Bygglim Sverige AB har upprättat en undersökningsplan avseende dumpningsområdet för de aktuella tunnorna och sedan krävt att Fortum Ljunga Kraft AB i likvidation ska ersätta bolaget för kostnaderna för planen. Som skäl för detta har Bygglim framfört att tunnorna kommer från verksamhet som har bedrivits av Fortum Ljunga Kraft i likvidation och dumpats av det bolaget. Fortum Ljunga Kraft i likvidation har bestritt kravet och gjort ett stort antal invändningar mot detta. Mark- och miljödomstolen har mot bakgrund av en omorganisation 1985 inom den koncern som båda bolagen ingick i, bedömt att det inte är skäligt att lägga kostnaden på Fortum Ljunga Kraft i likvidation. Domstolen har därför ogillat Bygglims talan.
Mark- och miljödomstolen har genom domen prövat flera principiella frågor som om ett krav på efterbehandling av förorenad mark/vatten kan prekluderas, om det offentligrättsliga ansvaret för miljöföroreningar kan avtalas bort, under vilka förhållanden miljöbalken är tillämplig på dumpning som skett före 1969 på internationellt vatten, om det i det aktuella fallet finns en föroreningsskada och vilka bolag som kan ses som verksamhetsutövare. Bygglim har i flera av dessa frågor vunnit framgång. Att domstolen ändå väljer att låta kostnaderna stanna på Bygglim beror på att detta bolag, i samband med den internkoncerna omorganisationen 1985, får anses ha tagit över allt ansvar för PVC-verksamheten vid Stockviksverken, inklusive det offentligrättsliga ansvaret för avhjälpande av miljöskador.
Enligt chefsrådmannen Elisabet Wass Löfstedt kan domen komma att få betydelse för hur regelverket kring avhjälpande av föroreningsskador ska tillämpas. Den ger däremot inte svar på frågan om hur man fortsättningsvis ska hantera de tunnor med kvicksilverhaltigt avfall som dumpats i Sundsvallsbukten.