JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 5 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 19 april - den 17 maj 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden. Beträffande principer för det subjektiva urvalet, se nr 9/02 samt nr 1/04 och 3/04.

Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade på Domstolsväsendets intranät under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Numera finns det också ett register till nyhetsbrevet som kan laddas ned i form av en Excel-fil, se länkarna under den allmänna informationen om nyhetsbrevet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Bäckström och Andersson mot Sverige, beslut 2005-03-22
Beslut att kommunicera med regeringen ett klagomål enligt artikel 6.1 och 3 a) och b) i frågan om åtalsjustering medfört ett brott mot principen om likställda parter samt att i övrigt förklara klagomålet inadmissible.

Paul Danell m.fl. mot Sverige, beslut 2005-03-22
Klagomål till Europadomstolen över att det inte finns någon möjlighet att överklaga finsk-svenska gränsälvskommissionens beslut att vägra dispens för visst fiske förklarades admissible.

Domar mot andra länder

Fera mot Italien, 2005-04-21
När ett mål krävde ytterligare utredning var ett förenklat förfarande som kunde medföra strafflindring inte tillåtet och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Democracy and Change Party m.fl. mot Turkiet, 2005-04-26
Upplösning av parti som grundades enbart på partiprogrammet innan några aktiviteter påbörjats kränkte artikel 11.

Müslim mot Turkiet, 2005-04-26
Endast en abstrakt risk för att bli illa behandlad i händelse av utvisning kränkte inte artikel 3 och svarandestaten var inte skyldig att lämna flykting sådant ekonomiskt bistånd att han kunde upprätthålla viss levnadsstandard.

I.D. mot Bulgarien, 2005-04-28
När fråga om arbetsskada prövades av medicinsk kommission som inte kunde anses som domstol och de domstolar som prövade talan om skadestånd p.g.a. arbetsskadan var bundna av kommissionens bedömning och inte kunde göra en egen sakprövning kränktes rätten till en effektiv tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

A.L. mot Tyskland, 2005-04-28
Tvetydigt uttalande som domare gjorde i brev till försvarsadvokat om dennes klients skuld kränkte inte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Buck mot Tyskland, 2005-04-28
Husrannsakan i en persons bostad och verksamhetslokaler för att utreda trafikförseelse, för vilken klagandens son var misstänkt, kränkte artikel 8.

Albina mot Rumänien, 2005-04-28
Avslag på överklagande som inte motiverades kränkte artikel 6.1.

Domar och beslut i Grand Chamber

Öcalan mot Turkiet, 2005-05-12
Europadomstolen i stor sammansättning fastställde kammardom vari dödsdomen mot förre PKK-ledaren som beslutats av en icke oberoende och opartisk domstol i en icke rättvis rättegång förklarades kränka artikel 3.

SVENSKA DOMAR

Förvaltningsdomstolar

Regeringsrättens dom den 12 april 2005 i mål 7096-02 angående allmän förvaltningsdomstols behörighet i mål om återbetalning av omställningsstöd (FimGro-målet) .

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under mars månad 62 domar. 89 ansökningar förklarades admissible, 1 915 för inadmissible och 63 avskrevs. 311 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-mars 2005 har domstolen meddelat 205 domar, förklarat 173 ansökningar admissible, 5 600 för inadmissible, avskrivit 129 mål samt kommunicerat 572 ansökningar.

Europarådets parlamentariska församling valde den 27 april 2005 Ineta Ziemele till domare för Lettland för den resterande delen av den föregående domarens period i domstolen eller t.o.m. den 31 oktober 2007.

LÄNKAR

Domstolen har infört en ny Human Rights-portal. Här nedan lämnas några länkar som

kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till Europadomstolens förteckning över domar och beslut:
Engelska: List of Recent Judgments
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=668105&skin=hudoc-en&action=request
Franska: Liste des arrêts récent
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/portal.asp?sessionId=545504&skin=hudoc-fr&action=request

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag. Här finner Du också såväl domar och beslut som resolutioner och rapporter:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Bäckström och Andersson mot Sverige
(Ansökan nr 67930/01, beslut 2005-03-22)
Beslutet finns endast på engelska.

Beslut att kommunicera med regeringen ett klagomål enligt artikel 6.1 och 3 a) och b) i frågan om åtalsjustering medfört ett brott mot principen om likställda parter samt att i övrigt förklara klagomålet inadmissible.

De klagande, BA, anklagades enligt stämningsansökan för ett antal brott, bl.a. upprepade stölder, häleri, brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor, vapenlagen samt försök till grovt rån och mordförsök. Det fanns ett samband mellan brotten som avsåg försök till rån av en värdetransportbil. Tingsrätten fällde BA enligt åtalet utom beträffande en bilstöld och försöket till mord. I stället för det sistnämnda brottet dömdes A för grov misshandel för att ha skjutit mot värdetransportbilen och skadat en väktare. B dömdes till nio och ett halvt års fängelse och A till fängelse i tio år. Tingsrätten noterade att de tilltalade hade rätt att tiga och att de inte var tvungna att tala sanning. Tingsrätten ansåg sig emellertid ha rätt att bortse från overifierade uppgifter från de tilltalade som mot bakgrund av andra uppgifter i målet inte förtjänade tilltro. Bl.a. fann tingsrätten det svårt att förstå varför B hade vägrat att namnge en person som han övernattat hos den natt rånet ägde rum. Både BA och åklagaren överklagade till hovrätten, som av säkerhetsskäl höll förhandling på fängelset. Näst sista dagen, när endast pläderingarna återstod, bad rättens ordförande parterna överväga om åtalet för rån inte kunde anses omfatta en anklagelse för fullbordat grovt rån. I följd härav justerade åklagaren åtalet. BA:s försvarare invände att justeringen inte var tillåten och att BA:s handlande skulle anses som försök. Hovrätten som tillät åtalsjusteringen fastställde tingsrättens dom med den ändringen att BA ansågs skyldiga till fullbordat grovt rån samt att de frikändes från ett par av åtalspunkterna. Hovrätten satte ned påföljden till fängelse åtta år för vardera B och A. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade BA över att 1) åtalsjusteringen hade medfört att de inte fått tillräcklig tid och möjligheter att förbereda sitt försvar enligt artikel 6.3 b), 2) domstolen inte hade tagit tillräcklig hänsyn till försvarets bevisning och att den dragit felaktiga slutsatser av deras val att tiga på vissa punkter samt att presumtionen att de var oskyldiga därför hade kränkts, 3) olika telefonlistor som företetts innebar otillåten telefonavlyssning i strid med artikel 8, 4) användningen av sådan bevisning som telefonlistorna kränkte principen om parternas likställdhet enligt artikel 6, samt att 5) hovrättens beslut att hålla förhandlingen på fängelset innebar att rätten hade en förutfattad mening om deras farlighet och skuld och de hade därför inte fått en rättvis rättegång.

Europadomstolen fann att klagomålen enligt punkterna 2-5 var uppenbart ogrundade och att BA:s klagomål därför skulle avvisas i de delarna. I fråga om den första punkten fann domstolen att den skulle prövas enligt artikel 6.1 och 3 a) och b) samt att det inte var möjligt att på grund av handlingarna i akten avgöra frågan om admissibility. Klagomålet i denna del skulle därför kommuniceras med regeringen.

HÄNVISNINGAR
Punkten 2 i klagomålet
John Murray ./. U K, dom 1996-02-08
Punkten 4 i klagomålet
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
S.N. ./. Sverige, dom 2002-07-02 (jfr nr 7/02)

Paul Danell m.fl. mot Sverige
(Ansökan 54695/00, beslut den 22 mars 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Klagomål till Europadomstolen över att det inte finns någon möjlighet att överklaga finsk-svenska gränsälvskommissionens beslut att vägra dispens för visst fiske förklarades admissible.

De klagande är 15 personer, varav åtta yrkesfiskare, med rätt till enskilt fiske i kustområdet kring Haparanda. I september 1971 antogs den finsk- svenska gränsälvsöverenskommelsen och den mellanstatliga finsk-svenska gränsälvskommissionen (kommissionen) bildades. Genom överenskommelsen reglerades bl.a. fisket i Torne älv i kustområdet nära Haparanda. Överenskommelsen införlivades med svensk rätt genom lagen 1971:850. I Sverige utfärdades också en förordning, FIFS 1997:12, om fisket i Torne älvs fiskeområde vari bl.a. stadgades att fiske efter lax och öring i gränsområdet var förbjudet varje år mellan den 1 maj och den 5 juli. Kommissionen hade befogenhet att på vissa villkor meddela dispens från förbudet till personer som hade enskilda fiskerätter i området. De klagande ansökte om sådan dispens för fiskesäsongen 1999. Kommissionen beslöt den 31 maj 1999 att ge de åtta yrkesfiskarna tillstånd till fiske med fasta redskap utom avseende lax och öring och avslog ansökningarna i övrigt. Enligt överenskommelsen kunde kommissionens beslut i fråga om dispensansökningar inte överklagas. Trots det överklagade de femton klagandena till Fiskeriverket som avvisade överklagandena med motiveringen att verket saknade behörighet att pröva frågan. De klagande vände sig även till Miljööverdomstolen och åberopade artikel 6 i konventionen samt hävdade att de hade rätt till domstolsprövning eftersom det var fråga om deras civila rättigheter. Miljööverdomstolen avslog överklagandet men noterade att det handlande om de klagades civila rättigheter och att de borde ha tillgång till domstolsprövning eftersom kommissionen inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol. Miljööverdomstolen ansåg sig emellertid inte vara rätt forum men förklarade inte vilken domstol som skulle kunna vara det. De klagande hade emellertid samtidigt vänt sig till länsrätten som också ansåg sig sakna behörighet. De klagande överklagade till kammarrätten som den 19 december 2002 avvisade överklagandet med motiveringen att så länge gränsälvsöverenskommelsen var gällande och så länge det saknades en lämplig överenskommelse mellan Finland och Sverige kunde ingen svensk domstol anses behörig att pröva klagomålet (jämför nr 2/03). De klagande gick emellertid vidare till Regeringsrätten som såvitt var känt ännu inte hade avgjort målet. Två av de klagande återtog sina överklaganden i februari 2003. – I Europadomstolen åberopade de klagande artikel 6.1 och hävdade att kommissionen inte kunde anses som en oberoende och opartisk domstol och att de, eftersom kommissionens beslut inte kunde överklagas, inte fått tillgång till domstolsprövning. De åberopade även artikel 13.

Regeringen invände i första hand att de klagande inte uttömt de inhemska rättsmedlen, eftersom de inte hade överklagat Miljööverdomstolens dom. Regeringen anförde vidare i huvudsak bl.a. följande. De klagande hade inte heller överklagat Fiskeriverkets beslut. Dessutom hade två personer återkallat sina överklaganden till Högsta domstolen och i den delen hade inhemska rättsmedel definitivt inte uttömts. Beträffande de övrigas överklaganden av kammarrättens dom så hade dessa ännu inte avgjorts av Regeringsrätten.

Europadomstolen tog först ställning till regeringens invändning att de klagande inte uttömt de inhemska rättsmedlen och konstaterade att kommissionens beslut inte fick överklagas men att de klagande ändå gjort flera försök att få sin talan prövad. De kunde inte rimligen förväntas ge in ytterligare överklaganden för att uttömma inhemska rättsmedel. Europadomstolen fann inte heller skäl att göra någon annan bedömning när det gällde de två personer som hade återkallat sina överklaganden från Regeringsrätten. Alla ansågs därför ha uttömt de inhemska rättsmedlen. Domstolen fann att klagomålet avseende artikel 6.1 väckte svåra frågor både om rättsläget och de faktiska omständigheterna, vilka borde avgöras efter en prövning i sak. Klagomålet var därför i denna del inte uppenbart ogrundat och någon annan grund för att förklara det för inadmissible hade inte framkommit. Ansökningen förklarades därför för admissible. Europadomstolen gjorde samma bedömning när det gällde klagomålet enligt artikel 13 och ansökning förklarades därför admissible även i den delen.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Fera mot Italien
(Ansökan nr 45057/98, dom den 21 april 2005)
Domen finns endast på franska.

När ett mål krävde ytterligare utredning var ett förenklat förfarande som kunde medföra strafflindring inte tillåtet och det hade därför inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Fera, F, till yrket jurist, anklagades för mord. Han påstods ha sårat en annan person dödligt under ett slagsmål i hans hem när båda var berusade. Under förundersökningen begärde F att åtalet skulle prövas enligt ett förenklat förfarande men hans begäran avslogs. Han dömdes av brottmålsdomstolen i Rom till bl.a. fängelse i 15 år. Sedan han överklagat sattes strafftiden ned till 11 år. Både första och andra instans avslog F:s begäran om en reducering av straffet med en tredjedel, vilket han hade haft rätt till om det förenklade förfarandet hade tillämpats. Kassationsdomstolen avslog F:s överklagande dit och anförde i likhet med appellationsdomstolen bl.a. att de motsägande psykiatriska utlåtanden som lämnats under förundersökningen hade motiverat en fullständig prövning av målet och att det därför inte varit möjligt att tillämpa det förenklade förfarandet. – I Europadomstolen hävdade F att det förhållandet att han vägrats en straffreducering enligt det förenklade förfarandet kränkte hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Europadomstolen noterade att F vid det förberedande förhöret hade gett in handlingar som tydligt visade att det varit nödvändigt med vidare medicinska undersökningar. De nationella domstolarna hade därför haft rätt att göra bedömningen att utredningen krävde ytterligare åtgärder och att sådana åtgärder endast kunde vidtas i ett riktigt rättegångsförfarande. Att både appellationsdomstolen och kassationsdomstolen felaktigt angett att läkarutlåtanden erhållits under förundersökningen i stället för i första instans hade inte påverkat förfarandet. De medicinska utlåtandena som givits in vid det förberedande förhöret visade att ytterligare utredning behövdes. Därefter hade F under rättegången begärt och erhållit flera medicinska utlåtanden. Enligt den tillämpliga lagstiftningen var ett förenklat förfarande inte tillåtet när sådana yrkanden framställdes. Förfarandet som helhet hade därför inte påverkats av den felaktighet som angivits av appellationsdomstolen och kassationsdomstolen. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det inte hade skett någon kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar
De skiljaktiga var domarna Bonello, Malta, Rozakis, Grekland och Botoucharova, Bulgarien. De ansåg i korthet att F borde haft rätt till ett förenklat förfarande och att det därför skett en kränkning av hans rätt till en rättvis rättegång.

HÄNVISNING
Phillips ./. U K, dom 2001-07-05

Democracy and Change Party m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar nr 39210/98 och 39974/98, dom den 26 april 2005)
Domen finns endast på franska.

Upplösning av parti som grundades enbart på partiprogrammet innan några aktiviteter påbörjats kränkte artikel 11.

De klagande i målet är partiet och dess ordförande, K, och dess generalsekreterare, D. Partiet grundades den 3 april 1995. Efter en ansökan den 5 april 1995 från allmänne åklagaren upplöstes partiet av konstitutionsdomstolen den 19 mars 1996 bl.a. på grund av att dess program kunde antas underminera landets territoriella integritet och den nationella enheten. Konstitutionsdomstolen fann också att bakom det uppgivna syftet att utveckla det kurdiska språket dolde sig det verkliga syftet att uppmuntra separatismen och delande av den turkiska nationen. – I Europadomstolen åberopade de klagande artiklarna 9, 10, 11 och 14.

Europadomstolen fann att upplösningen av partiet innebar ett ingrepp i de klagandes föreningsrätt. Ingreppet hade stöd i lag och hade skett i det legitima syftet att skydda den territoriella integriteten. Partiet hade upplösts enbart p.g.a. sitt program innan det haft en chans att påbörja några aktiviteter. Domstolen konstaterade att de aktuella delarna av partiprogrammet innehöll en analys av historisk och politiska aspekter på den kurdiska frågan i Turkiet och förslag som syftade till att få slut på förtrycket och ge medborgare av kurdiskt ursprung de rättigheter om följde av Turkiets internationella åtaganden. Domstolen fann att de principer som partiet försvarade inte i sig stred mot grundläggande demokratiska principer. I partiets program förespråkades inte någon användning av våld. Eftersom programmet inte kunde sägas syfta till vare sig att underminera landets demokrati eller till användningen av våld av politiska skäl kunde det inte anses ha funnits ett trängande samhälleligt behov och åtgärden hade därför inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artiklarna 9, 10 och 14.

HÄNVISNINGAR
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)

Müslim mot Turkiet
(Ansökan nr 53566/99, dom den 26 april 2005)
Domen finns endast på franska.

Endast en abstrakt risk för att bli illa behandlad i händelse av utvisning kränkte inte artikel 3 och svarandestaten var inte skyldig att lämna flykting sådant ekonomiskt bistånd att han kunde upprätthålla viss levnadsstandard.

Müslim, M, är en irakisk medborgare av turkmenskt ursprung som är bosatt i Turkiet. I augusti 1998 var M och en av hans kusiner inblandade i en dispyt under vilken en framträdande person i den lokala avdelningen av Baath partiet och en anhängare till Saddam Hussein blev skjuten. M eftersöktes av irakiska säkerhetsagenter och flydde i september 1998 till Turkiet. Han ansökte om att få flyktingstatus och hävdade att hans kusin och hans bror hade avrättats och att hans liv skulle vara i fara p.g.a. hans ursprung om han sändes tillbaka till Irak. Hans ansökan avslogs men i februari 2000 fick han tillfällig flyktingstatus. Sedan Saddam Husseins regering fallit ansökte M om att hans ansökan skulle omprövas med motiveringen att situationen för turkmener blivit än svårare eftersom det helt sakandes ett rättssystem, särskilt i de delar av Irak där han var född. Det området präglades av konflikter mellan araber, kurder och turkmener. Enligt uppgifter från de turkiska myndigheterna har M nu ett uppehållstillstånd som är giltigt till den 1 maj 2005. Det har också uppgetts att det inte kommer att fattas något beslut att han skall utvisas. – I Europadomstolen hävdade M att en utvisning till Irak skulle medföra fara för att han blev misshandlad eller dödad av företrädare för Baath partiet. Han åberopade artiklarna 2 och 3. Han klagade också över att han inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel och över att han inte haft tillräckliga ekonomiska resurser. M åberopade i dessa delar artiklarna 13, 3 och 8.

Europadomstolen fann på grundval av flera rapporter om förhållandena i Irak att det fanns fortgående säkerhetsproblem i de norra delarna av landet dit M riskerade att bli skickad. Särskilt civilbefolkningen riskerade att bli fångad i striderna mellan kurdiska, arabiska och turkmenska grupper. Det hade emellertid inte visats att M:s personliga situation skulle bli sämre än den var för andra medlemmar av den turkmenska minoriteten. Domstolen bekräftade åter att endast en möjlighet att utsättas för misshandel till följd av en tillfällig instabilitet i landet inte i sig innebar ett brott mot artikel 3. Detta gällde särskilt mot bakgrund av de framsteg mot demokrati som gjordes i Irak och de förhoppningar om förbättrade förhållanden som dessa framsteg medförde. Domstolen noterade att Turkiet hade förbundit sig att inte tvångsdeportera irakiska asylsökanden som fått avslag på sina ansökningar. Domstolen konstaterade vidare att M:s senaste ansökan var föremål för prövning och det fanns inget som talade för att förfarandet skulle resultera i ett förhastat beslut utan en noggrann prövning av alla nya argument som M ville lägga fram. M kunde inte utvisas utan ett formellt beslut och om ett sådant meddelades kunde det överklagas. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kräkning av artikel 3 och att det var onödigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 2 samt att det även var onödigt att pröva klagomålet enligt artikel 13, eftersom det inte fanns något beslut om utvisning.

Domstolen erinrade slutligen om att artikel 8 inte sträcker sig så långt att den lägger en skyldighet på staterna att förse en flykting med ekonomisk hjälp så att han kan upprätthålla en viss levnadsstandard. I målet var inte visat att M hade förhindrats att upprätthålla den levnadsstandard som han valt genom att fly till Turkiet och hans förhållanden hade inte varit så förtvivlade att de tvingat honom att lämna Turkiet på grund av en ohållbar situation. Även om förhållandena varit svåra hade de knappast varit svårare än för andra som hade det sämre ställt. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 3 eller av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artiklarna 2 och 3
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (CD) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)
Chahal ./.U K, dom 1996-11-15
Cruz Varas m.fl. ./. Sverige, dom 1991-03-20
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Fatgan Katani m.fl. ./. Tyskland, beslut 2001-05-31
T.I. ./. U K, beslut 2000-03-07
Artikel 13
Jabari ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Artiklarna 3 och 8
Ulf Andersson o. Monica Kullman ./. Sverige, kommissionens beslut 1986-03-04
Voulfovitch m.fl. ./. Sverige, kommissionens beslut 1993-01-13
A.N. ./. Frankrike, kommissionens beslut 1994-10-12

I.D. mot Bulgarien
(Ansökan nr 43578/98, dom den 28 april 2005)
Domen finns endast på engelska.

När fråga om arbetsskada prövades av medicinsk kommission som inte kunde anses som domstol och de domstolar som prövade talan om skadestånd p.g.a. arbetsskadan var bundna av kommissionens bedömning och inte kunde göra en egen sakprövning kränktes rätten till en effektiv tillgång till domstolsprövning enligt artikel 6.1.

ID arbetade som maskinskriverska men den formella beskrivningen av hennes arbete angav att hon var förman utan några skyldigheter att skriva maskin. 1994 konstaterades att hon led av en nervsjukdom i armarna som klassades som arbetsskada. Den medicinska expertkommission, DEC, som behandlade hennes fall, fann emellertid att det inte fanns något samband mellan hennes sjukdom och hennes arbete och utgick då från den formella arbetsbeskrivningen utan att undersöka hennes faktiska arbetsuppgifter. ID:s yrkande om skadestånd från arbetsgivaren avslogs av de bulgariska domstolarna som fastställde kommissionens beslut utan prövning i sak. – I Europadomstolen klagade ID över att hon inte fått effektiv tillgång till domstolsprövning på grund av att domstolarna haft att pröva hennes skadeståndstalan mot arbetsgivaren hade ansett att DEC:s slutsatser var bindande för dem och de hade därför inte prövat hennes yrkanden i sak.

Europadomstolen konstaterade att de medicinska kommissionerna i Bulgarien var underordnade hälsoministeriet, att dess ledamöter betalades av hälsoministeriet enligt tjänstekontrakt och att de inte hade någon fast ämbetsperiod. Förfarandet i kommissionerna var inte reglerat, det hölls inte några muntliga förhandlingar och besluten fattades på grundval av medicinska utlåtanden och på en läkarundersökning av personen i fråga. Kommissionerna kunde därför inte anses som domstolar i den mening som avses i artikel 6. Det var inte visat att ID kunnat få en rättslig omprövning av kommissionens beslut som gällde henne och som senare ansågs bindande för de domstolar som prövade hennes skadeståndsanspråk. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Terra Woningen B.V. ./. Nederländerna, dom 1996-12-17
Chevrol ./. Frankrike, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Obermeier ./. Österrike, dom 1990-06-28
Belilos ./. Schweiz, dom 1988-04-29
Demicoli ./. Malta, dom 1991-08-27
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
H ./. Belgien, dom 1987-11-30
British American Tobacco Company Ltd ./. Nederländerna, dom 1995-11-20
Sakik m.fl. ./. Turkiet, dom 1997-11-26
De Geouffre de la Pradelle ./. Frankrike, dom 1992-12-16
Bellet ./. Frankrike, dom 1995-12-04

A.L. mot Tyskland
(Ansökan nr 72758/01, dom den 28 april 2005)
Domen finns endast på engelska.

Tvetydigt uttalande som domare gjorde i brev till försvarsadvokat om dennes klients skuld kränkte inte oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

AL vägrades skadestånd avseende den tid han suttit häktad i samband med en utredning om försäkringsbedrägeri. Domaren upplyste i ett brev AL:s advokat om att AL med stor säkerhet hade blivit fälld om det straffrättsliga förfarandet hade fortsatt. AL klagade utan framgång. – I Europadomstolen klagade AL över att den aktuella upplysningen och domstolarna inställning innebar ett brott mot oskuldspresumtionen enligt artikel 6.2.

Europadomstolen konstaterade att domaren inte hade gjort det ifrågasatta uttalandet i något offentligt sammanhang utan i ett brev ställt direkt till AL:s advokat. Domstolen fann vidare att även om de uttryck som använts i det aktuella brevet varit tvetydiga och otillfredsställande så hade både appellationsdomstolen och konstitutionsdomstolen i sina beslut tydligt klargjort att det skulle strida mot oskuldspresumtionen att tilldela AL någon skuld. Dessutom innebar vägran att ge AL skadestånd p.g.a. att han varit häktad inte något straff eller åtgärd som kunde jämställas med påföljd. Vid sådant förhållande och med beaktande av de begränsade effekterna av uttalandet i fråga samt att högre instanser bedömt AL:s rätt enligt artikel 6.2, fann domstolen sammanfattningsvis att innehållet i brevet till advokaten inte stred mot principen om oskuldspresumtion. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.2.

HÄNVISNINGAR
Daktaras ./. Litauen, dom 2000-01-10
Englert ./. Tyskland, dom 1987-08-25
Nölkenbockhoff ./ Tyskland, dom 1987-08-25
Sekanina ./. Österrike, dom 1993-08-25
Hibbert ./. Nederländerna, beslut 1999-01-26
Del Latte ./. Nederländerna, dom 2004-11-09 (jfr nr 10/04)
Minelli ./. Schweiz, dom 1983-03-25
Baars ./. Nederländerna, dom 2003-10-28 (jfr nr 10/03)

Buck mot Tyskland
(Ansökan nr 41604/98, dom den 28 april 2005)
Domen finns endast på engelska.

Husrannsakan i en persons bostad och verksamhetslokaler för att utreda trafikförseelse, för vilken klagandens son var misstänkt, kränkte artikel 8.

Buck, B, fick den 13 mars 1997 sina kontorslokaler och sitt hem genomsökta vid en husrannsakan. Vissa handlingar beslagtogs i syfte att identifiera föraren av en av företagets bilar sedan bilen i augusti 1996 identifierats vid en radarkontroll och konstaterats ha gått 28 km/h för fort. B:s son, VB, hade bötfällts för förseelsen men hade överklagat och hävdat att åtminstone 15 andra personer kunnat köra bilen vid aktuell tidpunkt. Domstolen hade slutligen identifierat VB som förare genom att jämföra VB:s passfoto med radarfotografiet. – I Europadomstolen klagade B över husrannsakningen och beslaget av handlingar och över att beslutet om att hans lokaler och hem skulle genomsökas hade varit otillräckligt motiverat. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att både hemmet och företagslokalerna förvaltades av B. Det hade därför i förhållande till båda lokalerna skett ett ingrepp i B:s rätt till respekt för sitt hem. Ingreppet hade stöd i lag och det hade skett i syfte att förhindra bristande ordning och brott samt för att skydda andras rättigheter, bl.a. för dem som använde vägarna. Domstolen noterade att den ifrågavarande förseelsen innebar en överträdelse av en vägtrafikregel, en mindre förseelse som enligt tysk lag inte längre räknades som brott. Därtill kom att det för den person som anklagades för förseelsen inte fanns några registeranteckningar om tidigare trafikförseelser och förfarandet hade inte varit riktat mot B utan mot hans son, en tredje person. Domstolen konstaterade att husrannsakningen skett för att bekräfta VB:s försvar – att någon annan kunde ha kört bilen. Den behörige domaren hade beordrat polisen att först höra B om hans anställda innan husrannsakningen genomfördes. Tvärtemot vad han hävdat hade B därför haft möjlighet att själv lämna de begärda uppgifterna för att undvika genomsökningen. Domstolen noterade vidare att den behörige domaren innan han utfärdade beslutet om husrannsakan hade begärt att få B:s passfoto. Den nationella domstolen tycktes i sin dom, vilken meddelades endast sex dagar efter husrannsakningen, helt ha stött sig på den fotografiska bevisningen och inget talade för att beslagtagna handlingar i övrigt hade beaktats. Europadomstolen fann att det inte visats varför affärshandlingar skulle sökas i B:s privata bostad och att omfattningen av husrannsakningen inte varit begränsad till vad som oundgängligen krävdes m.h.t. omständigheterna i målet. Dessutom kunde en husrannsakan som genomfördes i B:s hem och på hans kontor i en liten ort med ca 10 000 invånare antas påverka hans och bolagets rykten på ett negativt sätt. Mot bakgrund av omständigheterna och särskilt med hänsyn till att husrannsakningen beslutats i samband med en mindre överträdelse av en trafikregel som begåtts av en tredje person samt att den innefattat genomsökning av B:s privata bostad fann domstolen att ingreppet inte kunde anses proportionerligt i förhållande till sitt syfte. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar
I en gemensam skiljaktig mening anförde domarna Hedigan, Irland, Bîrsan, Rumänien och Jaeger, Tyskland bl.a. följande. Eftersom B vägrade att lämna uppgifter om sin familj och sina anställda återstod bara två alternativ för myndigheterna när det gällde att identifiera föraren av det aktuella fordonet. Det ena var att fastställa identiteten på de 15 anställda och det andra att jämföra VB:s passfoto med radarfotografiet. Trots den aktuella förseelsens ringa karaktär fann de det både rimligt och proportionerligt att myndigheterna tog itu med båda åtgärderna samtidigt för att få fram bevisning mot VB. De fann vidare att genomsökningen av B:s privata bostad och hans kontor var rimlig och proportionerlig med hänsyn till arten och omfattningen av B:s verksamhet. B hade haft möjlighet att undvika genomsökningen genom att svara på frågorna men han tog den inte. Enligt deras mening skulle han därför inte klaga på den åtgärd han tvingat myndigheterna att vidta. De ansåg därför att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Chappell ./. U K, dom 1989-03-30
Niemietz ./. Tyskland, dom 1992-12-16
Société Colas Est m.fl. ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Camenzind ./. Schweiz, dom 1997-12-16
Crémieux ./. Frankrike, dom 1993-02-25
Miailhe ./. Frankrike, dom 1993-02-25

Albina mot Rumänien
(Ansökan nr 57808/00, dom den 28 april 2005)
Domen finns endast på franska.

Avslag på överklagande som inte motiverades kränkte artikel 6.1.

Albina, A, väckte i egenskap av arvinge talan för att återfå egendom som hade tillhört hans föräldrar och som hade förstatligats. Egendomen omfattade bl.a. ett markområde och affärslokaler. Det bifall A fick till sin talan i första instans upphävdes efter överklagande. I en slutlig dom i september 1999 förklarade appellationsdomstolen i Galati A:s överklagande för uppenbart ogrundat. Sedan A väckt en ny talan fick han i juli 2002 ett beslut om att marken skulle återlämnas med undantag för en byggnad med omgivande mark som förvärvats av ett bolag. Hans talan mot detta bolag för att återfå den aktuella byggnaden är ännu inte avgjord i de rumänska domstolarna. – I Europadomstolen klagade A över att förfarandet i appellationsdomstolen i Galati inte varit rättvist och åberopade artikel 6.1. Han hävdade vidare att det skett ett brott mot artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att appellationsdomstolen i Galati hade avslagit A:s överklagande utan att ange några skäl i en dom som var slutlig och som inte kunde överklagas. Appellationsdomstolen hade inte bara underlåtit att bemöta de argument som A anfört i sitt överklagande utan den hade också underlåtit att tala om huruvida den anslöt sig till de skäl som angivits av underinstansen och det fanns inte heller något som talade för att den hade gjort det. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 och att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålet enligt artikel 1 i protokoll nr 1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 6.1
Ruiz Torija ./. Spanien, dom 1994-12-09
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Perez ./. Frankrike, dom (GC) 2004-02-12 (jfr nr 2/04)
Van de Hurk ./. Nederländerna, dom 1994-04-19
García Ruiz ./. Spanien, dom (GC) 1999-01-21
Coëme m.fl. ./. Belgien, dom 2000-06-22
Helle ./. Finland, dom 1997-12-19
Artikel 1 i protokoll nr 1
Glod ./. Rumänien, dom 2003-09-16 (jfr nr 9/03)
Laino ./. Italien, dom (GC) 1999-02-18
Zanghì ./. Italien, dom 1991-02-19
Eglise catholique de La Canée ./. Grekland, dom 1997-12-16

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat en dom avgjord i stor sammansättning. Domen finns både på engelska och franska.

Öcalan mot Turkiet
(Ansökan nr 46221/99, dom den 12 maj 2005)

Europadomstolen i stor sammansättning fastställde kammardom vari dödsdomen mot förre PKK-ledaren som beslutats av en icke oberoende och opartisk domstol i en icke rättvis rättegång förklarades kränka artikel 3.

Den förre PKK-ledaren Öcalan, Ö, som f.n. sitter i fängelset Imrali i Turkiet, greps sedan han utvisats från Syrien på flygplatsen i Nairobi den 15 februari 1999 och fördes ombord på ett turkiskt flygplan där han arresterades. Han flögs till Turkiet med bindel för ögonen och fick i Turkiet en huva över huvudet under färden till fängelset. Han hölls där i polisförvar från den 16 - den 23 februari och förhördes då av säkerhetsstyrkor, en allmän åklagare och en domare i säkerhetsdomstolen. Under denna tid fick han inget juridiskt biträde. Hans turkiska advokater hindrades av säkerhetsstyrkor att besöka honom och 16 andra advokater vägrades tillstånd att besöka honom. Den 23 februari ställdes Ö inför en domare i Ankaras säkerhetsdomstol som beslöt att han skulle häktas i avvaktan på rättegång. Det första besöket som Ö:s advokater fick göra begränsades till 20 minuter och skedde i närvaro av medlemmar i säkerhetsstyrkorna och en domare. Senare möten mellan Ö och hans advokater skedde inom hörhåll för medlemmar i säkerhetsstyrkorna. Efter advokaternas två första besök begränsades deras besök till två entimmarsbesök i veckan. Fängelsemyndigheterna tillät inte att advokaterna gav Ö kopior av andra handlingar i akten än åtalet. Först den 2 juni 1999 fick Ö tillstånd att under överinseende av två tjänstemän gå igenom sin akt och hans advokater fick då tillstånd att ge honom kopior av vissa handlingar. Allmänne åklagaren väckte åtal den 24 april 1999 och anklagade Ö för att ha utfört handlingar för att avskilja en del av det turkiska territoriet samt för att ha bildat och lett en väpnad organisation för att uppnå det målet. Åklagaren yrkade på dödsstraff. I dom den 29 juni 1999 befanns Ö skyldig och han dömdes till döden. Domen fastställdes av kassationsdomstolen. I oktober 2001 ändrades den turkiska konstitutionen och dödsstraffet togs bort utom i krigstid, vid överhängande hot om krig och vid terroristaktioner. Det turkiska parlamentet beslöt i augusti 2002 att avskaffa dödsstraffet i fredstid och i oktober 2002 förvandlades Ö:s dödsstraff till livstids fängelse.

I Europadomstolen åberopade Ö bl.a. följande:

  • Beslutet om eller verkställigheten av dödsstraffet strider eller skulle strida mot artiklarna 2, 3 och 14.
  • De förhållanden under vilka han fördes från Kenya till Turkiet och under vilka han hölls fången på ön Imrali, särskilt myndigheternas underlåtenhet att underlätta transporterna till och från ön och därmed försvåra för hans familj och hans advokater att besöka honom, innebar omänsklig behandling i strid med artikel 3.
  • Han hade olagligen berövats sin frihet och hade inte utan dröjsmål ställts inför domare samt hade inte haft tillgång till ett förfarande för att ifrågasätta lagligheten av frihetsberövandet i strid med artikel 5.1, 3 och 4.
  • Han hade i strid med artikel 6.1 inte fått en rättvis rättegång, eftersom han m.h.t. att en militär domare suttit i rätten inte dömts av en oberoende och opartisk domstol, eftersom domarna varit påverkade av rapporter i media som var fientligt inställda till honom samt eftersom hans advokater inte fått tillräcklig tillgång till akten för att kunna förbereda hans försvar ordentligt.
  • Eftersom hans advokater i Amsterdam hade hindrats att kontakta honom sedan han arresterats och/eller den turkiska regeringen underlåtit att svara på en begäran från Europadomstolen så hade det skett en kränkning av artikel 34.
  • - Ö åberopade vidare artiklarna 7, 8, 9, 10, 13, 14 och 18.

Europadomstolen prövade Ö:s klagomål i kammare och fann i en dom den 12 mars 2003 att det skett kränkningar av artikel 5.3 och 4, av artikel 6.1 och 3 b) samt av artikel 3, se nr 3/03. Både Ö och den turkiska regeringen begärde att målet skulle hänskjutas till prövning i stor kammare.

Europadomstolen i stor kammare, som i stor utsträckning citerar kammarens dom, uttalar i korthet väsentligen följande.

Artikel 5.4
Det organ som skall pröva lagligheten av ett frihetsberövande måste till sin natur var rättsligt och det måste ha behörighet att besluta om frigivande. Därtill kommer att det kan finnas särskilda skäl att befria en klagande från skyldigheten att ha uttömt inhemska rättsmedel. Europadomstolen granskade de fall som regeringen åberopat och som prövats av nationella domstolar. Europadomstolen fann att domstolarna inte i något fall hade beslutat om frigivande, inte ens när den lagstadgade tiden löpt ut eller när åklagaren inte begärt förlängning av ett häktningsbeslut. Inte i något av fallen hade den enskilde fått vara närvarande i rätten utan prövningen skedde helt och hållet på grundval av de handlingar som advokaterna gett in. De av regeringen åberopade besluten hade slutligen meddelats mer än två år efter det att Ö hade häktats. Europadomstolen instämde härefter med vad kammaren uttalat om omständigheterna i målet och betonade att särskilt det förhållandet att Ö hållits isolerad och att hans advokater hade hindrats av polisen hade gjort det omöjligt för honom att effektivt kunna använda sig av omprövningsmöjligheten. Europadomstolen avslog därför enhälligt regeringens invändning om att Ö inte uttömt inhemska rättsmedel när det gällde artikel 5.4, artikel 5.1 och artikel 5.3, och fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4

Artikel 5.1
Europadomstolen framhöll att ett frihetsberövande inte bara skall vara lagligt enligt nationell rätt utan att det också måste vara förenligt med syftet med artikel 5.1, nämligen att skydda mot godtycke. Det var inte bara fråga om en rätt till frihet utan också om skydd för personlig säkerhet. Om en stat arresterar en person på en annan stats territorium utan den senare statens samtycke påverkar det den ifrågavarande personens rätt till säkerhet enligt artikel 5.1. Konventionen hindrar dock inte att stater samarbetar för att kunna ställa brottslingar på flykt inför rätta under förutsättning att det inte innebär något ingrepp i en rättighet som skyddas av konventionen. Emellertid genomsyras konventionen av ett krav på rimlig jämvikt mellan samhällsintressets behov och kravet på skydd för den enskildes grundläggande rättigheter. Allt eftersom det blir lättare att röra sig i världen och brottsligheten antar en internationell dimension får alla stater ett allt större intresse av att kunna ställa brottslingar på flykt inför rätta och etableringen av säkra flyktingparadis skulle inte bara medföra risker för den stat som får härbärgera flyktingarna utan skulle också undergräva grunderna för utvisning. Huruvida en arrestering strider mot rätten i värdlandet behöver bara prövas om värdlandet omfattas av Europakonventionen men oberoende av om så varit fallet behöver Europadomstolen bevis för att den stat till vilken den enskilde förts har agerat på ett sätt som strider mot internationell rätt. Endast när så är fallet övergår bevisbördan för att ingripandet varit förenligt med värdlandets suveränitet och internationell rätt över på svarandestaten. Den klagande behöver emellertid i denna del inte förete bevisning ”bortom rimligt tvivel”. – Sedan Ö gripits stod han under turkisk jurisdiktion. Besluten om gripandet och frihetsberövandet hade fattats av turkiska domstolar i enlighet med nationell lag. De kenyanska myndigheterna hade inte invänt mot gripandet av Ö utan hade i stället hjälpt till genom att skilja Ö från den grekiske ambassadören. Arresteringen och frihetsberövandet av Ö hade skett i enlighet med beslut av turkiska domstolar för att han "skulle ställas inför behörig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha begått ett brott" i den mening som avses i artikel 5.1 c). Det hade inte kunnat slås fast att gripandet hade kränkt internationell rätt. Gripandet av Ö och berövandet av hans frihet fick därmed anses innebära att han "blivit lagligen arresterad" i den mening som avses i artikel 5.1 c). Europadomstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 5.1.

Artikel 5.3
Europadomstolen citerade kammarens dom och instämde med vad kammaren kommit fram till där och konstaterade att det inte varit nödvändigt att Ö hade suttit i polisförvar minst sju dagar utan att ha fått inställa sig inför en domare. Europadomstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.3.

Artikel 6.1 - oberoende och opartisk domstol
Europadomstolen hänvisade till vad den uttalat i tidigare mål i fråga om säkerhetsdomstolens opartiskhet och oberoende när en militär domare ingår i rätten. När det gällde förhållandet att den militäre ledamoten i den nationella domstolen hade bytts ut innan domen meddelades, framhöll Europadomstolen att det inte bara är domstolens sammansättning när domen meddelas som är avgörande utan kriterierna oberoende och opartisk måste föreligga vid vart och ett av tre tillfällen, nämligen under utredningen, under rättegången och när domen meddelas, vilket enligt regeringen är de tre stadierna i en turkisk rättegång. När en militär ledamot har deltagit i ett eller flera beslut som förblir giltiga under hela förfarandet har den tilltalade berättigad anledning att ifrågasätta hela förfarandet. Den militäre ledamoten i förevarande fall hade innan han ersattes deltagit i flera beslut. Dessa frågor hade inte tagits upp på nytt och inga nya beslut hade fattats utan ersättaren hade godtagit de tidigare besluten. Vid sådant förhållande kunde domstolen inte finna att utbytet av den militäre ledamoten i slutet av rättegången hade kunnat undanröja Ö:s berättigade tvivel på domstolens oberoende och opartiskhet. Europadomstolen fann därför med elva röster mot sex att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 6.1.

Artikel 6.1 - rättvis rättegång
I frågan om rättegången varit rättvis instämde Europadomstolen med vad kammaren funnit vid sin prövning och konstaterade att Ö inte biträtts av sina advokater när han förhördes hos polisen, att han inte kunnat kommunicera med dessa utom hörhåll för andra och att han inte kunnat få direkt tillgång till akten förrän på ett mycket sent stadium. Dessutom hade hans advokaters besök begränsats såväl till antal som tidsmässigt och advokaterna hade inte heller fått del av handlingarna i akten förrän sent. Den samlade effekten av dessa svårigheter sett i sin helhet innebar att försvarets rättigheter hade begränsats i sådan omfattning att principen om en rättvis rättegång hade överträtts. Europadomstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 b) och c) och att det var onödigt att pröva de övriga klagomålen enligt artikel 6 som hänförde sig till en rättvis rättegång.

Artiklarna 2, 3 och 14 - verkställighet av dödsstraffet
Ö hade hävdat att både utdömandet och ett verkställande av dödsstraffet kränkte de här aktuella artiklarna. Europadomstolen konstaterade att risken för att dödsstraffet skulle verkställas hade undanröjts på ett effektivt sätt genom den ändrade lagstiftningen i Turkiet. Klagomålet skulle därför avvisas såvitt det avsåg verkställandet av dödsstraffet. Europadomstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artiklarna 2, 3 och 14 med avseende på frågan om verkställighet av dödsstraffet.

Artikel 3 - utdömandet av dödsstraffet
Europadomstolen instämde i kammarens bedömning att dödsstraff under fredstid har kommit att bli en icke godtagbar strafform som inte längre tillåts enligt artikel 2. Det förhållandet att ett stort antal stater ännu inte har ratificerat protokoll nr 13 angående avskaffande av dödsstraff under alla förhållanden kunde möjligen förhindra domstolen att finna att det finns en gemensam syn i medlemsstaterna att verkställighet av ett dödsstraff är en omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3. Domstolen ansåg emellertid i likhet med kammaren att det inte var nödvändigt att ta ställning i denna fråga eftersom, även om artikel 2 fortfarande tillät dödsstraff, det strider mot konventionen att verkställa ett dödsstraff som beslutats genom en orättvis rättegång. Att döma ut dödsstraff för en person efter en orättvis rättegång innebar att personen utsattes för fruktan att bli avrättad. Den fruktan och osäkerhet om framtiden som en dödsdom medförde, särskilt under sådana förhållanden där det fanns en verklig risk för att domen verkställdes, oundvikligen mänskligt lidande i betydande grad. Europadomstolen instämde i kammarens bedömning att Ö, som grundare och ledare för PKK, en organisation som varit engagerad i en fortgående våldskampanj som orsakat tusentals skadade, blivit den mest eftersökte i Turkiet. Mot bakgrund av att han dömts för de allvarligaste brotten i den turkiska strafflagen fanns det innan beslutet att förvandla domen till livstids fängelse en reell risk för att domen skulle kunna verkställas. Denna risk förelåg under mer än tre år. Domstolen fann att utdömandet av dödsstraffet efter en orättvis rättegång i en domstol vars oberoende och opartiskhet kunde ifrågasättas innebar en omänsklig behandling. Domstolen fann därför med tretton röster mot fyra att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 3.

Artikel 3 - transporten från Kenya
När det sedan gällde transporten från Kenya och i fängelset fann Europadomstolen att det inte visats ”bortom rimligt tvivel” att förhållanden i samband med arresteringen och under transporten till Turkiet inte översteg den förnedring som vanligen följer av varje arrestering eller frihetsberövande och att den inte nådde upp till miniminivån för den svårighetsgrad som krävs för "omänsklig och förnedrande behandling" i den mening som avses i artikel 3. Europadomstolen fann därför enhälligt att det i dessa hänseende inte skett någon kränkning av artikel 3.

Artikel 3 - förhållandena i fängelset
Europadomstolen slog inledningsvis fast att det inte fanns något hinder för den att pröva allt som hänt fram till domstolens nuvarande dom under förutsättning att förhållandena har en direkt anknytning till de frågor som förklarats admissible. Domstolen fann därför att den skulle pröva förhållandena från den 16 februari 1999 och fram till domens datum och att det förhållandet att Ö under mellantiden gett in ett nytt klagomål avseende samma fråga inte ändrade bedömningen. En fullständig sensorisk isolering i förening med en total social isolering kan bryta ned en personlighet och utgör en form av omänsklig behandling som inte kan berättigas av säkerhetsskäl eller andra skäl. Å andra sidan innebär ett förbud mot kontakter med andra fångar av säkerhets-, disciplin- eller andra skyddshänsyn inte i sig omänsklig behandling eller bestraffning. De turkiska myndigheterna hade ställts inför stora problem när det gällde att hålla Ö fängslad. Ö har en relativt stor och välutrustad cell och han tycks stå under regelbunden läkarkontroll. Dessa förhållanden ger inte anledning till någon fråga enligt artikel 3. Ö kan inte anses vara totalt isolerad även om han inte har några medfångar utan bara har kontakt med fängelsepersonalen. Han har böcker, tidningar och radio till sitt förfogande. Han har visserligen inte TV och telefon men han kommunicerar med omvärlden per post. Han träffar en läkare varje dag samt sin familj och sin advokat en gång i veckan. Förbindelserna med ön under dåligt väder har förbättrats. Även om Ö på längre sikt bör få tillgång till bl.a. TV och telefon instämmer Europadomstolen med vad kammaren tidigare funnit att de förhållanden under vilka Ö hålls fången i vart fall inte ännu har uppnått den miniminivå av stränghet som krävs för att de skall anses utgöra omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller i detta hänseende skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen fann vidare enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 7, 8, 9, 10, 13, 14 och 18 vare sig var för sig eller i förening med de tidigare prövade artiklarna 2, 3, 5, och 6.

Artikel 34
Även om det varit omöjligt för Ö att kommunicera med sina advokater i Amsterdam på grund av att han arresterats fanns det inget i målet som talade för att han i någon nämnvärd omfattning hade hindrats från att utöva sin rätt att ge in en ansökan till Europadomstolen. Europadomstolen fann inte heller att Turkiets vägran att lämna vissa uppgifter i enlighet med Europadomstolen beslut enligt artikel 39 innebar någon kränkning av Ö:s rätt att ge in en ansökan. Europadomstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 34.

HÄNVISNINGAR (utom sådana som ingår i citat ur kammarens dom)
Artikel 5.4
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Weeks ./. U K, dom 1987-02-02
Van Oosterwijck ./. Belgien, dom 1980-11-06
Artikel 5.1
Bozano ./. Frankrike, dom 1986-12-18
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Benham ./. U K, dom 1996-06-10
Bouamar ./. Belgien, dom 1988-02-29
Stocké ./. Tyskland, dom 1989-10-12
Freda ./. Italien, kommissionens beslut 1980-10-07
Klaus Altmann (Barbie) ./. Frankrike, kommissionens beslut 1984-07-04
Luc Reinette ./. Frankrike, kommissionens beslut 1989-10-02
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Illich Ramirez Sánchez ./. Frankrike, kommissionens beslut 1996-06-24
Bankovic m.fl. ./. Belgien och 16 andra konventionsstater, beslut (GC) 2001-12-12
Stocké ./. Tyskland, dom 1991-03-19
Artikel 5.3
Brannigan o. McBride ./. U K, dom 1993-05-26
Aquilina ./. Malta, dom (GC) 1999-04-29
Brogan m.fl. ./. U K, dom 1988-11-29
Dikme ./. Turkiet, dom 2000-07-11
Artikel 6.1 - oberoende och opartisk domstol
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Çiraklar ./. Turkiet, dom 1998-10-28
Iprahim Ülger ./. Turkiet, dom 2004-07-29
Piersack ./. Belgien, dom 1982-10-01
Artikel 6.1 - rättvis rättegång
Pfeifer o. Plankl ./. Österrike, dom 1992-02-25
Kremzow ./. Österrike, dom 1993-09-21
Kamasinski ./. Österrike, dom 1989-12-19
Bulut ./. Österrike, dom 1996-02-22
Brandstetter ./. Österrike, dom 1991-08-28
Artikel 2, 3 och 14 - utdömande av dödsstraff
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Çinar ./. Turkiet, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Artikel 3 - behandling under transport och i fängelse
Soering ./. U K, dom 1989-07-07
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Albert o. Le Compte ./. Belgien, dom 1983-02-10
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Tyrer ./. U K, dom 1978-04-25
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
K. o. T. ./. Finland, dom (GC) 2001-07-12
Kingsley ./. U K, dom (GC) 2002-05-28
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Guerra m.fl. ./. Italien, dom 1998-02-19
Ahmed ./. Österrike, dom 1996-12-17
Messina ./. Italien, beslut 1999-06-08
Artikel 34
Mamatkulov o. Askarov ./. Turkiet, dom (GC) 2005-02-04 (jfr nr 2/05)

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Falakaoglu ./. Turkiet, 2005-04-26

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05 och 4/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Balçik ./. Turkiet, 2005-04-26

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05 och 4/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstol
Parsil ./. Turkiet, 2005-04-26

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05 och 4/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Özdes ./. Turkiet, 2005-04-26
Mason m.fl. ./. Italien, 2005-05-17
Pasculli ./. Italien, 2005-05-17
Scordino ./. Italien, 2005-05-17

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05 och 4/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar - artikel 6.1
Dolgov ./. Ukraina, 2004-04-19
Piryanik ./. Ukraina, 2005-04-19
Sharko ./. Ukraina, 2005-04-19
Nazarchuk ./. Ukraina, 2005-04-19; även artikel 13
Shcherbakov ./. Ukraina, 2005-04-19; även artikel 1 i protokoll nr 1
Basoukou ./. Grekland, 2005-04-21; även artikel 1 i protokoll nr 1
Sokur ./. Ukraina, 2005-04-26
Demchenko ./. Ukraina, 2005-05-03; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Grishechkin m.fl. ./. Ukraina, 2005-05-03; även artikel 13 och artikel 1 i protokoll nr 1
Vasilenkov ./. Ukraina, 2005-05-03; även artikel 13
Chizhov ./. Ukraina, 2005-05-17; även artikel 13

Se liknande mål i nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05 och 4/05.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Urukalo och Nemet ./. Kroatien, 2005-04-28

Se liknande mål i nr 10/04, 11/04, 2/05 och 4/05.

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 21 april – den 17 maj 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 21, 26 och 28 april samt den 3 och 17 maj 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3 och 5.4, se den 26 och den 28 april 2005.

ARTIKEL 6.1
21 april
Kabetsis ./. Grekland (5973/03) ersättning felräknad avgift; även artikel 13
Kollias ./. Grekland (5957/03) ersättning felräknad avgift; även artikel 13
Koufogiannis ./. Grekland (5967/03) ersättning felräknad avgift; även artikel 13
Plastarias ./. Grekland (5038/03) ersättning felräknad avgift; även artikel 13
Tsamou ./. Grekland (9673/03) ersättning felräknad avgift; även artikel 13
Sflomos ./. Grekland (3257/03) tvist om upphörande av försäljningsavtal; även artikel 13
Lo Tufo ./. Italien (64663/01) vräkning
26 april
Mehmet Özel m.fl. ./. Turkiet (50913/99)
28 april
Athanasiadis m.fl. ./. Grekland (34339/02)
Hadjidjanis ./. Grekland (72030/01)
Kolybiri ./. Grekland (43863/02)
Korre ./. Grekland (37249/02)
de Staerke ./. Belgien (51788/99) brottmål
Dumont ./. Belgien (49525/99) brottmål
Reyntiens ./. Belgien (52112/99) skadestånd
Robyn de Schneidauer ./. Belgien (50236/99) brottmål
Kolev ./. Bulgarien (50326/99) brottmål; även artikel 5.3 och 4, se nedan.
3 maj
Strannikov ./. Ukraina (49430/99)
17 maj
Eko-engergie, spol. s.r.o. ./. Tjeckien (65191/01)
Fáber ./. Tjeckien (35883/02)
Heger ./. Slovakien (62194/00)
Mazgútová ./. Slovakien (65998/01)
Palgutová ./. Slovakien (9818/02)
Guez ./. Frankrike (70034/01) arbetstvist
Horváthová ./. Slovakien (74456/01)
Z.M. o. K.P. ./. Slovakien (50232/99) vårdnad om barn; även artikel 13 i förening med artikel 6.1

ARTIKEL 5.3
26 april
Chodecki ./. Polen (49929/99)
28 april
Kolev ./. Bulgarien (50326/99) brottmål; även artikel 6.1, se ovan.

ARTIKEL 5.4
28 april
Kolev ./. Bulgarien (50326/99) brottmål; även artikel 6.1, se ovan.

SVENSKA DOMAR M.M.

Som framhållits tidigare tar redaktionen tacksamt emot uppgifter om svenska mål eller ärenden där Europakonventionen har tillämpats eller prövats - gärna via e-post.

Regeringsrättens dom den 12 april 2005 i mål 7096-02 angående allmän förvaltningsdomstols behörighet i mål om återbetalning av omställningsstöd (FimGro-målet) .

Bakgrunden till målet är att två jordbruksföretag hade beviljats omställningsstöd för 1991/92. Under 1994 fördes driften i de två företagen över till ett gemensamt bolag. Jordbruksverket upphävde det tidigare beslutet om omställningsstöd och bolaget ålades återbetalning av ca 400 000 kr. Bolaget överklagade till länsrätten som avvisade klagomålet med hänvisning till det överklagandeförbud som finns i 22 § jordbrukarstödsförordningen. Bolaget klagade vidare till kammarrätten som ansåg att nämnda paragraf inte skulle tillämpas med hänsyn till artikel 6 i Europakonventionen. Målet visades åter till länsrätten som efter att ha prövat målet i sak avslog bolagets överklagande. Bolaget överklagade igen till kammarrätten som denna gång undanröjde länsrättens dom och avvisade överklagandet. Kammarrätten anförde ifråga om bolagets rätt, att trots överklagandeförbudet i 22 § jordbrukarstödsförordningen, överklaga Jordbruksverkets beslut bl.a. följande.

Regeringsrätten har i RÅ 1997 ref. 65 (det s.k. Lassagårdsfallet) ansett att ett i 33 § förordningen (1994:1715) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter intaget förbud att föra talan mot Jordbruksverkets beslut var oförenligt med EG-rättens allmänna rättsprinciper och därför inte skulle tillämpas. I sina domskäl hänvisade Regeringsrätten till EG-domstolens dom i det s.k. Borelli-målet (C-97/91). I denna dom, som gällde ekonomiskt stöd i samband med jordbruksproduktion, fastslog EG-domstolen att den som påstår sig ha anspråk av detta slag har rätt att få sin sak prövad av domstol och anförde som grund bl.a. artikel 6 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Till skillnad från RÅ 1997 ref. 65 avser det förevarande målet jordbruksstöd som grundas på bestämmelser i en nationell författning. Det är dock fråga om ekonomiskt stöd av liknande slag som i Regeringsrättens mål. Kammarrätten drar härav slutsatsen att rätt till domstolsprövning föreligger enligt artikel 6 i Europakonventionen i fråga om rätt till omställningsstöd enligt jordbrukarstödsförordningen. Det saknas anledning att göra annan bedömning när saken, som den nu aktuella, gäller återkrav av utgivet sådant stöd. Kammarrätten finner således att Europakonventionen ger bolaget rätt att få sin sak prövad av domstol.

Högsta domstolen har i det av bolaget åberopade beslutet den 18 januari 2001 funnit att hinder mot allmän domstols prövning av Jordbruksverkets fullgörelsetalan förelåg så länge bolagets nu ifrågavarande överklagande var anhängigt vid förvaltningsdomstol. Högsta domstolen anför i skälen för beslutet bl.a. följande. ”Av 3 kap. 1 § 1 st. 6 utsökningsbalken, UB, följer att verkställighet får äga rum på grund av förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verkställa. Någon sådan föreskrift har inte utfärdats i fråga om Jordbruksverkets beslut enligt nu tillämplig förordning. För att erhålla en exekutionstitel för ett krav på återbetalning är Jordbruksverket därför nödgat att ansöka om betalningsföreläggande eller väcka talan vid domstol (se 3 kap. 1 § 1 st. 1 och 8 UB). – Någon möjlighet för Jordbruksverket att anhängiggöra talan i länsrätt för att erhålla en förvaltningsdomstols dom finns inte. – Däremot har allmän domstol i ett flertal rättsfall ansetts behörig att meddela en fullgörelsedom på ansökan av en förvaltningsmyndighet som meddelat ett icke verkställbart beslut på återbetalning av offentliga medel (se NJA 1984 s. 648 och 1996 s. 202; jfr även 1999 A 2-4). Därvid har återbetalningsskyldigheten prövats i sak, fastän allmän domstol inte ansetts behörig att (före utbetalningen) pröva om en enskild har rätt till bidrag från staten enligt samma författning (se NJA 1994 s. 657). Eftersom myndigheten har rätt att erhålla en fullgörelsedom i allmän domstol, har den enskilde ansetts berättigad att där föra negativ fastställelsetalan rörande återbetalningsskyldigheten) NJA 1988 s. 552). Även i detta fall prövas återbetalningsskyldigheten i sak.”

Det har som framgått utbildats en rättspraxis av innebörd att allmän domstol kan på talan av såväl en förvaltningsmyndighet som en enskild pröva frågor om skyldighet att återbetala offentliga medel. Eftersom bolaget sålunda har möjlighet att få sin återbetalningsskyldighet prövad i sak av allmän domstol saknas enligt kammarrättens mening anledning att med hänvisning till Europakonventionen åsidosätta överklagandeförbudet i jordbrukarstödförordningen. Någon annan grund för ett åsidosättande av förbudet kan inte heller anses föreligga. Kammarrättens bedömning blir följaktligen att bolagets överklagande inte borde ha blivit föremål för länsrättens prövning.

Bolaget klagade vidare till Regeringsrätten som avslog överklagandet. Regeringsrätten uttalade att den i likhet med kammarrätten fann att det saknades anledning att med hänvisning till Europakonventionen åsidosätta överklagandeförbudet i 22 § jordbrukarstödsförordningen. Skälet var att FimGro i princip har rätt att genom s.k. negativ fastställelsetalan få frågan om sin återbetalningsskyldighet prövad av allmän domstol. När Högsta domstolen meddelade sitt beslut den 18 januari 2001 pågick kammarrättens prövning av bolagets överklagande av länsrättens dom. Enligt Högsta domstolen kunde en tvist om återbetalningsskyldigheten inte komma under allmän domstols prövning så länge det i förvaltningsdomstol pågick en rättegång som kunde avslutas med tillkomsten av en exekutionstitel avseende den ifrågavarande betalningsskyldigheten. Detta hinder var dock av övergående natur och finns inte sedan kammarrätten skilt målet från sig och Regeringsrätten genom denna dom fastställt kammarrättens beslut. Vidare är utgången i kammarrättens avgörande sådan att detta beslut inte lägger något hinder i vägen för en prövning av återbetalningsskyldigheten i allmän domstol. Allmän förvaltningsdomstol kan därför till följd av överklagandeförbudet i 22 § jordbrukarstödsförordningen inte pröva FimGros talan.

ÖVRIGT

I en promemoria från Justitiedepartementet, Ds 2005:9 En moderniserad rättsprövning m.m., föreslås en ny rättsprövningslag och ändringar i förvaltningslagen. Förslagen innebär att endast regeringsbeslut skall kunna rättsprövas enligt den föreslagna lagen omrättsprövning av vissa regeringsbeslut. Vidare föreslås att 3 § förvaltningslagen ändras så att andra beslut, som skall kunna prövas av domstol för att uppfylla kraven på domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter enligt Europakonventionen, alltid skall kunna överklagas enligt 22 a § förvaltningslagen hos allmän förvaltningsdomstol. Promemorian innehåller bl.a. ett avsnitt med redovisning av Europadomstolens praxis avseende civila rättigheter och skyldigheter.

 


 




Senast ändrad: 2011-04-12