En bil förstördes i en anlagd brand. Bilen omfattades av en motorfordonsförsäkring i vilken det ingick en brandförsäkring. Bilens ägare begärde ersättning ur denna försäkring men försäkringsbolaget nekade ersättning. Försäkringsbolaget hänvisade till att försäkringsavtalet innehöll en särskild reglering för anlagd brand och att försäkringen i den delen omfattade skada genom brand som anlagts av tredje man. Enligt försäkringsbolaget hade bilens ägare inte gjort det antagligt att branden var anlagd av tredje man.
Bilens ägare väckte då talan mot försäkringsbolaget. Såväl tingsrätten som hovrätten ansåg att han, för att få framgång med sin talan, skulle göra det mer antagligt att branden hade anlagts av tredje man än att den orsakats på annat sätt. Tingsrätten fann att bilens ägare hade uppfyllt sin bevisbörda medan hovrätten kom till motsatt slutsats.
Enligt Högsta domstolen ska bedömningen av frågor om bevisbörda i mål om försäkringsersättning utgå från sådana faktorer som i allmänhet tillmäts betydelse vid bestämmande av bevisbördans placering i tvistemål. Av betydelse är då bl.a. parternas möjligheter att säkra bevisning och intresset av att den materiella rätten får genomslag.
Med dessa utgångspunkter anser Högsta domstolen att försäkringsbolaget, för att undgå skyldighet att utge försäkringsersättning i ett fall som detta, måste bevisa att det är den försäkrade som själv har anlagt branden. Beviskravet är det som normalt tillämpas i tvistemål.