JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 3 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 22 februari - den 17 mars 2005. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

Domstolen meddelade den 24 februari tre domar som kommer att refereras i nästkommande nummer. Målen är Khashiyev och Akayeva mot Ryssland (57942/00 och 57945/00), Isayeva, Yusupova och Bazayeva mot Ryssland (57947/00, 57948/00 och 57949/00) och Isayeva mot Ryssland (57950/00). Målen avser klagomål enligt artiklarna 2, 3 och 13 avseende den ryska arméns agerande i Tjetjenien.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

White mot Sverige, beslut 2005-01-11
Beslut att förklara klagomålet delvis inadmissible och att kommunicera frågan om påstådd kränkning av artikel 8 med regeringen.

Domar mot andra länder

Hutten-Czapska mot Polen, 2005-02-22
I pilotmål om hyresregleringen i Polen, enligt vilken en hyresvärd inte kunde få täckning för sina underhållskostnader, fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Novoseletskiy mot Ryssland, 2005-02-22
Statlig arbetsgivare, som för obegränsad tid upplåtit lägenhet till anställd upphävde detta beslut och lät annan anställd ta över lägenheten och underlät vidare att utreda försvinnandet av den förstes tillhörigheter, kränkte artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Veselinski mot Makedonien, 2005-02-24
Djidrovski mot Makedonien, 2005-02-24
När den högsta domstolen ogiltigförklarade förmånliga villkor för lägenhetsförvärv kunde förvärvarna utsättas för krav och det skedde därför en kränkning av deras rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Stift mot Belgien, 2005-02-24
Vägran att låta anklagad företrädas av sin försvarare samt krav på att han skulle inställa sig i fängelse för att få klaga till kassationsdomstol kränkte artikel 6.1 och 3 c).

Jankauskas mot Litauen, 2005-02-24
Censur av fånges post hade inte visats nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det hade därför skett en kränkning av artikel 8.

Budmet Sp. z.o.o. mot Polen, 2005-03-01
Att bolag, som genom annat bolag förvärvat vissa civilrättsliga rättigheter, inte tilläts vara part i ett förvaltningsförfarande mellan staten och ett statsägt bolag i konkurs kränkte inte artikel 6.1.

Linnekogel mot Schweiz, 2005-03-01
När klagomål avseende beslag av paket från utlandet endast prövades av förvaltningsmyndigheter kränktes artikel 6.1.

Beet m.fl. mot U K, 2005-03-01
Lloyd m.fl. mot U K, 2005-03-01
Dom på fängelse för obetalda skatter och böter utan att svaranden kunnat få rättshjälp eller biträde kränkte artiklarna 5.1 samt 6.1 och 3 c). När det saknades laglig möjlighet att i nationell domstol få skadestånd för en sådan kränkning kränktes även artikel 5.5.

Brudnicka m.fl. mot Polen, 2005-03-03Sjörättsdomstol, där president och vicepresident utsågs och avsattes av justitieministern i samråd med marinministern, var inte oberoende och opartisk och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Soudek mot Tjeckien, 2005-03-15Strikt tolkning av formell bestämmelse om klagofrist skadade rätten till domstolsprövning och kränkte därför artikel 6.1.

Yakovlev ./. Ryssland, 2005-03-15Kallelse till förhandling sändes ut för sent och nådde inte parten förrän fyra dagar efter det att förhandlingen ägt rum och kränkte därför artikel 6.1.

Bubbins mot U K, 2005-03-17Dödande skott och utredningen därav kränkte inte artikel 2, medan avsaknaden av möjlighet att få skadestånd kränkte artikel 13.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under januari månad 43 domar. 42 ansökningar förklarades admissible, 2 142 för inadmissible och 35 avskrevs. 159 ansökningar kommunicerades.

Domstolen har den 9 mars förklarat två mål mot Polen avseende frågan om domstolsprövning inom skälig tid för inadmissible på grund av att de klagande inte lämnat in ansökningar enligt en ny lag, vilket kunde ha försett dem med ett effektivt rättsmedel. Det finns hundratals andra klagande till Europadomstolen i samma situation och de har nu fått ytterligare litet tid på sig, till den 17 mars, för att ansöka hos polska domstolar enligt den nya lagen som infördes den 17 september 2004. Denna lag är resultatet av domstolens dom i målet Kudla mot Polen (ansökan nr 30210/96) som meddelades den 26 oktober 2000 av domstolen i stor kammare. I den domen förklarade domstolen att avsaknaden av ett effektivt rättsmedel för en kränkning av rätten till domstolsprövning inom skälig tid i sig stred mot artikel 13. Domstolen skall inom den närmaste tiden pröva ytterligare två pilotfall rörande den aktuella frågan.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

White mot Sverige
(Ansökan nr 42435/02, beslut 2005-01-11)
Beslutet finns endast på engelska.

Beslut att förklara klagomålet delvis inadmissble och att kommunicera frågan om påstådd kränkning av artikel 8 med regeringen.

White, W, utpekades i september och oktober 1996 i ett antal artiklar i Expressen och Aftonbladet som Olof Palmes mördare. W stämde tidningarnas ansvariga utgivare och hävdade att de var ansvariga för grovt förtal. Han väckte också talan om skadestånd. Tingsrätten höll en muntlig förberedelse i februari 1999 och en muntlig huvudförhandling i början av år 2000. Flera vittnen hördes. Tingsrätten ställde 66 frågor till de nio juryledamöterna avseende artiklarna publicerade i Expressen och 76 frågor avseende Aftonbladets artiklar avseende om de angivna uttalandena innebar förtal. Juryn besvarade alla utom sex frågor nekande. I de sex övriga frågorna fann juryn att artiklarna innebar förtal av normalgraden. Tingsrätten frikände de tilltalade genom en dom den 24 februari 2000. Rätten fann att alla de sex artikelavsnitten i fråga visserligen pekade ut W som kriminell eller med en klandervärd livsstil men fann, med hänsyn till det stora allmänintresset och det förhållandet att W inte hade några sociala band i Sverige och därför inte kunde förväntas bli skadad genom publiceringen, att det varit berättigat att publicera de aktuella uttalandena och bilderna. Rätten fann vidare att tidningarna hade haft grundad anledning att publicera uppgifterna och beaktade därvid hur och från vem man fått uppgifterna och att tidningarna haft begränsade möjligheter att kontrollera sanningshalten i dem. W överklagade men Svea hovrätt fastställde i februari 2002 tingsrättens dom. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. – I Europadomstolen klagade W över att han inte fått en förhandling inom skälig tid. Han åberopade i den delen artikel 5. Han åberopade vidare artikel 6 och hävdade att han inte ansetts som oskyldig eftersom de svenska domstolarna underlåtit att fälla de ansvariga utgivarna för förtal. Slutligen klagade W över att hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv enligt artikel 8 hade kränkts, eftersom domstolarna inte förmått ge honom tillräckligt skydd.

Europadomstolen fann att artikel 6.1 var tillämplig på det enskilda åtalet och skadeståndstalan. Enligt W hade talan väckts i september 1998 och målet hade avslutats i maj 2002 när Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. Målet hade således pågått omkring tre år och åtta månader. Målet hade prövats i tre instanser. I de två lägre instanserna, vilka gjort fullständiga sakprövningar i målet, hade det hållits muntliga förhandlingar där flera vittnen hörts. Frågan i målet hade varit av viss svårighetsgrad. Mot den bakgrunden fann domstolen att varken den totala längden eller någon särskild period av förfarandet varit oskäligt utdragen. Klagomålet i den delen måste därför avvisas i enlighet med artikel 35.3 och 4 som uppenbart ogrundat.

När det gällde oskuldspresumtionen erinrade domstolen om att W inte stått anklagad för något brott i det aktuella förfarandet utan att de ifrågavarande utgivarna stått till svars för anklagelser från W. Detta utesluter emellertid inte möjligheten av att domstolarna kan ha gjort uttalanden som innebär att W varit skyldig till brott men enbart det förhållandet att de frikänt de anklagade utgivarna kan inte leda till den slutsatsen. Domstolarna hade haft till uppgift att bedöma de uppgifter som tidningarna lämnat men ingen av dem hade påstått att uppgifterna var riktiga, dvs. att W faktiskt hade begått de påstådda brotten. Hovrätten hade t.o.m. påpekat att utgivarna hade bevisbördan för sina påståenden och att de inte förmått visa att uppgifterna var riktiga. I stället hade domstolarna funnit att det funnits en rimlig grund för de påståenden som gjorts i artiklarna och de hade då beaktat vilken typ av källor som tidningarna haft och journalisternas försök att kontrollera uppgifterna. Det fanns ingenting i de svenska domstolarnas domar som innebar att man funnit W skyldig. Klagomålet var därför i denna del uppenbart ogrundat och skulle avvisas i enlighet med artikel 35.3 och 4.

När det slutligen gällde W:s klagomål med avseende på artikel 8 på grund av att de svenska domstolarna inte förmått skydda hans namn och rykte fann domstolen att den på grundval av handlingarna i akten inte kunde avgöra frågan om admissibility och att det därför var nödvändigt att underrätta svarandestaten om klagomålet i enlighet med artikel 54.2 b) i domstolens rättegångsregler. En majoritet av domstolen vilandeförklarade därför klagomålet i denna del och förklarade klagomålen i övrigt för inadmissible.

HÄNVISNING
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Hutten-Czapska mot Polen
(Ansökan nr 35014/97, dom den 22 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

I pilotmål om hyresregleringen i Polen, enligt vilken en hyresvärd inte kunde få täckning för sina underhållskostnader, fann domstolen att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Hutten-Czapska, HC, är en fransk medborgare av polskt ursprung som äger ett hus och en tomt i Polen. Hon är en av omkring 100 000 polska hyresvärdar som drabbats av det restriktiva kontrollsystemet för hyressättning. Ca 600 000 - 900 000 hyresgäster beräknas ha dragit nytta av de ifrågasatta bestämmelserna. Systemet, som inrättades av den tidigare kommunistregimen, innebar kraftiga begränsningar av hyresvärdarnas rättigheter, särskilt genom att det sattes ett tak för hyrorna som var så lågt att fastighetsägarna inte fick täckning för sina underhållskostnader och ännu mindre kunde få någon förtjänst. HC:s fastighet användes under andra världskriget av den tyska armén och därefter av den Röda armén. I maj 1945 tilldelades AZ en del av huset. En månad senare beslöt tingsrätten i Gdynia att huset skulle återlämnas till HC:s föräldrar. Dessa påbörjade en renovering av huset men ålades kort därefter att lämna huset. AZ flyttade in i oktober 1945. Huset sattes under statlig förvaltning enligt en förordning som gav polska myndigheter rätt att tilldela särskilda hyresgäster lägenheter i privatägda hus. HC:s föräldrar försökte förgäves att återfå sin egendom. Nya bestämmelser om den statliga förvaltningen av fastigheter trädde i kraft 1974 och i juli 1975 beslöt borgmästaren i Gdynia att ge WP tillstånd att byta sin lägenhet mot den som låg på bottenvåningen i HC:s hus. Beslutet undertecknades av en tjänsteman som var underställd WP. HC försökte få detta beslut ogiltigförklarat men lyckades bara få en förklaring om att beslutet fattats i strid med lagen. Enligt ett domstolsbeslut i september 1990 ärvde HC sina föräldrars egendom och i juli 1991 övertog hon förvaltningen av fastigheten. Hon förde härefter utan framgång flera processer för att få hyresgästerna flyttade. Under 1994 infördes ett hyreskontrollsystem för privatägda fastigheter som å ena sidan innebar att hyresvärdarna var skyldiga att utföra kostsamma underhållsarbeten och å andra sidan hindrade dem från att ta ut hyror som täckte dessa kostnader. Hyrorna beräknades täcka endast 60 % av underhållskostnaderna. Samtidigt infördes stränga begränsningar av möjligheten att säga upp ett hyresförhållande. År 2001 infördes en ny lag som var avsedd att förbättra förhållandena och som innebar ett nytt sätt att begränsa hyreshöjningar. Det blev därigenom omöjligt att fastställa en hyresnivå som översteg 3 % av egendomens återuppbyggnadsvärde, vilket i HC:s fall motsvarade 316 EUR. Den polska konstitutionsdomstolen fann att hyresbegränsningssystemet enligt såväl 1994 års lag som enligt lagen från 2001var oförenligt med konstitutionen och att det hade lagt en alltför tung börda på hyresvärdarna. Bestämmelserna i fråga upphävdes. Från den 10 oktober 2000 till den 31 december 2004 kunde HC höja den hyra hon tog ut med ca 10 % till ungefär 1.27 EUR per kvm. I januari 2005 trädde nya bestämmelser i kraft som för första gången tillät att hyror som översteg 3 % av återuppbyggnadsvärdet för fastigheten höjdes, dock inte med mer 10 % per år. - I Europadomstolen klagade HC över att hon inte kunnat få förfoga över eller använda sin egendom eller ta ut en tillräcklig hyra. Hon åberopade artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen erinrade om att den endast kan pröva aktuella lagar eller beslut fr.o.m. den 10 oktober 1994 då Polen ratificerade tilläggsprotokoll nr 1. Domstolen konstaterade att det polska hyresbegränsningssystemet hade sitt ursprung i bristen på bostäder, den ringa tillgången på hyreslägenheter och de höga kostnaderna för att förvärva en lägenhet. Det syftade till att skydda hyresgästerna och särskilt sådana med svag ekonomi samt till att i den samhällsomdaning som följde på kommunistregimens fall gradvis avveckla statligt bestämda hyror och övergå till avtalade hyror. Mot den bakgrunden fann domstolen att lagstiftningen i fråga hade ett legitimt syfte i samhällets intresse. Bedömningen av det intrång som det ifrågasatta hyresbegränsningssystemet medförde i HC:s rätt till respekt för sin egendom omfattade tre skilda lagar: 1994 års lag, 2001 års lag och lagändringarna 2004.

När det gällde 1994 års lag fann domstolen att det mot bakgrund av den besvärliga bostadssituationen och förändringen av hyresmarknaden var berättigat med en lag om hyresbegränsningar för privatägda lägenheter för att skydda hyresgästerna. Lagen gav emellertid inte en hyresvärd någon möjlighet att få täckning för sina underhållskostnader och det fanns inte heller någon laglig möjlighet att balansera sådana kostnader. Mot denna bakgrund innebar kombinationen av begränsningar enligt 1994 års lag att själva kärnan i HC:s rätt till respekt för sin egendom hade skadats. Därtill kom att lagen från 2001, som varit avsedd att förbättra situationen, hade inskränkt HC:s egendomsrättigheter på ett oskäligt sätt och lagt en oproportionerligt tung börda på henne. Detta kunde inte anses berättigat av det legitima syfte som motiverat myndigheterna att införa den aktuella lagstiftningen. När det så gällde perioden mellan oktober 2002 och december 2004 kunde möjligheten att höja hyran upp till det föreskrivna taket inte anses förbättra situationen för HC och andra fastighetsägare, eftersom möjligheten att höja hyran upp till 10 % inte utgjorde en tillräcklig höjning.

Domstolen fann att den svåra bostadssituationen i Polen, med bostadsbrist och höga kostnader för lägenhetsförvärv, och behovet av att förändra det system för bostadsförmedling som ärvts av kommunistregimen kunde berättiga inte bara införandet av en lagstiftning för att skydda hyresgästerna under reformarbetet med landets politiska, ekonomiska och rättsliga system utan också att hyrorna bestämdes till under marknadsvärdet. Domstolen kunde emellertid inte finna Polens fortsatta underlåtelse att tillförsäkra HC och andra hyresvärdar täckning för sina underhållskostnader och åtminstone en minimiförtjänst berättigad.

Den polska konstitutionsdomstolen hade funnit att den aktuella reformen hade genomförts huvudsakligen på hyresvärdarnas bekostnad. Vid sådant förhållande hade det ålegat de polska myndigheterna att undanröja eller åtminstone finna ett medel för att avhjälpa problemen utan att de för den skull var förhindrade att anta regler för att på ett annat sätt skydda hyresgästerna. Mot denna bakgrund och med hänsyn till hur HC:s rätt till respekt för sin egendom hade påverkats hade myndigheterna lagt en alltför tung börda på HC. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Domstolen förklarade att målet valts som pilotmål eftersom det avslöjade ett bakomliggande systemfel i det polska rättssystemet, vilket innebar att polsk bostadslagstiftning hade lagt och fortsatte att lägga begränsningar på hyresvärdarnas möjlighet att höja hyrorna så att de inte kunde få täckning för sina underhållskostnader. Domstolen ansåg att Polen måste tillförsäkra berörda hyresvärdar en skälig hyresnivå genom rättsliga eller andra åtgärder eller tillhandahålla ett rättsmedel för tvister om konsekvenserna av statlig hyreskontroll. Det ankom emellertid inte på domstolen att ange vad som var skälig hyresnivå i Polen eller på vilket sätt ett tvisteförfarande skulle utformas utan det stod enligt artikel 46 Polen fritt att välja metod för att fullgöra sina skyldigheter enligt domstolens dom.

HÄNVISNINGAR
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Mellacher m.fl. ./. Österrike, dom 1989-12-19
Immobiliare Saffi ./. Italien, dom (GC) 1999-07-28
Scollo ./. Italien, dom 1995-09-28
Spadea o. Scalabrino ./. Italien, dom 1995-09-28

Novoseletskiy mot Ryssland
(Ansökan nr 47148/99, dom den 22 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Statlig arbetsgivare, som för obegränsad tid upplåtit lägenhet till anställd upphävde detta beslut och lät annan anställd ta över lägenheten och underlät vidare att utreda försvinnandet av den förstes tillhörigheter, kränkte artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Novoseletskiy, N, är en ukrainsk medborgare bosatt i Ryssland. I juni 1995 fick han av sin arbetsgivare, ett statligt lärarinstitut i staden Melitopol, för obegränsad tid nyttjanderätten till en tvårumslägenhet om 25 kvm i en bostadsfastighet som tillhörde institutet. N lämnade sin tjänst på institutet i augusti 1995 och flyttade till en annan stad för att doktorera. I oktober s.å. upphävde institutet sitt tidigare beslut och gav i stället rätten till lägenheten till en annan anställd, T. Denne påstod att han tog lägenheten i besittning under november månad. När N och hans hustru återvände till Melitopol i januari 1996 tvingades de att bo hos släktingar eftersom deras lägenhet beboddes av T. N förde talan för att återfå lägenheten och tingsrätten i Melitopol fann att han endast tillfälligt flyttat från staden och att Melitopol var hans fasta bosättningsort. N återfick lägenheten först i mars 2001 sedan ett exekutionsbiträde funnit att lägenheten inte var lämplig som bostad för människor. N förde också talan i en brottmålsprocess och hävdade att hans tillhörigheter förts bort från lägenheten. Förfarandet som avslutades och återupptogs ett flertal gånger avslutades med ett beslut att avskriva målet eftersom inget brott hade begåtts. – I Europadomstolen klagade N över att hans tillhörigheter hade blivit stulna och över att han och hans hustru tvingats bo tillsammans med andra på grund av att de vräkts från sin lägenhet. N åberopade artikel 8 och artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen kunde inte finna att de domstolar som handlagt målet hade utnyttjat alla tillgängliga medel för att skydda N:s privat- och familjeliv under förfarandet som pågått i tre år. Det var förvånande att tingsrätten i Melitopol hade avslagit N:s yrkande om skadestånd på den grunden att det saknades lagstöd för att utge skadestånd i tvister mellan hyresvärdar och hyresgäster. N:s klagomål hade gått utöver en vanlig hyrestvist eftersom han hade begärt att domstolarna skulle ta ställning till den förlust han gjort p.g.a. intrånget i hans lägenhet och den långa tid han inte kunnat nyttja lägenheten. Tingsrätten hade inte heller prövat om det varit lagligt att göra lägenheten tillgänglig för annan under N:s bortovaro trots att frågan var av betydelse och åklagaren hade inte heller visat något intresse för den saken. Institutet utförde tjänster som ålagts det enligt lag under överinseende av myndigheterna. Det kunde därför anses som en statlig organisation. Domstolen ansåg att institutet, även utan att avvakta ett domstolsbeslut, borde kunnat agera bättre och t.ex. ge N en tillfällig bostad. I stället hade institutet sålt lägenheten till T under det att förfarandet pågick och utan att informera tingsrätten. N hade återfått en lägenhet som bedömdes olämplig som bostad. Institutet hade varken åtagit sig att reparera den så snabbt som möjligt eller vidtagit åtgärder för att fastställa vad som hänt eller väcka talan mot dem som var ansvariga för att en del av dess bostadsbestånd skadats så allvarligt. Mot denna bakgrund fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

När det gällde att N:s tillhörigheter försvunnit hade institutet tillåtit två personer att i N:s frånvaro gå in i hans lägenhet – en av dem var den person som just fått institutets tillstånd att bo i lägenheten och som därför inte kunde anses säkerställa en opartisk behandling. Det stod klart att frågorna avseende om intrånget varit lagligt och om de två personernas ansvar hade krävt större uppmärksamhet än de fått från både domstolar och åklagarmyndigheten. Domstolen erinrade om att åklagarmyndigheten spelar en viktig roll för rättssäkerheten och att en part som lidit skada har rätt att förvänta sig att hans klagomål behandlas omsorgsfullt och noggrant även om han inte får svar på varje argument han anfört. I det aktuella fallet hade åklagarmyndigheten visserligen noggrant verifierat förekomsten av de tillhörigheter N uppgett att han förlorat men inte ägnat hans klagomål eller myndigheternas ansvar samma uppmärksamhet. Staten hade därmed inte lyckats upprätthålla en jämvikt mellan de motsatta intressena och hade inte gjort de ansträngningar som kunde förväntas för att genomföra en effektiv och opartisk utredning av hur N:s tillhörigheter försvunnit. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 8
Lopez Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09
Surugiu ./. Rumänien, dom 2004-04-20 (jfr nr 5/04)
Moreno Gómez ./. Spanien, dom 2004-11-16 (jfr nr 11/04)
Özgür Gündem ./. Turkiet, dom 2000-03-16
Cvijetic ./. Kroatien, dom 2004-02-26
Saints monastères ./. Grekland, dom 1994-12-09
Radio France m.fl. ./. Frankrike, beslut 2003-09-23
RENFE ./. Spanien, kommissionens beslut 1997-09-08
Mykhaylenky m.fl. ./. Ukraina, dom 2004-11-30
Artikel 1 i protokoll nr 1
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 ( jfr nr 7/04)
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
Vasilescu ./. Rumänien, dom 1998-05-22
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Güleç ./. Turkiet, dom 1998-07-27
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Hiro Balani ./. Spanien, dom 1994-12-09

Veselinski mot Makedonien
(Ansökan nr 45658/99, dom den 24 februari 2005)
Djidrovski mot Makedonien
(Ansökan nr 46447/99, dom den 24 februari 2005)
Båda domarna finns endast på engelska.

När den högsta domstolen ogiltigförklarade förmånliga villkor för lägenhetsförvärv kunde förvärvarna utsättas för krav och det skedde därför en kränkning av deras rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

Veselinski, V, och Djidrovski, D, är bosatta i Skopje och är båda två pensionerade från sin tidigare tjänstgöring i den forna jugoslaviska armén. I det forna Jugoslavien betalade medborgarna en bostadsskatt och staten använde medlen för att bygga samhällsägda lägenheter som hyrdes ut mot en i lag bestämd hyra. Som f.d. officerare i den jugoslaviska armén var V och D enligt en federal lagstiftning som antogs 1990 berättigade att förvärva sina lägenheter till ett pris som var reducerat med ett belopp som svarade mot de bidrag som de under sin tjänstgöringstid lämnat till fonden för byggande av bostäder för försvaret. Denna lagstiftning förblev gällande även efter Makedoniens frigörelse. V och D ansökte förgäves om att få köpa sina lägenheter till det reducerade priset. De väckte båda talan och fick båda beslut varigenom deras talan biföll först från tingsrätten i Skopje och därefter från appellationsdomstolen. De förvärvade därefter sina lägenheter till ett pris som bestämts enligt de ursprungliga reglerna. Sedan förvärven slutförts upphävde konstitutionsdomstolen under 1996 den aktuella lagstiftningen. Ändringen gavs inte någon retroaktiv effekt. Emellertid fann Högsta domstolen i oktober 1997 på talan av generaladvokaten att ingen av de klagande haft någon rätt att förvärva ifrågavarande egendom till ett reducerat pris. Domarna delgavs V och D våren 1998 men regeringen i Makedonien tycks inte ha vidtagit någon åtgärd för att verkställa dem. V och D bor fortfarande kvar i sina lägenheter. – I Europadomstolen hävdade V och D att deras rättigheter enligt artikel 1 i protokoll nr 1 hade utsatts för kränkning.

Europadomstolen konstaterade att målet väsentligen gällde vilket pris som var tillämpligt på de aktuella lägenhetsförvärven och att de klagande som mest riskerade att få betala en mellanskillnad samt att regeringen hade hävdat att detta var en fråga som inte föll inom ramen för artikel 1 i protokoll nr 1. Den federala lagstiftningen hade varit gällande ända till dess att den upphävdes 1996 och den hade gett försvarsanställda möjlighet att få köpa lägenhet till ett förmånligt pris. Konstitutionsdomstolen, som fattat beslut om att lagen skulle upphävas och som inte gett sitt beslut någon retroaktiv verkan, hade därmed fastställt alla lägenhetsförvärv som avslutats till förmånliga priser innan beslutet, inklusive V:s och D:s. Med beaktande av de bidrag V och D lämnat till fonden för byggande av lägenheter för försvaret och de bestämmelser som gällde vid den aktuella tidpunkten fann domstolen att de haft berättigade förväntningar att få köpa sina lägenheter till ett reducerat pris. En sådan berättigad förväntan kunde skyddas av artikel 1 i protokoll nr 1. Högsta domstolen hade emellertid funnit att V och D inte haft rätt att förvärva sina lägenheter till det förmånliga priset. Även om Europadomstolen har begränsade möjligheter att pröva nationella domstolars feltolkningar fann den att Högsta domstolen vid sitt beslut inte hade beaktat den tidigare existerande lagstiftningen och gällande praxis. Genom Högsta domstolens beslut hade de förmånliga förvärvsvillkoren blivit ogiltiga och V och D hade kunnat utsättas för krav på ytterligare köpeskilling. Detta innebar ett orättfärdigt ingrepp i deras rätt till respekt för sin egendom. Domstolen fann därför att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Marckx ./. Belgien, dom 1979-06-13
Pine Valley Developments Ltd m.fl. ./. Irland, dom 1991-11-29
Stretch ./. U K, dom 2003-06-24 (jfr nr 7/03)
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25

Stift mot Belgien
(Ansökan nr 46848/99, dom den 24 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Vägran att låta anklagad företrädas av sin försvarare samt krav på att han skulle inställa sig i fängelse för att få klaga till kassationsdomstol kränkte artikel 6.1 och 3 c).

Stift, S, misstänktes för delaktighet i handel med kokain. Han greps den 6 september 1996 och kvarhölls till den 18 juni 1997 då han släpptes mot borgen. S dömdes i första instans till fängelse i sex år jämte böter på 250 000 EUR. Han överklagade men infann sig inte till förhandlingen och appellationsdomstolen vägrade då hans advokat tillstånd att företräda honom. Straffet höjdes till fängelse i sju år. Kassationsdomstolen avvisade hans överklagande dit med motiveringen att han inte inställt sig i fängelset. – I Europadomstolen åberopade S artikel 6.1 samt 3 c) och d) och klagade över att han inte fått en rättvis rättegång. Han hävdade att orättvisan bestod i att hans advokat inte fått företräda honom inför appellationsdomstolen, att hans överklagande till kassationsdomstolen inte togs upp till prövning samt att han vägrats höra vittnen i första instans.

Europadomstolen erinrade om att rätten att effektivt försvaras av en advokat är ett grundläggande inslag i en rättvis rättegång och att en anklagad inte kan fråntas den rätten enbart på grund av att han inte infunnit sig. Det legitima kravet på att svaranden måste infinna sig till förhandling kunde tillgodoses på annat sätt än att förvägra honom rätten att bli försvarad. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c) när det gällde appellationsdomstolens vägran att låta S:s advokat företräda honom.

Domstolen erinrade vidare om att det vägrade prövningstillståndet för S:s överklagande till kassationsdomstolen, vilket motiverats enbart av att han inte inställt sig i fängelse, tvingade S att i förväg underkasta sig det frihetsberövande som det överklagade beslutet innebar, trots att detta inte vunnit laga kraft. Själva kärnan i rätten att få tillgång till domstolsprövning hade därmed skadats. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet avseende vittnesförhör.

HÄNVISNINGAR
Van Geyseghem ./. Belgien, dom (GC) 1999-01-21
Pronk ./. Belgien, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Lala o. Pelladoah ./. Nederländerna, dom 1994-09-22
Omar ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Guérin ./. Frankrike, dom 1998-07-29
Khalfoui ./. Frankrike, dom 1999-12-14
Goedhart ./. Belgien, dom 2001-03-20

Jankauskas mot Litauen
(Ansökan nr 59304/00, dom den 24 februari 2005)
Domen finns endast på engelska.

Censur av fånges post hade inte visats nödvändig i ett demokratiskt samhälle och det hade därför skett en kränkning av artikel 8.

Jankauskas, J, var tidigare polis. När han fortfarande tjänstgjorde som polis greps han i mars 1999 misstänkt för korruption och tjänstefel. Han häktades i avvaktan på rättegång. Han bedömdes skyldig till anklagelserna och dömdes till fängelse i åtta år. Domen fastställdes efter överklagande och Högsta domstolen avslog hans ansökan om laglighetsprövning. Straffet kortades dock av väsentligt och J frigavs efter avtjänat straff i augusti 2003. Han påstod att fängelsemyndigheten hade öppnat och läst hans brevväxling med litauiska myndigheter, med icke-statliga organisationer och med privatpersoner, bl.a. hans familj, släktingar och advokat. – I Europadomstolen åberopade J artikel 8 och påstod att mer än 360 brev hade öppnats och att detta förfarande innebar ett ingrepp i hans rätt till respekt för sin korrespondens.

Europadomstolen konstaterade att de litauiska myndigheterna inte hade förnekat att J:s post varit föremål för censur. Skälen uppgavs vara risken för att J skulle försöka undgå rättskipning och påverka rättegången. Sådana skäl kunde inte berättiga fängelsemyndigheten att systematiskt granska J:s post. Domstolen fann att regeringen inte lämnat någon tillräcklig förklaring till varför ingreppet i J:s brevväxling hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Valasinas ./. Litauen, dom 2001-07-24
Silver m.fl. ./. U K, dom 1983-03-25
Campbell ./. U K, dom 1992-03-25

Budmet Sp. z.o.o. mot Polen
(Ansökan nr 31445/96, dom den 24 februari 2005)
Domen finns endast på franska.

Att bolag, som genom annat bolag förvärvat vissa civilrättsliga rättigheter, inte tilläts vara part i ett förvaltningsförfarande mellan staten och ett statsägt bolag i konkurs kränkte inte artikel 6.1.

Budmet, bolaget, är ett byggnadsbolag som övertog ett annat bolag, Sofal, under 1992. Sofal hade i november 1988 hyrt ett markområde av ett statsägt markförvaltningsbolag, WPPP, och på detta uppfört nya byggnader samt moderniserat redan befintliga byggnader. WPPP försattes i konkurs i oktober 1992 och fordringsägarna anmodades att framställa sina krav inom sex veckor. Regeringen hävdade att bolaget inte framställde något krav medan bolaget å sin sida hävdade motsatsen och åberopade viss skriftväxling med konkursförvaltaren. I juli 1993 beviljades WPPP, genom beslut av (ung.) landshövdingen retroaktivt från den 5 december 1990 och för all framtid nyttjanderätten till den mark på vilken Sofal uppfört sina byggnader. De moderniserade byggnaderna såldes till WPPP och de nyuppförda byggnaderna överläts till WPPP utan kostnad. Bolaget överklagade landshövdingens beslut i egenskap av Sofals efterträdare men överklagandet vägrades prövningstillstånd av ministeriet för regional planering och byggande. Ministern erinrade om att egendomen förvaltats av WPPP sedan 1982 och framhöll att bolaget, genom att förvärva Sofal, inte i något avseende hade förvärvat de byggnader som detta bolag uppfört på den förhyrda marken. Ministern förklarade avslutningsvis att ett yrkande om återbetalning av Sofals investeringar skulle prövas i ett civilrättsligt tvistemål. WPPP såldes därefter till utomstående tredje part. Bolaget hade inte deltagit i budgivningen. WPPP:s konkurs avslutades i maj 1995. Den högsta förvaltningsdomstolen avslog bolagets överklagande av ministerbeslutet med motiveringen att det inte var part i tvisten, eftersom förfarandet endast gällde staten och nyttjanderättshavaren WPPP. Om bolaget var förenat med nyttjanderättshavaren genom ett civilrättsligt arrendekontrakt kunde det inte få fördelen av att vara part i förvaltningsförfarandet. Bolaget etablerade, genom ett arrendeavtal, affärsförbindelse med den nye nyttjanderättshavaren men sedan de blivit oense avslutades samarbetet med en förlikning. – I Europadomstolen klagade bolaget över att myndighetsbesluten berövat det all möjlighet att återfå investerat kapital. Bolaget åberopade även artikel 6.1 och hävdade att det inte fått tillgång till domstolsprövning.

Europadomstolen noterade att förfarandet i fråga inte direkt hade gällt bolagets rättigheter eller dess yrkanden. Förfarandet hade endast handlat om statens förhållande till WPPP. Kravet hade avsett genomförandet av arrendeavtalet, vilket hade fortsatt att gälla under förfarandet och som inte upphört till följd av förfarandet. Kravet hade emellertid inte kunnat drivas in förrän arrendeavtalet upphört. Den högsta förvaltningsdomstolens vägran att ge bolaget rätt att delta i förfarandet som part kunde därför inte anses ha betagit bolaget dess rätt att få tillgång till domstolsprövning, särskilt som det kunnat föra talan i ett tvistemål. Bolagets klagomål enligt artikel 1 i protokoll nr 1 hade inte meddelats prövningstillstånd, eftersom bolaget i den delen inte uttömt de inhemska rättsmedlen. Mot den bakgrunden kunde bolaget inte heller anses betaget ett rättsmedel för att försöka återfå sin egendom. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.
(Domstolen har inte lämnat några hänvisningar i detta mål.)

Linnekogel mot Schweiz
(Ansökan nr 43874/98, dom den 1 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

När klagomål avseende beslag av paket från utlandet endast prövades av förvaltningsmyndigheter kränktes artikel 6.1.

Linnekogel, L, upplystes av den schweiziska federala polisen om att den beslagtagit ett antal CD-skivor som den funnit i ett paket som sänts från Tyskland till L på grund av att de innehöll inspelningar av propaganda för extrem-högern. L klagade till justitiedepartementet och anförde därefter ytterligare klagomål när han fick veta att åklagarmyndigheten lämnat upplysningar om beslaget till tullmyndigheten och till den kantonala polisen i Zürich. Det senare klagomålet avslogs i december 1999. L försökte förgäves få en kopia av beslutet om beslaget. – I Europadomstolen åberopade L artikel 6.1 och klagade över att han inte fått tillgång en domstol där han kunnat få beslutet om beslaget prövat.

Europadomstolen konstaterade att L:s klagomål endast hade prövats av federala förvaltningsmyndigheter. L hade alltså inte fått tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Le Compte, Van Leuven o. De Meyere ./. Belgien, dom 1981-06-23
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Öztürk ./. Tyskland, dom 1984-02-21
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Schmautzer ./. Österrike, domar 1995-10-23
Riepan ./. Österrike, dom 2000-11-14
Bulena ./. Tjeckien, dom 2004-04-20 (jf nr 5/04)
Çetin m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-02-13 (jjfr nr 3/03)
V. ./. U K, dom (GC) 1999-12-16

Beet m.fl. mot U K
(Ansökningar 47676/99 m.fl., dom den 1 mars 2005)
Lloyd m.fl. mot U K
(Ansökningar 29798/96 m.fl., dom den 1 mars 2005)
Domarna finns endast på engelska.

Dom på fängelse för obetalda skatter och böter utan att svaranden kunnat få rättshjälp eller biträde kränkte artiklarna 5.1 samt 6.1 och 3 c). När det saknades laglig möjlighet att i nationell domstol få skadestånd för en sådan kränkning kränktes även artikel 5.5.

Beet, B, och Lloyd, L, och 41 andra personer är klagande i målet. De hade alla underlåtit att betala antingen kommunala skatter eller av domstol utdömda böter. När det gällde skatterna hade betalningsskyldigheten fastställts av domstol och i bötesfallen hade domstolen dömt ut böterna som påföljd i ett brottmål. Målen innefattade verkställighetsförfarande i magistrates´ court (ugn. tingsrätten). Tingsrätten fann att den uteblivna betalningen berodde på uppsåtlig vägran eller vårdslöshet. Alla de klagande dömdes till frihetsberövande under en viss period. Domarna verkställdes antingen genast eller villkorades av att de utestående beloppen betalades av. Om en klagande inte kunde rätta sig efter villkoren, hölls en ny förhandling i tingsrätten varvid den villkorliga domen undanröjdes och fängelsestraffet trädde i kraft. Var och en av de klagande tillbringade någon tid i fängelse. Det var inte möjligt att före den 1 juni 1997 få rättshjälp i ett verkställighetsförfarande och ingen av de klagande företräddes av advokat inför tingsrätten. Samtliga tingsrättens beslut upphävdes emellertid av High Court. – I Europadomstolen förde klagandena sin talan på olika sätt. Vissa åberopade artikel 5.1 och hävdade att frihetsberövandena var olagliga. Andra åberopade artikel 5.5 och hävdade att de inte kunna få ersättning enligt nationell lag. Öriga klaganden åberopade artikel 6.1 och 3 c) och hävdade att de inte erbjudits rättsligt biträde och att de inte företrätts vid den förhandling där de dömdes till fängelse.

Europadomstolen har i de här domarna funnit att det skett kränkningar i enlighet med vad de klagande åberopat bl.a. på grund av att domstolen dömt vissa klaganden i deras frånvaro utan att ha övertygat sig om att de fått kallelse till förhandlingen. I en del fall har kränkning bestått i att det före den 1 juni 1997 saknats möjlighet att få rättshjälp. I vissa fall har domstolen inte följt föreskrifter om utredning och anses därför ha överskridit sin behörighet. Domstolen fann således enhälligt att det skett kränkningar dels av artikel 5.1 och 5, dels av artikel 6.1 och 3 c).

När det gällde kränkningarna av artikel 5.1 och 5 tillerkände en enig Europadomstol skadeståndbelopp med mellan 3 000 till 9 000 EUR.

I fråga om kränkningarna av artikel 6.1 och 3 c) fann Europadomstolen enhälligt att de klagande fått tillräckligt gottgörelse genom domen.

HÄNVISNINGAR
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Perks m.fl. ./. U K, dom 1999-10-12
Lloyd m.fl. ./. U K, beslut 2003-10-21
Johnson ./. U K, kommissionens rapport 1998-09-09
Omf. redovisning av nationell praxis.

Brudnicka m.fl. mot Polen
(Ansökan nr 54723/00, dom den 3 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

Sjörättsdomstol, där president och vicepresident utsågs och avsattes av justitieministern i samråd med marinministern var inte oberoende och opartisk och det skedde därför en kränkning av artikel 6.1.

Brudnicka, B, och tio andra polska medborgare är klagande i målet. De är föräldrar till eller änkor efter sjömän som omkom i fartygsolyckan den 14 januari 1993 då det polska fartyget Jan Heweliusz sjönk och 55 människor förlorade livet. Rättsliga förfaranden inleddes för att utröna anledning till katastrofen och den 11 januari 1994 fann sjörättsavdelningen vid den regionala domstolen i Szczecin att fartygets kapten, dess tekniska personal, det polska skeppsregistret som inspekterat fartyget före färden samt räddningstjänsten alla var ansvariga för katastrofen. Domen undanröjdes efter överklagande och målet hänsköts till sjörättsavdelningen vid den regionala domstolen i Gdansk som fann att olyckan orsakats av fartygsbesättningens slarv, ägarens underlåtenhet att utföra vissa nödvändiga reparationer samt av naturliga orsaker. Även den domen ändrades och fartygets ägare friades delvis medan besättningen bedömdes ansvarig eftersom den brustit i sina skyldigheter genom att inte samordna sina åligganden. – I Europadomstolen klagade B och de övriga över bl.a. att deras mål inte prövats av en oberoende och opartisk domstol. De åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att de beslut som meddelats av sjörättsavdelningarna var slutliga och att de inte kunde ändras genom omprövning. Eftersom domstolarnas presidenter och vicepresidenter utnämndes och avsattes av justitieministern i samråd med marinministern kunde de inte anses oavsättliga och förhållandet mellan dem och ministrarna innebar att de hade en underordnad ställning till ministrarna. Så som de utformats enligt polsk lag kunde sjörättsdomstolarna inte anses som sådana opartiska domstolar som kan garantera att principerna om rättvisa i artikel 6 efterlevs. De klagande hade därför en objektivt sett välgrundad anledning att hysa oro för att domstolen inte var oberoende och opartisk. Domstolen noterade att Polen nyligen hade ändrat lagstiftningen rörande sjörättsdomstolar. Den nya lagstiftningen medförde emellertid inte någon rätt att överklaga och begära laglighetsprövning av ett beslut som meddelats av en sjörättsappellationsdomstol och den innebar inte heller att förfarandet för att utse eller avsätta presidenten och vicepresidenten ändrades. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen i övrigt.

HÄNVISNINGAR
Golder ./. U K, dom 1975-02-21
Findlay ./. U K, dom 1997-02-25
Pullar ./. U K, dom 1996-06-10
Sramek ./. Österrike, dom 1984-10-22

Soudek mot Tjeckien
(Ansökan nr 56526/00, dom den 15 mars 2005)
Domen finns endast på franska.

Strikt tolkning av formell bestämmelse om klagofrist skadade rätten till domstolsprövning och kränkte därför artikel 6.1.

Soudek, S, hade bott i en lägenhet som sedan 1988 tillhörde ett bostadskollektiv. På ansökan av kollektivet fann de lägre domstolarna att S inte hade någon laglig rätt att bo i lägenheten och att han därför måste flytta. Den 28 april 1999 vägrade Högsta domstolen prövningstillstånd för S:s klagomål med begäran om laglighetsprövning. Den 30 september samma år vägrade konstitutionsdomstolen prövningstillstånd för hans klagomål dit med motiveringen att S klagat för sent. Domstolen hänvisade till sin praxis och fann att Högsta domstolens avslag innebar att fristen för att klaga till konstitutionsdomstolen hade börjat löpa dagen för appellationsdomstolens dom och inte från den dag när Högsta domstolen meddelade sitt beslut. – I Europadomstolen klagade S över att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att genom att begära en laglighetsprövning hade S använt sig av den möjlighet som erbjöds honom enligt lagen och detta skulle enligt domstolens mening inte vändas emot honom. Vidare framgick av den lag som reglerade konstitutionsdomstolen att S varit tvungen att begära en laglighetsprövning för att kunna anses ha uttömt lagliga rättsmedel. Vid sådant förhållande borde tidsfristen för klagomål till konstitutionsdomstolen räknas från dagen för Högsta domstolens beslut eller i vart ha avbrutits när S:s begäran om laglighetsprövning kom in. Domstolen noterade att den tjeckiska konstitutionsdomstolen hade förklarat att den efter liknande domar från Europadomstolen hade ändrat sin praxis. Detta påverkade emellertid inte S:s fall. Konstitutionsdomstolens mycket stränga tolkning av de aktuella formella bestämmelserna hade därför berövat S rätten att få tillgång till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Beles m.fl. ./. Tjeckien, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)

Yakovlev ./. Ryssland
(Ansökan nr 72701/01, dom den 15 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

Kallelse till förhandling sändes ut för sent och nådde inte parten förrän fyra dagar efter det att förhandlingen ägt rum och kränkte därför artikel 6.1.

Yakovlev, Y, deltog i uppröjningsarbetet på platsen för kärnkraftsverksolyckan i Tjernobyl. 1993 fick han handikappförmåner och förklarades vara arbetsoförmögen. Denna bedömning ändrades 1994 och man ansåg honom då helt arbetsför. Y väckte talan för att få den senare bedömningen av hans handikapp ändrad men fick avslag. Han överklagade förgäves. – I Europadomstolen klagade Y över att han inte fått en rättvis rättegång och åberopade artikel 6.1. Han hävdade att han inte kallats till förhandlingen när hans överklagande skulle prövas.

Europadomstolen erinrade om att rätten till en offentlig rättegång innefattar rätten till muntlig förhandling. Denna rätt är emellertid inte absolut utan en muntlig förhandling kan undvaras om en part uttryckligen eller genom passivitet avstår från sin rätt och om en muntlig förhandling inte bedöms nödvändig utan målet kan avgöras på grundval av de skriftliga handlingarna. Vid den aktuella tidpunkten medgav den ryska lagen att muntlig förhandling hölls vid prövning av överklaganden. En part var dock inte tvungen att närvara och om parten utan giltigt skäl uteblev från förhandlingen sedan han underrättats om den kunde domstolen ändå pröva överklagandet. Dessa bestämmelser var inte i sig oförenliga med artikel 6.1. Domstolen erinrade vidare om att konventionen avser att ge rättigheter som är faktiska och effektiva och inte bara teoretiska eller illusoriska. Rätten till muntlig förhandling måste därför anses sakna innehåll om en part inte underrättas om när förhandlingen skall ske på sådant sätt att han får möjlighet att närvara. I det nu aktuella fallet kunde domstolen konstatera att Y fått en kallelse till förhandlingen i appellationsdomstolen först fyra dagar efter det att den hade ägt rum. Regeringen hade inte heller förnekat att kallelsen sänts för sent för att kunna nå Y i tid. Domstolen konstaterade också att appellationsdomstolen inte hade utrett om Y blivit vederbörligen kallad. Domstolen fann därför att enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Multiplex ./. Kroatien, dom 2003-07-10 (jfr nr 7/03)

Bubbins mot U K
(Ansökan nr 50196/99, dom den 17 mars 2005)
Domen finns endast på engelska.

Dödande skott och utredningen därav kränkte inte artikel 2, medan avsaknaden av möjlighet att få skadestånd kränkte artikel 13.

Talan i målet förs av Bubbins, B, syster till en avliden brittisk medborgare, F, som sköts till döds i samband med ett polisingripande. Den 26 februari 1998 kom M, F:s flickvän, till sin pojkväns bostad och såg då benen på en man som kröp in genom köksfönstret på bottenvåningen. M uppfattade mannen som en inkräktare. Hon var orolig för F:s säkerhet och ropade till honom genom brevlådan. När hon inte fick något svar ringde hon polisen. När polisen belägrat fastigheten under nära två timmar visade sig F och riktade ett vapen mot en av poliserna. Han svarade inte när han beordrades släppa vapnet och polisen sköt ett skott som dödade F. Först efter det dödande skottet visade det sig att F, som var krafttig berusad hade glömt sina nycklar och därför krupit in genom fönstret. Vapnet var en kopia, men det var mycket skickligt gjord och endast en mycket ingående granskning visade att det inte var ett riktigt vapen. Det inträffade föranledde en utredning hos polisen, vilken överlämnades till åklagare. Denne fann emellertid att det inte fanns någon bevisning som kunde utgöra stöd för att anklaga någon polis för brott. Denna bedömning bekräftades av en granskningsnämnd som fann att utredningen av händelsen varit tillräckligt noggrann. Utredningen av dödsorsaken slog fast att dödandet varit lagligt och denna bedömning fastställdes av en jury. – I Europadomstolen klagade B över att hennes bror dödats och hon hävdade att utredningen av dödsfallet varit bristfällig. Hon åberopade artiklarna 2 och 13.

Europadomstolen bedömde först hur den polis handlat som avlossade det dödande skottet och fann inte anledning att ifrågasätta hans uppgift om att han verkligen trott att hans liv var i fara och att det varit nödvändigt att avlossa ett skott mot F för att kunna skydda sig själv och sina kollegor. Polismannen hade ställts inför en man som riktade ett vapen mot honom. Mannen hade inte hörsammat uppmaningar att ge upp och han hade gett tydliga intryck av att skulle öppna eld. Innan han avlossade det dödande skottet hade polismannen hade ropat en sista varning till F, vilken dock förklingade ohörd. Trots att den var mycket beklagansvärd kunde användningen av dödliga vapen inte anses oproportionerlig i det aktuella fallet och kunde inte heller anses gå utöver vad som varit nödvändigt för att avvärja vad som uppriktigt hade uppfattats som en verklig och överhängande risk för den aktuella polisens och hans kollegors liv. Operationen hade hela tiden övervakats av poliser i chefsställning och utnyttjande av beväpnade poliser hade granskats och godkänts av särskilda rådgivare som kallats till platsen. Användningen av beväpnade poliser var vidare reglerad i lag och det fanns tillräckliga säkerhetsåtgärder för att hindra godtycklig användning av dödliga vapen. Det hade mot den bakgrunden inte visats att det förekommit några brister när det gällde hur operationen hade organiserats. Dödandet av F var resultatet av att det används våld som varit absolut nödvändigt. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 2.

Domstolen prövade härefter om utredningen av det inträffade varit tillräckligt noggrann för att fylla kraven i artikel 2. Domstolen konstaterade att den pågått under fyra dagar och att många vittnen hade hörts. Juryn hade också besökt platsen för det inträffade. Även om B inte fått rättshjälp hade familjen företrätts av en erfaren advokat under hela förfarandet. Trots att coronern hade rekommenderat juryn att finna dödandet lagligt hade detta inte medfört att förfarandet förlorat i effektivitet. Om en så erfaren jurist som en coroner efter en uttömmande förhandling och med vetskap om att hans bedömning kunde bli föremål för en rättslig granskning ändå bedömde att all bevisning pekade i en riktning kunde det inte hävdas att hans bedömning skadade förfarandets effektivitet. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende hade skett någon kränkning av artikel 2.

Det förhållandet att domstolen funnit att det inte skett någon kränkning av artikel 2 hindrade inte att B:s klagomål kunde anses välgrundat när det gällde artikel 13. Även om prövningen av omständigheterna kring F:s död skett på ett sett som innebar att staten fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 2 så hade det inte skett någon rättslig prövning av frågan om skadestånd. Den omständigheten att coronerjuryn funnit att dödandet varit lagligt innebar inte att frågan om polisen hade ett eventuellt skadeståndsansvar hade prövats. Det borde ha skett i ett annat forum. Även om B skulle haft framgång i ett mål mot polisen hade hon inte kunnat få något skadestånd, eftersom den nationella lagstiftningen inte tillhandahöll en sådan möjlighet. Det framstod också som högst osannolikt att hon skulle kunnat få rättshjälp för ett sådant förfarande. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 13.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Kaya ./. Turkiet, dom 1998-02-19
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Douglas-Williams ./. U K, beslut 2002-01-08
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
Brady ./. U K, beslut 2001-04-03
Doorson ./. Nederländerna, dom 1996-03-26
Van Mechelen m.fl. ./. Nederländerna, dom 1997-04-23
Artikel 13
Boyle o. Rice ./. U K, dom 1988-04-27
Douglas-Williams ./. U K, beslut 2002-01-08
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10.
Pakdemirli ./. Turkiet, 2005-02-22
Birol ./. Turkiet, 2005-03-01
Gümüs m.fl. ./. Turkiet, 2005-03-15

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05 och 2/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Kilinç ./. Turkiet, 2005-03-15
Özüpek m.fl. ./. Turkiet, 2005-03-15
Sirin ./. Turkiet, 2005-03-15

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05 och 2/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar
Sharenok ./. Ukraina, 2005-02-22; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1
Gasan ./. Ryssland, 2005-02-24; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 - avseende skadestånd
Koltsov ./. Ryssland, 2005-02-24; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 - avseende skadestånd
Petrushkov ./. Ryssland, 2005-02-24; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 - avseende skadestånd
Makarova m.fl. ./. Ryssland, 2005-02-24; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 - avseende socialförmån/pension
Plotnikovy ./. Ryssland, 2005-02-24; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 - avseende socialförmån/pension
Poznakhirina ./. Ryssland, 2005-02-24; artikel 6.1 och artikel 1 i protokoll nr 1 - avseende socialförmån/pension

Se liknande mål i nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05 och 2/05.

Avsaknad av muntlig förhandling
Birnleitner ./. Österrike, 2005-02-24; artikel 6.1

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05 och 3/05.

Turkiet åter fällt för bristande utredning av dödsfall
Türkoglu ./. Turkiet, 2005-03-17
Gezici ./. Turkiet, 2005-03-17

Se liknande domar i bl.a. 3/02, 1/04, 4/04, 5/04, 7/04, 10/04, 11/04 och 1/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 22 februari – den 17 mars 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 22 och 24 februari samt den 17 mars 2005.

ARTIKEL 6.1
22 februari
Günter ./. Turkiet (52517/99)
Meryem Güven m.fl. ./. Turkiet (50906/99)
24 februari
Wimmer ./. Tyskland (60534/00) vårdnad
Kern ./. Österrike (14206/02) fastighetsrätt
Nowicky ./. Österrike (34983/02) tillstånd att sälja läkemedel
17 mars
Gorokhov och Rusyayev ./. Ryssland, (38305/02) ej verkställighet inom skälig tid; även artikel 1 i protokoll nr 1.
Apostolaki ./. Grekland (34206/02)
Gika m.fl. ./. Grekland (33339/02)
Refene-Michalopoulou m.fl. ./. Grekland (33518/02)




Senast ändrad: 2011-04-12