Dom i mål om stöd och service till vissa funktionshindrade

En kommun beslutade att en enskild skulle återbetala utbetalt ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade avseende en viss tidsperiod. Förvaltningsrätten upphävde beslutet i en dom som fick laga kraft. Kommunen fattade därefter ett nytt beslut om återbetalning avseende samma tidsperiod som tidigare varit föremål för prövning. Förvaltningsrätten och kammarrätten bedömde att det förelåg hinder att pröva saken på nytt, bl.a. då det fanns sådana likheter med socialförsäkringsmål att de principer om rättskraft som gäller i de målen även bör tillämpas avseende återbetalning enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, till skillnad från socialförsäkringsbalken, inte finns några bestämmelser som avskär möjligheten till förnyad prövning efter att förvaltningsdomstol avgjort en fråga. Det saknas därmed skäl för att i mål enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade göra samma avsteg i fråga om rättskraft som har gjorts avseende socialförsäkringsmål. Frågan ska i stället avgöras utifrån allmänna förvaltningsrättsliga principer, dvs. utifrån att beslut som till sin karaktär är gynnande får rättskraft medan beslut som till sin karaktär är betungande inte får det.

Eftersom beslut om återkrav till sin karaktär är betungande slog Högsta 
förvaltningsdomstolen fast att en förvaltningsdomstols avgörande avseende återbetalning enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade inte får rättskraft. Kommunen har således inte varit förhindrad att fatta ett nytt beslut om återbetalning avseende samma period som tidigare prövats av domstol. Kammarrättens och förvaltningsrättens avgöranden upphävdes och målet visades åter till förvaltningsrätten för prövning i sak.