Luleå tingsrätts logotyp
 

Samtliga tilltalade frikänns från åtal för grovt jaktbrott

Mål: B 2493-19
Tingsrätten har i dag ogillat åtalet för två fall av grovt jaktbrott samt åklagarens yrkande om företagsbot. De fyra män som åtalats har således frikänts och samebyn har inte ålagts att betala företagsbot.

Utredningen har visat att två björnar sköts den 5 maj 2019 respektive den 9 maj 2019. Vid båda tillfällena hade Länsstyrelsen i Norrbotten meddelat beslut om skyddsjakt på björn. Besluten var förenade med ett antal villkor. Åklagaren har påstått att de tilltalade ”tillsammans och i samråd” inte har följt villkoren och att de skjutna björnarna därför var fredade.

Tingsrätten har i sin prövning funnit att den som inte följer ett villkor för skyddsjakt i och för sig kan dömas för jaktbrott. Därefter har tingsrätten prövat om de tilltalade inte har följt de villkor för jakten som åklagaren har påstått att de har brutit mot.

För båda åtalspunkterna om grovt jaktbrott har åklagaren påstått att jakten skett på ett sätt som utsatt björnarna för onödigt lidande samt med otillåten hjälp av motordrivet fordon. Naturbevakare har hörts om de spårsäkringar som gjorts vid tillsyn efter varje jakttillfälle. Tingsrätten har funnit att den utredning som åberopats har haft brister och att de tilltalades berättelser om hur det gått till inte motbevisats. Alltså har tingsrätten funnit att det inte är visat att jakten utsatt björnarna för onödigt lidande eller att motorfordon har använts på otillåtet sätt.

Åklagaren har i båda åtalspunkterna påstått att jaktledaren inte har informerat Länsstyrelsens fältpersonal om tidpunkt för jakten och vilka som skulle delta innan skyddsjakten påbörjades. Tingsrätten har visserligen funnit att utredningen ger stöd för detta påstående, men utredningen har också visat att jaktledaren informerat Länsstyrelsens handläggare om att jakten skulle inledas. Tingsrätten har funnit att åsidosättandet av villkoret inte har varit oaktsamt vid något av tillfällena och alltså att det inte är visat att avvikelse från villkoret har skett på ett straffbart sätt.

Åklagaren har också i båda åtalspunkterna påståtts att felaktiga skott- och fallplatser angetts. Tingsrätten har även i denna del funnit att utredningen inte gett tillräckligt stöd för det påståendet. Slutligen har åklagaren påstått att fler personer än tillåtet deltog vid jakten den 9 maj 2019. Tingsrätten har funnit att inte heller det påståendet får stöd av utredningen.

Således har tingsrätten inte ansett att åklagaren har visat att jakt den 4-5 maj 2019 respektive den 9 maj 2019 har skett i strid med besluten om skyddsjakt. De tilltalade har därför frikänts och som följd av detta har talan om företagsbot mot samebyn ogillats.

Mer information om jaktbrott

I 3 § jaktlagen föreskrivs - såvitt här är relevant - att vilt (björn utgör vilt enligt 2 § samma lag) är fredat och får jagas endast om detta följer av jaktlagen eller beslut som meddelats med stöd av lagen. För jaktbrott döms enligt 43 § 2 jaktlagen den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter bl.a. mot 3 § eller 31 § första stycket samma lag. Vid bedömningen av om ett jaktbrott är grovt ska särskilt beaktas bl.a. om det avsåg ett hotat, sällsynt eller annars särskilt skyddsvärt vilt och om det utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffningsmedel (44 § andra stycket 1 och 2 jaktlagen).

Det är åklagaren som har bevisbördan i brottmål. Beviskravet brukar uttryckas på så sätt att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den som är åtalad för brott har begått den gärning som åklagaren påstår. Åklagaren ska i sin gärningsbeskrivning bl.a. ange den brottsliga gärningen med uppgift om tid, plats och övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande. Tingsrätten får inte döma utöver åklagarens gärningspåstående