Åtta privatpersoner (bryggägarna) ägde gemensamt en pontonbrygga som behövde förankras vid en strand i Vättern. En av bryggägarna (A) fick i uppdrag att beställa en sådan tjänst från ett bolag (Pontonbolaget). Sedan förankringsarbetet fullgjorts slet sig bryggan och förstördes.
Bryggägarna väckte talan mot bolaget och yrkade ersättning för skada. Pontonbolaget invände att det inte var bryggägarna utan ett bolag som A hade anknytning till som hade beställt arbetet. Målet gällde alltså vem som var avtalspart till Pontonbolaget, vilket aktualiserade frågan hur synligt det måste vara för en medkontrahent vem som är huvudman i ett avtal som ingås av en mellanman.
En mellanman som träffar avtal för annans räkning kan göra detta i eget namn (kommission) eller i annans namn (fullmakt). När mellanmannen träffar ett avtal med en tredje man (medkontrahenten) inom en fullmakts gränser och i huvudmannens namn är det huvudmannen som är bunden av avtalet enligt 10 § avtalslagen. Mellanmannen står utanför avtalet och är inte avtalspart, men kan bli skadeståndsskyldig om fullmakten inte kan göras gällande.
I många situationer när ett avtal träffas genom en mellanman med fullmakt spelar det mindre roll för medkontrahenten vem som är huvudman. Det kan av omständigheterna framgå att medkontrahenten inte lagt någon vikt vid vem som är huvudman utan godtagit att bli bunden i förhållande till den som mellanmannen kan tänkas företräda. Högsta domstolen konstaterar att ett avtal som under sådana förhållanden ingås inom fullmaktens gränser måste anses ha ingåtts i huvudmannens namn.
I det aktuella fallet fann Högsta domstolen att Pontonbolaget fick anses ha godtagit att bli bundet i förhållande till dem som A var behörig att företräda, dvs. bryggägarna.