Målet i Högsta domstolen gäller hanteringen av stämningsansökningar och andra handlingar i ett dispositivt tvistemål när dessa är skrivna på andra språk än svenska.
Det följer direkt av bestämmelserna i språklagen och är också underförstått i rättegångsbalken att språket i rättegångar är svenska.
Huvudregeln är alltså att alla handlingar ska vara på eller översättas till svenska. Dock kan handlingar på andra språk än svenska godtas i vissa fall. Det gäller främst olika former av skriftlig bevisning på danska, norska och engelska.
Högsta domstolen framhåller i avgörandet att stämningsansökan, det skriftliga svaromålet, eventuella tilläggsstämningar och skrifter som innehåller ytterligare yrkanden alltid bör vara på svenska samt att detta normalt också bör gälla för skrifter som innehåller parternas rättsliga argumentation.
Det är den domstol som får in en handling på ett annat språk som bedömer om det finns behov av att översätta den. Det finns i dispositiva tvistemål i regel inte någon anledning att översätta handlingen på det allmännas bekostnad. Högsta domstolen uttalar dock att det undantagsvis kan vara motiverat att domstolen låter göra översättningen som då bekostas av allmänna medel, exempelvis när en privatperson för talan i ett s.k. förenklat tvistemål.
I det nu aktuella målet bedömdes det inte finnas några godtagbara skäl för att bolaget inte skulle svara för översättningen. Eftersom stämningsansökan, trots föreläggande, inte getts in eller översatts till svenska, var det riktigt att avvisa den.