Patent- och marknadsöverdomstolen har i ett mål om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden förbjudit en näringsidkare att använda avtalsvillkor som innebär att näringsidkaren ensidigt kan höja storleken på den förseningsavgift som denne tar ut av en konsument vid betalningsdröjsmål.
Konsumentombudsmannen har sedan år 2020 fört en talan mot en kreditgivare som – enligt avtalsvillkor i kreditavtal som inte förhandlats individuellt med konsument (dvs. i standardavtal) – haft rätt att, utöver dröjsmålsränta, ta ut en förseningsavgift med ett belopp som kreditgivaren vid varje tid tillämpar från en låntagare som inte betalat i tid. Talan har inte avsett en prövning enligt bestämmelsen i 19 a § andra stycket konsumentkreditlagen (2010:1846) som för avtal som har ingåtts efter den 1 mars 2025 föreskriver att en konsument som är i dröjsmål med betalning av en kredit inte är skyldig att betala någon annan form av ersättning med anledning av dröjsmålet än dröjsmålsränta.
Till skillnad från underinstansen har Patent- och marknadsöverdomstolen inte funnit att det stått i strid med bestämmelsen i 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden att i ett avtal som inte förhandlats individuellt och som ingåtts före den 1 mars 2025 föreskriva en rätt att ta ut en förseningsavgift. Däremot har domstolen funnit att det förhållandet att kreditgivaren enligt ett sådant avtal haft rätt att ensidigt höja storleken på förseningsavgiften har stått i strid med nämnda bestämmelse. Kreditgivaren har därför förbjudits att i avtal som inte förhandlats individuellt använda ett villkor med en sådan innebörd i alla avtal som ingåtts före den 1 mars 2025.
Domen får överklagas.
En ledamot var skiljaktig.