Särskild medling

I tingsrätt, hovrätt och vid Arbetsdomstolen kan rätten, om båda parter vill, bestämma att de ska försöka lösa tvisten med hjälp av en medlare. Detta kallas särskild medling.

För att hjälpa domstolar och parter vid valet av medlare har Domstolsverket, på uppdrag av regeringen, sammanställt en förteckning över personer som har förklarat sig villiga att medla vid domstol i mål där parterna kan förlikas om saken (dispositiva tvistemål). Förteckningen omfattar inte medlare i familjemål.

 

Vill du bli medlare?

Om du vill förordnas som särskild medlare vid tingsrätt, hovrätt eller Arbetsdomstolen i dispositiva tvistemål (inte familjemål) kan du vända dig till Domstolsverket för mer information eller direkt skicka anmälningsblanketten dit. Som huvudregel kommer den titel och det specialist-område som anges i förteckningen helt motsvara vad som har angetts i anmälningsblanketten.

  • I tingsrätten är lagstödet för beslut om särskild medling 42 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken.
  • I hovrätten gäller 50 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.
  • I Arbetsdomstolen gäller även 5 kap. 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
  • Parterna måste samtycka för att rätten ska kunna besluta om särskild medling. Det måste också vara tal om ett tvistemål där parterna kan förlikas om saken. Detta utesluter familjemål. Beslut om medling i familjemål fattas med stöd av 6 kap. 18a § föräldrabalken.
  • Rätten bör enligt förarbetena i varje enskilt mål ta ställning till om förlikningsförhandlingar eller särskild medling är det som är mest lämpligt utifrån vad tvisten rör, hur omfattande den är, parternas inställning och i övrigt vilka särskilda omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.
  • Skäl för särskild medling kan vara målets art eller omfattning liksom parternas önskemål. Medlingsförfarandet bör alltså inte endast reserveras för mål som kan antas kräva stora resurser. Önskemålet att dra in andra rättsförhållanden kan vara ett skäl att välja särskild medling liksom behovet eller intresset av att göra en mer skönsmässig bedömning. En annan anledning att välja särskild medling kan vara att parterna har önskemål om en viss medlare. En ytterligare anledning till att välja medling kan vara parternas önskan att hålla diskussionen utanför offentligheten (prop. 2010/11:128 s. 28).
  • Eftersom hovrätten är en överinstans bör möjligheten att besluta om särskild medling användas med större försiktighet i hovrätten än vid tingsrätten. Enligt förarbetena ska medling i hovrätten i första hand ske på parternas begäran eller om det av något särskilt skäl framstår som lämpligt att använda medling. Om parterna har genomgått ett medlingsförfarande vid tingsrätten bör det endast undantagsvis vara lämpligt att på nytt besluta om medling i hovrätten (prop. 2010/11:128 s. 34).
  • När rätten väljer medlare bör hänsyn tas till om kunskaper inom ett visst sak- eller rättsområde kan vara av värde. Om målet är sådant att det krävs specialistkunskap inom olika områden kan flera medlare förordnas. Parternas önskemål måste också beaktas för att förutsättningarna för medlingen ska vara de bästa.
  • I författning finns inga krav på utbildning eller erfarenhet för att någon ska kunna förordnas som medlare. Erfarenhet av arbete som advokat eller domare har dock visat sig värdefull vid medlingsuppdrag.
  • Det vanligaste borde vara att en medlare får till uppgift att lösa tvisten i dess helhet, men medlaren kan också få i uppdrag att få parterna att komma överens i en eller flera delar av målet i syfte att förenkla tvisten. Rätten ska i förordnandet ange i vilka delar man vill att medlaren ska lösa tvisten (prop. 1986/87:89 s. 208).
  • I samband med ett beslut om medling ska rätten förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför medlaren och ange inom vilken tid medlingen ska vara slutförd. Tidsfristen kan förlängas om särskilda skäl föreligger. Några ytterligare riktlinjer i författning för hur uppdraget ska genomföras finns inte.
  • Vissa uppförandekoder för medlare har emellertid tagits fram som medlaren frivilligt eller enligt överenskommelse med parterna kan förhålla sig till. Ett exempel är Europeiska kommissionens uppförandekod för medlare. Den medlare som följer koden ska agera opartiskt och genomföra medlingen med hänsyn taget till bland annat behovet av att snabbt lösa tvisten. Även Stockholms Handelskammare och Västsvenska Handelskammaren har tagit fram medlingsregler.
  • Domarens arbete för en förlikning kostar inte parterna något. Kostnaden för en särskild medlare svarar emellertid parterna för solidariskt, om inte någon av parterna har rättshjälp. I så fall står staten för kostnaden. Om någon överenskommelse inte träffas till följd av medlingen, men parternas försök att komma överens har lett till att tvistefrågorna klarlagts och förenklats, bör kostnaden för medling kunna ersättas som en rättegångskostnad (18 § rättshjälpslagen [1996:1619] och prop. 2010/11:128 s. 31). Vid bedömningen av vad medlingen kan komma att kosta kan det beaktas att själva medlingen normalt inte pågår mer än en dag. Därtill kommer att medlaren behöver tid för inläsning.
  • Medlaren har tystnadsplikt i fråga om uppgift som part har lämnat i samband med medlingen, om parten har gjort förbehåll om det (2 kap. 1 § och 36 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400] och prop. 2010/11:128 s. 72f.). Vidare får i normalfallet medlaren höras som vittne om det som kommit fram i samband med medlingen endast om den till vars förmån tystnadsplikten gäller samtycker till det (36 kap. 5 § rättegångsbalken).
Publicerad
2019-03-18
Uppdaterad
2019-09-16