I mervärdeskattelagen finns särskilda bestämmelser som reglerar transaktioner med s.k. vouchrar. För att ett instrument ska vara en voucher krävs att det finns en skyldighet att godta det som ersättning eller partiell ersättning för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster.
Ett bolag hade ansökt om förhandsbesked för att få klarhet i om ett kundlojalitetsprogram som det avsåg att utforma skulle innefatta överlåtelser av vouchrar. Inom programmet skulle bolagets kunder få poäng vid varje ordinarie köp som de sedan kunde lösa in mot ytterligare varor i samband med ett nytt ordinarie köp från bolaget.
Högsta förvaltningsdomstolen inhämtade ett förhandsavgörande från EU-domstolen för att få klarlagt hur definitionen av voucher ska tolkas. Genom EU-domstolens dom står det klart att bolagets åtagande att lösa in poängen, som endast skulle kunna göras i samband med ett nytt ordinarie köp, inte kan likställas med en skyldighet för bolaget att godta poängen som ersättning eller partiell ersättning för en leverans av varor. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade därför att det inte är fråga om vouchrar i nu aktuell mening.