Målet rörde en enskild som varit beviljad insatsen personlig assistans enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) från kommunen i ett tidsbegränsat beslut. När beslutets giltighet löpte mot sitt slut ansökte han om att fortsatt få insatsen. I avvaktan på att en ny utredning slutfördes beviljade kommunen honom personlig assistans. Efter slutförd utredning beslutade kommunen att avslå den enskildes ansökan om personlig assistans med motiveringen att hans grundläggande behov inte var av sådan karaktär och omfattning som krävs för att få insatsen.
Den enskilde överklagade beslutet till förvaltningsrätten som interimistiskt förordnande att den enskilde skulle ha rätt till insatsen i tidigare beviljad omfattning. Vid den slutliga prövningen upphävde förvaltningsrätten kommunens beslut och förklarade att den enskilde hade rätt till insatsen. Kommunen överklagade förvaltningsrättens dom till kammarrätten och yrkade att avgörandet tills vidare inte skulle gälla (inhibition). Kammarrätten meddelade prövningstillstånd i målet och beslutade att förvaltningsrättens dom tills vidare inte skulle gälla fram till dess att något annat bestämts eller målet avgjorts slutligt.
I Högsta förvaltningsdomstolen rörde målet frågan om förutsättningarna för en kammarrätt att besluta om inhibition av en förvaltningsrätts avgörande som innebär att en enskild ska ha fortsatt rätt till personlig assistans.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att LSS är en s.k. rättighetslag. Insatsen personlig assistans är ett stöd som knyts till den enskilde och som bl.a. syftar till att i möjligaste mån garantera den enskilde och hans närstående trygghet. I förarbetena till lagen framhålls principen om kontinuitet. Principen bör enligt Högsta förvaltningsdomstolen även beaktas av domstolarna vid prövning av överklaganden och därmed sammanhängande frågor.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen framstod det som svårförenligt med denna princip att enskilda som har haft personlig assistans under en längre tid, och som genom beslut av förvaltningsrätten förklarats alltjämt ha rätt till insatsen, ska riskera att behöva växla mellan olika insatser under den tid det tar för kammarrätten att pröva målet slutligt.
Högsta förvaltningsdomstolen erinrade också om 27 § femte stycket LSS, som innebär en möjlighet för förvaltningsrätten eller kammarrätten att förordna att dess beslut ska gälla först sedan det fått laga kraft. Ett sådant förordnande kan vara motiverat bl.a. av sociala skäl när kammarrätten upphäver ett beslut om att bevilja särskilda insatser som fattats av förvaltningsrätten.
Avslutningsvis konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att det aktuella målet rör en rättighet som är mycket betydelsefull för den enskilde och att inhibitionsreglerna därför ska tillämpas restriktivt. I en situation som den förevarande när förvaltningsrätten förklarat att en enskild även fortsättningsvis ska ha rätt till insatsen personlig assistans, har den enskilde typiskt sett ett starkt intresse av att inte riskera att kontinuiteten i insatsen bryts i avvaktan på en slutlig prövning. Den enskildes intresse ska därför ges företräde såvida det inte finns
något starkare allmänt intresse som talar för att verkställigheten av avgörandet bör skjutas upp. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade mot denna bakgrund att det redan av avvägningen mellan de intressen som talar för respektive mot omedelbar verkställighet följer att det normalt saknas skäl för en kammarrätt att besluta om inhibition av förvaltningsrättens avgörande i en situation som den i målet aktuella. Eftersom kammarrätten meddelat dom i målet hade det överklagade beslutet förfallit varför målet skrevs av.