Personer som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har rätt till olika insatser i form av särskilt stöd och särskild service om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. En sådan insats är biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans.
I målet hade kommunen avslagit den enskildes ansökan om retroaktiv ersättning för kostnader för personlig assistans med motiveringen att retroaktiv ersättning inte kan utgå för assistans som utförts innan uppgifter enligt 11 a § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har lämnats.
Av den bestämmelsen framgår att den som är arbetsgivare för eller uppdragsgivare åt en personlig assistent – anordnaren av personlig assistans – är skyldig att till kommunen dels lämna vissa uppgifter rörande assistenten innan assistansen börjar utföras, dels månadsvis i efterhand redovisa den arbetstid som assistenten har arbetat hos en insatsberättigad.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade inte finns några bestämmelser som begränsar den enskildes rätt till retroaktiv ersättning eller som uppställer ett redovisningskrav motsvarande det som finns beträffande assistansersättning i 51 kap. 7 § andra meningen socialförsäkringsbalken. Lagstiftaren har alltså beträffande sådana redovisningskrav som ska gälla i avvaktan på beslut dragit en tydlig skiljelinje mellan assistansersättning enligt socialförsäkringsbalken respektive ekonomiskt stöd enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Högsta förvaltningsdomstolen fann därmed att det saknas rättsligt stöd för en kommun att neka retroaktiv ersättning för kostnader för assistans enbart på den grunden att assistansanordnaren inte har lämnat in uppgifter enligt de tidsangivelser som anges i 11 a § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Högsta förvaltningsdomstolen avslog kommunens överklagande.