Bolaget gjorde gällande att regeringsbeslutet och domen från Mark- och miljööverdomstolen innebar en sådan inskränkning i användningen av bolagets fastighet att det berättigade till ersättning från staten enligt miljöbalken, regeringsformen eller Europakonventionen.
Inskränkningar i användningen av en fastighet kan ge rätt till ersättning bland annat om pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt försvåras. Högsta domstolen konstaterar att bortfall av förväntningar om ändring i markens användningsområde eller uteblivet tillstånd till ny verksamhet inte utgör inskränkningar i pågående markanvändning.
I den rättsliga litteraturen har det diskuterats om 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen föreskriver en rätt till ersättning även vid inskränkningar i markanvändning som inte är pågående, men som innebär att skada som är betydande har uppkommit.
Högsta domstolen, som anser att bestämmelsens ordalydelse inte är helt klar, finner att den måste läsas mot bakgrund av de förarbetsuttalanden som gjordes vid dess tillkomst samt de principer som bär upp miljöbalken.
Det leder till slutsatsen att en förutsättning för att rätt till ersättning för betydande skada ska föreligga enligt 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen – när det inte är fråga om byggnadsregleringar – är att inskränkningen innebär att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt försvåras.
Eftersom det inte varit fråga om pågående markanvändning har bolaget inte rätt till ersättning av staten, vare sig enligt miljöbalken eller regeringsformen. Inte heller finns det några omständigheter som kan föranleda rätt till ersättning enligt Europakonventionen.