JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Nytt från Europadomstolen 7 2005

INNEHÅLL

Månadens nyhetsblad innehåller i huvudsak uppgifter om och referat av ett urval av domar som meddelats under tiden den 21 juni - den 12 juli 2005. Beslut i fråga om admissibility kan ha meddelats före den angivna perioden.

Nyhetsbrevet publiceras på Domstolsväsendets intranät (Doris) under rubrikerna ”Målhantering”/”Europarätt”. Tidigare nummer av nyhetsbrevet, från och med första numret 1/01, finns arkiverade i Doris där det även finns länkar till ett sökbart register samt en redogörelse beträffande principer för det subjektiva urvalet.

FÖRTECKNING ÖVER DOMAR I DETTA NUMMER

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Domar och beslut mot Sverige

Forsström mot Sverige, beslut 2005-05-19
Förlikning i mål avseende klagomål om att skattemål inte avgjorts inom skälig tid.

Jonasson mot Sverige, dom 2005-07-12
Förlikning i mål i fråga om bl.a. tillgång till domstolsprövning av en påstådd orättvis uppsägning.

Domar mot andra länder

Milatová m.fl. mot Tjeckien, 2005-06-21
När part inte fick del av yttranden som getts in av motpart i konstitutionsdomstol var det inte tillräckligt att det fanns möjlighet att få gå igenom akten, utan det skedde en kränkning av artikel 6.1.

Kolanis mot UK, 2005-06-21
När villkor som föreskrivits för att intagen skulle skrivas ut från psykiatrisk tvångsvård i praktiken inte kunde tillgodoses och den intagnas sjukdomstillstånd kvarstod, kränktes inte artikel 5.1. Att däremot en rättslig prövning dröjde drygt ett år och att rätt till ersättning saknades kränkte artikel 5.4 och 5.

Zawadka mot Polen, 2005-06-23
Trots att båda föräldrarna trotsade domstols beslut och gjorde allt för att hindra den andra från umgänge med gemensamt barn, ansågs de nationella myndigheterna ha brustit i sina positiva skyldigheter när fadern inte fick begärd hjälp och han därmed förlorade all kontakt med sin son. Det hade därför skett en kränkning av artikel 8.

Gallico mot Italien, 2005-06-28
Stränga restriktioner för livstidsfånge kränkte inte vare sig artikel 3 eller artikel 8 men när domstols prövning av beslut om sådana restriktioner fördröjdes kränktes artikel 6.1.

Hermi mot Italien, 2005-06-28
När kallelse till appellationsdomstol inte var översatt till språk som den klagande förstod kränktes hans rätt att delta i förhandlingen enligt artikel 6.1.

Bove mot Italien, 2005-06-30
Myndigheternas overksamhet för att få beslutat umgänge verkställt innebar att de inte fullgjorde sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 8.

Nakach mot Nederländerna, 2005-06-30
När förlängning av psykiatrisk vård inte beslutades i föreskriven ordning kränktes artikel 5.1.

Said mot Nederländerna, 2005-07-05
Utvisning av desertör till Eritrea skulle kränka artikel 3.

Trubnikov mot Ryssland, 2005-07-05
Fångvårdsmyndighet var inte ansvarig för fånges självmord men den bristande utredningen av dödsfallet kränkte artikel 2.

Lomaseita Oy m.fl. mot Finland, 2005-07-05
Underlåten kommunicering av handlingar som getts in för sent men som, trots att motsatsen uttalats i dom, ändå hade beaktats, kränkte principen om parternas likställdhet och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

Osváth mot Ungern, 2005-07-05
När häktad inte fick del av åklagarmyndighetens ansökningar om förlängning av häktningsbeslutet kränktes rätten till ett kontradiktoriskt förfarande enligt artikel 5.4.

Üner mot Nederländerna, 2005-07-05
Utvisning av turkisk medborgare från Nederländerna där han bott sedan många år och där han hade sin partner och sina barn kränkte inte artikel 8.

Güneri m.fl. mot Turkiet, 2005-07-12
Förbud för parti att hålla kampanjmöten som meddelades utan motivering och som inte kunde anses svara mot ett trängande samhälleligt behov kränkte artikel 11.

Moldovan m.fl. mot Rumänien (nr 2), 2005-07-12
Angrepp på romer och förstörelse av deras hem och tillhörigheter samt ett utdraget förfarande och vägrade skadestånd kränkte artiklarna 8, 3 och 6.1 samt artikel 14 i förening med artikel 8 och artikel 6.1.

Domar och beslut i Grand Chamber

Bosphorus Airways mot Irland, 2005-06-30
Beslag av flygplan, vilket leasats från ett jugoslaviskt flygbolag, som utgjorde ett led i FNs och EGs sanktioner mot Serbien och Montenegro kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Jahn m.fl. mot Tyskland, 2005-06-30
Lagstiftning, som införts i samband med den tyska återföreningen för att rätta till orättvisor i den tidigare östtyska lagstiftningen om ägande av mark och som innebar att arvingar till mark som inte brukat marken fick lämna den ifrån sig, kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1, trots att det inte utgick någon ersättning för den överlämnade marken.

Nachova m.fl. mot Bulgarien, 2005-07-06
När poliser använde skjutvapen och dödade två män som skulle gripas och när utredningen av det inträffade var bristfällig kränktes artikel 2. När det inte heller utreddes om diskriminerande attityder påverkat händelseförloppet kränktes artikel 14 i förening med artikel 2.

ALLMÄNT

Enligt den preliminära statistiken meddelade domstolen under maj månad 74 domar. 113 ansökningar förklarades admissible, 2 076 för inadmissible och 67 avskrevs. 165 ansökningar kommunicerades. Totalt under januari-maj 2005 har domstolen meddelat 351 domar, förklarat 332 ansökningar admissible, 9 181 för inadmissible, avskrivit 233 mål samt kommunicerat 897 ansökningar. Under perioden har det kommit in 18 500 klagomål till domstolen, vilket är en ökning med 13 % i förhållande till samma period föregående år. 10 534 klagomål har avgjorts genom dom eller beslut om avskrivning eller vägrat prövningstillstånd. 6 740 klagomål har avförts genom administrativa beslut på grund av att de inte fullföljts inom föreskriven tid och akterna har då förstörts. Domstolens balans per den 1 juni 2005 var 80 500 klagomål. Därav har 53 750 fördelats, 20 750 på sjudomarkammare och 33 000 på kommittéer med tre domare. 26 750 mål har inte fördelats.

EUROPADOMSTOLENS NYA HEMSIDA

Domstolen har den 5 juli 2005 lagt ut en helt ny hemsida. Den nya hemsidan är avsedd att utvecklas ytterligare under några månader och kommer sedan att uppdateras regelbundet. På hemsidan används som tidigare båda de officiella språken i domstolen - engelska och franska - och på startsidan kan man välja i vilken språkversion man vill gå vidare. Med utgångspunkt i den engelska versionen har domstolens hemsida bl.a. följande innehåll.
Huvudrubrikerna på hemsidan är Domstolen (The Court), Grundläggande texter (Basic Texts), Praxis (Case Law), Rapporter (Reports), Pågående mål (Pending Cases), Press, Klagande (Applicants), Besökare (Visitors) och Bibliotek (Library).
Under rubriken  The Court/Domstolen finns uppgifter ledamöterna i domstolen och hur de indelas på de fyra avdelningarna. Här beskrivs vidare kortfattat domstolens historiska bakgrund och hur domstolen arbetar. Här kan man gå direkt till informationen om hur man klagar, vilken också finns under huvudrubriken ”Applicants”. Kortfattat beskrivs här också förfarandet i domstolen och på 29 språk kan man hämta hem ett klagomålsformulär jämte handledning och anvisningar om hur det skall fyllas i. Via underrubriken ”Procedure” kan man finna ett flödesschema över förfarandet i Europadomstolen. Underrubriken ”Execution” behandlar verkställigheten av domstolens avgöranden och leder vidare till Europarådets hemsida om verkställande av domar. Numera finns också en redogörelse för domstolens kansliorganisation ”The Registry” och ett kort avsnitt om domstolens budget.

Den samlade texten till Europakonventionen i dess lydelse enligt protokoll nr 11 samt protokollen nr 1, 4, 6 och 7 finns i 29 språkversioner under rubriken Basic Texts. Här finns också domstolens rättegångsregler, Rules of Court, på engelska. Pending cases är rubriken för pågående mål. Här finns en förteckning över de mål som skall prövas av domstolen i stor sammansättning. Det finns också uppgifter om den närmaste tidens muntliga förhandlingar. Under rubriken Reports finns årliga rapporter över verksamheten i domstolen, i sektionerna och i Grand Chamber från 1998 och framåt. Där redovisas avgörandena artikel för artikel.

Sidan för Case Law har ett digert innehåll. Här kan man finna bl.a. årsvisa förteckningar från 1999 och framåt över domstolens avgöranden, där det anges vilken eller vilka frågor som prövats i målet. Här finns också en redogörelse för vilka följder domstolens domar fått i de berörda staterna i form av bl.a. ändrad lagstiftning samt en länk till Europarådets hemsida avseende verkställigheten av domstolens domar. Vidare finns en kronologisk förteckning över de senast avgjorda målen, en alfabetisk förteckning över publicerade avgöranden och en förteckning över mål avgjorda i Grand Chamber.  Det finns också kortfattade årliga sammanställningar av domstolens praxis med början 2001 och en förteckning artikel för artikel över mål där domstolen tillämpat komparativ rätt. Av störst betydelse på sidan Case Law är dock länken domstolens rättsdatabas Hudoc. Här kan man söka efter domstolens domar och beslut men också efter vissa av den tidigare kommissionens beslut och rapporter samt ministerkommitténs resolutioner.

LÄNKAR

Här nedan lämnas några länkar som kan underlätta för Dig som vill söka fram fulltextversionen av refererade eller andra domar från Europadomstolen.

Till Europadomstolens hemsida:
http://www.echr.coe.int/

Till förteckningar över publicerade domar och beslut:
Engelska: List of Judgments
http://www.echr.coe.int/ECHR/EN/Header/Case+Law/Case
+law+information/Lists+of+judgments/

Franska: Liste des arrêts
http://www.echr.coe.int/ECHR/FR/Header/Case+Law/Case
+law+information/Lists+of+judgments/

Till sökformulär för Europadomstolens avgöranden, där Du bl.a. kan söka på titel, svarande, fritext, ansökans nummer, artikel eller avgörandedag:
Engelska: Search the Case-Law - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-en
Franska: Recherche de la jurisprudence - HUDOC
http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/search.asp?skin=hudoc-fr

På sidan för Presstjänst finns förteckningar över de senaste 100 domarna och besluten:
Engelska: http://www.echr.coe.int/ECHR/EN/Header/Press/Press+service/
Introduction/

Franska: http://www.echr.coe.int/ECHR/FR/Header/Press/Press+service/
Introduction/

EUROPADOMSTOLENS DOMAR

Efter varje referat anges under rubriken "Hänvisningar" sådana tidigare avgöranden som domstolen hänvisar till i den refererade domen.

DOMAR OCH BESLUT MOT SVERIGE

Forsström mot Sverige
(Ansökan nr 62174/00, beslut den 19 maj 2005)
Beslutet finns endast på engelska.

Förlikning i mål avseende klagomål om att skattemål inte avgjorts inom skälig tid.

F: s taxeringar 1990 hade fastställts i enlighet med deklarationen. Skattemyndigheten hade emellertid genomfört en taxeringsrevision som avslutades i juni 1990 och gav med anledning därav in ett överklagande av taxeringarna till länsrätten. Dom meddelades i december 1994 och båda parter överklagade till kammarrätten som i dom i januari 1998 fastställde länsrättens dom. Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd i maj 2000 och avslog en resningsansökan från F i juli 2001. F hade fått anstånd att betala skatten till i september 2000. F försattes i konkurs i februari 2002. Tingsrättens beslut fastställdes av hovrätten i april 2002 och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i juli 2002.

I Europadomstolen klagade F över att prövningen inte skett inom skälig tid och åberopade artikel 6.1.

Sedan parterna träffat en förlikning som godkänts av regeringen i februari 2005, konstaterade Europadomstolen att förlikningen grundade sig på respekt för de mänskliga rättigheterna så som de anges i konventionen och dess protokoll och att det inte fanns anledning att fortsätta prövningen av klagomålet. Domstolen beslöt därför att avskriva målet.

Jonasson mot Sverige
(Ansökan nr 59403/00, dom den 12 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Förlikning i mål i fråga om bl.a. tillgång till domstolsprövning av en påstådd orättvis uppsägning.

J var anställd på en flygplatsrestaurang som hyrdes från Luftfartsverket och han fick därmed tillträde till delar av flygplatsen som bedömdes ha hög säkerhet. Till följd av införandet av säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633) begärde restaurangen att Luftfartsverket skulle göra en säkerhetskontroll av J. Det visade sig att han två gånger dömts för misshandel, 1979 och 1998. J hävdade att det första var en ungdomssynd som inträffat för mer än 20 år sedan och att det andra tillfället avsåg en händelse inom familjen vid en tidpunkt när han varit utsatt för stor stress p.g.a. sin styvsons psykiska handikapp. Luftfartsverket fann emellertid i beslut den 27 november 1998 att J utgjorde en säkerhetsrisk och begärde att restaurangen skulle kräva att J lämnade in sitt passerkort för tillträde till flygplatsen. Det fanns inte någon möjlighet att överklaga detta beslut och eftersom bolaget saknade möjlighet att omplacera J sades han upp med verkan från den 1 februari 1999. Hotell- och restaurangarbetareförbundet förde talan för Js räkning i Arbetsdomstolen men utan framgång. – I Europadomstolen klagade J över beslutet den 27 november 1998 och åberopade artikel 6.1, artikel 8 och artikel 13.

Sedan den underrättats om att regeringen godkänt en förlikning i målet, konstaterade Europadomstolen att förlikningen grundade sig på respekt för mänskliga rättigheter så som de anges i konventionen och dess protokoll och beslöt därför att målet skulle avskrivas. Förlikningen innebar att J fick ett belopp motsvarande 30 280 EUR.

DOMAR MOT ANDRA LÄNDER

Milatová m.fl. mot Tjeckien
(Ansökan nr 61811/000, dom den 21 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

När part inte fick del av yttranden som getts in av motpart i konstitutionsdomstol var det inte tillräckligt att det fanns möjlighet att få gå igenom akten utan det skedde en kränkning av artikel 6.1.

De klagande, M, en kvinna och hennes make samt efter hans frånfälle deras tre barn, hade yrkat att få tillbaka den fasta egendom, ett hus med tillhörande mark, som de påstod att de tvingats sälja till staten i maj 1985 på tvångsmässiga villkor. M hade ingen framgång med sin talan och målet avslutades genom konstitutionsdomstolens beslut att avvisa Ms överklagande dit. – I Europadomstolen klagade M över att de inte fått en rättvis rättegång, eftersom de inte fått möjlighet att bemöta de skriftliga yttranden som underinstansen och en statlig förvaltning givit in till konstitutionsdomstolen. De åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att en rättvis rättegång avser ett kontradiktoriskt förfarande där parterna får tillfälle att kommentera och bemöta sådan bevisning som läggs fram i avsikt att påverka domstolens avgörande. Domstolen konstaterade att rapportören i konstitutionsdomstolen enligt lag var skyldig att kommunicera ett klagomål med motparten och andra inblandade och ge dem tillfälle att skriftligen ge in yttranden över klagomålet. Någon liknande skyldighet att kommunicera inkomna svar med den klagande förelåg inte. Att den klagande kunde begära att få se akten och få kopior av inkomna handlingar var inte tillräckligt. Det ankom på konstitutionsdomstolen att se till att klaganden fick del av handlingarna. Förfarandet hade alltså inte gett M tillräckliga möjligheter att aktivt ta del i rättegången inför konstitutionsdomstolen och de hade därför inte fått en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6.1. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Krcmár m.fl. ./. Tjeckien, dom 2000-03-03
K.S. ./. Finland, dom 2001-05-31
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Constantinescu ./. Rumänien, dom 2000-06-27
Adolf ./. Österrike, dom 1982-03-26

Kolanis mot UK
(Ansökan nr 517/02, dom den 21 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

När villkor som föreskrivits för att intagen skulle skrivas ut från psykiatrisk tvångsvård i praktiken inte kunde tillgodoses och den intagnas sjukdomstillstånd kvarstod kränktes inte artikel 5.1. Att däremot en rättslig prövning dröjde drygt ett år och att rätt till ersättning saknades kränkte artikel 5.4 och 5.

Kolanis, K, dömdes i februari 1998 för grov misshandel och det konstaterades då att hon led av en mental störning. Hon internerades därför på sjukhus enligt psykiatrilagstiftningen. Hon klagade till en psykiatrisk prövningsnämnd, MHRT, och begärde att bli släppt. Efter en förhandling i augusti 1999 fann MHRT att K skulle friges villkorligt, att hon skulle bo hos sina föräldrar och övervakas av en socialtjänsteman och en rättspsykiatriker samt följa föreskriven behandling. Psykiatrikern fann emellertid att hon inte kunde ha tillräckligt tillsyn över K i hemmet hos föräldrarna och att hon i stället borde bo på institution. Hälsovårdsmyndigheten kunde därför inte finna någon psykiatriker i området som var villig och kunde utöva tillsyn över K och hon fick därför stanna på sjukhuset. I december 1999 begärde K en rättslig prövning över myndighetens beslut att inte tillhandahålla psykiatrisk tillsyn som MHRT begärde, vilket medförde att hon inte kunde skrivas ut från sjukhuset. Domaren avslog hennes begäran med motiveringen att hälsovårdsmyndigheten inte var absolut skyldig att genomföra MHRTs villkor, utan att den endast var skyldig att vidta rimliga åtgärder för att försöka uppfylla dessa villkor och att berörda läkare var både berättigade och tvungna att följa sin egen yrkesmässiga bedömning. I december 2000 skrevs K ut till ett rehabiliteringshem i London. I Europadomstolen klagade K över att hon hållits kvar på sjukhus sedan MHRT rekommenderat att hons skrevs ut villkorligt. Hon åberopade artikel 5.2, 4 och 5 samt artikel 13.

Europadomstolen konstaterade att en utskrivning av K endast ansågs lämplig om hon fick sådan fortsatt behandling eller övervakning som var nödvändig för att skydda hennes egen hälsa och för att bevara tryggheten i samhället. I avsaknad av sådan behandling var det fortsatta frihetsberövandet förenlig med syftet med artikel 5.1 e). Så som omständigheterna visade var inte sådan behandling som var nödvändig för att K skulle skrivas ut tillgänglig och det kunde inte bli tal om att tolka artikel 5.1 e) så att det krävdes att K skrevs ut utan de villkor som var nödvändiga för att skydda både henne och allmänheten. Det var inte heller nödvändigt att försöka uppskatta vilka skyldigheter som skulle kunna uppkomma genom de villkor som föreskrevs för behandling ute i samhället för att MHRTs beslut skulle anses tillräckligt effektivt. En underlåtenhet av lokala myndigheter att göra sitt bästa eller en psykiatrikers oförmåga att uppfylla sina skyldigheter och vägra vård måste kunna rättas genom en rättslig prövning. Ett godtyckligt hindrande av utskrivning av en patient utan goda grunder kunde inte godtas men det var det inte fråga om i K:s fall. K led även efter MHRTs beslut i augusti 1999 av en sådan sjukdom som krävde tvångsmässig intagning vilken var berättigad enligt artikel 5.1 e). Domstolen fann därför att det inte hade skett någon kränkning av artikel 5.1.

Domstolen fann emellertid att det förhållandet att K under ett drygt år inte kunnat få de föreskrivna villkoren som påverkade hennes fortsatta intagning prövade av domstol inte var tillräckligt snabbt. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4. Mot den bakgrunden och eftersom regeringen medgett att det vid det aktuella tillfället inte fanns någon laglig rätt till ersättning fann domstolen enhälligt att det skett en kränkning även av artikel 5.5.

HÄNVISNINGAR
Artikel 5.1
Winterwerp ./. Nederländerna, dom 1979-10-24
Johnson ./. U K, dom 1997-10-24
Artikel 5.4
Kurt ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Varbanov ./. Bulgarien, dom 2000-10-05

Zawadka mot Polen
(Ansökan nr 48542/99, dom den 23 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

Trots att båda föräldrarna trotsade domstols beslut och gjorde allt för att hindra den andra från umgänge med gemensamt barn, ansågs de nationella myndigheterna ha brustit i sina positiva skyldigheter när fadern inte fick begärd hjälp och han därmed förlorade all kontakt med sin son. Det hade därför skett en kränkning av artikel 8.

Zawadka, Z, var under en period sammanboende med O och de fick under 1994 en son, P. Under 1996 tog O med sig P och lämnade Z. Föräldrarna träffade i november 1996 en förlikning som innebar att P skulle bo hos modern och att Z skulle ha rätt att ta hem P till sig under vissa angivna tillfällen under 1996. Fr.o.m. den 1 januari 1997 skulle Z tillbringa vartannat veckoslut med sonen i sitt hem. I början av 1997 vägrade O att överlämna P och Z begärde att domstolen skulle förordna en person som skulle hjälpa till att genomföra umgänget. Z begärde också att domstolen skulle bötfälla O för att hon brutit överenskommelsen om umgänge. Samtidigt inleddes en vårdnadstvist och domstolen vilandeförklarade Zs ansökan om böter. I maj 1997 efter ett bråk med O tog Z sin son med sig. O anmälde honom för att ha kidnappat sonen och för att hotat henne. Z meddelade i brev domstolen att han tagit över vårdnaden om P och att O kunde få träffa sonen hemma hos honom. Domstolen ålade dock Z att återlämna sonen varpå Z gick under jorden. Under tiden hade domstolen beslutat att Zs föräldrarättigheter skulle begränsas till att han skulle få uppgifter om Ps hälsa och att han skulle få träffa sonen några timmar en gång i månaden i Os hem utan möjlighet att få ta sonen därifrån. I juni 1998 fråntogs Z alla rättigheter eftersom han bedömdes ha överträtt sina rättigheter genom att göra det omöjligt för sonen att träffa sin mamma, under en period när en mors omvårdnad var av oundgänglig betydelse för ett barns utveckling. Att Z fortsatte att hålla sig undan och leva gömd ansågs vara till skada för sonen, särskilt som Z tycktes arbeta och sonen då lämnades i andras vård. I augusti 1998 hämtades P av polisen. Den 27 mars 2001 upplystes Z om att O och P den 30 maj 2000 hade lämnat Polen och rest till London. De pågående målen vilandeförklarades. – I Europadomstolen klagade Z över att han inte kunnat få verkställighet av sin umgängesrätt eftersom myndigheterna vägrat honom lämplig hjälp. Han påstod vidare att det skett en kränkning av hans och sonens rätt till respekt för sina privat- och familjeliv. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att de polska myndigheterna hade brustit när det gällde att vidta praktiska åtgärder som i första hand kunnat hjälpa parterna att samarbeta när det gällde genomförandet av det överenskomna umgänget och vidare att tillhandahålla lämpligt stöd genom särskilt utsedda personer som inom lagens ramar kunde tillgodose separerade föräldrars och deras barns behov. Domstolen betonade att detta medfört att Z helt hade förlorat kontakten med sin son. Domstolen fann att de nationella myndigheterna brustit i sin positiva skyldighet att förse Z med sådan hjälp som kunde ha gjort det möjligt för honom att få en effektiv verkställighet av sina föräldra- och umgängesrättigheter. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 8.

Skiljaktiga meningar
Den rumänske domaren Bîrsan, den polske domaren Garlicki och den nederländske domaren Myjer lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ifrågasatte var gränserna för en stats positiva skyldigheter går och om nationella myndigheter verkligen kan hållas ansvariga för förhållanden där båda föräldrarna visat att de inte är villiga att följa domstolsbeslut och där var och en är beredd att pröva allt för att hindra den andra föräldern från att träffa barnet. De tillade att de förvånades av de omständigheter som anges i punkt 35 i domen om det förhållandet att premiärministerns kansli gett uttryck för vissa tvivel i fråga om domstolens beslut att begränsa Zs föräldraansvar. Det erinrade dem om något de nästan hade glömt.

HÄNVISNINGAR
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Olsson ./. Sverige (nr 1), dom 1988-03-24
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
H. ./. U K, dom 1987-07-08
W. ./. U K, dom 1987-07-08

Gallico mot Italien
(Ansökan nr 53723/00, dom den 28 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

Stränga restriktioner för livstidsfånge kränkte inte vare sig artikel 3 eller artikel 8 men när domstols prövning av beslut om sådana restriktioner fördröjdes kränktes artikel 6.1.

G, som varit fängslad sedan februari 1990 dömdes till livstids fängelse 1994. Sedan juli 1992 har han på justitieministerns order varit föremål för särskilt stränga regler i fängelset som inte gällt för alla andra fångar. Från juli 1992 till december 2001 fattades 19 olika beslut med sådant innehåll mot G. Denne klagade över vissa av dessa beslut men tre av hans överklaganden togs inte upp till prövning eftersom den tidsperiod de avsåg hade löpt till ända och G inte längre ansågs ha något intresse av att de prövades. – I Europadomstolen klagade G över att det stränga reglementet som gällt under mer än 12 år hade inneburit en behandling i strid med artikel 3 och att det också kränkt hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Han klagade också över att de italienska domstolarna dröjt med att pröva hans klagomål och att det därför skett en kränkning av artikel 6.1.

Europadomstolen fann att de omständigheter som åberopats för att berättiga fortsatta begränsningar av Gs rättigheter inte var oproportionerliga i förhållande till de brott som G blivit fälld för. G hade fått mycket stränga straff för mycket allvarliga brott. Vid sådant förhållande kunde det lidande eller den förnedring som han kunde ha upplevt inte anses ha gått utöver vad som var ofrånkomligt i samband med en viss form av behandling eller som i detta fall laglig bestraffning. G hade inte heller förmått lägga fram någon bevisning som kunnat leda till att förlängningen av restriktionerna inte skulle anses ha varit uppenbart berättigad. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 3.

Domstolen erinrade om att den redan tidigare funnit att den lagbestämmelse som utgjorde grund för de aktuella restriktionerna var förenlig med artikel 8 i konventionen. Varje nytt beslut om förlängning hade prövats noga mot bakgrund av hur Gs förhållanden förändrats sedan föregående beslut. Domstolen fann därför enhälligt att det inte heller skett någon kränkning av artikel 8.

Eftersom tre av Gs klagomål inte hade tagits upp till prövning kunde domstolen inte finna annat än att avsaknaden av en prövning i sak hade gjort den rättsliga prövningen värdelös. Domstolen fann vidare att om den nationella lagen anger en tidsfrist på endast tio dagar för prövningen av ett ministerbeslut av aktuellt slag så var det på grund av att det särskilda reglementet innebar allvarliga återverkningar på fångarnas rättigheter och på grund av att beslutet hade en begränsad giltighet. De nationella domstolarnas underlåtenhet att pröva Gs klagomål hade inneburit en begränsning av hans rätt till domstolsprövning. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNINGAR
Artikel 3
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Bastone ./. Italien, beslut 2005-01-18
Artikel 8
Messina ./. Italien (nr 2), dom 2000-09-28
Artikel 6.1
Ganci ./. Italien, dom 2003-10-30 (jfr nr 10/03)

Hermi mot Italien
(Ansökan nr 18114/02, dom den 28 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

När kallelse till appellationsdomstol inte var översatt till språk som den klagande förstod kränktes hans rätt att delta i förhandlingen enligt artikel 6.1.

H arresterades 1999 för innehav av heroin och han åtalades för narkotikalangning. Han dömdes den 24 mars 2000 till fängelse i sex år jämte böter på drygt 20 600 EUR. H överklagade. Hans advokat begärde att H skulle släppas från fängelset så att han kunde inställa sig i appellationsdomstolen. Yrkandet avslogs och den 3 november 2000 fastställde appellationsdomstolen den överklagade domen. – I Europadomstolen klagade H över att han inte fått möjlighet att delta i förhandlingen inför appellationsdomstolen och han åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att när en appellationsdomstol skall pröva ett mål både när det gäller de faktiska förhållandena och lagligheten och göra en fullständig bedömning av frågan om den tilltalade är skyldig eller inte skyldig kan den inte göra det utan att själv bedöma det vittnesmål som den tilltalade avger. Denne kan emellertid avstå från sin rätt under förutsättning att avståendet inte är tvetydigt och inte strider mot något allmänt intresse. Den aktuella appellationsdomstolen skulle pröva målet såväl när det gällde faktiska förhållanden som lagligheten och skulle fastställa eller upphäva den fällande domen. H hade därför varit berättigad att närvara och att försvara sig själv. Domstolen noterade att H fått ett meddelande om att det vilade på honom att begära transport till förhandlingen men det meddelandet hade inte översatts till något språk som H förstod, nämligen arabiska och franska. Det hade inte kontrollerats om H hade förstått den rättsliga innebörden av meddelandet. H påstod dessutom att han automatiskt hade förts till rättegången i första instans. Slutligen hade H genom sin advokat klart och otvetydigt uttryckt sin önskan att närvara vid rättegången. Mot den bakgrunden kunde H inte anses ha avstått från sin rätt att närvara. Domstolen fann därför med fyra röster mot tre att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar
Den estniske domaren Maruste, den italienske domaren Zagrebelsky och den polske domaren Garlicki avgav en gemensam skiljaktig mening. De delade inte majoritetens uppfattning att H inte hade förstått meddelandet om förhandlingen i appellationsdomstolen. De fann det svårt att tro att H som redan tidigare dömts för brott och avtjänat straff i Italien inte skulle ha förstått innebörden av meddelandet. Dessutom hade han ju en advokat som bistod honom och som han kunnat vända sig till. Med hänvisning till appellationsprocessens natur kunde Hs närvaro mot bakgrund av Europadomstolens praxis inte heller anses ha varit nödvändig.

HÄNVISNINGAR
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
T. ./. Italien, dom 1992-10-12
F.C.B. ./. Italien, dom 1991-08-28
Belziuk ./. Polen, dom 1998-03-25
Sejdovic ./. Italien, dom 2004-11-10 (jfr nr 11/04)
Tierce m.fl. ./. San Marino, dom 2000-07-25
Forcellini ./. San Marino, dom 2003-07-15 (jfr nr 8/03)
Dondarini ./. San Marino, dom 2004-07-06 (jfr nr 7/04)
Moreira de Azevedo ./. Portugal, dom 1990-10-23
A.B. ./. Slovakien, dom 2003-03-04 (jfr nr 3/03)
Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Einhorn ./. Frankrike, beslut 2001-10-16
Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Kwiatkowska ./. Italien, beslut 2000-11-30
Zumtobel ./. Österrike, dom 1993-09-21

Bove mot Italien
(Ansökan nr 30595/02, dom den 30 juni 2005)
Domen finns endast på franska.

Myndigheternas overksamhet för att få beslutat umgänge verkställt innebar att de inte fullgjorde sina positiva skyldigheter och det skedde en kränkning av artikel 8.

B, har en dotter, C, som han hindrades att träffa och han väckte då talan för att få sitt umgänge fastställt. I september 1996 gav ungdomsdomstolen i Neapel modern vårdnaden om flickan och domstolen beslöt att B skulle träffa C två eftermiddagar i veckan och varannan söndag. Sedan modern anklagat Bs far och två av Bs vänner för sexuella övergrepp på dottern begränsades hans umgänge med C i juni 2000 till två gånger i veckan på socialkontoret och i närvaro av en socialtjänsteman. I januari 2001 begränsades hans umgänge till en gång i veckan. Målet mot Bs vänner lades ned och B ansökte flera gånger förgäves om att själv få vårdnaden om C eller fritt umgänge. I januari 2003 beslöt appellationsdomstolen om successivt utökad kontakt mellan far och dotter men dottern vägrade att träffa honom. I en annan rättegång beslöt appellationsdomstolen att en psykolog skulle försöka få tillstånd en kontakt mellan far och dotter men C vägrade åter. Sista gången B fick träffa sin dotter var i september 2002 under övervakning och då var även barnets mor närvarande. – I Europadomstolen klagade B över att han vägrats vårdnaden om dottern och över svårigheterna att få umgänge med henne. Han åberopade artikel 8 och även artiklarna 13 och 14.

Europadomstolen konstaterade att sedan beslutet i juni 2000 hade ungdomsdomstolen i Neapel inte ingripit för att säkerställa att det beslutade umgänget kunde genomföras som planerat. Trots att åtalen mot Bs två vänner lagts ned och hans far avlidit hade kontakten mellan far och dotter inte återupptagits. Appellationsdomstolen hade visserligen i januari 2003 beslutat om ett återupptagande av umgänget men det beslutet hade aldrig verkställts. B hade inte träffat sin dotter sedan september 2002 och myndigheterna hade inte planerat några vidare möten. Svårigheterna var visserligen till viss del orsakade av motsättningarna mellan modern och B och av Cs vägran att träffa sin far. Domstolen kunde emellertid inte godta att B skulle anses ansvarig för de aktuella beslutens och åtgärdernas bristande effektivitet när det gällde att skapa kontakt mellan far och dotter. Myndigheternas passivitet hade tvingat B att föra upprepade processer för att få sin umgängesrätt verkställd. Den bristande verkställigheten hade inneburit ett ingrepp i Bs rätt till respekt för sitt familjeliv. Domstolen fann med sex röster mot en att det skett en kränkning av artikel 8 och enhälligt att det inte var nödvändigt att särskilt pröva klagomålen enligt artiklarna 13 och 14.

Skiljaktig mening
Den nederländske domaren Myjer var skiljaktig och ansåg bl. a. att när det är en förälder som förhindrar umgänget så kan myndigheterna vidta åtgärder men vad kan man göra när barnet själv vägrar annat än att som i förevarande fall begära assistans av en psykolog. Med hänsyn till dess subsidiära roll bör domstolen inte ingripa i annat fall än när den med säkerhet kan fastställa på vilket sätt de nationella myndigheterna uppenbart har brustit när det gällt att uppfylla sina positiva skyldigheter enligt konventionen. Enligt hans mening kunde någon sådan kritik inte riktas mot de nationella domstolarna.

HÄNVISNINGAR
Keegan ./. Irland, dom 1994-05-26
Eriksson ./. Sverige, dom 1989-06-22
Margareta o. Roger Andersson ./. Sverige, dom 1992-02-25
Olsson ./. Sverige (nr 2), dom 1992-11-27
Hokkanen ./. Finland, dom 1994-09-23
Ignaccolo-Zenide ./. Rumänien, dom 2000-01-25

Nakach mot Nederländerna
(Ansökan nr 5379/02, dom den 30 juni 2005)
Domen finns endast på engelska.

När förlängning av psykiatrisk vård inte beslutades i föreskriven ordning kränktes artikel 5.1.

N, är marockan och var vid den aktuella tiden intagen på psykiatrisk klinik. I februari 1994 misshandlade han sin hustru mycket svårt men hon överlevde. Han dömdes för mordförsök. Mot bakgrund av ett psykiatriskt utlåtande enligt vilket det bedömdes vara stor risk för att N skulle återfalla i brott dömdes han till ett års fängelse och det beslöts att han skulle ”stå till statens disposition” och vara intagen på en sluten institution. N överklagade utan framgång. Beslutet om institutionsplacering förlängdes för ytterligare två år först i september 1998 och sedan i september 2000. Ns advokat begärde att få en kopia av protokollet från förhandlingen men fick till svar att något sådant inte hade förts. – I Europadomstolen klagade N bl.a. över att förfarandet inte följt den ordning som föreskrevs i lagen eftersom inget protokoll hade förts när förlängningen av hans placering beslutades. Han åberopade artikel 5.1.

Europadomstolen fann att det saknades anledning att tvivla på att den nederländska högsta domstolen, om den varit behörig att pröva frågan, skulle ha funnit att förfarandet vid omprövningen stred mot det nationella förfarandet. Det förfarande som föreskrevs i lagen inte hade följts. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.1.

HÄNVISNINGAR
Pardo ./. Frankrike, dom 1993-09-20
Wassink ./. Nederländerna, dom 1990-09-27
Öcalan ./. Turkiet, dom (GC) 2005-05-12 (jfr nr 5/05)

Said mot Nederländerna
(Ansökan nr 2345/02, dom den 5 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning av desertör till Eritrea skulle kränka artikel 3.

S kom den 8 maj 2001 till Nederländerna från Eritrea och han ansökte den 21 maj om asyl. Han hävdade at han tjänstgjort som soldat i en pansarenhet och att han kämpat i kriget mot Etiopien. Trots att kriget slutade den 13 juni 2000 demobiliserades trupperna inte eftersom de eritreanska myndigheterna var rädda för ytterligare militära aktioner från Etiopiens sida. I augusti 2000 hölls ett möte med Ss bataljon där befälhavarna talade om för soldaterna att de inte kämpat väl. S uttalade sig vid mötet och klagade över att befälen hade tvingat hungriga, törstiga och trötta soldater att fortsätta slåss och att detta hade lett till förluster. Han uppgav att hans enhet borde ersättas eller förstärkas. Andra soldater stödde honom och det hela ledde till meningsskiljaktigheter. Under en tid efter mötet trodde S att han bevakades av försvarsmyndigheten och att han förföljdes. Den 5 december 2000 anklagades S för att ha uppviglat soldaterna och tvingades överlämna sina vapen och han hölls sedan fången i en underjordisk cell i nära fem månader. Han utsattes inte för något förhör, han åtalades inte och ställdes inte inför en militärdomstol. Den 20 april 2001 sattes han i en jeep med en förare och en vakt som båda var beväpnade. Han hade inga handfängsel och var inte bunden. Under färden passerade de ett militärfordon som råkat ut för en olycka och föraren och vakten klev ur jeepen för att se om de kunde hjälpa till. S passade då på att fly. Han tog sig till Sudan och efter att ha varit i flera länder kom han till Nederländerna. I maj 2001 avslog det nederländska justitiedepartementet hans asylansökan med motiveringen att trovärdigheten av de uppgifter han lämnat hade påverkats av att han inte kunnat förete någon handling som visade hans identitet, hans nationalitet eller hans resväg. Vidare framhölls att hans beskrivning av den påstådda flykten inte var sannolik. - I Europadomstolen klagade S över att beslutet att utvisa honom till Eritrea skulle innebära en risk för att han avrättades eller utsattes för tortyr eller omänsklig och förnedrande behandling. Han åberopade artikel 2 och artikel 3.

Europadomstolen konstaterade inledningsvis att S hade vidhållit sina uppgifter och att han hade lämnat information för att bemöta regeringens påstående att hans uppgifter saknade trovärdighet. En del av hans berättelse fick också stöd av en Afrikaexpert från Amnesty International. Även om de uppgifter som lämnats var av allmän karaktär var det svårt att se vilken ytterligare bevisning som S rimligen kunde förväntas lägga fram till stöd för sin version av det inträffade. Domstolen fann att starka indikationer på att S var en desertör låg i det förhållandet att han ansökt om asyl i maj 2001, ca ett år innan demobiliseringen påbörjades. Trots att kriget tog slut i juni 2000 visade tillgängliga uppgifter att de eritreanska myndigheterna inte demobiliserade sina trupper särskilt snabbt. En rapport över 2004 som gavs ut 2005 talade om att den eritreanska regeringen fortfarande använde sig av militära vägposteringar, avpatrullering av gator och genomsökningar i hus efter hus för att finna desertörer. Det framstod därför som om myndigheterna var angelägna att behålla armén i full styrka. Vid sådant förhållande kunde man inte tänka sig att S lämnat armén på annat sätt än genom att desertera. Frågan återstod dock om S löpt någon risk att bli misshandlad om han återvände hem. I det sammanhanget noterade domstolen bl.a. att rapporter från Amnesty International hade beskrivit hur desertörer behandlades i Eritrea – alltifrån isolering i fängelse till att under lång tid utsättas för sol i stark hetta och att bli bundna till händer och fötter i plågsamma ställningar. Det kunde inte finnas något tvivel om att detta innebar omänsklig behandling. Även rapporter från det nederländska utrikesministeriet talade om att desertörer behandlats illa. S hade vidhållit att han redan varit arresterad och fängslad av de militära myndigheterna i Eritrea sedan han talat på bataljonsmötet och att han var känd för myndigheterna. Vidare tycktes de eritreanska myndigheterna registrera namnen på desertörer. Domstolen fann att det fanns sannolika skäl för att anta att S, om han utvisades,  skulle utsättas för en verklig risk att bli torterad eller på annat sätt bli behandlad i strid med artikel 3. Domstolen fann därför enhälligt att en utvisning av S till Eritrea skulle kränka artikel 3. Mot den bakgrunden fann domstolen att det inte uppkom någon särskild fråga att pröva enligt artikel 2.

Skiljaktig mening
Den nederländska domaren Thomassen lämnade en skiljaktig motivering och angav ytterligare skäl till varför regeringens uppfattning att Ss berättelse inte var trovärdig inte kunde godtas. Avsaknaden av en omsorgsfull utredning gjorde Europadomstolens beslut att inte följa de nationella domstolarnas beslut berättigat. Med hänsyn till vad som stod på spel och mot bakgrund av de omständigheter som kunnat fastställas vägde bedömningen, trots att vissa tvivel kvarstod om vad som egentligen hade hänt, över till den klagandes fördel.

Den cypriotiske domaren Loucaides lämnade en särskild mening. Han instämde i och för sig i såväl domstolens slut som dess motivering men invände mot att domstolen hänvisat till en rapport från det amerikanska utrikesdepartementet om hur mänskliga rättigheter tillämpades i olika länder. Han ansåg inte att en sådan rapport utgjorde en sådan neutral, opartisk och tillförlitlig källa som Europadomstolen borde hänvisa till.

HÄNVISNINGAR
H.L.R. ./. Frankrike, dom 1997-04-29
Hilal ./. U K, dom 2001-03-06
Vilvarajah m.fl. ./. U K, dom 1991-10-30
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Bahaddar ./. Nederländerna, dom 1998-02-19
Nasimi ./. Sverige, beslut 2004-03-16

Trubnikov mot Ryssland
(Ansökan nr 49790/99, dom den 5 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Fångvårdsmyndighet var inte ansvarig för fånges självmord men den bristande utredningen av dödsfallet kränkte artikel 2.

Trubnikov, T, är far till VT, som återfanns död den 13 september 1998 i en straffcell i det straffarbetsläger där han avtjänade ett straff för mord. VT, som var 26 år, dog av kvävning på grund av hängning. Han skulle ha frigetts 21 dagar senare. Enligt de ryska myndigheterna hade VT vid tre tillfällen 1994 och 1995 påträffats berusad av alkohol och han hade då placerats i straffcell. Under sin andra vistelse i sådan cell skadade VT sig själv och under det tredje försökte han begå självmord. Den 13 september 1998 deltog fängelsets fotbollslag där VT var med i en match utanför fängelset. Vid återkomsten efter matchen upptäcktes att VT var berusad. Han placerades i straffcell kl. 19.15 och skulle hållas isolerad där till nästa morgon. Kl. 20.20 fann man honom död, hängande i en jackärm fäst i ett vattenledningsrör. Fängelseguvernören genomförde samma kväll en utredning och beslöt att det inte skulle öppnas någon brottsutredning, eftersom det inte tycktes ha skett något brott. Ts framställningar om att en brottsutredning skulle företas fick ingen framgång förrän hans klagomål till Europadomstolen hade kommunicerats med regeringen. Åklagarmyndigheten konstaterade efter utredning att VT begått självmord och avslutade utredningen i oktober 2002. T fick del av beslutet den 3 mars 2003. – I Europadomstolen hävdade T att myndigheterna var ansvariga för hans sons död i fängelset och att de underlåtit att utreda omständigheterna kring dödsfallet. T åberopade artikel 2.

Europadomstolen fann att, även om de medicinska journalerna lämnade vissa frågor obesvarade, så skulle målet prövas på grundval av de omständigheter som framgick av akten. Domstolen fann att den ryska regeringen inte hade förmått att lämna någon övertygande förklaring till sin vägran att lämna in originaljournalen över de psykiatriska undersökningar som gjorts av VT före dödsfallet. Domstolen fann vidare att den slutsatsen kunde dras att regeringen underlåtit att förse domstolen med sådana nödvändiga uppgifter som skall underlätta prövningen och att den därför brustit i sina skyldigheter enligt artikel 38 a).

Domstolen tog sedan ställning till frågan om myndigheterna känt till eller borde känt till att det fanns en uppenbar risk för att VT skulle begå självmord och om de i så fall hade gjort vad de rimligen kunde förväntas göra för att förhindra detta. Domstolen konstaterade att det inte funnits några särskilda restriktioner för VT när han avtjänade sitt straff, eftersom man ansett att han hade vissa psykologiska problem. VT hade tidigare visat en benägenhet att skada sig själv och han hade tre år tidigare försökt begå självmord. Försöket uppfattades snarare som ett rop på hjälp än ett verkligt försök att ta sitt liv. Därefter hade VT fått psykiatrisk behandling och hans psykiska tillstånd undersöktes regelbundet var sjätte månad. Hans tillstånd hade emellertid inte varit så allvarligt att det motiverat en intagning för tvångsvård. Fängelsets medicinska journaler över VT visade inte några akuta psykiatriska symtom utan snarare en störd personlighet och beteendestörningar som inte nådde nivån för psykiatrisk sjukdom. Det hade inte kunnat fastslås att VTs beteende var förenat med något allvarligt psykiatriskt tillstånd. Det fanns därför inte någon formell bekräftelse på att myndigheterna var medvetna om den överhängande risken för VTs liv. Efter den behandling VT fått 1995 hade hans tillstånd stabiliserats och bestått stabilt under mer än tre år. Domstolen fann att det måste ha varit svårt att förutse en snabb och drastisk försämring av hans tillstånd som kunde leda till självmord. Domstolen fann att myndigheterna inte rimligen kunde ha förutsett VTs beslut att hänga sig själv och fann inte heller några andra uppenbara underlåtelser från myndigheternas sida. Emellertid borde VTs bakgrund ha gjort myndigheterna uppmärksamma på att kombinationen av berusning och disciplinstraff inte var riskfri. Även om myndigheterna brustit när det gällt att förhindra att VT fick tillgång till alkohol den aktuella dagen kunde de inte anses bära hela ansvaret för hans död. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende inte skett någon kränkning av artikel 2.

Domstolen fann vidare att det uppkommit en formell skyldighet att utreda omständigheterna kring VTs död. Han hade varit en fånge under myndigheternas ansvar och vård och utredningen var nödvändig för att först och främst kunna utesluta att det skett en olycka eller ett mord och - om självmordet fastställdes - undersöka om myndigheterna på något sätt var ansvariga för en underlåtenhet att förhindra det. En sådan undersökning måste också uppfylla vissa krav. Den första utredningen företogs omgående men den fyllde inte minimikraven på oberoende, eftersom utredaren, fängelseguvernören, också representerade den undersökta myndigheten. Den omfattade inte heller frågan om myndighetens ansvar och uppfyllde inte kraven på insyn och kunde därför inte anses som en effektiv utredning i den mening som avses i domstolens praxis. Den andra utredning som utfördes 2002 utfördes först sedan Ts klagomål kommunicerats med regeringen, mer än tre år efter dödsfallet. Ett så långt dröjsmål som inte förklarats visade inte bara myndigheternas underlåtenhet att vidta åtgärder utan stred också mot skyldigheten att handla med särskild omsorg och skyndsamhet. Vidare hade T och resten av familjen hela tiden varit hindrade att delta i förfarandet. De hade i strid med nationell praxis inte fått delta som målsägande i ett brottmål och hade inte heller på något annat sätt tillförsäkrats deltagande. De informerades inte om hur utredningen fortskred och tillfrågades inte om bevisning eller vittnen och T fick inte upplysningar om att utredningen lagts ned förrän fem månader därefter. Även om myndigheterna också hade vidtagit en del viktiga åtgärder för att få fram de verkliga omständigheterna kring VTs död, fanns det så stora brister i förfarandet att det inte kunde sägas uppfylla minimikraven på en effektiv utredning. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

HÄNVISNINGAR
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
L.C.B. ./. U K, dom 1998-06-09
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Paul o. Audrey Edwards ./. U K, dom 1992-03-14 (jfr nr 4/02)
Öneryildiz ./. Turkiet, dom (GC) 2004-11-30 (jfr nr 11/04)
Vo ./. Frankrike, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Calvelli o. Ciglio ./. Italien, dom (GC) 2002-01-17 (jfr nr 2/02)
Mastromatteo ./. Italien, dom (GC) 2002-10-24 (jfr nr 10/02)
Güleç ./ Turkiet, dom 1998-07-27
Hugh Jordan ./. U K, dom 2001-05-04
Ogur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Mahmut Kaya ./. Turkiet, dom 2000-03-28
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27

Lomaseita Oy m.fl. mot Finland
(Ansökan nr 45029/98, dom den 5 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Underlåten kommunicering av handlingar som getts in för sent men som, trots att motsatsen uttalats i dom, ändå hade beaktats kränkte principen om parternas likställdhet och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1.

L, som är finsk medborgare, var åtminstone delägare till två aktiebolag, Lomaseita Oy och CPT Data Oy. 1987 bildade L tillsammans med två andra bolaget CPT IS, vilket i oktober 1993 försattes i konkurs. Konkursförvaltaren väckte talan i tingsrätten mot L, Lomaseita Oy och CPT Data Oy för att ha fört över tillgångar från CPT IS till sig själva och yrkade att tillgångarna skulle återvinnas. I dom  i januari 1996 dömde tingsrätten till Ls fördel och delvis till fördel även för de två bolagen. Samtliga parter överklagade. Sedan överklagningsfristen löpt ut gav förvaltaren vid två tillfällen in ytterligare handlingar. I dom i december 1997 dömde hovrätten till konkursboets fördel och angav att det tillkommande materialet inte hade beaktats. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i juni 1998. Härefter begärde Ls advokat att få ta del av samtliga handlingar i hovrätten och han fann då att en hovrättsfiskal gjort ett stort antal anteckningar om det material som tillkommit men som hovrätten sagt sig inte ha beaktat. I november 1998 begärde de klagande att Högsta domstolen skulle ta upp målet igen och de åberopade att de inte fått en rättvis rättegång i hovrätten eftersom de handlingar som getts in av konkursförvaltaren, och som trots vad som uttalats i hovrättens dom hade beaktats, inte hade kommunicerats med dem. Högsta domstolen avslog deras begäran. – I Europadomstolen hävdade de klagande att förfarandet varit orättvist eftersom hovrätten inte kommunicerat ingivna handlingar med dem och de inte heller hade upplysts om de diskussioner som förts mellan konkursförvaltaren och hovrättsfiskalen. De åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen konstaterade att det tillkommande materialet i hovrätten hade studerats i samband med att målet förbereddes, trots att det getts in efter det att föreskriven tidsfrist löpt ut samt att det inte hade kommunicerats med motparten. Domstolen fann att materialet hade betydelse för alla de tre klagandena. Domstolen erinrade vidare om att det endast var parten som kunde avgöra om handlingarna krävt ett bemötande. I det aktuella materialet hade konkursförvaltaren gett uttryck för sin uppfattning om betydelsen av bl.a. en polisrapport och hans uttalanden hade varit avsedda att påverka domstolens avgörande. Processuell rättvisa krävde att också de klagande hade fått tillfälle att uttala sig om de aktuella handlingarnas betydelse och kommentera dem på det sätt de önskade. Mot denna bakgrund fann domstolen att förfarandet inte gett de klagande möjlighet att delta på ett riktigt sätt och i enlighet med principen om parternas likställdhet i hovrättsprocessen. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1.

HÄNVISNING
Nideröst Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18

Osváth mot Ungern
(Ansökan nr 20723/02, dom den 5 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

När häktad inte fick del av åklagarmyndighetens ansökningar om förlängning av häktningsbeslutet kränktes rätten till ett kontradiktoriskt förfarande enligt artikel 5.4.

Osváth, O, anklagdes för förskingring och den 23 maj 2001 beslöt polisen att han skulle anhållas under 72 timmar. I det fortsatta förfarandet biträddes O av en advokat som han själv valt. Den 24 maj 2001 ansökte åklagarmyndigheten om att O skulle häktas. Tingsrätten hörde O och beslöt att han skulle vara häktad till den 25 juni 2991. Härefter förlängdes häktningen, först till den 25 augusti, den 25 oktober och till den 25 december 2001, varje gång på grundval av en ansökan från åklagarmyndigheten. Varken O eller hans advokat underrättades om dessa ansökningar innan besluten om förlängning fattades. Den 18 december 2001 beslöt Högsta domstolen vid enskild överläggning att förlänga häktningen till den 25 april 2002. Den 1 mars 2002 beslöt åklagaren att O skulle friges. – I Europadomstolen åberopade O att han vid de tillfällen när häktningen förlängts inte hade fått tillgång till ett kontradiktoriskt förfarande i strid med artikel 5.4.

Europadomstolen konstaterade att beslutet att O skulle vara häktad före rättegången hade förlängts vid upprepade tillfällen utan att O i förväg fått del av åklagarmyndighetens ansökningar. Domstolen fann att även om O kunnat närvara personligen eller företrädas av sitt ombud vid tingsrättens förhandlingar om förlängning av frihetsberövandet var det inte tillräckligt för att ge honom en verklig möjlighet att bemöta de aktuella ansökningarna. Domstolen noterade dessutom att O inte fått företräde inför Högsta domstolen och inte heller fått representeras av sitt ombud där. O hade därför inte fått delta i ett kontradiktoriskt förfarande. Det förhållandet att Högsta domstolen hade förlängt häktningsbeslutet på en grund som inte tidigare hade åberopats och som därför var helt oväntad för O förvärrade avsaknaden av ett kontradiktoriskt förfarande. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 5.4.

HÄNVISNINGAR
Niedbala ./. Polen, dom 2000-07-04
Nikolova ./. Bulgarien, dom (GC) 1999-03-25
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26

Üner mot Nederländerna
(Ansökan nr 46410/99, dom den 5 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Utvisning av turkisk medborgare från Nederländerna där han bott sedan många år och där han hade sin partner och sina barn kränkte inte artikel 8.

Üner, Ü, är en turkisk medborgare som 1981 när han var 12 år kom till Nederländerna tillsammans med sin mor och två bröder för att förenas med fadern. Ü fick ett uppehållstillstånd som var giltigt ett år i taget och 1988 fick han permanent uppehållstillstånd. Mellan 1989 och 1992 dömdes Ü en gång för störande av allmän ordning och två gånger för brukande av våld. I juni 1991 inledde Ü ett samboförhållande med en nederländska och paret fick en son i februari 1992. Ü lämnade sin sambo i november 1992 men behöll en nära kontakt med henne och sin son. I januari 1994 dömdes Ü till sju års fängelse för dråp och grov misshandel. Under strafftiden genomgick Ü olika kurser bl.a. i datakunskap och bokföring och han utbildade sig också till idrottsinstruktör. Hans partner och hans son besökte honom i fängelset minst en gång i veckan men regelbundet oftare. Ü och hans partner fick en andra son i juni 1996, vilken han också träffade varje vecka. Båda barnen har nederländskt medborgarskap och har erkänts av Ü. Inget av barnen talar turkiska. Genom ett beslut i januari 1997 drogs Üs uppehållstillstånd in och det beslöts att han skulle utvisas på tio år. Ü klagade utan framgång. – I Europadomstolen klagade Ü över att han genom förlusten av uppehållstillstånd och genom utvisningen skildes från sin partner och sina söner, vilka är nederländska medborgare och inte kunde förväntas följa honom till Turkiet. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen konstaterade att utvisningsbeslutet innebar ett ingrepp i Üs rätt till respekt för sitt familjeliv, att det hade stöd i nederländsk lag och att det hade skett i ett legitimt syfte nämligen allmän säkerhet och förhindrande av oordning och brott. Domstolen noterade vidare att Ü gjort sig skyldig till allvarliga brott och att det sedan han frigavs inte fanns några upplysningar varav man kunde dra slutsatsen att risken för att han skulle utgöra en fara för allmän ordning och säkerhet hade eliminerats. Tvärtom hade Ü visat att han inte följde gällande beslut genom att, trots utvisningsbeslutet, efter kort tid återvända till Nederländerna. Vid tidpunkten för beslutet att dra in hans uppehållstillstånd och beslutet om utvisning hade Ü varit i Nederländerna i 16 år och hans nära familj hade också varit där under lång tid. Trots det fann domstolen att familjeband mellan vuxna personer inte nödvändigtvis skyddas av artikel 8. Domstolen var inte heller övertygad om att Ü blivit en främling i sitt hemland där han tillbringat sin första 12 år och fäste inte något avseende vid Üs påstående att han inte talade turkiska, eftersom han behövt anlita tolk vid förhandling inför utlänningsnämnden. Även om det skulle medföra vissa svårigheter för Üs partner och hans söner att flytta till Turkiet, fanns det inget som tydde på att det förelåg några oövervinneliga hinder för dem att bosätta sig med Ü i Turkiet. Domstolen beaktade slutligen att utvisningsbeslutet var tidsbegränsat. Mot bakgrund av omständigheterna i målet kunde de nederländska myndigheterna inte anses ha brustit när det gällde att upprätthålla en rimlig jämvikt mellan å ena sidan Üs intressen och å andra sidan statens eget intresse av att förhindra oordning och brott. Domstolen fann därför med sex röster mot en att det inte skett någon kränkning av artikel 8.

Skiljaktig mening
Den ungerske domaren var skiljaktig och ansåg att Ü hade betydligt starkare familje- och sociala band med Nederländerna än med Turkiet. Avsaknaden av band med Turkiet och de starka familjebanden med Nederländerna och framför allt det förhållandet att utvisningen innebar att Ü skildes från sin partner och minderåriga barn ledde, trots de allvarliga brott som Ü begått, till bedömningen att åtgärden var oproportionerlig i förhållande till det som syfte som skulle uppnås. Därvid hade beaktats att Ü avtjänat sitt straff vilket måste anses ha varit proportionerligt. Mot den bakgrunden kunde de ifrågasatta åtgärderna inte anses ha varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.

Den franske domaren Costa lämnade en skiljaktig motivering och framhöll at han av princip var emot utvisning som ett dubbelt straff. Han beklagade att domstolens praxis tillåter sådant dubbelt straff men ansåg sig skyldig att följa denna praxis. Han fann därvid att tillämpningen av de principer som anges i praxis på ett mycket mer övertygande sätt än i fallet Benhebba mot Frankrike ledde till bedömningen att det inte skett någon kränkning av artikel 8, särskilt med hänsyn till svårighetsgraden av de brott som Ü begått.

HÄNVISNINGAR Dalia ./. Frankrike, dom 1998-02-19
Boultif ./. Schweiz, dom 2001-08-02
Jakupovic ./. Österrike, dom 2003-02-06 (jfr nr 2/03)
Benhebba ./. Frankkrike, dom 2003-06-15 (jfr nr 7/03)
Mehemi ./. Frankrike, dom 1997-09-26
Baghli ./. Frankrike, dom 1999-11-30
Ezzouhdi ./. Frankrike, dom 2001-02-13
Yildiz ./. Österrike, dom 2002-10-31 (jfr nr 10/02)
Gül ./. Schweiz, dom 1996-02-19
Ibrahim Kaya ./. Nederländerna, beslut 2001-11-06
Yilmaz ./. Tyskland, dom 2003-04-17 (jfr nr 4/03)
Radovanovic ./. Österrike, dom 2004-04-22  (jfr nr 5/04)

Güneri m.fl. mot Turkiet
(Ansökningar nr 42853/98, 43609/98 och 44291/98, dom den 12 juli 2005)
Domen finns endast på franska.

Förbud för parti att hålla kampanjmöten som meddelades utan motivering och som inte kunde anses svara mot ett trängande samhälleligt behov kränkte artikel 11.

De klagande är tre turkiska medborgare, G, som tillhörde och arbetade i ledningen för ett politiskt parti, DBP. Den 1 juni 1998 beslöt styrelsen för partiet att besöka ett antal städer i syfte att träffa den lokala befolkningen och medborgarorganisationer i sydöstra Turkiet. Den 10 juni 1998 förbjöd guvernören för regionen ett utomhusmöte som skulle hållas i Van med motiveringen att situationen där var spänd och att mötet p.g.a. sin storlek sannolikt skulle medföra oroligheter som upprörde befolkningen och kritiserade regeringens åtgärder. I enlighet med beslutet vägrades G och övriga partimedlemmar tillträde till ett flertal städer. – I Europadomstolen hävdade G att guvernörens beslut kränkte deras rätt till föreningsfrihet enligt artikel 11. De åberopade vidare artikel 13 och artikel 14 och hävdade att det skett en diskriminering av DBP, eftersom ett stort antal av dess ledare och medlemmar var kurder.

Europadomstolen hade att ta ställning till om ingreppet i Gs rätt till föreningsfrihet kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Domstolen godtog att den politiska situationen kunde vägas in på grund av det osäkerhetstillstånd som orsakades av terroristhandlingar i sydöstra Turkiet.  Guvernören hade informerats i förväg om de planerade kampanjbesöken och guvernörerna i de städer som skulle besökas hade alla fått program för besöken, de tal som skulle hållas och upplysningar om plakat och slogans som skulle användas. Domstolen konstaterade att en stat kan kräva att de som vill hålla möten först skall söka tillstånd för detta och att den med hänsyn till allmän ordning och nationell säkerhet kan begränsa rörelsefriheten för personer som skall delta i fredliga möten. I det aktuella fallet hade guvernören emellertid inte lämnat några skäl för sitt beslut, vilket inte framstod som en lämplig och nödvändig åtgärd för att säkerställa att det planerade mötet kunde äga rum utan störningar. Det fanns dessutom inte något som talade för att besöken av DBP och dess medlemmar kunde tjäna som plattform för att förespråka våld och förneka demokratin eller att de skulle få några andra skadliga konsekvenser som berättigade att de förbjöds. De vidtagna åtgärderna kunde inte anses svara mot ett trängande samhälleligt behov och de hade därför inte varit nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 11. Domstolen fann vidare att det skett en kränkning även av artikel 13 och att det inte var nödvändigt att pröva klagomålet enligt artikel 14.

HÄNVISNINGAR
Artikel 11
Refah Partisi m.fl. ./. Turkiet, dom (GC) 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Socialist Party of Turkey (STP) m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-11-12 (jfr nr 10/03)
Çetin m.fl. ./. Turkiet, dom 2003-02-13 (jfr nr 3/03)
Djavit An ./. Turkiet, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
Dicle för DEP (Demokratiska partiet) ./. Turkiet, dom 2002-12-10 (jfr nr 11/02)
Yazar m.fl. ./. Turkiet, dom 2002-04-09 (jfr nr 5/02)
Stankov and the United Org. Ilinden ./. Bulgarien, dom 2001-10-02
Freedom and Democracy Party (ÖZDEP) ./. Turkiet, dom (GC) 1999-12-08
Sürek ./. Turkiet (nr 1), dom (GC) 1999-07-08
Incal ./. Turkiet, dom 1998-06-09
Parti communiste unifié de Turquie m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
The Socialist Party m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-05-25
Piermont ./. Frankrike, dom 1995-04-27
Plattform « Ärzte für das Leben » ./. Österrike, dom 1988-06-21
Dogan m.fl. ./. Turkiet, dom 2004-06-29
Association Ekin ./. Frankrike, dom 2001-07-17
Artikel 13
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27

Moldovan m.fl. mot Rumänien (nr 2)
(Ansökningar nr 41138/98 och 64320/01, dom den 12 juli 2005)
Domen finns endast på engelska.

Angrepp på romer och förstörelse av deras hem och tillhörigheter samt ett utdraget förfarande och vägrade skadestånd kränkte artiklarna 8, 3 och 6.1 samt artikel 14 i förening med artikel 8 och artikel 6.1.

 I målet fanns från början 25 klagande. 18 av dessa har träffat en förlikning som innebar att Europadomstolen avskrev målet i den delen den 5 juli 2005. De resterande sju klagandena kallas nedan M.

I september 1993 uppkom ett bråk mellan tre romer och en byinnevånare som inte var rom. Sammandrabbningen ledde till att byinnevånarens son som försökte ingripa fick ett knivhugg i bröstet av en av romerna. De tre romerna flydde till ett närliggande hus. Detta sattes i brand. Två av männen lyckades ta sig ut ur det brinnande huset men de förföljdes av en grupp personer som slog ihjäl dem. Den tredje romen brann inne. M klagade över att polisen som varit närvarande hade uppmuntrat befolkningen att förstöra mer av romernas egendom i byn. Följande dag kunde konstateras att 13 hus tillhörande romer hade blivit totalförstörda däribland samtliga de klagandes hem. Mycket av deras personliga tillhörigheter hade också förstörts. De klagande påstod bl.a. att när de försökte återvända hem kastades stenar på dem och någon blev slagen av polisen som också sprayade med pepparspray. Romerna i byn gjorde en brottsanmälan mot dem som påstods vara ansvariga, däribland sex poliser. Alla anklagelser mot poliserna lades ned i september 1995. I november 1997 inleddes ett brottmål och ett skadeståndsmål där olika vittnen berättade att poliserna hade anstiftat bråket och att de tillåtit att de tre romerna blev dödade och att husen förstördes. Domstolen slog fast att byinnevånarna med stöd av polisen satt igång med  att ”rena byn från zigenare”. Domstolen dömde fem av byinnevånarna för mord och 12, inklusive de förstnämnda, för andra brott. De dömdes till mellan ett och sju års fängelse, En sjätte person dömdes i appellationsdomstolen för mord och straffet höjdes för en person men sänktes för de övriga. I Högsta domstolen fastställdes domarna avseende förstörande av egendom men svårighetsgraden för mordåtalen sattes ned. År 2000 fick två av de dömda nåd. Den rumänska regeringen avsatte medel för återuppbyggnad av de skadade och förstörda husen. Några hus återuppfördes men de blev aldrig riktigt färdiga. De klagande hävdade att de under tiden fick bo i hönshus, svinstior och fönsterlösa källare eller i extrem kyla eller under andra svåra förhållanden. En del av dem blev därför sjuka. Skadeståndsmålet avgjordes i maj 2003 och viss ersättning utgick för de förstörda husen. Däremot dömdes inte något ideellt skadestånd ut, eftersom domstolen fann yrkandena obestyrkta. – I Europadomstolen klagade M över att de p.g.a. att deras hus hade förstörts inte kunde bo i sina hem utan tvingades leva under svåra förhållanden. De hävdade vidare att myndigheterna inte förmått genomföra en lämplig brottsutredning, vilket hindrade dem från att föra en skadeståndstalan mot staten för polisernas agerande. Några av dem klagade också över att förfarandet varit för utdraget och att prövningen inte skett inom skälig tid. De åberopade artiklarna 3, 8, 6 och 14.

Europadomstolen konstaterade att den inte kunde pröva klagomålen avseende de förstörda husen och tillhörigheterna, eftersom händelserna inträffade innan Rumänien hade ratificerat konventionen. Det stod emellertid klart att poliser varit inblandade i att husen brändes och att de klagande på grund därav tvingades leva under svåra förhållanden, några av dem levde fortfarande så. Domstolen fann att staten var ansvarig för de svåra levnadsförhållandena. Dessa levnadsförhållanden föll helt klart inom ramen för deras rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Artikel 8 var således tillämplig. När det gällde frågan om de nationella myndigheterna vidtagit lämpliga åtgärder för att få ett slut på kränkningarna av de klagandes rättigheter gjorde domstolen den bedömningen att omständigheterna sammantagna visade på en allmän attityd hos de rumänska myndigheterna som vidmakthöll de klagandes känsla av osäkerhet efter juni 1994 och som påverkade deras rätt till respekt för sina privat- och familjeliv och deras hem. Den attityden och de upprepade bristerna när det gällde att få stopp på kränkningarna innebar fortsatt allvarliga kränkningar. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Domstolen fann vidare att de klagandes levnadsförhållanden under de senaste tio åren och deras försämrade hälsotillstånd och välbefinnande i kombination med den långa tidsperiod som de tvingats leva under sådana förhållanden samt myndigheternas attityd måste ha orsakat dem avsevärt psykiskt lidande som förringat deras mänskliga värdighet och gett dem känslor av nedvärdering och förnedring. Vissa av myndigheternas uttalanden var också rent diskriminerande och domstolen erinrade i det sammanhanget om att diskriminering grundat på ras i sig kunde innebära förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3. De uttalanden som gjorts skulle därför vägas in i bedömning av klagomålet enligt artikel 3. Domstolen fann med hänsyn till i målet föreliggande omständigheterna att de klagande varit utsatta för förnedrande behandling. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Domstolen fann enhälligt att det skett en kränkning av artikel 6.1 eftersom de klagande inte fått en prövning inom skälig tid och med fem röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1 när det gällde tillgången till domstolsprövning.

Domstolen konstaterade slutligen att de aktuella händelserna riktats mot de klagande på grund av deras ursprung och noterade att det förhållandet att de var romer hade varit avgörande för det utdragna förfarandet och utgången därav. Härtill kom de upprepade diskriminerande uttalandena från olika myndigheter under hela förfarandet och deras totala vägran fram till år 2004 att tillerkänna de klagande ett ideellt skadestånd för att de fått sina hem förstörda. Den rumänska regeringen hade inte erbjudit någon gottgörelse för att de klagande behandlats annorlunda än andra. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 6.1 och artikel 8.

HÄNVISNINGAR
Artiklarna 8 och 3
X o. Y ./. Nederländerna, dom 1985-03-26
Cypern ./. Turkiet, dom (GC) 2001-05-10
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Osman ./. U K, dom 1998-10-28
Powell o. Rayner ./. U K, dom 1990-02-21
Hatton m.fl. ./. U K, dom (GC) 2003-07-08 (jfr nr 7/03)
Rees ./. U K, dom 1986-10-17
Leander ./. Sverige, dom 1987-03-26
Lopez Ostra ./. Spanien, dom 1994-12-09
M.C. ./. Bulgarien, dom 2003-12-04 (jfr nr 11/03)
A ./. U K, dom 1998-09-23
Z m.fl. ./. U K, dom (GC) 2001-05-10
E m.fl. ./. U K, dom 2002-11-26 (jfr nr 11/02)
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Amuur ./. Frankrike, dom 1996-06-25
Dalban ./. Rumänien, dom (GC) 1999-09-28
Artikel 14
Abdulaziz, Cabales o. Balkandali ./. U K, dom 1985-05-28
Karlheinz Schmidt ./. Tyskland, dom 1994-07-18
Gaygusuz ./. Österrike, dom 1996-09-16
Fretté ./. Frankrike, dom 2002-02-26 (jfr nr 3/02)
Betr. artikel 6.1, se domen

DOMAR OCH BESLUT I GRAND CHAMBER

Domstolen har under perioden meddelat tre domar avgjorda i stor sammansättning. Domarna finns både på engelska och franska.

Bosphorus Airways mot Irland
(Ansökan nr 45036/98, dom den 30 juni 2005)

Beslag av flygplan, vilket leasats från ett jugoslaviskt flygbolag, som utgjorde ett led i FNs och EGs sanktioner mot Serbien och Montenegro kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1.

Klagande i målet är ett flygcharterbolag som  är registrerat i Turkiet, BA. I maj 1993 beslagtog de irländska myndigheterna ett flygplan som leasats av BA från det jugoslaviska bolaget JAT. Planet hade varit på Irland för underhåll hos ett förtag som ägdes av irländska staten. Det beslagtogs enligt en EG-förordning, Rådets förordning 990/93, vilken i sin tur genomförde FNs sanktioner mot Serbien och Montenegro. BA hade till en början framgång med sin talan om att återfå planet men sedan första instansens dom överklagats begärde Högsta domstolen ett förhandsbesked från EG-domstolen om den aktuella förordningen var tillämplig på flygplanet. EG-domstolen förklarade att så var fallet och i en dom i november 1996 tillämpade Högsta domstolen EG-förordningen och tillät statens överklagande. Då hade BAs leasingavtal redan löpt ut och eftersom sanktionerna mot Serbien och Montenegro också hade tagits bort lämnade de irländska myndigheterna tillbaka planet till JAT. BA förlorade genom förfarandet omkring tre år av sitt fyraåriga leasingavtal. Detta plan var det enda som beslagtogs med stöd av de aktuella EG- och FN-bestämmelserna. – I Europadomstolen klagade BA över att det sätt på vilket Irland tillämpat sanktionsbestämmelserna för att beslagta flygplanet innebar ett godtyckligt handlande som kunde granskas enligt artikel 1 i konventionen och som innebar en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Europadomstolen konstaterade att det inte hade ifrågasatts att det ifrågavarande flygplanet som leasades av BA hade beslagtagits av irländska myndigheter på irländskt territorium enligt ett beslut av den irländske transportministern. Vid sådant förhållande omfattades BA av den irländska statens jurisdiktion.

När det gällde den lagliga grunden för att beslagta planet konstaterade Europadomstolen att EG-förordningen 990/93 var tillämplig och bindande (enligt artikel 189, nu artikel 249 i EG-fördraget) och att den gällde alla medlemsstaterna och att ingen av dessa kunde göra någon avvikelse från bestämmelserna. Dessutom hade bestämmelsernas direkta tillämplighet inte ifrågasatts och kunde enligt domstolens mening inte heller ha ifrågasatts. EG-förordningen blev irländsk lag och trädde utan särskilda åtgärder för införlivande i kraft den 28 april 1993 när den publicerades i Official Journal, vilket var före beslutet om att beslagta planet. Europadomstolen fann att det var förutsebart att transportministern skulle tillämpa bestämmelserna i förordningen om beslag. De irländska myndigheterna var skyldiga att beslagta varje flygplan som omfattades av EG-förordningen och deras beslut hade senare bekräftats av EG-domstolen. Domstolen instämde med regeringen och den europeiska kommissionen i att Högsta domstolen inte haft någon egentlig handlingsfrihet vare sig före eller efter begäran om förhandsbesked hos EG-domstolen. Domstolen fann sammanfattningsvis att det ifrågasatta ingreppet inte innebar något godtyckligt handlande av de irländska myndigheterna vare sig enligt EG-rätten eller enligt irländsk lag, utan endast var den irländska statens uppfyllande av sina lagliga skyldigheter enligt EG-rätten.

Domstolen konstaterade härefter att skyddet av grundläggande rättigheter vid den aktuella tidpunkten kunde anses vara detsamma enligt EG-rätten som enligt Europakonventionen. Därmed kunde det presumeras att irländska staten inte avvek från konventionens krav när den fullgjorde de rättsliga skyldigheter som uppkom genom dess medlemskap i EU. En sådan presumtion kunde tillbakavisas om det i ett särskilt fall kunde anses att skyddet av konventionens rättigheter var uppenbart bristfälligt. I sådana fall kunde intresset av internationellt samarbete få stå tillbaka för konventionens roll som ett ”konstitutionellt instrument för den allmänna ordningen i Europa” när det gällde mänskliga rättigheter. Domstolen beaktade ingreppets art, det allmänna intresse i vars syfte det skedde, sanktionsbestämmelserna och EG-domstolens utslag, ett utslag som Högsta domstolen varit skyldig att följa, och fann att kontrollmekanismerna som skall skydda konventionsrättigheterna inte hade fallerat. Enligt domstolens mening kunde det därför inte sägas att skyddet av BAs rättigheter enligt konventionen hade varit uppenbart bristfälligt. Därav följde att presumtionen att förfarandet var förenligt med konventionen inte hade tillbakavisats. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga motiveringar
En gemensam skiljaktig motivering lämnades av den grekiske domaren Rozakis, den belgiska domaren Tulkens, den albanske domaren Traja, den bulgariska domaren Botoucharova, den italienske domaren Zagrebelsky och den polske domaren Garlicki. Den tyske domaren Ress lämnade för sig en skiljaktig motivering.

HÄNVISNINGAR
Artikel 1
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Gentilhomme, Schaff-Benhadji o. Zerouki ./. Frankrike, dom 2002-05-14
Bankovic m.fl. ./. Belgien och 16 andra konventionsstater, beslut (GC) 2001-12-12
Assanidze ./. Georgien, dom (GC) 2004-04-08 (jfr nr 4/04)
Protokoll nr 1 artikel 1
AGOSI ./. U K, dom 1986-10-24
Gasus Dosier-und Fördertechnik GmbH ./. Nederländerna, dom 1995-02-23
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Moosbrugger ./. Österrike, beslut 2000-01-25
Al-Adsani ./. U K, dom (GC) 2001-11-21 (jfr nr 1/01)
S.A. Dangeville ./. Frankrike, dom 2002-04-16 (jfr nr 5/02)
M. & Co. ./. Tyskland, kommissionens beslut 1990-02-09
Matthews ./. U K, dom 1999-02-18
CFDT ./. E G, kommissionens beslut 1978-07-10
Dufay ./. E G, kommissionens beslut 1989-01-19
United Communist Party of Turkey m.fl. ./. Turkiet, dom 1998-01-30
Waite o. Kennedy ./. Tyskland, dom (GC) 1999-02-18
Prince Hans Adam II de Liechtenstein ./. Tyskland, dom (GC) 2001-07-12
Loizidou ./. Turkiet, dom 1995-03-23
Cantoni ./. Frankrike, dom 1996-11-15
Pellegrini ./. Italien, dom 2001-07-20

Jahn m.fl. mot Tyskland
(Ansökningar nr 46720/99, 72203/01 och 72552/01, dom den 30 juni 2005)

Lagstiftning, som införts i samband med den tyska återföreningen för att rätta till orättvisor i den tidigare östtyska lagstiftningen om ägande av mark och som innebar att arvingar till mark som inte brukat marken fick lämna den ifrån sig, kränkte inte artikel 1 i protokoll nr 1, trots att det inte utgick någon ersättning för den överlämnade marken.

De fem klagandena i målet, J, hade alla ärvt mark som tilldelats deras anförvanter enligt en landreform som infördes i den sovjetockuperade zonen av Tyskland 1945. De som fått den tilldelade marken enligt reformen kallades ”nybyggare”. Den 16 mars 1990 trädde den s.k. Modrow-lagen i kraft i dåvarande Östtyskland. Enligt den lagen togs vissa restriktioner som gällt tidigare när det gällde förfogandet över marken bort och det medförde att de som förfogade över marken nu fick full äganderätt. Efter den tyska återföreningen tvingades emellertid en del personer som ärvt mark som erhållits enligt landreformen, inklusive J, att lämna ifrån sig marken till skattemyndigheten utan ersättning i enlighet med den ”andra Förmögenhetsrättsändringslagen” som antogs den 14 juli 1992. I den lagen föreskrevs att arvingar till personer som fått mark enligt landreformen måste överlämna marken till skattemyndigheten om marken den 15 mars 1990 inte användes i ett pågående jordbruk, skogsbruk eller livsmedelsindustri och inte hade använts i sådan verksamhet de senaste tio åren och inte heller tillhörde ett jordbrukskooperativ i GDR. – I Europadomstolen hävdade J att det förhållandet att den ”andra Förmögenhetsrättsändringslagen” tvingade dem att lämna sin mark till skattemyndigheten utan ersättning innebar ett ingrepp i deras rätt till respekt för sin egendom och att de var offer för diskriminering. De åberopade artikel 1 i protokoll nr 1 ensam och i förening med artikel 14.

Målet avgjordes i kammare den 22 januari 2004 (jfr nr 2/04) och kammaren fann då att det skett en kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1. Målet hänsköts härefter till prövning i stor kammare på begäran av den tyska regeringen.

Europadomstolen fann att ingreppet innebar att J berövats sin egendom och att detta hade stöd i lag. I likhet med kammaren fann domstolen nu att de ifrågasatta åtgärderna hade vidtagits i ett samhälleligt intresse, nämligen att rätta till de orättvisor som enligt de tyska myndigheterna uppkommit genom Modrow-lagen. Frågan var då om det upprätthållits en rimlig jämvikt mellan det allmännas intresse och kraven på skydd för de enskildas egendomsrätt. Domstolen erinrade om att det kunde vara berättigat att beröva en person hans mark utan ersättning endast i särskilda undantagsfall. Vid bedömningen av om omständigheterna i förevarande fall kunde anses som utgöra sådan särskilda undantagsfall  beaktade domstolen i första hand omständigheterna vid Modrow-lagens tillkomst. Lagen hade antagits av ett parlament som inte tillsatts genom demokratiska val under en övergångsperiod mellan två regimer som oundvikligen hade präglats av omvälvningar och osäkerhet. Vid sådant förhållande hade J även om de fått formell äganderätt inte kunnat vara säkra på att deras rättsliga ställning skulle bestå. Domstolen beaktade också den förhållandevis korta period som gått mellan den tyska återföreningen och antagandet 1992 av den ”andra Förmögenhetsrättsändringslagen”. Med hänsyn till den enorma uppgift som den tyska lagstiftaren ställdes inför när det gällde att hantera alla svåra frågor om egendomsrätt under övergången till en demokrati och en marknadsekonomi inklusive dem som gällde att likvidera landreformen, kunde det tyska parlamentet anses ha ingripit inom rimlig tid för att rätta till de enligt dess mening orättvisa effekterna av Modrow-lagen. Domstolen fann vidare att skälen för att anta den ”andra Förmögenhetsrättsändringslagen” var en avgörande faktor som måste beaktas. Parlamentet kunde inte anses ha gjort en oskälig bedömning när det ansåg sig skyldigt att rätta till effekterna av Modrow-lagen av sociala rättviseskäl. Att detta skett utan ersättning till dem som dragit nytta av Modrow-lagen  hade inte varit oproportionerligt. Mot denna bakgrund och i det unika sammanhanget med den tyska återföreningen kunde avsaknaden av ersättning inte anses rubba den rimliga jämvikt som skall råda mellan egendomsskyddet och det allmännas intresse. Domstolen fann därför med  elva röster mot sex att det inte skett någon kränkning av artikel 1 i protokoll nr 1.

När det sedan gällde frågan om J diskriminerats fann domstolen att eftersom 1992 års lag grundades på objektiva och rimliga skäl hade det inte skett någon diskriminering. Domstolen fann därför med femton röster mot två att det inte skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 1 i protokoll nr 1.

Skiljaktiga meningar
Den portugisiske domaren Cabral Barreto och den moldaviske domaren Pavlovschi lämnade var sin delvis skiljaktiga mening.

Den franske domaren Costa och den spanske domaren Borrego Borrego lämnade en gemensam skiljaktig mening vari den tyske domaren Ress och den  bulgariska domaren Botoucharova instämde.

Den tyske domaren lämnade även en egen skiljaktig mening.

HÄNVISNINGAR
James m.fl. ./. U K, dom 1986-02-21
Sporrong o. Lönnroth ./. Sverige, dom 1982-09-23
The Holy Monasteries ./. Grekland, dom 1994-12-09
Iatridis ./. Grekland, dom (GC) 1999-03-25
Beyeler ./. Italien, dom (GC) 2000-01-05
The Former King of Greece m fl. ./. Grekland, dom (GC) 2000-11-23
Wittek ./. Tyskland, dom 2002-12-12 (jfr nr 11/02)
Forrer-Niedenthal ./. Tyskland, dom 2003-02-20 (jfr nr 3/03)
Zvolský o. Zvolská ./. Tjeckien, dom 2002-11-12  (jfr nr 10/02)
Pressos Compania Naviera S.A. m.fl. ./. Belgien, dom 1995-11-20
Chassagnou m.fl. ./. Frankrike, dom (GC) 1999-04-29
Broniowski ./. Polen, dom (GC) 2004-06-22 (jfr nr 7/04)
National & Provincial Building Society m.fl. ./. U K, dom 1997-10-23
Kopecký ./. Slovakien, dom (GC) 2004-09-28 (jfr nr 9/04)
von Maltzan m.fl. ./. Tyskland, beslut (GC) 2005-03-30 (jfr nr 4/05)

Nachova m.fl. mot Bulgarien
(Ansökan nr 43577/98, dom den 6 juli 2005)

När poliser använde skjutvapen och dödade två män som skulle gripas och när utredningen av det inträffade var bristfällig kränktes artikel 2. När det inte heller utreddes om diskriminerande attityder påverkat händelseförloppet kränktes artikel 14 i förening med artikel 2.

De sökande i målet är fyra bulgariska medborgare, N, alla av romsk härkomst. Målet gäller två av N:s släktingar, A och P, vilka dödades av en militärpolis i samband med att han försökte anhålla dem. A och P var värnpliktiga som tillhörde en armédivision med uppdrag att uppföra lägenheter och andra civila projekt. De hade arresterats i början av 1996 för att vid upprepade tillfällen ha varit frånvarande utan tillstånd. De dömdes den 22 maj 1996, A till nio månader och P till fem månader i fängelse. Båda var tidigare dömda för stöld. Den 15 juli 1996 rymde de från den byggarbetsplats där de arbetade och begav sig till A:s farmor. Ingen av dem var beväpnad. Den 19 juli sände överste D ut fyra militärpoliser under ledning av major G för att gripa dem. Åtminstone två av poliserna kände en av dem eller både A och P. Överste D hade förklarat för poliserna att de "i enlighet med reglerna" skulle ha handvapen och automatgevär och att de skulle bära skottsäkra västar och han upplyste om att A och P var "kriminellt aktiva", en omskrivning som användes för att beskriva personer som tidigare dömts eller som misstänktes för att begå brott. Poliserna instruerades att använda alla nödvändiga medel för att gripa A och P. När poliserna kom fram till A:s farmors hus försökte A och P fly. Sedan de fått en varning att om de inte gav sig så skulle han skjuta dem så sköt G ned dem. De fördes till sjukhus men var döda vid framkomsten. Ett ögonvittne, vars sonson, en ung pojke, varit i närheten av det område där skottlossningen skedde, och som bett G om tillstånd att få hämta pojken, påstod att G riktat sitt vapen mot honom och utropat (ung.) "förbaskade zigenare". En utredning av dödandet inleddes samma dag. Enligt obduktionsrapporten hade båda männen blivit skjutna i bröstet med automatvapen, P framifrån och A bakifrån. Utredningen konstaterade att G hade följt reglerna i miltärpolisreglementet - han hade varnat de två männen flera gånger och skjutit skott i luften. Han hade sedan skjutit dem endast på grund av att de inte gav sig och då det hade funnits en risk för att de skulle fly. Ingen annan hade blivit skadad. Mot denna bakgrund vägrade myndigheterna att åtala militärpoliserna. - I Europadomstolen hävdade N att det skett en kränkning av artikel 2 genom en bristfällig lagstiftning som tillät att livsfarliga vapen användes även när det inte var absolut nödvändigt. De klagade vidare över att det inte skett någon effektiv utredning av dödsfallen och hävdade att det därför skett en kränkning av artikel 2 och artikel 13. Slutligen påstod N att förutfattade meningar och en fientlig inställning till romer hade spelat en avgörande roll i de händelser som ledde fram till de dödande skotten och till att det inte gjordes någon meningsfull utredning därav. De åberopade artikel 14 i förening med artikel 2.

Europadomstolen i sjudomarkammare fann i dom den 26 februari 2004 enhälligt att det skett en kränkning av artikel 2 både när det gällde dödandet av A och P och beträffande underlåtenheten att genomföra en effektiv utredning av dödsfallen. Domstolen fann också att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 både när det gällde dödsskjutningarna och underlåtenheten att utreda om de haft rasistiska motiv, jämför nr 3/04. Sedan regeringen begärt att målet skulle hänskjutas till stor kammare hemställde man att Europadomstolen skulle begränsa sin prövning till artikel 14. Även den klagande i målet ansåg att endast artikel 14 behövde prövas.

Europadomstolen förklarade inledningsvis att när panelen har medgivit att målet hänskjuts till prövning i stor kammare måste domstolen pröva hela målet, trots att parterna önskar att prövningen begränsas till en enstaka fråga. Domstolen konstaterade härefter att förordningarna om hur militärpolisen fick använda skjutvapen tillät att dödande vapen användes när medlemmar av de väpnade styrkorna skulle arresteras även för de allra minsta förseelser. Förordningarna i fråga var inte bara opublicerade, de innehöll inte heller några säkerhetsåtgärder för att förhindra godtyckligt dödande. En sådan lagkonstruktion var bristfällig och nådde inte den skyddsnivå, ”enligt lag”, som rätten till liv kräver enligt konventionen i nutida demokratiska samhällen i Europa. Domstolen fann därför att Bulgarien brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 2 för att skydda rätten till liv genom att inte ha infört lämpliga rättsliga och administrativa regler om militärpolisens användning av våld och vapen. När det gällde hur operationen planerats och genomförts instämde Europadomstolen i kammarens bedömning att myndigheterna hade brustit i sina skyldigheter att minimera risken för att någon förlorade livet, eftersom poliserna hade fått instruktioner att använda alla tillgängliga medel för att arrestera A och P, trots att dessa var obeväpnade och inte utgjorde någon fara. Domstolen framhöll att frånvaron av ett klart rättsligt regelsystem hade tillåtit att en grupp tungt beväpnade militärpoliser sändes iväg för att gripa två män utan någon förgående diskussion om vilket hot, om något, som dessa utgjorde och utan förmaningar om nödvändigheten av att minimera riskerna för att någons liv sattes i fara. Det sätt på vilket operationen planerats och genomförts avslöjade en beklagansvärd nonchalans för det företräde rätten till liv har. När det gällde polisernas agerande fann domstolen med hänsyn till omständigheterna i målet att användandet av dödligt våld var förbjudet enligt artikel 2 även om det fanns en risk att A och P skulle kunna undkomma. Major G, som sköt de båda offren, hade agerat på ett sätt som var föremål för allvarlig kritik, eftersom han använt starkt överdrivet våld. Andra medel kunde ha använts för att gripa männen. Det fanns slutligen ingen rimlig förklaring till att P blivit skjuten i bröstet och möjligheten av att han vänt sig om för att i sista minuten ge sig kunde inte uteslutas. Domstolen fann sammanfattningsvis att Bulgarien hade brustit när det gällde att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 2. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2.

Europadomstolen instämde i den bedömning som kammaren gjort när det gällde avsaknaden av en effektiv utredning. Domstolen fann därför enhälligt att det även i detta hänseende skett en kränkning av artikel 2. I likhet med kammaren fann domstolen vidare att det inte uppkom någon särskild fråga enligt artikel 13.

När det gällde frågan om dödsskjutningarna hade rasistiska motiv fann domstolen att dess uppgift var att fastställa om rasism hade varit en orsak till skottlossningen som lett till As och Ps död. Domstolen noterade att när det gällde att bedöma bevisningen var beviskravet ”bortom rimligt tvivel” och att det kunde bevisas genom att det samtidigt förelåg tillräckligt starka, klara och sammanfallande slutsatser eller genom liknande icke motbevisade sakförhållanden. Det fanns ingenting som talade för att major G inte skulle ha använt sitt vapen i ett område som inte beboddes av romer. Till skillnad från kammaren fann Europadomstolen nu att det inte kunde fastslås att rasistiska attityder hade haft någon betydelse för As och Ps död. Domstolen fann därför med elva röster mot sex att det i detta hänseende inte hade skett någon kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2.

När det däremot gällde om svarandestaten uppfyllt sin skyldighet att utreda eventuella rasistiska motiv framhöll domstolen att ett vittne hävdat att major G direkt efter skottlossningen hade uttalat ”förbaskade zigenare” och riktat ett vapen mot honom. Mot bakgrund av förekomsten av fientliga inställningar mot romer i Bulgarien hade detta uttalande krävt en granskning. Uttalandet av en person som skulle se till att lagen efterlevdes och användandet av våld mot personer från en etnisk eller annan minoritet var av stor betydelse för frågan om det förekommit olagligt och hatiskt våld eller inte. Den aktuelle utredaren och åklagaren hade tillräcklig information för att bli medvetna om behovet av en noggrann utredning om eventuella rasistiska övertoner. De hade emellertid inte gjort någonting utan hade bortsett från relevanta förhållanden och avslutat utredningen. Myndigheterna hade därför brustit i sin skyldighet att utreda om det förekommit diskriminering som haft betydelse för utgången av den ifrågavarande operationen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2.

Skiljaktiga meningar
En delvis skiljaktig mening lämnades gemensamt av domarna Casadevall, Andorra, Hedigan, Irland, Mularoni, San Marino, Fura-Sandström, Sverige, Gyulumyan, Armenien och Spielmann, Luxemburg. De ansåg att majoriteten anlade ett nytt synsätt som innebar en alltför formell prövning. De medgav att formella brister är ett förhållande som måste ges särskild tyngd och att de är avgörande för frågan om vem som har bevisbördan. Genom att begränsa den konstaterade kränkningen till den formella aspekten gav majoriteten inte tillräcklig tyng åt de tillräckligt starka, klara och icke motbevisade faktiska förhållanden som framgick av bevisningen sedd i sin helhet. De ansåg därför att det skett en kränkning av artikel 14 i förening med artikel 2 när det gällde dödandet av A och P.

Den brittiske domaren Bratza lämnade en skiljaktig motivering.

HÄNVISNINGAR
Artikel 2
McCann m.fl. ./. U K, dom 1995-09-27
Makaratzis./. Grekland, dom (GC) 2004-12-20 (jfr nr 1/05)
Andronicou o. Constantinou ./. Cypern, dom 1997-10-09
McKerr ./. U K, dom 2001-05-04
Streletz, Kessler o. Krenz ./. Tyskland, dom (GC) 2001-03-22
Çakici ./. Turkiet, dom (GC) 1999-07-08
Anguelova ./. Bulgarien, dom 2002-06-13 (jfr nr 6/02)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Güleç ./ Turkiet, dom 1998-07-27
Ergi ./. Turkiet, dom 1998-07-28
Ögur ./. Turkiet, dom (GC) 1999-05-20
Kelly m.fl. ./. U K, dom 2001-05-04
Velikova ./. Bulgarien, dom 2000-05-18
Artikel 14 i förening med artikel 2
Willis ./. U K, dom 2002-06-11 (jfr nr 6/02)
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Akdivar m.fl. ./. Turkiet, dom 1996-09-16
Ribitsch ./. Österrike, dom 1995-12-04
Tanli ./. Turkiet, dom 2001-04-10
Ilascu m.fl. ./. Moldavien o. Ryssland, dom (GC) 2004-07-08 (jfr nr 7/04)
Salman ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27

ÅTERKOMMANDE FRÅGOR

Fällande dom och/eller beslag ingrep i yttrandefriheten enligt artikel 10
Perinçek ./. Turkiet, 2005-06-21; även artikel 6.1, se nedan.

Se liknande mål i bl.a. nr 3/03, 9/03, 11/03, 4/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Miltär ledamot i turkisk brottmåls- eller säkerhetsdomstol
Perinçek ./. Turkiet, 2005-06-21; även artikel 10, se ovan.
Müslüm Gündüz ./. Turkiet (nr 2), 2005-07-12

Se liknande mål i bl.a. nr. 9/03, 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Part inte fått del av handlingar och kontradiktoriskt förfarande i kassationsdomstol eller annan domstol
Bacj ./. Frankrike, 2005-06-28
Fourchon ./. Frankrike, 2005-06-28
Contardi ./. Schweiz, 2005-07-12

Se liknande mål i bl.a. 2/03, 9/03, 10/03, 4/04, 7/04, 9/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Otillräcklig, utebliven eller för sent erlagd expropriationsersättning, skadestånd eller annan ersättning - artikel 1 i protokoll nr 1
Bekir Yilmaz ./. Turkiet, 2005-06-28
Fatime Toprak ./. Turkiet, 2005-06-28
Kaçar ./. Turkiet, 2005-06-28
Mehmet Yigit ./. Turkiet, 2005-06-28
Mehmet Yigit m.fl. ./. Turkiet, 2005-06-28
Nasan Toprak ./. Turkiet, 2005-06-28
Özgür o. Turhan ./. Turkiet, 2005-06-28

Se liknande mål i bl.a. 10/03, 11/03, 1/04, 4/04, 5/04, 6/04, 7/04, 8/04, 9/04, 10/04, 2/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Bristande eller underlåten verkställighet av domar eller beslut
Alexandr Bulynko ./. Ukraina, 2005-06-21
Bulynko ./. Ukraina, 2005-06-21
Ghibusi ./. Rumänien, 2005-06-23
Virgil Ionescu ./. Rumänien, 2005-06-28; även artikel 1 i protokoll nr 1
Teteriny ./. Ryssland, 2005-06-30; även artikel 1 i protokoll nr 1
Malinovskiy ./. Ryssland, 2005-07-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Shpakovskiy ./. Ryssland, 2005-07-07; även artikel 1 i protokoll nr 1
Okyay m.fl. ./. Turkiet, 2005-07-12
Solodyuk ./. Ryssland, 2005-07-12

Se liknande mål i bl.a. nr 6/04, 7/04, 8/04, 10/04, 11/04, 1/05, 2/05, 3/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Våld från polis/säkerhetspolis i Turkiet m.fl. länder
Hasan Kiliç ./. Turkiet, 2005-06-28; även artikel 13
Karakas o. Yesilirmak ./. Turkiet, 2005-06-28; även artikel 6.2 och 2.
S.B. o. H.T. ./. Turkiet, 2005-07-05
Soner Önder ./. Turkiet, 2005-07-12; även artikel 6.1 skälig tid och oberoende domstol.

Se liknande mål i bl.a. nr 7/03, 8/03, 10/03, 1/04, 7/04, 8/04, 10/04, 2/05, 4/05 och 6/05.

Vilandeförklaring av mål om skadestånd i avvaktan på ny lagstiftning
Mihajlovic ./. Kroatien, 2005-07-07

Se liknande mål i bl.a. nr 10/04, 11/04, 2/05, 4/05, 5/05 och 6/05.

Bestämmelse om klagofrist hindrade domstolsprövning
Pálenik ./. Tjeckien, 2005-06-21
Turek ./. Tjeckien, 2005-06-21
Zednik ./. Tjeckien,2005-06-28

Se liknande mål i bl.a. nr 10/02, 3/05 och 4/05.

Upphävande av lagakraftvunnen dom/beslut - artikel 6.1
Agrotehservis ./. Ukraina, 2005-07-05

Se liknande mål i bl.a. nr 6/02, 7/02, 8/02, 9/02, 10/02, 11/02, 1/03, 3/03, 5/03, 6/03, 8/03, 9/03, 11/03, 6/04, 10/04, 1/05, 2/05 och 4/05.

Avsaknad av muntlig förhandling
Exel ./. Tjeckien, 2005-07-05

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02, 7/02, 10/02, 11/02, 4/03, 8/03, 9/03, 2/04, 7/04, 2/05 och 3/05.

Allmänt ombuds närvaro under överläggning i förvaltningsdomstol
Marie-Louise Loyen ./. Frankrike, 2005-07-05

Se liknande mål i bl.a. nr. 4/02

"SKÄLIG TID"

Under perioden den 21 juni – den 12 juli 2005 har domstolen avgjort flera mål avseende frågan om rättegång skett inom skälig tid enligt artikel 6.1, se den 21, 23 och 30 juni samt den 5, 7 och 12 juli 2005. Domstolen har även prövat mål avseende skyndsamhetskraven enligt artikel 5.3, se den 21, 28 och 30 juni samt 5.4, se den 21 och 23 juni 2005.

ARTIKEL 6.1
21 juni
Kubiznáková ./. Tjeckien (28661/03)
Bzdúsek ./. Slovakien (48817/99); även artikel 13.
23 juni
Potiri ./. Grekland (18375/03)
Zimenko ./. Ryssland (70190/01)
30 juni
Patelaki-Skamagga m.fl. ./. Grekland (18602/03)
Parsouraki m.fl. ./. Grekland (18582/03)
Gika m.fl. ./. Grekland (394/03)
Grylli ./. Grekland (1985/03)
Zafiropoulos ./. Grekland (41621/02)
Temel o. Taskin ./. Turkiet (40159/98); även oberoende domstol och  artikel 5.3 se nedan
5 juli
Colin ./. Frankrike (75866/01)
Turczanik ./. Polen (38063/97)
Krumpel o. Krumpelová ./. Slovakien (56195/00)
7 juli
Geyer ./. Österrike (69162/01)
12 juli
Munari ./. Schweiz (7957/02) brottmål

ARTIKEL 5.3
21 juni
Pihlak ./. Estland (73270/01)
28 juni
I.Ö. ./. Turkiet (36965/97)
30 juni
Temel o. Taskin ./. Turkiet (40159/98); även skälig tid enligt artikel 6.1, se ovan

ARTIKEL 5.4
21 juni
Blackstock ./. U K (59512/00); även artikel 5.5.
23 juni
Latasiewicz ./. Polen (44722/98); även artikel 5.5 "inte lagligt".




Senast ändrad: 2011-04-12