Ett företag hade förbjudits att hantera brandfarliga varor på en viss fastighet. Förbudet var förenat med ett löpande vite för varje tillfälle det konstaterades att förbudet inte efterlevdes. Beslutet fick laga kraft. Vid efterföljande inspektioner konstaterades att företaget hade överträtt förbudet och tillsynsmyndigheten ansökte hos förvaltningsrätten om utdömande av vitet.
Eftersom företaget inte hade efterlevt förbudet beslutade myndigheten om ett nytt föreläggande med samma innehåll, men med ett högre vitesbelopp. I underlaget, som fogades till beslutet, angavs att det nya förbudet ersatte det tidigare förbudet.
Förbudet med det högre vitesbelopp kunde inte delges bolaget förrän när ytterligare en inspektion ägde rum. Vid denna inspektion konstaterades att förbudet på nytt hade överträtts. Myndigheten ansökte då om utdömande av vite även för denna överträdelse och åberopade till stöd för ansökan att företaget hade överträtt det första förbudet. Förvaltningsrätten biföll därefter de tre ansökningarna.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att ett vite har straffliknande karaktär och att önskemålet om effektivitet måste ställas mot vikten av att värna den enskildes rättssäkerhet och att det av rättspraxis följer att ett förelagt vite kan dömas ut endast under förutsättning att föreläggandet inte har återkallats.
Mot bakgrund av vitets straffliknande karaktär fann Högsta förvaltningsdomstolen att det måste stå klart för den enskilde vad denne har att iaktta, vilket även innefattar att det måste vara tydligt om ett föreläggande alltjämt gäller. I beslutet hade myndigheten uttryckligen angett att det senare föreläggandet hade ersatt det tidigare, som därmed i praktiken fick anses vara återkallat.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg mot denna bakgrund att det saknades laglig grund för att med stöd av det första föreläggandet döma ut vitet.