I inkomstskattelagen finns bestämmelser som på olika sätt begränsar rätten till avdrag för ränteutgifter. Med ränteutgifter avses vid tillämpningen av dessa bestämmelser dels ränta och andra utgifter för kredit, dels utgifter som är jämförbara med ränta.
Ett bolag övervägde att ingå ett avtal med en bank om en flexibel kreditfacilitet för att
finansiera ett dotterbolagsförvärv, innebärande att banken skulle hålla ett visst belopp tillgängligt för utlåning till bolaget under en viss tid. För bankens åtagande skulle bolaget betala en avgift (commitment fee) baserad på den del av kreditutrymmet som inte utnyttjades. Till den del som kreditutrymmet utnyttjades skulle det i stället utgå marknadsmässig ränta på det faktiskt lånade beloppet.
Bolaget ansökte om förhandsbesked för att få klarhet i om avgiften för den outnyttjade delen av kreditutrymmet skulle anses utgöra en sådan utgift för kredit som omfattas av definitionen av ränteutgifter. Bolaget ville också veta om vissa kostnader för juridisk rådgivning rörande frågor med samband till förvärvet och finansieringen skulle omfattas av definitionen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kreditfaciliteten bör ses som en helhet för vilken bolaget betalar ersättning på två sätt, dels i form av ränta på utnyttjad kredit, dels i form av en avgift till banken för att den ska hålla ett visst kreditbelopp tillgängligt för utlåning till bolaget. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att avgiften skulle betraktas som en ersättning för den beskrivna finansieringslösningen och utgöra en utgift för kredit.
Vad avser de omfrågade rådgivningskostnaderna fann Högsta förvaltningsdomstolen att de inte skulle utgöra utgifter för kredit.