En privatperson begärde försäkringsersättning sedan hans begagnade bil hade förstörts genom en bilbrand. Försäkringsbolaget godtog att försäkringsfall förelåg, men ville inte betala ut försäkringsersättning eftersom omständigheterna enligt bolaget var så besvärande att det kunde misstänkas att hans begäran hade skett i penningtvättssyfte.
Vid näringspenningtvätt räcker det för straffbarhet att det föreligger ett klandervärt risktagande. Det krävs inte att pengar eller egendom (i detta fall den försäkrade bilen) kan kopplas till brott eller brottslig verksamhet, utan det avgörande är om omständigheterna sammantagna – vid en objektiv bedömning – är så kvalificerade att det kan misstänkas att begäran om försäkringsersättning utgör en penningtvättsåtgärd.
I domen görs bedömningen att omständigheterna i målet var så kvalificerade och förenade med sådana riskmoment att det kunde misstänkas att åtgärden att begära försäkringsersättning hade skett i penningtvättssyfte och att en utbetalning av ersättningen från försäkringsbolagets sida skulle innebära ett klandervärt risktagande. Eftersom de anställda hos bolaget som hade hand om försäkringsärendet också måste ha varit medvetna om dessa omständigheter skulle deras uppsåt vid en utbetalning ha omfattat det klandervärda risktagandet. Högsta domstolen kommer därför fram till att bolaget inte är skyldigt att betala ut försäkringsersättningen.
Högsta domstolen tydliggör också att det är försäkringsbolaget som har bevisbördan för att förhållandena är sådana att ersättning inte behöver betalas ut och att beviskravet är det som vanligtvis tillämpas i tvistemål, det vill säga visat eller styrkt.