Målet i Högsta domstolen har rört fyra frågor, nämligen om skiljenämnden:
- i fråga om vissa tilläggsarbeten prövat ett yrkande som inte täcktes av skiljeklausulen,
- överskridit sitt uppdrag eller begått ett handläggningsfel genom att inte pröva en tvistig omständighet om ränteberäkning,
- begått ett handläggningsfel genom att inte ge part möjlighet att utföra sin talan, samt
- begått ett handläggningsfel genom att ge en skiljedom utan stöd i bevisning.
I frågan om tilläggsarbetena och skiljeavtalets omfattning uttalar Högsta domstolen att tolkning av skiljeavtal bör ske med utgångspunkt från att parter i ett kommersiellt avtalsförhållande eftersträvar att tvister inom ramen för deras relation ska avgöras i ett och samma forum. En domstol som överprövar skiljenämndens bedömning i en behörighetsfråga bör beakta att det normalt är skiljenämnden som har de bästa förutsättningarna att bedöma skiljeavtalets vidd.
Skiljenämndens bedömning av sin behörighet ska antas vara riktig när den grundar sig på en tolkning av skiljeavtalet. Ett upphävande av skiljedomen bör förutsätta att den klandrande parten visar att skiljenämndens tolkning varit oriktig. Enligt Högsta domstolen utgör vad den klandrande parten anfört inte grund för att underkänna skiljenämndens bedömning av parternas avtal.
När det gäller frågan om skiljenämnden inte prövat en tvistig omständighet som rörde utgångspunkten för ränteberäkning konstaterar Högsta domstolen att felets inverkan, såvitt framkommit, är begränsad till någon enstaka räntedag. Felets inverkan har därmed inte varit av rimlig betydelse för den klandrande parten och utgör därför inte grund för att upphäva skiljedomen.
Inte heller när det gäller de andra påstådda handläggningsfelen anser Högsta domstolen att det finns grund för att upphäva skiljedomen.