JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nummer 8 2004

INNEHÅLL


Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 20 juli - den 29 juli 2004. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Välj meny”/”Juridik”.
 

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

     Domar mot andra länder

Balogh mot Ungern, 2004-07-20
Det ålåg svarandestaten att lämna godtagbar förklaring till skador som påstods ha uppkommit genom polisvåld, trots att skadorna inte visats för läkare förrän efter ett par dagar. När så inte skedde kränktes artikel 3.

Hrico mot Slovakien, 2004-07-20
Mild men fällande dom för publicering av kritik mot domare som inte avträtt från ett mål som behandlade politiska uppfattningar, vilka överensstämde med hans egna, kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.

Bäck mot Finland, 2004-07-20
Fordran på grund av infriat borgensåtagande förlorade värde nominellt i samband med skuldsanering men var redan dessförinnan så osäker att förlusten inte medförde någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Nikitin mot Ryssland, 2004-07-20
Prövning av ansökan om att återuppta ett slutligt avgjort mål innebar inte en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7. Förfarandet innebar inte heller en prövning av anklagelse för brott och stred därför inte mot artikel 6.1.

Slimani mot Frankrike, 2004-07-27
Bristande utredning av dödsfall som inträffade när den avlidne var berövad friheten och i vilken en efterlevande inte fick delta kränkte artikel 2.

Sidabras och Džiautas mot Litauen, 2004-07-27
Förbud för person, som p.g.a. tidigare samröre med KGB ansågs brista i lojalitet mot staten, att utöva vissa yrken inom den privata sektorn kränkte artikel 14 i förening med artikel 8.

Blečić mot Kroatien, 2004-07-29
Upphävande av hyresrätt för en person som under lång tid vistades utomlands i syfte att tillgodose ett socialpolitiskt bostadsförsörjningsintresse kränkte varken artikel 8 eller artikel 1 i protokoll nr 1.

San Leonard Band Club mot Malta, 2004-07-29
Resningsbegäran ansågs m.h.t. domstolssystem med endast två instanser inte som extraordinärt rättsmedel och artikel 6 var därför tillämplig. När de domare som avgjort ett mål i sak sedan prövade även en begäran om förnyad prövning av målet kränktes artikel 6.1.

     Domar och beslut mot Sverige
Manasson mot Sverige
Beslut att efter förlikning avskriva mål avseende frågan om förfarandet att påföra skattetillägg stred mot bl.a. artikel 6.

 

ALLMÄNT


Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under juni månad 68 domar. 81 ansökningar förklarades admissible, 1 832 för inadmissible och 46 avskrevs. 340 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-juni 2004 har domstolen meddelat 304 domar, förklarat 369 ansökningar admissible, 8 406 för inadmissible, avskrivit 288 mål samt kommunicerat 1 047 ansökningar.

 

LÄNKAR


Här lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida: http://www.echr.coe.int/

 

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Cmd=Query&Tname=Hejud&appno=all&RelatedMode=1
Franska: Liste des arrêts récent http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Cmd=Query&Tname=Hfjud&appno=all&RelatedMode=1

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=en&Advanced=1
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://hudoc.echr.coe.int/hudoc/default.asp?Language=fr&Advanced=1

 

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER


Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Balogh mot Ungern
(Ansökan nr 47940/99, dom den 20 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Det ålåg svarandestaten att lämna godtagbar förklaring till skador som påstods ha uppkommit genom polisvåld, trots att skadorna inte visats för läkare förrän efter ett par dagar. När så inte skedde kränktes artikel 3.
Balogh, B, är ungrare och tillhör romerna. Han greps av polis den 9 augusti 1995 och förhördes under två timmar angående vissa bensincheckar som han påstods ha stulit tillsammans med andra. Han hävdade att en av poliserna upprepade gånger slog honom i ansiktet och över vänstra örat medan en annan slog honom på skuldran. B sökte läkare den 11 augusti 1995 och hänvisades till sjukhus, där han opererades den 14 augusti för en skada på trumhinnan. Tre olika läkarintyg angav att han fått en skada på trumhinnan som i en uppföljningsrapport beskrevs som en låg till medelsvår  förlust av hörselförmågan. Ett brottmål inleddes mot de ifrågavarande polismännen men det kunde inte fastställas när skadorna uppkommit - före, under eller efter polisförhöret. I augusti 1996 fastslogs att B:s arbetsförmåga var nedsatt till 50 procent på grund av astma och hörselskadan. Han kunde därför inte få sitt körkort förnyat eller få anställning som chaufför. Han sökte skadestånd utan framgång och brottmålet mot poliserna återupptogs inte med motiveringen att B:s påståenden inte kunde styrkas. – I Europadomstolen hävdade B att han misshandlats av polisen i strid med artikel 3. Han åberopade även rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 samt artikel 13 och artikel 14.

Europadomstolen  konstaterade att de medicinska utlåtandena angav att B hade en skada på vänstra trumhinnan och att den mest vanliga orsaken till en sådan skada var ett slag i ansiktet. Enligt vad B:s fyra vänner uppgett var han röd och svullen i ansiktet när han lämnade polisstationen och de utgick därför från att han blivit slagen. B hade visserligen inte sökt läkarhjälp förrän efter ett par dagar men domstolen ansåg inte att det försvagade hans talan. B:s påståenden har utretts i flera oberoende undersökningar men trots det hade myndigheterna inte kunnat lägga fram någon tänkbar förklaring till B:s skador och hade därför inte på ett tillfredsställande sätt visat att B:s skador orsakats av annat än den behandling han fick utstå på polisstationen. Domstolen erinrade om att när det gäller en person som berövats friheten utgör varje användning av våld som inte är absolut nödvändig på grund av personens eget uppträdande en nedsättning av den mänskliga värdigheten i strid med artikel 3. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 3.

Myndigheterna hade emellertid tagit B:s anklagelser på allvar och noggrant undersökt han klagomål. Vidare hade åklagarmyndigheten fullgjort sina skyldigheter på ett opartiskt och oberoende sätt. B hade således haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. B hade inte heller nekats tillgång till domstolsprövning. Vidare saknade B:s påstående om diskriminering stöd. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning vare sig av artikel 13, artikel 6.1 eller artikel 14.

Skiljaktiga meningar
Den ungerske domaren Baka, med vilken den tjeckiske domaren Jungwiert och den ukrainske domaren Butkevych instämde var delvis skiljaktig och ansåg att det inte ålåg staten att visa att det fanns en annan godtagbar förklaring till B:s skador när det gått så lång tid som ett par dagar efter förhören på polisstationen innan B sökte läkare. B hade genom sitt handlande försvagat presumtionen att skadan uppkommit genom misshandel på polisstationen och han borde själv få bära konsekvensen därav. 

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Tekin ./. Turkiet, dom 1998-06-09
A ./. U K, dom 1998-09-23                                         
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Tomasi ./. Frankrike, dom 1992-08-27
Artikel 13
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Aydin ./. Turkiet, dom 1997-09-25
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Artikel 6.1
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Artikel 14
Nachova m.fl. ./. Bulgarien, dom 2004-02-26 (jfr nr 3/04)                                                
 

Hrico mot Slovakien
(Ansökan nr 49418/99, dom den 20 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Mild men fällande dom för publicering av kritik mot domare som inte avträtt från ett mål som behandlade politiska uppfattningar, vilka överensstämde med hans egna, kränkte yttrandefriheten enligt artikel 10.
Hrico, H, är slovak  och var vid den aktuella tidpunkten utgivare och chefredaktör för veckotidningen ”Domino efekt”. Under 1994 och 1995 publicerades i tidningen tre artiklar rörande ett ärekränkningsmål som fördes av ministern DS, vilken senare blev parlamentsledamot, mot författaren F som publicerat uppgifter bl.a. om att DS hade en bakgrund som fascist. I veckotidningen publicerades en artikel med titeln (ung.) ”Rättsligt kaos råder i Slovakien” vilken innehöll en intervju med konstitutionsdomstolens förre president, som också var F:s advokat i ärekränkningsmålet. Han gav uttryck för uppfattningen att domaren S, som varit ordförande i Högsta domstolen vid prövning av DS:s överklagande, hade tagit ställning i målet långt innan domen gavs. I artikeln nämndes vidare att domaren S:s namn förekom på ett politiskt partis kandidatlista och att detta parti hade en särskild uppfattning om den period som behandlades i ärekränkningsmålet. I en annan artikel beskrevs målet som en ”rättslig fars” och diskuterades utsikterna för ett framgångsrikt klagomål i Europadomstolen. I september 1995 väckte domaren S talan mot H och hävdade att artiklarna skadat hans rykte såväl i det civila som det yrkesmässiga livet och att de undergrävde hans auktoritet som domare i Högsta domstolen. H dömdes att betala skadestånd till S med ca 1 125 EUR. – I Europadomstolen hävdade H att den fällande domen kränkte hans rätt till yttrandefrihet enligt artikel 10.

Europadomstolen konstaterade att grunden för både intervjun och den ifrågasatta artikeln varit det förhållandet att domaren S kandiderat för ett parti som hade en tydlig och välkänd inställning till de slovakiska myndigheternas hållning under perioden 1939-1945. I artiklarna framfördes åsikten att en domare som offentliggjort sin avsikt att stödja ett sådant parti borde ha avstått från att delta i ett ärekränkningsmål som direkt rörde en f.d. ministers påstådda handlande och fascistiska bakgrund. Uppgifterna i artikeln om att en domare, som vägrade att träda tillbaka i ett mål där beslutet var länkat till hans egen politiska uppfattning, utsatte sig för risken att bli kritiserad av allmänheten, utgjorde enligt Europadomstolen ett värdeomdöme i en fråga av allmänt intresse. Det hade visserligen använts starka uttryck i artikeln, som t.ex. ”rättslig fars”, men yttrandefriheten gäller inte bara uppfattningar som kan chockera eller störa utan ger också journalister en viss frihet att överdriva. Domstolen fann att den aktuella texten i sin helhet inte kunde sägas  ha syftat till att kränka, förnedra eller misskreditera den person som kritiserades. Det mål som domare S varit inblandad i rörde också en fråga av allmänt intresse och beträffande vilken det redan pågick en politisk debatt. Mot denna bakgrund var ingreppet i H:s yttrandefrihet inte berättigat. Att han dömts att utge ett relativt litet skadeståndsbelopp påverkade inte bedömningen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 10.

HÄNVISNINGAR
Sunday Times ./. U K (nr 1), dom 1979-04-26         
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 med där lämnade hänvisningar 
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Feldek ./. Slovakien, dom 2001-07-12
 

Bäck mot Finland
(Ansökan nr 37598/97, dom den 20 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Fordran på grund av infriat borgensåtagande förlorade värde nominellt i samband med skuldsanering men var redan dessförinnan så osäker att förlusten inte medförde någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.
Bäck, B, och en annan person beslöt under 1988-1989 att gå i borgen för ett lån som togs av N. Eftersom N inte kunde betala sitt lån fick B och hans medborgenär betala banken ca 19 000 EUR var. 1995 ansökte N hos domstol om reglering av skulden enligt en föreslagen återbetalningsplan (skuldsanering). B motsatte sig detta med motiveringen att han kunde komma att förlora sin fordran på N. Sedan N fått ett arbete godkände tingsrätten hans ansökan och den återbetalningsplan som fastställdes grundades på den avsevärt lägre inkomst N nu hade. B:s fordran på N minskade till 360 EUR. B klagade förgäves. – I Europadomstolen  klagade B över att nedsättningen av N:s skuld berövade honom hans egendom utan någon ersättning och hävdade att detta inte syftade till att tillgodose ett legitimt allmänt intresse. Han åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen fann att ingreppet i B:s egendomsrätt kunde anses berättigat av ett allmänt intresse på det sättet att den finska skuldsaneringslagstiftningen främjade sociala och ekonomiska intressen. Genom sitt borgensåtagande hade B själv påtagit sig en risk att förlora pengar. Förfarandet sett i sin helhet gav B goda möjligheter att lägga fram sin sak inför kompetenta organ som försökte upprätthålla en rimlig balans mellan de motstående intressena i målet. B:s fordran hade visserligen nominellt förlorat markant i värde men dess ”marknadsvärde”, om det ens fanns något, var redan innan skuldsaneringen mycket lägre än dess nominella värde. B:s fordran hade redan innan skuldsaneringen varit ytterst osäker av orsaker som staten inte kunde lastas för. Den börda B fick bära var mot denna bakgrund inte överdrivet tung. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Jokela ./. Finland, dom 2002-05-21 (jfr nr 6/02)                                    
Former King of Greece m.fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Pressos Compania Naviera S.A. m fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19


Nikitin mot Ryssland
(Ansökan nr 50178/99, dom den 20 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Prövning av ansökan om att återuppta ett slutligt avgjort mål innebar inte en kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7. Förfarandet innebar inte heller en prövning av anklagelse för brott och stred därför inte mot artikel 6.1.
Nikitin, N, är rysk medborgare och bosatt i St. Petersburg. N, som var f.d. marinofficer, anslöt sig i februari 1995 till ett miljöprojekt som drevs av en norsk ickestatlig organisation ”Bellona” för att arbeta med en rapport med titeln ”Den ryska nordsjöflottan. Källor till radioaktiv miljöförstöring.” Den 5 oktober 1995 genomsöktes Bellonas kontor i Murmansk av den federala säkerhetstjänsten, FSB, som beslagtog rapporten, förhörde N och inledde ett brottmålsförfarande mot honom på grund av misstanke om förräderi, eftersom rapporten påstods innehålla uppgifter om hemligstämplade olyckstillbud på ryska kärnvapenubåtar. N ställdes inför rätta anklagad för spioneri och för att ha avslöjat statshemligheter. Han frikändes genom en dom i december 1999. Frikännandet vann laga kraft. I maj 2000 gav riksåklagaren in en ansökan till Högsta domstolen om omprövning genom ett tillsynsförfarande och yrkade att den tillämpliga lagen samt fakta och bevisningen i målet skulle omtolkas. Han yrkade vidare att målet skulle återvisas för förnyad utredning. Yrkandena avslogs i september 2000 och frikännandet fastställdes. – I Europadomstolen hävdade N att omprövningsförfarandet efter det att frikännandet vunnit laga kraft stred mot artikel 4 i protokoll nr 7. Han åberopade även artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att N inte ställts inför rätta en gång till och att han inte dömts två gånger. Tillsynsförfarandet kunde ses som ett återupptagande av ett slutligt avgjort mål på grundval av ny bevisning eller ett grundläggande fel, vilket var tillåtet enligt artikel 4 i protokoll nr 7. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 4 i protokoll nr 7.

När det gällde N:s klagomål enligt artikel 6.1 erinrade domstolen om att artikel 6 inte är tillämplig när det gäller förfarandet varigenom en ansökan om återupptagning avslås. Endast det nya förfarande som sker om en ansökan om återupptagning beviljas kan anses gälla prövning av en anklagelse för brott. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 4 i protokoll nr 7
Gradinger ./. Österrike, dom 1995-10-23                  
Oliveira ./. Schweiz, dom 1998-07-30                       
Tumilovich ./. Ryssland, beslut 1999-06-22           
Berdzenishvili ./. Ryssland, beslut 2004-01-29                                   
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Ryabykh ./. Ryssland, dom 2003-07-24 (jfr nr 8/03)                                                        
Artikel 6.1
Voloshchuk ./. Ukraina, beslut 2003-10-14                                          
Sardin ./. Ryssland, beslut 2004-02-12                                                 
X. ./. Österrike, kommissionens beslut 1978-05-08
José Maria Ruiz Mateos m.fl. ./. Spanien, kommissionens beslut 1994-12-02            


Slimani mot Frankrike
(Ansökan nr 57671/00, dom den 27 juli 2004)
Domen finns endast på franska.

Bristande utredning av dödsfall som inträffade när den avlidne var berövad friheten och i vilken en efterlevande inte fick delta kränkte artikel 2.
Dalila Slimani, S, är fransk medborgare och bosatt i Marseilles. Hennes sambo, M, med vilken hon har två barn, var tunisisk medborgare. M avled i maj 1999 när han hölls i förvar i avvaktan på utvisning. M dömdes i oktober 1990 till fyra års fängelse och utvisning för all framtid från franskt område. Sistnämnda beslut verkställdes dock inte omedelbart efter det att han avtjänat sitt fängelsestraff. 1998 tände M eld på S:s hem och hotade att slänga sig ut genom fönstret tillsammans med sin son. Han tvångsintogs på sjukhus och fördes senare till fängelse. I ett antal medicinska rapporter förklarades att M behövde psykiatrisk behandling och han fick viss medicinering med antidepressiva och lugnande medel i kombination med neuroleptika. Härefter överfördes han till ett förvar i avvaktan på deportation. Den 26 maj 1999 vägrade M vid två tillfällen att ta sina mediciner. Han blev sjuk och överfördes samma dag till sjukhus där han senare avled. En utredning inleddes för att utröna dödsorsaken. S fick inte delta i utredningen. Hon ansökte om att utredningens handlingar skulle överlämnas till åklagare men fick avslag. Utredningen slog fast att M avlidit till följd av ett hjärtstillestånd orsakat av ett lungödem efter ett epileptiskt anfall, vilket kunde ha orsakats av hans vägran att ta sina mediciner. Utredningen slog också fast att den behandling M fått såväl på förvaret som på sjukhuset överensstämde med ”aktuell vetenskaplig kunskap”. I juni 2001 beslöt åklagaren att inte vidta några vidare åtgärder i frågan. – I Europadomstolen hävdade S att M avlidit på grund av allvarliga brister i myndigheternas handlande. Hon klagade vidare över förhållandena på förvaret och över att hon inte fått delta i utredningen samt över att denna varit bristfällig. Hon åberopade artiklarna 2, 3 och 13.

Europadomstolen fann inledningsvis att S:s klagomål enligt artikel 2 och artikel 3 såvitt gällde M:s död och förhållandena på förvaret inte kunde prövas, eftersom S inte hade uttömt inhemska rättsmedel, där hon kunnat ha en rimlig chans till framgång. Domstolen godtog därmed regeringens förstahandsinvändning. Domstolen fann därför med fem röster mot två att ansökan i nämnda delar var inadmissible.

Domstolen framhöll att det finns ett mycket nära samband mellan artikel 13 och artikel 35.1. Mot den bakgrunden fann domstolen enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 13 i förening med artikel 2 eller artikel 3.

När det härefter gällde frågan om hur utredningen av M:s död genomförts, erinrade domstolen om att när en person som är frihetsberövad avlider under oklara förhållanden krävs det enligt artikel 2 att myndigheterna på eget initiativ och så snart dödsfallet kommer till deras kännedom genomför effektiva utredningar för att dödsorsaken skall kunna fastställas och för att den eller de som eventuellt är ansvariga skall kunna identifieras och ställas till svars. Att - som den franska regeringen gjort – kräva att den avlidnes släktingar skall anföra klagomål med ett yrkande om att få delta i utredningen strider mot dessa principer. Myndigheterna hade varit skyldiga att automatiskt göra de efterlevande delaktiga i utredningen. Även om en utredning hade inletts samma dag som M avled hade S stängts ute från att delta i den och från att få tillgång till akten. Hon hade inte kunnat delta i förfarandet och hade inte ens fått upplysning om beslutet att inte vidta vidare åtgärder. Eftersom S inte fått vara delaktig i utredningen hade denna inte varit effektiv. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva om utredningsförfarandet fyllde kraven enligt artikel 3.

Skiljaktiga meningar
Den cypriotiske domaren Loucaides, med vilken domaren Mularoni, San Marino,instämde, var skiljaktig och ansåg att det fanns andra brister i fråga om utredningen som borde ha beaktats och han var inte heller övertygad av majoritetens skäl för att inte anse inhemska rättsmedel uttömda. Bland de brister som borde ha beaktats framhålls att rapporterna från de medicinska utredningarna, särskilt den patologiska och den toxikologiska, dröjde mer än två år efter dödsfallet, att endast två av de personer som fanns tillsammans med M på förvaret förhördes, att myndigheterna när dessa två talat om att M varit upprörd dagen innan sjukfallet och m.h.t. M:s medicinska bakgrund inte försökte fastställa om det fanns ett samband mellan detta förhållande och dödsfallet, att varken ambulanspersonalen eller sjukvårdspersonalen hade förhörts, att S inte hade förhörts och att undersökningsdomaren inte deltagit i förhören. – De skiljaktiga fann således att det skett en kränkning av artikel 2.

HÄNVISNINGAR
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09                                    
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03                               
Ribitch ./. Österrike, dom 1995-12-04                       
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27                 
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 2002-04-14 (jfr nr 4/02)
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)                           
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)                                                    
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04  
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04  
Mifsud ./. Frankrike, beslut (GC) 2002-09-11          
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28                                       
 

Sidabras och Džiautas mot Litauen
(Ansökningar nr 55480/00 och 59330/00, dom den 27 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Förbud för person, som p.g.a. tidigare samröre med KGB ansågs brista i lojalitet mot staten, att utöva vissa yrken inom den privata sektorn kränkte artikel 14 i förening med artikel 8.
Sidabras, S, och Džiautas, D, arbetade båda för den litauiska grenen av KGB, S från 1975 till 1986 och D från 1985 till 1991. Sedan Litauen 1990 förklarat sig självständigt arbetade S som taxeringsintendent. D arbetade från 1991 som åklagare och utredde särskilt organiserad brottslighet och korruption. I maj 1999 klassades S och D som ”f.d. KGB-officerare” för vilka det gällde särskilda restriktioner i fråga om anställningar. Till följd härav avskedades båda och förbjöds arbeta inom den offentliga sektorn och inom ett antal yrken på den privata sektorn under tiden 1999-2009. Både S och D klagade. S hävdade att han endast varit engagerad i kontraspionage och utbildning när han arbetade för KGB. D hävdade att han 1985-1990 endast studerat vid KGB:s skola i Moskva och att han åren 1990-1991 hade arbetat inom KGB som angivare för den litauiska säkerhetstjänsten och att han därför var berättigad att bli omfattad av det undantag som 1999 års lag medgav. I september 1999 fann förvaltningsdomstolen att avskedandet av S var berättigat och hans överklagande avslogs därför. Samma domstol hade i augusti 1999 bifallit D:s yrkande om att omfattas av undantaget och han hade fått återinträda i sin tjänst. Emellertid överklagade säkerhetstjänsten och domen upphävdes av appellationsdomstolen. D klagade utan framgång till högsta instans. – I Europadomstolen klagade S och D över att de förbjudits söka anställning inom den privata sektorn under tiden 1999-2009 och hävdade att beslutet stred mot artikel 8 och artikel 14. De åberopade även artiklarna 10 och 14 och klagade över de begränsningar som lagts på deras möjligheter att söka arbete och över avskedandena. De hävdade bl.a. att de lämnat KGB flera år innan den aktuella lagstiftningen trädde i kraft. S hävdade att han sedan dess arbetat för att främja Litauens självständighet och D åberopade att han blivit belönad för sitt arbete att utreda olika brott, inklusive brott mot staten.

Europadomstolen konstaterade att S och D behandlats annorlunda än andra medborgare i Litauen som inte hade arbetat för KGB och som därför inte hade några begränsningar när det gällde yrkesval eller framtidsmöjligheter på grund av lojalitet eller bristande lojalitet mot staten. Domstolen fann att förbudet för S och D att ägna sig åt viss yrkesmässig verksamhet på den privata sektorn i väsentlig mån hade påverkat deras möjligheter att utveckla relationer med omvärlden och att det inneburit stora svårigheter för dem att tjäna sitt uppehälle vilket återverkade på deras privatliv. På grund av den stora publiciteten kring antagandet av den aktuella lagen och hur den tillämpades i fråga om S och D hade dessa med anledning av sina tidigare aktiviteter även utsatts för dagliga besvär. I samhällets ögon var de ”märkta” på grund av sitt samröre med den tidigare förtryckarregeringen. Konsekvenserna av det utfärdade förbudet påverkade deras rätt till respekt för sitt privatliv enligt artikel 8. I följd därav var artikel 14 tillämplig i förening med artikel 8.

Domstolen konstaterade vidare att KGB:s aktiviteter stod i strid med de principer som garanterades i den litauiska konstitutionen och i Europakonventionen. Litauen ville undvika en upprepning av det tidigare genom att grunda sin stat på bl.a. förhoppningen att landet skulle bli en demokrati som hade förmåga att försvara sig själv. De förbud som utfärdats beträffande S:s och D:s yrkesverksamheter kunde därför anses ha haft det legitima syftet att skydda nationell säkerhet, allmän ordning, landets ekonomiska valbefinnande och andras frihet. Europadomstolen konstaterade emellertid att S:s och D:s arbetsmöjligheter begränsades inte enbart inom den offentliga sektorn utan också inom olika delar av den privata sektorn. Att det för arbete på den offentliga sektorn krävdes lojalitet mot staten innebar inte att samma krav kunde ställas inom den privata sektorn. Ett privat företag kunde helt legitimt driva en verksamhet som stred mot myndigheternas eller statsägda företags mål. Statliga restriktioner på en persons möjligheter att få anställning i ett privat företag grundat på bristande lojalitet mot staten kunde - även om företaget hade stor betydelse för statens ekonomiska eller politiska intressen eller för dess säkerhetsintresse - inte anses berättigade i den mening som avses i konventionen på samma sätt som när det gäller begränsningar i rätten att få en offentlig anställning. Domstolen kunde inte bortse från det tvetydiga sätt som 1999 års lag behandlade å ena sidan frågan om de sökandes brist på lojalitet och å den andra sidan behovet av att lägga restriktioner på vissa anställningar inom den privata sektorn. I lagen specificerades t.ex. inte vilka yrken eller anställningar som avsågs med ”jurist”. Resultatet blev att det var omöjligt att lägga fast ett rimligt samband mellan yrket i fråga och det legitima syftet med restriktionerna. En sådan lagstiftning saknade säkerhetsåtgärder som skall skydda mot diskriminering och som skall säkerställa en lämplig och tillräcklig rättslig kontroll av utfärdandet av aktuella förbud. Domstolen beaktade vidare att 1999 års lag trädde i kraft nära ett decennium efter Litauens självständighetsförklaring och att yrkesförbuden för S och D utfärdades för S 13 år och för D 9 år efter det att de lämnat KGB. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 8 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålen enligt artikel 8 separat.

Domstolen fann att yrkesförbuden inte inkräktade på de sökandes rätt till yttrandefrihet och att artikel 10 därför inte var tillämplig. Det fanns då inte heller någon möjlighet att tillämpa artikel 14 i förening med artikel 10. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 10 vare sig för sig själv eller i förening med artikel 14.

Skiljaktiga meningar.
Domaren Mularoni från San Marino lämnade en delvis skiljaktig motivering.

Den cypriotiske domaren Loucaides och den nederländska domaren Thomassen lämnade var för sig skiljaktiga meningar. Domaren Loucaides ansåg att artikel 14 inte var tillämplig och domaren Thomassen ansåg att det inte skett någon kränkning av artikel 14 utan endast av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28                            
Peck ./. U K, dom 2003-01-28 (jfr nr 2/03)
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26                                           
Brüggeman o. Scheuten ./. Tyskland, kommissionens rapport 1977-07-12   
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16                                                 
Smirnova ./. Ryssland, beslut 2002-10-03                                                                         
Glasenapp ./. Tyskland, dom 1986-08-28
Kosiek ./. Tyskland, dom 1986-08-28                                                   
Vogt ./. Tyskland, dom 1995-09-26                                                       
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29                                  
Airey ./. Irland, dom 1979-10-09                               
Volkmer ./. Tyskland, beslut 2001-11-22
Petersen ./. Tyskland, beslut 2001-11-22
Rekvényi ./. Ungern, dom (GC) 1999-05-20  


Blečić mot Kroatien
(Ansökan nr 59532/00, dom den 29 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Upphävande av hyresrätt för en person som under lång tid vistades utomlands i syfte att tillgodose ett socialpolitiskt bostadsförsörjningsintresse kränkte varken artikel 8 eller artike 1 i protokoll nr 1.
Blečić, B, fick 1953 en särkilt skyddad hyresrätt till en lägenhet i staden Zadar. I juli 1991 reste hon till Rom för att hälsa på sin dotter. Hon låste lägenheten när hon for och lämnade där alla sina möbler och personliga tillhörigheter. Hon bad sina grannar att de skulle betala hennes räkningar under hennes frånvaro. Från mitten av september var Zadar utsatt för en ihållande bombning och el- och vattenförsörjningen upphörde under 100 dagar. I oktober 1991 stoppades utbetalningen av B:s pension och hon förlorade samtidigt rätten till sjukförsäkring. På grund härav beslöt B att stanna i Rom. I november 1991 bröt sig MF tillsammans med hustru och två barn in i B:s lägenhet och i februari 1992 väckte kommunen en talan mot B för att få hyresrätten upphävd på grund av att hon varit frånvarande från lägenheten mer än sex månader utan giltigt skäl. B hävdade att hon inte kunnat återvända p.g.a. kriget i Kroatien och eftersom hon inte hade några pengar, ingen sjukförsäkring och klen hälsa. När hon ställt frågor om sin lägenhet och sina tillhörigheter hade MF hotat henne i telefonen. De kroatiska domstolarna upphävde B:s hyresrätt med motiveringen att de skäl hon uppgivit inte visade att hennes frånvaro varit berättigad. – I Europadomstolen hävdade B att det inträffade innebar en kränkning av artikel 8 och av artikel 1 i protokoll nr 1.

 Europadomstolen noterade att B inte hade haft för avsikt att överge sin lägenhet och att hon hade vidtagit lämpliga steg för att den skulle skötas i avvaktan på hennes återkomst. Lägenheten var därför att anse som hennes hem. Upphävandet av hennes hyresrätt hade emellertid haft stöd i lag. Lagen som tillkommit för att tillgodose behovet av bostäder syftade till att förbättra landets ekonomiska välbefinnande och till att skydda andras rättigheter. Domstolen konstaterade att staten på bostadsförsörjningsområdet hade ett vitt utrymme för sina bedömningar. Därför skulle de nationella myndigheternas bedömning av vad som var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle godtas om beslutet inte  uppenbart saknade grund, dvs. om inte vidtagna åtgärder var uppenbart oproportionerliga i förhållande till det legitima syftet. De kroatiska domstolarna hade vederbörligen beaktat de faktiska och rättsliga frågor som uppkom med anledning av tvisten och de hade gjort en omsorgsfull analys av de argument som B hade anfört och gett detaljerade motiveringar till sina beslut. Domstolarna hade tagit hänsyn till B:s ålder och hälsotillstånd och de hade konstaterat att hennes fysiska tillstånd var sådant att hon kunnat företa en resa. De hade funnit att utvidgningen av den väpnade konflikten inte kunde anses som ett godtagbart skäl för att lämna Zadar, eftersom den påverkade varje innevånare i staden lika. De kroatiska domstolarnas  beslut var varken godtyckliga eller oskäliga. Den lösning domstolarna fann när det gällde att upprätthålla en jämvikt mellan samhällsintressets behov och behovet av att skydda B:s rätt till respekt för sitt hem var inte uppenbart oproportionerlig i förhållande till det legitima syftet. Sett i sin helhet hade B också varit delaktig i beslutsprocessen i tillräcklig utsträckning för att hennes intressen skulle ha fått erforderligt skydd. Domstolen fann därför enhälligt att det inte hade skett någon kränkning av artikel 8.

Domstolen fann det inte nödvändigt att ta ställning till om den skyddade hyresrätt som B haft utgjorde egendom i den mening som avses i artikel 1 i protokoll nr 1 utan erinrade om att den redan funnit att upphävandet av B:s hyresrätt skett i ett legitimt socialpolitiskt syfte och det innebar att en jämvikt upprätthållits mellan de i målet motståenden intressena. Upphävandet av hyresrätten och förlusten av en eventuell möjlighet att få köpa lägenheten i fråga hade därför inte stått i strid med den åberopade artikeln. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Gillow./. U K, dom 1986-11-24                                  
Hoppe ./. Tyskland, dom 2002-12-05 (jfr nr 11/02)                             
Kaneva ./. Bulgarien, kommissionens beslut 1997-02-27                  
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23                                                 
Elsholz ./. Tyskland, dom (GC) 2000-07-13
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21       
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19         
Handyside ./. U K, dom 1976-12-07                                                      
W. ./. U K, dom 1987-07-08                                       
T.P. o. K.M ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Artikel 1 i protokoll nr 1
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28


San Leonard Band Club mot Malta
(Ansökan nr 77562/01, dom den 29 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Resningsbegäran ansågs m.h.t. domstolssystem med endast två instanser inte som extraordinärt rättsmedel och artikel 6 var därför tillämplig. När de domare som avgjort ett mål i sak sedan prövade även begäran en om förnyad prövning av målet kränktes artikel 6.1.
San Leonard Band Club, bolaget, är ett privatägt bolag med lokaler i ett hyreshus i staden Hal Kirkop på Malta. Ägarna till hyreshuset där bolaget hade sina lokaler väckte en talan för att återfå förfogandet över lokalerna. Appellationsdomstolen biföll ägarnas talan i en dom den 30 december 1993. Bolaget åberopade att lagen feltolkats och ansökte förgäves om en ny rättegång i appellationsdomstolen. Därefter anförde bolaget, likaledes utan framgång, klagomål över att appellationsdomstolen inte varit opartisk när den avgjorde målet om förnyad prövning.  – I Europadomstolen klagade bolaget över att det inte fått en rättvis rättegång och hävdade att dess begäran om en förnyad prövning inte prövats av en opartisk domstol, eftersom samma tre domare som  prövat det första målet och meddelat domen den 30 december 1993 också hade suttit i rätten vid prövningen av bolagets begäran om förnyad rättegång.

Europadomstolen, som noterade att det på Malta endast finns två instanser och inte någon kassationsdomstol, konstaterade att artikel 6 enligt domstolens praxis inte omfattar mål rörande omprövning eller återupptagande av civila tvistemål. När det gällde att avgöra om det nu aktuella förfarandet var att betrakta som ett extraordinärt rättsmedel, var den inhemska beteckningen på förfarandet inte avgörande. Det var i stället förfarandets art och omfattning som var avgörande. Mot den bakgrunden och med hänsyn till det som framgick i målet fann domstolen att artikel 6 var tillämplig.

Domstolen fann att de tre domare, som haft att pröva frågan om en förnyad rättegång, haft att pröva om deras egen tillämpning av lagen hade varit riktig och tillräckligt. Detta förhållande utgjorde enligt Europadomstolen en tillräcklig grund för att finna att bolagets oro för att appellationsdomstolen inte varit opartisk objektivt sett varit berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6, tillämplighet
Carlotto ./. Italien, kommissionens beslut 1997-05-20    
X ./. Österrike, kommissionens beslut 1978-05-08        
Feldbrugge ./. Nederländerna, dom 1986-05-29                                  
Delcourt ./. Belgien, dom 1970-01-17                                                    
Artikel 6.1, förenlighet
Gautrin m.fl. ./. Frankrike, dom 1998-05-20                                           
Thomann ./. Schweiz, dom 1996-06-10                                                 
Padovani ./. Italien, dom 1993-02-26                                                     
Morel ./. Frankrike, dom 2000-06-06
Castillo Algar ./. Spanien, dom 1998-10-28                                          
Ferrantelli o. Santangelo ./. Italien, dom 1996-08-07                                                       
Wettstein ./. Schweiz, dom 2000-12-21  

 

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Manasson mot Sverige
(Ansökan nr 41265/98, dom den 20 juli 2004)
Domen finns endast på engelska.

Beslut att efter förlikning avskriva mål avseende frågan om förfarandet att påföra skattetillägg stred mot bl.a. artikel 6.
Genom beslut i december 1995 och februari 1996 höjde skattemyndigheten M:s inkomst av taxirörelse och i följd därav höjdes även den inkomstskatt, den mervärdeskatt och de arbetsgivaravgifter som M skulle betala. M påfördes även skattetillägg och avgiftstillägg. Tilläggen uppgick till nära en sjättedel av den totala skatteskulden. M ansökte om anstånd med skattebetalningen men eftersom han inte kunde ställa någon säkerhet för beloppet vägrades anstånd, i sista hand av Regeringsrätten i september 1997. Under tiden ansökte kronofogden om att M skulle försättas i konkurs, vilket skedde i juni 1997 och fastställdes av HD i september s.å. Härtill kom att länsstyrelsen återkallade M:s trafiktillstånd i januari 1997. Beslutet fastställdes slutligt  genom Regeringsrättens beslut i december 1997. Slutligen väckte åklagarmyndigheten åtal mot M för bokföringsbrott avseende belopp som avsågs med taxeringshöjningen och M dömdes för att uppsåtligen ha underlåtit att bokföra vissa inkomster och lönebetalningar. - Sedan M överklagat fastställdes taxeringarna av länsrätten i december 1998 och av kammarrätten  i februari 2001. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i maj 2002.

I Europadomstolen klagade M över att han inte fått en rättvis rättegång inom skälig tid och att oskuldspresumtionen frångåtts. Han åberopade artiklarna 6 och 14, artikel 1 i protokoll nr 1 och artikel 4 i protokoll nr 7.

Europadomstolen förklarade den 8 april 2003 de ovan angivna klagomålen för admissible och de övriga klagomål som M anfört för inadmissible.

I mars 2004 mottog domstolen en förklaring från parterna om att de träffat en förlikning som innebar att staten skulle betala 44 000 EUR omräknat i svenska kronor till M. Denne förklarade i sin tur att han härefter inte hade några ytterligare anspråk på svenska staten. Europadomstolen fann att denna förlikning grundade sig på respekten för de mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll. Domstolen beslöt därför enhälligt att avskriva målet.

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Polis/säkerhetsstyrkors förstörelse och agerande i sydöstra Turkiet - artiklarna 2, 3, 5, 6, 8, 13 m.fl. och artikel 1 i protokoll nr 1.
A.      m.fl. ./. Turkiet, 2004-07-27
Ikincisoy ./. Turkiet, 2004-07-27
Mehmet Sirin Yilmaz ./. Turkiet, 2004-07-29

Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 4/04, 6/04 och 7/04.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall m.m. - artikel 2 m.fl.
Ağdaş ./. Turkiet, 2004-07-27
Se liknande mål i bl.a. nr 3/02, 1/04 och 4/04.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning – artikel 1 i protokoll nr 1
I.R.S. m.fl. ./. Turkiet, 2004-07-20
Muhey Yaşar m.fl. ./. Turkiet, 2004-07-22
Mora do Vale m. fl. ./. Portugal, 2004-07-29

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04 och 7/04.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Croitoru ./. Moldavien, 2004-07-20 (ej verkställt p.g.a. avsaknad av medel)
Romashov ./. Ukraina, 2004-07-27 (ej verkställt p.g.a. avsaknad av medel)

Se liknande mål i nr 6/04 och 7/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmålsdomstol
Irey ./. Turkiet, 2004-07-27
Vahit o. Ilhan Caloglu ./. Turkiet, 2004-07-29
Okutan ./. Turkiet, 2004-07-29; även artikel 10 ingrepp i yttrandefrihet, se nedan.
Süleyman Yildirim ./. Turkiet, 2004-07-29; även artikel 5.3.
Iprahim Ülger ./. Turkiet, 2004-07-29; även artikel 10 ingrepp i yttrandefrihet, se nedan.

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04 och 7/04.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet
Mehmet Emin Yüksel ./. Turkiet, 2004-07-20 ; artiklarna 3 och 13

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04 och 7/04.

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Kürkçü ./. Turkiet, 2004-07-27
Okutan ./. Turkiet, 2004-07-29; även artikel 6.1 militär domare i brottmål, se ovan.
Iprahim Ülger ./. Turkiet, 2004-07-29; även artikel 6.1 militär domare i brottmål, se ovan.

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04 och 7/04.

 

"SKÄLIG TID"


Under perioden den 20 juli – 29 juli 2004 har domstolen avgjort 20 mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 20, 22, 27 och 29 juli 2004. Domstolen har även prövat fyra mål avseende skyndsamhetskravet enligt artikel 5.3, se den 27 och den 29 juli 2004.

ARTIKEL 6.1
20 juli
Carries ./. Frankrike (74628/01)
W.K. ./. Italien (38805/97)
Kreuz ./. Polen, nr 2 (46245/99)
Wróbel ./. Polen (46002/99) brottmål
Shmalko ./. Ukraina (60750/00) skadestånd; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Eastaway ./. U K (74976/01)

22 juli
Hadjikostova ./. Bulgarien, nr 2 (44987/98) äganderätt till fastighet – ingen kränkning av artiklarna 6.1 och 13.
Zhbanov ./. Bulgarien (45563/99) brottmål

27 juli
Adamscy ./. Polen (49975/99)
Bialy ./. Polen (52040/99)
L. ./. Polen (44189/98)
Pfleger ./. Tjeckien (58116/00) utpressning, skadestånd

29 juli
GB-Unic ./. Belgien, nr 1 (52303/99)
GB-Unic ./. Belgien, nr 2 (52304/99)
Roobaert ./. Belgien (52231/99)
Rouard ./. Belgien (52230/99)
McMullen ./. Irland (42297/98)
Cevizovic ./. Tyskland (49746/99) brottmål; även artikel 5.3.
O´Reilly m.fl. ./. Irland (54725/00) underhåll av vägar; även artikel 13.
Scordino ./. Italien, nr 1 (36813/97) expropriation; även artikel 1 i protokoll nr 1. Jfr Scordino nr 2 i nr 7/04.

ARTIKEL 5.3
27 juli
Ağirağ m.fl. ./. Turkiet (35982/97)
Karakaş m.fl. ./. Turkiet (35077/97)

29 juli
Cevizovic ./. Tyskland (49746/99) även artikel 6.1.
Süleyman Yildirim ./. Turkiet (40518/98) även artikel 6.1 miltär domare i brottmål.




Senast ändrad: 2011-04-12