JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 4 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 30 mars - den 8 april 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.


FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR


     Domar mot andra länder

Hirst mot UK (nr 2), 2004-03-30
Förbud för fångar att rösta i parlamentsval och lokala val kränkte artikel 3 i protokoll nr 1.

Radio France mot Frankrike, 2004-03-30
Fällande domar mot radiobolag, chefredaktör och journalist för ärekränkande inslag i nyhetsblänkare kränkte inte vare sig artikel 7, artikel 6.2 eller artikel 10.

Rivas mot Frankrike, 2004-04-01
Slag mot misstänkt 17-åring som tagits till polisen för förhör innebar omänsklig och förnedrande behandling och kränkte artikel 3.

Mehdi Zana mot Turkiet (nr 2), 2004-04-08
Fällande dom för uttalanden i Europaparlamentet kränkte artikel 10 och militär ledamot i brottmålsdomstol kränkte artikel 6.1.

Weh mot Österrike, 2004-04-08
Bötessanktionerad skyldighet för fordonsägare att lämna uppgift om vem som vid visst tillfälle fört fordonet kränkte inte rätten att tiga enligt artikel 6.1.

Haase mot Tyskland, 2004-04-08
Beslut om omhändertagande av sju barn med förbud för vidare kontakter mellan föräldrar och barn utan att föräldrarna var tillräckligt delaktiga i beslutsprocessen kränkte artikel 8.


     Domar och beslut mot Sverige
Beslut i fråga om admissibility i mål mot Sverige under januari-mars 2004.

     Domar i Grand Chamber
Assanidze mot Georgien, 2004-04-08
När lokala myndigheter i område med visst självstyre inte verkställde en frikännande dom av central högsta instans var staten ansvarig och det skedde en kränkning av artiklarna 5.1 och 6.1.

Tahsin Acar mot Turkiet, 2004-04-08
I ytterligare ett mål avseende en person som försvunnit i sydöstra Turkiet under 1990-talets första hälft har Europadomstolen funnit att en bristande utredning innebär en kränkning av artikel 2.

SVENSKA DOMAR


     Allmänna domstolar
Hovrättens för  Övre Norrland dom den 3 mars 2004 i mål B 550-03; nedsättning av påföljd p.g.a. långa handläggningstider.

     Förvaltningsdomstolar
Kammarrättens i Sundsvall beslut den 15 mars 2004 i mål 2511-03 angående ansökan om rättsprövning; bl.a. fråga om dispens för bred last är en civil rättighet.

Regeringsrättens dom den 18 mars 2004 i mål 5873-01 i fråga om särskild avgift enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument.

Kammarrättens i Stockholm dom den 30 mars 2004 i mål nr 718-04 angående bl.a. betalningssäkring avseende skattetillägg.

ÖVRIGT


EG-domstolens dom den 25 mars 2004 i mål C-71/02 rörande bl.a. begränsning av rätten att göra reklam och dess förenlighet med yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europakonventionen.

ALLMÄNT


Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under februari månad 38 domar, varav 3 i stor kammare. 37 ansökningar förklarades admissible, 1 177 för inadmissible och 22 avskrevs. 104 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-februari 2004 meddelade domstolen 90 domar, förklarade 89 ansökningar admissible, 2 414 för inadmissible, avskrev 70 mål samt kommunicerade 178 ansökningar.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=
Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1
Franska: Liste des arrêts récent
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&Tname=
Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Hirst mot UK (nr 2)
(Ansökan nr 74025/01, dom den 30 mars 2004)
Domen finns endast på engelska.

Förbud för fångar att rösta i parlamentsval och lokala val kränkte artikel 3 i protokoll nr 1.
Hirst, H, dömdes 1980 för dråp till livstids fängelse. Den bestraffande och avskräckande delen av straffet (tariff) löpte ut i juni 1994. H fick dock kvarstanna i fängelse, eftersom frigivningsnämnden fann att han fortlöpande utgjorde en allvarlig risk för allmänheten. Som fånge var H enligt en lag från 1983 förbjuden att rösta i parlamentsval eller lokala val. Han väckte talan enligt lagen 1998 om mänskliga rättigheter och yrkade att de aktuella bestämmelserna i 1983 års lag skulle förklaras oförenliga med Europakonventionen. Både hans begäran och därefter följande överklagande avslogs. - I Europadomstolen klagade H över att han hindrats att rösta. Han åberopade artikel 3 i protokoll nr 1, artikel 10 och artikel 14 i förening med artikel 3 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att det finns stora skillnader mellan konventionsstaterna när det gäller lagstiftning och praxis - i 18 av länderna finns det inga restriktioner alls när det gäller fångars rätt att rösta, i 13 stater får fångar inte rösta och i de resterande länderna är förlusten av rösträtten knuten till vissa speciella brott eller kategorier av brott eller lämnades det åt den dömande domstolen att bestämma. Europadomstolen erinrade om att varje inskränkning i rösträtten innebar en risk för att det demokratiska systemet underminerades. Den brittiska regeringen hade gjort gällande att syftet med inskränkningarna i rätten att rösta var att förhindra brott och straffa brottslingar samt att förhöja samhällsansvaret och respekten för rättssystemet. Oaktat ett visst tvivel om dessa syftens giltighet i modern tid avstod domstolen från att ta ställning till frågan om syftena bakom den inskränkta rösträtten kunde anses legitima.

Domstolen noterade att inskränkningarna i fångarnas rätt att rösta inte var så stränga i UK som i en del andra länder och att de berörde endast dem som dömts för vissa allvarliga brott. Vidare hävdes begränsningen så fort fången frigavs. Inte desto mindre berördes ett stort antal människor utan åtskillnad. Inskränkningen gällde alla aktuella fångar oavsett hur långt straff de dömts till. En fånge som dömts till en veckas fängelse för en mindre förseelse kunde förlora rösträtten om han var intagen på valdagen medan en fånge som avtjänade ett flerårigt straff för ett allvarligare brott kunde undgå att förlora rösträtten om han hade tur. I H:s fall var det vidare så att han hade avtjänat den del av påföljden som innebar själva straffet och att han hölls kvar i fängelset endast p.g.a. att han utgjorde en fara för samhället. I den mån förlusten av rösträtten kunde ses som en del av en fånges straff fanns det således i H:s fall inte längre något skäl för vägra honom att rösta.

Den nationelle lagstiftaren borde få ha ett vitt utrymme för skönsmässiga bedömningar när det gällde att bedöma om en begränsning av fångars rösträtt kan anses motiverade i modern tid och - om så ansågs vara fallet - att avgöra hur en jämn avvägning skulle ske. Det fanns inget som visade att den brittiske lagstiftaren till någon del hade försökt att väga motstående intressen mot varandra eller att bedöma om åtgärden var proportionerlig. Domstolen kunde inte godta att ett absolut förbud för alla fångar att rösta under några som helst omständigheter kunde anses falla inom det godtagbara utrymmet för skönsmässiga bedömningar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 10 eller artikel 14 i förening med artikel 3 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02                   
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18                                              
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)       
M.D.U. ./. Italien, beslut 2003-01-28                        
Patrick Holland ./. Irland, kommissionens beslut 1998-04-14           
Wingrove ./. U K, dom 1996-11-25                          
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
A ./. U K, dom 2002-12-17 (jfr nr 1/03)     
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25                          
Campbell o. Fell ./. U K, dom 1984-06-28                
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
X. ./. U K, kommissionens beslut 1982-10-08         
Poltoratskiy ./. Ukraina, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)            
T. ./. U K, kommissionens rapport 1983-10-12       
Hamer ./. U K, kommissionens rapport 1979-12-13                            
Draper ./. U K, kommissionens rapport 1980-07-10                            
Supreme Court of Canada
Sauvé ./. the Attorney General of Canada (No. 2), dom 2002-10-31

 

Radio France mot Frankrike
(Ansökan nr 53984/00, dom den 30 mars 2004)
Domen finns endast på franska.

Fällande domar mot radiobolag, chefredaktör och journalist för ärekränkande inslag i nyhetsblänkare kränkte inte vare sig artikel 7, artikel 6.2 eller artikel 10.
Klagande i målet är Radio France, bolaget, dess chefsredaktör, B, och en journalist, G. Den 31 januari och den 1 februari 1997 sände bolaget sextiotvå nyhetsmeddelanden i sina sändningar av programmet France Info och nämnde där en artikel publicerad i veckotidningen Le Point, i vilken det påstods att en av president Jaques Chiracs tidigare medarbetare, Michel Junot, under sin tid som biträdande polischef  i Pithiviers åren 1942 och 1943 hade övervakat deportationen av tusentals judar. Till följd härav fann brottmålsdomstolen i Paris att B och G gjort sig skyldiga till förtal av tjänsteman och dömde dem till att betala böter om ca 3 000 EUR samt ett skadestånd om ca 7 600 EUR. Bolaget ålades att varannan timma under en 24-timmars period lämna en rapport om domen i France Info. Domen fastställdes efter överklagande och appellationsdomstolen framhöll att genom att jämföra Michel Junot med Maurice Papon, vilken dömts för sådana brott som tillvitades Junot, och genom att påstå att han inte hade tillhört motståndsrörelsen hade de aktuella sändningarna skadat hans heder och värdighet. De klagandes vidare överklagande avslogs. - I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 7 och hävdade att gällande strafflagsbestämmelser hade övertolkats och utvidgats. De menade att genom att hänföra de aktuella omständigheterna till tillämpningsområdet för lagen om audiovisuell kommunikation hade de nationella domstolarna genom en analogi skapat en ny sorts brott.  De hävdade vidare att den nämnda lagen innehöll en presumtion som inte kunde motbevisas om att chefsredaktören var ansvarig. Därigenom skadades hans rätt att betraktas som oskyldig enligt artikel 6.2. Enligt de klagande underminerade den aktuella lagen vidare principen om parternas jämställdhet i processen som ingår i rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Slutligen åberopades artikel 10 med påståendet att det skett en kränkning av de klagandes rätt att sprida information.

Europadomstolen konstaterade att presumtionen om chefredaktörens ansvar enligt den aktuella lagen följde av hans skyldighet att kontrollera den information som sändes ut av det företag där han var anställd. Detta ansvar uppkom endast när det skett en inspelning av ett ifrågasatt uttalande innan det sändes ut. France Info sände löpande nyhetsbulletiner "live". Därför hade de franska domstolarna inte funnit chefsredaktören ansvarig för den första sändningen medan däremot de följande sändningarna betraktades som "inspelade". Därmed hade chefsredaktören haft möjlighet att kontrollera sändningarna i förväg och han hade därigenom blivit ansvarig. De franska domstolarna hade tolkat bestämmelserna på ett sätt som var "skäligen förutsebart". Europadomstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 7.

Enligt de aktuella lagbestämmelserna var en chefsredaktör vid straff ansvarig för ärekränkande uttalande som sändes ut, om de dessförinnan spelats in. Denna presumtion hängde ihop med en annan presumtion som inte var absolut och som innebar att kränkande uttalanden antogs ha skett uppsåtligen. Chefsredaktören kunde ha undgått ansvar om han visat att uttalandena gjorts av en person i god tro eller att det inte skett någon  inspelning i förväg av de ifrågasatta uttalandena. Mot bakgrund av vad som stod på spel, dvs. att förhindra att kränkande eller sårande uttalanden sändes i media genom att tvinga chefsredaktören att i förväg utöva kontroll av det som sändes, fann domstolen att lagbestämmelserna hölls inom de "rimliga gränser" som krävdes. Med hänsyn till den noggrannhet med vilken de franska domstolarna prövat grunderna för överklagandet fann Europadomstolen att de inte hade tillämpat lagen på ett sätt som skadade oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

När det slutligen gällde klagomålet enligt artikel 10 konstaterade domstolen att de fällande domarna innebar ett ingrepp i de klagandes yttrandefrihet vilket hade stöd i lag både när det gällde  B och G och  i fråga om åläggandet för bolaget att publicera domen. Ingreppet hade skett i ett legitimt syfte, nämligen för att skydda andras rykte och rättigheter. Domstolen noterade vidare att debatten rörde en fråga av allmänt intresse och att de aktuella sändningarna hade skett i samband med en omfattande debatt rörande rättegången mot Maurice Papon för brott mot mänskligheten. Journalisterna på France Info hade visserligen i god tro återgivit vad som publicerats i en veckotidningsartikel. I radiosändningen påstods Michel Junot emellertid ha erkänt att han organiserat den aktuella deportationen. Detta påstående hade tidigare inte publicerats i tidningen och återgav inte intervjun på rätt sätt. Med hänsyn till de allvarliga anklagelser som oriktigt riktades mot Michel Junot och de upprepade sändningarna borde journalisten G ha varit ytterst försiktig och ha visat en särskild återhållsamhet, speciellt som sändningen  gick ut över hela Frankrike. Mot denna bakgrund var de skäl som lämnats av den nationella appellationsdomstolen tillräckliga och relevanta. De åtgärder som vidtagits mot de klagande var inte oproportionerliga i förhållande till sitt syfte och de kunde därför anses "nödvändiga i ett demokratiskt samhälle". Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Artikel 7
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25                
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22             
Artikel 6.1 och 6.2
Salabiaku ./. Frankrike, dom 1988-10-07                  
Artikel 10
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29                   
Tolstoy Myloslavsky ./. U K, dom 1995-07-13      
Prisma Presse ./. Frankrike, beslut 2003-07-01       
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25                          
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25                                     
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-29                        
Lehideux o. Isorni ./. Frankrike, dom 1998-09-23     

 

Rivas mot Frankrike
(Ansökan nr 59584/00, dom den 1 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Slag mot misstänkt 17-åring som tagits till polisen för förhör innebar omänsklig och förnedrande behandling och kränkte artikel 3.
Rivas, R, anhölls i januari 1997 i samband med en utredning av ett inbrott. Han var vid tillfället 17 år, 1,66 m lång och vägde 50 kg. Han var då redan känd av polisen för inblandning i smärre stölder. R hördes inledningsvis av en polisinspektör men eftersom han förnekade att han var skyldig till inbrottet beslöt chefsinspektören, kapten H, att ta in honom på sitt rum för att "resonera" med honom. Kort därefter fick R ett slag som resulterade i att en av hans testiklar sprack och han fick föras till sjukhus för operation. R hävdade att H slagit honom i ryggen för att mota in honom på sitt rum och att han där fått en spark mot testiklarna. H å sin sida hävdade att han tvingats slå R i självförsvar, eftersom denne, som försökte fly från hans kontor, hotat honom med knytnäven. R:s mor gjorde en anmälan mot polisen för sonens räkning, eftersom denne var underårig. En utredning öppnades och ett flertal vittnen förhördes. Enligt deras uppfattning hade H vid upprepade tillfällen slagit dem i samband med förhör för att få fram ett erkännande och han hade även tvingat misstänkta personer att slå varandra. I oktober 1998 fann brottmålsdomstolen H skyldig och dömde honom till böter. Denna dom upphävdes emellertid av appellationsdomstolen som frikände honom p.g.a. att han handlat i självförsvar. R klagade förgäves vidare. - I Europadomstolen hävdade R att den behandling han utsatts för innebar en kränkning av artikel 3.

Europadomstolen konstaterade att det var ostridigt att R fått sina skador under tiden hos polisen medan han hela tiden övervakats av polismän. Det omedelbara behovet av sjukhusvård och de läkarutlåtanden som lämnats därefter visade på styrkan i det slag han fått ta emot. R, som vid tillfället var minderårig, hade varit mindre till växten än polismannen och fortfarande varit byggd som en ungdom. Även om han var känd hos polisen  hade han inte namn om sig att vara våldsam. Domstolen noterade att varken undersökningsdomaren eller brottmålsdomstolen hade funnit att H handlat i självförsvar och att han befunnits skyldig efter det att brottmålsdomstolen noggrant hade prövat hans uppträdande. Appellationsdomstolen hade upphävt den fällande domen eftersom den fann H:s påståenden rimliga. H var emellertid känd för att uppträda våldsamt och vittnesmålen talade för att hans attityd inte kunde anses vara tillfällig. Vid sådant förhållande kunde R:s påstådda försök att fly inte frita staten från ansvar. Slaget mot R hade inte heller varit nödvändigt för att avvärja ett hot från denne. Den franska regeringen hade inte visat att det varit nödvändigt att använda våld mot R. Det ifrågasatta handlandet hade orsakat R både fysisk och psykisk skada. M.h.t. hans ålder hade det väckt fruktan, ångest och underlägsenhetskänslor som förnedrat honom och som kunnat bryta ned hans fysiska och moraliska motstånd. Den behandling R hade utsatts för var därmed omänsklig och förnedrande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04                     
Antonio Joaquim Laginha de Matos ./. Portugal, kommissionens beslut 1997-04-07
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09  
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27                      
Berktay ./. Turkiet, dom 2001-03-01                         
Büyükdag ./. Turkiet, dom 2000-12-21                    
Caloc ./. Frankrike, dom 2000-07-20                                                     

 

Mehdi Zana mot Turkiet (nr 2)
(Ansökan nr 26982/95, dom den 6 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Fällande dom för uttalanden i Europaparlamentet kränkte artikel 10 och militär ledamot i brottmålsdomstol kränkte artikel 6.1.
Mehdi Zana, Z, var tidigare borgmästare i Diyarbakir och han är numera bosatt i Frankrike. Han åtalades för vissa uttalanden han gjort dels vid en presskonferens i Europaparlamentet i oktober 1992, dels i Europaparlamentets  kommitté för mänskliga rättigheter i december samma år. Z hade berättat om sin personliga kamp för att kurdernas rättigheter skulle erkännas i Turkiet och han hade fördömt de turkiska myndigheternas agerande i sydöstra Turkiet med bl.a. våld och brända byar. Z dömdes av den nationella säkerhetsdomstolen i Ankara till fyra års fängelse för spridande av separatistpropaganda. Domen sattes senare ned till två års fängelse. - I Europadomstolen klagade Z dels över att hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10 hade kränkts genom den fällande domen, dels över att han inte fått en rättvis rättegång eftersom en militär ledamot ingått i den nationella säkerhetsdomstolen.

Europadomstolen konstaterade att den fällande domen innebar ett ingrepp i Z:s yttrandefrihet, att ingreppet var föreskrivet i lag och att det skett i det legitima syftet att skydda landets integritet. När det gällde frågan om ingreppet varit proportionerligt i förhållande till sitt syfte fann domstolen att Z:s uttalanden haft formen av ett politiskt tal. Han hade vidare inte dömts för anstiftan till våldsamheter utan för spridande av separatistpropaganda. Även om detta kunde anses vara en relevant orsak var det ändå inte tillräckligt för att berättiga ingreppet i Z:s yttrandefrihet. Domstolen fann därför att den fällande domen var oproportionerlig och den hade därför inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

I fråga om den nationella säkerhetsdomstolens oberoende och opartiskhet fann domstolen åter att en civilperson som ställs inför en brottmålsdomstol där det ingår militär ledamot har grundad anledning att befara att domstolen inte är oberoende och opartisk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 10
Yagmurdereli ./. Turkiet, dom 2002-06-04 (jfr nr 6/02)
Castells ./. Spanien, dom 1992-04-23                       
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25 
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Öztürk ./. Turkiet, dom (GC) 1999-09-28                                               
Ibrahim Aksoy ./. Turkiet, dom 2000-10-10
Sürek ./. Turkiet (nr 4), dom (GC) 1999-07-08           
Artikel 6.1
Özel ./. Turkiet, dom 2002-11-07 (jfr nr 10/02)         
Özdemir ./. Turkiet, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09 

 

Weh mot Österrike
(Ansökan nr 38544/97, dom den 8 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

Bötessanktionerad skyldighet för fordonsägare att lämna uppgift om vem som vid visst tillfälle fört fordonet kränkte inte rätten att tiga enligt artikel 6.1.
Weh, W, fick i mars ett föreläggande att betala 800 shilling på grund av att föraren av en bil för vilken W var registrerad som ägare hade överträtt gällande hastighetsbestämmelse. W följde inte föreläggandet och det förföll därmed. I stället inleddes ett rättsligt förfarande för hastighetsöverträdelse mot en okänd person och i egenskap av ägare till bilen förelades W att uppge vem som kört hans bil. De uppgifter som W lämnade var ofullständiga och W bötfälldes med 900 shilling för att ha lämnat oriktiga uppgifter. W blev emellertid inte själv åtalad för att ha kört för fort. - I Europadomstolen klagade W över att föreläggandet om att han skulle lämna ut namnet på den som kört hans bil kränkte hans rätt att tiga och att inte behöva kompromettera sig själv. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att kärnan i W:s klagomål var att han straffats för underlåtenhet att lämna uppgifter som kunde ha komprometterat honom i ett förfarande om hastighetsöverträdelse. Inte vid något tillfälle hade emellertid förfarandet riktats mot W och det hade inte heller förväntats att så skulle ske. W hade straffats för att ha lämnat ofullständiga uppgifter, eftersom han inte hade uppgett förarens fullständiga adress. Han hade varken under det nationella förfarandet eller inför Europadomstolen påstått att han själv fört sin bil vid det aktuella tillfället. Sambandet mellan W:s skyldighet enligt motorfordonslagen att namnge föraren och ett ev. brottmål mot honom själv för fortkörning var hypotetiskt och W:s rätt att tiga och att inte kompromettera sig var därför inte i fråga. Europadomstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Domarna för Danmark, Lorenzen, Lettland, Levits och Azerbaijan, Hajiyev var skiljaktiga och avgav en gemensam skiljaktig mening. De ansåg bl.a. att även om det nationella förfarandet inledningsvis riktades mot en okänd person så var det ingen tvekan om att om W hade uppgett sig ha kört bilen själv så skulle talan för fortkörning ha riktats mot honom. W stod därför inför valet att kompromettera sig själv eller att få ett bötesstraff för att ha lämnat ofullständig uppgifter. När det gäller användandet av tvångsåtgärder för att få fram uppgifter har domstolen prövat om graden av det tvång som använts inneburit att själva kärnan i rätten att tiga och att inte kompromettera sig skadats. W hade visserligen inte straffats för att han tigit utan för att han lämnat namn och en ofullständig adress på en tredje person. Han kan dock ha gjort detta för att skydda sig mot ett åtal för fortkörning och det finns inga omständigheter som utesluter att W själv kunnat vara förare av bilen vid det aktuella tillfället. Regeringens invändningar övertygade inte om att W inte varit förare och därför inte kunnat kompromettera sig själv. De skiljaktiga kunde inte heller godta regeringens invändning att tvånget varit ringa eftersom straffet varit lindrigt. Slutligen ansåg de inte att ägarens  skyldighet att uppge namnet på föraren var en proportionerlig åtgärd för att tillgodose det allmänna intresset av att beivra fortkörningar som vägde över fordonsägarens intresse av att inte behöva misstänkliggöra sig själv för ett sådant brott. Sammanfattningsvis fann de skiljaktiga att det skett en kränkning av W:s rätt att tiga och inte kompromettera sig själv enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08                     
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17                            
Serves ./. Frankrike, dom 1997-10-20                       
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21                                                         
J.B. ./. Schweiz, dom 2001-05-03                                                            
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25                        
I.J.L. m.fl. ./. U K, dom 2000-09-19                                         
Allen ./. U K, beslut 2002-09-10                                                            
Vasileva ./. Danmark, dom 2003-09-25 (jfr nr 9/03)
Salabiaku ./. Frankrike, dom 1988-10-07                  
P., R. O. H. ./. Österrike, kommissionens beslut 1989-09-05              
Tora Tolmos ./. Spanien, beslut 1995-05-17           
Soering ./. U K, dom 1989-07-07  

 

Haase mot Tyskland
(Ansökan nr 11057/02, dom den 8 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om omhändertagande av sju barn med förbud för vidare kontakter mellan föräldrar och barn utan att föräldrarna var tillräckligt delaktiga i beslutsprocessen kränkte artikel 8.
Klagande i målet är makarna H. Fru H har 12 barn, varav sju från ett tidigare äktenskap. Makarna H:s gemensamma barn är födda 1995, 1998, 2000, 2001 och 2003. Under 2001 ansökte makarna H om familjestöd och de gick då med på att det gjordes en psykologisk bedömning av familjens förhållanden. Den 17 december 2001 lämnade den person som svarade för bedömningen en rapport vari det framhölls att barnens utveckling var i fara, att föräldrarna ofta var oskäligt stränga och att de slog barnen och att den framtida kontakten mellan barn och föräldrar borde begränsas. Samma dag fattade tingsrätten beslut om att interimistiskt frånta makarna H föräldraansvaret för de sju barn som då bodde tillsammans med dem utan att höra vare sig föräldrarna eller barnen. Den 18 december 2001 förbjöd tingsrätten all vidare kontakt mellan föräldrarna och barnen. Nämnda dag hämtades barnen i sina skolor, på ett barnhem eller i hemmet och placerades i tre olika fosterhem. Den sju dagar gamla babyn hämtades direkt från sjukhuset och är sedan dess placerad i en fosterfamilj. Den 1 mars 2002 avslog nästa instans makarna H:s överklagande. Den federala konstitutionsdomstolen upphävde den 21 juni 2002 besluten den 17 december 2001 och den 1 mars 2002 och fann därvid att det var tveksamt om domstolarna tagit tillräcklig hänsyn till föräldrarnas rättigheter och proportionalitetsprincipen. Dessutom hade frågan om det genom bevisningen i målet var tillräckligt klarlagt att det fanns en risk för skada på barnen inte prövats ordentligt. Beslutet från den 18 december som förbjöd vidare kontakt mellan föräldrar och barn ändrades dock inte utan fortsatte att gälla. Målet återvisades till tingsrätten som den 6 mars 2003 fråntog makarna H föräldraansvaret för de sju barnen och förbjöd umgänge fram till juni 2004. Tingsrätten förbjöd vidare fru H att kontakta tre av sina fyra äldre barn före utgången av 2004 samt sin äldste son innan han blev myndig. - I Europadomstolen klagade makarna H över att barnen omhändertagits och över hur beslutet om omhändertagande hade verkställts samt över att de inte fått en rättvis rättegång. De åberopade artiklarna 8 och 6.1.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens preliminära invändningar, erinrade om att konstitutionsdomstolen hade funnit att det interimistiska beslutet att ta ifrån makarna H föräldraansvaret och att flytta barnen inte hade haft stöd av relevanta och tillräckliga skäl och att föräldrarna inte varit tillräckligt involverade i beslutsprocessen. Europadomstolen noterade vidare att innan myndigheterna fick tillgripa nödåtgärder i fråga om omhändertagande av barn så måste den omedelbara faran verkligen ha fastslagits. Visserligen var det i uppenbara fall inte nödvändigt att föräldrarna var delaktiga men om det fortfarande fanns en  möjlighet att höra föräldrarna och med dem diskutera nödvändigheten av aktuella åtgärder så skulle det inte behövas några nödåtgärder särskilt om faran för barnen hade bestått under en längre tid. Det hade därför inte varit någon sådan brådska att tingsrättens interimistiska beslut var berättigat. Dessutom gick åtgärden att plötsligt rycka sex barn från sina skolor, förskolor och sitt hem och placera dem i oidentifierade fosterhem och samtidigt förbjuda all kontakt mellan barn och föräldrar långt utöver vad som kunde anses som nödvändigt och åtgärden kunde inte heller anses som proportionerlig. Det var särskilt allvarligt att den nyfödda babyn flyttades från sjukhuset, vilket satte barnets egen fysiska och mentala hälsa i fara och som berövade henne fördelarna av att få bröstmjölk men som också var en plågsam upplevelse för modern. Det krävdes synnerligen starka skäl för en sådan åtgärd och domstolen fann inte att det visats föreligga några sådana skäl.

Även om beslutet av den 17 december 2001 hade upphävts utgjorde det grunden för att fortsättningsvis hålla föräldrar och barn åtskilda. Möjligheterna till en återförening minskade och kunde eventuellt helt förstöras om barn och föräldrar inte fick tillåtelse att träffas alls. Mot denna bakgrund fann domstolen sammanfattningsvis att det inte visats att det funnits relevanta och tillräckliga skäl för de aktuella åtgärderna och att dessa därför inte kunde anses ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Johansen ./. Norge, dom 1996-08-07                       
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22                       
Gnahoré ./. Frankrike, dom 2000-09-19
W., B. o. R. ./. U K, domar 1987-07-08                     
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                    
Kutzner ./. Tyskland, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Sahin ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Sommerfeld ./. Tyskland, dom (GC) 2003-07-08
P., C. o. S. ./. U K, dom 2002-07-16 (jfr nr 8/02)
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
E.P. ./. Italien, dom 1999-11-16                                  
W. ./. U K, dom 1987-07-08                                       
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
K.A. ./. Finland, dom 2003-01-14 ( jfr nr 1/03)                                                     
H. ./. U K, dom 1987-07-08                    

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE


Under tiden den 1 januari - den 23 mars 2004 har Europadomstolen meddelat 14 beslut i fråga om admissibility i mål mot Sverige. 10 ansökningar har förklarats inadmissible nämligen följande mål:

Lindberg (48198/99) beslut 04-01-15 rörande artiklarna 10 och 13 - jämför Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20;

Sawalha (64299/01) beslut 04-01-13 i fråga om artikel 6.1 och 3 b)  avseende frågan om S fått till- räcklig tid att förbereda sitt försvar i hovrätt ;

Senator Lines GmbH mot alla EU:s medlemsstater (56672/00) beslut i Grand Chamber 04-03-10 angående Europakommissionens beslut om vite för brott mot gemenskapens konkurrensregler; Wretlund (46210/99) beslut 04-03-09 angående artikel 8 och skyldighet att som städerska på ett kärnkraftverk underkasta sig drogtest - jämför AD:s dom den 26 augusti 1998, vari AD , efter at ha vägt bolagets och den enskildas intressen mot varandra, fann att W var skyldig att underkasta sig drogtest men inte alkoholtest;

Nasimi (38865/02)  beslut 04-03-16 i fråga om artiklarna 3, 5, 6, 10 och 14 angående utvisning; Fransson och Fransson (8719/02) beslut 04-03-16 angående artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 6 avseende  anläggning av väg - fråga om ärendet avgjorts inom skälig tid enligt artikel 6.1 har kommunicerats med regeringen;

Andersson och Andersson (64712/01)  beslut 16-03-04 i fråga om artikel 1 i protokoll nr 1 avseende återbetalning av jordbruksstöd - fråga om  artikel 6 har kommunicerats med regeringen;

Björklundh (117781/03) beslut 23-03-04 i fråga om artiklarna 6 och 13 avseende muntlig förhandling i mål om handikappstöd;

Hurtig (12685/02) beslut 23-03-04 i fråga om artikel 6 avseende muntlig förhandling i mål om handikappstöd;

Ringel (13599/03) beslut 23-03-04 i fråga om artikel 6 avseende muntlig förhandling i mål om arbetsskadelivränta. 

Två mål har avskrivits sedan ansökningen återkallats eller frågan förfallit, se ansökningarna nr 50974/99 och 44421/02.

Följande ansökningar har förklarats admissible och kommer alltså att prövas i sak:

Hellborg (45275/99) beslut 06-01-04 i fråga om artikel 6.1 avseende frågan om ärende om förhandsbesked enligt plan- och bygglagen prövats inom skälig tid.

Andersson m.fl. (49297/99) beslut 29-01-04 i fråga om artikel 6.1 avseende frågan om mål om bygglov för granne prövats inom skälig tid.

DOMAR I GRAND CHAMBER


Domstolen har den 8 april 2004 meddelat två domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Assanidze mot Georgien
(Ansökan nr 71503/01, dom den 8 april 2004)

När lokala myndigheter i område med visst självstyre inte verkställde en frikännande dom av central högsta instans var staten ansvarig och det skedde en kränkning av artiklarna 5.1 och 6.1.
Assanidze, A, är medborgare i Georgien och sitter f.n. i fängelse i Batumi, som är en stad i Georgien och huvudstad i den autonoma republiken Adzjarien, som har ett visst självstyre i Georgien. A var tidigare borgmästare i Batumi och ledamot av Högsta Rådet i Adzjarien. A anklagades för olagliga ekonomiska transaktioner i tobaksbolaget i Batumi och för olaga innehav och hantering av skjutvapen. Han dömdes i november 1994 till åtta års fängelse. Hans tillgångar konfiskerades och han ålades att ersätta förluster som tobaksbolaget gjort. Högsta domstolen i Georgien fastställde domen avseende olagliga ekonomiska transaktioner i april 1995. I oktober 1999 benådades A av Georgiens president men han släpptes inte av de lokala myndigheterna i Adzjarien. Ytterligare anklagelser restes mot honom och han dömdes i oktober 2000 av en adzjarisk domstol till tolv års fängelse. Härefter frikändes han av Högsta domstolen i Georgien den 29 januari 2001 men han har fortfarande inte släppts fri av de adzjariska myndigheterna. - I Europadomstolen klagade A över att han trots benådningen och frikännandet hölls kvar i fångenskap av myndigheterna i Adzjarien. Han åberopade artikel 5.1, 3 och 4, artikel 6.1, artiklarna 10 och 13 samt artikel 2 i protokoll nr 4.

Europadomstolen, som inledningsvis avfärdade regeringens invändning att inhemska rättsmedel inte hade uttömts, gjorde först en bedömning enligt artikel 1 och konstaterade att Georgien hade ratificerat konventionen för hela sitt territorium utan undantag för den autonoma republiken Adzjarien eller för svårigheter att utöva sin jurisdiktion över det området. De påstådda kränkningarna hade därför skett inom Georgiens jurisdiktion i den mening som avses i artikel 1. Domstolen noterade vidare att de centrala georgiska myndigheterna hade vidtagit alla möjliga åtgärder enligt inhemsk lag för säkerställa att den frikännande domen följdes och att de vid upprepade tillfällen uppmanat de adzjariska myndigheterna att frige A, allt utan framgång. Även om det emellertid inte kunde uteslutas att staterna skulle möta svårigheter när det gällde att - i alla delar av sina respektive territorier - genomföra de rättigheter som skyddas av konventionen, så var varje stat ändå ansvarig för det som hände inom dess område. Domstolen fann därför att trots att de aktuella frågorna enligt det nationella systemet var direkt hänförliga till myndigheterna i den autonoma republiken Adzjarien så vilade ansvaret enligt konventionen ändå på Georgien.

När det härefter gällde artikel 5.1 prövade domstolen perioden fr.o.m. den 29 januari 2001 då Högsta domstolen beslöt att A skulle friges. Domstolen fann att det inte hade fattats något nytt beslut om frihetsberövandet och att det därmed saknades rättslig grund för att hålla A kvar i fångenskap. Kvarhållandet var därför godtyckligt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1. I domslutet ålade Europadomstolen svarandestaten att säkerställa att A friges så snart det är möjligt. Därtill tilldömdes A ett skadestånd om 150 000 EUR.

Domstolen erinrade vidare om att en dom måste ses som en integrerade del av en rättvis rättegång enligt artikel 6.1. Det skydd som konventionen ger skulle vara helt verkningslöst om det rättsliga och det administrativa systemet i en konventionsstat tillät att ett rättsligt bindande beslut om frikännande fick förbli utan verkan till nackdel för den frikände. Domstolen betonade att det varit omöjligt för A att begära verkställighet av en dom från en domstol som prövat ett brottmål mot honom. Domstolen fann därför med 14 röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen fann härefter i fråga om övriga klagomål att de antingen anförts för sent, föll utanför domstolens prövning enligt viss artikel, helt saknade stöd i det A hade anfört eller inte väckte någon fråga som behövde prövas särskilt.

Skiljaktiga motiveringar
Den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en skiljaktig motivering i fråga om begreppet "jurisdiktion" enligt artikel 1.

Den franske domaren Costa var skiljaktig i fråga om formuleringen av domslutet och ansåg inte att det skulle innehålla ett åläggande för Georgien att se till att A frigavs så snart som möjligt. Han ansåg bl.a. att domstolen enligt praxis överlåtit åt svarandestaterna att själva utforma på vilket sätt de skall rätta sig efter det som domstolen deklarerat i sin dom och hur de skall uppnå det resultat som uttalats. Domstolen har dock i några fall begränsat staternas möjlighet att välja medel. I normalfallet är det Ministerkommittén som skall se till att staterna rättar sig efter domstolens domar. Den nu aktuella formuleringen kan göra det svårare för Ministerkommittén att kontrollera efterlevnaden av domen. Domstolen har dock tagit ett stort steg när den, i stället för att ålägga Georgien att betala A om han inte friges, har beslutat att betalningsskyldigheten föreligger jämsides med skyldigheten att se till att A blir frigiven.

Skiljaktiga meningar
En gemensam delvis skiljaktig mening har lämnats av den franske domaren Costa, den engelske domaren Bratza och  den holländska domaren Thomassen. De framhåller att de är ense med majoriteten i allt utom när det gäller att underlåtenheten att följa den frikännande domen och frige A innebär en kränkning av artikel 6.1 och att det därmed inte uppkommer någon särskild fråga att pröva enligt artikel 5.4. De anser att slutsatsen borde ha varit den motsatta, dvs. ett konstaterande av att det skett en kränkning av artikel 5.4 och det därför inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 6.1

HÄNVISNINGAR
Artikel 1
Gentilhomme m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-05-14
Bankovic m.fl. ./. Belgien och 16 andra konventionsstater, beslut (GC) 2001-12-12 
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23                       
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10               
Ilascu, Lesco, Ivantoc and Petrov-Popa ./. Moldavien o. Rysska Federationen, beslut (GC) 2001-07-04
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Bertrand Russell Peace Foundation Ltd ./. U K, kommissionens beslut 1978-05-02
Foti m.fl. ./. Italien, dom 1982-12-10                         
Zimmermann o. Steiner ./. Schweiz, dom 1983-07-13                          
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08                     
Ireland ./. U K, dom 1978-01-18                                
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30                           
Section de commune d'Antilly ./. Frankrike, beslut 1999-11-23                                     
Ayuntamiento de Mula ./. Spanien, beslut 2001-02-01                                      
Artikel 5.1
Kadikis ./. Lettland (nr 2), beslut 2003-09-25                                       
Peltier ./. Frankrike, dom 2002-05-21 (jfr nr 6/02)    
Craxi ./. Italien (nr 1), dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)                            
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Bizzotto ./.Grekland, dom 1996-11-15                             
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18                    
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24    
Weeks ./. U K, dom 1987-03-02                                
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Quinn ./. Frankrike, dom 1995-03-22                                                     
Engel m.fl. ./. Nederländerna, dom 1976-06-08
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Agee ./. U K, kommissionens beslut 1976-12-17                                
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15                                
Scott ./. Spanien, dom 1996-12-18                            
Benham ./. U K, dom 1996-06-10                              
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01              
Jecius ./. Litauen, dom 2000-07-31  
Artikel 6.1
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Jasiuniene ./. Litauen, dom 2003-03-06 (jfr nr 3/03)
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25

Härutöver anges under övriga frågor som förekommit i målet ytterligare ett stort antal rättsfall.

 

Tahsin Acar mot Turkiet
(Ansökan nr 26307/95, dom den 8 april 2004)

I ytterligare ett mål avseende en person som försvunnit i sydöstra Turkiet under 1990-talets första hälft har Europadomstolen funnit att en bristande utredning innebär en kränkning av artikel 2.
Omständigheterna i målet gäller klagandes brors försvinnande hösten 1994 från en by i sydöstra Turkiet. I Europadomstolen har klaganden åberopat  brott mot artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13, 14, 18, 34 och 38.

Europadomstolen har tidigare prövat många liknande mål, se bl.a. nedan under "Återkommande frågor".  Liksom i många tidigare mål har Europadomstolen i detta mål enhälligt funnit att det skett en kränkning av artikel 2 när utredningen av bl.a. en persons försvinnande varit bristfällig och varken adekvat eller effektiv. Domstolen fann vidare att den turkiska regeringen inte fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 38 genom att inte med erforderlig skyndsamhet rätta sig efter kommissionens och domstolens önskemål om framtagning av bevisning i målet. Europadomstolen fann i fråga om övriga åberopade artiklar att det inte hade visats att det skett någon kränkning, att den i viss del saknade behörighet att pröva klagomålet eller att det inte uppkom någon fråga att pröva särskilt.

 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall m.m. - artikel 2 m.fl.
Nuray Sen ./. Turkiet (nr 2), dom 2004-03-30
Özalp m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-04-08

Se liknande mål i bl.a. nr 1/04 och 3/02. Se även Tahsin Acar ./. Turkiet ovan.

Säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1. 
Ahmet Özkan m.fl. (32 klagande) ./. Turkiet, dom 2004-04-06

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02.

Miltär ledamot i turkisk brottmålsdomstol - artikel 6.1
Takak ./. Turkiet, dom 2004-04-01
Serdar Özcan ./. Turkiet, dom 2004-04-08

Se liknande mål i bl.a. nr 1/04, 10/03 och 11/03. Se även Mehdi Zana ./. Turkiet (nr 2) ovan.

Part inte fått del av handlingar i fransk kassationsdomstol
Coorbanally ./. Frankrike, dom 2004-04-01
Quesne ./. Frankrike, dom 2004-04-01

Se liknande mål i bl.a. nr 10/03, 9/03 och 2/03.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Kayihan m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-04-08

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 30 mars - 8 april 2004 har domstolen avgjort nio mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 30 mars samt den 6 och 8  april 2004. Domstolen har även prövat två mål avseende skyndsamhetskravet enligt artikel 5.3, se den 6 och den 8 april 2004.

ARTIKEL 6.1
30 mars
Hulewicz ./. Polen ( 35656/97) hyrestvist
Pachnik ./. Polen (53029/99) skadestånd trafikolycka
Tóth ./. Ungern (60297/00) arbetstvist
Merit ./. Ukraina (66561/01) brottmål; även artikel 13
6 april
Karalyos o. Huber ./. Ungern och Grekland (75116/01) skadestånd brand
Slimane-Kaïd ./. Frankrike (nr 3) (45130/98)
Krzak ./. Polen (51515/99) äganderätt till mark
8 april
Belchev ./. Bulgarien (39270/98) brottmål; även artikel 5.3
Hamanov ./. Bulgarien (44062/98) brottmål; även artikel 5.3

ARTIKEL 5.3
6 april
J.G. ./. Polen (36258/97) lång häktningstid
8 april
Sadak ./. Turkiet (25142/94 och 27099/95) anhållen hos polisen under elva dagar

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

     Allmänna domstolar

Hovrättens för  Övre Norrland dom den 3 mars 2004 i mål B 550-03; nedsättning av påföljd p.g.a. långa handläggningstider.
Tingsrätten dömde L och A för bl.a. skattebrott och varusmuggling, grova brott till fängelse i ett år och nio månader resp. ett år och sex månader. Tingsrätten fann därvid att såväl det förhållandet att de dömda meddelats näringsförbud som att det skett en viss tidsutdräkt skulle beaktas.

Hovrätten fann att det klart framgick att L och A inte hade något intresse av att bedriva näringsverksamhet under de närmaste åren och att ett näringsförbud därför inte utgjorde något allvarligt hinder i deras yrkesutövning och försörjningsmöjligheter. Näringsförbudet skulle därmed inte inverka vid straffmätningen. A hade visserligen medverkat i utredningen i något större omfattning än L men det fanns inte skäl att tillgodoräkna honom detta vid straffmätningen. Slutligen beaktade hovrätten om en i förhållande till brottens art ovanligt lång tid förflutit sedan brotten begicks. Hovrätten konstaterade därvid att även om skattebrott generellt sett är ett brott där utrednings- och handläggningstiderna är långa så måste den tid som förflutit - ca fem och ett halvt år - från det L och A underrättades om misstanke om brott till dess att slutlig dom i målet föreligger varit oskäligt lång. Med beaktande särskilt av denna omständighet kunde fängelsestraffets längd för både L:s och A:s vidkommande stanna vid ett år och två månader.

     Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Sundsvall beslut den 15 mars 2004 i mål 2511-03 angående ansökan om rättsprövning; bl.a. fråga om dispens för bred last är en civil rättighet.
Ett bolag ansökte hos länsstyrelsen om dispens från bestämmelserna om bred last men fick avslag. Sedan bolaget överklagat avslog Vägverket överklagandet. Vägverkets beslut får enligt 6 § lagen (1978:234) om nämnder för vissa trafikfrågor inte överklagas. Bolaget ansökte hos kammarrätten om rättsprövning och yrkade att Vägverkets beslut skulle upphävas.

Kammarrätten redogjorde för i målet aktuella bestämmelser och för artikel 6.1 i Europakonventionen och anförde följande.

Europadomstolen har fastslagit att artikel 6:1 är tillämplig under förutsättning a) att det föreligger en reell och seriös tvist mellan en enskild - fysisk eller juridisk - person och en annan person eller myndighet, b) att tvisten gäller en rättighet som har sin grund i den nationella rätten, och c) att denna rättighet kan karakteriseras som en civil rättighet.


Europadomstolen har ansett att artikel 6:1 är tillämplig på förfaranden som i många länder är av förvaltningsrättslig snarare än civilrättslig natur (jfr vidare Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis 2002 s.139 f). Sålunda har Europadomstolen ansett artikel 6:1 tillämplig på förfaranden om tillstånd att förvärva eller att behålla eller utnyttja egendom. Nära besläktade med de nu nämnda fallen är de som avser rätten att bedriva viss ekonomisk verksamhet eller att erhålla ett myndighetstillstånd av betydelse för möjligheten att bedriva sådan verksamhet t.ex. förfaranden avseende återkallelse av tillstånd att utöva läkaryrket och att driva medicinsk klinik, rätten att praktisera som läkare, tillstånd att bedriva apoteksverksamhet, återkallelse av trafiktillstånd och återkallelse av tillstånd att på en restaurang servera alkoholdrycker m.fl. fall.

Kammarrätten konstaterade härefter att det i målet var fråga om en dispens, dvs. ett av offentlig myndighet meddelat gynnande beslut, varigenom ett undantag från en författningsbestämmelse medges för ett särskilt fall och att en dispens då får samma verkan som ett tillstånd. Härefter gjorde kammarrätten bedömningen att den ifrågavarande dispensen inte utgjorde någon förutsättning för att driva ekonomisk verksamhet och att den inte var knuten till rätten till egendom i vidare mening. Mot denna bakgrund fann kammarrätten att det inte fanns någon grund för slutsatsen att en dispens enligt den aktuella lagstiftningen skulle utgöra en civil rättighet. Kammarrätten fann inte heller i övrigt förutsättning föreligga för rättsprövning och avvisade ansökningen.

 

Regeringsrättens dom den 18 mars 2004 i mål 5873-01 i fråga om särskild avgift enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument.
O gjorde en anmälan om aktieförsäljning som kom in för sent till Finansinspektionen och han påfördes därför en särskild avgift. O hävdade att det stred mot Europakonventionen att påföra honom avgiften. Han fick dock inte någon framgång med sina överklaganden vare sig i länsrätten eller kammarrätten. Kammarrätten som noga prövade frågan om tillämpligheten av artikel 6 i Europakonventionen fann att den nämnda artikeln inte var tillämplig på den särskilda avgiften enligt lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. O fullföljde sin talan i Regeringsrätten och hävdade att han inte fått en rättvis rättegång i kammarrätten i enlighet med kraven i artikel 6 i Europakonventionen.

Regeringsrätten hänvisade till vad den slagit fast i rättsfallet RÅ 2000 ref. 66 (I) i fråga om skattetillägg och fann att den aktuella avgiften för underlåtenhet att anmäla aktieinnehav företedde sådana karakteristiska att detsamma borde gälla vid uttagandet av denna avgift, dvs. att påförandet av avgiften innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i konventionen och att därför de där angivna rättssäkerhetsgarantierna måste respekteras vid förfarandet för bestämmande av sådan påföljd. Regeringsrätten erinrade om att den i det nämnda rättsfallet understrukit att när fråga är om en anklagelse för brott i konventionens mening, ansvar inte får utkrävas helt automatiskt, när de objektiva rekvisiten är uppfyllda, utan att den enskilde måste ha möjlighet till någon form av försvar, som grundas på subjektiva förhållanden. Enligt 23 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument får avgiften helt eller delvis efterges, "om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns synnerliga skäl". I linje med vad som uttalades i rättsfallet om skattetillägg fordrar en konventionsenlig tillämpning av avgiftssystemet att domstolarna i varje enskilt fall gör en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning av om förutsättningarna finns för att helt eller delvis efterge den särskilda avgiften.

Vid en prövning i enlighet med det sagda fann Regeringsrätten att vad som framkommit om omständigheterna rörande O:s underlåtenhet att i rätt tid fullgöra sin anmälningsskyldighet inte utgjorde tillräckliga skäl för att helt eller delvis efterge den särskilda avgiften.

 

Kammarrättens i Stockholm dom den 30 mars 2004 i mål nr 718-04 angående bl.a. betalningssäkring avseende skattetillägg.
Skatteverket ansökte om betalningssäkring avseende inkomstskatt och skattetillägg. Länsrätten biföll ansökningen såvitt gällde inkomstskatten men avslog yrkandet om betalningssäkring avseende skattetillägget med väsentligen följande motivering. I avsaknad av närmare reglering av hur de nya reglerna om betalningssäkring förhåller sig till bestämmelserna om anstånd med inbetalning av skatt, ter det sig, enligt länsrättens mening, inte rimligt eller logiskt att besluta om tvångsåtgärder beträffande en sådan fordran som Skatteverket, enligt de nya reglerna, efter ansökan och utan vidare prövning skall bevilja anstånd med betalningen av.

I kammarrätten vidhöll Skatteverket sitt yrkande. Kammarrätten noterade att betalningssäkringslagen inte gör någon skillnad på fordran avseende skatt och fordran avseende skattetillägg och att det i lagen således inte finns något hinder för att tillämpa betalningssäkring på en fordran avseende skattetillägg. Kammarrätten  konstaterade vidare att systemet med skattetillägg får anses innefatta en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen och att enligt den s.k. oskuldspresumtionen i nämnda artikel skall var och en som blivit anklagad för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Frågan uppkom därmed om det var oförenligt med oskuldspresumtionen att tillämpa betalningssäkring på en fordran avseende skattetillägg.

Kammarrätten anförde vidare i huvudsak följande.  I Europakonventionen finns regler som ger stöd för säkringsåtgärder av olika slag. Arrestering kan t.ex. ske när någon är skäligen misstänkt för att ha begått ett brott. Av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen framgår att varje fysisk och juridisk person har rätt till respekt för sin egendom. Denna grundsats inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor och viten. Mot den bakgrunden fann kammarrätten att betalningssäkring för att säkerställa betalning av en skattetilläggsfordran inte kan anses strida mot oskuldspresumtionen i Europakonventionen. Kammarrätten fann att det inte heller i övrigt fanns hinder för betalningssäkring och biföll därför med ändring av länsrättens dom Skatteverkets yrkande om betalningssäkring avseende skattetillägget.

Kammarrätten meddelade samma dag ytterligare en dom i samma fråga, mål nr 720-04.

HÄNVISNINGAR
Regeringsrätten
RÅ 2000 ref. 66
Europadomstolen
Västberga Taxi AB och Vulic ./. Sverige, dom 2002-07-23 (jfr nr 8/02)

ÖVRIGT

EG-domstolens dom den 25 mars 2004 i mål C-71/02 rörande bl.a. begränsning av rätten att göra reklam och dess förenlighet med yttrandefriheten enligt artikel 10 i Europakonventionen.
Bolagen K och T bedriver båda verksamhet med försäljning på auktion av industritillgångar och uppköp av tillgångar från företag i konkurs. Sedan T förvärvat tillgångarna från ett byggföretag som försatts i konkurs, vilka även K anmält intresse för att köpa, gjorde T reklam i en försäljningskatalog för den auktion där tillgångarna skulle säljas och angav därvid att varorna kom från konkursboet efter företaget i fråga. Innehållet i katalogen publicerades även på Internet. K ansåg att annonseringen var vilseledande mot allmänheten, eftersom den gav uppfattningen att det var fråga om en försäljning av konkursboet som anordnades av konkursförvaltaren och att annonserna därför stred mot 30 § i den nationella lagen UWG (lag mot illojal konkurrens). Sedan K väckt talan förpliktades T genom ett interimistiskt beslut att upphöra med den aktuella reklamen och att offentligen tillkännage att auktionen inte hölls i konkursförvaltarens namn eller för dennes räkning. T överklagade och åberopade att förbudet i 30 § UWG strider mot artikel 28 EG och att det är oförenligt med artikel 10 i Europakonventionen.

Den nationella domstolen frågade EG-domstolen om artikel 28 EG utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken det är förbjudet att i meddelanden till allmänheten om en försäljning ange att varorna kommer från en konkurs. T vidhöll bl.a. att den aktuella bestämmelsen inte är förenlig med artikel 10 i Europakonventionen.

EG-domstolen erinrade inledningsvis om att artikel 28 EG inte kan lämnas utan avseende enbart p.g.a. att samtliga omständigheter i det enskilda fallet i målet vid den nationella domstolen är hänförliga till en och samma medlemsstat och fann att det inte var uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte var nödvändig för den nationella domstolen och att begäran om förhandsavgörande därför skulle tas upp till prövning i sak.

När det gällde T:s argument avseende den nationella bestämmelsens förenlighet med artikel 10 i Europakonventionen uttalade EG-domstolen bl.a. följande. Det framgår av fast rättspraxis att de grundläggande rättigheterna utgör en integrerade del av de allmänna rättsprinciper som domstolen skall säkerställa iakttagandet av och att den därvid utgår från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från uppgifter i de internationella dokument som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna och som medlemsstaterna har varit med om att utarbeta eller tillträtt. I detta sammanhang är Europakonventionen av särskild betydelse. Vidare framgår av fast rättspraxis att domstolen, när nationella bestämmelser omfattas av gemenskapsrättens tillämpningsområde och när förhandsavgörande har begärts, skall tillhandahålla samtliga uppgifter om tolkningen som är nödvändiga för att den nationella domstolen skall kunna avgöra huruvida dessa bestämmelser är förenliga med de grundläggande rättigheter som gemenskapsdomstolarna skall säkerställa iakttagandet av. - Även om principen om yttrandefrihet uttryckligen har erkänts i artikel 10 i Europakonventionen och är en väsentlig förutsättning för ett demokratiskt samhälle, framgår det av lydelsen av artikel 10.2 i konventionen att denna frihet kan bli föremål för vissa inskränkningar om allmänintresset påkallar det, förutsatt att sådana undantag har stöd i lag, grundas på ett eller flera mål som är legitima enligt nämnda bestämmelse och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, dvs. motiverade av tvingande sociala hänsyn, samt bl.a. står i proportion till det legitima mål som eftersträvas.

EG-domstolen fortsatte. Det är ostridigt att de behöriga myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning vid avvägningen mellan ovannämnda syften och yttrandefriheten beror på vilket mål som motiverar begränsningen av denna rättighet och på vilket slags verksamhet som är i fråga. När åtnjutandet av friheten inte bidrar till någon debatt av allmänt intresse och när det dessutom är fråga om ett sammanhang där staterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, skall kontrollen endast avse frågan huruvida ingripandet är rimligt och proportionerligt. Detta gäller när yttrandefriheten används i kommersiellt syfte, i synnerhet på ett så komplicerat och varierande område som reklam.

I förevarande fall fann EG-domstolen, m.h.t. de faktiska och rättsliga omständigheter som förelåg i den situation som har givit upphov till tvisten vid den nationella domstolen samt till medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning, att en sådan begränsning av rätten att göra reklam som den som föreskrivits i 30 § UWG är rimlig och proportionerlig med avseende på de legitima mål som eftersträvas med begränsningen, dvs. konsumentskydd och lojala handelstransaktioner. Mot denna bakgrund besvarade EG-domstolen den ställda frågan så att artikel 28 EG inte utgjorde hinder för en nationell bestämmelse av det aktuella slaget.

HÄNVISNINGAR
EG-domstolen
C-260/89, Elliniki Radiophonia Tiléorassi AE och Panellinia Omospondia Syllogon Prossopikou mot Dimotiki Etairia Pliroforissis och Sotirios Kouvelas och Nicolaos Avdellas m.fl.. dom 1991-06-18
C-274/99, Connolly ./. kommissionen, dom 2001-03-06
C-94/00, Roquette Frères, dom 2002-10-22
C-112/00, Schmidberger, dom 2003-06-12
C-299/95, Kremzow, dom 1997-05-29
C-368/95, Familiapress, dom 1997-06-26
C-60/00, Carpenter, dom 2002-07-11
C-245/01, RTL Television, dom 2003-10-23
Europadomstolen
Markt intern Verlag GmbH o. Klaus Beerman ./. Tyskland, dom 1989-11-20
VGT Verein gegen Tierfabriken ./. Schweiz, dom 2001-06-28




Senast ändrad: 2011-04-12