Enligt kommunallagen (2017:725) får en nämnd uppdra åt en anställd hos regionen att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Beslutanderätten får dock inte delegeras i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt.
Region Skåne har infört ett s.k. valfrihetssystem i fråga om vårdcentraler. Systemet, som regleras i lagen (2008:962) om valfrihetssystem, innebär att regionen ska ingå avtal med samtliga vårdgivare som önskar att delta och som uppfyller de krav som angetts för verksamheten. Av de avtal som har ingåtts med leverantörerna framgår att ett vite får tas ut om leverantörerna bedöms ha brustit i sitt utförande. Hälso- och sjukvårdsdirektören i Region Skåne beslutade, i enlighet med regionens delegationsordning, att tre leverantörer skulle vidta vissa åtgärder utifrån de brister som framkommit och att vite skulle tas ut.
En regionmedlem överklagade besluten till förvaltningsrätten och gjorde bl.a. gällande att beslut om vite utgör myndighetsutövning som är av principiell beskaffenhet och att beslutanderätten därmed inte får delegeras. Förvaltningsrätten och kammarrätten avslog överklagandena.
Högsta Förvaltningsdomstolen konstaterar att en förutsättning för att det ska handla om myndighetsutövning är att den enskilde befinner sig i ett beroendeförhållande och att myndigheten grundar sin befogenhet att bestämma över den enskilde på offentligrättsliga författningar eller liknande. Befogenheter som följer av civilrättsliga föreskrifter utgör inte myndighetsutövning och ärenden som avgörs genom att myndigheten träffar avtal om saken med en enskild faller alltså utanför begreppet.
Rätten för en region, som har ingått ett sådant vårdavtal som Region Skåne har ingått, att granska en leverantör och att från denne kräva vite samt att avräkna detta från framtida ersättningar följer av avtalsvillkoren och dessa bestäms inte av offentligrättsliga regler. Dessa åtgärder utgör därmed inte myndighetsutövning.