Dom i mål om föräldrapenning

Målet gällde en person som tillsammans med sin familj hade flyttat till Sverige från Tyskland. I Sverige ansökte hon om föräldrapenning på sjukpenningnivå. Försäkringskassan bedömde att hon inte hade rätt till den aktuella förmånen eftersom hon var försäkrad i Tyskland och därmed inte omfattades av den svenska socialförsäkringen. Förvaltningsrätten avslog den enskildes överklagande dit. Kammarrätten upphävde underinstansernas avgöranden och visade målet åter till Försäkringskassan för ny prövning. Kammarrätten, som beaktade HFD 2014 ref. 64, bedömde att det med hänsyn till den enskildes anknytning till Sverige inte var förenligt med EU-domstolens praxis att hennes rätt till föräldrapenning i Sverige helt skulle bortfalla med anledning av att hon omfattats av Tysklands lagstiftning. Hon beviljades därför föräldrapenning med ett belopp motsvarande skillnaden mellan svensk och tysk föräldrapenning.

I Högsta förvaltningsdomstolen yrkade Försäkringskassan att kammarrättens dom skulle upphävas och att förvaltningsrättens dom skulle fastställas.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att eftersom den person som målet gällde var bosatt i Sverige och anställd i Tyskland, omfattades hon enligt förordning (EG) nr 883/2004 av den tyska lagstiftningen. I fråga om rättsfallet HFD 2014 ref. 64, konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att det avgörandet avsåg barnbidrag, som är en bosättningsbaserad förmån. Både föräldern och barnet var i det fallet bosatta i Sverige och därmed försäkrade enligt 4 kap. 3 § socialförsäkringsbalken. Av det skälet aktualiserades regleringen i 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken i det tidigare rättsfallet.

I det nu aktuella målet hade den enskilde ansökt om en arbetsbaserad förmån. Eftersom personen inte arbetade i Sverige, uppfyllde hon inte de förutsättningar som krävs enligt socialförsäkringsbalken för att ha rätt till förmånen. Det var därmed inte aktuellt att tillämpa 4 kap. 5 § socialförsäkringsbalken och HFD 2014 ref. 64 hade inte relevans för bedöm-ningen. Mot den bakgrunden konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att den enskilde inte hade rätt till föräldrapenning på sjukpenningnivå och upphävde därför kammarrättens dom och fastställde förvaltningsrättens dom.