Den som vårdar en närstående som är svårt sjuk har, under vissa förutsättningar, rätt till närståendepenning för tid då han eller hon avstår från förvärvsarbete i samband med vården.
I aktuellt mål var den försäkrade ledig från sitt arbete för vård av barn. Hon ansökte om närståendepenning avseende en period om tio dagar. Hon kontaktade också sin arbetsgivare och ändrade anledningen till ledigheten från föräldraledig till närståendevård. Före och efter perioden var hon föräldraledig med föräldrapenning.
Försäkringskassan ansåg att hon hade avstått från föräldraledighet – och inte från
förvärvsarbete – under perioden. Enligt Försäkringskassan kunde närståendepenning i den situationen endast beviljas om hon hade avstått från föräldrapenning. Eftersom hon inte först hade ansökt om föräldrapenning för perioden, för att sedan ansöka om att få byta ut dagarna till närståendepenning, kunde hon inte beviljas närståendepenning. Försäkrings-kassan avslog därför hennes ansökan. Förvaltningsrätten och kammarrätten kom till en annan slutsats och fann att hon hade avstått från förvärvsarbete och att hon skulle beviljas närståendepenning.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det för bedömningen av rätten till
närståendepenning saknar betydelse om den försäkrade före och efter ledigheten för
närståendevård varit ledig från arbetet av någon annan orsak. Enligt Högsta
förvaltningsdomstolen saknade Försäkringskassan stöd för att uppställa krav på att den försäkrade först ska ansöka om föräldrapenning och sedan återta den ansökan för att kunna anses ha gjort någon inkomstförlust. Eftersom det av utredningen i målet framgick att den försäkrade varit ledig för närståendevård under den aktuella perioden bedömdes hon ha avstått från förvärvsarbete i samband med närståendevården. Försäkringskassans överklagande avslogs.