En person som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med de s.k. grundläggande behoven kan få biträde av en personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans. Om behovet av hjälp med de grundläggande behoven uppgår till i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan har den försäkrade rätt till statlig assistansersättning.
Med grundläggande behov avses bl.a. stöd som den enskilde behöver på grund av en psykisk funktionsnedsättning för att förebygga att han eller hon fysiskt skadar sig själv, någon annan eller egendom (förebyggande stöd).
Pesonen som målet gällde hade ansökt om assistansersättning. Hon behöver tillsyn dygnet runt, eftersom hon grund av sin funktionsnedsättning är utagerande och har ett självskadebeteende. Försäkringskassan beslutade att hon inte skulle få assistansersättning. Myndigheten konstaterade att hon var i behov av ständig tillsyn men att behovet av ingripanden inte kunde ses som frekvent, varför det inte var ett grundläggande behov.
Den enskilde överklagade till förvaltningsrätten som biföll överklagandet och förklarade att hon hade rätt till assistansersättning. Kammarrätten biföll därefter Försäkringskassans överklagande och den enskilde överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen redogjorde för att förebyggande stöd avser situationer där den enskilde till följd av en psykisk funktionsnedsättning behöver stöd för att begränsa risken för att han eller hon fysiskt skadar sig själv, andra eller egendom. Det gäller risken för allvarliga konsekvenser av en enskilds riskbeteende. I förarbetena betonas att det, som ett led i riskbedömningen, bör kunna ställas krav på faktiska episoder eller att incidenter uppstår med en viss frekvens. Därefter konstaterade domstolen att det inte krävs att allvarliga incidenter eller skada faktiskt ska ha uppstått. Utan avgörande bör vara att det till följd av den enskildes riskbeteende krävs ingripanden för att undvika eller hantera situationer som kan leda till allvarliga konsekvenser.
Därefter konstaterades att avgörande för om det finns behov av frekventa ingripanden är hur bedömningen beträffande den enskildes riskbeteende utfaller. Ju allvarligare konsekvenser som kan bli följden av den enskildes riskbeteende desto färre ingripanden bör krävas för att kravet på frekvens ska vara uppfyllt. Det måste göras en individuell bedömning i varje enskilt fall.
Högsta förvaltningsdomstolen fann vid den individuella bedömning som ska göras att den enskilde som målet gällde har ett behov av förebyggande stöd och att det utgör ett grundläggande behov. Målet visades åter till Försäkringskassan för ny prövning.