Hur är jobbet bakom rubrikerna?

När du tänker på mål som handlar om sprängningar – vad innebär de i praktiken för ditt arbete i domstolen?

– De här målen är ofta kopplade till gängkriminalitet, där lojaliteter kan skifta snabbt. Personer som tidigare varit allierade kan plötsligt stå som fiender, och det märks inte minst bland åhörarna. Det kräver noggranna riskbedömningar och samverkan med åklagare, kriminalvården och polis för att avgöra vilken säkerhetsnivå som behövs.

Vi kan behöva placera parter och anhöriga på olika platser i förhållande till varandra inne i salen, förstärka med fler ordningsvakter eller isolera en förhandling helt från  övriga förhandlingar på domstolen så att inte åhörare möter varandra. Allt för att  rättegången ska kunna genomföras på ett säkert och tryggt sätt för alla inblandade. Samtidigt är det viktigt att vi alltid bemöter alla oavsett om det är en tilltalad  gängmedlem eller en förälder på ett respektfullt och likvärdigt sätt. Det är en del av  rättssäkerheten.

Vilka är de största utmaningarna i de här målen, och vad ställs det för krav på dig som ordningsvakt?

– Förarbetet är helt avgörande: att ligga steget före och förutse risker. Utmaningen ligger i balansen mellan säkerhet och service. Säkerhetskontrollerna kan ibland upplevas som hårda och omotiverade av våra besökare, men vi måste vara  konsekventa – säkerheten går först. Samtidigt är vårt bemötande minst lika viktigt. Vi ska vara artiga, tydliga och trevliga, så att människor förstår varför vi gör som vi gör.

– Vi ordningsvakter är ofta de första som besökarna möter och de sista de ser när de lämnar. Då spelar vårt sätt att uppträda stor roll för vilken bild människor får av domstolen.

Hur hanterar du de känslor som kan uppstå, både dina egna och andras under en sådan här förhandling? 

– Rättegångar om sprängningar präglas ofta av en känslomässig intensitet. Anhöriga kan bryta ihop när ett vittnesmål blir för svårt, eller bli rasande när de hör om någon som mist livet eller skadats. Den tilltalade kan också reagera kraftigt – ibland är det först i rättssalen som de förstår allvaret i vad de står åtalade för och att konsekvensen kan bli ett långt fängelsestraff.

– Vi måste hela tiden vara beredda på känsloutbrott. Kriminalvården placerar parterna strategiskt, och vi följer noga stämningen i salen. För oss i ordningsvaktsgruppen är det viktigt att kunna stötta varandra och prata öppet om det vi upplever. Jag har en arbetsledande roll och försöker alltid skapa en kultur där vi vågar tala om svåra händelser och hur det påverkar oss. Och när det behövs finns stödinsatser i domstolen, ingen ska behöva bära på allt ensam.

Finns det något i rättsprocessen eller i din roll som du önskar att fler förstod bättre?

– Många tror att det som står i tidningarna är hela sanningen, men verkligheten är mer komplex. Domstolen dömer inte på rykten utan på bevis. Ibland kan någon frikännas trots misstankar, och det kan vara svårt för allmänheten att förstå. Samtidigt kan medieexponeringen skada människor långt innan en dom faller, ett rykte kan leva kvar även om man frias.

– En annan sak är hur mycket arbete som krävs för att överhuvudtaget hålla en rättegång. Att välja rätt sal utifrån säkerhetsaspekter, hur klienterna transporteras till domstolen, placeringar i sal såväl som i våra häktesceller och logistiken under raster – det är en stor apparat där alla i domstolen har en viktig roll. Det fina är att vi gör det tillsammans. Oavsett om du är domare, notarie, handläggare eller ordningsvakt så är vi ett team, och vi är beroende av varandra för att skapa en trygg och fungerande rättsprocess.

När du tänker på mål som handlar om vårdnadstvister – vad innebär de i praktiken för ditt arbete i domstolen? 

– Min uppgift är att vara opartisk, ge alla parter möjlighet att komma till tals och att lyssna. I rollen som domare måste jag lägga känslorna åt sidan. Barnets bästa är alltid i centrum – och för föräldrarna är det ofta den största frågan i deras liv, att få möjlighet att vara tillsammans med sitt barn.

– Det gör att målen berör starkt. Det kan handla om barn som farit illa, familjer med erfarenheter av våld eller flykt, eller barn med särskilda behov. Vi är ju människor, vissa mål stannar kvar hos en, särskilt när barnen är som mest utsatta.

Vilka är de största utmaningarna i de här målen, och vad ställs det för krav på dig som domare?

– Ofta är konflikterna mellan föräldrarna mycket starka och kan ha pågått länge. Det är vanligt att föräldrarna har olika syn på uppfostran och är oense om vad som är bäst för barnet. Många gånger förekommer påståenden om våld. Mitt ansvar är alltid att hålla fokus på barnets bästa, även när de vuxnas konflikter riskerar att ta överhanden.

– Kravet på mig som domare är att förbli lugn och ge båda parter en reell möjlighet att bli hörda, på ett respektfullt sätt. Jag måste också sätta tonen i rättssalen och förvänta mig att alla andra – parter, ombud och vittnen – uppträder  med respekt. Det är enda sättet att undvika att konflikten eskalerar i själva processen.

Hur hanterar du de känslor som kan uppstå, både dina egna och andras under en sådan här förhandling?

– När känslorna tar över kan det ibland vara bäst att ta en kort paus, så att alla får samla sig. Min roll är att vara neutral, jag kan inte bekräfta någons känslor eller ta ställning för eller mot en förälder, men jag kan ge utrymme för att åsikter kan föras fram på ett ordnat sätt.

– Mina egna känslor handlar ofta om frustration över att barn far illa när de vuxna inte tar sitt ansvar. Jag önskar ibland att fler familjer skulle vara positiva till det stöd som kan erbjudas av socialtjänsten, så som samtalsstöd eller familjebehandling.

Finns det något i rättsprocessen eller i din roll som du önskar att fler förstod bättre?

– Jag tror inte alla ser hur många människor i domstolen som är involverade för att ett vårdnadsmål ska kunna prövas. Det är inte bara domaren, utan även domstolshandläggare och notarier eller beredningsjurister som är en förutsättning för  att processen ska fungera. I vissa skeden under processen kommer även  administratörer och arkivarier vid domstolen i kontakt med ett mål.

– En annan sak är att vi som domstol inte är åklagare, polis eller socialtjänst. Domstolens roll är avgränsad: vi kan inte bestämma vilken skola ett barn ska gå i eller vilket stöd barnet och föräldrarna bör få. Domstolen kan bara avgöra vem som ska ha vårdnaden eller ansvaret om barnet, utifrån lagens ramar och vad som är barnets bästa. Många blir förvånade över det, men det är en viktig skillnad för att förstå vad vårt uppdrag faktiskt är.

När du tänker på mål som handlar om sjukersättning – vad innebär de i praktiken för ditt arbete i domstolen?

– De här målen handlar ofta om väldigt svåra livssituationer. Det kan röra människor som drabbats av cancer, utmattning eller psykisk ohälsa. Som specialistföredragande får jag läsa in mig på stora mängder material: läkarutlåtanden, utredningar och personliga berättelser. Allt är djupt privat och samtidigt helt  avgörande för utgången i målet.

– Min uppgift är att ta in det här materialet och hålla mig till det juridiska, men samtidigt visa respekt för människan bakom dokumenten. När jag skriver förslag till dom försöker jag formulera mig så att det framgår att vi verkligen har lyssnat till den  enskilde, att vi har sett och förstått, utan att lämna ut mer än nödvändigt. Eftersom  domen blir offentlig och vem som helst kan läsa den, är den avvägningen extra viktigt.  Det är tunga mål och för den enskilde är det ofta livsavgörande beslut.

Vilka är de största utmaningarna i de här målen, och vad ställs det för krav på dig som specialistföredragande?

– En av de stora utmaningarna är att värdera läkarintyg och personliga berättelser på ett rättssäkert sätt. Ibland väcker rubriker känslor – ”cancersjuk får avslag” – men det  är nästan aldrig sjukdomen i sig som ifrågasätts. Problemet är ofta att underlaget inte räcker juridiskt. Då måste jag formulera domen så att det blir tydligt, utan att peka ut vad som saknas.

– Mitt ansvar är att väga materialet mot lagstiftningen och föreslå en dom. Det är  domaren som beslutar, men mitt förslag ligger till grund. Det ställer krav på precision, men också på att kunna förklara för nämndemän och andra varför vi landar där vi gör.

Hur hanterar du de känslor som kan uppstå, både dina egna och andras under en sådan här förhandling?

– Känslor går inte att undvika. När människor befinner sig i kris väcker det en grundläggande empati. Jag känner respekt, och på ett privat plan ibland också  frustration och sorg, till exempel när en äldre person vill flytta till äldreboende men får avslag. Det sätter sig, och därför är det viktigt att kunna prata med kollegor och dela det svåra.

– För mig handlar det om att bemöta människor med värdighet, även när beslutet går dem emot. Det är en balansgång: att se människan men samtidigt hålla fast vid lagens krav. Att släppa det man läst är också nödvändigt. Annars riskerar man att gå ner sig.

Finns det något i rättsprocessen eller i din roll som du önskar att fler förstod bättre?

– Jag önskar att fler förstod att vi inte är rådgivare. Många tror att de kan ringa domstolen och fråga vad som krävs för att få rätt, men vår uppgift är inte att ge råd  utan att pröva det material som skickas in. Vi kan förklara hur processen går till, men vi kan inte säga ”gör så här så vinner du målet”.

– Det finns också en missuppfattning att vi alltid står på statens sida. Men vi företräder ingen part, vi gör en rättslig prövning. Att många mål slutar med avslag beror på att lagens krav inte är uppfyllda, inte på att vi är partiska. Hade det varit tvärtom hade vi haft ett allvarligt systemfel.

– Det är en viktig skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Vi prövar det senare, utifrån det underlag som finns.

När du tänker på mål som handlar om rätt till personlig assistans – vad innebär de i praktiken för ditt arbete i domstolen?

– De här målen innebär ofta att vi hanterar väldigt omfattande material. Det kan vara läkarintyg, utlåtanden från arbetsterapeuter och psykologer, bedömningar om vad en person klarar i sin vardag, och skrivelser från anhöriga. Man får vara medveten om att det handlar om beslut som påverkar människors vardag på ett avgörande sätt och det är därför viktigt att det blir rätt.

Vilka är de största utmaningarna i de här målen, och vad ställs det för krav på dig som notarie?

– Den största utmaningen är mängden och detaljrikedomen i materialet som innehåller beskrivningar av personers förmåga att bland annat klä sig, äta själv eller sköta sin hygien. Det kan vara utmanande att värdera uppgifter från olika källor såsom läkare, lärare eller anhöriga. Det krävs att man är väldigt noggrann när man tar sig an materialet och gör bedömningar i förhållande till de rättsliga  förutsättningarna.

Hur hanterar du de känslor som kan uppstå, både dina egna och andras under en sådan här förhandling?

– Domstolen har en viktig roll i att skapa förutsättningar så att alla parter får komma till tals. Man ska ha respekt för att assistansfrågor är viktiga för de enskilda och att det väcker känslor. Ibland kan man behöva ta en paus så att förhandlingen kan fortsätta.

– Vi möter ofta personer som är i en sårbar situation, vilket kan väcka empati men våra känslor kan inte påverka vår roll som är att vara objektiva och oberoende. Att vara medveten om detta är viktigt för att kunna bemöta personer på ett så bra sätt som möjligt och förklara hur vi har kommit till en viss slutsats.

– Om vi i vårt arbete upplever något som är jobbigt är det värdefullt att kunna prata med kollegor efteråt, eftersom sekretessen gör att vi inte kan dela upplevelserna med våra närstående. Domstolen erbjuder också stöd genom HR och särskilda samtal, vilket är betydelsefullt i ett arbete som ibland är känslomässigt  krävande.

Finns det något i rättsprocessen eller i din roll som du önskar att fler förstod bättre?

– Jag tror inte alla vet hur mycket ansvar en notarie faktiskt har. Vi är med och hjälper till att skriva domar och gör juridiska bedömningar, det är kvalificerat arbete och en stor möjlighet att lära sig brett.

– En annan sak är att det ofta finns flera hundra sidor utredningsmaterial, men domen måste sammanfattas på några sidor. Vi gör noggranna avvägningar: vad är nödvändigt att ta med, och hur kan vi skriva så att parterna förstår utan att onödigt känsliga uppgifter offentliggörs? Den balansen är central i vårt arbete.