JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 1 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den  14 december 2004 - den 13 januari 2005.


FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

 Domar mot andra länder

Gelfmann mot Frankrike, 2004-12-14
Fängelsevistelse för svårt AIDS-sjuk fånge, för vilken tillsynen av vården vilade på allmänt sjukhus, innebar inte någon sådan behandling att det skedde en kränkning av artikel 3.

Supreme Holy Council of the Muslim Community mot Bulgarien, 2004-12-16
Statens inblandning i religiöst samfunds val av ledarskap var inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle och kränkte därför artikel 9.

Merger och Cros mot Frankrike, 2004-12-22
Skillnader i laglig arvsrätt för barn födda inom resp. utom äktenskap, som gav ett utom äktenskapet fött barn rätt till endast hälften av vad ett legitimt barn fick, innebar diskriminering och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14 samt artikel 8 i förening med artikel 14.

Bojilov mot Bulgarien, 2004-12-22
Häktningsbeslut fattat av utredare/åklagare och långvarigt frihetsberövande kränkte artikel 5.3. När frigivning efter dom fördröjdes i 20 dagar kränktes även artikel 5.1. Avsaknad av möjlighet att få skadestånd kränkte artikel 5.5.

Blücher mot Tjeckien, 2005-01-11
Nationella domstolars tolkning av inhemsk rätt var inte godtycklig och sökanden hade möjlighet att lägga fram de synpunkter och den bevisning han ansåg behövlig. Förfarandet hade därför inte varit orättvist och det hade inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Py mot Frankrike, 2005-01-11
Mot bakgrund av landets historia innebar ett tioårigt bosättningskrav för rätt att delta i allmänna val inte att det skedde en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Musumeci mot Italien, 2005-01-11
Säkerhetsbestämmelser för fånge kunde inte omprövas av domstol eller prövades för sent och kränkte därför artikel 6.1. Regleringen av hur fångars post fick granskas var ofullständig och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Sciacca mot Italien, 2005-01-11
Fotografering av misstänkta och utlämnande av fotografier reglerades inte i lag och kränkte därför artikel 8.

Capeau mot Belgien, 2005-01-13
Krav på att en person som - sedan åtal lagts ned - sökte skadestånd p.g.a. häktning skulle kunna visa sin oskuld innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Domar och beslut mot Sverige

Hellborg mot Sverige, beslut 2004-11-30, delvis admissible

Domar och beslut i Grand Chamber

Cumpana och Mazare mot Rumänien, 2004-12-17
Fällande dom innebar ett berättigat ingrepp i journalisters yttrandefrihet men det utdömda straffet var inte proportionerligt och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Pedersen och Baadsgaard mot Danmark, 2004-12-17
Domstolen fastställer dom av kammare innebärande att det med hänsyn till målets svårighetsgrad inte skett någon kränkning av rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 samt att fällande dom mot journalister inte var oproportionerlig i förhållande till ingreppets legitima syfte och att det därför inte heller skett någon kränkning av artikel 10.

Makaratzis mot Grekland, 2004-12-20
När det saknades tillräcklig lagreglering av polisens användning av skjutvapen hade svarandestaten inte uppfyllt sina positiva skyldigheter och det skedde därför en kränkning av artikel 2.


ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under november månad 91 domar. 56 an-sökningar förklarades admissible, 2 197 för inadmissible och 34 avskrevs. 183 ansökningar kom-municerades. Totalt under januari-november 2004 har domstolen meddelat 662 domar, förklarat 705 ansökningar admissible, 18 472 för inadmissible, avskrivit 527 mål samt kommunicerat 2 180 ansökningar.


LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas nya länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr


DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

Gelfmann mot Frankrike
(Ansökan nr 25875/03, dom den 14 december 2004)
Domen finns endast på franska.

Fängelsevistelse för svårt AIDS-sjuk fånge, för vilken tillsynen av vården vilade på allmänt sjukhus, innebar inte någon sådan behandling att det skedde en kränkning av artikel 3.

Gelfmann, G, är en fransk medborgare som f.n. sitter i Poissy-fängelset. Han lider av AIDS. G dömdes i juni 1996 till fängelse i 21 år för mord, mordförsök, bortrövande och frihetsberövande av ungdomar under 15 år och av vuxna samt för väpnat rån. Härutöver dömdes G i maj 1998 till fäng-else i 22 år. I båda fallen kunde villkorlig frigivning komma i fråga efter 14 år. 2002 lades straffen samman och tiden för villkorlig frigivning bestämdes till 20 år. G kan förväntas bli frigiven den 28 september 2023. Under 2001 gav G in en ansökan om nåd, vilken avslogs med motiveringen att han motsatt sig att ett läkarutlåtande upprättades och vägrat den ifrågavarande läkaren tillgång till sina sjukjournaler. Han vägrade vidare att låta sig undersökas, och läkaren fick därför göra sina bedöm-ningar enbart utifrån sjukjournaler. G begärde dessutom att verkställigheten av straffet skulle skju-tas upp. Av läkarutlåtandet framgick att G ådragit sig ytterligare infektioner huvudsakligen på grund av att han under ett år vägrat gå med på någon som helst behandling. Läkaren framhöll att G:s chanser att överleva hade äventyrats men att hans hälsoförhållanden var förenliga med fortsatt fängelsevistelse. I mars 2003 gav G in en ny ansökan om uppskjuten verkställighet vilket fick till följd att det beslutades om två nya läkarutlåtanden. Båda läkarna fann att G:s chanser att överleva var tveksamma. En av läkarna ansåg att G var i skick för ett vanligt fängelse under noggrann medi-cinsk tillsyn. Den andre läkaren ansåg att G:s hälsotillstånd inte tillät vistelse i vanligt fängelse utan krävde sjukhusvård. I juni 2003 beslöts att verkställigheten av fängelsestraffet skulle avbrytas. Det-ta beslut upphävdes efter överklagande av åklagaren bl.a. med hänvisning till ett psykiatriskt utlå-tande som framhöll den fara som G utgjorde. – I Europadomstolen  hävdade G att det förhållandet att han hölls kvar i fängelse trots sin dåliga hälsa stred mot artikel 3.

Europadomstolen erinrade om att artikel 3 inte kan tolkas så att den innebär en allmän skyldighet att frige en fånge på grund av hälsoskäl eller att placera honom eller henne på ett sjukhus, även om han eller hon lider av en sjukdom som är särskilt svår att behandla. Domstolen noterade att G inte hade ifrågasatt kvaliteten på den vård han fått, att han inte klagat över de materiella villkoren för frihets-berövandet och att han inte påstod att det fängelse vari han placerats var olämpligt för hans hälso-tillstånd eller för behandlingen av hans sjukdom. G hade lidit av AIDS i mer än 20 år och hade å-dragit sig flera tillfälliga infektioner vilka tycktes ha blivit behandlade eller stabiliserade, även om återfall inte kunde uteslutas. Enligt läkarutlåtandena var G inte samarbetsvillig och han hade vid flera tillfällen vägrat eller avbrutit behandling, ibland under långa perioder. Även om alla tre läkar-na bedömde att hans chanser att överleva hade äventyrats så var de inte eniga i fråga om hans hälsa tillät vistelse i fängelse. Av akten framgick vidare att myndigheterna uppmärksamt följde G:s situa-tion och att han överförts till sjukhus under juni 2003 till följd av en försämring av hans allmäntill-stånd. Undersökningarna där gav inte skäl för fortsatt sjukhusvård och G återfördes till fängelset, eftersom den vård han kunde få där var av samma kvalitet som vården på sjukhus. Av akten fram-gick också att vården under vistelsen i Poissy-fängelset styrdes från det allmänna sjukhuset. Mot denna bakgrund kunde varken G:s hälsotillstånd eller hans påstådda oro anses så allvarliga att de stred mot konventionen. Om hans hälsa försämrades gav fransk lag de nationella myndigheterna möjligheter att agera. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

HÄNVISNINGAR
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Sakkopoulos ./. Grekland, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Price ./. U K, dom 2001-07-10
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)


Supreme Holy Council of the Muslim Community mot Bulgarien
(Ansökan nr 39023/97, dom den 16 december 2004)
Domen finns endast på engelska.

Statens inblandning i religiöst samfunds val av ledarskap var inte nödvändig i ett demokra-tiskt samhälle och kränkte därför artikel 9.

Sökanden i målet, nedan kallat rådet, leddes av NG och var vid den aktuella tidpunkten en av två rivaliserande grupper som tävlade om ledarskapet för muslimerna i Bulgarien. I slutet av 1991 bil-dade två partier, SDS och DPS, en ny regering i Bulgarien. Den statliga myndigheten Direktoratet för religiösa kyrkosamfund förklarade i februari 1992 valet av NG som högste mufti för muslimerna i Bulgarien för ogiltigt och utan verkan. I stället utsågs ett interimistiskt styre för det muslimska samhället. Det styrande organet anordnade en nationell konferens som avsatte NG som ledare och gav den rivaliserande gruppen lagligt erkännande. Efter en ny regeringsombildning 1995 återinsat-tes NG och hans grupp som ledare för muslimerna. Efter allmänna val i april 1997 bildade SDS en ny regering och uppmanade då landets rivaliserande muslimska grupper att gå samman. I september s.å. undertecknade representanter för de rivaliserande grupperna en överenskommelse om att sammankalla en nationell konferens i syfte att förena de två grupperna. Det beslöts att varje lokal för-samling skulle utse två ledamöter att delta i konferensen. Emellertid drog sig NG och hans grupp tillbaka från konferensen med motiveringen bl.a. att lokala borgmästare och medlemmar i DPS,  som påstods stödja den rivaliserande gruppen, hade ingripit i valförfarandet. Rådet påstod att direk-toratets medverkan i förberedelserna för konferensen innebar en oacceptabel inblandning i det mus-limska samhällets interna angelägenheter. Konferensen, som hölls i oktober 1997, valde en ny leda-re från den rivaliserande gruppen. Det nya ledarskapet registrerades och tog över det muslimska samhällets hela organisation och alla tillgångar i Bulgarien. Rådet klagade utan framgång. – I Euro-padomstolen åberopade rådet artikel 9 och klagade över att de bulgariska myndigheterna blandat sig i det muslimska samhällets angelägenheter genom att organisera och manipulera den muslimska konferensen till stöd för den rivaliserande gruppen. Rådet åberopade vidare artikel 13, artikel 6 och artikel 14.

Europadomstolen konstaterade att regimskiftena under 1992 och 1995, före 1997 års samgåendeför-farande, snabbt hade följts av ett statligt agerande för att ersätta religiösa ledare och ge en av de rivaliserande grupperna ledarskapet över muslimerna. Det var av stor betydelse att den relevanta lagstiftningen så som den tillämpades i praxis krävde och fortfarande kräver att troende som tillhör en särskild religion måste bilda en enda organisation ledd av en enda ledare, även om församlingen var delad, utan möjlighet för dem som stödde andra ledare att få en oberoende organisation och kontroll över en del av församlingens tillgångar. Lagen gav därför religiösa ledare inte något val, utan de måste tävla om regeringens erkännande. Mot den bakgrunden var det förhållandet att den nya regeringen 1997 försökte ena den splittrade muslimska församlingen av särskilt stor betydelse. Rådets påstående att lokala borgmästare och politiker hade medverkat för närgånget när delegater till konferensen utsågs framstod inte som osannolikt. Domstolen konstaterade vidare att direktoratet fortsatte att tala om ett enande trots att ledarna för rådet beslutat dra sig tillbaka. Det var inte statens sak att avgöra om NG och rådet skulle dra sig tillbaka eller ej. Direktoratet kunde ha noterat att en-andet misslyckats och uttalat en vilja att fortsätta att hjälpa parterna genom medling om det önska-des. Domstolen fann därför att det skett ett ingrepp i rådets rättigheter enligt artikel 9. Domstolen erinrade om att förekomsten av självstyrande religiösa samfund var nödvändig för pluralismen i ett demokratiskt samhälle. Det kan visserligen var nödvändigt att staten i ett demokratiskt samhäller agerar för att förlika skilda religioners eller religiösa gruppers intressen, men staten har ändå en skyldighet att vara neutral och opartisk när den utövar sin reglerande makt och i sina relationer med skilda religioner, kyrkosamfund och trosuppfattningar. Det som stod på spel var bevarandet av plu-ralismen och att demokratin fungerade på rätt sätt. Statliga åtgärder till fördel för en särskild religiös ledare eller försök att förmå ett splittrat religiöst samfund eller en del därav att mot sin vilja under-ordna sig ett enskilt ledarskap innebär ett ingrepp i religionsfriheten. Detta ingrepp var inte nödvän-digt i ett demokratiskt samhälle för att skydda allmän ordning eller andras fri- och rättigheter. Dom-stolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 9.

Domstolen konstaterade att rådet haft tillgång till ett rättsmedel. Påståendet att det skett en olaglig och godtycklig inblandning från statens sida i det muslimska samfundets interna organisation hade prövats i sak av den högsta förvaltningsdomstolen. Den nationella domstolen hade fattat sitt beslut till nackdel för rådet mot bakgrund av inhemsk lag och praxis som tvingade ett splittrat religiöst samfund att ha en enda ledare. Domstolen erinrade om att artikel 13 inte sträcker sig så långt att den garanterar en sökande ett rättsmedel för att ifrågasätta om lagar i en stat som ratificerat Europakon-ventionen är förenliga med konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett nå-gon kränkning av artikel 13 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen en-ligt artiklarna 6 och 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 9, tillämplighet
Hasan o. Chaush ./. Bulgarien, dom (GC) 2000-10-26
Cha'are Shalom Ve Tsedek ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Artikel 9, förenlighet (utöver ovan nämnda)
Serif ./. Grekland, dom 1999-12-14     
Kokkinakis ./. Grekland, dom 1993-05-25
Metropolitan Church of Bessarabia m.fl. ./. Moldavien, dom 2001-12-13 (jfr nr 1/02)
Artikel 13
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Sunday Times ./. U K (nr 2), dom 1991-11-26
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Connors ./. U K, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04) 


Merger och Cros mot Frankrike
(Ansökan nr 68864/01, dom den 22 december 2004)
Domen finns endast på franska.

Skillnader i laglig arvsrätt för barn födda inom resp. utom äktenskap, som gav ett utom äktenskapet fött barn rätt till endast hälften av vad ett legitimt barn fick, innebar diskriminering och kränkte artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14 samt artikel 8 i förening med artikel 14.

De sökande är H Merger, HM, och hennes mor C Cros, C. HM föddes 1968 i ett förhållande mellan modern och M, som var gift och hade fyra barn. HM:s föräldrar levde tillsammans sedan 1965. 1980 upprättade M en handling som fördelade hans lösegendom mellan hans fem barn. Härefter, 1984 och 1985, upprättade han två testamenten i vilka han efterlämnade till HM den del av sina tillgångar som han lagligen kunde testamentera bort. Han uttalade också sin avsikt att HM skulle erhålla ett underhåll för att betala sina utbildningskostnader. M avled 1986 och hans efterlämnade arvingar var hustrun, de fyra  legitima barnen samt HM. M:s fyra legitima barn och deras mor väckte talan mot HM och C och yrkade bl.a. att domstolen skulle besluta att ogiltigförklara det testamen-tariska förordnandet till HM och vissa gåvor till C. I november 1992 biföll domstolen deras talan och ansåg att gåvorna till C egentligen avsett dottern med C som mellanhand. Domstolen undanröj-de förordnandet till HM och förklarade fördelningen av egendomen ogiltig samt fann HM berätti-gad till endast 10 % av kvarlåtenskapen. Domen fastställdes av appellationsdomstolen . I februari 1999 skiftades kvarlåtenskapen. HM ålades att betala drygt 236 EUR för att kompensera skillnaden i värde på olika delar av egendomen. Eftersom hon inte hade några egna tillgångar sålde hennes mor sitt hem för att kunna betala det begärda beloppet. I en dom i maj 2000 avslog kassationsdom-stolen HM:s och C:s överklagande dit. – I Europadomstolen klagade HM och C över de inskränk-ningar som gjorts i HM:s arvsrätt och av deras rätt att få testamentariska gåvor från M. De hävdade att de diskriminerats på grund av HM:s ställning som ”oäkta” barn. De åberopade artikel 1 i proto-koll nr 1  i förening med artikel 14 och artikel 8 i förening med artikel 14.

Europadomstolen  konstaterade inledningsvis att HM vid delningen av kvarlåtenskapen hade be-straffats för sin ställning som ”oäkta” barn. Domstolen erinrade om att det inte fanns något skäl som berättigade att ett barn som fötts utom äktenskap diskriminerades vid en bodelning. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14.

När det gällde HM:s och C:s rätt att ta emot gåvor erinrade domstolen om att en persons rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1 avser egendom som redan innehas och att den inte kan sträckas ut till att omfatta en rätt att få egendom vare sig genom arv eller genom andra frivilliga förfoganden. Den åberopade artikeln var således inte tillämplig. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14.

Domstolen konstaterade att HM fötts 1968 och att hennes föräldrar varit sammanboende sedan 1965. När hon föddes utgjorde hon och hennes föräldrar således en familj i den mening som avses i artikel 8. Domstolen erinrade om att frågor om arv och överföringar mellan nära släktingar var in-timt förknippade med ett ”familjeliv”.  Familjeliv innefattar inte bara sociala, moraliska och kultu-rella relationer utan även intressen av materiell art, vilket visas bl.a. av underhållsskyldighet och det i flertalet av konventionsstaternas nationella lagstiftningar intagna skyddet för barns del av kvarlå-tenskapen. Även om arvsrättigheter normalt inte utövas förrän vid arvlåtarens frånfälle, dvs. vid en tidpunkt när familjelivet genomgår en förändring eller t.o.m. upphör, kan frågor rörande sådana rättigheter uppkomma före döden, t.ex. när det gäller fördelning av egendom, och de kan då lösas genom ett testamente eller en gåva som förtida arv. Detta sker ofta i praktiken och är en del av fa-miljelivet som man inte kan bortse från. I det aktuella fallet hade HM, som fötts utom äktenskapet, inte någon laglig rätt att erhålla testamentariska gåvor från fadern till ett värde överstigande hälften av den andel hon skulle fått som legitim arvinge. På grund av att hon saknade sådan laglig rätt var de gåvor som fadern gett hennes mor C enligt lagen att anse som gåvor till HM själv genom C som mellanhand. I följd därav skulle enligt lagen alla dessa gåvor inräknas i kvarlåtenskapen och enligt de relevanta beräkningarna skulle HM betala de övriga arvingarna ett skillnadsbelopp så att hon i praktiken endast fick hälften av sin andel av kvarlåtenskapen. Domstolen kunde i fråga om denna arvsrätt inte finna något skäl som kunde berättiga en sådan diskriminering grundad på att ettbarn fötts utom äktenskapet. Domstolen fann därför enhälligt att det  beträffande båda klagandena skett en kränkning av artikel 8 i förening med artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1 i protokoll nr 1 i förening med artikel 14
Mazurek ./. Frankrike, dom 2000-02-01
Inze ./. Österrike, dom 1987-10-28
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Thlimmenos ./. Grekland, dom (GC) 2001-03-29
Artikel 8 i förening med artikel 14
Johnston m.fl. ./. Irland, dom 1986-12-18
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
X, Y o. Z ./. U K, dom 1997-04-22


Bojilov mot Bulgarien
(Ansökan nr 45114/98, dom den 22 december 2004)
Domen finns endast på franska.

Häktningsbeslut fattat av utredare/åklagare och långvarigt frihetsberövande kränkte artikel 5.3. När frigivning efter dom fördröjdes i 20 dagar kränktes även artikel 5.1. Avsaknad av möjlighet att få skadestånd kränkte artikel 5.5.

Bojilov, B, arresterades den 28 januari 1997 under en pågående utredning av händelser som inträffat under en demonstation utanför Nationalförsamlingen. Talan väcktes mot honom och han dömdes för stöld till böter. Han frigavs den 1 april 1998. – I Europadomstolen hävdade B att frihetsberö-vandet inte hade beslutats i enlighet med det i lagen föreskrivna förfarandet och att det därför varit olagligt. Han åberopade artikel 5.1 och 3.

Europadomstolen noterade att den redan tidigare funnit att det system som tillämpats i Bulgarien fram till den 1 januari 2000 när det gällde häktning i avvaktan på rättegång stred mot artikel 5.3, eftersom varken de utredare inför vilken den tilltalade ställdes eller åklagarna som godkände häkt-ningsbeslutet kunde anses som en ”ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter” i konventionens mening. Vare sig den utredare som fattat det aktuella beslutet eller den åklagare som godkänt det kunde anses oberoende och opartisk med hänsyn till den roll de spelade i förfarandet och med beaktande av att de förväntades delta som part i den kommande rättegången. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 5.3.

Domstolen konstaterade vidare att B varit berövad friheten i ett år , en månad och 15 dagar. De av åklagaren angivna grunderna för frihetsberövandet var inte oskäliga och hade inledningsvis varit tillräckliga för att göra kvarhållandet berättigat. Emellertid minskade med tiden både flyktfaran och risken att B skulle hindra utredningen, särskilt sedan den förberedande utredningen hade avslutats i maj 1997. Detta förhållande hade föranlett tingsrätten i Sofia att den 10 november 1997 besluta att B skulle släppas mot borgen. Eftersom B saknade medel hade han inte kunnat erlägga borgenssumman och han hade därför blivit kvar i häktet i ytterligare fyra månader. Mot den bakgrunden kunde de bulgariska myndigheterna inte anses ha företett relevanta och tillräckliga skäl för att berät-tiga det långa frihetsberövandet. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 5.3.

B hade inte heller frigetts omedelbart efter tingsrättens dom den 12 mars 1998 utan hade hållits kvar i ytterligare 20 dagar. Även om domstolen godtog att det ofta var oundvikligt med en viss fördröjning när ett beslut att frige en häktad skulle verkställas, var det svårt att finna berättigande för en så långdragen fördröjning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1. Domstolen fann också att B saknat möjlighet att få skadestånd och att det därför skett en kränkning även av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.3
Assenov m.fl. ./. Bulgarien, dom 1998-10-28
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Shishkov ./. Bulgarien, dom 2003-01-09 (jfr nr 1/03)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Neumeister ./. Österrike, dom 1968-06-27
Iwanczuk ./. Polen, dom 2001-11-15
Schertenleib ./. Schweiz, kommissionens rapport 1980-12-11
Bojilov ./. Bulgarien, beslut 2003-11-06
Artikel 5.1
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Giulia Manzoni ./. Italien, dom 1997-07-01
Wemhoff ./. Tyskland, dom 1968-06-27
Nikolov ./. Bulgarien, dom 2003-01-30 (jfr nr 2/03)
Artikel 5.5
Yankov ./. Bulgarien, dom 2003-12-11 (jfr nr 11/03)


Blücher mot Tjeckien
(Ansökan nr 58580/00, dom den  11 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Nationella domstolars tolkning av inhemsk rätt var inte godtycklig och sökanden hade möjlighet att lägga fram de synpunkter och den bevisning han ansåg behövlig. Förfarandet hade därför inte varit orättvist och det hade inte skett någon kränkning av artikel 6.1.


Blücher, B, är tjeckisk medborgare men bosatt i Schweiz. 1948 ärvde hans kusin ett antal egendo-mar i nuvarande Tjeckien. Härefter förstatligades all egendom utan någon ersättning. När kusinen avled 1974 ärvde B honom enligt testamente. 1992 försökta B att återfå vissa av egendomarna en-ligt en lag från 1991. Hans ansökan avslogs med motiveringen att även om B själv uppfyllde kraven på medborgarskap och bosättning så kunde han inte grunda sin ansökan på en tidigare ägares innehav om inte denne uppfyllde de nämnda kraven. B klagade förgäves. I maj 1997 avslog konstitutionsdomstolen hans överklagande dit med motiveringen att kusinen varit brittisk medborgare. Fastighetsmyndigheterna avslog alla B:s framställningar med samma motivering. Dessa beslut fastställdes i juni 1999 med annan motivering, nämligen att B inte var arvinge i den mening som avsågs i lagen om ägande av mark. Konstitutionsdomstolen avslog åter B:s överklaganden med motiver-ingen att den ursprunglige ägaren inte varit tjeckisk medborgare. – I Europadomstolen klagade B över att han inte fått en rättvis rättegång genom att de nationella domstolarnas tolkning av de tilllämpliga bestämmelserna var godtycklig, att han inte fått tillräcklig möjlighet att lägga fram sin sak och att det lagts en orimlig bevisbörda på honom. Han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen fann att de tjeckiska domstolarna hade bedömt trovärdigheten av den bevisning B hade åberopat i ljuset av alla omständigheter i målet och att de givit skäl för sina beslut. Dessa beslut hade fattats vid avslutningen av ett kontradiktoriskt förfarande under vilket B, som företrätts av en advokat, hade haft möjlighet att lägga fram alla synpunkter och all bevisning som han bedömde nödvändigt till stöd för sina yrkanden. Domstolen fann att det inte varit absolut omöjligt för B att få fram bevisning om att hans kusin varit medborgare i Tjeckoslovakien. Han hade inte heller hävdat att han nekats tillträde till befintliga arkiv. Domstolen framhöll att det ankom på de tjeckiska domstolarna och särskilt landets högsta domstol att tolka den lagstiftning som utfärdats vid tiden för återuppbyggnaden av landet. Mot bakgrund av omständigheterna i målet fann domstolen att förfarandet i fråga hade varit rättvist i den mening som avses i konventionen. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Brualla Gómez de la Torre./. Spanien, dom 1997-12-19  
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09 
Tiemann ./. Frankrike o. Tyskland, beslut 2000-04-27    
Zielinski, Pradal & Gonzalez m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-10-28
Kozlova o. Smirnova ./. Lettland, beslut 2001-10-23    
Brumarescu ./. Rumänien, dom (GC) 1999-10-28
Houfová ./. Tjeckien, beslut 2003-07-01 
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04) 
Jantner./. Slovakien, dom 2003-03-04 (jfr nr 3/03)  


Py mot Frankrike
(Ansökan nr 66289/01, dom den 11 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Mot bakgrund av landets historia innebar ett tioårigt bosättningskrav för rätt att delta i allmänna val inte att det skedde en kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1.

Py, P är lärare och forskare. Han fick 1995 en tjänst på Franska universitetet i Nouméa i Nya Kale-donien. På egen begäran registrerades han i vallängden för allmänna val men han vägrades registrering i den särskilda vallängd som skulle gett honom rätt att delta i självständighetsomröstningen 1998. Härefter infördes i mars 1999 i förordning ett krav på tio års bosättning för att få delta i val till kongressen och till lokala församlingar. I enlighet med denna lag vägrades P registrering i den särskilda vallängden för Nouméa, vilket skulle ha gett honom möjlighet att delta i valet till kongres-sen. P överklagade utan framgång. En begäran om laglighetsprövning avslogs med motiveringen att 1999 års förordning om införande av det tioåriga bosättningskravet inte kunde överprövas, eftersom den hade karaktär av grundlag. – I Europadomstolen hävdade P att begränsningarna av hans rätt att delta i val till kongressen och lokala församlingar i Nya Kaledonien kränkte hans rätt att delta i fria val enligt artikel 3 i protokoll nr 1 och att det även innebar en diskriminering p.g.a. nationellt ur-sprung i strid med artikel 14.

Europadomstolen fann inledningsvis att 1999 års förordning med hänsyn till kongressens bemyndi-ganden var tillräckligt förbunden med lagstiftningsprocessen för att anses som en del av Nya Kaledoniens lagstiftning i den mening som avses i artikel 3 i protokoll nr 1. Enligt den franska regeringen var skälen för införandet av bosättningskravet att säkerställa att omröstningarna skulle återspegla uppfattningen hos ”intresserade” personer och att  resultatet inte skulle påverkas av ett stort antal röster från nyinflyttade som inte hade så starka band med landet. Dessutom var begränsningen av rösträtten en direkt och nödvändig följd av att kaledoniskt medborgarskap fastställdes. Det var möjligt att P hade skapat band med Nya Kaledonien men lagen kunde inte ta hänsyn till varje enskilt fall. P, som senare återvände till centrala Frankrike, kunde inte påstå att han var föremål för de poli-tiska organens handlande på samma sätt som de bofasta medborgarna. Hans situation var en annan och det gjorde bosättningskravet berättigat. Ett tioårigt bosättningskrav kan vid första anblicken tyckas oproportionerligt. Trots att P inte haft för avsikt att bosätta sig för gott i Nya Kaledonien hade han omfattats av de lagar som kongressen antog, särskilt strafflagarna som kunde medföra fängelsestraff. Det tioåriga bosättningskravet motsvarade två valperioder för kongressledamöterna. Domstolen fann emellertid att Nya Kaledoniens nuvarande ställning innebar att landet befann sig i en övergångsfas inför erhållandet av full självständighet och att det genomgick en självbestämman-deprocess. Efter en lång plågsam politisk och institutionell bakgrund hade det tioåriga bosättningskravet fått en nyckelposition när det gällde att lugna ner den svåra konflikten. Nya Kaledoniens nuvarande ställning och dess historia var sådana att de kunde anses som ”lokala behov” av ett slag som krävde införande av begränsningar i rätten att rösta. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3 i protokoll nr 1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Mathieu-Mohin o. Clerfayt ./. Belgien, dom 1987-03-02 
Matthews ./. U K, dom (GC) 1999-02-18
Timke ./. Tyskland, kommissionens beslut 1995-09-11  
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Gitonas m.fl. ./. Grekland, dom 1997-07-01  
Podkolzina ./. Lettland, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Hilbe ./. Liechtenstein, beslut 1999-09-07
Polacco o. Garofalo ./. Italien, kommissionens beslut 1997-09-15
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25


Musumeci mot Italien
(Ansökan nr 33695/96, dom den 11 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Säkerhetsbestämmelser för fånge kunde inte omprövas av domstol eller prövades för sent och kränkte därför artikel 6.1. Regleringen av hur fångars post fick granskas var ofullständig och det skedde därför en kränkning av artikel 8.

Musumeci, M, sitter f.n. i fängelse på Sardinien. Han greps och häktades misstänkt för att leda en maffialiknande organisation som opererade i norra Toscana och som var inblandad i narkotikahandel, utpressning och spel. Från juli 1992 gällde för M särskilda stränga fängelsebestämmelser enligt en lag från 1975, vilka inte gällde för andra fångar. Dessa åtgärder som ursprungligen hade beslu-tats för en period av ett år, förlängdes nio gånger genom beslut som M överklagade. Sedan han dömts för mord placerades M under särskilda säkerhetsåtgärder (EIV), som innebar en hög grad av övervakning. Domstolen i Turin som var ansvarig för domens verkställighet avslog M:s begäran att få avtjäna sitt straff under vanliga fängelseförhållanden med motiveringen att  beslut om EIV fattades av kriminalvårdsmyndigheten. – I Europadomstolen klagade M över att han placerats under förhållanden enligt 1975 års lag och enligt EIV utan att ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att ifrågasätta besluten. Han åberopade artikel 6.1. Han åberopade också artikel 8 och klagade över att hans post hade censurerats.

Europadomstolen  konstaterade i fråga om 1975 års lag att M hade klagat på alla de nio beslut som meddelats med stöd av den lagen men att prövningen av hans överklagande inte i något fall skett inom den lagstadgade fristen på tio dagar för domstolens prövning. Denna systematiska underlåtenhet att rätta sig efter föreskrivna frister hade avsevärt minskat eller t.o.m. undanröjt all effekt av domstolens prövning. Europadomstolen fann därför att den för verkställigheten av domen ansvariga domstolen inte hade utgjort ett effektivt rättsmedel och att dess dröjsmål med att pröva M:s överklaganden hade skadat hans rätt att få sin sak prövad i domstol. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

När det sedan gällde frågan om EIV noterade domstolen att den nationella domstolen funnit att frågan skulle avgöras av myndighet. Konstitutionsdomstolen hade också framhållit att vissa regler i kriminalvårdslagstiftningen var av grundlagskaraktär, eftersom de inte gav någon möjlighet till överklagande av sådana beslut av fängelsemyndigheten som begränsade fångarnas rättigheter. M hade därför inte haft möjlighet att ifrågasätta beslutet om EIV. Domstolen fann därför med fem röster mot två att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen erinrade slutligen om att artikel 18 i kriminalvårdslagen i den vid den aktuella tidpunkten tillämpliga lydelsen som tillät att fångars brevväxling granskades inte kunde anses stå i överensstämmelse med lag eftersom den inte reglerade vare sig hur länge åtgärden fick pågå eller på vilka grunder den fick vidtas och inte heller klart angav omfattningen av och förutsättningarna för myn-digheternas behörighet. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 8.

Skiljaktiga meningar
Den italienske domaren Zagrebelsky, med vilken den spanske domaren Borrego Borrego instämde, lämnade en delvis skiljaktig mening. De ansåg i fråga om åtgärderna enligt EIV att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1. M:s fall skiljer sig enligt dem från fallen Ganci mot Italien och Os-pina Vargas mot Italien och frågan om EIV omfattas egentligen inte av den civila aspekten av arti-kel 6 så som domstolen funnit vid prövningen av admissibility.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Ganci ./. Italien, dom 2003-10-30 (jfr nr 10/03)  
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Musumeci ./. Italien, beslut 2002-12-17 
Fayed ./. U K, dom 1994-09-21  
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04  
Ospina Vargas ./. Italien, dom 2004-10-14 (jfr nr 9/04)
Artikel 8
Calogero Diana ./. Italien, dom 1996-11-15  
Domenichini ./. Italien, dom 1996-11-15 
Petra ./. Rumänien, dom 1998-09-28 
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06


Sciacca mot Italien
(Ansökan nr 50774/99, dom den 11 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Fotografering av misstänkta och utlämnande av fotografier reglerades inte i lag och kränkte därför artikel 8.

Sciacca, S, var lärare vid en privatskola i Lentini, vilken ägde en bolag vari S m.fl. lärare var delägare. I samband med en utredning av oegentligheter i skolans ledning åtalades S för delaktighet i brottslig verksamhet, skattebrott och förfalskning. Skattemyndighetens akt om henne innehöll bl.a. hennes fotografi och hennes fingeravtryck. Efter en presskonferens som hölls i december 1998 av åklagarmyndigheten och skattemyndigheten publicerades artiklar i två dagstidningar om de omständigheter som låg bakom åtalen. Artikel var illustrerad med fotografier av fyra åtalade kvinnor, däribland S. Det fotografi av S som publicerades fyra gånger var det som tagits av skattemyndigheten och det hade lämnats ut av myndigheten till pressen. S dömdes till fängelse i ett år och tio må-nader och till böter. – I Europadomstolen hävdade S att utlämnandet av hennes fotografi till pressen hade skadat hennes rätt till respekt för sitt privatliv och hon åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att det fotografi som tagits i syfte att lägga upp en offentlig akt hade lämnats ut till pressen av skatteinspektörerna. Enligt tillgängliga uppgifter fanns det inte någon lag som reglerade fotografering av misstänkta eller arresterade personer och om utlämnande av sådana fotografier till pressen. Det var snarare ett område där det utvecklats en viss praxis. Ingreppet i S:s privatliv hade därför inte haft stöd i lag. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränk-ning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)
Schüssel ./. Österrike, beslut 2002-02-21 
M.M. ./. Nederländerna, dom 2003-04-08 (jfr nr 4/03) 


Capeau mot Belgien
(Ansökan nr 42914/98, dom den 13 januari 2005)
Domen finns endast på franska.

Krav på att en person som - sedan åtal lagts ned - sökte skadestånd p.g.a. häktning skulle kunna visa sin oskuld innebar en kränkning av oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Capeau, C, greps den 29 mars 1994 i samband med utredningen av en mordbrand. Han häktades i avvaktan på rättegång och blev kvar i häkte till den 21 april 1994. Målet mot C lades ned och han ansökte om skadestånd för den tid han suttit i häkte. Hans ansökan avslogs av justitieministern och därefter av en nämnd för överklagande av felaktiga häktningar med motiveringen att C inte i enlighet med vad som föreskrevs i lagen hade visat att han var oskyldig. – I Europadomstolen hävdade C att det lagstadgade kravet att han skulle visa att han på faktiska och lagliga grunder var oskyldig stred mot artikel 6.2 och mot artikel 14.

Europadomstolen  framhöll att enbart en vägran att ersätta en person som häktats och som därefter inte kunnat åtalas inte i sig var oförenlig med oskuldspresumtionen. Det förhållandet emellertid att lagen krävde att sådana personer ovillkorligen och utan undantag skulle lägga fram bevis för att de var oskyldiga innebar ett tvivel om att de var oskyldiga. Ett sådant krav som antydde att domstolen ansåg den sökande skyldig föreföll orimligt och visade på en inskränkning av oskuldspresumtionen. Överklagandenämndens motivering var därför inte förenlig med oskuldspresumtionen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.2 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13 
Soering ./. U K, dom 1989-07-07 
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20  
Allenet de Ribemont ./. Frankrike, dom 1995-02-10 
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25  
Englert ./. Tyskland, dom 1987-08-25 
Nölkenbockhoff ./ Tyskland, dom 1987-08-25 .
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25 
Rushiti ./. Österrike, dom 2000-03-21  
Lamanna ./. Österrike, dom 2001-07-10 
Narciso Dinares Peñalver ./. Spanien, beslut 2000-03-23 
Barberà, Messegué o. Jabardo ./. Spanien, dom 1988-12-06 


DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Domstolen har den 30 november 2004 meddelat beslut i fråga om admissibility i nedan angivna mål. Beslutet finns endast på engelska.

Hellborg mot Sverige
(Ansökan nr 47473/99)

Målet gäller Hellborgs, H:s, andra ansökan avseende tvister om bygglov. Den första ansökningen (nr 45275), som gällde längden på förfarandet rörande vägrat bygglov för en annan fastighet än den nu aktuella, avskrevs den 14 september 2004 sedan H och regeringen träffat en förlikning, jfr nr 9/04.

Det nu aktuella målet gäller H:s klagomål över att han inte fått muntlig förhandling i Regeringsrät-ten. Han hävdar vidare att regeringen och Regeringsrätten överskridit sina befogenheter när de gjort en lämplighetsbedömning trots att en sådan bedömning gjorts vid det lagakraftvunna förhandsbeskedet. H gör också gällandet att prövningen inte skett inom skälig tid. I dessa delar åberopar han artikel 6.1. Han åberopar också artikel 1 i protokoll nr 1 och hävdar att han inte fått bygga ett nytt hus på sin fastighet.

Europadomstolen fann att den del av ansökningen som gällde artikel 1 i protokoll nr 1 och avsåg regeringens beslut att undanröja länsstyrelsens beslut att upphäva en fastighetsplan väckte svåra rättsliga och faktiska frågor enligt konventionen och därför borde prövas i sak. Ansökningen var därför inte uppenbart ogrundad och det hade inte heller kommit fram några andra skäl för att förkla-ra den inadmissible. Domstolen gjorde härefter samma bedömning när det gällde klagomålet avseende Regeringsrättens vägran att hålla muntlig förhandling och beträffande påståendet att prövningen inte skett inom rimlig tid. Domstolen förklarade därför ansökningen för admissible när det gällde klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1, när det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 avseende att Regeringsrätten vägrat hålla muntlig förhandling och när det gällde klagomålet enligt artikel 6.1 att prövningen inte skett inom skälig tid. Domstolen förklarade ansökningen i övrigt för inadmissible.


DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Cumpana och Mazare mot Rumänien
(Ansökan nr 33348/96, dom den 17 december 2004)

Fällande dom innebar ett berättigat ingrepp i journalisters yttrandefrihet men det utdömda straffet var inte proportionerligt och det skedde därför en kränkning av artikel 10.

Cumpana och Mazare, CM, är båda rumänska journalister. I april 1994 publicerade de en artikel i tidningen Telegraf, där M är redaktör, vari de ifrågasatte lagligheten av en överenskommelse som kommunfullmäktige träffat med ett företag, V, om bortforsling och förvaring av felparkerade fordon. Artikeln hade titeln (ung.) "Förre borgmästaren DM och domaren RM begår rader av brott i V-skandalen"  och var illustrerad bl.a. med en karikatyrteckning föreställande domaren arm i arm med f. borgmästaren och med en kasse full med pengar. RM, som hade undertecknat kontraktet med V för kommunens räkning under en period när hon var anställd som rättsexpert i kommunen, stämde CM. Hon hävdade att teckningen antydde att hon och DM, som båda var gifta, hade ett intimt förhållande. CM dömdes i maj 1995 till sju månaders fängelse för förtal och ärekränkning. De fråntogs rätten att utöva vissa civila rättigheter och de förbjöds att arbeta som journalister under ett år. Vidare ålades de att betala ett ideellt skadestånd till RM. Domarna fastställdes sedan CM överklagat. Åklagaren gick vidare och yrkade att domarna skulle upphävas men Högsta domstolen avslog. I november 1996 fick CM nåd av Rumäniens president. - I Europadomstolen hävdade de att de fällande domarna mot dem inneburit ett ingrepp i deras yttrandefrihet i strid med artikel 10.

Målet prövades i kammare och i en dom den 10 juni 2003 fann Europadomstolen med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 10, se nr 6/03. Domstolen fann därvid i huvudsak att de fällande domarna innebar ett ingrepp i yttrandefriheten men att detta inte var oproportionerligt i förhållande till det legitima syftet att skydda RM:s privat- och familjeliv och domarkårens  anseende.

Europadomstolen framhöll nu att den aktuella tidningsartikeln var ett bidrag till en debatt av intres-se i det lokala samhället och som CM varit berättigade att föra till allmänhetens kännedom. Uttalandena om RM hade innehållit påståenden om att hon medverkat till olagliga kontrakt och tagit mutor och hade framställts för läsarna på sådant sätt att det framstod som att RM hade handlat på ett ohederligt sätt och i sitt eget intresse. Påståendena hade sannolikt gett läsarna det intrycket att det ”bedrägeri” och ”mottagande av mutor” som RM och den förre borgmästaren anklagades för var fastslagna och ostridiga förhållanden. Domstolen erinrade om att även om pressen har en skyldighet att informera allmänheten om förmodade missförhållanden hänförliga till valda representanter och offentliga tjänstemän så var journalisterna också skyldiga att ha tillräckligt stöd av faktiska förhållanden när de anklagade enskilda individer och angav deras namn och ställning. De var också enligt journalistetiska regler skyldiga att förmedla tillförlitliga och riktiga uppgifter. Så hade inte varit fallet med den aktuella artikeln. Domstolen konstaterade att de rumänska myndigheterna varit berät-tigade att anse det nödvändigt att begränsa CM:s yttrandefrihet och att de fällande domarna svarade mot ett tvingande samhällsbehov.  Domstolen fann emellertid att de utdömda påföljderna var mycket stränga. Staten borde undvika åtgärder som kunde avhålla media från att fullgöra sin uppgift att uppmärksamma allmänheten på uppenbart maktmissbruk. Att döma ut fängelsestraff för ett tryckfrihetsbrott kunde endast i synnerliga undantagsfall vara förenligt med journalisters yttrandefrihet och särskilt om andra grundläggande rättigheter hade utsatts för allvarliga kränkningar, t.ex. när det gällde hatfulla tal eller uppmaningar att använda våld. Vidare hade beslutet att frånta CM rätten att utöva vissa civila rättigheter varit särskilt olämpligt och kunde inte anses berättigat av arten av det brott de fällts för. När det gällde förbudet för CM att arbeta som journalister under ett år hade detta varit särskilt allvarligt och kunde inte under några förhållanden anses motiverat av enbart risken att nya brott skulle begås. Domstolen fann därför att även om ingreppet i CM:s yttrandefrihet varit be-rättigat så hade det utdömda straffet och de därtill kopplade förbuden varit uppenbart oproportioner-liga till art och omfattning och i förhållande till det legitima syftet. Domstolen fann därför enhäl-ligt att det skett en kränkning av artikel 10.

Skiljaktig motivering och delvis skiljaktig mening
Den portugisiske domaren Cabral Barreto, med vilken den tyske domaren Ress och den rumänske domaren Birsan instämde, lämnade en skiljaktig motivering som är fogad till domen. De ansåg att det avgörande för att domstolen skulle kunna pröva målet i sin helhet var att M  i efterhand bekräf-tat C:s begäran om prövning i stor sammansättning. Om så inte hade skett kunde domstolen endast ha prövat målet så vitt gällde C, vilken varit den som begärt att målet skulle hänskjutas till prövning i stor sammansättning och som vid det tillfället inte hade representerat M. Därmed skulle kammarens dom i fråga om M ha stått fast. Risken för att domstolen i fråga om de två sökandena således skulle ha meddelat två skilda beslut ändrade inte den bedömningen.

Den franske domaren Costa var delvis skiljaktig i ersättningsfrågan och ansåg att domstolens beslut innebar att CM endast vunnit en Pyrrusseger.

HÄNVISNINGAR
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25 
Von Hannover ./. Tyskland, dom 2004-06-24 (jfr nr 7/04)  
Stubbings m.fl. ./. U K, dom 1996-10-22
Goodwin ./. U K, dom 1996-03-27
Bladet Tromsø o. Stensaas ./. Norge, dom (GC) 1999-05-20
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Colombani m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-06-25 (jfr nr 7/02)
Harlanova ./. Lettland, beslut 2003-04-03  
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
Lesník ./. Slovakien, dom 2003-03-11 (jfr nr 3/03)
Vides Aizsardzibas Klubs ./. Lettland, dom 2004-05-27 (jfr nr 6/04) 
Radio France m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-03-30 (jfr nr 4/04)
McVicar ./. U K, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02) 
Roemen o. Schmit ./. Luxembourg, dom 2003-02-25 (jfr nr 3/03)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Skalka ./. Polen, dom 2003-05-27 (jfr nr 6/03)
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Elci m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)
Feridun Yazar ./. Turkiet, dom 2004-09-23
Sürek o. Özdemir ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08 
Sabou o. Pircalab ./. Rumänien, dom 2004-09-28 (jfr nr 9/04) 


Pedersen och Baadsgaard mot Danmark
(Ansökan nr 49017/99, dom den 17 december 2004)

Domstolen fastställer dom av kammare innebärande att det med hänsyn till målets svårighetsgrad inte skett någon kränkning av rätten till prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 samt att fällande dom mot journalister inte var oproportionerlig i förhållande till ingreppets legitima syfte och att det därför inte heller skett någon kränkning av artikel 10.

Omständigheterna i målet kan sammanfattas som följer. Jämför referatet i nr 7/03 av kammarens dom den 19 juni 2003, vari Europadomstolen fann att det inte skett någon kränkning av vare sig artikel 6.1 eller artikel 10.

Pedersen, P, och Baadsgaard, B, var journalister vid Danmarks radio, en av de två rikskanalerna för TV i Danmark. De gjorde ett program om en mordrättegång där en man, X, dömts till 12 års fängelse för mord på sin hustru. Programmen sändes den 17 september 1990 och den 22 april 1991. I programmen kritiserade de polisens i Fredrikshamn sätt att sköta utredningen. I det andra programmet intervjuade B ett vittne, en taxichaufför, och ställde bl.a. följande frågor: "Varför försvann den vä-sentligaste delen av taxichaufförens vittnesmål och vilken person hos polisen eller åklagarmyndigheten skall bära ansvaret för det?" …Var det kommissarie Y som beslöt att rapporten inte skulle tillföras akten? Eller undanhöll han och chefsinspektören vittnesmålet från försvaret, domarna och juryn?" Kommissarie Y och chefsinspektören var namngivna och deras fotografier visades i pro-grammet. Kommissarien anmälde i maj 1991 P och B samt TV-bolaget till polisen för förtal. Den 29 november 1991 beslöts att målet avseende mordet skulle återupptas. Till följd av TV-programmen gjordes en undersökning av polisens utredning. Resultatet blev  att det konstaterades att polisen inte följt föreskrifterna om att ett vittne skall ges möjlighet att läsa sin utsaga. Svaranden i mordrät-tegången frikändes i april 1992 efter en ny rättegång. P och B anklagades formellt för förtal i januari 1993. De fälldes i september 1995 men något straff dömdes inte ut. Såväl P och B som åklagaren överklagade. I mars 1997 fastställde Vestre Landsret de fällande domarna och P och B ådömdes vardera 20 dagsböter à 400 DKK samt ålades att betala kommissarien 75 000 DKK i skadestånd. I Højesteret fastställdes domarna men skadeståndet höjdes till 100 000 DKK. - I Europadomstolen  klagade P och B på att brottmålet mot dem inte prövats inom rimlig tid i strid med artikel 6.1. De hävdade vidare att de fällande domarna innebar ett ingrepp i deras skyldighet som journalister att spela den viktiga rollen som "allmänhetens vakthund" i ett demokratiskt samhälle och att de stod i strid med artikel 10.

Europadomstolen i stor sammansättning fann att  den tid - fem år, nio månader och nio dagar - som det nationella förfarandet tagit med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad och de inblan-dades agerande inte var oskälig. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att P och B inte hade fällts för att ha uppmärksammat allmänheten på eventuella felaktigheter i polisens brottsutredning eller för att ha kritiserat polisens eller vissa namngivna polismäns handlande och inte heller för att ha rapporterat om taxiförarens uttalanden. Detta var legitima frågor av allmänt intresse. I stället hade P och B fällts för att ha framfört allvarli-ga anklagelser om att den namngivne kommissarien Y hade begått brott under utredningen mot X genom att undanhålla viktig bevisning i mordfallet. P och B hade presenterat frågorna på ett sådant sätt att tittarna getts intrycket att det var ett faktum att taxiföraren gett den förklaring hon hävdade att hon lämnat 1981och att polisen således haft tillgång till denna förklaring redan 1981 samt att denna rapport hade undanhållits. P och B hade gett tittarna endast två alternativ, antingen att undanhållandet av viktiga bevis hade beslutats av kommissarie Y ensam eller av honom och chefsinspektören tillsammans. Av båda alternativen följde att kommissarie Y varit inblandad och att han begått ett allvarligt brott. P och B hade inte begränsat sig till att hänvisa till taxiförarens vittnesmål och värdera detta. Anklagelsen mot kommissarie Y innebar påståenden som måste bevisas och P och B hade inte bemödat sig att lägga fram något stöd för sitt påstående och sanningshalten därav hade inte bevisats. P och B hade dragit sina egna slutsatser av vittnenas uttalanden, särskilt taxiförarens. Anklagelserna mot kommissarie Y var mycket allvarliga och skulle om de varit sanna ha lett till att han åtalats för ett brott som maximalt kunde ge nio års fängelse. Genom påståendena rubbades inte bara allmänhetens förtroende för Y utan de innebar också att det helt bortsågs från hans rätt att betraktas som oskyldig till dess han bevisats vara skyldig enligt lag. P och B hade förlitat sig enbart på ett vittne, dvs. taxiföraren. Trots att hon trädde fram först nio år efter det att den aktuella händelsen inträffat kollade P och B inte hennes tidsuppgifter. De hade fått tillgång till en polisrapport vari taxiförarens uttalanden om vad hon såg den 12 december 1981 och den visade inga tecken på att något raderats bort. Det fanns inte heller något som tydde på att det skulle ha funnits en annan rap-port om taxiförarens uttalanden som undanhållits. Trots att det funnits ett formellt fel i utredningen hade det inte kunnat fastslås att taxiföraren, när hon hördes i december 1981, hade påstått att hon sett X dagen för mordet eller att det funnits en rapport med sådant innehåll eller att den rapport som fanns inte innehöll hela hennes utsaga eller att någon vid Fredrikshamnspolisen undanhållit någon bevisning i målet mot X. Det formella fel som gjorts i utredningen kunde inte varken i sig eller sammantaget med taxiförarens uttalande utgöra tillräcklig grund för P:s och B:s anklagelser mot kommissarie Y. Domstolen fann inte anledning att gå ifrån Højesterets bedömning att P och B sak-nat tillräcklig grund för sitt påstående att den namngivne kommissarie Y avsiktligt hade undanhållit bevisning i mordfallet. De nationella myndigheterna hade därför haft rätt att anse att det funnits ett tvingande samhälleligt intresse att agera. Europadomstolen kunde med hänsyn till omständigheterna inte heller finna att de utdömda straffen var för stränga. De fällande domarna och de utdömda straffen var därför inte oproportionerliga i förhållande till det legitima syftet. Ingreppet i journalisternas yttrandefrihet kunde rimligen anses som nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rykten och rättigheter. Domstolen fann därför med nio röster mot åtta att det inte skett någon kränkning av artikel 10.

Skiljaktiga meningar
I en gemensam delvis skiljaktig mening anförde den grekiske domaren Rozakis, den turkiske doma-ren Türmen, den slovakiska domaren Stráznická, den rumänske domaren Bîrsan, den andorranske domaren Casadevall, den slovenske domaren Zupancic, den estniske domaren Maruste och den azerbaijanske domaren Hajiyev i korthet följande. De ansåg att det skett en kränkning av artikel 10 och att deras uppfattning hade stöd i omständigheterna i målet särskilt det förhållandet att X frigivits efter nära tio år i fängelse på grund av en påstådd felaktighet i det danska rättssystemet. De frågor som P och B ställt i anslutning till intervjun med taxiföraren gav möjligheter till en rad svar på kritiken av den utredning som polisen gjort under kommissariens ansvar. Frågan om varför taxiföra-rens uttalande inte fanns i akten och de ansvarigas identitet var frågor som lämnades öppna för TV-tittarna att finna svar på själva. En noggrann genomgång av de frågor som uppkom efter intervjun stöder deras uppfattning att:
a) journalisterna innan de framförde sina frågeställningar hade varnat tittarna för att detta just var frågor som de inte hade några svar på,
b) P och B väckte vidsträckta och logiska frågor för att täcka alla tänkbara förklaringar till varför vittnets utsaga inte fanns i akten och de gav det alternativet att två poliser var ansvariga även om detta enligt polisens uppgifter inte var troligt,
c) P och B hänvisade till möjligheten att kommissarien hade beslutat att inte ta med vittnets utsaga i akten och att de uttryckt tvivel om kommissarien hade gjort en riktig bedömning av betydelsen av taxiförarens vittnesmål, utan att anklaga honom för att ha handlat i strid med strafflagen,
d) det var först sedan de tagit upp dessa frågor som journalisterna gick in på detaljer och uttalat anklagade de två poliserna, dock endast som en möjlighet bland andra som tittarna gavs möjlighet att själva avgöra.

Eftersom de ställda frågorna framfördes som möjligheter, värdeomdömen eller provokativa hypoteser kunde de skiljaktiga inte instämma med majoriteten i att de innebar att kommissarien anklaga-des för att ha begått ett brott. Även om så varit fallet kunde P och B, i sin egenskap av undersökande journalister som rapporterade om en fråga av stort allmänt intresse och som uppmärksammade allmänheten på ett eventuellt fel i rättssystemet, inte förväntas styrka sina påståenden bortom rimligt tvivel. Mot bakgrund av omständigheterna i målet hade P och B när det andra programmet sän-des tillräckligt underlag för att tro på taxiförarens version och för att tro att polisrapporten inte inne-höll hela hennes utsaga eller att det funnits ytterligare en rapport. Dessutom bör man beakta att pro-grammet kan ha spelat en roll för beslutet att återuppta målet och det förhållandet att X faktiskt frikändes. Detta bekräftar åtminstone TV-programmets stora allmänintresse och dess syfte att upplysa allmänheten om ett eventuellt justitiemord. Som framgår av domen får offentliga tjänstemän precis som politiker tåla mer kritik än privatpersoner. De skiljaktiga kan gå med på att offentliga tjänste-män inte skall bedömas på precis samma sätt som politiker, men den utsatta ställning polisen har, som många gånger är avgörande för samhällets frihet, säkerhet och välbefinnande, försätter polismän i en känslig ställning mellan å ena sidan deras skyldighet att utöva statsmakten och å den andra sidan enskildas rätt att skyddas mot polisövergrepp. Det är därför uppenbart att kommissarien som chefstjänsteman och chef för den enhet som utförde den utredning som ledde till den fällande do-men mot X, vilken senare upphävdes, måste godta att hans handlande och underlåtenhet blir föremål för en ingående granskning. De danska myndigheternas skäl för ingreppet i journalisternas ytt-randefrihet var därför inte tillräckliga för att ingreppet skulle kunna anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Hozee ./. Nederländerna, dom 1998-05-22 
Pélissier o. Sassi ./. Frankrike, dom (GC) 1999-03-25
Humen ./. Polen, dom 1999-10-15 
Capuano ./. Italien, dom 1987-06-25 
Artikel 10
Perna ./. Italien, dom (GC) 2003-05-06 (jfr nr 5/03)
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17 
Fressoz o. Roire ./. Frankrike, dom (GC) 1999-01-21
News Verlags GmbH & CoKG ./. Österrike, dom 2000-01-11
Chauvy m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-06-29 (jfr nr 7/04)
Zana ./. Turkiet, dom 1997-11-25
Jersild ./. Danmark, dom 1994-09-23
Janowski ./. Polen, dom (GC) 1999-01-21
Nilsen o. Johnsen ./. Norge, dom (GC) 1999-11-25
De Haes o. Gijsels ./. Belgien, dom 1997-02-24 
Thorgeir Thorgeirson ./. Island, dom 1992-06-25
Bladet Tromsø o. Steensaas ./. Norge, dom (GC)  1999-05-20
Prager o. Oberschlick ./. Österrike, dom 1995-04-26
Thoma ./. Luxemburg, dom 2001-03-29
Lingens ./. Österrike, dom 1986-07-08
Oberschlick ./. Österrike (nr 1), dom 1991-05-23
Oberschlick ./. Österrike (nr 2), dom 1997-07-01  
Jerusalem ./. Österrike, dom 2001-02-27
McVicar ./. U K, dom 2002-05-07 (jfr nr 5/02)
Worm ./. Österrike, dom 1997-08-29 
Du Roy o. Malaurie ./. Frankrike, dom 2000-10-03
Lesnik ./. Slovakien, dom 2003-03-11 (jfr. nr. 3/03)
Ceylan ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Tammer ./. Estland, dom 2001-02-06
Wille ./. Liechtenstein, dom (GC) 1999-10-28
Nikula ./. Finland, dom 2002-03-21 (jfr nr 4/02)
Elci m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-13 (jfr nr 10/03)


Makaratzis mot Grekland
(Ansökan nr 50385/99, dom den 20 december 2004)

När det saknades tillräcklig lagreglering av polisens användning av skjutvapen hade svarandestaten inte uppfyllt sina positiva skyldigheter och det skedde därför en kränkning av artikel 2.

Den 13 september 1995 försökte polisen stoppa Makaratzis, M, sedan han kört mot rött ljus i centrala Aten. M stannade inte utan accelererade och han förföljdes av poliser i bilar och på motorcyklar. M:s bil kolliderade med flera andra fordon och två andra förare skadades. Sedan M brutit igenom flera vägspärrar började polisen skjuta mot hans bil. Till slut stannade M bilen vid en bensinstation men han låste dörrarna och vägrade att komma ut. Polisen fortsatte att skjuta – enligt M på hans bil och enligt regeringen i luften. Slutligen lyckades en polis bryta sig in i bilen och M arresterades. Han kördes omedelbart till sjukhus där han fick stanna nio dagar p.g.a. skador på bl.a. höger arm, höger fot och höger sida av bröstkorgen. M hävdade att han blev skjuten i fotsulan när han drogs ut ur bilen. Hans mentala hälsa har försämrats avsevärt efter händelsen. Några av poliserna lämnade platsen utan att avslöja vare sig sin identitet eller nödvändiga uppgifter om de vapen som använts. Åklagaren inledde ett rättsligt förfarande mot sju poliser men de frikändes alla. Eftersom inte alla poliser som varit inblandade kunnat identifieras, kunde domstolen inte bortom rimligt tvivel fastslå att de sju poliser som anklagats var just de som hade skjutit mot M. – I Europadomstolen åberopade M artiklarna 2, 3 och 13 och klagade över att poliserna använt onödigt mycket våld mot honom och därmed utsatt hans liv för fara. Han klagade också över att det inte gjorts en tillräckligt noggrann utredning av det inträffade.

Europadomstolen fann inledningsvis att M utsatts för ett handlande som till sin natur var sådant att hans liv sattes i fara och att artikel 2 därför var tillämplig. Grekland hade visserligen under 2003 antagit en ny lag som reglerade polisens användning av skjutvapen men vid den i målet aktuella tidpunkten gällde en lagstiftning som härrörde från andra världskriget då Grekland var ockuperat av tyskarna. Mot bakgrund av M:s brottsliga beteende och det politiska klimatet med terroristangrepp på utländska intressen godtog domstolen att användandet av våld mot M hade sin grund i den då gällande uppfattningen. Domstolen häpnade emellertid över det kaotiska sätt som polisen hade an-vänt skjutvapnen på. Även om polisen inte haft möjlighet att på stället utvärdera situationen från  alla synvinklar och noggrant organisera sin insats berodde det förhållandet att situationen urartade väsentligen på att varken enskilda polismän eller förföljandet av M sett som en samlad polisopera-tion hade haft tillräckligt stöd i inhemsk lagstiftning eller praxis. Användandet av vapen reglerades fortfarande i den obsoleta lagen och de enskilda polismännen hade fått handla på eget ansvar och fått ta oövervägda beslut, vilket troligen inte skulle varit fallet om de hade fått tillräcklig träning och instruktioner. De grekiska myndigheterna hade brustit när det gällde att uppfylla sina positiva skyl-digheter att anta lämplig lagstiftning och administrativa regler och hade inte gjort allt som kunde ha förväntats av dem. Domstolen fann därför med tolv röster mot fem att det i detta hänseende  skett en kränkning av artikel 2. Domstolen fann vidare enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 med avseende på att utredningen av det inträffade varit bristfällig. Domstolen fann med femton röster mot två att det inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt artikel 3 och med sexton röster mot en att ingen fråga uppkom att pröva enligt artikel 13.

Skiljaktiga meningar och motiveringar
En gemensam skiljaktig motivering har lämnats av den franske domaren Costa, den brittiske domaren Bratza, den danske domaren Lorenzen och den kroatiska domaren Vajic.

En gemensam delvis skiljaktig mening har lämnats av den schweiziske domaren presidenten Wild-haber, den ryske domaren Kovler och domaren Mularoni från San Marino.

En likaledes gemensam delvis skiljaktig mening har lämnats av domaren Tsatsa-Nikolovska från Forna Jugoslavien och  den slovakiska domaren Stráznicka.

HÄNVISNINGAR
Fastställande av fakta
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22 
Artikel 2, tillämplighet
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27   
Osman ./. U K, dom 1998-10-28  
Yasa ./. Turkiet, dom 1998-09-02  
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09  
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)  
Artikel 2, positiva skyldigheter
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18   
Salman./. Turkiet, dom (GC)  2000-06-27   
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27 
Kiliç ./. Turkiet, dom 2000-03-28   
Hilda Hafsteinsdóttir ./. Island, dom 2004-06-08 (jfr nr 6/04)  
Rehbock ./. Slovenien, dom 2000-11-28   
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28   
Artikel 2, bristande utredning
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08   
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)  
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04 


ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Busuioc ./. Moldavien, 2004-12-21 (ingen kränkning)
Halis ./. Turkiet, 2005-01-11; även artikel 6.1, icke oberoende säkerhetsdomstol
Dagtekin ./. Turkiet, 2005-01-13

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04 och 11/04.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Vural ./. Turkiet, 2004-12-21
Metin Yilmaz ./. Turkiet, 2004-12-22
Sehmus Aydin ./. Turkiet, 2004-12-22
Halis ./. Turkiet, 2005-01-11; även artikel 10, se ovan
Tekin och Tastan ./. Turkiet, 2005-01-11

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04 och 11/04.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i fransk kassationsdomstol
Cossec ./. Frankrike, 2004-12-14; artikel 6.1
Nesme ./. Frankrike, 2004-12-14; artikel 6.1
Pause ./. Frankrike, 2004-12-14; artikel 6.1
Lebègue ./. Frankrike, 2004-12-22; artikel 6.1

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04 och 11/04.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Derkach o. Palek ./. Ukraina, 2004-12-21; artikel 6.1, även artikel 1 i protokoll nr 1
Dubenko ,/, Ukraina, 2005-01-11; artikel 6.1, även artikel 1 i protokoll nr 1
Gizzatova./. Ryssland, 2005-01-13; artikel 6.1, även artikel 1 i protokoll nr 1

Se liknande mål i nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04 och 11/04.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
Ceyhan Demir m.fl. ./. Turkiet, 2005-01-13

Se liknande domar i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04 och 11/04.

Äganderätt till förstatligad egendom i Rumänien m.fl. länder/Upphävande av lagakraftvunnen dom
Androne ./. Rumänien, 2004-12-22; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1

Se bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04 och 10/04.


"SKÄLIG TID"

Under perioden den 14 december 2004 - den 13 januari 2005 har domstolen avgjort flera mål avse-ende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 14, 16, 21 och 22 december 2004  samt den 11 och 13 januari  2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhets-kraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 21 och den 22 december 2004.

ARTIKEL 6.1
14 december
Becvár o. Becvárová ./. Tjeckien (58358/00) skadestånd
Mlynarczyk ./. Polen (51768/99) admissibility
16 december
Mascolo ./. Italien (68792/01) avsaknad av polishjälp för vräkning; även artikel 1 i protokoll nr 1
21 december
Centrum stavebniho inzenýrstvi, a.s. ./. Tjeckien (65189/01)
Skodáková ./. Tjeckien (71551/01)
Danczak ./. Polen (57468/00)
Wojtkiewicz ./. Polen (45211/99)
Zarjewska ./. Polen (48114/99)
Ormanci m.fl. ./. Turkiet (43647/98)
22 december
Stoeterij Zangersheide N.V. m. fl. ./. Belgien (47295/99)
Karin Hannak ./. Österrike (70883/01) brottmål
Iliev ./. Bulgarien (48870/99) brottmål
Mitev ./. Bulgarien (40063/98) brottmål; även artikel 5.1, 5.3, 5.4, 5.5 och 13
11 januari 2005
Molin Insaat ./. Turkiet (38424/97) även artikel 1 i protokoll nr 1
13 januari
Jelavic-Mitrovic ./. Kroatien (9591/02)
Rash ./. Ryssland (28954/02)
Camasso ./. Kroatien (15733/02) brottmål

ARTIKEL 5.3
21 december
Talat Tepe ./. Turkiet (31247/96); även artikel 3, 5.1, 5.4, 13 och 14
22 december
Mitev ./. Bulgarien (40063/98) brottmål; även artikel 5.1, 5.4, 5.5, 6.1 och 13

ARTIKEL 5.4
21 december
Talat Tepe ./. Turkiet (31247/96); även artikel 3, 5.1, 5.3, 13 och 14
22 december
Mitev ./. Bulgarien (40063/98) brottmål; även artikel 5.1, 5.3, 5.5, 6.1 och 13

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.




Senast ändrad: 2011-04-12