En gärning som begåtts under en akut psykos har inte medfört straffrättsligt ansvar

En gärningsman, som inte tidigare haft någon psykisk störning, drabbades oförutsägbart mitt i natten av en akut psykos med helt förvriden verklighetsuppfattning. Han misshandlade i det tillståndet en nära anhörig. Till följd av sitt psykotiska tillstånd, som gav upphov till vanföreställningar, saknade han helt förståelse av det sammanhang och den omgivning i vilken gärningen begicks. Högsta domstolen har ansett att han inte begått gärningen med uppsåt.

För att någon ska kunna ha straffrättsligt uppsåt får gärningsmannen inte vara alltför förvirrad eller omtöcknad utan måste vara i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Gärningsmannen måste ha en grundförståelse av det sammanhang och den omgivning där gärningen företas. Det är åklagaren som har bevisbördan för att medvetenhetskravet är uppfyllt och som därför ska styrka sådana omständigheter som gör att det är ställt utom rimligt tvivel att gärningsmannen handlade med uppsåt.

Högsta domstolen har gjort bedömningen att det inte var bevisat att gärningsmannen i det akuta psykotiska tillståndet var i tillräcklig grad medveten om sitt handlande. Han blev därför frikänd.