EU:s dataskyddsförordning syftar till att säkra en enhetlig och hög skyddsnivå för fysiska personer vid behandling av personuppgifter, bl.a. genom att reglera vilken information som ska lämnas till den registrerade. I artikel 13 finns bestämmelser om den information som ska lämnas när personuppgifter som rör en registrerad person samlas in från den registrerade, medan informationsskyldigheten när personuppgifterna inte har erhållits från den registrerade regleras i artikel 14.
Frågan i det här målet var vilken av dessa artiklar som är tillämplig när personuppgifter hämtas in via kroppsburna kameror som biljettkontrollanter i kollektivtrafiken är utrustade med. Upprinnelsen till målet var ett beslut av Integritetsskyddsmyndigheten att ålägga AB Storstockholms lokaltrafik en sanktionsavgift för att bolaget i strid med artikel 13 i förordningen hade underlåtit att tillhandahålla tillräcklig information till de registrerade vid användningen av sådana kameror. Kammarrätten upphävde dock myndighetens beslut eftersom domstolen ansåg att det i stället var artikel 14 i förordningen som var tillämplig och att myndigheten därför inte haft grund för att påföra en sanktionsavgift för överträdelse av artikel 13.
Efter att ha inhämtat ett förhandsavgörande från EU-domstolen fann Högsta förvaltningsdomstolen att det är artikel 13 som är tillämplig i den aktuella situationen. Målet visades därför åter till kammarrätten för ny prövning.