Pojken var i Högsta domstolen åtalad bl.a. för penningtvättsförseelse. Högsta domstolen fann, bl.a. med hänsyn till att pojken var bara 16 år, att han inte hade skälig anledning att anta pengarna härrörde från brott. Han frikändes därför i den delen.
Riksåklagaren gjorde också gällande att pojken medverkat till en åtgärd som vid en objektiv bedömning skäligen kan antas vara vidtagen i penningtvättssyfte och att pojken därför skulle fällas till ansvar för brott. Högsta domstolen konstaterar att grunden för straffansvaret är att gärningsmannen gör sig skyldig till ett klandervärt risktagande. Gärningsmannen ska alltså kunna klandras för att han eller hon uppsåtligen tar en risk när en viss handling utförs. Straffansvar måste därför förutsätta att gärningsmannen känner till de omständigheter som gör att det finns skäl att misstänka att transaktionen kan vara vidtagen i penningtvättssyfte och att han eller hon dessutom förstår att åtgärden kan innefatta ett sådant riskmoment.
Det var inte utrett att den 16-åriga pojken förstod att åtgärden kunde innefatta ett riskmoment. Han frikändes därför från ansvar enligt 7 § tredje stycket andra meningen lagen om straff för penningtvättsbrott.