Inför att en man skulle friges villkorligt från ett långt fängelsestraff beslutade Kriminalvården om en särskild föreskrift i form av vistelseförbud. Detta omfattande bland annat det område som mannen var folkbokförd i och där hans familj bodde. För att kontrollera föreskriften beslutade Kriminalvården också om elektronisk övervakning.
Mannen överklagade besluten, först till övervakningsnämnden som inte gjorde någon ändring och därefter till tingsrätten som biföll överklagandet. I tingsrätten hölls sammanträde där mannen var närvarande och hördes.
Kriminalvården överklagade tingsrättens beslut till hovrätten och anförde ytterligare omständigheter till stöd för att det fanns behov av vistelseförbudet. Mannen motsatte sig ändring och gav in viss ny bevisning samt begärde att hovrätten skulle hålla sammanträde.
Hovrätten ansåg att något sammanträde inte behövdes med hänvisning till att mannen hade hörts vid tingsrätten och kom bland annat fram till att det fanns behov av vistelseförbudet.
Högsta domstolen har uttalat sig om utrymmet för en hovrätt att avgöra ett ärende om vistelseförbud på handlingarna när en part begärt att sammanträde ska hållas och det varit fråga om en prövning i sak där avgörandet gått parten emot.
I det aktuella fallet konstaterar Högsta domstolen att hovrätten haft att ta ställning till förhållanden som inte redan var klarlagda och göra en prövning av underlag som inte var detsamma som i tingsrätten. Ärendet gällde också åtgärder som för den enskilde varit av mycket ingripande slag. Mot den bakgrunden har det inte funnits förutsättningar för hovrätten att avgöra ärendet utan att hålla sammanträde.