I tingsrätten dömdes tre män för grovt fornminnesbrott i fem, sex respektive åtta fall. De tilltalade dömdes för att de vid flera tillfällen bland annat tillägnat sig fornfynd – det rörde sig exempelvis om lerkrus och kanoner – från olika skeppsvrak som förlist före 1850. Brotten ägde rum främst utanför Ölands kust. Påföljden för samtliga bestämdes till villkorlig dom i kombination med samhällstjänst. En fjärde åtalad dömdes i tingsrätten för medhjälp till grovt fornminnesbrott vid tre tillfällen bestående i att han framfört den båt som använts vid dykningarna. För hans del bestämdes påföljden till villkorlig dom och böter. Tingsrätten biföll statens talan om bättre rätt till vissa föremål, men avslog talan i övrigt.
Såväl de tilltalade som åklagaren och staten genom Länsstyrelsen i Kalmar län överklagade domen.
Hovrätten har kommit fram till att de tre tilltalade som dömdes för grova fornminnesbrott i tingsrätten ska dömas för de brott som tingsrätten fann styrkta, men bestämmer påföljden för dessa tre till fängelse. Fängestraffens längd bestäms till 1 år och 4 månader, 1 år och 2 månader respektive 1 år. Tingsrättens dom mot den man som dömdes för medhjälp till grovt fornminnesbrott ändras inte i fråga om skuld och påföljd.
– Det saknas vägledande avgörande från Högsta domstolen om straffvärde och påföljd när det gäller grovt fornminnesbrott säger hovrättsrådet Christer Ganelind som var ordförande vid huvudförhandlingen. Hovrätten har vid sin bedömning av brottens straffvärde bland annat beaktat att fornminnesbrott många gånger kan leda till skador som inte går att reparera, eftersom värdefull kulturhistorisk information förstörs och brottet kan sägas rikta sig mot ett kollektivt kulturarv, tillägger Christer Ganelind.
Hovrätten bifaller även statens talan om bättre rätt till de föremål som staten ansett vara fornfynd. Enligt kulturmiljölagen (1988:950) tillfaller fornfynd staten om de anträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna. Staten har bevisat att föremålen är fornfynd och de tilltalade har inte kunnat visa att de tillägnat sig föremålen under sådana omständigheter att de äger bättre rätt än staten till fornfynden.
Hovrättens ledamöter är överens om utgången i målet.