Målet gäller förutsättningarna för att en andrahandshyresgäst till en bostad ska kunna göra gällande sin rätt enligt hyresavtalet direkt i förhållande till fastighetsägaren.
Den i målet aktuella fastighetsägaren ingick ett hyresavtal avseende en bostad med ett bolag för att bolaget i sin tur skulle hyra ut lägenheten i andra hand. Bolaget hade inte något eget behov av den aktuella lägenheten. Enligt Högsta domstolen medförde dessa omständigheter att fastighetsägaren och förstahandshyresgästen hade en sådan intressegemenskap som förutsätts enligt lagstiftningen för att andrahandshyresgästen ska anses ha nyttjanderätt direkt i förhållande till fastighetsägaren.
En ytterligare förutsättning för detta är att det kan antas att avtalen utnyttjas för att kringgå bestämmelser i hyreslagstiftningen som gäller till förmån för en hyresgäst. Högsta domstolen konstaterar att det skett ett sådant kringgående av bestämmelser om besittningsskydd och om skälig hyra. Domstolen hänvisar bl.a. till att det skäl som fastighetsägaren uppgett för att undvika besittningsskydd inte var något godtagbart skäl för att en hyresgäst inte ska ha rätt till förlängning av sitt hyresavtal, att hyresförhållandet varat närmare sju år när fastighetsägaren sa upp förstahandsavtalet, att andrahandshyresgästen då hade besittningsskydd gentemot förstahandshyresgästen och att den hyra som utgick enligt förstahands- och andrahandsavtalen var betydligt högre än skälig hyra.
Högsta domstolens slutsats är därför att förutsättningarna är uppfyllda för att förklara att andrahandshyresgästen har nyttjanderätt direkt i förhållande till fastighetsägaren. Andrahandshyresgästens talan har därför bifallits.