JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 5 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den  20 april - den 11 maj 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

     Domar mot andra länder

Bulena mot Tjeckien, 2004-04-20
Strikt tolkning av formregel skadade rätten till domstolsprövning och kränkte artikel 6.1.

Vadalá mot Italien, 2004-04-20

Neroni mot Italien, 2004-04-22
Likvidationsförfarande som innebar att gäldenärens rörlighet begränsades och att hans post sändes till likvidatorn kränkte artikel 8 och artikel 2 i protokoll nr 4.

Surugiu mot Rumänien, 2004-04-20
När myndigheterna underlät att vidta åtgärder för att hindra granne att göra intrång i en persons rätt till respekt för sitt hem kränktes artikel 8.

Amihalachioaie mot Moldavien, 2004-04-20
Böter för advokat som kritiserade konstitutionsdomstols beslut kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

Radovanovic mot Österrike, 2004-04-22
När medborgare i annat land som utvisats p.g.a. ungdomsbrottslighet fick obegränsat vistelseförbud i Österrike, där han bott med familjen, kränktes artikel 8.

Cianetti mot Italien, 2004-04-22
Domares opartiskhet kunde ifrågasättas när skuldfrågan i ett brottmål prövades och samma domare tidigare tagit ställning till vissa förebyggande åtgärder utan att då pröva om företedd bevisning räckte för en fällande dom - kränkning av artikel 6.1.

Maat mot Frankrike, 2004-04-27
Krav på inställelse i häkte för att få överklaga kränkte i detta fall artikel 6.1. Även kränkning av artikel 6.3 c).

Doerga mot Nederländerna, 2004-04-27
De nederländska reglerna för avlyssning av fångars telefonsamtal var inte tillräckligt tydliga och kränkte artikel 8.

M.B. mot Polen, 2004-04-27
Beslut om häktning fattat av åklagare kränkte artikel 5.3 och att inte få delta i förfarandet rörande lagligheten och ev. förlängning av häktningsbeslutet kränkte artikel 5.4.

Gorraiz Lizarraga m.fl. mot Spanien, 2004-04-27
Åberopade omständigheter visade inte att klagandena försatts i sämre ställning än motparten eller att lagstiftning som antagits under det att målet pågick syftat till att kringgå rättssäkerhetsprincipen. Det hade därför inte i någon del skett en kränkning av artikel 6.1.

Hill mot U K, 2004-04-27
Frigivningsnämnd som saknade behörighet att besluta om frisläppande kränkte artikel 5.4 och när det saknades möjlighet att få skadestånd för kränkningen kränktes även artikel 5.5.

Kansal mot UK, 2004-04-27
När utskrift av ett förhör som vid straffansvar hållits i ett konkursförfarande användes som bevisning i ett senare brottmål kränktes artikel 6.1.

Brand mot Nederländerna, 2004-05-11

Morsink mot Nederländerna, 2004-05-11
Långvarig placering efter avtjänat fängelsestraff i vanligt häkte i avvaktan på plats på en särskild skyddsklinik för psykiskt störda personer kränkte artikel 5.1.

 

     Domar i Grand Chamber

Azinas mot Cypern, 2004-04-28
När frågan om en konventionskränkning inte uttryckligen eller i huvudsak tagits upp i de nationella domstolarna kunde inhemska rättsmedel inte anses uttömda och ansökningen förklarades därför inadmissible.

 

SVENSKA DOMAR

     Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Jönköping beslut den 19 april 2004 i mål 2295--2298-02 i fråga om jäv för nämndeman som även deltagit i tidigare prövning av målet.

ALLMÄNT


Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under mars månad 38 domar, varav 3 i stor kammare. 62 ansökningar förklarades admissible, 1 587 för inadmissible och 45 avskrevs. 175 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-mars 2004 har domstolen meddelat 128 domar, förklarat 151 ansökningar admissible, 4 001 för inadmissible, avskrivit 116 mål samt kommunicerat 352 ansökningar.

Den 28 april valde Europarådets parlamentariska församling nya domare till domstolen. De nya domarna är:

Renate Jaeger, Tyskland, Thór Björgvinsson, Island, Danut Jocien, Litauen, Egbert Myjer, Nederländerna och Sverre Jebens, Norge.

Följande domare återvaldes:

Françoise Tulkens, Belgien, Nina Vajic, Kroatien, Karl Jungwiert, Tjeckien, Rait Maruste, Estland, Matti Pellonpää, Finland, Jean-Paul Costa, Frankrike, Christos Rozakis, Grekland, John Hedigan, Irland, Lucius Caflisch, Liechtenstein, Lech Garlicki, Polen, Anatoly Kovler, Ryssland, Elisabeth Fura-Sandström, Sverige och Nicolas Bratza, UK.

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname
=Hejud&appno=all&RelatedMode=1
Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno
=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Bulena mot Tjeckien
(Ansökan nr 57567/00, dom den 20 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Strikt tolkning av formregel skadade rätten till domstolsprövning och kränkte artikel 6.1.
Bulena, B, försattes efter begäran från den tjeckiska sparbanken i konkurs i juni 1999. Beslutet fastställdes sedan B överklagat. B överklagade (ung.) "tingsrättens beslut, fastställt av hovrätten" till konstitutionsdomstolen som avslog hans överklagande med motiveringen att det riktats endast mot avgörandet i första instans och inte mot appellationsdomstolens avgörande. - I Europadomstolen åberopade B artikel 6.1 och klagade över att hans rätt till domstolsprövning hade kränkts. Han klagade även över att konkursbeslutet hade skadat hans rätt att fritt få förfoga över sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att syftet med och föremålet för B:s överklagande tydligt hade framgått av ordalydelsen. B hade hänvisat till och även bifogat en kopia av appellationsdomstolens beslut. Konstitutionsdomstolen kunde därför ha prövat målet i sak. Med hänsyn till omständigheterna i målet kunde B inte kritiseras för det sätt på vilket han utformat sitt överklagande. Den strängt formalistiska tolkning av de aktuella förfarandereglerna som konstitutionsdomstolen gjort hade berövat B tillgången till domstolsprövning. Europadomstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 6.1. Domstolen fann vidare att den saknade behörighet att pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1, eftersom det redan förklarats inadmissible.

Skiljaktig mening
Den nederländska domaren Wilhelmina Thomassen var skiljaktig och ansåg inte att B:s rätt att få tillgång till domstolsprövning hade kränkts. Konstitutionsdomstolen saknade behörighet att undanröja ett avgörande från första instans och B borde uttryckligen ha yrkat att appellationsdomstolens beslut skulle upphävas. Eftersom han inte gjorde det, avslogs hans överklagande.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Garcia Manibardo ./. Spanien, dom 2000-02-15
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12  (jfr nr 10/02)                                     
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29                       
Artikel 1 i protokoll nr 1
Bezicheri ./. Italien, dom 1989-10-25                        
 

Vadalá mot Italien
(Ansökan nr 51703/99, dom den 20 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Likvidationsförfarande som innebar att gäldenärens rörlighet begränsades och att hans post sändes till likvidatorn kränkte artikel 8 och artikel 2 i protokoll nr 4.
Vadalá, V, äger ett företag som i maj 1987 försattes i tvångslikvidation. Förfarandet pågår alltjämt. - I Europadomstolen hävdade V att hans rättigheter enligt artikel 8 hade kränkts genom att hans post till följd av beslutet om likvidation sänts till likvidatorn. Han klagade också enligt artikel 2 i protokoll nr 4 över att han varit förhindrad att lämna sin bosättningsort. Slutligen klagade han enligt artikel 6.1. över det utdragna förfarandet.

Europadomstolen erinrade om att den tidigare prövat mål med liknande frågor och att den då funnit att det skett en kränkning av konventionen. Det aktuella förfarandet hade pågått i ca 16 år och nio månader vilket rubbade den jämvikt som skall råda mellan det allmännas intresse av att skulderna i ett företag på obestånd betalas och den enskildes rättigheter till respekt för sin korrespondens och att få röra sig fritt. Ingreppen i V:s rättigheter hade inte varit proportionerliga i förhållande till sitt syfte. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av såväl artikel 8 som av artikel 2 i protokoll nr 4 samt att det mot den bakgrunden inte var nödvändigt att särskilt pröva frågan om det utdragna förfarandet. V tillerkändes 20 000 EUR i ideellt skadestånd.

HÄNVISNINGAR
Luordo ./. Italien, dom 2003-07-17 (jfr nr 8/03)       
Domstolen har avgjort ytterligare ett mål avseende liknande frågor.

 

Neroni mot Italien
(Ansökan nr 7503/02, dom den 22 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Neroni, N, försattes i konkurs i maj 1984. Han hävdade i Europadomstolen att han berövats sin egendom i strid med artikel 1 i protokoll nr 1, att hans korrespondens hade sänts till konkursförvaltaren i strid med artikel 8 och att han inte fått lämna sin bosättningsort i strid med artikel 2 i protokoll nr 4. Han klagade vidare över det utdragna förfarandet och att han saknat rättsmedel och åberopade artiklarna 6.1 och 13.

Liksom i det föregående målet fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1, av artikel 8 och av artikel 2 i protokoll nr 4. Vidare fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 13. Domstolen avvisade som inadmissible klagomålet enligt artikel 6.1, eftersom inhemska rättsmedel inte uttömts, och klagomålet enligt artikel 3 i protokoll nr 1, eftersom det anförts för sent.

 

Surugiu mot Rumänien
(Ansökan nr 34644/97, dom den 20 april 2004)
Domen finns endast på franska.

När myndigheterna underlät att vidta åtgärder för att hindra granne att göra intrång i en persons rätt till respekt för sitt hem kränktes artikel 8.
Surugiu, S, har ett företag som i februari 1995 genom ett lagakraftvunnet beslut tillerkändes äganderätten till mark som gränsade till hans hus. Beslutet verkställdes dock inte av den lokala myndigheten, som i stället tillskrev en tredje person, MO, äganderätten till en del av den aktuella marken, innefattande den mark på vilken S:s hus stod. MO och hans familj gick ofta in på S:s gård för att klippa eller samla gräs, tömma kärror med gödsel eller för att beväpnade med påkar hota eller förolämpa honom. S anmälde dem för intrång och väckte en talan om att få återvända hem sedan han varit tvungen att flytta när MO och hans familj hindra honom från att komma in till sitt hus. Alla förfaranden lades dock ned. Enligt ett av klagomålen ålades S att betala ett administrativt vite motsvarande fyra euro. Under tiden upphävde de rumänska domstolarna MO:s äganderätt till marken och S återfick marken i oktober 2000. - I Europadomstolen klagade S över myndigheternas underlåtenhet att vidta åtgärder för att få stopp på grannarnas intrång i hans rätt till respekt för sitt hem enligt artikel 8. Han gjorde vidare gällande att underlåtenheten medförde ett ingrepp i hans rätt att förfoga över sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att ingreppet i S:s rätt att förfoga över sitt hem hade varat i omkring fem och ett halvt år och att under den tiden så hade alla hans klagomål lagts ned trots att han företett dels vittnesutsagor om att MO hade för avsikt att förstöra hans hem och dels fyra beslut som bekräftade att hans förtag hade äganderätten till marken i fråga. Även om myndigheternas underlåtenhet att ingripa kunde förklaras av det förhållandet att tredje man hade tillerkänts äganderätten till marken hade myndigheterna, sedan sistnämnda äganderätt hade upphävts genom en lagakraftvunnen dom, underlåtit att vidta skyndsamma åtgärder för att återge S rätten till marken och få ett stopp på de upprepade intrången i hans rättigheter enligt artikel 8. Domstolen fann det särskilt anmärkningsvärt att det var först ett och ett  halvt år efter det att grannens äganderätt hade upphävts som denne ålades en administrativ påföljd, trots att hans intrång i S:s rätt att kunna förfoga över sitt hem tycktes ha varit en dagligen förekommande händelse. Vid sådana förhållanden fann Europadomstolen att myndigheterna inte hade vidtagit de åtgärder som kunde ha förväntats av dem för att hindra tredje mans fleråriga intrång i S:s rätt till respekt för sitt hem. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26              
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22                  
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25  
Hornsby ./. Grekland, dom 1997-03-19                    
Artikel 1 i protokoll nr 1
Ceteroni ./. Italien, dom 1996-11-15                         
Laino ./. Italien, dom (GC) 1999-02-18                                                  
Zanghì ./. Italien, dom 1991-02-19                            
Église catholique de la Canée ./. Grekland, dom 1997-12-16             

 

Amihalachioaie mot Moldavien
(Ansökan nr 60115/00, dom den 20 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Böter för advokat som kritiserade konstitutionsdomstols beslut kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.
Amihalachioaie, A, är advokat och ordförande i advokatförbundet i Moldavien. I ett mål som väckts av bl.a. Ombudsmannen i Moldavien, beslöt konstitutionsdomstolen den 15 februari 2000 att förklara de lagstadgade föreskrifter som innebar ett krav på att advokater måste vara medlemmar i advokatförbundet för oförenliga med konstitutionen. A kritiserade detta beslut i en intervju med en journalist. Intervjun publicerades i tidskriften "Ekonomisk analys". Genom ett beslut den 6 mars 2000, vilket vann laga kraft, ålade konstitutionsdomstolen A att betala administrativa böter motsvarande 36 EUR för att han brustit i respekt för domstolen. Straffet utdömdes för att A sagt att det inom yrket skulle uppstå ett totalt kaos till följd av beslutet den 15 februari 2000 och att därför den frågan uppkom om konstitutionsdomstolen verkligen var grundlagsenlig. A straffades också för sitt uttalande att konstitutionsdomstolens domare antagligen inte hade ansett Europadomstolen vara en auktoritet. - A hävdade i Europadomstolen att de böter som ådömts honom innebar ett oberättigat ingrepp i hans yttrandefrihet. Han åberopade artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att den utdömda påföljden innebar ett ingrepp i A:s yttrandefrihet och att ingreppet var föreskrivet i lag. Även om lagstiftningen inte exakt definierade vilket handlande som kunde bestraffas så kunde A med hänsyn till sin yrkesutbildning och sin erfarenhet rimligen ha förutsett att hans uttalanden kunde falla in under den aktuella bestämmelsen. Ingreppet hade skett i det legitima syftet att upprätthålla rättsväsendets auktoritet och opartiskhet. När det gällde om ingreppet varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle framhöll domstolen att A:s uttalanden hade gällt en fråga av allmänt intresse som var föremål för starkt motstridiga uppfattningar bland advokater och som släppts lös av konstitutionsdomstolens beslut om yrkets status och som hade lett till slutet för advokatförbundet som den enda organisationen för advokater. Även om A:s uttalanden gav uttryck för en viss brist på aktning för konstitutionsdomstolen kunde de inte anses som allvarliga eller förolämpande för domarna i den domstolen. Eftersom A senare hade förnekat vissa av de uttalanden som tillskrivits honom kunde han inte hållas ansvarig för allt som hade publicerats i intervjun. Även om de utdömda böterna inte avsåg något större belopp, så hade det ändå visat en avsikt att allvarligt bestraffa A, eftersom konstitutionsdomstolen hade dömt ut böter som närmade sig straffmaximum. Vid sådana förhållanden fann Europadomstolen att det inte funnits ett trängande socialt behov att begränsa A:s rätt till yttrandefrihet och att de nationella myndigheterna inte hade förmått ge relevanta och tillräckliga skäl för att ingreppet skulle kunna anses berättigat. Eftersom A inte heller hade överskridit gränserna för tillåten kritik enligt artikel 10 kunde det ifrågasatta ingreppet inte anses ha varit "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle". Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 10. Domstolen fann vidare med fem röster mot två att konstaterandet av en kränkning gav A tillräcklig upprättelse och avslog hans yrkande om ersättning för kostnader, eftersom A inte hade visat vilka kostnader han verkligen haft.

Skiljaktiga motiveringar och skiljaktiga meningar
Den cypriotiske domaren Loucaides och den nederländska domaren Thomassen avgav var sin skiljaktig motivering i fråga om artikel 10 och ansåg i huvudsak att friheten att kritisera rättsväsendets beslut och den dömande maktens verksamhet utgör ett oumbärligt inslag i demokratin. De var båda vidare skiljaktiga i sak när det gällde frågan om ersättning för den konstaterade kränkningen och ansåg att det var rimligt att A hade hävdat att hans rykte som advokat och som ordförande för en sammanslutning, vilken arbetade för försvarets rättigheter, allvarligt hade skadats av den aktuella kränkningen. Han borde därför ha fått ersättning för kränkningen. De ansåg också att A borde ha fått ersättning för sina kostnader. Även om det uppgivna beloppet var något i överkant saknades anledning att inte alls tillerkänna A något belopp.

Den moldaviske domaren Pavlovschi var skiljaktig i fråga om artikel 10 och ansåg att det inte skett någon kränkning av denna artikel.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26         
Hertel ./. Schweiz, dom 1998-08-25                          
Groppera Radio A.G.m.fl. ./. Schweiz, dom 1990-03-28                      
Casado Coca ./. Spanien, dom 1994-02-24              
Schöpfer ./. Schweiz, dom 1998-05-20                     
Sunday Times./. U K (nr 2), dom 1991-11-26          
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)      
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)            
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03) 

 

Radovanovic mot Österrike
(Ansökan nr 42703/98, dom den 22 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

När medborgare i annat land som utvisats p.g.a. ungdomsbrottslighet fick obegränsat vistelseförbud i Österrike, där han bott med familjen, kränktes artikel 8.
Radovanovic, R, är född i Wien men medborgare i och nu bosatt i Serbien och Montenegro. Han bodde de första sju månaderna i sitt liv i Wien med föräldrarna som båda är medborgare i Serbien och Montenegro med uppehållstillstånd i Österrike. Därefter flyttades han för att bo med sina farföräldrar i forna Jugoslavien där han också genomgick grundskolan. Han tillbringade under denna tid sina skollov hos föräldrarna i Österrike och när han var 10 år gammal flyttade han tillbaka till dem. Han avslutade sin skolgång i Österrike och genomgick där även en treårig yrkesutbildning till slaktare. I maj 1993 fick han ett obegränsat uppehållstillstånd. R dömdes av en ungdomsdomstol den 30 juli 1997 för flera fall av grovt rån och inbrott till 30 månaders fängelse varav 24 månader villkorligt och en prövotid på tre år. Domstolen beaktade därvid som förmildrande att R inte förekom i straffregistret, att han hade erkänt gärningarna och att han delvis hade ersatt skadorna samt att i två av fallen gärningarna hade stannat vid försök. Den 30 september 1997 fick R ett vistelseförbud enligt utlänningslagen med obegränsad giltighet. Enligt denna lag skall ett vistelseförbud utfärdas för en utlänning om han dömts till mer än tre månaders fängelse genom en lagakraftvunnen dom av en nationell domstol. R avtjänade sitt fängelsestraff fram till den 14 oktober 1997 och överfördes därefter till ett förvar i avvaktan på utvisning. Alla hans skilda överklaganden var förgäves och den 4 februari 1998 utvisades han till forna Jugoslavien. - I Europadomstolen hävdade R att det obegränsade vistelseförbudet stred mot artikel 8.

Europadomstolen, som inte bortsåg från de begångna brottens allvarliga karaktär, konstaterade att R hade begått dem som minderårig, att han inte tidigare förekommit i straffregistret och att huvuddelen av hans relativt lång straff var villkorligt. Domstolen var därför inte övertygad om att R utgjorde en så allvarlig fara för den allmänna ordningen att den ifrågasatta åtgärden var nödvändig. Domstolen tog hänsyn till att R var född i Österrike, där han också avslutat sin skolgång och yrkesutbildning samt bott med sin familj. Vidare beaktades att hans familj lagligen hade bott i Österrike under lång tid och att R själv hade haft ett obegränsat uppehållstillstånd när han begick de aktuella brotten. Slutligen framhölls att sedan farföräldrarna avlidit hade R inte längre några släktingar kvar i Serbien och Montenegro. Mot denna bakgrund fann domstolen att hans band med familjen och hans sociala band med Österrike var mycket starkare än banden med Serbien och Montenegro. Utfärdandet av ett obegränsat vistelseförbud var därför en överdrivet sträng åtgärd. En mindre påträngande åtgärd som ett tidsbegränsat vistelseförbud hade räckt. Genom att utfärda ett obegränsat vistelseförbud mot R hade de österrikiska myndigheterna ruckat på den jämvikt som måste råda mellan de motstående intressena. Dessutom var det valda medlet oproportionerligt i förhållande till syftet med åtgärden. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Moustaquim ./. Belgien, dom 1991-02-18               
Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19                          
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26                     
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02          
Benhebba ./. Frankrike, dom 2003-06-15 (jfr nr 7/03)                          
Boujlifa ./. Frankrike, dom 1997-10-21                     
Bouchelkia ./. Frankrike, dom 1997-01-29               
El Boujaïdi ./. Frankrike, dom 1997-09-26                
C. ./. Belgien, dom 1996-08-07                                  
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30                        
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/039  
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13                   

 

Cianetti mot Italien
(Ansökan nr 55634/00, dom den 22 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Domares opartiskhet kunde ifrågasättas när skuldfrågan i ett brottmål prövades och samma domare tidigare tagit ställning till vissa förebyggande åtgärder utan att då pröva om företedd bevisning räckte för en fällande dom - kränkning av artikel 6.1.
Cianetti, C, var ordförande i en kommitté vid universitetet i Perugia som skulle bedöma kandidater till administrativa assistenttjänster. Han åtalades tillsammans med tre andra ledamöter i kommittén för tjänstefel och förfalskning p.g.a. misstankar om att han favoriserat en särskild kandidat. På begäran av åklagarmyndigheten avstängdes han som förebyggande åtgärd från sin tjänst under två månader. Han dömdes av domstolen i Perugia i december 1995 till ett år och åtta månaders fängelse. Efter överklagande frikändes C från anklagelsen för förfalskning och från att i vissa fall oriktigt ha utnyttjat sin tjänsteställning. Efter överklagande till kassationsdomstolen sattes straffet ned till sex månader. - I Europadomstolen åberopade C att de tre domare som dömt i domstolen i Perugia inte varit opartiska eftersom de tidigare hade prövat om åtgärden att avstänga honom från hans tjänst var riktig och att två av dem också hade dömt i andra brottmål där han varit inblandad och som avsåg liknande förseelser.

Europadomstolen fann att det inte fanns något som tydde på att domarna personligen varit jäviga eller opartiska. Domstolen fann däremot att omständigheterna var sådana att de kunde ha väckt tvivel hos C om domarna objektiva opartiskhet. När det gällde de förebyggande åtgärderna hade de aktuella domarna bedömt de tillgängliga uppgifterna för att kunna fastställa om åklagarmyndigheten hade någon grund för sina misstankar men de hade inte tagit ställning till om den förebringade bevisningen räckte för en fällande dom. Emellertid kunde de uttryck som använts leda till uppfattningen att det funnits tillräcklig bevisning för att dra slutsatsen att ett brott hade begåtts. Därefter hade samma domare beslutat i fråga om C:s skuld. C:s farhågor om deras opartiskhet kunde därför anses objektivt berättigade. Förfarandet i överrätt hade inte kunnat läka bristerna i första instans. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktig mening
Den italienske domaren Zagrebelsky utvecklade i en lång skiljaktig mening varför han inte ansåg att det skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10                    
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26                        
Zennari ./. Italien, beslut 2003-11-06                       
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28             
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07                          
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21                                                
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06                                              
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24                                             
Perote Pellon ./. Spanien, dom 2002-07-25 (jfr nr 8/02)                            
Dallos ./. Ungern, dom 2001-03-01             

 

Maat mot Frankrike
(Ansökan nr 39001/97, dom den 27 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Krav på inställelse i häkte för att få överklaga kränkte i detta fall artikel 6.1. Även kränkning av artikel 6.3 c).
Maat, M, är nederländsk medborgare och bosatt i Norge. Han var delägare i ett företag som 1990 tvångslikviderades genom beslut av en domstol i Grenoble. Han misstänktes för att ha misskött företagets tillgångar och för att ha undanhållit tillgångar. 1996 dömdes han i sin frånvaro för bl.a. bedrägeri till 18 månaders fängelse och böter. M överklagade och inställde sig tillsammans med sin advokat i brottmålsdomstolen i Grenoble, som dock fastställde straffet och som, när domen meddelades i M:s frånvaro, beslöt att han skulle häktas som en säkerhetsåtgärd. M:s vidare överklagande togs inte upp till prövning. -  I Europadomstolen åberopade M artikel 6.1 och 3 c) och klagade över att förfarandet mot honom varit orättvist. Han hävdade att han saknat möjlighet att genom sin advokat framföra sina synpunkter i appellationsdomstolen samt att hans rätt till domstolsprövning kränkts genom att han inte fått klaga till appellationsdomstolen eller att ge in ett överklagande med begäran om laglighetsprövning utan att först inställa sig i häktet.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att laglighetsprövning i kassationsdomstolen inte varit ett möjligt rättsmedel för M och att därför frågan om skyldigheten att inställa sig i häktet för att få klaga skulle prövas endast i förhållande till appellationsdomstolen. Skyldigheten för M att ställa sig till de rättsliga myndigheternas förfogande var ett resultat av domen i första instans - M hade vägrats rätt att överklaga  och hade följaktligen inte kunnat få den domen upphävd. Det förhållandet att appellationsdomstolen förklarat att hans överklagande inte kunde tas upp till prövning p.g.a. att han inte rättat sig efter häktningsbeslutet fick till följd att rätten till en rättvis rättegång villkorades av att M som en garanti gav upp sin fysiska frihet. Domstolen fann att M fått vidkännas en oproportionerlig begränsning av sin rätt att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.  

När det gällde frågan om M:s rättigheter till försvar hade respekterats konstaterade Europadomstolen att M:s underlåtenhet att infinna sig i domstolen hade bestraffats av appellationsdomstolen, vilken hade förbjudit M att vara representerad i domstolen. Hans advokat hade inte fått tillstånd att överklaga och hade saknat möjlighet att lägga fram saken inför domstolen i M:s frånvaro. M hade därför förvägrats möjligheten att få sina synpunkter framförda, i vart fall i frågan om hans överklagande skulle tillåtas, och han hade till följd därav inte kunnat få en rättslig bedömning av grunderna för beslutet att avvisa hans skäl för att vara frånvarande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 6.3 c).

HÄNVISNINGAR
Karatas o. Sari ./. Frankrike, dom 2002-05-16 (jfr nr 6/02)
Poitrimol ./. Frankrike, dom 1993-11-23                   
Omar ./. Frankrike, dom 1998-07-29                             
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29                       
Khalfaoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Van Pelt ./. Frankrike, dom 2000-05-23                    
Krombach ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Artikel 6.3 c)
Lala o. Pelladoah ./. Nederländern, dom 1994-09-22                          
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Cour de cassation, brottmålsavdelningen
Cass crim, 24 novembre 1999, Bull. no 273, Zutter
Cass. Crim., 30 juin 1999, Bull. no 167, Rebboah
Cass. Ass, 2 mars 2001, Dentico

 

Doerga mot Nederländerna
(Ansökan nr 50210/99, dom den 27 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

De nederländska reglerna för avlyssning av fångars telefonsamtal var inte tillräckligt tydliga och kränkte artikel 8.
Doerga, D, som vid den aktuella tidpunken 1995 avtjänade ett fängelsestraff, misstänktes för att via telefon ha lämnat ett falskt tips till polisen om att tre namngivna fångar planerade att rymma genom att ta gisslan. Till följd härav avlyssnades D:s telefon och samtalen spelades in på band. Dessa bandade samtal, vilka hade sparats för den händelse D skulle bli inblandad i ytterligare falska tips till polisen, gjordes senare tillgängliga för de brottsutredare som undersökte en bombattack den 3 oktober 1995 i vilken D misstänktes ha varit inblandad. D dömdes den 4 november 1997 av appellationsdomstolen i Amsterdam för ett antal brott däribland delaktighet i försök till uppsåtligt grovt vållande till kroppsskada och framkallande av explosion som orsakat fara för liv och egendom. D dömdes till fängelse i nio år. Den fällande domen grundades bl.a. på ett av de telefonsamtal som spelats in före den 3 oktober 1995. D överklagade utan framgång. - I Europadomstolen klagade D över avlyssningen och inspelningen av hans telefonsamtal och över att inspelningarna hade sparats. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen  godtog att det ibland kan bli nödvändigt att övervaka en fånges kontakter med världen utanför fängelset, innefattande bl.a. telefonkontakter. Domstolen fann emellertid att de nederländska bestämmelser som reglerade avlyssning av fångars telefonsamtal inte var tillräckligt tydliga och detaljerade för att ge ett skydd mot godtyckliga ingripande från myndigheternas sida i D:s rätt till respekt för sitt privatliv och sin korrespondens. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Malone ./. U K, dom 1984-08-02  
Golder ./. U K, dom 1975-02-21                                 
Kopp ./. Schweiz, dom 1998-03-25                           
Amann ./. Schweiz, dom (GC) 2000-02-16                                            
Halford ./. U K, dom 1997-06-25  
Kruslin ./. Frankrike, dom 1990-04-24                      
Huvig ./. Frankrike, dom 1990-04-24                        

 

M.B. mot Polen
(Ansökan nr 34091/96, dom den 27 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

Beslut om häktning fattat av åklagare kränkte artikel 5.3 och att inte få delta i förfarandet rörande lagligheten och ev. förlängning av häktningsbeslutet kränkte artikel 5.4.

MB, som led av en sjukdom kallad Marfans syndrom, vilket innebar att han hade rubbningar i bindväven, häktades den 30 mars 1995 av den regionala åklagarmyndigheten p.g.a. misstanke om att han på falska grunder lurat till sig ett lån på 380 000 $ från en statligt ägd bank. MB, som flera gånger begärt att få bli frisläppt p.g.a. sin dåliga hälsa, avled i häktet den 26 juli 1998. MB:s far förde hans talan vidare. - I Europadomstolen hävdades att åklagaren inte var en sådan domare eller tjänsteman som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter som avses i artikel 5.3. Han klagade också över att han inte fått häktningen prövad i domstol enligt artikel 5.4.

Europadomstolen  erinrade om att den redan tidigare funnit att en åklagare i Polen vid den aktuella tidpunkten inte kunde anses som en sådan rättslig tjänsteman som är oberoende och opartisk på det sätt som krävs enligt artikel 5.3. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

När det gällde klagomålet enligt artikel 5.4. noterade domstolen att polsk lag inte tillerkände vare sig den enskilde eller hans advokat rätten att närvara vid en domstolsförhandling rörande överklagande av ett häktningsbeslut eller när det gällde vid omprövning av ett häktningsbesluts laglighet eller förlängning därav. Lagen föreskrev inte heller att åklagarens framställning skulle kommuniceras med den enskilde eller hans advokat. Domstolen fann vidare att MB:s sjukdom på ett positivt sätt borde ha bidragit till att han fått inställa sig personligen, eftersom det fanns stark anledning att tro att MB:s närvaro kunde ha övertygat myndigheterna om att han borde släppas. MB hade därför inte haft tillgång till ett verkligt kontradiktoriskt förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.3
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Artikel 5.4
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29                       
De Wilde, Ooms o. Versyp ./. Belgien, dom 1971-06-18                    
Megyeri ./. Tyskland, dom 1992-05-12                    
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24                                 
Sanchez-Reisse ./. Schweiz, dom 1986-10-21                                      

 

Gorraiz Lizarraga m.fl. mot Spanien
(Ansökan nr 62543/00, dom den 27 april 2004)
Domen finns endast på franska.

Åberopade omständigheter visade inte att klagandena försatts i sämre ställning än motparten eller att lagstiftning som antagits under det att målet pågick syftat till att kringgå rättssäkerhetsprincipen. Det hade därför inte i någon del skett en kränkning av artikel 6.1.
De sökande i målet, G, är fem spanska medborgare och en sammanslutning som de är medlemmar i. G förde talan mot planer på att bygga en damm i provinsen Navarra som skulle medföra att tre naturreservat och ett antal små byar, inklusive Itoiz, den by där de bodde, skulle bli översvämmade. Tingsrätten (ung.) tillät att en del av G:s ansökan togs upp till prövning och beslöt att arbetet tills vidare skulle upphöra. I juni 1996 antogs en lag (nr 9/1996) om naturreservat i Navarra, vilken innebar en ändrig av reglerna om naturvårdsområden inom naturreservat och som, enligt vad G påstod, tillät att arbetet på dammen fick fortsättas. Sedan tingsrättens dom överklagats av staten och provinsstyrelsen begränsade Högsta domstolen omfattningen av dammprojektet. De klagande i det målet hävdade att det inte var möjligt för dem att verkställa domen p.g.a. lagen nr 9/1996. Tingsrätten begärde att konstitutionsdomstolen skulle pröva en preliminär fråga avseende om vissa bestämmelser i den ifrågavarande lagen var förenliga med konstitutionen. Konstitutionsdomstolen förklarade i mars 2000 att lagen var förenlig med konstitutionen. - I Europadomstolen åberopade G artikel 6.1 och hävdade att de inte fått en rättvis rättegång, eftersom de hindrats från att delta i förfarandet rörande den preliminära frågan medan staten haft möjlighet att lägga fram sina synpunkter till konstitutionsdomstolen. De fem enskilda klagandena hävdade vidare att lagen nr 9/1996 hade antagits för att hindra verkställighet av Högsta domstolens dom. Därigenom hade det skett ett ingrepp i deras rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och för sina hem i strid med artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens invändningar om att de enskilda klagandena inte var "offer för kränkning" enligt artikel 34 och inte hade uttömt inhemska rättsmedel, fann när det gällde frågan om parternas likställdhet i processen, att alla G:s påståenden om att den aktuella lagen inte var förenlig med konstitutionen  hade lämnats över till konstitutionsdomstolen som formellt hade fört dem till akten innan beslut fattades. Det framstod vidare som att de klagande inte vid något tillfälle hade begärt hos domstolen att delta i processen. Slutligen hade konstitutionsdomstolen helt inriktat sig på de argument som G hade framfört under hela förfarandet. En begäran om ett preliminärt beslut avseende frågan om en lags förenlighet med konstitutionen var dessutom av en speciell karaktär. Domstolen fann därför enhälligt att det i denna del  inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Det var tveklöst så att antagandet av den aktuella lagen inte hade gett något stöd åt G:s påståenden men den kunde ändå inte sägas ha haft till syfte att kringgå rättssäkerhetsprincipen. Sedan lagen antagits hade vissa av dess bestämmelser varit föremål för prövning i konstitutionsdomstolen, vilken hade prövat deras argument i sak på samma villkor som den prövat statens och provinsparlamentets argument. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i denna del skett någon kränkning av artikel 6.1 samt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet avseende artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Regeringens invändningar
Tauira m.fl. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1995-12-04             
Association des amis de Saint-Raphaël et de Fréjus m.fl. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1998-07-01                    
Comité des médecins à diplômes étrangers ./. Frankrike, beslut 1999-03-30
Ettahiri m.fl. ./. Frankrike, beslut 1999-03-30           
L'Association et la Ligue pour la protection des acheteurs d'automobiles, Abîd m.fl. ./. Rumänien, beslut 2001-07-10
Cardot ./. Frankrike, dom 1991-03-19                       
Van Oosterwijck ./. Belgien, dom 1980-11-06         
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16                
Aksoy ./. Turkiet, dom 1996-12-18                           
Baumann ./. Frankrike, dom 2001-05-22                                               
Artikel 6.1, tillämplighet
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23              
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere  ./. Belgien, dom 1981-06-23                            
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21                                 
Masson o. Van Zon ./. Nederländerna, dom 1995-09-28                   
Balmer-Schafroth ./. Schweiz, dom 1997-08-26                                   
Athanassoglou ./. Schweiz, dom (GC) 2000-04-06          
Syndicat des médecins exerçant en établissement privé d'Alsace m.fl. ./. Frankrike, beslut 2000-08-31                          
Procola ./. Luxembourg, dom 1995-09-28                
Artikel 6.1, parternas likställdhet
Ruiz-Mateos ./. Spanien, dom 1993-06-23              
Ankerl ./. Schweiz, dom 1996-10-23                         
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18         
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-02-29                                             
Artikel 6.1, lagstiftningen påverkat tvisten
Stran o. Stratis Andreadis ./. Grekland, dom 1994-12-09                   
Papageorgiou ./. Grekland, dom 1997-10-22                                        
Building Societies ./. U K, dom 1997-10-23            
Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom 1999-10-28       
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21                         
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19         
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18                            
Antonetto ./. Italien, dom 2000-07-20                      

 

Hill mot U K
(Ansökan nr 19365/02, dom den 27 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

Frigivningsnämnd som saknade behörighet att besluta om frisläppande kränkte artikel 5.4 och när det saknades möjlighet att få skadestånd för kränkningen kränktes även artikel 5.5.
Hill, H, sitter f.n. i fängelse i Doncaster. Han dömdes 1981 för mord till livstids fängelse. Den minitid av straffet som bedömdes fylla kravet på vedergällning och på att avskräcka, tariff, bestämdes till 12 år. 2001 rekommenderade frigivningsnämnden att H skulle överföras till öppen anstalt och att hans fortsatta frihetsberövande skulle omprövas efter två år. Vederbörande minister meddelade emellertid i ett brev i juli 2001 att han inte kunde godta frigivningsnämndens förslag att överföra H till mer öppna förhållanden och att nästa omprövning skulle påbörjas efter 12 månader. - I Europadomstolen klagade H över att frigivningsnämnden inte tillhandahöll det skydd och det förfarande som krävs enligt artikel 6 och att han inte hade någon rätt till skadestånd för ett brott mot sina rättigheter. Han åberopade artikel 5.

Europadomstolen erinrade om att den redan tidigare funnit att fortsatt fångenskap för en livstidsfånge dömd för mord, efter utgången av minimitiden, var beroende av om  fången bedömdes utgöra en risk och vara farlig och att dessa förhållanden kunde ändras med tiden. Artikel 5.4 krävde därför att H skulle ha möjlighet att återkommande ifrågasätta lagligheten av sin fångenskap i ett lämpligt förfarande. H:s minimitid löpte ut omkring 1993. När frigivningsnämnden omprövade hans mål 2001 saknade nämnden behörighet att besluta om frisläppande och kunde endast lämna rekommendationer till departementet. Det hölls inte heller någon muntlig förhandling med möjlighet att höra och korsförhöra vittnen i frågan om H fortfarande utgjorde en fara för allmänheten. Det förhållandet att frigivningsnämnden inte hade rekommenderat att H skulle släppas fri betog honom inte rätten att få en omprövning av ett organ som tillhandhöll det skydd som konventionen kräver. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. Eftersom H saknade möjlighet att få skadestånd fann domstolen likaledes enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Stafford ./. U K, dom (GC) 2002-05-28 (jfr nr 6/02)
Benjamin o. Wilson ./. U K, dom 2002-09-26 (jfr nr 9/02)          
        
 

Kansal mot UK
(Ansökan nr 21413/02, dom den 27 april 2004)
Domen finns endast på engelska.

När utskrift av ett förhör som vid straffansvar hållits i ett konkursförfarande användes som bevisning i ett senare brottmål kränktes artikel 6.1.
Kansal, K, ägde ett bolag som drev ca 20 apoteksbutiker. Till följd av ekonomiska problem trädde bolaget i likvidation i februari 1987 och i mars 1988 försattes det i konkurs. I juli 1988 förhördes K av konkursförvaltaren och han var då enligt lag vid straffansvar tvungen att svara på de frågor som ställdes till honom. Den 16 och den 23 mars 1988 betalade ett byggnadsbolag förskott till K med 150 000 £ resp. 116 250 £. Den 23 mars hämtade K:s hustru ut en del av förskotten och förde dem till Indien. K anklagades härefter för att genom bedrägeri ha tillskansat sig egendom och för att ha undandragit egendom som skulle ha överlämnats till konkursförvaltaren. Vid rättegången åberopade åklagaren som bevisning utskriften av konkurförvaltarens förhör med K under konkursförfarandet och domaren framhöll för juryn att utskriften kunde vara av stor betydelse. K dömdes i februari 1992 för de aktuella brotten till 15 månaders fängelse. I maj 2001 upphävde appellationsdomstolen denna dom eftersom de svar K hade lämnat i konkursförfarandet oriktigt hade använts i brottmålet i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Domstolen fann därvid att lagen om mänskliga rättigheter från 1998 kunde tillämpas retroaktivt. Den 29 november 2001 förklarade House of Lords att lagen inte kunde tillämpas retroaktivt och tillåta att K, vars rättegång ägde rum innan lagen trädde i kraft, åberopade konventionen i ett senare överklagande. - I Europadomstolen klagade K över att de uttalanden han gjort inför konkursförvaltaren hade tillåtits som bevisning i brottmålet mot honom och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att utskrifterna av konkursförvaltarens förhör med K, vilka erhållits genom utövande av tvångsåtgärder, hade använts mot K i brottmålet och att de spelat en avgörande roll i målet mot honom. Det hade skett en kränkning av K:s rätt att inte misstänkliggöra sig själv och K hade därigenom inte fått en rättvis rättegång. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

 

HÄNVISNING
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17                            

 

Brand mot Nederländerna
(Ansökan nr 49902/99, dom den 11 maj 2004)

Morsink mot Nederländerna
(Ansökan nr 48865/99, dom den 11 maj 2004)
Domarna finns endast på engelska.

Långvarig placering efter avtjänat fängelsestraff i vanligt häkte i avvaktan på plats på en särskild skyddsklinik för psykiskt störda personer kränkte artikel 5.1.
Brand, B, och Morsink, M, är båda holländska medborgare och de vistas f.n. på en skyddsklinik i Nederländerna. Båda hade dömts för överfall och vållande till allvarlig kroppsskada och båda hade dömts till 15 månaders fängelse. Därutöver hade brottmålsdomstolarna, som fann att B och M led av psykiska störningar som innebar fara för allmänheten, beslutat att de skulle hållas på en skyddsklinik, s.k. TBS-klinik, inledningsvis under en period av två år efter det att de avtjänat sitt fängelsestraff. Båda hölls emellertid i ett vanligt häkte i avvaktan på att en plats skulle bli ledig på en TBS-klinik; B i mer än 14 månader och M i mer än 15 månader. Enligt de regler som gällde fram till 1997 fann de nederländska domstolarna  i fråga om B att ett längre dröjsmål än sex månader inte kunde godtas och han tillerkändes därför ett skadestånd  med 11 250 NLG för den tid som han därutöver fått vistas i häktet. Enligt de regler som gällde fr.o.m. 1997 tillerkändes M 1 350 NLG  i skadestånd för det tid som översteg 15 månader och för att han inte blivit hörd i samband med ett domstolsbeslut rörande frihetsberövandet. - I Europadomstolen klagade B och M över att de hållits i häkte under väntetiden och de åberopade artikel 5.1.

Europadomstolen tillämpade artikel 29.3 och förklarade enhälligt B:s och M:s klagomål för admissible och tog upp klagomålen till prövning.

Europadomstolen, som avfärdade regeringens invändning att B och M inte var "offer för en kränkning" enligt artikel 34, konstaterade att det vore orealistiskt och en alltför sträng bedömning att förvänta sig att myndigheterna skulle kunna säkerställa att en plats omedelbart var tillgänglig i en TBS-klinik. En rimlig jämvikt skulle därför upprätthållas mellan behovet av att hantera det allmännas tillgångar på ett effektivt sätt och den enskildes rätt till frihet. Ett betydande dröjsmål med intagning på en TBS-klinik och därmed påbörjandet av behandlingen av berörd person skulle uppenbarligen påverka förutsättningarna för att behandlingen skulle bli framgångsrik inom den tvåårsperiod som angavs i det första TBS-beslutet. Dessutom ökade riskerna för att beslutet om TBS-vård måste förlängas. Europadomstolen fann att det inte upprätthållits en sådan rimlig jämvikt i något av fallen. M.h.t. att det kunnat konstateras problem när det gällde bristen på vårdplatser i Nederländerna redan 1986 och myndigheterna därmed inte hade ställts inför ett undantag eller en oförutsedd situation fann domstolen att varken ett dröjsmål om sex månader för B eller 15 månader för M kunde anses godtagbart. En motsatt inställning skulle innebära en allvarlig försvagning av den grundläggande rätten till frihet till den enskildes nackdel och skulle därigenom skada själva kärnan av den rättighet som skyddas av artikel 5. Domstolen fann med fem röster mot två att det i vart och ett av målen hade skett en kränkning av artikel 5.1.

Skiljaktig motivering
Den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en skiljaktig motivering. Han delade inte majoritetens uppfattning att en placering i vanligt häkte i avvaktan på placering på en skyddsklinik i vissa fall kan undgå kritik. Han ansåg att en sådan placering där den klagande inte kunde få någon sådan medicinsk behandling som han skulle ha fått på TBS-kliniken innebar ett frihetsberövande i strid med artikel 5 vilket förvärrades av att den fick fortsätta under så lång tid.

Skiljaktiga meningar
Den nederländska domaren Thomassen med vilken den tjeckiske domaren Jungwiert instämde lämnade en skiljaktig mening. De fann inte frihetsberövandet olagligt och ansåg inte heller att de klagandes personliga förhållanden skadades på något omänskligt sätt.

HÄNVISNINGAR
Artikel 34, "offer för kränkning"
Burdov ./. Ryssland, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Artikel 5.1
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30                            
Bizzotto ./. Grekland, dom 1996-11-15                     
Eriksen ./. Norge, dom 1997-05-27                           
Bouamar ./. Belgien, dom 1998-02-29                      
Witold Litwa ./. Polen, dom 2000-04-04
Hutchison Reid ./. U K, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)      

 

DOMAR I GRAND CHAMBER


Domstolen har den 28 april 2004 meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Azinas mot Cypern
(Ansökan nr 56679/00, dom den 28 april 2004)

När frågan om en konventionskränkning inte uttryckligen eller i huvudsak tagits upp i de nationella domstolarna kunde inhemska rättsmedel inte anses uttömda och ansökningen förklarades därför inadmissible.
Azinas, A, arbetade från 1960 då republiken Cypern bildades och fram till dess att han avskedades som statstjänsteman i Nicosia. Den 28 juli 1982 inleddes ett disciplinförfarande mot honom och han avskedades på grund av att tingsrätten i Nicosia i april 1981 hade funnit honom skyldig till stöld, trolöshet mot huvudman och missbruk av tjänsteställning och dömt honom till 18 månaders fängelse. Han ansågs ha behandlat sin avdelnings tillgångar som om de varit hans egna. A överklagade domen förgäves såväl i sak som beträffande påföljden. Avskedandet medförde att A förlorade sina pensionsförmåner och han överklagade även detta beslut förgäves. - I Europadomstolen klagade A över avskedandet och de förlorade pensionsförmånerna och åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Ansökningen förklarades delvis admissible och i en dom den 20 juni 2002 förklarade Europadomstolen med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Den cypriotiska regeringen begärde att målet skulle prövas i stor sammansättning.

Europadomstolen fann att den inte var förhindrad att pröva regeringens invändning att inhemska rättsmedel inte hade uttömts, eftersom denna fråga varit uppe redan i frågan om admissibility inför kammaren. Domstolen framhöll att regeln om att inhemska rättsmedel skall vara uttömda normalt innebär ett krav på att sökanden först skall ha fört fram det klagomål på nationell nivå som han senare anför på internationell nivå, åtminstone i huvudsak. Syftet bakom regeln att en kränkning skall ha åberopats i nationell domstol är att ge de nationella myndigheterna möjlighet att rätta till en påstådd kränkning och vid behov lämna gottgörelse innan frågan läggs fram inför Europadomstolen. Det var inte tillräckligt att A utan framgång hade använt sig av ett annat rättsmedel som kunde ha upphävt beslutet i fråga på andra grunder än de som avsåg en kränkning av en rättighet enligt konventionen. Det var just detta klagomål som måste ha prövats i nationell domstol. Konventionen utgjorde en integrerad del av det cypriotiska rättssystemet och artikel 1 i protokoll nr 1 var direkt tillämplig där. A kunde därför ha åberopat den bestämmelsen eller omständigheter med samma innebörd grundade på nationell lag i Högsta domstolen. A hade emellertid inte nämnt artikel 1 i protokoll nr 1 inför Högsta domstolen när den prövade hans överklagande och han hade därför inte gett de cypriotiska domstolarna den möjlighet som i princip skulle ges staterna enligt artikel 35, nämligen möjligheten till rättelse. Den cypriotiska regeringens invändning att A inte uttömt de inhemska rättsmedlen var därför välgrundad. Domstolen förklarade därför med tolv röster mot fem A:s ansökan för inadmissible.

Skiljaktiga meningar m.m.
Skiljaktiga motiveringar lämnades av domarna Wildhaber, Schweiz, president, Rozakis, Grekland, och Mularoni, San Marino, gemensamt. De instämde med majoriteten i att inhemska rättsmedel inte hade uttömts men tillade att det i vart fall inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. För det första kunde A:s pensionsrättigheter inte anses utgöra sådan egendom som avses i nämnda artikel men om så vore fallet var ingreppet däri ändå berättigat. Även om A således hade uttömt de inhemska rättsmedlen så hade det ändå inte skett någon kränkning. - Även den cypriotiske domaren Hadjihambis lämnade en skiljaktig motivering vari han förklarade sin skiljaktiga motivering i kammarens avgörande, dvs. om han hade funnit att ansökningen var admissible så hade han också ansett att A:s pensionsförmåner utgjorde egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1. I frågan om det skett en kränkning av nämnda artikel ville han fortfarande inte uttala sig.

Skiljaktiga meningar lämnades gemensamt av domarna Costa, Frankrike och Garlicki, Polen. Enligt deras mening hade A uttömt de inhemska rättsmedlen. A hade angett fem grunder för sitt överklagande till Högsta domstolen - både i domstolen som första instans och som appellationsdomstol - och i den femte hävdade han att indragningen av hans pensionsförmåner stred mot artikel 23 i den cypriotiska konstitutionen. Denna artikel ger i huvudsak samma rättigheter som artikel 1 i protokoll nr 1. Även om denna grund återkallades vid Högsta domstolens prövning av A:s överklagande av dess första beslut kan man enligt de skiljaktigas mening inte hävda att denna grund inte var föremål för domstolsprövning när den tagits upp, åberopats och argumenterats för i första instans. Enligt deras mening har majoriteten gjort en onödigt strikt och formell tolkning av den aktuella regeln. - De skiljaktiga ansåg vidare att artikel 1 i protokoll nr 1 var tillämplig på A:s pensionsförmåner och hänvisade till domstolens praxis. A ansågs ha berättigade förväntningar på att få pensionen. Till skillnad från vad domstolen i kammare funnit fann de skiljaktiga - med beaktande av den osäkerhet som föreligger vid ett hypotetiskt ställningstagande - att det inte skett någon kränkning av ifrågavarande artikel. 

Även den tyske domaren Ress lämnade en skiljaktig motivering. Han instämde med domarna Costa och Garlicki utom när det gällde frågan om en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Han ansåg att kammarens dom och skälen för den var riktiga och mer övertygande än majoritetens i den stora kammaren resonemang. Svarandestaten borde varit medveten om att A tagit upp frågan om sina pensionsrättigheter i sin argumentation om proportionalitet. En disciplinär påföljd som retroaktivt fråntar den enskilde och hela hans familj alla pensionsförmåner framstår snarast som ett straff för brott. Ett förverkande av alla pensionsförmåner kan beräknas uppgå till belopp som i straffrättslig mening måste betecknas som ett oproportionerligt straff. Eftersom svarandestaten har ändrat den aktuella lagstiftningen måste den ha varit medveten om att den var oproportionerlig.

HÄNVISNINGAR
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12                
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03) 
Odievre ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)                     
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Van Oosterwijck ./. Belgien, dom 1980-11-06         
Guzzardi ./. Italien, dom 1980-11-06                         
Cardot ./. Frankrike, dom 1991-03-19                       

 

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR


Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall m.m. - artikel 2 m.fl.
Buldan ./. Turkiet, dom 2004-04-20
Se liknande mål i bl.a. nr 1/04 och 3/02. Se även nr 4/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmålsdomstol - kränkning av artikel 6.1
Tezcan Uzunhasanoglu ./. Turkiet, dom 2004-04-20
Haydar Günes ./. Turkiet, dom 2004-04-22
Özer m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-04-22
Yavuzaslan ./. Turkiet, dom 2004-04-22
Se liknande mål i bl.a. nr 1/04, 10/03 och 11/03. Se även nr 4/04.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Angelov ./. Bulgarien, dom 2004-04-22 - skadestånd
Yazgan ./. Turkiet, dom 2004-04-22 - expropriationsersättning
Yazganoglu ./. Turkiet, dom 2004-04-22 - expropriationsersättning
Dönmez ./. Turkiet, dom 2004-04-29 - expropriationsersättning
Mehmet Salih o. Abdülsamet Çakmak ./. Turkiet, dom 2004-04-29 - expropriationsersättning
Se bl.a. Güçlü m.fl. ./. Turkiet, nr 1/04.
 

"SKÄLIG TID"


Under perioden den 20 april - 11 maj 2004 har domstolen avgjort 11 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 27 och 29 april 2004. Domstolen har även prövat två mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och artikel 5.4, se den 20 och den 22 april 2004.

ARTIKEL 6.1
27 april
E.O. o. V.P. ./. Slovakien (56193/00 och 57581/00) vårdnad om barn; även artikel 13
Quiles Gonzalez ./. Spanien (71752/01) pension
Dagot ./. Frankrike (55084/00) arbetstvist
Góra ./. Polen (38811/97) skadestånd
Janik ./. Polen (38564/97) bodelning
Krzewicki ./. Polen (37770/97) betalningstvist
Surman-Januszewska ./. Polen (53478/99) handikappension
Politikin ./. Polen (68930/01) livränta
Sabol o. Sabolová ./. Slovakien (54809/00) fastighetsgräns

29 april
Plaksin ./. Ryssland (14949/02) skadestånd; även artikel 13
Garcia da Silva ./. Portugal (58617/00) arvstvist

ARTIKEL 5.3 - "utan dröjsmål"
20 april
Mamaç m.fl. ./. Turkiet (29486/959, 29487/95, 29853/96) -  häktad 11-12 dagar

22 april
Sarikaya ./. Turkiet (36115/97) - 20 dagar i polisarrest

ARTIKEL 5.4 - "snabb prövning"
20 april
Mamaç m.fl. ./. Turkiet (29486/959, 29487/95, 29853/96) - häktad 11-12 dagar

22 april
Sarikaya ./. Turkiet (36115/97) - 20 dagar i polisarrest

 

SVENSKA DOMAR M.M.


Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

     Förvaltningsdomstolar

Kammarrättens i Jönköping beslut den 19 april 2004 i mål 2295--2298-02 i fråga om jäv för nämndeman som även deltagit i tidigare prövning av målet.
Frågorna i målet prövades i länsrätten första gången genom domar den 12 juni 1998. Efter överklagande av S och PM HB upphävde kammarrätten länsrättens domar och visade målen åter för prövning, eftersom länsrätten inte hade prövat om det förelåg förutsättningar för eftertaxering och för påförande av skattetillägg. Länsrättens andra prövning av målen resulterade i de domar av den 13 maj 2002 som hade överklagats till kammarrätten. I överklagandet anfördes bl.a. att det framkommit att en av länsrättens nämndemän deltagit i avgörandena såväl 1998 som 2002 och att det därför kunde ifrågasättas om inte länsrätten varit jävig och att det därför förekommit ett rättegångsfel.

Kammarrätten konstaterar inledningsvis att målen avser bl.a. påförande av skattetillägg vilket skall betraktas som en brottspåföljd i den mening som avses i Europakonventionen. Kammarrätten redogör härefter för de svenska bestämmelserna, bl.a. generalklausulen i 4 kap. 13 § 10. RB, som anger att en domare är jävig att handlägga ett mål om det föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet. Det framhålls att jäv enligt denna bestämmelse kan uppkomma bl.a. i det fallet att en domares uppfattning i en för målet avgörande sakfråga redan före målets avgörande har tagit sig yttra uttryck.

Kammarrätten anför vidare i huvudsak följande.

Av betydelse för tolkningen av generalklausulen är också artikel 6.1 i Europakonventionen, där det bl.a. föreskrivs att prövningen av anklagelser för brott skall äga rum inför en opartisk domstol. Sambandet mellan RB:s jävsbestämmelser och denna artikel berördes i det lagstiftningsarbete som ledde till införandet av 4 kap.13 § 8. RB. Departementschefen uttalade där att en tolkning av generalklausulen i belysning av Europadomstolens praxis kunde medföra att jäv skall anses föreligga när en part kan hysa objektivt berättigade tvivel angående domstolens opartiskhet. - Efter kammarrättens återförvisning har länsrätten haft att pröva samma sakfrågor, däribland frågan om påförande av skattetillägg, som prövades redan 1998. Kammarrätten finner att nämndemannen L:s deltagande i länsrättens tidigare prövning av målen 1998 utgjort en sådan särskild omständighet som var ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i de nu överklagade målen. L var således på grund av jäv förhindrad att delta i de senare avgörandena. Mot av bakgrund av dessa förhållanden undanröjde kammarrätten länsrättens domar och visade målen åter för andra gången för ny handläggning.

HÄNVISNINGAR
Europadomstolens domar
Hauschildt ./. Danmark, dom 1989-05-24
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07
Svenska domar
RÅ 2000 ref. 66 I

ÖVRIGT

"Högsta domstolen meddelar dom om umgänge med barn - kränks Europakonventionen?"; artikel i Juridisk tidskrift 2003/04:3 av Johanna Schiratzki




Senast ändrad: 2011-04-12