JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 3 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 17 februari  - den 11 mars 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

Från och med detta nummer kommer domar som avser återkommande prövning av en tidigare avgjord fråga att redovisas under en särskild rubrik, ÅTERKOMMANDE FRÅGOR. Hänvisning kommer att göras till mål avseende en sådan fråga som har refererats eller omnämnts tidigare. Uppgifter om här aktuella mål kommer att redovisas med underrubriker som t.ex. "Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien", "Miltär ledamot i turkisk brottmålsdomstol", "Part inte fått del av handlingar i fransk kassationsdomstol" etc.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


     Domar mot andra länder

Thampibillai mot Nederländerna, 2004-02-17


Venkadajalasarma mot Nederländerna, 2004-02-17
Utvisning till Sri Lanka kränkte inte artikel 3.

Yiarenios mot Grekland, 2004-02-19
När domstol tog ställning till fråga om ersättning för häktningstid utan att höra berörd person och utan att ange andra skäl för sitt beslut än att hänvisa till tillämpligt lagrum kränktes artikel 6.1.

Vodárenská Akciová Spolecnost, A.S. mot Tjeckien, 2004-02-24
Två motstridiga beslut från konstitutionsdomstol skadade själva kärnan i rätten att överklaga och rubbade balansen mellan rätten att få tillgång till domstol och säkerställandet av att de formella kraven för överklagande var uppfyllda. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Görgülü mot Tyskland, 2004-02-26
Appellationsdomstol som upphävde underinstans dom om vårdnad och umgänge gjorde inte tillräckliga ansträngningar och fullgjorde inte sina positiva skyldigheter för att återförena biologisk far med bortadopterat barn och kränkte därför artikel 8.

Nachova m.fl. mot Bulgarien, 2004-02-26
Användande av alltför tunga vapen och bristande utredning av dödsskjutning kränkte artikel 2. När det inte heller utreddes om diskriminerande attityder påverkat händelseförloppet kränktes artikel 14 i förening med artikel 2.

Popescu mot Rumänien, 2004-03-02
Bristande verkställighet av lagakraftvunnen dom kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Silvester´s Horeca Service mot Belgien, 2004-03-04
När straffavgift/skattetillägg inte kunde sättas ned och frågan om påförande inte kunde prövas i sak utan bara omfattades av en laglighetsprövning kränktes bolagets rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

Kacmár mot Slovakien, 2004-03-09
De omständigheter som åberopats avseende förlorad äganderätt till lokaler p.g.a. ogiltigförklarat köpeavtal innebar inte någon kränkning vare sig av artikel 6.1, artikel 13 eller artikel 1 i protokoll nr 1.

Glass mot UK, 2004-03-09
Beslut att med bortseende från moderns invändningar ge svårt sjukt barn viss behandling utan att ha inhämtat beslut från domstol kränkte artikel 8.

G.B. mot Bulgarien, 2004-03-11
Iorgov mot Bulgarien, 2004-03-11
Dödsdömdas isolerade förhållanden i fängelse - men inte dödsstraffet i sig - innebar en kränkning av artikel 3.

 

     Domar i Grand Chamber



Maestri mot Italien, 2004-02-17
Disciplinstraff för domare för medlemskap i frimurarloge kränkte artikel 11.

Gorzelik m.fl. mot Polen, 2004-02-17
Ingrepp i föreningsfriheten genom vägran att registrera förbund som väsentligen berodde på att det i namnet på förbundet ingick begreppet "nationell minoritet" kränkte inte artikel 11.
 

SVENSKA DOMAR

     Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Sundsvall beslut den 29 januari 2004 i mål 2434-02 i fråga om rätt att överklaga beslut om ersättning för viltskador.

Kammarrättens i Göteborg dom den 11 februari 2004 i mål 3594-03 avseende skattetillägg.

 

ALLMÄNT

Europadomstolen har under januari månad 2004 enligt den preliminära statistiken meddelat 52 domar, förklarat 52 ansökningar admissible och 1 237 inadmissible samt avskrivit 48 mål. 74 ansökningar har kommunicerats.

 

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=
Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1
Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&
Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Thampibillai mot Nederländerna
(Ansökan nr 61350/00, dom den 17 februari 2004)
Venkadajalasarma mot Nederländerna
(Ansökan nr 58510/00, dom den 17 februari 2004)
Domarna finns endast på engelska.

Utvisning till Sri Lanka kränkte inte artikel 3.
Thampibillai, T, och Venkadajalasarma, V, som f.n. är bosatta i Nederländerna, tillhör båda den tamilska befolkningsgruppen. Båda lämnade sitt hemland med egna pass på grund av rädsla för att gripas och misshandlas av armén misstänkta för att tillhöra eller stödja de "Tamilska tigrarna", LTTE.

T hävdade att hans far dödades av armén misstänkt för att ha hjälpt LTTE. Till följd därav gick T:s bror med i LTTE. T greps i januari 1991 och förhördes under två veckor om var hans bror befann sig. Han påstod att han under den tiden utsattes för allvarlig misshandel. Han släpptes med villkor att anmäla sig var dag på militärförläggningen. Eftersom  han inte stod ut med dagliga förhör och misshandel beslöt han sig för att lämna landet. Han reste till Colombo och flög ut ur landet den 20 maj 1994 på sitt eget pass.

V påstod att han från januari 1994 tvingats att transportera förnödenheter och medlemmar i LTTE två eller tre gånger i månaden. I mars 1995 beslagtog LTTE hans minibus, eftersom han vägrat att transportera bomber åt dem. Därefter tvingades han arbeta i deras kök och att gräva diken. När det krävdes att han skulle bli medlem i LTTE flydde han och beslöt att resa till Colombo. Den 1 oktober 1995 for han till en arméförläggning för att få erforderligt respass och greps där misstänkt för att stödja LTTE. Han hävdade att han utsattes för svår misshandel. Sedan han visats upp för en angivare, som inte kände igen honom, släpptes han utan vidare åtgärd och fick ett pass för resa till Colombo. Eftersom han inte fick lov att stanna i Colombo, beslöt han sig för att lämna Sri Lanka och han lämnade landet med sitt eget pass.

I Europadomstolen hävdade både T och V att en utvisning från Nederländerna till Sri Lanka skulle innebära en risk för att de utsattes för tortyr eller en omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3.

Europadomstolen  redogjorde inledningsvis för säkerhetsförhållandena i Sri Lanka och framhöll att situationen där förbättrats avsevärt under de senaste åren, bl.a. behövde tamiler inte längre tillstånd för att resa till vissa områden och personer som misstänktes för samröre med LTTE utsattes inte längre för tortyr eller misshandel.  Ändå kunde situationen i Sri Lanka inte beskrivas som stabil, vilket framgick av den politiska utvecklingen på senare tid. I november 2003 avskedade presidenten tre äldre ministrar och det hävdades att fredsprocessen avstannat i väntan på att den politiska krisen skulle lösas. Trots detta kunde Europadomstolen inte bortse från de framsteg som gjorts och som lett till en betydande avspänning av de tidigare mycket otrygga förhållandena för tamiler som kom till eller bodde i Colombo.

I fråga om T konstaterade domstolen att han lämnat Sri Lanka nära fyra år efter det att hans far dödats och ca tre och ett halvt år efter det att han själv gripits av armén. Trots T:s farhågor hade det inte kunnat slås fast att myndigheterna hyste några misstankar om att han var inblandad i LTTE. Han hade släppts av armén utan vidare åtgärder och inte gripits igen och i maj 1994 fick han tillstånd att resa till Colombo och att lämna landet på vanlig väg och med sitt eget pass. T hade visserligen hävdat att hans mor gripits och förhörts i två dagar men han hade inte sparat något brev om detta och det hade inte framkommit att modern därefter haft några problem med armén. Domstolen fann det därför inte troligt att myndigheterna fortfarande, närmare tio år efter det att han lämnat landet, letade efter T. Eftersom tamiler numera fritt kunde resa runt i landet, kunde T, om han fortfarande var rädd för armén, bosätta sig i ett område som kontrollerades av LTTE.

När det gällde V konstaterade domstolen att han begett sig till en arméförläggning för att ansöka om ett respass till Colombo. Han torde därför inte haft anledning att anta att han misstänktes för samröre med LTTE. Trots det greps han misstänkt för att stödja LTTE, torterades och misshandlades och konfronterades med en angivare. Eftersom denne inte kände igen honom, släpptes V utan åtgärd två dagar senare. Med hänsyn till att han också fick det sökta respasset fann domstolen det osannolikt att armén känt till det arbete han utfört åt LTTE. Det kunde inte slås fast att V var känd som en anhängare av LTTE för myndigheterna och att han var av något intresse för dem. Det arbete som V utfört för LTTE hade skett under tvång och hade gett ringa stöd till LTTE och det var därför inte heller sannolikt att myndigheterna skulle tro att han kunde vara en betydelsefull medlem av LTTE som de fortfarande skulle vara intresserade av.

Europadomstolen fann i båda målen att även om T och V greps vid ankomsten till flygplatsen i Colombo och fick sin identitet kontrollerad var det inte troligt att de löpte någon verklig risk att utsättas för misshandel. Det hade inte framkommit några välgrundade skäl att tro att T och V vid en utvisning från Nederländerna skulle utsättas för en risk att bli torterade eller behandlade på ett omänskligt eller förnedrande sätt. Domstolen fann därför enhälligt i fallet T och med sex röster mot en i fallet V att en utvisning från Nederländerna inte skulle kränka artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Hilal ./. U K, dom 2001-03-06                                                                 
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17                      
Irland ./. U K, dom 1978-01-18                                  
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30                                               
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29                                                     
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15                                
 

Yiarenios mot Grekland
(Ansökan nr 64413/01, dom den 19 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

När domstol tog ställning till fråga om ersättning för häktningstid utan att höra berörd person och utan att ange andra skäl för sitt beslut än att hänvisa till tillämpligt lagrum kränktes artikel 6.1.
Yiarenios, Y, åtalades misstänkt för delaktighet i ett bankrån. Han satt häktad från den 1 mars 1999 till den 31 januari 2000. Han frikändes i juni 2000 av brottmålsdomstolen i Athen. Domstolen fann honom dock inte berättigad till ersättning för den tid han suttit häktad. - I Europadomstolen klagade Y över att han inte fått lägga fram sina synpunkter i ersättningsfrågan, eftersom brottmålsdomstolen avgjort frågan på egen hand och utan att ange några skäl. Y åberopade rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen hänvisade till tidigare avgöranden av liknande frågor avseende Grekland och konstaterade att det inte fick fattas beslut i en fråga om skadestånd utan att den berörda personen fått möjlighet att föra fram sin inställning till domstolen. Ett förfarande genom vilket en rättslig instans beslutar i fråga om en civil rättighet utan att höra parternas inställningar kan aldrig anses förenligt med artikel 6.1. Brottmålsdomstolen hade prövat frågan om Y var berättigad till ersättning på eget bevåg, vilket hade förhindrat honom från att själv göra en ansökan och framställa sitt yrkande. Europadomstolen konstaterade dessutom att brottmålsdomstolen endast hade hänvisat till tillämpligt lagrum utan att ange andra skäl och att den därigenom hade brustit i fråga om skyldigheten att motivera sitt beslut. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Georgiadis ./. Grekland, dom 1997-05-29                 
Karakasis ./. Grekland, dom 2000-10-17                  


Vodárenská Akciová Spolecnost, A.S. mot Tjeckien
(Ansökan nr 73577/01, dom den 24 februari 2004)
Domen finns endast på franska.

Två motstridiga beslut från konstitutionsdomstol skadade själva kärnan i rätten att överklaga och rubbade balansen mellan rätten att få tillgång till domstol och säkerställandet av att de formella kraven för överklagande var uppfyllda. Det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.
Vodárenská Akciová Spolecnost A.S., bolaget, avskedade i juni 1997 en av sina anställda. Ett år senare förklarade tingsrätten uppsägningen för ogiltig. Detta beslut fastställdes av regiondomstolen som samtidigt avslog bolagets ansökan om tillstånd att begära en laglighetsprövning. Bolaget överklagade trots detta och begärde laglighetsprövning i Högsta domstolen samt anhängiggjorde även en talan i konstitutionsdomstolen för att iaktta klagofristen för sådana överklaganden. En avdelning i konstitutionsdomstolen avvisade i mars 2000 bolagets överklagande med motiveringen att föreskrivna rättsmedel inte hade uttömts, eftersom målet i Högsta domstolen inte hade avslutats. Konstitutionsdomstolen hänvisade till sin praxis och upplyste samtidigt att fristen för överklagande till konstitutionsdomstolen började löpa den dag när Högsta domstolen meddelade sitt beslut. Detta skedde i september 2000 då Högsta domstolen avslog bolagets överklagande. Bolaget gav då in ett andra överklagande till konstitutionsdomstolen. En annan avdelning i den domstolen än den som avvisat bolagets första överklagande avvisade i februari 2001 bolagets andra överklagande såsom för sent anfört. - I Europadomstolen klagade bolaget över att dess rätt att få tillgång till domstol hade skadats genom att konstitutionsdomstolen avvisat dess överklaganden utan prövning i sak. Bolaget åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att genom att överklaga och begära en laglighetsprövning så hade bolaget använt sig av det rättsmedel som lagen anvisade och att detta inte skulle inverka menligt på bolagets talan. Enligt den lag som reglerade konstitutionsdomstolen och enligt denna domstols första beslut hade bolaget varit skyldigt att uttömma föreskrivna rättsmedel. Europadomstolen fann därför att fristen för att klaga tillkonstitutionsdomstolen skulle börja löpa den dag Högsta domstolen meddelade sitt beslut och skulle ha upphört att löpa den dag begäran om laglighetsprövning gavs in.

Enligt domstolens mening var konstitutionsdomstolen två beslut motstridiga och de kunde antas skapa osäkerhet om vilken dag överklagandefristen började löpa. Dessa beslut hade skadat själva kärnan i rätten att överklaga genom att lägga en oproportionerlig börda på bolaget som hade rubbat den jämvikt som måste råda mellan det legitima behovet av att säkerställa att det formella förfarandet för att överklaga till konstitutionsdomstolen följs och rätten att få tillgång till denna domstol. Genom konstitutionsdomstolens mycket strikta tolkning av den ifrågavarande förfaranderegeln hade bolaget betagits sin rätt att få tillgång till en domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Mortier ./. Frankrike, dom 2001-07-31                      
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29                       
Miragall Escolano m.fl. ./. Spanien, dom 2000-01-25                                  
Zvolský o. Zvolská ./.Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Beleš m..fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)


Görgülü mot Tyskland
(Ansökan nr 74969/01, dom den 26 februari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Appellationsdomstol som upphävde underinstans dom om vårdnad och umgänge gjorde inte tillräckliga ansträngningar och fullgjorde inte sina positiva skyldigheter för att återförena biologisk far med bortadopterat barn och kränkte därför artikel 8.
Görgülü, G, är turkisk medborgare bosatt i Tyskland. I januari 2000 ansökte han om vårdnad av sonen C, som fötts i augusti 1999 utom äktenskapet och som lämnats ut för adoption utan faderns samtycke. G hade aldrig levt tillsammans med C:s mor och hade gift sig med en annan kvinna. Tingsrätten beslöt i januari 2001 om interimistiska åtgärder för att successivt öka umgänget mellan far och son och i mars 2001 fick G ensam vårdnaden om C, eftersom tingsrätten fann detta vara till barnets bästa. Emellertid ändrade appellationsdomstolen vårdnadsbeslutet genom en dom den 20 juni 2001. Domstolen ansåg att även om G, tillsammans med sin hustru, kunde ta hand om sonen så kunde beslutet att ge G vårdnaden om sonen inte anses förenligt med C:s bästa på grund av de starka sociala och känslomässiga band som hade utvecklats mellan C och fosterföräldrarna, med vilka han hade levt under ett år och tio månader samt med hänsyn till att C, om han skildes från fosterföräldrarna, skulle lida en allvarlig och irreparabel psykologisk skada. Domstolen beslöt vidare att verkställigheten av beslutet om umgänge mellan G och C, med hänsyn till C:s känslomässiga stabilitet, skulle skjutas upp till den 30 juli 2002. - I Europadomstolen hävdade G att beslutet att vägra honom vårdnad om och umgänge med sonen kränkte hans rätt till respekt för sitt familjeliv enligt artikel 8. Han hävdade vidare att förfarandet i appellationsdomstolen stred mot hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen fann att det förhållandet att G och C aldrig hade levt tillsammans kunde ha betydelse när man skulle väga G:s och fosterföräldrarnas motstridiga intressen mot varandra. Artikel 8 ålade emellertid Tyskland att försöka återförena biologiska föräldrar med deras barn. En effektiv respekt för familjelivet krävde också att en framtida relation mellan en förälder och hans barn inte fick avgöras enbart på grundval av tid som förflutit. Europadomstolen fann att om C omedelbart skildes från sina fosterföräldrar så skulle det kunna få negativa effekter på hans fysiska och mentala hälsa. Mot bakgrund av att G var C:s biologiske far, som ville och kunde ta hand om sonen, fann domstolen emellertid att den nationella appellationsdomstolen inte hade undersökt alla tänkbara lösningar, bl.a. möjligheten att återförena G och C under förhållanden som kunde minimera påfrestningarna på C. Appellationsdomstolen hade uppenbarligen tagit hänsyn endast till de omedelbara effekterna av att C skildes från fosterföräldrarna utan att ta de långsiktiga effekterna av att han permanent skildes från sin biologiske far i beaktande. Den lösning som tingsrätten hade anvisat med successivt ökade kontakter mellan far och son medan denne bodde kvar hos fosterföräldrarna tycktes inte ha beaktats. Europadomstolen erinrade om att möjligheterna till en återförening minskade allt eftersom tiden gick och att de helt kunde gå om intet om far och son inte fick träffas alls eller så sällan att normal band inte kunde bildas mellan dem. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde rätten till umgänge noterade Europadomstolen att fram till juni 2001 hade G fått träffa sin son endast sex gånger. Appellationsdomstolens beslut gjorde varje form återförening och uppkomsten av några som helst familjeförhållanden helt omöjlig. Det låg i C:s intresse att familjebanden kunde upprätthållas och om dessa band skadades var det liktydigt med att skära av hans rötter. Detta kunde endast i undantagsfall vara berättigat och det fanns inga omständigheter som talade för att det förelåg ett sådant undantagsfall. Genom att upphäva det beslut som skulle ha gett G tillfälle till umgänge med sonen hade den nationella appellationsdomstolen underlåtit att fullgöra sina positiva skyldigheter enligt artikel 8 för att återförena far och son. T.o.m. efter det att ett år förflutit i juli 2002 hade G:s försök att få träffa sonen varit förgäves. De skäl som appellationsdomstolen lämnat för att uppskjuta umgänget under ett år var otillräckliga för att berättiga ett så allvarligt ingrepp i G:s familjeliv. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 8.

I fråga om förfarandet konstaterade Europadomstolen att G, som biträtts av en advokat, hade haft möjlighet att föra fram sina synpunkter både skriftligen och muntligen och att han hade haft tillgång till alla relevanta uppgifter som domstolarna beaktat. Den grundläggande bevisningen i appellationsdomstolen var densamma som i tingsrätten men innehöll också utredningar om C:s välbefinnande och om G:s och fosterföräldrarnas boendeförhållanden. Europadomstolen fann därför att de förfaranderegler som finns inbyggda i artikel 8 hade följts och att G varit tillräckligt inblandad i beslutsprocessen. Det fanns inte heller något som tydde på att förfarandet varit orättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 8 och att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26                           
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)              
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)                             
Scozzari o. Giunta ./. Italien, dom (GC) 2000-07-13                                            
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)                      
Kroon m.fl. ./. Nederländerna, dom 1994-09-20                                   
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12                                             
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07                                                    
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24               
Sylvester ./. Österrike, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)                           
W. ./. U K, dom 1987-07-08          
Gnahoré ./. Frankrike, dom 2000-09-19                                                 
Buscemi ./. Italien, dom 1999-09-16
Artikel 6.1
Vidal ./. Belgien, dom 1992-04-22
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
M.C. ./. Finland, beslut 2001-01-25                          
McMichael ./. U K, dom 1995-02-24                        
Hoppe ./. Tyskland, dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)
Buchberger ./. Österrike, dom 2001-12-20               
Nekvedavicius ./. Tyskland, beslut 2003-06-19     

 

Nachova m.fl. mot Bulgarien
(Ansökningar nr 43577/98 och 43579/98, dom den 26 februari 2004)
Domen finns endast på engelska.

Användande av alltför tunga vapen och bristande utredning av dödsskjutning kränkte artikel 2. När det inte heller utreddes om diskriminerande attityder påverkat händelseförloppet kränktes artikel 14 i förening med artikel 2.
De sökande i målet är  fyra bulgariska medborgare, N, alla av romsk härkomst. Målet gäller två av N:s släktingar, A och P, vilka dödades av en militärpolis i samband med att han försökte anhålla dem. A och P var värnpliktiga som tillhörde en armédivision med uppdrag att uppföra lägenheter och andra civila projekt. De hade arresterats i början av 1996 för att vid upprepade tillfällen varit frånvarande utan tillstånd. De dömdes i maj 1996, A till nio månader och P till fem månader i fängelse. Båda var tidigare dömda för stöld. Den 15 juli 1996 rymde de från den byggarbetsplats där de arbetade och begav sig till A:s farmor. Ingen av dem var beväpnad. Den 19 juli sände överste D ut fyra militärpolisofficerare under ledning av major G för att gripa dem. Åtminstone två av officerarna kände en av dem eller både A och P. Överste D hade förklarat för officerarna att de "i enlighet med reglerna" skulle ha handvapen och automatgevär och att de skulle bära skottsäkra västar och han upplyste om att A och P var "kriminellt aktiva", en omskrivning som användes för beskriva personer som tidigare dömts eller som misstänktes för att begå brott. Officerarna instruerades att använda alla nödvändiga medel för att gripa A och P. När polisen kom till A:s farmors hus försökte A och P fly. Sedan de fått en varning att om de inte gav sig så skulle han skjuta dem så sköt G ned dem. De fördes till sjukhus men var döda vid framkomsten. Ett ögonvittne, vars sonson, en ung pojke, varit i närheten av det område där skottlossning skedde, och som bett G om tillstånd att få hämta pojken, påstod att G riktat sitt vapen mot honom och utropat (ung.) "förbaskade zigenare". En utredning av dödandet inleddes samma dag. Enligt obduktionsrapporten hade båda männen blivit skjutna i bröstet med automatvapen, P framifrån och A bakifrån. Utredningen konstaterade att G hade följt reglerna i miltärpolisreglementet - han hade varnat de två männen flera gånger och skjutit skott i luften. Han hade sedan skjutit dem endast på grund av att de inte gav sig och då det hade funnits en risk för att de skulle fly. Ingen annan hade blivit skadad. - I Europadomstolen hävdade N att det skett en kränkning av artikel 2 genom en bristfällig lagstiftning som tillät att livsfarliga vapen användes även när det inte var absolut nödvändigt. De klagade vidare över att det inte skett någon effektiv utredning av dödsfallen och hävdade att det därför skett en kränkning av artikel 2 och artikel 13.Slutligen påstod N att förutfattade meningar och en fientlig inställning till romer hade spelat en avgörande roll i de händelser som ledde fram till de dödande skotten och till att det inte gjordes någon meningsfull utredning därav. De åberopade artikel 14 i förening med artikel .

Europadomstolen noterade att A och P avtjänade korta straff för brott av ickevåldskaraktär, att de rymt utan att använda våld, att ingen av dem var beväpnad och att det inte fanns några anteckningar i deras register om att de tidigare använt våld. Deras uppträdande torde också ha kunnat förutses av myndigheterna, eftersom A vid en tidigare rymning hade blivit funnen på samma adress. De officerare som skulle gripa A och P var fullt medvetna om att dessa inte var beväpnade eller farliga. Trots detta sköt major G och skadade dem dödligt. Europadomstolen fann att det legitima syftet för att verkställa ett lagligt gripande inte berättigade att en persons liv utsattes för fara, när det brott denne begått var av ickevåldskaraktär och han inte heller utgjorde någon fara för annan. Användandet av dödliga vapen utsatte oundvikligen en persons liv för fara även när det fanns regler som syftade till att minska riskerna. Domstolen fann mot den bakgrunden att det inte under några förhållanden kunde anses absolut nödvändigt att använda sådana vapen för att gripa en person misstänkt för ett ickevåldsbrott och som var känd för att inte vara farlig, även om resultatet skulle bli att möjligheten att gripa den misstänkte gick förlorad. Följaktligen kunde användandet av skjutvapen i det aktuella fallet inte anses ha varit absolut nödvändigt och det var därför förbjudet enligt artikel 2. Domstolen fann vidare att alltför kraftigt våld hade använts i onödan. När det gällde både planeringen och kontrollen av gripandet så hade myndigheterna brustit i sin skyldighet att minimera riskerna. Det hade inte heller diskuterats under vilka omständigheter som skjutvapen skulle användas om det alls skulle ske och detta berodde tydligen på bristande regler och avsaknaden av lämplig träning. Eftersom skjutvapen använts för att gripa två män misstänkta för ickevåldsbrott, vilka var obeväpnade och inte utgjorde någon fara för de officerare som skulle gripa dem eller för andra, var Bulgarien ansvarigt för att ha berövat A och P livet.  Övergreppet var att anse som grovt, eftersom alltför kraftig eldgivning hade använts. Bulgarien var också ansvarigt för underlåtenheten att planera och kontrollera insatsen för att gripa de två männen på ett sätt som var förenligt med artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

Europadomstolen konstaterade vidare att de bulgariska myndigheterna inte väckt något åtal, eftersom de ansåg att de aktuella bestämmelserna om användandet av vapenmakt hade följts. Grunderna för denna bedömning var inte tillräckliga för att anse att det våld som använts "inte var mer än absolut nödvändigt". Ingen av de frågor som domstolen pekat på när det gällde användande av vapen vid gripande av icke våldsamma personer, planering och kontroll av en sådan insats hade myndigheterna ansett relevanta. Domstolen fann därför att utredningen av de två dödsfallen varit otillräcklig. Myndigheterna hade vidare underlåtit att vidta  lämpliga åtgärder för bevisupptagningen och de hade också utan  närmare förklaringar godtagit major G:s redogörelse för händelserna. Utredningen var behäftad med ett antal allvarliga och oförklarliga brister. Utredarna och åklagarna på alla nivåer hade bortsett från vissa fakta och hade inte tagit upp all den bevisning som kunde klarlagt vad som hänt. Dödandet av A och P hade förklarats för lagligt på tveksamma grunder och de inblandade officerarna och deras befäl hade friats från tänkbara anklagelser och hade undgått kritik, trots att det funnits tydliga grunder för att åtala  åtminstone en av dem. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett enkränkning av artikel 2.

När det gällde frågan om diskriminering spelat en roll i sammanhanget konstaterade domstolen att vissa omständigheter, vilka borde ha väckt myndigheternas intresse och fått dem att särskilt utreda möjligheten av rasistiska motiv, inte hade utretts. Utredningen hade inte fäst någon uppmärksamhet vid att major G skjutit med automatvapen inne i ett befolkat område mot två obeväpnade, icke våldsbenägna män och att ett av offren var skjuten framifrån, vilket kunde tyda på att han vänt sig om för att ge sig. I vart fall var det våld som använts oproportionerligt och onödigt. Trots uppgifter om att major G kände byn och några av dess innevånare, hade man inte försökt utreda om det funnits någon personlig fiendskap som spelat in. Man hade bortsett från vittnesutsagan om att major G ropat "förbaskade zigenare", trots att den inte blivit motsagd. Domstolen fann att varje tecken på verbala smädelser från officerare, som skall se till att lagen följs under en insats som innefattar våld mot människor som tillhör en etnisk eller annan minoritet, är av stort intresse för frågan om det förekommit något olagligt, av hat inspirerat våld. Domstolen fann därför att myndigheterna hade brustit i sin skyldighet enligt artikel 14 i förening med artikel 2  att vidta alla tänkbara åtgärder för att fastställa om diskriminerande attityder kunnat spela en roll i händelseförloppet eller ej.

Domstolen konstaterade således att de bulgariska myndigheterna inte hade gjort något försök att utreda om diskriminerande attityder hade spelat någon roll i dödsskjutningarna. Den bulgariska regeringen hade inte heller förmått övertyga Europadomstolen om att händelserna inte påverkats av någon förbjuden diskriminerande attityd. Domstolen erinrade om att detta inte var det första fallet där den funnit att bulgariska officerare hade utsatt romer för våld som slutat med döden. Andra incidenter av polisbrutalitet mot romer i Bulgarien har rapporterats av flera organisationer, bl.a. Europakommissionen mot rasism och intolerans och Europeiska kommittén för förhindrande av tortyr. Vissa av dessa rapporter tycks inte ha bestritts av de bulgariska myndigheterna. Med hänsyn till slutsatserna om tänkbar diskriminering, myndigheternas underlåtenhet att utreda detta förhållande och inte minst förhållandet att regeringen inte lämnat någon nöjaktig förklaring fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2. Domstolen fann också att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 13.

Skiljaktig motivering
Den maltesiske domaren Bonello har avgett en skiljaktig motivering som finns fogad till domen.

HÄNVISNINGAR
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09                
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04                                                  
Öcalan ./. Turkiet, dom 2003-03-12 (jfr nr 3/03)      
W. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1986-10-06                           
Kelly ./. U K, kommissionens beslut 1993-01-13   
M.D. ./. Turkiet, kommissionens beslut 1997-06-30                           
Laginha de Matos ./. Portugal, kommissionens beslut 1997-04-07  
Caraher ./. U K, beslut 2000-01-11           
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22             
Gül ./. Turkiet, dom 2000-12-14                                 
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)                                                    
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ögur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20                                                  
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28   
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04                                                            
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18                                                
Artikel 14 i förening med artikel 2
Menson m.fl. ./. U K, beslut 2003-05-06                                                 
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2000-04-06
Shanaghan ./. U K, dom 2001-05-04                                     
Ireland ./. U K, dom 1978-01-18                                
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04                     
Tanli ./. Turkiet, dom 2001-04-10                                                           
Aktas ./. Turkiet, dom 2003-04-24 (jfr nr 5/03)          
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27                                              
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Conka ./. Belgien, dom 2002-02-05 (jfr nr 2/02)                  
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18


Popescu mot Rumänien
(Ansökan nr 48102/99, dom den 2 mars 2004)
Domen finns endast på franska.

Bristande verkställighet av lagakraftvunnen dom kränkte artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.
Genom en dom den 20 mars 1992 överförde tingsrätten äganderätten till ett visst markområde på P. Tingsrätten fann den 11 juni 1992 att P egentligen var berättigad till två tomter. I augusti 1994 erbjöd myndigheterna honom en likvärdig tomt belägen i ett annat område. P avböjde dock detta erbjudande. Han förde förgäves processer mot myndigheterna för att få dessa att överföra äganderätten till de aktuella tomterna på honom och om skadestånd. Han gav in mer än 150 ansökningar och klagomål för att få de rumänska myndigheterna att verkställa tingsrättens dom. - I Europadomstolen klagade P över att den bristande verkställigheten hade inneburit att han inte kunnat förfoga över sin egendom. Han åberopade artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att de rumänska myndigheternas vägran att följa tingsrättens dom innebar en begränsning av en effektiv tillgång till domstol. P hade tilldelats ett område som var likvärdigt med det han var berättigad till men detta hade inte skett genom ett formellt förvaltningsbeslut. Varken myndigheterna eller domstolarna hade lämnat några skäl eller lagliga grunder för ersättningen. Begränsningen av P:s rättighet att få den aktuella domen verkställd var inte förenlig med konventionens krav. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Genom att vägra verkställa den aktuella domen hade de rumänska myndigheterna vidare betagit P hans rätt att förfoga över sin egendom utan att ange några skäl. I stället hade P erbjudits ett annat markområde vilket han tackat nej till. Domstolen fann att tilldelningen av ett likvärdigt område inte kunde ersätta P för att ingreppet i hans rätt att förfoga över sin egendom saknat berättigande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Admissibility
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                    
Marinakos ./. Grekland, beslut 2000-03-29             
Ciobanu ./. Rumänien, beslut 1999-04-20               
Jasiuniene ./. Litauen, beslut 2000-10-24, dom 2003-03-06 (jfr nr 3/03)
Artikel 6.1
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02) 
Ruianu ./. Rumänien, dom 2003-06-17 (jfr nr 7/03) 
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom 1999-07-28
Satka m.fl. ./. Grekland, dom 2003-03-27                  
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12                 
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Artikel 1 i protokoll nr 1
Raffineries grecques Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28                 
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Jasiuniene ./. Litauen, dom 2003-03-06 (jfr nr 3/03)


Silvester´s Horeca Service mot Belgien
(Ansökan nr 47650/99, dom den 4 mars 2004)
Domen finns endast på franska.

När straffavgift/skattetillägg inte kunde sättas ned och frågan om påförande inte kunde prövas i sak utan bara omfattades av en laglighetsprövning kränktes bolagets rätt att få tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.
Silvester´s Horeca Service, bolaget, ålades 1987 att betala ung. skattetillägg för att ha brutit mot bestämmelserna om mervärdesskatt. När bolaget inte betalade höjdes beloppet och myndigheterna utfärdade en betalningsanmaning som bolaget överklagade. Under förfarandets gång beslöt ekonomiministern att sätta ned det belopp bolaget skulle betala. Appellationsdomstolen i Bryssel beslöt emellertid att hela det i betalningsanmaningen angivna beloppet skulle betalas och kunde drivas in. Domstolen angav att den endast kunde pröva om den aktuella överträdelsen verkligen hade begåtts och om straffavgiften var laglig samt förklarade att den inte hade behörighet att pröva om avgiften skulle ha påförts eller besluta om en nedsättning. Bolaget överklagade förgäves till kassationsdomstolen. - I Europadomstolen åberopade bolaget artikel 6.1 och klagade över att det förvägrats rätt att få tillgång till domstolsprövning, eftersom de belgiska domstolarna inte prövat storleken på straffavgiften och om den verkligen skulle ha påförts.

Europadomstolen konstaterade att bolaget saknat möjlighet att få det överklagade beslutet prövat av ett juridiskt organ med full behörighet att pröva såväl faktiska som lagliga förhållanden. Det hade visserligen skett en ändring i den belgiska lagstiftningen avseende den aktuella frågan men först efter det att kassationsdomstolen avgjort bolagets överklagande dit. Bolaget hade därför inte haft tillgång till en domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Bendenoun ./. Frankrike, dom 1994-02-24              
Schmautzer, Umlauft, Gradinger, Pramstaller, Palaoro o. Pfarrmeier ./. Österrike, domar 1995-10-23
Chevrol ./. Frankrike, dom 2003-02-13 (jfr nr 3/03) 
Terra Woningen B.V. ./. Nederländerna, dom 1996-12-17                 


Kacmár mot Slovakien
(Ansökan nr 40290/98, dom den 9 mars 2004)
Domen finns endast på engelska.

De omständigheter som åberopats avseende förlorad äganderätt till lokaler p.g.a. ogiltigförklarat köpeavtal innebar inte någon kränkning vare sig av artikel 6.1, artikel 13 eller artikel 1 i protokoll nr 1.
I en dom den 16 juli 1991 ålade rätten ett statsägt företag, vilket ägde de affärslokaler som Kacmár, K, hyrde, att fullfölja ett köpeavtal med K. Avtalet ingicks och K betalade för egendomen. Därefter försattes bolaget i likvidation och avtalet med K förklarades vara en nullitet på grund av att det innehöll formella brister. Äganderätten till lokalerna överfördes senare på en tredje person som ägde olika lokaler i samma fastighet. - I Europadomstolen åberopade K artikel 6.1 och artikel 13 och klagade över att han inte fått verkställighet av domen från den 16 juli 1991 och att han inte kunnat försvara sina rättigheter i ett förfarande genom vilket äganderätten överfördes på en annan person. Han hävdade vidare att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr på grund av att han varit förhindrad att få äganderätten till egendom som han var berättigad till.

Europadomstolen fann för det första att den inte kunde pröva de klagomål som lagts fram mer än sex månader efter det slutliga avgörandet i de slovakiska domstolarna. Domstolen noterade vidare att domen från juli 1991 inte kunde verkställas på det sätt som K hävdade. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av rätten att få tillgång till domstol enligt artikel 6.1.

När det gällde artikel 13 fann domstolen att K haft tillgång till ett effektivt rättsmedel, eftersom han kunnat överklaga besluten rörande hans ansökningar om verkställighet, även om dessa överklaganden varit utan framgång. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 13.

I fråga om artikel 1 i protokoll nr 1 konstaterade domstolen att domen i juli 1991 inte i sig gav K någon äganderätt till den aktuella egendomen. Den föreskrev endast en skyldighet för det statliga bolaget att genomföra avtalet med K och gav K rätt att få ett sådant avtal. K var vidare delvis ansvarig för att avtalet förklarats ogiltigt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Athanassoglou m.fl. ./. Schweiz, dom (GC) 2000-04-06                     
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Artikel 13
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-09-25                           
Bensaid ./. U K, dom 2001-02-06                                                           
Artikel 1 i protokoll nr 1
Pressos Compania Naviera S.A. m fl ./. Belgien, dom 1995-11-20
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
 

Glass mot UK
(Ansökan nr 61827/99, dom den 9 mars 2004)
Domen finns endast på engelska.

Beslut att med bortseende från moderns invändningar ge svårt sjukt barn viss behandling utan att ha inhämtat beslut från domstol kränkte artikel 8.
De sökande är CG och hennes son DG, som är gravt fysiskt och psykiskt handikappad och därför behöver tillsyn dygnet runt. I juli 1998 togs DG in på sjukhus och efter en operation för att vidga hans övre andningsvägar drabbades han av komplikationer. Hans tillstånd var kritiskt och man fick sätta in en andningsventil. Under behandlingen upplystes CG av sjukvårdspersonalen om att DG var döende och att fortsatta intensivinsatser skulle vara olämpliga. DG:s tillstånd förbättrades emellertid och han kunde återvända till hemmet den 2 september 1998. Han återintogs dock den 8 september 1998 p.g.a. en infektion i andningsorganen och läkarna diskuterade då med CG möjligheten av att ge honom morfin för att minska hans obehag. CG talade då om för läkarna att hon var emot detta och att hon förväntade sig att återupplivningsåtgärder inklusive intubation vidtogs om DG:s hjärta stannade. Dr W ansåg inte att detta var förenligt med DG:s bästa och antecknade i sina noteringar att det behövde göras en ny bedömning ev. av domstol. Även dr H noterade att "om det blir helt motstridiga uppfattningar kan det bli nödvändigt att gå till domstol". DG:s tillstånd försämrades och den 20 oktober 1998 bedömde de behandlande läkarna att DG höll på att dö och de rekommenderade att han gavs diamorfin för att dämpa hans besvär. CG ansåg inte att sonen var döende och var mycket orolig för att användandet av diamorfin skulle minska hans chanser att återhämta sig. CG gav uttryck för sin uppfattning vid ett möte med läkarna där även en polis var närvarande. Härefter begärde hon att få ta hem DG om han var döende men polisen avrådde henne och talade om att om hon försökte flytta DG så skulle hon anhållas. DG fick en injektion med diamorfin på eftermiddagen nämnda dag. Det uppstod ett bråk mellan läkarna och andra familjemedlemmar som trodde att DG i hemlighet utsattes för dödshjälp och som försökte hindra läkarna att gå in i hans rum. Sjukvårdsmyndigheten kallade på säkerhetspersonal och hotade att avlägsna familjen från sjukhuset med våld. I DG:s journal antecknades "DNR" (Do Not Resusciate) - inga återupplivningsförsök -  utan att CG tillfrågades. Följande dag fann CG att sonens tillstånd försämrats kraftigt och hon var orolig att detta berodde på diamorfinets följdverkningar. Familjen begärde att DG inte skulle ges mer diamorfin. Dr W förklarade att detta var möjligt bara om familjen gick med på att inga återupplivningsförsök gjordes. Familjen försökte emellertid att väcka DG till liv och det uppstod ett slagsmål mellan familjemedlemmar och läkarna och medan detta pågick lyckades CG återuppliva DG. Polisen kallades till sjukhuset och flera läkare och poliser skadades. DG:s tillstånd förbättrades och han kunde åka hem den 21 oktober 1998. CG begärde förgäves en juridisk prövning och tillstånd att överklaga de beslut som fattats av sjukvårdsmyndigheten. Det medicinska rådet som granskade läkarnas handlande fann att de inte gjort sig skyldiga till några allvarliga fel eller brister i behandlingen och att denna varit berättigad. Något åtal väcktes inte mot läkarna. - I Europadomstolen hävdade CG att brittisk lag och praxis inte skyddade DG:s fysiska och mentala integritet på det sätt som avses i artikel 8.  Hon menade att det framför allt var beslutet att ge DG diamorfin mot hennes vilja och att notera "DNR" i hans journal utan hennes vetskap som kränkte både hennes och DG:s rättigheter enligt artikel 8. De hävdade vidare att det var ett helt otillräckligt skydd för sårbara patienter att överlåta åt läkarna att efter egen bedömning avgöra om domstolarna skulle göras delaktiga.

Europadomstolen konstaterade att beslutet att påtvinga DG behandling trots moderns invändningar innebar ett ingrepp i hans rätt till respekt för sitt privatliv och särskilt hans rätt till fysisk integritet. Domstolen fann inte skäl att undersöka om behandlingen i fråga innebar ett ingrepp i CG:s rätt till respekt för sitt familjeliv. Ingreppet i DG:s privatliv hade skett med stöd av lag. Den brittiska lagstiftningen hade en fast grund i skyldigheten att bevara en patients liv utom i särskilda undantagsfall och angav att samtycke från föräldrarna skulle erhållas i första hand och ålade läkarna att, utom i undantagsfall, begära ett domstolsbeslut i händelse av att föräldrarna hade invändningar. Domstolen fann vidare att sjukvårdspersonalens åtgärder vidtagits i ett legitimt syfte - att se till DG:s bästa. Domstolen avfärdade alla påståenden om att det varit läkarnas avsikt att påskynda DG:s frånfälle antingen genom diamorfininjektioner eller genom att notera "DNR" i hans journal och framhöll att en DNR-notering endast avsåg hjärt-lungräddning och att andra insatser som t.ex. tillförsel av syrgas inte var uteslutna.

När det gällde frågan om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle fann domstolen att den situation som uppkom på sjukhuset den 19-21 oktober 1998 inte kunde ses isolerad från tidigare diskussioner mellan medlemmar i sjukhuspersonalen och CG om DG:s tillstånd. Läkarna på sjukhuset var uppenbarligen oroade över CG:s motvilja att följa deras råd, särskilt deras uppfattning  att det kunde bli nödvändigt att ge DG morfin. Både dr W och dr H hade funnit att det kunde bli nödvändigt att gå till domstol. Någon förklaring till varför läkarna inte begärde en bedömning från domstolen hade inte lämnats. CG kunde visserligen själv ha vänt sig till domstol men Europadomstolen fann att det i första hand ankom på sjukvårdsmyndigheten att ta initiativet. Domstolen godtog att läkarna inte kunde ha förutsett omfattningen av det bråk som uppstod men att sjukvårdsmyndigheten inte vänt sig till domstol på ett tidigare stadium hade bidragit till situationen. Även om det varit kort om tid för att få ett domstolsbeslut borde det ha varit möjligt att ge in en ansökan i det nödläge som uppstod när det stod klart att CG så starkt motsatte sig att DG fick diamorfin. Beslutet att köra över CG:s invändningar mot den föreslagna behandlingen utan ett godkännande från domstolen innebar ett brott mot konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att pröva klagomålet avseende noteringen om DNR.

HÄNVISNINGAR
X. o. Y. ./. Nederländerna, dom 1985-03-26            
Pretty ./. U K, dom 2002-04-29 (jfr nr 5/02)                                          
Y.F. ./. Turkiet, dom 2003-07-22 (jfr nr 8/03)           
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24            
Odièvre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)                                              

 

G.B. mot Bulgarien
(Ansökan nr 42346/98, dom den 11 mars 2004)
Iorgov mot Bulgarien
(Ansökan nr 40653/98, dom den 11 mars 2004)
Domarna finns endast på engelska.

Dödsdömdas isolerade förhållanden i fängelse - men inte dödsstraffet i sig - innebar en kränkning av artikel 3.
GB och Iorgov, I, är båda bulgariska medborgare. GB dömdes 1973 till 20 års fängelse för mord på sin hustru. Han frigavs 1984 och dömdes åter 1989 för mord på sin andra hustru till döden. - I dömdes 1990 till döden för bl.a. mord på tre barn och våldtäktsförsök. I december 1998 avskaffades dödsstraffet i Bulgarien och de sökandes straff omvandlades till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning. GB och I klagade över förhållandena i fängelset. Under större delen av den tid som var i fråga var de ensamma i sina celler, där de tillbringade 23 timmar per dygn. De fick inte äta tillsammans med de andra fångarna eller i övrigt vara tillsammans med dessa. De fick endast ta emot två besök per månad. Den enda mänskliga kontakt som tilläts dem var att de kunde samtala med andra fångar under den timmes promenad som de fick dagligen och genom tillfälliga kontakter med fängelsepersonalen. GB kontrollerades av fängelsepsykolog och fick flera gånger träffa en psykiatriker som fann att han visade symtom på "psykopati samt känslomässig och viljemässig instabilitet som var typisk för en primitiv personlighet". Vid ett flertal tillfällen fick han föras till sjukhus p.g.a. neuroser, sömnlöshet och brist på aptit. GB klagade över att han hörde röster och led av rädsla. Vid ett tillfälle fördes han till psykiatriskt sjukhus sedan han hotat att hänga sig. - I anmälde i februari 1996 att han hade problem med hälsan vilket visade sig bero på en svullen spottkörtel. I april 1996 rekommenderade en läkare att I skulle opereras men detta skedde inte förrän i juli 1998.

I Europadomstolen klagade båda de sökande över att deras frihetsberövanden innebar en omänsklig och förnedrande behandling och hävdade att de var offer för "dödscellssyndromet" och framhöll sin rädsla för att avrättningarna skulle återupptas och den långa tid de hållits i osäkerhet. De klagade också över förhållandena i fängelset. De åberopade artikel 3 och artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att det fanns medicinska bevis för att GB lidit av psykologiska problem och att åtminstone några av de tillfällen då han behövt psykologisk hjälp hade orsakats av debatten om det tillfälliga stoppet för avrättningar och om dödsstraffet. I hade också framhållit att han lidit mycket av tanken på möjligheten av att avrättas och att det varit omänskligt att hålla honom i osäkerhet så länge. Domstolen  noterade emellertid att båda de sökande dömts till döden vid en tidpunkt när avrättningar inte längre förekom. När deras domar fastställdes efter överklagande fanns det ett parlamentsbeslut om stopp för avrättningar. Detta beslut gällde ända fram till dess att dödsstraffet avskaffades 1998. Ingenting i stil med det verkliga "dödscellssyndromet", vilket i vissa fall innebar att en dömd person fördes till avrättningskammaren och sedan efter ett uppskov i sista minuten åter fördes tillbaka till sin cell, hade hänt eller kunde ha hänt i någon av de sökandes fall. Domstolen godtog att de sökande inledningsvis måste ha befunnit sig i ett osäkerhetstillstånd med rädsla och oro beträffande framtiden. Deras rädsla och oro måste emellertid ha minskat allt eftersom tiden gick och avrättningsstoppet fortsatte att gälla. GB hade visserligen fått medicinsk och psykologisk hjälp men det kunde inte uteslutas att hans rädsla och oro kunde ha orsakats av många olika faktorer, bl.a. en oundviklig känsla av lidande eller förnedring hänförlig till förlusten av friheten.

Domstolen konstaterade att GB och I varit föremål för särskilt restriktiva bestämmelser i fängelset med mycket liten mänsklig kontakt. Ett förbud mot kontakter med andra fångar med hänsyn till säkerhet, disciplin och skyddsbehov innebar inte i sig omänsklig behandling eller bestraffning. Alla former av isolering utan lämplig mental och fysisk stimulans kunde emellertid i det långa loppet medföra skador. Även om de skadliga följderna av den behandling de sökande utsattes för var kända, så hade behandlingen fortsatt under många år utan att lämpliga förändringar vidtogs i lagar och förordningar. Den bulgariska regeringen hade inte åberopat några speciella säkerhetsskäl för isoleringen av GB och I och hade inte heller lämnat någon förklaring till varför man inte kunnat ge tillräckliga möjligheter till kontakter med andra eller en lämplig sysselsättning. Vidare hade det skett ett oberättigat dröjsmål när det gällde att förse I med lämplig medicinsk behandling för den svullna spottkörteln. Den långvariga restriktiva behandlingen måste ha orsakat GB och I ett lidande som översteg den nivån som inte kan undvikas vid ett frihetsberövande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 och att ingen särskild fråga uppkom enligt artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Öcalan ./. Turkiet, dom 2003-03-12 (jfr nr 3/03)      
Dougoz ./. Grekland, dom 2001-03-06                                                   
Kalashnikov ./. Ryssland, dom 2002-07-15 (jfr nr 8/02)
Poltoratskiy ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)                                                   
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Aliev ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Kuznetsov ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)                           
Khokhlich ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03) 
Nazarenko ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03) 
Dankievich ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03) 
Messina ./. Italien, beslut 1999-06-08                                                                    

ANDRA INTERNATIONELLA AVGÖRANDEN

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter
Hylton ./. Jamaica, Views 1996-07-16, communication nr 600/1994
Errol Johnnson ./. Jamaica, Views 1996-03-22, communication nr 588/1994
Michael Wanza ./. Trinidad o. Tobago, Views 2002-03-26, communication nr 683/1996

Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter
Andrews ./. USA, case nr 11.139, Report 57/96
Joseph Thomas ./. Jamaica, case nr 12.183, Report 127/01

Privy Councils rättsliga kommitté, UK
De Freitas ./. Benny (1976) A.C. 239
Abbott ./. Attorney-General of Trinidad and Tobago (1979) 1 W.L.R. 1342
Riley ./. Attorney-General of Jamaica (1983) 1 A.C. 719
Pratt and Morgan ./. Attorney General för Jamaica and another (1994) 2 A.C. 1
Guerra ./. Baptiste and Others (1996) 1 A.C. 397
Henfield ./. Attorney General of the Commonwelth of The Bahamas (1997) A.C. 413
Fischer (No. 1) ./. TheMinister of Public Safety and Immigration and Others (Bahamas) (1998) A.C. 673
Higgs and David Mitchell ./. The Minister of National Security and Others (Bahamas) (1999) UKPC 55

Supreme Court of India
Vatheeswaran ./. State of Tamil Nadu (1983) 2 S.C.R. 348
Sher Singh and Others ./. the State of Punjab (1983) 2 S.C.R. 582
Smt. Treveniben ./. State of Gujarat (1989) 1 S.C.J. 383

Supreme Court of the United States
Knight ./. Florida, 528 US 990

Supreme Court of Canada
Kindler ./. Canada (Minister of Justice) (1991) 2 S.C.R. 779
United States ./. Burns (2001) 1 S.C.R. 283

DOMAR I GRAND CHAMBER

Domstolen har den  17 februari 2004 meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Maestri mot Italien
(Ansökan nr 39748/98, dom den 17 februari 2004)

Disciplinstraff för domare för medlemskap i frimurarloge kränkte artikel 11
Maestri, M, var domare i tingsrätten i La Spezia. I november 1993 inleddes ett disciplinförfarande mot honom med anledning av att han från 1981 till mars 1993 var medlem i en frimurarloge ansluten till "Grande Oriente d´Italia di Palazzo Giustiniani". I ett beslut den 10 oktober 1995 konstaterades att M var skyldig till det påstådda disciplinbrottet och han fick en reprimand. I beslutet angavs att det stred mot de disciplinära reglerna för domare att vara en frimurare med hänsyn till bl.a. att domareden och frimurareden var oförenliga, att det finns ett starkt hierarkiskt förhållande och oupp-lösliga band mellan frimurarna och att dessa förkastar statens rättssystem till förmån för frimurarrätten. M överklagade till kassationsdomstolen men fick avslag i december 1996. - I Europadomstolen hävdade M att den bestraffning han fått för att tillhöra frimurarlogen innebar en kränkning av artikel 9, artikel 10 och artikel 11.

Europadomstolen fann att M:s klagomål skulle prövas endast enligt artikel 11.  Domstolen konstaterade att det skett ett ingrepp i M:s föreningsrätt enligt artikel 11. När det gällde om ingreppet var föreskrivet i lag erinrade domstolen om att den ifrågavarande åtgärden måste ha en grund i nationell rätt och att denna måste ha varit tillgänglig och förutsebar. Domstolen fann att den i målet aktuella bestämmelsen - artikel 18 i 1946 års kungörelse -  hade konstruerats i ljuset av en lag från 1982 om föreningsrätt och ett direktiv från 1990 om oförenligheten mellan en domartjänst och medlemskap i en frimurarloge. Disciplinåtgärden mot M hade därför haft sin grund i italiensk lag. Artikel 18 i kungörelsen var tillgänglig genom att den var offentlig och M kunde m.h.t. till sitt yrke lätt ha fått kännedom om den. När det gällde frågan om lagen var förutsebar, nämligen om italiensk lag med tillräcklig tydlighet angav de förutsättningar under vilka en domare skulle avstå från att gå med i en frimurarloge, konstaterade Europadomstolen att artikel 18 inte angav  om och hur en domare kunde utöva sin föreningsfrihet. Domstolen fann att en åtskillnad måste göras mellan två perioder, dvs. tiden före antagandet av 1990 års direktiv och den därefter följande perioden. I direktivet angavs att en domares medlemskap i lagliga sammanslutningar, vilka i likhet med frimurarna styrdes av speciella uppföranderegler, kunde vara problematiskt för honom eller henne. Beträffande perioden från 1981 till mars 1990 fann domstolen att artikel 18 inte fyllde kraven på förutsebarhet och att M, även efter det att Italien antagit lagen 1982 om föreningsrätt, inte kunnat förutse att en domares medlemskap i en frimurarloge kunde ge anledning till disciplinåtgärder.

Detsamma kunde sägas om perioden från antagandet av direktivet i mars 1990 och fram till mars 1993. Även om direktivet i fråga hade utfärdats i samband med undersökningen av frågan om domares medlemskap i frimurarna ha den debatten snarare formulerat ett problem än löst det. Direktivet som antagits efter en omfattande debatt i Italien om olagligheten av en hemlig loge hade endast angett att medlemmar i domarkåren enligt lag var förbjudna att gå med i vissa föreskrivna sammanslutningar. Domstolen fann därför att direktivets ordalydelse inte varit tillräckligt klar för att, trots att han var domare, göra det möjligt för M att inse att hans medlemskap i en frimurarloge kunde leda till att han drabbades av sanktioner. Mot den bakgrunden var kravet på förutsebarhet inte heller uppfyllt. Domstolen fann att dess bedömning vann stöd av det förhållandet att direktivet hade förtydligats i juli 1993 och nu klart angav att utövandet av dömande uppgifter var oförenligt med ett medlemskap i frimurarna. Ingreppet mot M hade således inte varit föreskrivet i lag. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det skett en kränkning av artikel 11.

Skiljaktiga meningar
Domarna Bonello, Malta, Straznická, Slovakien, Bîrsan, Rumänien, Jungwiert, Tjeckien, och Del Tufo, Italien avgav en gemensam tio sidor lång skiljaktig mening, där de tar avstånd från majoritetens bedömning att ingreppet i M:s föreningsfrihet enligt artikel 11 inte "var föreskriven i lag" genom att det saknade förutsebarhet. Enligt deras mening kände M, som var domare och kunde antas väl förtrogen med lagen, väl till eller rimligen borde känt till att det kunde vara förenat med en risk för disciplinära sanktioner att gå med i en italiensk frimurarloge. Det fanns i hela det italienska rättssystemet övertygande och ofrånkomliga tecken som inte borde lämnat något tvivel om det oförenliga i att vara medlem i frimurarna och utövandet av rättsliga uppgifter. För att nå sin slutsats har majoriteten i flera avseenden måst bortse från domstolens och kommissionens långvariga praxis. - De skiljaktiga begränsade sig till uttalanden i fråga om tillräcklig laglig grund och gick inte in på frågan om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

I en särskild skiljaktig mening framhöll domaren Loucaides, Cypern, med vilken den rumänske domaren Bîrsan instämde, bl.a. att den tydlighet och förutsebarhet som krävs inte alltid är möjlig att uppnå och att lagen inte förmår det omöjliga.

HÄNVISNINGAR
N.F. ./. Italien, dom 2001-08-02                                                              
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26
Larissis m.fl. ./. Grekland, dom 1998-02-24                                           
Hashman o. Harrup ./. U K, dom (GC) 1999-11-25                              
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13                   
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26                                                   Autronic AG ./. Schweiz, dom 1990-05-22


Gorzelik m.fl. mot Polen
(Ansökan nr 44158/98, dom den 17 februari 2004) 

Ingrepp i föreningsfriheten genom vägran att registrera förbund som väsentligen berodde på att det i namnet på förbundet ingick begreppet "nationell minoritet" kränkte inte artikel 11.
De sökande är tre polska medborgare, G, boende i övre Silesien, som tillsammans med 190 andra personer försökte bilda en sammanslutning kallad "Union of People of Silesian Nationality". De polska myndigheterna vägrade att registrera förbundet på grund av att både det tänkta namnet och vissa bestämmelser som angavs i stadgarna, vilka karaktäriserade personer från Silesien som en nationell minoritet, innebar att det verkliga syftet var att kringgå reglerna i vallagen. Vidare angavs att om medlemmarna i förbundet hade erkänts som en nationell minoritet så skulle de automatiskt ha erhållit vissa lagliga rättigheter som kunde göras gällande. G överklagade beslutet förgäves. - I Europadomstolen klagade G över att de polska myndigheterna godtyckligt hade vägrat registrera deras förbund. De anförde vidare att frånvaron av en legal definition av en  nationell minoritet i Polen eller varje förfarande varigenom en sådan minoritet kunde få erkännande enligt nationell lag gjorde det omöjligt för dem att förutse vilka kriterier som skulle uppfyllas för att de skulle få sitt förbund registrerat. De åberopade artikel 11.

Europadomstolen, i kammare, fann i dom den 20 december 2001 att det inte skett någon kränkning av artikel 11. Domstolen ansåg att myndigheternas vägran att registrera förbundet, vilken hade motiverats av behovet att skydda statens valsystem mot G:s försök att få oberättigade fördelar enligt vallagen, hade varit berättigad.

Europadomstolen biföll G:s begäran enligt artikel 43 att målet skulle hänskjutas till stor kammare. Domstolen instämde med den tidigare kammaren i att vägran att registrera förbundet som "den silesiska nationella minoritetens organisation"  innebar ett ingrepp i G:s rätt till föreningsfrihet och att ingreppet var berättigat.

Domstolen gick härefter in på frågan om ingreppet var föreskrivet i lag. Med hänsyn till G:s argument att polsk lag inte innehöll någon definition av en "nationell minoritet" så erinrade domstolen om att en sådan definition skulle vara mycket svår att formulera. Begreppet hade inte heller definierats i något internationellt fördrag. Praxis i fråga om staternas offentliga erkännande av nationella, etniska eller andra minoriteter inom dess befolkning varierade från land till land och till och med inom ett land. Medan det framstod som en allmän uppfattning i Europa att nationella minoriteter skulle respekteras krävde internationell rätt inte att staterna skulle anta en särskild definition av begreppet " nationell minoritet" i sin lagstiftning eller att införa ett förfarande för ett offentligt erkännande av minoritetsgrupper. Domstolen fann att avsaknaden av en uttalad definition av begreppet "nationell minoritet" i polsk lagstiftning därför inte innebar att Polen bröt mot sin skyldighet att utforma lagen i tillräckligt klara ordalag. Domstolen godtog att det kunde vara svårt att utforma lagar med en så hög grad av noggrannhet. Det är inte heller önskvärt att utforma stelbenta regler. Det var således både oundvikligt och följdriktigt att det överlämnades åt de nationella domstolarna att tolka begreppet "nationell minoritet" - till skillnad från etnisk minoritet - i den mening som avses i konstitutionen och att bedöma om G:s förbund kvalificerade sig som en "organisation för en nationell minoritet". Domstolen fann därför att den tillämpliga polska lagen var tillräckligt noggrant utformad för att G skulle kunna rätta sitt beteende därefter.

Domstolen prövade härefter om den aktuella åtgärden skett i ett legitimt syfte och fann att G inte lagt fram några argument som kunde motivera ett avsteg från kammarens ställningstagande att den vidtagits i syfte att förhindra oordning och att skydda andras rättigheter. Det kunde t.o.m. sägas att åtgärden skyddade Polens demokratiska institutioner och förfaranden genom att den gick ut på att förhindra missbruk av vallagen.

Slutligen prövade domstolen om det funnits ett trängande socialt behov av ingreppet i föreningsrätten. De nationella myndigheterna, och särskilt domstolarna, hade inte överskridit det utrymme de haft för sina bedömningar att det vid registreringstillfället fanns ett trängande behov av att skydda de demokratiska institutionerna och valförfarandet. Åtgärden innebar inte ett förnekande av den etniska och kulturella identiteten hos silesierna eller att organisationens främsta syfte, att väcka och stärka silesiernas nationella medvetenhet, förnekades. I stället innebar all myndigheternas beslut ett erkännande av förekomsten av en silesisk etnisk minoritet och deras rätt att förenas i en organisation för att främja allmänna målsättningar. Alla skilda kulturella och andra aktiviteter som medlemmarna ville främja kunde ha genomförts om förbundet bara hade upphört att insistera på att behålla det aktuella namnet. Europadomstolen fann att den omtvistade begränsningen av att bilda en sammanslutning väsentligen rörde vilket namn förbundet lagligen kunde få använda, om det kunde få kalla sig en "nationell minoritet" snarare än om medlemmarna kunde agera samfält för att uppnå gemensamma intressen. Vid sådant förhållande gällde det inte själva kärnan i föreningsrätten. Därför kunde ingreppet i fråga inte anses som oproportionerligt i förhållande till sitt syfte. Mot bakgrund av att det varit berättigat för myndigheterna att anses att det ifrågasatta ingreppet svarade mot ett trängande samhälleligt behov och då ingreppet inte kunde anses oproportionerligt till sitt syfte kunde vägran att registrera G:s organisation ses som nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 11.

Skiljaktig motivering
Domarna Costa, Frankrike och Zupancic, Slovenien, med vilka den ryske domaren Kovler instämde, avgav en skiljaktig motivering som är fogad till domen.

HÄNVISNINGAR
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20                                         
Refah Partisi (The Welfare Party) ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Young, James o. Webster ./. U K, dom 1981-08-13                            
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29                                                 
Sidiropoulos m.fl. ./. Grekland, dom 1998-07-10                                  
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30                           
Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25     
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18                      

"SKÄLIG TID"


Under perioden den 17 februari - 11 mars 2004 har domstolen avgjort 22 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid, se den 17, 19,  och 26 februari  samt den 2, 4, 9 och 11 mars  2004.

ARTIKEL 6.1
17 februari
Kranz ./. Polen (6214/02)

19 februari
Schluga ./. Österrike (65665/01 m.fl.) strafförelägganden
Jorge Nina Jorge m.fl. ./. Portugal (52662/99) ersättning för förstatligat transportföretag; även artikel 1 i prot. nr 1

26 februari
Cvijeti ./. Kroatien (71549/01) vräkning; även artikel 8

2 mars
Favre ./. Frankrike (72313/01) tvångsvård; även artikel 13

4 mars
Muzenjak ./. Kroatien (73564/01) skadestånd trafikolycka
Löffler ./. Österrike (72159/01) brottmål
Pibernik ./. Kroatien (75139/01) vräkning; även artikel 8
Fossi o. Mignolli ./. Italien (48171/99) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1

9 mars
Csanádi ./.Ungern (55220/00) trafikbrott
Pitkänen ./. Finland (30508/96) byggnadsmål
Mirailles ./. Frankrike (63156/00) skadestånd
Jablonská ./. Polen (60225/00) äganderätt till fastighet

11 mars
Antonio Siena ./. Italien (65120/01) vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
Bellini ./. Italien nr 2 (64098/00)                  "                              "
Calvo ./. Italien (59636/00)                           "                              "
Montanari ./. Italien (61995/00)                  "                              "
Picone ./. Italien (59273/00)                         "                              "
Pollifrone ./. Italien (60391/00)                    "                              "
Bouzalmad ./. Belgien (51083/99) betalningstvist
Lenaerts ./. Belgien (50857/99) betalningstvist
Manios ./. Grekland (70626/01) arbetstvist                             

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR 

Turkiet åter fällt för kränkningar av bl.a. artiklarna 2, 3, 5 och 13 samt artikel 1 i protokoll nr 1 p.g.a. förstörelse av byar och förmodat dödade personer i Diyarbakir-området i början av 90-talet.
Ipek ./. Turkiet (25760/94), dom 2004-02-17 -  jfr bl.a. Ayder ./. Turkiet, nr 1/04 och där angivna hänvisningar.

Militär domare i turkisk brottmålsdomstol kränkte artikel 6.1
Abdullah Aydin ./. Turkiet, dom 2004-03-09 - jfr bl.a. Karakoç m.fl ./. Turkiet, nr 10/02. Se även nr 9, 10 och 11/03. Aydin fälldes av turkisk domstol för uppvigling p.g.a. ett tal han hållit på Världsfredsdagen. Europadomstolen fann att den fällande domen innebar en kränkning av artikel 10 och att Aydin haft grundad anledning att befara att domstolen som dömt honom inte var oberoende och opartisk och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1. En domstol som befunnits sakna oberoende och opartiskhet kan aldrig garantera en rättvis rättegång och det var därför inte nödvändigt att pröva Aydins klagomål enligt  artikel 6.3 b).

 

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.
 

Kammarrättens i Sundsvall beslut den 29 januari 2004 i mål 2434-02 i fråga om rätt att överklaga beslut om ersättning för viltskador.
B ansökte om ersättning för viltskador avseende rovdjursrivna och dödade tamdjur  samt för vissa djur som saknades. Länsstyrelsen beslöt med stöd av dåvarande 29 a § jaktförordningen att ersättning skulle utgå för de djur som dödats och avslog ansökningen i övrigt. Vidare beslöts att beslutet inte fick överklagas. B överklagade dock till länsrätten som fann att länsstyrelsens beslut rörde en sådan civil rättighet som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen och att B:s överklagande därför skulle tas upp till prövning i sak. Länsrätten avslog därefter överklagandet. B klagade vidare till kammarrätten och vidhöll sitt yrkande om ersättning  för de övrig djur som avsågs med hennes ansökan.

I kammarrätten uppkom frågan om huruvida länsstyrelsens beslut var överklagbart eller ej. Kammarrätten konstaterade att de upphävda bestämmelserna i 29 a § jaktförordningen i enlighet med innehållet i övergångsbestämmelserna skulle tillämpas i målet. Av nämnda bestämmelse framgår bl.a. att länsstyrelsen i mån av tillgång på medel får lämna ersättning av statsmedel för viltskador om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för kostnaderna. Beslut enligt 29 a §  får enligt 58 § i jaktförordningen inte överklagas. Kammarrätten redogör vidare för olika fall där Europadomstolen funnit att en rättighet skall anses som en civil rättighet och framhåller bl.a. att privata rättigheter är att hänföra till civila rättigheter, att äganderätten liksom rätten att förvärva, behålla och använda egendom också anses som civil rättighet. Detsamma gäller rätt att bedriva viss ekonomisk verksamhet och att behålla tillstånd för verksamheten. Vidare nämns anspråk på skadestånd och vissa sociala förmåner. Det noteras dock att skatterättsliga frågor ansetts så offentligrättsliga att de faller utanför ramen för artikel 6.1. Härefter hänvisas till SOU 1994:117, Domstolsprövning av förvaltningsärenden, där det bl.a. uttalas att rätt till stöd och bidrag vilka utgår som en ensidig prestation från det allmänna inte omfattas av begreppet den enskildes civila rättigheter och skyldigheter. Kammarrätten finner därefter vid en jämförelse mellan rättigheter som Europadomstolen har hänfört till civila rättigheter och den ifrågavarande viltskadeersättningen att det f.n. inte finns grund för slutsatsen att enskilds anspråk på denna typ av statlig ersättning skulle utgöra en civil rättighet och således medföra att domstolsprövning blir nödvändig. Kammarrätten finner därför att länsstyrelsens beslut inte var överklagbart och att länsrätten därför rätteligen borde ha avvisat överklagandet.


Kammarrättens i Göteborg dom den 11 februari 2004 i mål 3594-03 avseende skattetillägg.
Skattemyndigheten beslöt bl.a. att höja B:s inkomst av näringsverksamhet skönsmässigt och påförde skattetillägg på den skönsmässiga höjningen.

Sedan B överklagat uttalade länsrätten efter att ha lämnat en redogörelse för bestämmelserna i 5 kap. 2 och 6 §§ taxeringslagen bl.a. följande.  B:s inkomst av näringsverksamhet har uppskattats skönsmässigt. Förutsättning för påförande av skattetillägg finns därför. Fråga uppkommer härefter om det finns skäl att befria B från avgiften. Regeringsrätten har funnit att det svenska skattetillägget i den mening som avses i 6.1 och 6.2 i Europakonventionen är att anse som ett straff (RÅ 2000 ref. 66). Domstolen fann dock oaktat detta att skattetilläggsbestämmelserna är förenliga med konventionen förutsatt att domstolarna i sin tillämpning är nyanserade och inte alltför restriktiva vid bedömningen av möjligheterna att befria från skattetillägg. - När en verksamhets inkomst har måst fastställas skönsmässigt ligger häri per definition att inkomsten inte låtit sig med säkerhet fastställas. Den kan i verkligheten vara såväl alternativt högre som lägre än vad som antagits. Eftersom enligt vad ovan redovisats skattetillägg, i Europakonventionens mening, kan jämställas med straff bör därför i en skönstaxeringssituation särskild försiktighet iakttas vid beslut om sådan avgift. Mot bakgrund härav och med tillämpning av den nyanserade och inte alltför restriktiva bedömning Regeringsrätten förordat vid prövning av förekomsten av befrielsegrunder, fann länsrätten att det i B:s fall förelåg sådana särskilda skäl att befrielse från skattetillägget borde ske.

Skatteverket överklagade och kammarrätten anförde bl.a. följande.

Enligt 5 kap. 2 § TL gäller att skattetillägg påförs den skattskyldige om avvikelse har skett från en självdeklaration genom skönstaxering. Länsrätten har prövat om det finns grund för skönstaxering och funnit att så är fallet. Någon fristående bedömning av frågan om skattetillägg kan tas ut förutsätts inte ske vid tillämpningen av nämnda lagrum, jfr prop. 2002/03:106 s. 134. Vid en tillämpning av befrielsegrunderna i 5 kap. 6 § TL saknades, även med beaktande av innehållet i Europakonventionen, enligt kammarrättens mening grund att beakta den osäkerhet som i och för sig kan föreligga när det gäller att bestämma skönstaxeringens storlek. Det finns alltså inte skäl att befria B från skattetillägg på den av länsrätten anförda grunden. På grund av det anförda och då skäl för befrielse från skattetillägget på annan grund inte har visats föreligga skall överklagandet bifallas. Kammarrätten fastställde skattemyndighetens beslut.




Senast ändrad: 2011-04-12