Historik

I gamla tider hade kungen personligen den högsta dömande makten. År 1614 instiftade Gustav II Adolf Svea hovrätt med uppgift att döma i kungens namn. Senare tillkom flera hovrätter.

I dag finns det sex hovrätter. Den som var missnöjd med hovrättens dom kunde fortfarande vända sig till kungen med begäran om ändring. Kungens dömande makt utövades av en avdelning av Riksrådet.

1789

När Gustav III avskaffade Riksrådet 1789 inrättades Högsta domstolen. Domstolen hade tolv ledamöter. Hälften skulle vara frälse (adliga) och hälften ofrälse. Flertalet av dem var tillsatta på viss tid. Inte mer än åtta skulle tjänstgöra samtidigt, lika fördelade på frälse och ofrälse. Riksdrotsen var den främste ledamoten. Kungen hade två röster och utslagsröst i domstolen. Den 19 maj 1789 började Högsta domstolen sin verksamhet.

Porträttet av Gustav III till höger är en kopia utförd av kopisten Brita Juel-Soop efter ett original av Roslin.

1809

Att vara ledamot i Högsta domstolen blev ett fast ämbete. Högsta domstolens ledamöter fick titeln justitieråd. Riksdrotsen blev justitieminister och han blev därefter domstolens främsta ledamot.

1840

Justitieministerns ledamotskap avskaffades, och med detta upplöstes banden mellan Högsta domstolen och statsrådet.

1844

Ordningen med hälften frälse och hälften ofrälse justitieråd avskaffades.

1860

Antalet justitieråd ökades från 12 till 16, fördelade på två avdelningar. Samtidigt infördes möjligheten att hänskjuta ett avgörande till plenum. Det betyder att alla Högsta domstolens ledamöter deltar i avgörandet av ett mål.

1909

Regeringsrätten och Lagrådet inrättades. Lagrådet övertog Högsta domstolens uppgift att granska lagförslag. Antalet ledamöter i Högsta domstolen ökades till 24 och en tredje avdelning infördes. Kungens rösträtt i Högsta domstolen upphävdes.

1915

Rätten att överklaga till Högsta domstolen begränsades. Det krävdes särskilt tillstånd av Högsta domstolen för att överklaga tvistemål om mindre värden och mindre brottmål. Prövningstillstånd kunde ges om ett avgörande skulle få betydelse som prejudikat (prejudikatdispens) eller på annat sätt var av intresse utöver det aktuella målet (intressedispens).

1945

Krav på prövningstillstånd infördes för alla mål. Prövningstillstånd fick ges om det fanns anledning att ändra hovrättens avgörande (ändringsdispens).

1948

Med nya rättegångsbalken infördes regler om muntliga rättegångar även i Högsta domstolen.

1949 

Högsta domstolen flyttade från ordenssalarna i Stockholms slott till Bondeska palatset vid Riddarhustorget.

1968

Högsta domstolen fick sitt första kvinnliga justitieråd.

1971

Nya regler om överklagande till Högsta domstolen infördes, vilka innebar att Högsta domstolen blev en renodlad prejudikatinstans. I princip behölls endast prejudikatintresse som skäl för prövningstillstånd. De äldre reglerna om skyldighet att betala en avgift när man överklagade slopades.

1972

Nedre justitierevisionen fanns redan före Högsta domstolens tillkomst som en fristående myndighet med uppgift att bereda och föredra mål och ärenden. Den upphörde nu att vara ett särskilt ämbetsverk. Den införlivades med Högsta domstolen som dess kansli. Nedre justitierevisionens ordförande blev Högsta domstolens kanslichef.

1975

Genom 1974 års regeringsform upphörde Högsta domstolen att döma i kungens namn som Kungl Maj:t. Därmed upphörde också bruket att Högsta domstolens domar och beslut meddelades på Stockholms slott där de försågs med kungens sigill.

1981

Nya domförhetsregler infördes. De innebär främst att frågor om prövningstillstånd kan avgöras av ett justitieråd i stället för tre. Ärenden angående resning, domvilla och återställande av försutten tid kan avgöras av tre justitieråd - i vissa fall ett - i stället för fem, när prövningen är av enkel beskaffenhet.

1989

Vissa ärenden om resning och återställande av försutten tid överfördes till hovrätterna. Högsta domstolen fick möjlighet att begränsa ett prövningstillstånd till en viss prejudikatfråga i ett mål. Tingsrätter gavs rätt att ställa prejudikatfrågor direkt till Högsta domstolen för prövning.