Den som är under 18 eller i vissa fall 20 år och utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom brottslig verksamhet kan beredas vård enligt 3 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
I Högsta förvaltningsdomstolens mål var den unge misstänkt för mycket allvarlig brottslighet och – när socialnämndens ansökan prövades i underinstanserna – även häktad på grund av dessa brottsmisstankar. Både förvaltningsrätten och kammarrätten ansåg att de misstänkta brotten utgjorde sådan brottslig verksamhet som avsågs i 3 § LVU. Vid tidpunkten för Högsta förvaltningsdomstolens prövning hade den unge friats från åtalet på samtliga punkter.
Högsta förvaltningsdomstolen meddelade prövningstillstånd i fråga om uttrycket brottslig verksamhet i 3 § första stycket LVU även ska anses omfatta misstänkt brottslighet.
Högsta förvaltningsdomstolen noterade att syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet att tillgodose barns och ungas behov av skydd, stöd och behandling. Domstolen konstaterade vidare att det är klart att uttrycket brottslig verksamhet tar sikte på handlingar som i sig utgör brottsliga gärningar och som dessutom är av sådan art eller omfattning att brottsligheten ger uttryck för att den unge har en bristande anpassning till samhällslivet och innebär att det föreligger ett vård- och behandlingsbehov. Domstolen noterade därefter att det inte framgick av förarbetena till LVU eller till dess föregångare om avsikten varit att det ska krävas att det föreligger en fällande dom i ett brottmål för att ett tvångsomhändertagande ska kunna motiveras på denna grund. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen talade dock lagens syfte klart för att uttrycket brottslig verksamhet inte enbart innefattar brottslighet som har slagits fast genom en fällande brottmålsdom. En tolkning som innebar att inte bara brott enligt fällande domar i brottmål omfattas av uttrycket brottslig verksamhet ansågs vidare inte sträcka sig längre än vad som var rimligt med beaktande av bestämmelsens språkliga utformning.
Domstolen prövade även vilket beviskrav som ska gälla för att vård ska kunna beredas på grund av den unges brottsliga verksamhet. När det gäller ingripanden som sker på grund av sådana omständigheter som avses i 2 § LVU – omständigheter som är hänförliga till den unges omsorgsgivare – krävs enligt rättspraxis att utredningen ger stöd för bedömningen att det åtminstone är sannolikt att det föreligger sådana missförhållanden som avses i den bestämmelsen. Domstolen ansåg att det inte fanns något avgörande stöd för att beviskravet borde vara högre ställt vid prövningen av sådana omständigheter som rör den unges eget beteende enligt 3 § LVU. Lagstiftningens övergripande syfte talade tvärtom för att riskbedömningen bör göras utifrån samma måttstock oberoende av vilken paragraf i lagen som åberopas till stöd för ett vårdbehov.