tillräcklig ersättning, vilket rubbade jämvikten mellan enskilt och allmänt intresse och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Domar mot Sverige
Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige, 2003-09-16
Skyldighet att betala konkurskostnad trots att beslutet om konkurs upphävts såsom felaktigt kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

(Även fråga om civil rättighet enligt artikel 6.1 och om tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13.)

Pentti Pitkänen mot Sverige - beslut 2003-08-26
Fråga om muntlig förhandling i socialförsäkringsmål.

Domar i Grand Chamber
Ezeh och Connors mot UK, 2003-10-09
Disciplinförfarande i brittiskt fängelse innebar anklagelse för brott som berättigade till juridiskt biträde.

Slivenko mot Lettland, 2003-10-09
Utvisning från Lettland av f.d. ryska medborgare som sedan många år varit integrerade i det lettiska samhället var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte artikel 8. (Även fråga om artikel 5.1.)

SVENSKA DOMAR


Allmänna domstolar
Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 28 juli 2003 i mål B 2733-02 angående bl.a. frågan om åtal för skattebrott skulle avvisas, eftersom ett vite utdömts avseende samma gärning, dvs. underlåtenhet att deklarera.

LITTERATUR M.M.

Se bl.a. referat från EG-domstolen

Eugen Schmidberger, Internationale Transporte und Planzüge mot Republiken Österrike
Bl.a. fråga om räckvidden av dels den grundläggande fria rörligheten för varor och dels yttrande- och mötesfriheten enligt artiklarna 10 och 11 i Europakonventionen när dessa grundläggande friheter ställs emot varandra.

ALLMÄNT

Europadomstolen har under juli månad meddelat 108 domar varav tre i stor sammansättning. Domstolen har i beslut förklarat 37 ansökningar för admissible och 980 för inadmissible samt avskrivit 21 mål. 73 ansökningar har kommunicerats. Motsvarande totala antal för januari - juli 2003 är 434, 309, 9 017, 227 respektive 937.

I sitt tal den 3 september 2003 på femtioårsdagen av konventionens ikraftträdande tog Europadomstolens president Luzius Wildhaber åter tillfället i akt att framhålla hur viktigt det är att EU ansluter sig till konventionen. Han framhöll vidare att de 44 konventionsstaterna nu omfattar ett område som sträcker sig från Atlanten till Stilla havet eller från Reykjavik till Vladivostok. Antalet innevånare som berörs av konventionen är omkring 800 miljoner. Det geniala med konventionen är att den, genom sina institutioner kommissionen och domstolen, har visat att den kan anpassas till förändringar i samhället och i den tekniska utvecklingen, så att de garantier den lämnar är lika relevanta i dag som de var 1953.

Europadomstolen förklarade i beslut den 1 juli 2003 en ansökan från AB Kurt Kellerman mot Sverige för admissible i den del den avsåg frågan om Arbetsdomstolen kan anses opartisk med hänsyn till sin sammansättning. I övriga deler förklarades bolagets ansökan för inadmissible. Ansökan har nr 41579/98 och domstolens beslut kan läsas på dess hemsida under Hudoc.

LÄNKAR

Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:

Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=
en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1

Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=
Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:

Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1

Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Glod mot Rumänien
(Ansökan nr 41134/98, dom den 16 september 2003)
Domen finns endast på franska.

Nationell lag som hindrade domstol att pröva förvaltningskommissions beslut kränkte rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

F Glod, G, ansökte 1991 hos en förvaltningskommission  om att återfå 5,5 ha mark som tillhört hennes mor. Hon yrkade att lagen 18/1991 om mark skulle tillämpas. Kommissionen beslöt att inte återlämna marken men tillerkände henne andelar i ett affärsföretag som ersättning. G överklagade till domstol men fick avslag med motiveringen att domstolarna inte var behöriga att pröva hur kommissionen valde att kompensera en sökandes rätt till egendom. När G gav in en ny ansökan om att återfå den aktuella marken tillerkände kommissionen henne två markområden. Det pågår f.n. en process om var den marken är belägen. .- I Europadomstolen klagade G över de rumänska domstolarnas vägran att pröva lagligheten av kommissionens beslut. Hon hävdade också att hennes rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 hade kränkts.

Europadomstolen konstaterade att förvaltningskommissionen var utsedd och ledd av (ung.) landshövdingen och att den inte uppfyllde kraven på oberoende från den verkställande makten. Kommissionen var inte heller en domstol i den mening som avses i artikel 6.1. Enligt den lagstiftning som var tillämplig vid den aktuella tidpunkten var de rumänska domstolarna inte behöriga att pröva lagligheten av kommissionens beslut och G hade därför inte kunnat få beslutet prövat av en rättsinstans med full behörighet. Själva rätten till tillgång till domstolsprövning hade därför skadats. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Crisan ./. Rumänien, dom 2003-05-27                      
Ortenberg ./. Österrike, dom 1994-11-25                 
Stallinger o. Kuso ./. Ösetrrike, dom 1997-04-23                                 
Sramek ./. Österrike, dom 1984-10-22

 

Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB mot Sverige
(Ansökan nr 38993/97, dom den 16 september 2003)
Domen finns endast på engelska.

Skyldighet att betala konkurskostnad trots att beslutet om konkurs upphävts såsom felaktigt kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

(Även fråga om civil rättighet enligt artikel 6.1 och om tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13.)                            

Stockholms Försäkrings- och Skadeståndsjuridik AB, bolaget, väckte i april 1989 en talan vid Stockholms tingsrätt mot ett speditionsföretag p.g.a. att varor skadats eller förkommit. Speditören försattes senare i konkurs och ålades genom en tredskodom att ersätta bolaget med drygt 112 000 SEK i skadestånd och med drygt 199 000 SEK för rättegångskostnader. Domen överklagades inte. I mars 1992 träffade bolaget en överenskommelse med konkursförvaltaren varigenom konkursboets fordran på ett försäkringsbolag överfördes på bolaget. Härefter väckte bolaget talan mot försäkringsbolaget och yrkade skadestånd med nära 30 000 SEK samt ersättning för de nämnda rättegångskostnaderna. I dom den 7 juli 1995 avslog tingsrätten yrkandena och ålade bolaget att ersätta försäkringsbolagets rättegångskostnader med drygt 276 000 SEK. Bolaget överklagade till Svea hovrätt och yrkade bl.a. att tingsrättens dom inte skulle verkställas. Hovrätten avslog detta yrkande i augusti 1995. Sedan kronofogden förgäves försökt driva in ersättningen för rättegångskostnaderna och konstaterat att bolaget saknade utmätningsbara tillgångar gav försäkringsbolaget in en konkursansökan. Bolaget försattes i konkurs den 7 juli 1995. Tingsrättens beslut fastställdes av hovrätten. Bolaget gick vidare och Högsta domstolen upphävde hovrättens beslut och avslog konkursansökan samt ålade försäkringsbolaget att betala bolagets rättegångskostnader i konkursmålet. Högsta domstolen fann att speditörens konkursbo inte hade givit upp några rättigheter som det hade mot försäkringsbolaget genom att inte gå in som part i den ursprungliga skadeståndsprocessen och att överlåtelsen av dessa rättigheter till bolaget därför varit giltig. I följd av Högsta domstolens beslut bestämde tingsrätten den 4 december 1996 att bolaget skulle betala 5 000 SEK till konkursförvaltaren enligt 2 kap. 25 § konkurslagen. Bolaget överklagade utan framgång till hovrätten och hävdade att skyldigheten att betala konkurskostnaderna kränkte dess rättighet enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Högsta domstolen vägrade härefter prövningstillstånd. Konkursboets tillgångar täckte endast en del av konkurskostnaden - resten betalades av försäkringsbolaget. I september 1997 upphävde hovrätten tingsrättens dom av den 7 juli 1995 och visade målet åter till tingsrätten för förnyad prövning. Försäkringsbolaget medgav bolagets yrkande och tingsrätten biföll bolagets talan och ålade försäkringsbolaget att betala den yrkade ersättningen jämte bolagets rättegångskostnader.

I Europadomstolen hävdade bolaget att den omständigheten att det trots det felaktiga konkursbeslutet måst betala en del av konkursförvaltarens arvode innebar en kränkning av dess rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1. Bolaget gjorde vidare gällande att dess skyldighet att betala förvaltararvodet inte hade beslutats av domstol och att det i målet var fråga om en civil rättighet samt att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. Bolaget hävdade också att det saknat ett effektivt rättsmedel för att få de kränkningar som skett av dess rättigheter enligt konventionen prövade och att  det därför skett en kränkning även av artikel 13.

Regeringen invände i första hand att bolaget inte hade uttömt de svenska rättsmedlen, eftersom det inte väckt någon skadeståndstalan mot staten avseende den del av konkursförvaltarens arvode som tagits ur konkursboet. Regeringen ansåg vidare att det inte var fråga om någon civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 och att bolagets påstådda rätt till tillgångarna i konkursboet inte var "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Om sistnämnda artikel skulle bedömas tillämplig var det regeringens uppfattning att skyldigheten att betala konkurskostnaderna skulle anses ingå i begreppet "pålagor" i artikelns andra stycke. I vart fall var syftet med att lägga betalningsansvaret för konkorskostnaderna på konkursboet att tvinga gäldenären att vara aktiv och därigenom undvika onödiga konkurskostnader. Det påstådda ingreppet i bolagets rätt till respekt för sin egendom hade därför skett i det allmännas intresse. Bestämmelserna om betalning av konkurskostnader var tydliga och klara och hade inte tillämpats godtyckligt. Med hänsyn även till det ringa beloppet i fråga ansåg regeringen att en rimlig jämvikt hade upprätthållits mellan de inblandade intressena och att det inte lagts en för tung börda på bolaget.

Europadomstolen fann mot bakgrund av omständigheterna i målet att regeringen inte förmått visa att en skadeståndstalan mot staten skulle ha varit ett effektivt rättsmedel för bolaget och avslog därför regeringens förstahandsinvändning om att inhemska rättsmedel inte uttömts. Domstolen erinrade härefter om att artikel 1 i protokoll nr 1 innehåller tre tydliga regler: den första, som finns i första styckets första mening, är av allmän karaktär och ger uttryck för principen om en persons rätt till respekt för sin egendom; den andra regeln, i andra meningen i första stycket, avser att någon berövas sin egendom och ställer upp vissa villkor för detta; den tredje regeln, som finns i andra stycket, ger konventionsstaterna rätt att reglera bl.a. hur egendom skall användas i överensstämmelse med det allmännas intresse. De tre reglerna är emellertid inte "tydliga" i den meningen att de är oberoende av varandra. Den andra och den tredje regeln behandlar särskilda ingrepp i rätten till respekt för egendom och skall därför tolkas i ljuset av den allmänna principen i den första regeln.

Domstolen konstaterade härefter att tillgångarna i fråga måste anses ha varit bolagets "egendom" i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Eftersom tillgångarna använts för att betala konkurskostnaderna och således inte hade återlämnats till bolaget hade bolaget berövats sin egendom enligt andra meningen i första stycket av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen konstaterade att berövandet haft stöd i konkurslagen och att det skett i det allmännas intresse. Emellertid hade beslutet att försätta bolaget i konkurs varit oriktigt och det var vid sådant förhållande helt oberättigat att ålägga bolaget att betala en del av konkurskostnaderna. Även om berövandet avsett endast ett mindre belopp så var åtgärden att beröva bolaget dess tillgångar inte proportionerlig i förhållande till det allmänna intresset. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. 

När det gällde artikel 6.1 erinrade domstolen om att det för att den "civila delen" av artikeln skall bli tillämplig krävs att det är fråga om en tvist om en rättighet som åtminstone på goda grunder kan anses erkänd i nationell rätt och att utgången i ett sådant mål måste vara direkt avgörande för den civila rättigheten i fråga. Domstolen konstaterade att konkurslagen inte medgav något undantag från skyldigheten att betala konkurskostnaderna och att det felaktiga konkursbeslutet inte var av sådan natur att det kunde medföra ett undantag enligt Högsta domstolens beslut i april 1998. Bolaget kunde därför inte anses ha haft en enligt svensk rätt åberopbar rättighet att bli befriat från skyldigheten att betala konkurskostnaderna. Domstolen fann därför enhälligt att artikel 6.1 inte var tillämplig och att det därför inte heller skett någon kränkning av den artikeln.

Domstolen noterade att bolaget när det överklagade tingsrättens dom av den 4 december 1996 hade hävdat att tillämpningen av 2 kap. 25 § konkurslagen innebar en kränkning av dess rätt till respekt för sin egendom. Överklagandet avslogs utan att bolagets klagomål enligt konventionen prövades. I frågan om det fanns något annat tillgängligt rättsmedel erinrade domstolen om att den avslagit regeringens förstahandsinvändning om att inhemska rättsmedel inte uttömts. Av samma skäl kunde det av regeringen föreslagna rättsmedlet inte anses ge bolaget upprättelse i den mening som avses i artikel 13 och det hade inte visats att det fanns något annat tillgängligt rättsmedel som kunde ge sådan upprättelse. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 13.

Bolaget hade yrkat ersättning för sina rättegångskostnader med sammanlagt drygt 255 000 SEK avseende 28 timmars arbete i nationella instanser och 118 timmar i kommissionen och Europadomstolen. Regeringen tillstyrkte ersättning med totalt 87 000 SEK avseende 10 plus 60 timmar.

Europadomstolen framhöll att ersättning för kostnader i ett nationellt förfarande endast kan utgå om kostnaderna varit nödvändiga för att söka förhindra den aktuella kränkningen. Domstolen fann att det uppgivna antalet arbetstimmar var tilltaget i överkant m.h.t. den ganska begränsade omfattningen av det nationella förfarandet, att det inte hållits någon muntlig förhandling i Europadomstolen och att bolagets talan till en del varit utan framgång. Bolaget tillerkändes totalt skäliga 12 500 EUR.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                         
Belvedere Alberghiera S.r.l. ./. Italien, dom 2000-05-30                                                  
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                            

Artikel 6.1
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27                                    

Artikel 13
M.S. ./. Sverige, dom 1997-08-27 
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27                     

Artikel 41
T.P. o. K.M. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10              
König ./. Tyskland, dom 1980-03-10

 

Karkin mot Turkiet
(Ansökan nr 43928/98, dom den 23 september 2003)
Domen finns endast på franska.

Trots problem att hålla lugn och ordning i sydöstra Turkiet innebar en dom på ett års fängelse för uttalanden som en fackföreningsrepresentant gjort i ett politiskt tal en oproportionerlig åtgärd som kränkte artikel 10. (Även fråga om kränkning av artikel 6.1 p.g.a. att militär domare ingått i nationell säkerhetsdomstol i rättegång mot en civilperson.)

Karkin, K, var vid den aktuella tidpunkten sekreterare i transportarbetarnas fackförbund. Under en demonstration som ordnats av det politiska partiet Folkets demokratiska parti i mars 1997 höll K ett tal i sin egenskap av fackföreningsrepresentant. I talet gjorde han uttalanden om bl.a. "dem som vill utplåna det kurdiska folket genom sitt smutsiga krig och sina massakrer" och han uppmanade befolkningen att stå emot kapitalismen och kämpa för arbetarnas och de förtrycktas befrielse.  K dömdes i juli 1997 till ett års fängelse och böter för att ha manat folket till hat och fientlighet. Denna dom fastställdes av kassationsdomstolen i januari 1998. - I Europadomstolen åberopade K artiklarna 9, 10 och 11 och hävdade att den fällande domen kränkte hans rätt till tanke- och yttrandefrihet samt hans rätt till föreningsfrihet. Han gjorde vidare gällande att det skett en kränkning av artikel 6.1 - rätt till en opartisk och oberoende domstol - p.g.a. att en militär domare ingått i den nationella säkerhetsdomstolen. Slutligen hävdade han att förfarandet i kassationsdomstolen inte varit rättvist i strid med artikel 6.

Europadomstolen beslöt att pröva klagomålen enligt artiklarna 9, 10 och 11 enligt artikel 10 och konstaterade att den fällande domen mot K innebar ett ingrepp i hans rätt till yttrandefrihet. Ingreppet var föreskrivet i turkisk lag. Med hänsyn till de känsliga säkerhetsförhållandena i sydöstra Turkiet och myndigheternas behov av att snabbt kunna reagera på händelser som kan tända ytterligare våldshandlingar fann domstolen att ingreppet hade skett i det legitima syftet att skydda territoriell integritet och nationell enhet och säkerhet. När det gällde frågan om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle konstaterade domstolen att K:s tal m.h.t. sitt innehåll och de uttryck som använts var av politisk karaktär. Domstolen framhöll att talet riktats till en grupp personer under en fredlig sammankomst långt ifrån konfliktzonen och vid en särskild demonstration. Dessa förhållanden begränsade kraftigt den potentiella skada som uttalandena kunde ha på nationell säkerhet, allmän ordning eller territoriell integritet. Domstolen framhöll också allvaret i de påföljder som utdömts och fann att dessa var oproportionerliga i förhållande till syftet med åtgärden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

När det gällde den nationella säkerhetsdomstolens opartiskhet och oberoende erinrade domstolen om att de militära domarnas ställning kunde väcka tvivel om deras opartiskhet och oberoende. De var tjänstemän som tillhörde försvaret som i sin tur fick sina order från den verkställande makten. En civilperson som åtalades för brott vid en sådan säkerhetsdomstol där en militär domare var ledamot hade grundad anledning att befara att domstolen saknade oberoende och opartiskhet. Den nationella säkerhetsdomstolen hade därför inte varit oberoende och opartisk och domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i detta hänseende. Mot denna bakgrund fann domstolen att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen i övrigt enligt artikel 6.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25 
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08                                        
Sürek ./. Turkiet (nr 3), dom (GC) 1999-07-08                                      
Küçük ./. Turkiet, dom 2002-12-05 (jfr. nr 11/02)    
E.K. ./. Turkiet, dom 2002-02-07                               
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23                         
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28       
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11            
Yagmurdereli ./. Turkiet, dom 2002-06-04 (jfr. nr 6/02)                       
Seher Karatas ./. Turkiet, dom 2002-07-09              
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10            

Artikel 6.1
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28                         
Sadak m.fl. (nr 1) ./. Turkiet, dom 2001-07-17                                      
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22                          

 

Hansen mot Turkiet
(Ansökan nr 36141/97, dom den 23 september 2003)
Domen finns endast på engelska.

Myndigheter, som inte vidtog tillräckliga åtgärder för att verkställa förälders umgängesrätt kränkte artikel 8.

S.G. Hansen, H, är isländska och bosatt på Island. 1981 och 1982 fick hon två döttrar med A, som är turkisk medborgare och med vilken hon då sammanlevde. H och A gifte sig 1984 men separerade under 1989. A flyttade från familjen i februari 1990. I juni s.å. reste A med H:s medgivande med döttrarna till Turkiet på semester. I augusti upplyste A modern om att döttrarna inte skulle återvända till Island. Därefter vägrade A att ha någon som helst kontakt med H och hon fick under de följande månaderna inga upplysningar om sina barn. Isländska domstolar beviljade H skilsmässa och tillerkände henne vårdnaden om barnen, eftersom de hade bott med henne hela tiden sedan separationen från A och då de alltid haft sitt hem på Island. I oktober 1991 väckte H talan om skilsmässa och vårdnad i Turkiet. Under rättegången, som fick mycket stor uppmärksamhet bland allmänheten och i media, hävdade döttrarna att de inte ville bo med modern. H:s advokat framhöll emellertid att barnen stod under faderns inflytande och att de inte uttalat sig av egen fri vilja. De Turkiska domstolarna tillerkände fadern vårdnaden om döttrarna  för deras bästa med motiveringen att de bett att få stanna hos honom och att de anpassat sig till att leva med honom i Istanbul. H tillerkändes rätt till umgänge. Mellan mars 1992 och augusti 1998 fick hon träffa sina döttrar endast vid fyra tillfällen, trots att hon tillsammans med en tjänsteman som skulle se till att umgänget verkställdes besökte barnens hem vid ca 50 tillfällen. De turkiska domstolarna bötfällde A för att han inte rättade sig efter domstolens dom om umgänge i januari 1994, i mars 1997 och i juli 1998. - I Europadomstolen klagade H över att de turkiska myndigheterna underlåtit att verkställa hennes rätt till umgänge med barnen och åberopade artikel 8. Hon hävdade vidare att hon diskriminerats p.g.a. att hon var katolik och isländska.

Europadomstolen erinrade om att förfaranden som gäller föräldrarättigheter inklusive verkställighet av det beslut som därvid meddelats kräver skyndsam handläggning, eftersom det ju längre tiden går kan  uppkomma skador i relationerna mellan barnen och den förälder som inte bor tillsammans med dem som aldrig kan läkas. Under förfarandet i det aktuella fallet, vilket hade pågått sex år och fem månader hade barnen utsatts för ett oerhört tryck och de hade utsatts för medias och allmänhetens uppmärksamhet. Inte ens under sådana svåra förhållanden hade myndigheterna vidtagit några åtgärder för att  göra det möjligt för H att umgås med sina barn under den långa tid som förfarandet pågick. Myndigheterna hade särskilt underlåtit att be socialtjänsten om råd eller ta hjälp av psykologer eller barnpsykiatriker för att underlätta för H att förenas med sina döttrar eller för att skapa en mer samarbetsvillig atmosfär mellan H och hennes förre make. Även om barnen vid flera tillfällen hade gett uttryck för en viss ovilja att träffa modern hade domstolen uppfattningen att de aldrig getts någon verklig möjlighet att utveckla en relation till henne i en lugn miljö så att de fritt kunde ge uttryck för sina känslor utan påverkan utifrån. Domstolen noterade att vid varje tidsbestämt umgängestillfälle så hade A sett till att vara borta med barnen när den tjänsteman som skulle verkställa umgänget kom. Myndigheterna hade emellertid inte vidtagit några åtgärder för att ta reda på var barnen fanns för att underlätta deras kontakt med modern. Med hänsyn till A:s ihärdiga vägran att rätta sig efter det som bestämts om umgänget borde myndigheterna ha vidtagit åtgärder för att ge H möjlighet till umgänge, innefattande verkliga och tvingande åtgärder gentemot hennes förre make av ett slag som kunde leda till efterrättelse. Domstolen delade inte regeringens uppfattning att de turkiska myndigheterna hade gjort allt som rimligen kunde förväntas av dem för att verkställa H:s rätt till umgänge med barnen. De böter som ålagts A var varken effektiva eller tillräckliga. De turkiska myndigheterna hade därför brustit när det gällde att göra adekvata och effektiva ansträngningar att verkställa H:s umgängesrätt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av H:s rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8. Domstolen fann vidare enhälligt att det inte visats att H utsatt för diskriminering p.g.a. sin religion eller sin nationalitet och att det därför inte skett någon kränkning av artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22                       
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25            
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27               
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                    
Nuutinen ./. Finland, dom 2000-06-27                     
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25  
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr. nr 5/03)    

 

Vasileva mot Danmark
(Ansökan nr 52792/99, dom den 25 september 2003)
Domen finns endast på danska.

Bussresenär utan biljett vägrade uppge namn och adress och anhölls därför och kvarhölls i över 13  timmar, vilket innebar en kränkning av artikel 5.1.

S Vasileva, V,  är bulgarisk medborgare och bosatt i Århus. Den 11 augusti 1995 anklagades hon av en biljettkontrollant för att åka buss utan giltig biljett. När kontrollanten skulle skriva ut en avi på en straffavgift vägrade V uppge sitt namn och sin adress. Polis tillkallades och när V vägrade följa deras uppmaning att  identifiera sig anhölls hon kl. 9.30 enligt bestämmelserna i Retsplejeloven och fördes till polisstationen. Av polisrapporten framgick att man uppskattade hennes ålder till  omkring 60 år. V fråntogs sina personliga tillhörigheter och fördes till en cell. Sedan hon påföljande förmiddag uppgivit vem hon var släpptes hon kl. 11.00. Omedelbart efter frisläppandet föll hon samman och fördes till sjukhus där hon vårdades i tre dagar under diagnosen högt blodtryck. - I Europadomstolen åberopade V artikel 5.1 och hävdade att frihetsberövandet var olagligt, eftersom Retsplejeloven endast tillåter ett kort frihetsberövande för att den anhållnes identitet skall kunna fastställas.

Europadomstolen erinrade om att artikel 5.1 kräver att ett frihetsberövande är lagligt enligt nationell lag. Därtill krävs att det är förenligt med syftet med artikel 5, nämligen att skydda individer mot godtyckliga frihetsberövanden. Domstolen konstaterade att transportföretag skulle vara helt maktlösa om de saknade möjlighet att få effektiv hjälp av polisen när de ställdes inför passagerare utan biljett som vägrade att uppge namn och adress. V hade i Vestre Landsret uppgett att hon vägrat identifiera sig på grund av att hon var arg och att denna ilska varat till påföljande dags förmiddag kl. 10.45. Vid sådant förhållande fann domstolen att frihetsberövandet skett med stöd av Retsplejeloven  och i enlighet med artikel 5.1 b). Det var inte visat att det var på grund av att hänsyn tagits till V:s behov av sömn som det inte gjordes några försök att få V att identifiera sig  mellan kl.23.00 den 11 augusti och kl. 06.30 den 12 augusti. Domstolen var dessutom inte benägen att godta att sådana hänsyn generellt gavs företräde framför skyldigheten att säkerställa att ett frihetsberövande inte överskred den tid som stod i proportion till syftet med berövandet. Domstolen fann att den tid, 13 och en halv timma, som V varit berövad friheten var för lång tid och att myndigheterna därmed inte hade lyckats upprätthålla en rimlig jämvikt mellan behovet av att förmå V att identifiera sig och hennes rätt till frihet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

Skiljaktig motivering
Den belgiska domaren Tulkens och den italienske domaren Zagrebelsky hade en skiljaktig motivering och ansåg att det förhållandet att frihetsberövandet var oproportionerligt långt medförde att det blev olagligt enligt Retsplejeloven vilket utgjorde tillräcklig grund för att finna att det skett en kränkning av artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Benham ./. U K, dom 1996-06-10 
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01              
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04                                               
Nowicka ./. Polen, dom 2002-12-03 (jfr. nr 11/02)   
Reyntjens ./. Belgien, kommissionens beslut 1992-09-09                 
B. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1987-05-13
McVeigh m.fl. ./. U K, kommissionens beslut 1981-03-18                 
Johansen ./. Norge, kommissionens beslut 1985-10-14

 

Bayle mot Frankrike
(Ansökan nr. 45840/99, dom den 25 september 2003)
Domen finns endast på franska.

Avskrivning av mål i kassationsdomstol p.g.a. att klaganden inte till fullo betalat belopp som ålagts av appellationsdomstol innebar en oproportionerlig åtgärd som hindrade effektiv tillgång till kassationsdomstolen och kränkte artikel 6.1.

F. Bayle, FB, sammanlevde med B, som hade separerat från sin hustru, fram till hans död i juni 1994.  Året därpå anhängiggjorde B:s änka och barn  både ett civilmål och ett brottmål mot FB och yrkade att de gåvor som B gett FB skulle förklaras ogiltiga. Domstolarna upphävde de förmånstaganden som FB fått avseende livförsäkringar med motiveringen att deras syfte att förlänga ett utomäktenskapligt förhållande var olagligt. FB ålades att betala tillbaka drygt 500 000 EUR. FB:s överklagande till kassationsdomstolen avskrevs med motiveringen att hon endast delvis hade följt appellationsdomstolens åläggande. - I Europadomstolen klagade FB över att hon berövats möjligheten att få en omprövningen av den dom som meddelats emot henne.

Europadomstolen hänvisade till sin praxis och framhöll att dess uppgift var att pröva om avskrivningsbeslutet innebar en oproportionerlig begränsning av FB:s rätt att få tillgång till kassationsdomstolen. Domstolen noterade att FB ålagts att betala ett betydande belopp. Domstolen konstaterade att FB m.h.t. sina ekonomiska förhållanden saknat möjlighet att betala hela det ålagda beloppet men att hon visat sin vilja att rätta sig efter domen genom det faktum att hon som delbetalning erlagt ett betydande belopp. Med hänsyn till kassationsdomstolens egen praxis avseende den fråga som skulle prövas hade FB:s överklagande goda utsikter att vinna framgång. I ljuset av samtliga omständigheter i målet fann domstolen att beslutet att avskriva FB:s överklagande varit en oproportionerlig åtgärd som hade hindrat henne från att få en effektiv tillgång till kassationsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Edificaciones March Gallego S.A. ./. Spanien, dom 1998-02-19       
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15     
Annoni di Gussola m.fl. ./. Frankrike, dom 2000-11-14                                                   
Mortier ./. Frankrike, dom 2001-07-31  

 

Pages mot Frankrike
(Ansökan nr 50343/99, dom den 25 september 2003)
Domen finns endast på franska.

Avskrivning av mål i kassationsdomstol p.g.a. att klaganden inte till fullo betalat belopp som ålagts av appellationsdomstol innebar inte en oproportionerlig åtgärd som hindrade effektiv tillgång till kassationsdomstolen och kränkte därför inte artikel 6.1.

Frågan i målet är densamma som i föregående mål.

Pages, P, sålde 1981 några andelar i ett skogsbolag som han ägde.  Köparen, som ansåg sig offer för ett bedrägeri begärde hos franska domstolar att försäljningen skulle ogiltigförklaras. P ålades av appellationsdomstolen att betala köparen 212 404 EUR. Hans överklagande till kassationsdomsstolen avskrevs p.g.a. att han inte följt appellationsdomstolens åläggande. - I Europadomstolen klagade P över att han berövats möjligheten att få en omprövningen av den dom som meddelats emot honom.

Europadomstolen konstaterade att P inte hade tillhandahållit några som helst uppgifter om sina ekonomiska förhållanden till kassationsdomstolens president. Vidare hade de belopp som han hade erlagt i delbetalning visat att han hade förmåga att betala. Storleken av det belopp han ålagts att betala kunde inte frita honom från skyldigheten att redovisa sina ekonomiska förhållanden så att det var möjligt att avgöra om beslutet att avskriva hans överklagande var överdrivet hårt och oproportionerligt. Beslutet att avskriva P:s överklagande hade därför inte varit oproportionerligt i förhållande till syftet och han hade inte förhindrats att få en effektiv tillgång till kassationsdomstolen i sådan utsträckning att själva innehållet i rätten till domstolsprövning hade gått förlorad. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Den belgiska domaren Tulkens ansåg att P liksom FB i det förra målet genom sin delbetalning visat vilja att rätta sig efter appellationsdomstolens åläggande och att det inte fanns tillräckliga skäl för att finna att " beslutet att avskriva P:s överklagande inte hade varit oproportionerligt i förhållande till syftet och att han inte hade förhindrats att få en effektiv tillgång till kassationsdomstolen i sådan utsträckning att själva innehållet i rätten till domstolsprövning hade gått förlorad."

HÄNVISNINGAR
Hänvisningarna i detta mål är desamma som i det föregående.

 

Todorescu mot Rumänien
(Ansökan nr 40670/98, dom den 30 september 2003)
Domen finns endast på franska.

Åter en fällande dom mot Rumänien för kränkning av artikel 6.1 genom att lagakraftvunnen dom upphävts.

Todorescu, makarna T, är bosatta i Wien, där mannen T sedan 1972 arbetar för det internationella atomenergiorganet IAEA. 1988 konfiskerades deras lägenhet i Bukarest med motiveringen att de inte återvänt till Rumänien efter en tid utomlands trots att deras utresevisa hade löpt ut. De begärde i rumänsk domstol att återfå sin egendom och deras ansökan bifölls. Domen vann laga kraft. Sedan domen överklagats upphävdes den av Högsta domstolen med motiveringen att tillämpningen av nationaliseringsbeslut inte kunde prövas av domstol. - I Europadomstolen klagade T över Högsta domstolens vägran att tillerkänna domstolarna behörighet att pröva ansökningar om att återfå egendom och åberopade artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade om att upphävande av en lagakraftvunnen dom strider mot rättssäkerhetsprincipen och fann att Högsta domstolens beslut hade kränkt T:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Domstolen framhöll vidare att Högsta domstolens vägran att tillerkänna de nationella domstolarna behörighet att pröva en talan om rätt till egendom i sig stred mot rätten till tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i båda dessa hänseenden.

Domstolen framhöll vidare att T:s rätt till egendomen hade fastställts genom en lagakraftvunnen dom. Effekten av Högsta domstolens beslut var att T berövades denna egendom. T hade därför fått bära och fick alltjämt bära en alltför tung börda. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1. Domstolen ålade staten att återlämna egendomen inom tre månader eller om så inte skedde betala ett skadestånd om 50 000 EUR.

HÄNVISNING
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Se liknande domar i nr. 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03 och 8/03.

 

Koua Poirrez mot Frankrike
(Ansökan nr 40892/98, dom den 30 september 2003)
Domen finns endast på franska.

Krav på medborgarskap för rätt till viss handikappersättning kränkte artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Koua Poirrez, KP, som är medborgare i Elfenbenskusten, adopterades av en fransk medborgare 1987 och är bosatt i Parisområdet. KP var sedan sju års ålder gravt handikappad och franska myndigheter hade utfärdat ett intyg, invaliditetskort, om att han var handikappad till 80 procent. Under 1990 vägrades KP av familjebidragsbyrån ett handikappbidrag för vuxna med motiveringen att han inte var fransk medborgare och att det inte fanns något avtal mellan Frankrike och Elfenbenskusten avseende en sådan förmån. KP överklagade beslutet i franska domstolar utan framgång. Genom en lag som antogs i maj 1998 togs medborgarkravet bort för arbetsgivarfinansierade förmåner. KP ansökte på nytt och beviljades bidraget från juni 1998. - I Europadomstolen klagade KP med stöd av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1 över de franska myndigheternas vägran att tillerkänna honom bidraget. Han klagade också över att prövningen inte skett inom rimlig tid i strid med artikel 6.1.

Europadomstolen fann att en arbetsgivarfinansierad förmån som den i målet aktuella kunde ge upphov till en ekonomisk rättighet i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. Det förhållandet att den stat där KP var medborgare inte hade undertecknat någon ömsesidig överenskommelse med Frankrike kunde, mot bakgrund av att KP hade fått ett intyg om sitt handikapp, att han var bosatt i Frankrike, att han var adopterad av en fransk medborgare som arbetade i Frankrike samt att han tidigare hade erhållit ett minimibidrag, inte i sig berättiga en vägran att betala honom det aktuella bidraget. Dessutom togs medborgarkravet för bidraget bort och KP beviljades bidraget omedelbart sedan den lagen hade antagits. Domstolen fann därför att KP haft en ekonomisk rättighet i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 och att artikel 14 också var tillämplig.

Domstolen konstaterade att det inte visats att skillnaden i behandling mellan franska medborgare eller medborgare i länder som undertecknat en ömsesidig överenskommelse och andra utlänningar  var objektivt och tillräckligt berättigad. Även om Frankrike vid den aktuella tidpunkten inte var bundet av en ömsesidig överenskommelse med Elfenbenskusten, hade Frankrike genom att ratificera Europakonventionen förbundit sig att tillförsäkra var och en inom sitt rättskipningsområde, där KP ofrånkomligen befann sig,  de rättigheter och friheter som anges i första avdelningen av konventionen. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

I frågan om det nationella förfarandet varit orimligt långt konstaterade domstolen att det tagit sju år, sju månader och nio dagar för prövning i tre instanser. Med hänsyn till omständigheterna i målet fann domstolen att detta inte inneburit ett överskridande av kravet på rimlig tid. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Domaren från San Marino, Antonella Mularoni, var skiljaktig och ansåg att det i stället hade skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Tillämplighetsfrågan
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K; dom 1985-05-28
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16

Artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1
Larkos ./. Cypern, dom (GC) 1999-02-18      
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2000-04-06      
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18               

Artikel 6.1
Mennitto ./. Italien, dom (GC) 2000-10-05   
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Pafitis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-26  

 

Kizilyaprak mot Turkiet
(Ansökan nr 27528/95, dom den 2 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

Åter en fällande dom mot Turkiet för att ha kränkt yttrandefriheten enligt artikel 10 och för att nationell säkerhetsdomstol inte varit oberoende och opartisk i strid med artikel 6.1.

Kizilyaprak, K, är ägare till ett förlag som gav ut en bok med titeln ung. "Hur vi kämpade mot det kurdiska folket! En soldats memoarer." om en turkisk soldat som gjort sin militärtjänstgöring i sydöstra Turkiet och hans upplevelser. P.g.a. boken dömdes K av Istanbuls nationella säkerhetsdomstol till sex månaders fängelse och böter för spridande av separatistpropaganda. Sedan nya bestämmelser trätt i kraft togs målet om och fängelsestraffet fastställdes men bötesbeloppet höjdes. K klagade till kassationsdomstolen som upphävde första instansens avgörande och visade målet åter med hänvisning till en ny lag om uppskov med straff för brott begångna av ansvariga utgivare. I följd härav beslöt den nationella säkerhetsdomstolen om uppskov med verkställighet av domen i tre år. - I Europadomstolen åberopade K artiklarna 9 och 10 och hävdade att den fällande domen hade kränkt hans rätt till tanke- och yttrandefrihet. Han klagade också över att den nationella säkerhetsdomstolen inte varit oberoende och opartisk eftersom en militär domare ingått i rätten.

Europadomstolen beslöt att klagomålen enligt artiklarna 9 och 10 skulle prövas enligt artikel 10. Domstolen konstaterade att den fällande domen mot K innebar ett ingrepp i hans rätt till yttrandefrihet, att ingreppet var föreskrivet i lag och att det skett i det legitima syftet att skydda den territoriella integriteten. När det gällde frågan om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle konstaterade domstolen bl.a. att även om vissa särskilt bittra avsnitt i boken målade en extremt negativ bild av den turkiska staten och armén och därigenom gav berättelsen en fientlig ton, så hade de inte inneburit en uppmaning  till våld, väpnat motstånd eller uppror, vilket enligt domstolens mening var ett betydelsefullt förhållande som måste beaktas. Domstolen fann att de nationella myndigheterna inte hade tagit tillräcklig hänsyn till allmänhetens rätt att få information om olika perspektiv på situationen i sydöstra Turkiet. Med hänsyn till det stränga straff som K ådömts konstaterade domstolen att uppskovet med verkställigheten av domen var beroende av att han inte begick något annat brott i sin egenskap av ansvarig utgivare under tre år. Domstolen fann att den fällande domen var oproportionerlig i förhållande till syftet och att den därmed inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

När det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 erinrade domstolen om att den vid många tidigare tillfällen prövat mål rörande samma fråga. Det förhållandet att en civilperson måste stå till svars inför en nationell säkerhetsdomstol bland vars ledamöter ingick en militär domare medförde berättigad anledning för den personen att befara att säkerhetsdomstolen saknade oberoende och opartiskhet. Säkerhetsdomstolen kunde därför inte anses ha varit oberoende och opartisk när den dömde K. Europadomstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR 
Artikel 10
Yagmurdereli ./. Turkiet, dom 2002-06-04 (jfr nr 6/02)   
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23    
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25 
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21                  
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08        
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10   
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 
Gerger ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08                    
Sürek ./. Turkiet (nr 4), dom (GC) 1999-07-08         
Artikel 6.1
Özel ./. Turkiet, dom 2002-11-07 (jfr nr 10/02)         
Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)    

 

Ertan Özkan mot Turkiet
(Ansökan nr 47311/99, dom den 9 oktober 2003)

Fadime Özkan mot Turkiet
(Ansökan nr 47165/99, dom den 9 oktober 2003)

Gönülsen mot Turkiet
(Ansökan nr 59649/00, dom den 9 oktober 2003)

Saçik mot Turkiet
(Ansökan nr 60847/00, dom den 9 oktober 2003)

Ytterligare domar rörande frågan om opartisk och oberoende domstol.

Domstolen har här avgjort ytterligare fyra mål rörande frågan om en militär domare som ledamot i nationell säkerhetsdomstol och enhälligt funnit att det även i dessa fall skett kränkningar av artikel 6.1. Domstolen framhöll också att en nationell domstol som befunnits sakna oberoende och opartiskhet under inga omständigheter kan garantera personer inom dess jurisdiktion en rättvis rättegång och att det därför var onödigt att pröva klagomålen i övrigt avseende frågan om förfarandet varit rättvist.

 

Duriez-Costes mot Frankrike
(Ansökan nr 50638/99, dom den 7 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

Att inte få del av och möjlighet att bemöta generaladvokats yttrande i kassationsdomstol men däremot inte avsaknad av muntlig förhandling kränkte artikel 6.1.

Duriez-Costes, D, greps 1995 av polis i sin bil sedan han lämnat en bar. Han vägrade genomgå ett utandningsprov och fördes därför till polisstationen där blodprov togs. Provet visade att D hade alkohol i blodet. D dömdes i november 1995 för trafiknykterhetsbrott och han fråntogs rätten att köra bil under två månader. Han överklagade utan framgång och vände sig sedan till kassationsdomstolen för en laglighetsprövning. Kassationsdomstolen återvisade målet till appellationsdomstolen som fastställde den tidigare domen. Kassationsdomstolen avslog D:s vidare överklagande i maj 1999. - I Europadomstolen hävdade D att rättegången i kassationsdomstolen varit orättvis i strid med artikel 6.1. Han åberopade att han inte kallats till förhandling i kassationsdomstolen och att han därför varit förhindrad att avge ett vittnesmål. Han klagade också över att han inte fått någon kopia av generaladvokatens uttalande.

Europadomstolen konstaterade att D:s begäran om laglighetsprövning hade getts in sedan hans argument hade prövats i första och andra instans. Dessa domstolar hade hållit förhandlingar där D och hans advokat varit närvarande och framlagt hans synpunkter i enlighet med artikel 6. När det gällde förhållandet att D inte kunnat framföra sina synpunkter muntligen i kassationsdomstolen framhöll domstolen att förfarandet i den domstolen var av teknisk art och gällde laglighetsfrågor. Det skulle vara onödigt formalistiskt att tolka formkraven i artikel 6 så att en sökande skulle tillåtas att göra en muntlig framställning i kassationsdomstolen. Domstolen fann vidare att den speciella karaktären på förfarandet i kassationsdomstolen kunde berättiga att endast specialiserade advokater var förbehållna ett monopol på att göra muntliga framställningar och att ett sådant förfarande inte betog en sökande en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak på sådana villkor att han inte missgynnades. Domstolen fann därför att det förhållandet att D inte fått möjlighet att muntligen framföra sina synpunkter vare sig personligen eller genom en vanlig advokat inte hade inskränkt hans rätt till en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 i detta hänseende.

När det gällde den omständigheten att D inte fått någon kopia av generaladvokatens yttrande konstaterade domstolen att D, som inte var representerad av någon advokat, inte kunnat förvissa sig om innehållet i yttrandet före förhandlingen eller kunnat bemöta det skriftligen. Även om D inte ansökt om rättshjälp för att kunna få en specialiserad advokat innebar inte detta att han avstått från sin rätt till ett kontradiktoriskt förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseendet skett en kränkning av artikel 6.1.

Någon skiljaktig mening finns ännu inte tillgänglig.

HÄNVISNINGAR
Ang. muntlig förhandling
Meftah m.fl ./. Frankrike, dom (GC) 2002-07-26 (jfr nr 8/02)              
Hager o. Gaucher ./. Frankrike, beslut 2002-10-24                              
Richen o. Gaucher ./. Frankrike, dom 2003-01-23 (jfr 2/03)                

Ang. kontradiktoriskt förfarande
Voisine ./. Frankrike, dom 2000-02-08                      
Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31                  
J.J. ./. Nederländern, dom 1998-03-27   

 

Gaucher mot Frankrike
Ansökan nr 51406/99, dom den 9 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

Domstolen har här avgjort ytterligare ett mål i samma fråga som i föregående mål avseende klagandes rätt att få del av generaladvokatens yttrande och även här enhälligt funnit att det skett en kränkning av artikel 6.1.

von Bülow mot UK
(Ansökan nr 75362/01, dom den 7 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska.

Lagligheten av fortsatt internering när minimitid löpt ut prövades av nämnd utan behörighet att besluta om frigivning vilket kränkte artikel 5.4.

von Bülow, B, dömdes 1975 för mord på en polis och försök till mord på två andra poliser efter det att han, när han tidigt den 6 juli 1974 stannades av polisen, hade tagit fram en pistol och skjutit alla tre poliserna. Han dömdes till livstids fängelse för mordet och till två perioder om fängelse i 15 år för mordförsöken. Domaren rekommenderade att han skulle avtjäna en minimiperiod om 20 år. Högsta domstolens ordförande instämde i rekommendationen men regeringen fastställde inte någon minimitid (tariff). Först genom ett brev i juli 2000 upplystes B om att en minimitid fastställts till 23 år och att när denna tid löpt ut tariffen inte längre var avgörande för fortsatt internering. Genom ett brev daterat i mars 2001 upplystes B om att utskrivningsnämnden inte rekommenderade att han frigavs. Även om vissa förbättringar hade noterats, konstaterades i rapporter om hans framsteg att han fortfarande hade en bit kvar att gå innan en övergång till mer öppna förhållanden kunde övervägas. Nästa omprövningstillfälle bestämdes till mars 2002. - I Europadomstolen klagade B över att han inte fått en riktig omprövning av lagligheten av den fortsatta interneringen i strid med artikel 5.4.

Europadomstolen hänvisade till målet Stafford mot UK där domstolen fann, beträffande fångar dömda till livstids fängelse för mord, att sedan minimitiden löpt ut skulle fortsatt internering grundas på en bedömning av vilka risker personen i fråga kunde utgöra och hans farlighet, vilket var förhållanden som kunde ändras alltefter det att tiden gick. Det krävdes därför enligt artikel 5.4 att en sökande återkommande kunde ifrågasätta lagligheten av sin internering genom ett lämpligt förfarande. B:s minimitid hade löpt ut under 1998. När utskrivningsnämnden omprövade hans fall under 2001 hade den inte haft behörighet att besluta om att B skulle friges utan kunde endast lämna rekommendationer till regeringen. Det hade inte heller hållits någon muntlig förhandling där vittnen kunnat höras och korsförhöras i fråga om B alltjämt utgjorde en risk för allmänheten. Regeringen hade inte bestritt att lagligheten av den fortsatta interneringen inte hade prövats av ett organ med behörighet att besluta om frigivning eller i ett förfarande som innehöll all nödvändiga rättsliga skyddsåtgärder som föreskrivs i artikel 5.4. Domstolen fann därför enhälligt att de skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNING
Stafford ./. UK, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)

  

Acimovic mot Kroatien
(Ansökan nr 61237/00, dom den 9 oktober 2003)
Domen finns endast på engelska.

Vilandeförklaring av mål i avvaktan på ny lagstiftning kränkte artikel 6.1.

Acomovic, A, ägde en stuga, som från augusti 1992 till augusti 1995 användes för militära ändamål av den kroatiska armén. Sedan armén lämnat platsen fann A att hans stuga blivit förstörd och att hans tillhörigheter hade flyttats. I mars 1996 väckte han en skadeståndstalan mot staten. Det rättsliga förfarandet avbröts i november 2000 efter en lagändring som innebar att mål som rörde handlingar som utförts i tjänsten inom armén och polisen under inbördeskriget skulle vilandeförklaras i avvaktan på ny lagstiftning. Den nya lagstiftningen utfärdades dock inte förrän den 14 juli 2003. - I Europadomstolen klagade A över att han vägrats tillgång till domstolsprövning genom den aktuella lagändringen. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen fann att A haft ett trängande intresse av att få sina anspråk prövade i nationell domstol och att han försatts i ett tillstånd av osäkerhet i fråga om sitt måls utgång. Den osäkerheten förstärktes efter sex månader, då den nya lagstiftningen skulle ha antagits, vilket dock inte skedde. När myndigheterna inte kunde hålla den tidsfrist de själva angivit, uppkom en total osäkerhet om när de omständigheter som hindrade A från att få sin sak prövad skulle undanröjas eller om det över huvud taget skulle ske. Domstolen kunde därför inte finna att den utsträckning, i vilken den nationella lagstiftningen medgav tillgång till domstol, var tillräcklig för att tillförsäkra A rätten till domstolsprövning. A hade under lång tid förhindrats att få sitt yrkande prövat av nationella domstolar på grund av en lagstiftningsåtgärd. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22                  
Stran Greek Refineries o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09                  
National & Provincial Building Society, Leeds Permanent Building Society o. Yorkshire Building Society ./.U K, dom 1997-10-23       
Kutic ./. Kroatien, dom 2002-03-01                          
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-06-19 (jfr nr 7/03)                            

 

Biozokat AE mot Grekland
(Ansökan nr 61582/00, dom den 9 oktober 2003)
Domen finns endast på franska.

Presumtion om nytta av vägarbete, för vilket mark hade exproprierats, medförde att markägaren måste föra två processer för att få tillräcklig ersättning, vilket rubbade jämvikten mellan enskilt och allmänt intresse och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1.

Biozokat AE, bolaget, hade sitt huvudkontor vid vägen mellan Athen och Katerini. Bolagets egendom exproprierades för byggandet av en väg som skulle förbinda städerna Platamonas och Katerini med Pieria.  I enlighet med lagen 653/1977 beslöt myndigheterna  att bolaget inte var berättigat till ersättning för hela den exproprierade marken eftersom  det bedömdes ha dragit nytta av vägbygget. - I Europadomstolen  klagade bolaget med åberopande av artikel 1 i protokoll nr 1  över att det inte hade fått tillräcklig ersättning för den exproprierade marken.

Europadomstolen  hänvisade till tidigare avgöranden i vilka den kritiserat den presumtion som inte kunde motbevisas om att den nytta som vägförbättringar kan medföra skulle utgöra tillräcklig kompensation för en person vars mark hade exproprierats. Domstolen fann att när en persons egendom hade exproprierats skulle den efterföljande processen innefatta en allsidig bedömning av konsekvenserna. Även om de grekiska domstolarna övergett sin tidigare praxis enligt vilken den aktuella presumtionen inte kunde motbevisas så hade det inte skett någon påtaglig förbättring av det system som skulle kompensera dem vars mark hade exproprierats. Presumtionen existerade fortfarande och de domstolar som bestämde expropriationsersättningen beaktade inte arten av det arbete som utförts eller om markägaren drog nytta därav. I stället innebar det nya systemet att markägare som ansåg sig ha lidit skada av ett vägarbete måste göra en ny ansökan till civildomstol för att visa att deras egendom hade påverkats negativt. Ett sådant förfarande kunde bli långdraget och skulle pågå samtidigt som det mål vari ersättningen skulle bestämmas, vilket i sig kunde gå i tre instanser. Genom upprätthållandet av en presumtion som innebar kompensation i sig och kravet på att berörda markägare måste föra talan i flera mål för att få en ersättning som svarade mot värdet av den exproprierade marken hade  myndigheterna rubbat den jämvikt som måste råda mellan skyddet av enskildas rättigheter och det allmänna intressets krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Katikaridis m.fl. ./. Grekland, dom 1996-11-15
Tsomtsos m.fl. ./. Grekland, dom 1996-11-15          
Papachelas ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25                                    
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23                            
Les saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09                         
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18

GRAND CHAMBER  

Domstolen har den 9 oktober 2003 meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Ezeh och Connors mot UK
(Ansökningar 39665/98 och 40086/98, dom den 9 oktober 2003)

Disciplinförfarande i brittiskt fängelse innebar anklagelse för brott som berättigade till juridiskt biträde.

Ezeh, E, och Connors, C, anklagades båda för brott mot fängelsereglerna under tid då de avtjänade straff. E anklagades för att ha uttalat hotelser och C för att han överfallit en fängelsevakt. Förseelserna motsvarade brott i den nationella strafflagen. E och C begärde att få juridiskt biträde vid respektive förhandling. Deras yrkanden avslogs av fängelsedirektören. Båda befanns skyldiga efter förhandling inför fängelsedirektören. Ingen av dem hade något biträde vid förhandlingen. E dömdes till 40 dagars tillägg till sitt tidigare straff och C till sju dagars tillägg av maximala 42 dagar. Härefter vägrades båda tillstånd att ansöka om rättslig omprövning. - I Europadomstolen  åberopade E och C artikel 6 och klagade över att de vägrats juridiskt biträde, alternativt  rättshjälpsbiträde vid förhandlingen inför fängelsedirektören.

Målet avgjordes i kammare genom dom den 15 juli 2002 ( jfr nr 8/02) och Europadomstolen fann då enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.3 c) beträffande både E och C. Domstolen fann då att både E och C hade anklagats för brott i den mening som avses i artikel 6.1. Denna artikel var därför tillämplig i målet inför fängelsedirektören. Domstolen erinrade om att konventionen kräver att en person som anklagas för brott och som inte vill försvara sig själv måste få möjlighet att få rättslig hjälp efter eget önskemål. Både E och C hade begärt att få ett juridiskt biträde inför fängelsedirektören, vilket denne funnit onödigt och vägrat. Domstolen fann att de klagande hade vägrats rätten att få ett rättsligt biträde och att det därför skett en kränkning av artikel 6.3 c).

Den 8 oktober 2002 begärde den brittiska regeringen att målet skulle hänskjutas till Grand Chamber enligt artikel 43, vilket beviljades den 6 november 2002.

Europadomstolen erinrade nu om att frågan huruvida en förseelse enligt nationell rätt kunde klassas som brottslig eller som disciplinär endast var en utgångspunkt; förseelsen natur var av större betydelse och det möjliga straffets svårighetsgrad måste också tas i beaktande. Dessutom måste frågan ses i sitt sammanhang med fängelsesituationen och de praktiska skäl som ligger bakom ett fängelses disciplinbestämmelser. Domstolen godtog inte regeringens invändning att avskaffandet av fängelsedirektörens möjlighet att bestämma om tilläggstid till straffet skulle underminera fängelsedisciplinen. Det hade inte lämnats någon  förklaring till varför omfattning av andra sanktioner inte skulle kunna ha en jämförlig betydelse när det gällde att upprätthålla effektiviteten i fängelsets disciplinära system. Det hade inte heller visats att de disciplinära behoven i Scotland, där systemet med tilläggsdagar hade upphävts, påtagligt skilde sig från dem i England och Wales. Med hänsyn till förseelsernas art konstaterade domstolen att de endast gällde fångar och inte alla medborgare. Emellertid svarade förseelserna mot brott enligt strafflagen. Den teoretiska möjligheten att brottsligt och disciplinärt ansvar skulle sammanfalla var åtminstone en relevant tanke som gjorde att båda förseelserna kunde klassas som "blandade". Dessutom utdömdes tilläggsdagar sedan E och C befunnits skyldiga, för att straffa dem för förseelserna och för att förhindra ytterligare förseelser av dem eller av andra. Dessa faktorer gav förseelserna en viss färg som inte helt sammanföll med en rent disciplinär åtgärd. Domstolen godtog att straffet hade en laglig grund. Fördröjningen av E:s och C:s frigivning till dess tilläggsdagarna löpt till ända innebar inte att deras fängelsevistelse blev längre än enligt det ursprungliga straffet. Eftersom de ursprungliga fällande domarna utgjorde grunden för deras fortsatta internering, var fängslandet under tilläggsdagarna lagligt enligt den nationella rättsordningen. Inte desto mindre innebar tilläggsdagar att en fånge hölls kvar i fängelse efter den dag då han annars skulle ha släppts, på grundval av ett disciplinärt förfarande som saknade lagligt samband med den ursprungliga domen. Domstolen fann därför att utdömandet av tilläggsdagar innebar ett nytt frihetsberövande grundat på bestraffningsskäl sedan skuldfrågan avgjorts. Frihetsberövandena hade grundats på ett antagande av att förseelserna var brottsliga. De 40 respektive 7 dagar som dömts ut kunde inte anses så obetydliga att de kunde undanröja anklagelsernas brottsliga natur. E och C var därför anklagade för brott och artikel 6 var tillämplig.

Europadomstolen instämde i vad kammaren tidigare funnit, dvs. att fängelsedirektörens vägran att låta E och C  få rättslig biträde innebar en kränkning av artikel 6.3 c). Det var då onödigt att pröva det alternativa klagomålet att rättsintresset krävde att E och C hade beviljats rättshjälp. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det skett en kränkning av artikel 6.3 c).

Skiljaktiga meningar:
Den finske domaren Pellonpää, med vilken ordföranden Wildhaber, Elisabeth Palm och domaren för Lichtenstein schweizaren Caflisch instämde, var skiljaktig och ansåg inte att artikel 6 var tillämplig på disciplinära förfaranden. Han förnekade inte att det finns ett behov av rättsliga säkerhetsåtgärder när det gäller fängelsedisciplin, men menade att om sådana säkerhetsåtgärder skall utformas genom domstolens praxis så måste den utvecklingen ske på ett sätt som rimligen är förutsebart och med hänsyn till den kontinuitet som förbinder ny och gammal praxis.

Även den slovenske domaren Zupancic och den estländske domaren Maruste var skiljaktiga och utvecklade i en lång gemensam skiljaktig mening sin uppfattning att domstolens majoritet antingen gick för långt eller inte gick tillräckligt långt.

HÄNVISNINGAR
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12                                             
Kingsley ./. U K, dom (GC) 2002-05-28                                                
Engel m.fl. ./.  Nederländerna, dom 1976-06-08
Campbell o. Fell ./. UK, dom 1984-06-28
Golder ./. UK, dom 1975-02-21
Lutz ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Garyfallou AEBE ./. Grekland, dom 1997-09-24
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24
Lauko ./. Slovakien, dom 1998-09-02
Weber ./. Schweiz, dom 1990-05-22
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Steel m.fl. ./. UK, dom 1998-09-23
Benham ./. UK, dom 1996-06-10
Perks m. fl. ./. UK, dom 1999-10-12
Kiss ./. UK, resolution 1994-06-09
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Pakelli ./. Tyskland , dom 1983-04-25
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)                              

Slivenko mot Lettland

(Ansökan nr 48321/99, dom den 9 oktober 2003)

Utvisning från Lettland av f.d. ryska medborgare som sedan många år varit integrerade i det lettiska samhället var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte artikel 8.

(Även fråga om artikel 5.1.)

T Slivenko, T, och hennes dotter K var tidigare innevånare i Lettland med ryskt ursprung. T, vars far varit officer i sovjetarmén, var född i Estland men kom med sina föräldrar till Lettland när hon var en månad gammal. Hon gifte sig 1980 med en annan sovjetofficer, NS, och dottern K föddes i Lettland 1981. Sedan Lettland återfått sitt oberoende registrerades de sökande som "ex-USSR medborgare". 1994 ansökte T:s make, som hade friställts när Ryssland tog över den tidigare sovjetarmén 1992, om ett temporärt uppehållstillstånd på grund av sitt äktenskap med en permanent innevånare. Hans ansökan avslogs med motiveringen att han måste lämna Lettland i enlighet med fördraget från april 1994 om tillbakadragande av ryska trupper vilket särskilt omfattade ryska officerare som varit i tjänst den 28 januari 1992. Till följd härav upphävdes T:s och K:s registreringar. I augusti 1996 beslöts om utvisning av alla tre familjemedlemmarna. De vräktes från sin lägenhet i Riga och NS flyttade därefter till Ryssland. T och K väckte dock en talan om utvisningen från Lettland. De lettiska domstolarna fann att NS skulle lämna landet och att beslutet att annullera T:s och K:s folkbokföringar var lagligt. Den 28 oktober 1998 anhölls de sökande och placerades i ett läger för illegala invandrare. De släpptes följande dag med motiveringen att arresteringen varit förebyggande eftersom ett överklagande hade anhängiggjorts hos myndigheten. De blev emellertid åter beordrade att lämna landet och den 16 mars 1999 blev K åter gripen och kvarhållen under 30 timmar. Den 11 juli 1999 flyttade de till Ryssland för att återförenas med NS och de fick därmed ryskt medborgarskap. Utvisningen från Lettland hindrade dem från att återvända dit under fem år och de fick bara vistas i Lettland under 90 dagar per år. T:s föräldrar, som enligt vad hon uppgav var mycket sjuka, blev kvar i Lettland. - I Europadomstolen åberopade T och K artikel 8, artikel 14 och artikel 5.1 och 4.

Europadomstolen konstaterade att T hade flyttat till Lettland när hon var endast en månad gammal och att hon hade bott där till 40 års ålder. Hon hade gått i skola, arbetat och gift sig i Lettland. K hade fötts i Lettland och bott där till dess hon var 18 år och hon hade avslutat sin högstadieutbildning där. Både T och K hade därför alltsedan födelsen utvecklat ett nätverk av personer samt sociala och ekonomiska band som utgjorde ett privatliv i Lettland. De hade vidare förlorat den lägenhet i vilken de hade bott. Utvisningen från Lettland innebar därför ett ingrepp i deras rätt till respekt för sitt privatliv och sitt hem. Emellertid hade de åtgärder som vidtagits av de lettiska myndigheterna inte splittrat familjen, eftersom utvisningsbeslutet avsåg alla tre familjemedlemmarna och eftersom konventionen inte innehåller någon rättighet att välja i vilket land man vill fortsätta eller återupprätta ett familjeliv. T:s föräldrar var vuxna och hörde inte till kärnfamiljen och de hade inte visats vara beroende av T:s familj. Emellertid måste T:s band med föräldrarna beaktas när det gällde hennes privatliv. Fördraget om tillbakadragande av de sovjetiska trupperna, vilket utgjorde den lagliga grunden för utvisningsbeslutet, hade inte trätt i kraft när T och K registrerades som "ex-USSR medborgare". De sökande måste ha haft möjlighet att i rimlig omfattning förutse, åtminstone med juridisk rådgivning, att de skulle anses omfattade av fördraget. I vart fall framstod domstolsbesluten inte som godtyckliga. Utvisningen kunde därför anses ha haft stöd i lag.

Domstolen beaktade vidare att det aktuella fördraget och åtgärderna för att införliva det syftade till att skydda intresset av nationell säkerhet. Man kan också säga att utvisningsåtgärderna respekterade familjelivet på så sätt att det inte skedde något ingrepp i familjen som enhet. Tillbakadragandet av aktiv militär personal och deras familjer kunde jämföras med liknande flyttningar under loppet av normal tjänstgöring. Dessutom kunde närvaron av aktiv personal i ett främmande lands armé anses oförenlig med en oberoende stats suveränitet och som ett hot mot nationell säkerhet. Det allmännas intresse av att militärerna och deras familjer avlägsnades skulle därför i normalfallet ta över individens intresse av att få stanna i landet. Emellertid kan sådana åtgärder inte alltid anses berättigade, t.ex. inte när det gällde pensionerade officerare och deras familjer. Det förhållandet att NS pensionerats när förfarandet i fråga om T och K lagligen kunde få stanna i Lettland inleddes hade inte gjort någon skillnad när det gällde att bedöma deras status. Myndigheterna tycktes ändå i någon mån ha haft möjlighet att beakta respekten för privat- och familjelivet. Även om besluten fattades för varje enskilt mål tycktes myndigheterna inte ha undersökt om varje enskild individ utgjorde någon särskild fara för den nationella säkerheten eller allmänna ordningen. En plan för tillbakadragande av främmande trupper och deras familjer som baserades på en generell bedömning av att det var nödvändigt för den nationella säkerheten att utvisa dem var inte i sig oförenlig med artikel 8 medan däremot genomförandet av en sådan plan utan möjlighet att beakta  de enskilda individernas förhållanden var det. T och K var vid den aktuella tidpunkten integrerade i det lettiska samhället och kunde inte anses utgöra någon risk för den nationella säkerheten på grund av att de var en del av T:s fars familj, när denne var pensionerad sedan 1986 och hade stannat kvar i landet samt inte själv ansågs utgöra någon sådan fara. Utvisningen av T och K kunde därför inte anses ha varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

Anhållningsbesluten beträffande både T och K hade haft stöd i lag och det hade inte visats att polisen hade handlat med ont uppsåt eller godtyckligt. Domstolen fann därför med 16 röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1 och fann enhälligt att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 5.4.

Skiljaktiga meningar:
I fråga om artikel 8 var presidenten Wildhaber och domarna Ress, Bratza, Cabral Barreto, Greve och Maruste skiljaktiga och avgav en gemensam motivering. De  ansåg inte att förhållandena i målet var så speciella att utvisningsåtgärderna skulle anses oproportionerliga och oberättigade i den mening som avses i artikel 8. De lettiska myndigheterna hade därför inte överskridit det utrymme de haft för sina bedömningar och det hade varit berättigat för dem att anses att åtgärderna mot T och K var nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Mot den bakgrunden var det nödvändigt att pröva klagomålet även enligt artikel 14 i förening med artikel 8 och de skiljaktiga fann att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning.

Den estniske domaren Maruste lämnade även en skiljaktig motivering i fråga om artikel 8.

Den ryske domaren Kovler lämnade en skiljaktig motivering i fråga om artikel 8 och en skiljaktig mening i fråga om artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13                         
X. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1968-07-19                            
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28                
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19  
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19                          
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10                                              
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16                                            

Artikel 5.1
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15   
Benham ./. U K, dom 1996-06-10 

 

ÖVRIGT


Europadomstolen har i ett beslut förklarat en ansökan  mot Sverige för inadmissible.

Pentti Pitkänen mot Sverige
(Ansökan nr 52793/99, beslut den 26 augusti 2003)
Beslutet finns endast på engelska.

Fråga om muntlig förhandling i socialförsäkringsmål.

Pitkänen, P,  begärde hos försäkringskassan att få sina besvär, bl.a. lunginflammation, huvudvärk och yrsel, godkända som arbetsskada. Försäkringskassan ansåg inte att besvären orsakats av skadlig inverkan i arbetet. P överklagade till länsrätten. Han yrkade muntlig förhandling och att en f.d. arbetskamrat skulle höras som vittne. Länsrätten ansåg muntlig förhandling obehövlig och avslog överklagandet. P klagade till kammarrätten och yrkade åter muntlig förhandling. Även kammarrätten ansåg muntlig förhandling obehövlig och vägrade prövningstillstånd. Inte heller i Regeringsrätten fick P gehör för sitt yrkande om muntlig förhandling och inte heller där beviljades prövningstillstånd. - I Europadomstolen hävdade P att det skett en kränkning av artikel 6 eftersom han inte fått någon muntlig förhandling och inte fått höra det vittne han åberopat. Han hävdade också att förfarandet i de skilda domstolarna varit partiskt och olagligt i strid med artiklarna 6.1, 13 och 14, eftersom domstolarna inte begärt in något sakkunnigutlåtande.

Europadomstolen, som prövade frågan om admissibility i kammare, konstaterade att regeringen inte bestritt att artikel 6.1 var tillämplig på förfarandet i länsrätten. Eftersom varken kammarrätten eller Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd prövades målet i sak endast i en domstol, länsrätten. Domstolen bedömde att den kunde utgå från att artikel 6.1 var tillämplig på hela förfarandet i alla tre instanserna. När det gällde frågan om det fanns några omständigheter som kunde berättiga att det, trots P:s yrkande därom, inte hölls någon muntlig förhandling konstaterade domstolen att frågan i det nationella målet gällde om det fanns ett orsakssamband mellan det förhållandet att P utsatts för freonläckage och hans besvär. Domstolen framhöll att tvister om socialförsäkringsförmåner vanligen är ganska tekniska och att utgången i målet i regel beror på skriftliga läkarutlåtanden. Många sådan mål hanteras därför bättre skriftligen än muntligen. Det var också förståeligt att de nationella myndigheterna på det här området tog hänsyn till kraven på ekonomi och effektivitet. Att systematisk hålla muntliga förhandlingar kunde bli ett hinder för den skyndsamhet som krävs i socialförsäkringsmål. Domstolen konstaterade att länsrätten haft tillgång till P:s medicinska journal samt uttalanden från två läkare, vilka båda fann att ett samband  mellan freonläckaget och de symtom som P senare uppvisade var osannolikt. P hade inte själv åberopat något vittne med medicinska kunskaper eller begärt att länsrätten skulle inhämta ett sakkunnigutlåtande. Inget talade heller för att P själv önskade vittna eller att han ansåg att det skulle vara till fördel för domstolen att se honom personligen. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen att P:s talan i länsrätten inte var av sådan natur att det krävdes en muntlig förhandling. Domstolen beaktade härvid att länsrätten, när den avslog yrkandet om muntlig förhandling, beredde P tillfälle att skriftligen slutföra sin talan, vilket han gjorde, samt att handlingarna i målet var offentliga. Domstolen noterade vidare att kammarätten och Regeringsrätten endast prövade frågan om prövningstillstånd och att deras prövningar därför inte innebar någon fullständig prövning av målet. Även om artikel 6.1 var tillämplig även på förfarandet i dessa domstolar kunde de göra sin prövning på grundval av handlingarna i akten och de skriftliga handlingarna och avsaknaden av muntlig förhandling var därför berättigad. Europadomstolen fann därför att det förelåg omständigheter som berättigade att man  i detta fall frångick kravet på muntlig förhandling. P:s talan var därför uppenbart ogrundad i den mening som avses i artikel 35.3 och skulle därför avvisas enligt artikel 35.4.

När det gällde frågan om att P inte fått höra det åberopade vittnet fann domstolen, mot bakgrund av att länsrätten funnit att vittnet inte kunde tillföra något för att belysa sambandsfrågan, att det inte fanns några omständigheter som talade för att länsrätten överskridit sina befogenheter eller att P därigenom missgynnades i förhållande till motparten i sådan utsträckning att förfarandet stod i strid med artikel 6.1. Domstolen fann därför att P:s talan även i denna del var uppenbart ogrundad.

Vad slutligen angick klagomålet i övrigt erinrade domstolen om att kravet enligt artikel 35.1, på att inhemska rättsmedel skall vara uttömda, inte är uppfyllt bara för att man har överklagat. Ett överklagade måste också åtminstone i huvudsak ha innehållit det klagomål som anförs i Europadomstolen. P hade inte tagit upp det nu aktuella klagomålet i de nationella domstolarna, varken genom ett formellt yrkande eller genom innehållet i det han anfört. Inhemska rättsmedel var sålunda inte uttömda och talan skulle därför även i denna del avvisas enligt artikel 35.4.

På angivna skäl förklarade domstolen enhälligt P:s ansökan för inadmissible.

HÄNVISNINGAR
Ang. muntlig förhandling
Blom ./. Sverige, beslut 2000-03-14 (ansökan nr 28338/95)               
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21                        
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24                                  
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)                     
Lundevall ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23                
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26                      
Strömblad ./. Sverige, beslut 2003-02-11 (ansökan nr 45935/99)                                   

Ang. vittnesförhör
Dombo Beheer B.V. ./. Nederländerna, dom 1993-10-27                    
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23                         
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18           

_______________________

Under perioden den 16 september  - 9 oktober 2003 har domstolen avgjort 18 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 16, 23 och 30 september samt den 2 och 9 oktober 2003.

16 september
B.R. ./. Polen (43316/98) brottmål
Skawinska ./. Polen (42096/98) brottmål

23 september
C.R. ./. Frankrike (42407/98) bodelning
Dumas ./. Frankrike (53425/99) skadestånd
Racinet ./. Frankrike (53449/99)        "
Sellier ./. Frankrike (60992/00) arbetstvist

30 september
Sienkiewicz ./. Polen (51468/99) arbetstvist
Beladina ./. Frankrike (49627/99) brottmål

2 oktober
Hennig ./. Österrike (41444/98) skattebrott
Bonamassa ./. Italien (65413/01) vräkning, även artikel 1 i protokoll nr 1
Ragone ./. Italien (67412/01)                "                               "
Sabatini o. di Giovanni ./. Italien (59538/00)                       "

9 oktober
A.G. ./. Italien (66441/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Federici ./. Italien (63523/00)  "                                  "
Ghelardini o. Brunori ./. Italien (53233/99)               "
Lari ./. Italien (63336/00)   vräkning;                         "
Robba ./. Italien (50293/99)     "                                 "
Serni ./. Italien (47703/99)  

SVENSKA DOMAR M.M.
 

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 28 juli 2003 i mål B 2733-02 angående bl.a. frågan om åtal för skattebrott skulle avvisas, eftersom ett vite utdömts avseende samma gärning, dvs. underlåtenhet att deklarera.

T fälldes av tingsrätten för bl.a. skattebrott. I hovrätten yrkade han bl.a. åtalet för skattebrott skulle avvisas. Han anförde i huvudsak följande. Skattemyndigheten förelade honom att vid vite av 5 000 kr per skattedeklaration  lämna in mervärdeskattedeklarationer för månaderna mars - november 2000. Länsrätten har sedan dömt ut det förelagda vitet om sammanlagt 45 000 kr. Vitesföreläggandet avsåg således hans underlåtenhet att lämna deklarationer. Även det skattebrott som han är åtalad för avser att han underlåtit att ge in skattedeklarationer för perioden mars 2000 - januari 2001. Det är alltså fråga om samma gärning. Det vite som han förpliktats att betala är att betrakta som straff i Europakonventionens mening. Det har därför enligt principen att ingen får lagföras eller straffas på nytt i samma stat för ett brott som redan prövats i den staten (ne bis in idem), sådan denna princip kommit till uttryck i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen, förelegat hinder att till prövning uppta åtalet mot honom för skattebrott.

Hovrätten gjorde följande bedömning. Det skattebrott som T är åtalad för avser, förutom de i länsrättens dom angivna skattedeklarationsdagarna, även skattedeklarationstidpunkterna den 12 december 2000 och den 17 januari 2001. Såvitt avser dessa två deklarationstidpunkter skall avvisningsyrkandet redan på den grunden lämnas utan bifall. Det vite som skattemyndigheten ålagt T och som senare dömts ut av länsrätten har haft till syfte att förmå T att till skattemyndigheten ge in uteblivna deklarationer. Det rör sig inte om ett straff för någonting. Straffbestämmelsen i 2 § skattebrottslagen har ett helt annat syfte och syftar ytterst till att motverka att det allmänna undandras skatt. Mot bakgrund härav ansåg hovrätten att ett vite av förevarande slag inte är att jämställa med en straffrättslig påföljd. På grund härav lämnades T:s avvisningsyrkande även i denna del utan bifall.

LITTERATUR M.M.

Erik Janzon; Frihetsberövanden enligt utlänningslagen och Europakonventionen, FT nr 2/2003 s.231.

Ett intressant avgörande från EG-domstolen:
Eugen Schmidberger, Internationale Transporte und Planzüge mot Republiken Österrike
(Mål nr C-112/00; begäran om förhandsbesked från Oberlandesgericht Innsbruck, dom den 12 juni 2003)

Bl.a. fråga om räckvidden av dels den grundläggande fria rörligheten för varor och dels yttrande- och mötesfriheten enligt artiklarna 10 och 11 i Europakonventionen när dessa grundläggande friheter ställs emot varandra.

Omständigheterna i målet var följande. Eugene Schmidberger, Internationale Transporte och Planzüge, bolaget, med säte i Tyskland, transporterar huvudsakligen trä och stål mellan Italien och Tyskland och använder då Brennermotorvägen. Bolaget väckte en skadeståndstalan mot Republiken Österrike angående det underförstådda tillstånd som behöriga myndigheter i Österrike lämnade till en miljöskyddsförening för att genomföra en sammankomst/demonstration på Brennermotorvägen. Sammankomsten ledde till att motorvägen helt stängdes för trafik under nästan 30 timmar. Bolaget hävdade att avstängningen tillsammans med vissa bestämmelser som begränsade tung trafik på helger medförde att fem av bolagets bilar inte kunde trafikera den aktuella motorvägen under fyra dagar i rad. Bolaget gjorde gällande att de österrikiska myndigheterna åsidosatt den fria rörligheten för varor genom att inte förbjuda sammankomsten och genom att inte ingripa mot avstängningen av en väsentlig transportled. Landesgericht ogillade bolagets talan och bolaget överklagade till Oberlandesgericht som ställde sex frågor till EG-domstolen. Republiken Österrike ansåg att frågorna var hypotetiska och därför inte skulle tas upp till prövning. EG-domstolen fann att begäran om förhandsavgörande skulle tas upp till sakprövning.

EG-domstolen konstaterade att den hänskjutande domstolen  å ena sidan undrade om avstängningen av motorvägen under de aktuella omständigheterna utgjorde ett hinder som är oförenligt med fri rörlighet för varor som innebar ett åsidosättande av gemenskapsrätten samt å andra sidan under vilka villkor en medlemsstat är skyldig att ersätta skador som orsakats en enskild till följd av ett åsidosättande av gemenskapsrätten. Domstolen fann att en nationell myndighets beslut att inte förbjuda en sammankomst, vilken ledde till att en viktig transportled helt avstängdes skulle anses begränsa handeln med varor inom gemenskapen och att det därmed förelåg en åtgärd med verkan motsvarande kvantitativa importrestriktioner, vilken i princip är oförenlig med de gemenskapsrättsliga skyldigheter som följer av artiklarna 30 och 34 i EG-fördraget.

EG-domstolen gick härefter in på frågan om detta hinder eventuellt kunde anses motiverat genom att de österrikiska myndigheterna tagit hänsyn till demonstranternas grundläggande rättigheter enligt Europakonventionen, nämligen deras yttrande- och mötesfrihet. Domstolen erinrade om att de grundläggande rättigheterna enligt fast rättspraxis utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa efterlevnaden av och att Europakonventionen är av särskild betydelse i detta sammanhang samt uttalade vidare bl.a. följande. Principerna är stadfästa i ingressen till Europeiska enhetsakten och i artikel F.2 i Unionsfördraget. Härav följer att det inom gemenskapen är förbjudet att vidta åtgärder som strider mot iakttagandet av de mänskliga rättigheterna. Eftersom såväl gemenskapen som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta de mänskliga rättigheterna utgör skyddet av dessa ett legitimt intresse som i princip motiverar inskränkningar i de skyldigheter som följer av gemenskapsrätten. Detta gäller även för skyldigheter som följer av en i fördraget garanterad grundläggande frihet, såsom fri rörlighet för varor. I förevarande mål är det nödvändigt att sammanjämka de skyldigheter som följer av skyddet för de grundläggande rättigheterna inom gemenskapen med motsvarande skyldigheter till följd av en i fördraget garanterad grundläggande frihet och, närmare bestämt, att ta ställning till räckvidden av yttrande- och mötesfriheten respektive av den fria rörligheten för varor, när de tidigare friheterna åberopas till stöd för en inskränkning i de senare.

Domstolen erinrade om att den fria rörligheten för varor utgör en grundläggande princip men att den inte desto mindre kan inskränkas under vissa förutsättningar och att de skäl som kan motivera detta anges i artikel 36. Inte heller de i Europakonventionen garanterade yttrande- och mötesfriheterna utgör absoluta rättigheter utan de kan begränsas under förutsättning att begränsningen faktiskt svarar mot ett mål av allmänintresse och att de inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som kränker själva kärnan i den skyddade rättigheten. Domstolen fann att de aktuella intressena således skulle vägas mot varandra och att det skulle fastställas om en riktig balans hade uppnåtts mellan dem. Domstolen gjorde sedan en jämförelse mellan omständigheterna i det aktuella målet och dem i målet Kommissionen mot Frankrike (C-265/95, dom 1997-12-09) och fann att de skilde sig från varandra i flera väsentliga avseenden. Domstolen framhöll att demonstrationer av det aktuella slaget som regel medför visst besvär för dem som inte själva deltar men att de i princip kan tillåtas när syftet med dem huvudsakligen är att offentligt och under lagliga former ge uttryck för en åsikt. Tänkbara alternativ kunde ha fått allvarligare och mer svårkontrollerade konsekvenser. Med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässiga bedömningar som den nationella myndigheten förfogade över kunde den skäligen anse att det legala syftet med sammankomsten i det aktuella fallet inte kunde uppnås med åtgärder av mindre ingripande verkan på handeln inom gemenskapen.

EG-domstolens svar på den ställda frågan blev därför att en nationell behörig myndighets beslut att inte förbjuda en sammankomst, under omständigheter som dem i målet vid den nationella domstolen, är förenligt med artiklarna 30 och 34 i EG-fördraget (nu artiklarna 28 EG och 29 EG i ändrad lydelse), jämförda med artikel 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG).




Senast ändrad: 2011-04-12