Brottet svindleri kan sägas utgöra en sorts bedrägeri som är riktat mot allmänheten och straffbelägger vilseledande av en obestämd krets av personer i de fall vilseledandet är ägnat att påverka ett företag i ekonomiskt hänseende.
När det, som i detta fall, är fråga om straffansvar för sådana uppgifter som någon har lämnat till en journalist och som sedan har publicerats i media, exempelvis i en tidning, aktualiseras frågan om yttrandefrihetsgrundlagarna kan vara tillämpliga. Om de lagarna är tillämpliga kan det innebära att den som har lämnat uppgiften till journalisten inte kan dömas till ansvar enligt de vanliga reglerna i brottsbalken. Den som lämnat uppgifterna sägs då ha meddelarfrihet och utgångspunkten är att det bara är en person som ska kunna straffas för det som publicerats, som regel den ansvarige utgivaren, och då bara för sådana brott som är särskilt uppräknade i yttrandefrihetsgrundlagarna, och det är inte svindleri.
Just svindleri är dock ett sådant brott som, liksom bedrägeri genom annonser, tidigare har ansetts utgöra brott som inte bör skyddas av yttrandefrihetsgrundlagarna och som därmed kan straffas enligt vanlig lag. Dessa brott utgör alltså ett undantag från kravet på att bara sådana brott som uttryckligen anges i yttrandefrihetsgrundlagarna kan bestraffas när det rör sig om till exempel något som har publicerats i en tidning.
Det har dock varit oklart om undantaget omfattar alla former av svindleribrott eller om det ska göras en prövning i varje enskilt fall och hur långt meddelarfriheten sträcker sig i sådana situationer.
Högsta domstolen klargör att frågan om det som har publicerats utgör ett sådant svindleribrott som inte alls omfattas av yttrandefrihetsgrundlagarna – utan i stället ska prövas enligt vanlig lag – måste göras utifrån en bedömning av det enskilda fallet och att meddelarfriheten då sträcker sig lika långt som publiceringsansvaret.
Vid den bedömningen bör det fästas vikt vid bland annat den enskildes syfte med att meddela uppgifterna. Detta syfte ska sedan jämföras med de intressen tryckfriheten och yttrandefriheten avser att värna, dvs. att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.
I domen konstateras att de uttalanden som bankdirektören har gjort i intervjuerna har varit svar på frågor av granskande journalistisk karaktär i vad som måste betecknas som sedvanliga intervjusituationer och det har inte på något sätt framkommit att hennes syfte har varit att använda intervjuerna som ett medel för att sprida vilseledande uppgifter som skulle påverka bedömningen av banken i ekonomiskt hänseende. Intervjuerna har utgjort led i en journalistisk verksamhet och ligger inom ramen för de intressen som yttrandefrihetsgrundlagarna avser att värna.
Bankdirektörens svar på de frågor som ställdes omfattas därmed av meddelarfriheten och hon har därför frikänts helt.