Mål: T 2415-15

Ett avtal om mahr träffades i anslutning till att ett äktenskap ingicks i Iran. Enligt avtalet skulle mannen vid anfordran utge ett större penningbelopp till den blivande hustrun. Den ene maken hade sedan tidigare hemvist i Sverige och makarna avsåg att gemensamt ta hemvist här. Svensk rätt blev därmed tillämplig på deras förmögenhetsförhållanden. Avtalet har bedömts närmast vara att likna vid ett avtal om en partiell framtida bodelning och ansågs därmed inte giltigt enligt svensk rätt.

NJA 2017 s. 168 (Mahr)